Etikettarkiv: Kalkbrott

Fråga 11

Publicerad den av
59

Vilket kalkbrott befann vi oss vid?

A. BLÅ LAGUNEN
B. SMÖJEN ❤
C. SLITE

Bosses eftertugg:
Äntligen blev det någon som var först för andra gången. Snart ser jag huvudet på Wiolettan, från mitt håll på torra land. 🙂
Tabell efter 11 frågor:
Wiolettan, 43 m meter upp till bassängkanten
Znogge, 52 m
Maj, 68 m

Anita, 69 m
Lizzanpizzan, 69 m
Sven-Arne, 69 m

Laila, 70 m
Kerstin N, 74 m
Marianne, 75 m
Börje, 76 m
Gunnel, 78 m

Thomas, 81 m
Minton, 81 m
Eva J, 83 m
Lena W, 83 m
Signhild, 84 m
Blomsterbönan, 86 m
Louise, 87 m
Marie T, 89 m

Mia J, 90 m
Marie K, 91 m
Ing-Britt, 92 m
Ditte, 93 m
Ingela, 95 m
Primrose, 95 m
Kerstin J, 95 m
Gunilla W, 96 m
Emil, 96 m
Anki A, 97 m
Eva R, 97 m
Eva-Lotta, 98 m
Inger, 99 m
Martin, 99 m

Anette, 100 m
Anna T, 100 m
Susie, 100 m
Övriga befinner sig i omklädningsrummet. Kanske några till vågar sig ner i vattnet. 20 frågor återstår

Regler & mål:
Var snäll och skriv bara en bokstav.
Alla deltagare startar på hundra meters djup. När någon nått vattenytan får personen kliva upp från bassängen. Om fler än en når vattenytan vid samma kväll vinner den som kom upp först. Ingen kommer såklart högre upp än vattenytan.
Frågorna 15-20-25 har fyra alternativ. Lycka till. 😊
Rätt svar ger varje kväll följande meter upp i bassängen:
10-9-8-7-6-5-4-3-2-1-1-1 o.s.v.
Tävlingstid:
Från en heltimme mellan 07:00-20:00 till stängningstiden 21:00.
Skrap-Kryss till följande:
De tre på pallen. ❤ ❤ ❤
Den som når vattenytan som SEXA. ❤
Den som når vattenytan som TRETTONDE person. ❤

Fotnot:
Glöm inte bort Korsordsmästerskapen, som dyker upp varje novemberkväll klockan 19:00 och stängs klockan 21:00.

Bungenäs kalkbrott; 3-4

Publicerad den av
6

Det tredje inlägget ska visa upp det som en gång i tiden var Gotlands största kalkbrott. Undra vad som hände med de upp till 200 anställda, när brytningen lades ner 1963?
Resten av bilderna kommer i ett svep. Ibland kan du skymta byggnader från de två tidigare inläggen om Bungenäs.

Underbart att cykla omkring mitt i Gotlands historia. Nu återstod det att ta sig upp med cyklarna. Vårt mål var att hitta något mysigt ställe att fika på. Helst med utsikt över havet.

Bada brottsligt

Publicerad den av
30

Ända sedan medeltiden har det brutits kalk på Gotland. I takt med att stordriften tog över lades flera mindre ner under 1950- och 1960-talet. Smart nog fylldes kalkbrotten med vatten och det blev till små minisjöar med turkost vatten och både alg- och manettfritt.

Denna gamla kalkbyggnad går det att simma in i. Platsen heter Smöjen och ligger söder om vår favoritplats Kyllaj.

För att nå målet kan det vara smart att ta sikte på de resliga vindkraftverken. Du kan inte räkna med att ha täckning på mobilen och du kommer inte att hinna räkna alla gropar under bilen. 😉 Däremot verkar det som det inte talas med stora BOKSTÄVER om kalkbrottsplatserna. Få är av förståeliga skäl icke intresserade av ett lämmeltåg med bilar i den ömtåliga terrängen.
Jag upplevde en mix av två Robban Broberglåtar. Först på ditvägen tänkte jag på Huppegupptäcksfärd. Någon timme senare, när vi av en slump hamnade fel på en rak och jämn grusväg, gled mina tankar över till en ”motsatslåt” till Robbans fina klassiker Målet är ingenting – vägen är allt. För vi ansåg att målet var allt.

Vi uppskattade synen av de vackra speglingarna i vattnet. Jag kan förstå att många älskar att simma här. Min medkänsla för alla män som slet här förr, satt med vördnad på min vänstra axel. Det de nyfikna badarna bör tänka på är att Smöjen är ett före detta militärt skjutfält. Jag läste att en dykare skrev att han hittat granater på botten av det stora brottet. ”De jag sett har varit detonerade, men man ska vara försiktig i alla fall.”
Lika farliga är inte de snokar som lär finnas här. Men jag hade inte velat ha dem till ”simkompisar”. För jag föredrar mycket hellre en leksugen delfin. 🙂

Personer med husbil missar sällan godbitarna för en hellyckad logi med havsutsikt. ”Den lilla blå” blev extra glad över att det fanns en till ”vanlig” bil på området, som lyckats ”hoppa” hit. Vilken tur vi hade som slapp fordonsmöte på ditvägen från Kyllaj. Däremot var jag inte lika glad över att vi missade ett planerat stopp. På tillbakavägen tänkte jag mig våga på att testa en slags lutande väg. Då råkade vi, som jag skrev om ovan, istället hamna på en bättre väg.

