Raukfältet på Asunden


https://gotlanduppochner.com/2020/08/14/pjaserna-ar-ett-minne-blott/
I länken kan du se och läsa om vårt första besök på denna underbara plats. Den här gången utgår inlägget från när vi parkerar våra cyklar och tar oss ner till raukfältet.

Inledningsvis var det lite ”slirigt” att ta sig ner mot havet. Men bara en kort bit.

Vi befann alltså på ön Asunden utanför Slite på nordöstra Gotland. Ön är två km lång och som bredast en kilometer.

Både rörliga och orörliga djur.

Asundens egen Janusfigur med sina två ansikten.

En förnäm hund med nosen i vädret.

Vår utsikt från där vi satt och drack vårt kaffe och fikade.

Rauken döpte vi till ”Asundsgubben”.

Det finns drygt 25 raukar som är mer än två meter höga. Den högsta är nio meter hög.

Asunden är absolut ett av Gotlands vackraste raukområden, med en härlig utsikt mot vidderna, grannöarna och havet som jag aldrig kan se mig mätt på. Det är också alltid lika spännande och fantasieggande att hitta eller försöka hitta likheterna med levande människor och djur.

Likt fågeln drog vi iväg mot nya mål. På väg mot fastlandet funderade jag på om jag ville återvända hit varje år eller aldrig mer för att inte få det underbara första intrycket naggat i kanten. För det kunde inte bli bättre än…

Timjansnyltrot och Gotlandssolvända


Orobanche alba är det latinska namnet på den sällsynta Timjansnyltroten som…

… lever som en parasit på backtimjan (längst fram). Orsaken är att Timjansnyltroten saknar helt klorofyll.

Den fleråriga örten är en raritet som går att hitta på naturreservatet Ölbäcks hällmarker, som består av en torr kalkrik mark. Lättast tror vi det är, att först hitta backtimjan.

Den gula blomman lyser verkligen upp soliga mornar under juni och juli. Gotlandssolvändan finns i Sverige bara på Öland och Gotland. Annars förekommer den i södra och centrala Europa och på vissa platser i Asien.

Fotnot:
Imorgon ska du få följa med till ett mycket sevärt raukfält. Du kan komma precis som du är. 😉

Ölbäcks hällmarksområde


En del naturreservat ligger relativt nära vår bostad. Ölbäck med sin artrikedom och inslag av flera sällsyntheter, är ett av dem. Namnet Ölbäck kommer från Ölbäcks värdshus som förr låg i området. Här stannade resande bönder för att släcka törsten. Värdshusets grund ska finnas kvar. Men det var inte därför vi befann oss här…

… inte heller för att titta på kungsljus. Men kanske kunde kungsljusen leda oss rätt med sitt gula ”ljus”. 😉

Vi såg mycket vackert på hällmarkerna och plåtade en hel del. Blåeld tröttnar jag först på när den bleknat helt. Då är den inte min favorit längre. Jag läste i en bok att hällmarkens klädedräkt ändrade färg under årets månader. I april och maj har den en vit skrud. I juli byter den till blågul dräkt. För den besökare som är extra intresserad av olika sorters mossa och lavar måste Ölbäck vara ett eldorado. Bland lavar kan nämnas kalkkollav som bara finns på ett fåtal platser på Gotland. Den växer i sprickor och på lodytor.

Gul fetknopp (finns tre olika arter här) umgicks med en ängsalvia. Men vi var på jakt efter en helt annan sorts umgänge. Där det handlade mer om liv eller död för att hårdra det hela.

De här fotona ville också vara med i bloggen. Redan nu längtar jag till ett macro som vi ska beställa till kameran, som vi köpt tillbaka. Cirkeln är därmed sluten. Kameran som jag använde de sista åren till förra bloggens bilder har därmed flyttat tillbaka till Gotland. Vi har ingen lust att plocka på och av objektiv hela tiden. Istället öppnas nya möjligheter med två kameror och två fotografer – ständigt på bettet 2021. Klick klick. ”Nu byter vi kamera.”

