Med värme i hjärtat – i ett hav av solrosor

Det händer att vi får uppslag till utflykter genom att läsa i dagstidningen GT. Så var det häromdagen. Då läste vi om Anna och Tobias Wejde som sått 150000 solrosfrön på en åker i Hogrän. Allt för att samla in pengar till cancerforskningen. Bosse och jag kände genast att dit ville vi åka.

Hade vi tagit google´s vägbeskrivning till hjälp redan från början hade vägen blivit något kortare. Nu tog vi först sikte på Hogräns kyrka, där vi varit förut, och fick en vägbeskrivning till Gervalds därifrån. Det blev nog en omväg, åtminstone kändes det så…

Men vi kom rätt till slut, och det var ju huvudsaken. Att stå i kanten av ett fält fullt av blommande solrosor kan göra vem som helst glad till sinnet. Att dessutom veta att de pengar som kommer in från självplocket går till cancerfonden gör mig helt varm om hjärtat. Så underbart det är med människor som tänker på andra!

”Ibland måste man våga gå mot strömmen”, har jag döpt denna bild till. En solros vänder sitt ansikte mot kameran, de andra tittar åt motsatt håll. Men den som studerar bilden noga kan se att det finns en solros till som har börjat att vända sig…

Är alltid lika förundrad över hur ett litet solrosfrö kan bli en stor, ståtlig blomma som den här. Skapelsens under!

Det fanns fler än vi som trivdes i solrosfältet.

Ett par hade till och med stämt träff på ett blad.

En utflykt till Hogrän ger både möjlighet att plocka solrosor och att bidra till den viktiga cancerforskningen. Det finns gott om blommande solrosor, men även knoppar som väntar på att slå ut.

Lilla Bjers, en ekologisk kravcertifierad gård

Vi har pratat många gånger om att ta en tur, sju km söderut, till Lilla Bjers Ekogård för att handla i deras gårdsbutik. Av olika anledningar har det inte blivit av… Men så, häromdagen, när vi skulle bjuda ena dottern med pojkvän på middag, föreslog jag att vi skulle åka dit och köpa potatis och grönsaker. Det tyckte Bosse var en bra idé.

Gården drivs av Margaretha och Göran Hoas med familj. ”Det är med vördnad för de människor som tidigare varit här som vi brukar jorden”, läser jag på deras hemsida. Jag som själv vuxit upp på en gård där mina föräldrar rensade grönsakslanden för hand istället för att bespruta med diverse gifter, utan att tänka på att det var ekologiskt, blir glad och tacksam för att det finns de som vill och tar sig tid att bruka, inte förbruka. På hemsidan läser jag vidare om att de odlar en mångfald ekologiska grödor på friland och att de också odlar de grödor som behöver mer värme i odlingstunnlar. Här finns höns och bin och dessutom odlar man fläckiga vinbärssnäckor.

Sommarjobbaren Hanna, glad och trevlig, tog emot i gårdsbutiken.

Det blev svårt att välja…

Förutom allt ”ätbart” finns det ett stort utbud av hantverk av olika slag. Gedigna saker, många av dem tillverkade här på Gotland.

Vi avslutade vårt besök med en tur in i växthuset. Eftersom vi numera saknar trädgård, och balkongen redan är lite för överfull av årets blomsterinköp, blev det endast en kort rundtur härinne.

Gårdskrogen, öppen alla dagar mellan 11 juni och 5 september, och tors – sön mellan 1 april – 19 december (2021).

Avslutar med ännu ett citat från hemsidan:
”i kärlek och respekt vill vi att gården ska leva vidare i framtiden”.


Charlottendal

Kategorin där vi besöker samma plats vid fyra olika tillfällen under året och tar en bild varje gång.

