Södra Hällarna


Vi som bor i Visby har nära till ett mycket tillgängligt naturreservat som tidigare varit ett försvarsområde. Tack vare att fler än 130 rödlistade arter har påträffats inom de 130 hektaren blev Södra Hällarna ett naturreservat 2014.

Här är bra skyltat och det finns rullstolsanpassade stigar. Själva hade vi med cyklarna.

Olika typer av ”vattenfordon”.

Solveig tyckte hon hade fått in en bra skärpa på fågeln, som satt på en gren högt upp i trädet. Just då kom den på att den inte ätit frukost.

Tänk om jag också hade vingar och kunde flyga ner till den lockande grusvägen längs Östersjön. Vid den här tiden på året borde den heta ”Den blå vägen”.

Söder ut tronar de 48 meter höga klipporna vid Högklint.

En suverän kombination i detta friluftsområde; cykel och två nyfikna ben. För ibland passade det bäst att låsa hojarna vid de svårforcerade sträckorna,  som när vi…


… tog närbilder på nyponrosor, blodnäva och mycket annat, som inte får vara med i detta inlägg. Visst kan det ibland vara både effektfullt och vackert med suddiga foton?

Den starka vinden lämnar synliga framtidsspår och gör ingen hemlighet av varifrån den kommer.

Framför dig kan du skymta en kvarn som tidigare varit med i bloggen. Till höger på fotot syns vattentornet.

Svensk sommar när den är som bäst. 

 

Extra vacker kustremsa


Varje gång som jag rattar ner till Djupviks fiskeläge är det som om kroppen kommer i balans med själen. Allt känns så enkelt och vackert. Helst en sådan här vindstilla tidig morgon.

Vi la ut filten och dukade fram frukosten. Sämre utsikt går att ha. Lilla Karlsö lockar liksom storebror med sina sillgrisslor. Men denna speciella sommar går ingen båttrafik med besökare till öarna.

Solveig zoomade in och försökte räkna hur många ungar mamman hade.

Nu var det dags att plocka ner cyklarna och trampa iväg in i Ekstakustens naturreservat. Det enda som störde i början var svärmar av knott när vi cyklade i skugga. Regel ett: Ha munnen stängd. 😉

Nästa fiskeläge vi passerade var det äldre Kronvalds fiskeläge. Där enligt sägnen, den danske kungen Valdemar Atterdag och hans styrka klev i land 1361 för att ”visa musklerna” på öjn. 😦

I hamnen såg det ut som det fanns två orange båtar.

Den vindpinade strandskogen och svängarnas hemligheter förhöjde natursceneriet. Vad väntade runt hörnet? Barndomens nyfikenhet blommade upp.

Vi cyklade över färisten och fick djursällskap.

Här ser du lamm och lamm. 😉

Speglingar med mersmak. Tur att inte alla foton kommer in på bloggen. 😉

En liten kvist som ger ljud ifrån sig, kan räcka för att mamman varnar sin flock. Snabbt gick det för barnaskaran att lyda sin mammas signal. Hon hade ingen susning om att Lidéns är ett fredligt par.

Tillbaka hos ”Den lille blå”. På hemvägen längs väg 140 kunde vi konstatera att pulsen på Gotland hade höjts rejält jämfört med nedresan några timmar tidigare. Nu tog jag platsen utan ratt och kunde njuta för fullt av vallmo, blåeld och röda pukvete, som jag blivit så förtjust i på sista tiden, längs dikeskanterna.
Tänk om det gick att bromsa tiden vid den här tiden på året och kompensera med att öka tiden när det regnar och blåser höststormar?

Tre dagar – två nätter; del 1


Väckarklockan i mobilen var ställd till klockan 03:00. Behövdes inte. Vi vaknade vid tvåtiden. Optimisten stod och betraktade himlen och tyckte det såg ljusare ut åt vänster. Realisten menade att det inte skulle synas någon soluppgång i natt. Innan klockan tre lämnade vi stugan och rullade iväg längs havet. Det var kallt om händerna, men skönt med en extra tröja innanför jackan.

Fiskeläget Vitvär såg spännande ut. Några tänkta episoder till ett bokmanus fladdrade förbi min näthinna.

Båtarna sov lugnt på magen.

Någonstans i mitt bakhuvud insåg jag att min älskade fru kanske hade en smula rätt. Trots att det var marginal till 03:47, soluppgångstiden i min app. ”En måste leva på hoppet”. 🙂
En svart bil körde förbi oss och försvann någonstans. Vi cyklade in på grusvägen efter parkeringen och började efter en stund ana konturerna av det berömda raukfältet Folhammar.

Vi låste cyklarna och började röra oss försiktigt bland ”Stenfolket”.

Bara att krypa till korset. Solveig hade rätt. Men episoden hade absolut sin charm och vi hade en chans kvar och kunde fortfarande leva på hoppet. Välkommen till del två.