Äntligen kunde en nätfjäril ”sitta vackert”. Jag hade ingen som helst aning om att den förstod halländska. 🙂
När vi var nästan tillbaka vid bilen lyckades vi äntligen hitta… nu kom jag på att detta inlägg ligger i kategorierna Utanför ringmuren i Visby och Naturreservat. Då det är det osmart att lägga in bilder och text om något som borde få vara ensamt i kategorin Nästan bara på Gotland. Därför får det bli ett eget inlägg imorgon. Kan du gissa vilken raritet och parasit som vi till slut hittade?

 

Pjäserna är ett minne blott

Jag läste om halvön när vi flyttade hit 2018. Därför har Asunden varit i tankarna länge. Men det gällde att matcha med rätt tillfälle. Vädret är extra viktigt under en sådan här tur. Dessutom tillkom frågan hur läget var just nu? Gick det att köra bil över? Verkade inte så i färska artiklar. Några vänner berättade att de vände, när de såg det dåliga underlaget. Därför tog vi med cyklarna ”på bilen”. Ett lyckodrag. Av en annan anledning. När vi förflyttade oss på halvön.

Vilken ljuvlig syn. Nästan helt vindstilla. Soligt. Vi hade precis ätit vår medhavda frukost i Barläst. Grusvägen verkade vara nyss vidgjord. Sista trånga biten över vägbron gällde dock att slippa möten. Men sträckan var rak och fullt synlig åt båda hållen. Vanligt trafikvett borde funka. Ett fordon åt gången.

En husbil med sovande personer på den lilla parkeringen. Vi lyfte över cyklarna till den nyfikna välkomstkommittén och var därmed de enda människorna på området, som var ett militärt skyddsområde fram till slutet av 90-talet. Svårt att tänka sig när vi samlade på oss de första intrycken. Såg mer ut som en fridfull naturoas. 

Lite historik. På Asunden fanns tidigare ett kustartilleribatteri bestående av tre pjäser som var ett av Sveriges modernaste; två av pjäserna fanns på ön och en på Hammarslunden, norr om Asunden. Var och en av pjäserna vägde 120 ton. Jag hade aldrig fixat att bära dem med raka armar. Risken hade varit alltför stor att jag fick akut kramp eller sträckte mig dumt. Hade varit svårt att förklara för en nyfiken läkare. Eller hur? 😉

Numera är Asunden ett cirka två km långt naturreservat (som bredast cirka en km) med en rik flora med bland annat strandkål och luddvedel. Dessutom finns det ett mycket rikt fågelliv på strandängarna. Tyvärr fick vi inte till någon hundraprocentig skärpa i fågelbilderna.

Nästan lite skrämmande. Snabbt kopplade jag ifrån min medfödda fantasi.

Utsikten mot Slite och den lilla ”skog” som finns på halvön. På tal om skugga.

Bakom min rygg fanns det en livs levande ”skugga” – vakt med eller utan horn? Bäst att inte kontrollera – bara snabbt trampa vidare.

När jag kom upp på toppen kunde jag se över till ön Enholmen. Dit går det att åka båt från Slite under sommaren.

Denna ö tror jag heter Grunnet.

Kan det vara någon cyklist som slutat nattskiftet på Cementa? Bäst att presentera mig artigt. 😉

Det sägs att nästan överallt på Gotland syns minst ett torn på en medeltidskyrka. Ofta fler ha vi konstaterat på våra slingrande resor kors & tvärs över öjn.

Vi insåg snabbt vem som hade företräde. Givetvis ullinvånaren. 😊

Nu befann vi oss på södra sidan. Här parkerade vi cyklarna för att ta oss ner en bit till fots. Fikakorgen fick följa med. Annars kunde någon ullinvånare få för sig något dumt.