Vår

Sommar

Höst

Vinter

Små tankar om de fyra årstiderna:
Västerhejde kyrka var den fjärde kyrkan som vi besökte sedan vi flyttade hit i augusti 2018. Jag minns att det fortfarande var tropisk värme och vi hade tagit paus i röran här hemma för att åka ner till Tofta möbler och köpa/hämta hem ett skrivbord. Bakom kyrkan noterade vi att det fanns en offentlig led in i skogen via en ”djurgrind” och vi gissade på att det skulle kunna gå att vandra runt dammen. Men då var det slut på nöjena. Plikten kallade.
En annan gång… förra sommaren åkte vi hit för att ta en första bild – sommarbilden. När vi kom hit i höstas för att ta andra bilden möttes vi av en helt annan syn. Kalhygge på ett stort område. Mycket mer ljus. Allt förändrat. Därför fick höstbilden bli ”vår” första bild i arkivet från Charlottendal – som platsen heter.
Oj vad kallt det var i vintras om fingrarna vid fotograferandet. Dessutom läbbigt att pulsa omkring i snön och inte helt veta var stubbarna, trädrötterna och andra nedre faror fanns. Allting är relativt. Minor behövde vi inte oroa oss för.
Det varma teet värmde extra mycket. ❤


Mittemellan…

… fågelskyddsområden befann vi oss en lugn majkväll.

Klase fiskeläge är namnet. Ett fiskeläge som är ”relativt nytt”. Troligen från 1930-talet.

En båt i vila och en som är redo för nya äventyr.

Här var ett sådant tillfälle då jag önskade att vi var experter på fågelläten och fågelarter.

Det hände något mycket speciellt här 18 augusti 1943.
RAF-piloten Richard Todd-White hade i uppdrag att bomba en forskningsanläggning vid Peenemünde, där man tog fram V1 och V2-raketer. Tyvärr blev hans plan nedskjutet av tyskarna. Planet ”landade” vid Klase fiskeläge.

På minnesmärket i Sproge kyrka går att läsa följande:
In memory of
Squadron leader R.N. Todd-White, R.A.F.
Who died in action 18th augusti 1943
and was recovered from sea and
originally buried in the churchyard here
by the good people of Sproge.

Beloved husband of ”Pixie” and father of Wendy.

Jag är en gäst och en främling.”

Friheten & Möjligheterna

Vi hade med cyklarna när vi bodde i Borum. De fick dock vakta stugan när vi åkte iväg med bilen. Men på hemmaplan var de guld värda när vi utforskade miljön omkring. Ibland hittade de genvägar som ”Den lilla blå” inte kommit på själv. Eller om det var bilföraren och kartläsaren som inte vågade chansa.

Vid vissa sandpartier ledde vi cyklarna. Ändå var det betydligt lättare än när den första tvåhjulingen såg dagens ljus, 1791. För ”célérifère” som den franske greven döpte den till saknade organ för styrning och framdrivning.

Vi utforskade möjligheterna att ta oss ner en bit mot havet med en förhoppning om att vi skulle kunna ta oss gående till…

… fiskeläget som jag zoomade in. Tyvärr fanns det ingen ”led” mellan tomterna och Ugnens fågelskyddsområde som vi kunde ta oss runt. Alltså måste det finnas en liten smal grusväg dit, som inte startade vid huvudvägen.
Synd att vi inte är experter på fågelarter. Hade vår vän Anne i Australien varit med så kunde vi fått en lektion i ämnet. Däremot har jag läst mig till att de vid en inventering upptäckte ett 40-tal arter som häckade inom området. En närbild på varje art hade gjort sig bra i en egen bloggkategori. 🙂

Vilken tur att de lättat på restriktionerna. För 1869 måste man ha en sorts körkort på cykel i New York. Det var lika tufft i Paris under samma tid. I Tyskland räckte det med att man hade ett körkort för att cykla på landet. Men ibland tänker jag elaka tankar 2021 när jag möter cyklister i alla åldrar, som tycks tro att de bor på Cypern. 😉

Här hade vi nått stranden i Kvarnåkershamn. Det var då vi insåg att det gick fortare att cykla än köra bil hit. För dagen innan när vi rullat dit på fyra hjul var det upp och ner, upp och ner, till väg 140 som vi kört.
På en viss ”vattenarea” var det ständigt gott om svanar.