Denna tidiga morgon vandrade vi med kurrande magar tillbaks till bilen. Efter att ha hämtat ut sittunderlag och frukost, gick vi ner till havet och fick uppleva en mysstund. Sämre går det definitivt att ha. ❤

Breakfast in Barläst

Publicerad den av
10


Från sent 1600-tal fram till 1907 skeppades det ut kalk till tyska städer vid Östersjön. Från början hörde Barläst till Pavalds gård i Lärbro. Sedan kom den driftige och legendariska strandriddaren Johan Ahlbom på Kyllaj (som jag skrivit om tidigare) och ”tog över” ägandet.

Kalkstenen bröts vid Hide kalkbrott och fraktades hit på vagnar med hjälp av oxar och hästar.
Vid hamnen finns tre kalkugnar från olika tidsepokrar.

Den runda ugnen är äldst. Troligen från början av 1700-talet. Den fyrkantiga är numera en ruin. Intressantast är den sexkantiga som byggdes 1882.

Vilket slit. Skulle du vilja göra en tidsresa och testa att jobba här ett provår? Läs det här först. 😉 Kalkstenen staplades i ugnen med plats för elden underst. När ugnen var fylld murades den igen och veden tändes via öppningen nertill. Då låg stenen som ett valv över den brinnande veden. Det tog tre till fyra dygn innan allt var färdigbränt. Under dessa timmar matades elden med ny ved flera gånger i timmen. Tecknet på att processen var klar gick att utläsa när röken svartnade och övergick till ett gult sken över ugnskransen.

Blåsor och frätsår var vanliga hos arbetarna som höll på med den lätta och farliga kalkstenen.

Det gick en 30 meter lång träbrygga med banor för stenvagnar upp till krönet på ugnen. Äldre kalkarbetare, två och två i bredd trampade upp sex meter till krönet. Vagnarna rullade på två parallella banor. När den ena vagnen lastad med ved och sten drogs upp, gled den tomma vagnen ner.

Kalkladorna användes som förvaring av kalken. Härinne läskades kalken genom att man hällde vatten på den för att få den att bli ett pulver. Därefter packades ”varan” i tunnor i väntan på export.

Baskista heter detta långa smala utrymme där det reparerades och byggdes mindre fartyg. Med hjälp av ånga blev träet mjukt och kunde böjas till lämplig form.

Två olika årsmodeller.

Från vår tidiga frukostplats kunde jag zooma in den moderna kalkindustrin, på den andra sidan viken – Cementa i Slite. Efter frukosten promenerade vi tillbaka till bilen och åkte till ett riktigt, riktigt fint smultronställe.  ❤ Eller vad säger bloggvännen Lollo?

Fotnot:
A; Namnet Barlast (med a) var den extra vikt i olastade fartyg med syftet att skutan skulle ha lika högt över vattenytan som när den senare var lastad. Fiffigt. 🙂
B; Lärbo Hembygdsförening fick 2002 detta kulturområde i gåva från Euerolime AB. En fin geist. Viktig för eftervärlden. Mycket intressant att visa upp. Speglar mycket av Gotlands historia.

Kyllaj fiskeläge och hamn – nu och då

Publicerad den av
15


Lugnet nere i Kyllaj hamn gick nästan att ta på. Vattnet låg spegelblankt denna tidiga majmorgon. Annat var det när kalkbränningen kom igång vid 1650 och pågick till 1910-talet. Då skeppades kalk på skutorna till olika hamnar längs Östersjön. Vilken aktivitet det måste varit i trakten och på havet.

Kyllaj utvecklades på många plan. Ett helt samhälle med patron- och arbetarbostäder, affärer och annat byggdes upp runt hamnen. Själva kalken bröts vid kalkbrott i trakten. Därefter forslades den med häst och vagn ner till kalkugnarna för att brännas. Rena rama hästjobbet. För både två och fyrfotade.

Fanns det tid över för att njuta av blommor? Förekom det några lekar? Hur umgicks familjerna? Fanns det privatliv? Levde någon dagdrömmare ”mitt i soten och valkarna”?

Arbetarna fiskade till husbehov. Jag tror de drygade ut hushållskassan genom att sälja fångst vid sidan om.

Den sexkantiga ugnen byggdes i början av 1800-talet. I ugnen eldades det med ved.
i den nyare tegelugnen med hög skorsten, från sekelskiftet 1900-talet, var det istället kol som gällde.

Här ser du ruinerna där den brända kalken förvarades. ”Byggnaderna” kallades kalklador. En del av kalken läskades med vatten och packades på tunnor som sedan gick iväg med skutorna. Annan kalk packades osläckt i tunnor. Ibland gick det av den orsaken illa och resulterade i förlisningar ute till sjöss. Det gällde med andra ord att jobba på rätt skuta. Rena rama lotteriet. På tal om…

…I lördags hade jag fyra rätt på Lotto. Endast tre rätt till och vi hade haft över fyra miljoner skäl, att leta sommarställe i Kyllaj. 😉 Först ska jag bara lära mig uttala namnet korrekt. Det är inte lätt att lära gamla envisa åsnor prata ö-språket. Jag har läst för många Knutasböcker och i huvudet heter orten…