Sammanfattning:
En mycket vacker hednatur med vackra vyer mot det öppna havet. Dessutom finns på Asunden kanske det mest sevärda raukfältet vi sett hitintills under våra två Gotlandsår (i en stenhård konkurrens). Mer om det i ett annat blogginlägg – längre fram i tiden. Nu ska vi gå ut och sätta på cyklarna bakom bilen. Sova några timmar och… 😉

Själsöån


Vi var på väg mot en ny plats på en hemtam ort – Själsö.

Istället för att köra ner till fiskeläget stannade vi till en bit innan. (Asfalterad parkering på höger sida.)

Vad skönt det var att lämna hettan för en stund och kliva in på en spång i naturreservatet som bildades 2008.

Syftet med att bilda ett naturreservat var att skydda havsöring och rödlistade arten flodnejonöga. Själsöån är Gotlands bäst dokumenterade vattendrag när det gäller havsöringens livshistoria. Ser du några fiskar? Först såg vi ringar och hörde lätt plask bakom våra ryggar. När vi studerade det grunda vattnet såg vi fler och fler små havsöringar.

Spångarna byttes 2019 ut mot nya, breda och riktigt fotvänliga gångbroar. Här och var finns avstickare mot bäcken. Väldigt trevligt och pedagogiskt planerat.

Plötsligt såg jag brovakten med sitt stora bevakande träöga. Jag swishade några riksdaler så han blev nöjd. 😉

Minns när jag cyklade och plockade björnbär med min äldsta dotter på Hovs Hallar. Nära bostaden växte de rikligt på Bjärehalvöns smultronställe HH. Här återstår veckor innan bären är på plats. Men det syntes spår av att tidigare besökare njutit av vinbär. Antagligen har det för länge sedan funnits bostad och trädgård längs ån.

Brännässlor är finast på avstånd.

Naturens konstverk kan komma till på skilda sätt. Undra om det finns konstnärliga och estetiska insekter? Eller är det bara en bisyssla? 😉

Ett tjusigt trassel av skägg av någon sorts lav.

En senare fas av, timotej?

Vad spännande det ska bli att återkomma hit under senhösten för att se havsöringen leka i betydligt mer vatten och studera den åliknande flodnejonögan som kan bli 50 cm lång och suger sig fast i… vi spar det läbbiga till nästa gång. 😀

Södra Hällarna


Vi som bor i Visby har nära till ett mycket tillgängligt naturreservat som tidigare varit ett försvarsområde. Tack vare att fler än 130 rödlistade arter har påträffats inom de 130 hektaren blev Södra Hällarna ett naturreservat 2014.

Här är bra skyltat och det finns rullstolsanpassade stigar. Själva hade vi med cyklarna.

Olika typer av ”vattenfordon”.

Solveig tyckte hon hade fått in en bra skärpa på fågeln, som satt på en gren högt upp i trädet. Just då kom den på att den inte ätit frukost.

Tänk om jag också hade vingar och kunde flyga ner till den lockande grusvägen längs Östersjön. Vid den här tiden på året borde den heta ”Den blå vägen”.

Söder ut tronar de 48 meter höga klipporna vid Högklint.

En suverän kombination i detta friluftsområde; cykel och två nyfikna ben. För ibland passade det bäst att låsa hojarna vid de svårforcerade sträckorna,  som när vi…


… tog närbilder på nyponrosor, blodnäva och mycket annat, som inte får vara med i detta inlägg. Visst kan det ibland vara både effektfullt och vackert med suddiga foton?

Den starka vinden lämnar synliga framtidsspår och gör ingen hemlighet av varifrån den kommer.

Framför dig kan du skymta en kvarn som tidigare varit med i bloggen. Till höger på fotot syns vattentornet.

Svensk sommar när den är som bäst. 

 

Extra vacker kustremsa


Varje gång som jag rattar ner till Djupviks fiskeläge är det som om kroppen kommer i balans med själen. Allt känns så enkelt och vackert. Helst en sådan här vindstilla tidig morgon.