I framtiden kommer jag att minnas de två nattcyklande turerna med njutbar nostalgikänsla. Självklart var det skönt att krypa ner i bingen. Rullgardinerna, i det sovrum som vi valde av tre möjligheter, släppte inte in något ljus. När vi vaknade var det soligt. Efter frukosten cyklade vi ut igen – tro det eller ej. Men efter lunch blev det bil till en annan känd udde på östra sidan.

Jakten i Kallgatburg


Jag gillar symbolen och tycker om naturstigarna som finns lite överallt på ön.

Under den smala guppiga vägen fram till parkeringen var vi tacksamma över att vi slapp möten med ”fyrdäckade” fordon. Samtidigt hade vi haft stor nytta av att möta någon människa under vår arla tid i naturreservatet Kallgatburg. Det fanns nämligen en fråga på G som inte fortsatte med odmorgon, som vi gärna velat få svar på. Men just då var allt lätt och möjligt.

En bofink satt intill stigen. Vi hörde årets första gök i skogen. I handen turades vi om att hålla den uppritade karta, som Solveig fått med sig från en vän. Mycket snabbt nådde vi stätta ett.

Precis som på skissen nådde vi relativt fort stätta två och tre.

Jag tyckte det var jättespännande att balansera på spångarna över källkärret Rövätar. Barndomens Bosse kom på trevligt besök. Ibland befann jag mig på egna äventyr, långt före fotografen.

Mina historiska tankar gick till när Karl XI färdades här på 1600-talet. Njöt han och hans sällskap av trakten? Eller hade de stark hemlängtan?

När Solveig berättade att Tätört är en köttätande växt ökade gubben på takten. Det är dumt att chansa.

Majviva är förhoppningsvis vegan och ofarlig. 😉

Liljekonvalj gav mig nostalgiminnen till Galgberget i Halmstad och vårbuketter i små mammavasar.

”Ett sekel” senare nådde vi Sveriges största idegransbestånd och min stegräknares räkneverk började slå i taket.

Lite dystert tänkte jag: Snart hamnar jag på Fårö. Utan att passera färjan. 
När jag vred huvudet åt höger såg jag…

… minne från förr. Min fantasi började tänka på turister som blivit över och stelnat till lite dumt. 😉

Äntligen dök skylten upp. Precis som det stod överst på vår skiss. Vad kunde nu gå fel? Endast tusen fjäderlätta meterssteg till på den upptrampade stigen och…
…om du inte ser något nytt blogginlägg här på några dagar beror det på att vi fortfarande letar efter den gula berömda guckusko orkidén, som ska blomma här i Kallgatburg i ett stort, stort bestånd. ”Målet är ingenting – vägen är allt, lalalala…”

Ps. Vad jag saknar nyskrivet material med Robban Broberg. Vilken ordkonstnär.

Hundra blogginlägg under 2020

Gotlanduppochner – 350 inlägg

Pl Kategorinamn 2019 2020 2021 2022 2023 Totalt
1 Innanför ringmuren 34 21       55
2 Utanför ringmuren 33 8       41
3 Kyrkor 21 17       39
4 Kryssa på Gotland 31 0       31
5 Fikatime 26 0       26
5 Västra ön 22 4       26
7 Fiskelägen 15 5       20
8 Naturreservat 13 6       19
9 Historiska platser 12 6       18
10 Statistik 12 4       16
10 Norra ön 5 11       16
               
12 Månadstävling 10 5       15
13 Fårö 14 0       14
13 Sudret och Storsudret 14 0       14
15 Almanacka 13 0       13
15 Botaniska Trädgården 12 1       13
17 Raukar 9 3       12
18 Kåserier 8 2       10
18 Vardagslyx 7 3       10
               
20 Änge 5 3       8
20 Östra ön 5 3       8
20 Husets historia 8       8
20 Ten Doors 8       8
24 Anders Knutas 4 3       7
25 X-tra läsning 6 0       6
25 Solbjärga/Solnedgång 5 1       6
27 Boktips 4 1       5
27 Hemestra 4 1       5
27 Ruiner 4 1       5
27 Gutamål 4 1       5
27 Fyrar 4 1       5
27 Mitten ön 3 2       5
27 Portar & Torn 1 4       5
34 Naturen i färg 4       4
35 Favoriter i repris 4       4
36 Ringmuren 1 0       1
37 Du bestämmer 1 0       1
38 Porträttsamling 1       1
39 Orkidéer på Gotland 1       1

Idag firas 100 blogginlägg i år och 350 sammanlagt. 😉
Just nu har jag mängder av nya foton att gå igenom från de sista veckorna. Dessutom ska jag samla in information inför kommande utflykter. En stimulerande uppgift som jag gärna gör ute i det fina vädret.