Vi la ut filten och dukade fram frukosten. Sämre utsikt går att ha. Lilla Karlsö lockar liksom storebror med sina sillgrisslor. Men denna speciella sommar går ingen båttrafik med besökare till öarna.

Solveig zoomade in och försökte räkna hur många ungar mamman hade.

Nu var det dags att plocka ner cyklarna och trampa iväg in i Ekstakustens naturreservat. Det enda som störde i början var svärmar av knott när vi cyklade i skugga. Regel ett: Ha munnen stängd. 😉

Nästa fiskeläge vi passerade var det äldre Kronvalds fiskeläge. Där enligt sägnen, den danske kungen Valdemar Atterdag och hans styrka klev i land 1361 för att ”visa musklerna” på öjn. 😦

I hamnen såg det ut som det fanns två orange båtar.

Den vindpinade strandskogen och svängarnas hemligheter förhöjde natursceneriet. Vad väntade runt hörnet? Barndomens nyfikenhet blommade upp.

Vi cyklade över färisten och fick djursällskap.

Här ser du lamm och lamm. 😉

Speglingar med mersmak. Tur att inte alla foton kommer in på bloggen. 😉

En liten kvist som ger ljud ifrån sig, kan räcka för att mamman varnar sin flock. Snabbt gick det för barnaskaran att lyda sin mammas signal. Hon hade ingen susning om att Lidéns är ett fredligt par.

Tillbaka hos ”Den lille blå”. På hemvägen längs väg 140 kunde vi konstatera att pulsen på Gotland hade höjts rejält jämfört med nedresan några timmar tidigare. Nu tog jag platsen utan ratt och kunde njuta för fullt av vallmo, blåeld och röda pukvete, som jag blivit så förtjust i på sista tiden, längs dikeskanterna.
Tänk om det gick att bromsa tiden vid den här tiden på året och kompensera med att öka tiden när det regnar och blåser höststormar?

Tre dagar – två nätter; del 1


Väckarklockan i mobilen var ställd till klockan 03:00. Behövdes inte. Vi vaknade vid tvåtiden. Optimisten stod och betraktade himlen och tyckte det såg ljusare ut åt vänster. Realisten menade att det inte skulle synas någon soluppgång i natt. Innan klockan tre lämnade vi stugan och rullade iväg längs havet. Det var kallt om händerna, men skönt med en extra tröja innanför jackan.

Fiskeläget Vitvär såg spännande ut. Några tänkta episoder till ett bokmanus fladdrade förbi min näthinna.

Båtarna sov lugnt på magen.

Någonstans i mitt bakhuvud insåg jag att min älskade fru kanske hade en smula rätt. Trots att det var marginal till 03:47, soluppgångstiden i min app. ”En måste leva på hoppet”. 🙂
En svart bil körde förbi oss och försvann någonstans. Vi cyklade in på grusvägen efter parkeringen och började efter en stund ana konturerna av det berömda raukfältet Folhammar.

Vi låste cyklarna och började röra oss försiktigt bland ”Stenfolket”.

Bara att krypa till korset. Solveig hade rätt. Men episoden hade absolut sin charm och vi hade en chans kvar och kunde fortfarande leva på hoppet. Välkommen till del två.

I framtiden kommer jag att minnas de två nattcyklande turerna med njutbar nostalgikänsla. Självklart var det skönt att krypa ner i bingen. Rullgardinerna, i det sovrum som vi valde av tre möjligheter, släppte inte in något ljus. När vi vaknade var det soligt. Efter frukosten cyklade vi ut igen – tro det eller ej. Men efter lunch blev det bil till en annan känd udde på östra sidan.

Jakten i Kallgatburg


Jag gillar symbolen och tycker om naturstigarna som finns lite överallt på ön.

Under den smala guppiga vägen fram till parkeringen var vi tacksamma över att vi slapp möten med ”fyrdäckade” fordon. Samtidigt hade vi haft stor nytta av att möta någon människa under vår arla tid i naturreservatet Kallgatburg. Det fanns nämligen en fråga på G som inte fortsatte med odmorgon, som vi gärna velat få svar på. Men just då var allt lätt och möjligt.

En bofink satt intill stigen. Vi hörde årets första gök i skogen. I handen turades vi om att hålla den uppritade karta, som Solveig fått med sig från en vän. Mycket snabbt nådde vi stätta ett.

Precis som på skissen nådde vi relativt fort stätta två och tre.

Jag tyckte det var jättespännande att balansera på spångarna över källkärret Rövätar. Barndomens Bosse kom på trevligt besök. Ibland befann jag mig på egna äventyr, långt före fotografen.

Mina historiska tankar gick till när Karl XI färdades här på 1600-talet. Njöt han och hans sällskap av trakten? Eller hade de stark hemlängtan?

När Solveig berättade att Tätört är en köttätande växt ökade gubben på takten. Det är dumt att chansa.

Majviva är förhoppningsvis vegan och ofarlig. 😉

Liljekonvalj gav mig nostalgiminnen till Galgberget i Halmstad och vårbuketter i små mammavasar.

”Ett sekel” senare nådde vi Sveriges största idegransbestånd och min stegräknares räkneverk började slå i taket.

Lite dystert tänkte jag: Snart hamnar jag på Fårö. Utan att passera färjan. 
När jag vred huvudet åt höger såg jag…

… minne från förr. Min fantasi började tänka på turister som blivit över och stelnat till lite dumt. 😉

Äntligen dök skylten upp. Precis som det stod överst på vår skiss. Vad kunde nu gå fel? Endast tusen fjäderlätta meterssteg till på den upptrampade stigen och…
…om du inte ser något nytt blogginlägg här på några dagar beror det på att vi fortfarande letar efter den gula berömda guckusko orkidén, som ska blomma här i Kallgatburg i ett stort, stort bestånd. ”Målet är ingenting – vägen är allt, lalalala…”

Ps. Vad jag saknar nyskrivet material med Robban Broberg. Vilken ordkonstnär.

Hundra blogginlägg under 2020

Gotlanduppochner – 350 inlägg

Pl Kategorinamn 2019 2020 2021 2022 2023 Totalt
1 Innanför ringmuren 34 21       55
2 Utanför ringmuren 33 8       41
3 Kyrkor 21 17       39
4 Kryssa på Gotland 31 0       31
5 Fikatime 26 0       26
5 Västra ön 22 4       26
7 Fiskelägen 15 5       20
8 Naturreservat 13 6       19
9 Historiska platser 12 6       18
10 Statistik 12 4       16
10 Norra ön 5 11       16
               
12 Månadstävling 10 5       15
13 Fårö 14 0       14
13 Sudret och Storsudret 14 0       14
15 Almanacka 13 0       13
15 Botaniska Trädgården 12 1       13
17 Raukar 9 3       12
18 Kåserier 8 2       10
18 Vardagslyx 7 3       10
               
20 Änge 5 3       8
20 Östra ön 5 3       8
20 Husets historia 8       8
20 Ten Doors 8       8
24 Anders Knutas 4 3       7
25 X-tra läsning 6 0       6
25 Solbjärga/Solnedgång 5 1       6
27 Boktips 4 1       5
27 Hemestra 4 1       5
27 Ruiner 4 1       5
27 Gutamål 4 1       5
27 Fyrar 4 1       5
27 Mitten ön 3 2       5
27 Portar & Torn 1 4       5
34 Naturen i färg 4       4
35 Favoriter i repris 4       4
36 Ringmuren 1 0       1
37 Du bestämmer 1 0       1
38 Porträttsamling 1       1
39 Orkidéer på Gotland 1       1

Idag firas 100 blogginlägg i år och 350 sammanlagt. 😉
Just nu har jag mängder av nya foton att gå igenom från de sista veckorna. Dessutom ska jag samla in information inför kommande utflykter. En stimulerande uppgift som jag gärna gör ute i det fina vädret.