Tack för att du tog dig tid att besöka gotlanduppochner. ❤
Igår blev jag extra glad när jag hade en kommentar att granska/godkänna till ett inlägg förra året. Nyfiken som jag kan vara ägnade jag en kvällsstund åt att forska vidare om uppgifterna som jag fick. Vad spännande och intressant. Vilka levnadsöden. Vilken släkthistoria. 😀

Två, en, ingen

Härligt att kunna gå direkt ut från stugan och uppleva en magisk solnedgång. Visst var den lika fin från ett av de flera fönsterna på de två våningarna, men att ta in intryck via de andra sinnena förstärker upplevelsen. Livet känns enkelt och värdefullt.

Det var premiär för oss att se solen gå ner bakom Stora Karlsö. Någon timme tidigare trodde vi inte det var möjligt att det skulle kunna ske, med tanke på att solen befann sig en bra bit söder om ön.

Nästa kväll gick jag ut ensam. Nu var det andra förutsättningar. Ändå njöt jag av en annan variant av solnedgång. Kameran fick mest vila på bröstet. Den trodde antagligen att mitt högra pekfinger var sjuk eller inte var med ut. 😉

Jag såg klart hela himmelsförloppet innan jag gick in till Solveig för att uppleva hur en Bagge kom fram under masken. (Anders Bagge i programmet Masked Singer)
Bloggrubriken är en redovisning över hur många i Familjen Lidén som tittade på solnedgången under de tre möjligheterna. Sista kvällen blev det ingen synlig solnedgång. Konstigt nog kom det inget regn på kvällen. Kanske en skvätt på natten. Själva var vi supernöjda med upplevelsen under premiärkvällen. ❤

Några år på nacken

Vi var på väg ner mot ett fiskeläge, när vi på den smala grusvägen såg ett fornminne av god höjd. Möjligtvis fanns det en liten plats för det moderna fordonet på fyra hjul. Därför bestämde vi oss för att stanna till där på tillbakavägen.

Den enda platsen var ledig.

Snoder stenröse är ett bronsåldersröse som mäter 3 meter på höjden och är 26 meter i diameter och närmar sig 4000 år. Finns det stentårta tro. 😉

Den döper jag till ”Lutande stenen i Snoder”.

Ensam är stark. Grönt i grått. Vilken bildtext är bäst av de två alternativen?

Det behövdes inte vara Einstein för att inse att den smala grusvägen som vi åkte på gick igenom ett rikt och stort gravfält. Det fanns exempelvis plundrade gravar en bit in på det öppna ”fältet”.
Vi lämnade Bronsåldern bakom oss och svängde höger ner mot havet och stuga nummer 1. Själv undrade jag om det skulle bli en vacker solnedgång om ett par timmar. Vad synd att vi inte har tillgång till den stugan året runt. Då kunde vi hyrt ut ”Lillstugan” till fågelskådare och sportfiskare. Skönt att det än så länge är gratis att dagdrömma och fantisera. Annars skulle jag haft miljontals skulder genom åren. Det hade inte varit så stenkul. 😉

Inte så dumt…

… att tillbringa fyra dagar och tre nätter nära havet och med fågelsång och möjligheten att få uppleva en solnedgång över Stora Karlsö.

Här är sista biten ner till stugan nummer…

… ett i dejliga Borum. ❤ Jag är ju halvdansk på ”långt håll” och nästa vecka startar säsong åtta av Badhotellet.

Eftersom vi bara var två personer så låste vi aldrig upp ”lillstugan” med sina två bäddar eller gick in i det lilla rummet på andra våningen med sina två sängar. Därmed hade vi mindre att städa i morse. 😉

I mer än 40 år har ett litet företag på Gotland tillverkat dessa underbara Bulhus (Skiftesverk) av Gotländskt ektimmer. Med enkel arkitektur har de byggt med den goda avsikten att husen ska ”leva” länge. En stor fördel med tekniken är att det går att använda relativt korta ekplankor. Det sägs att ursprunget fanns redan på vikingatiden.

Här ser du en del av bottenvåningen och ett öppet fönster från ovanvåningen. Det fanns många mysiga positioner för att njuta av panoramavyn. Jag älskade att sätta mig på olika ställen. Min träningsvärk i vaderna är ett bevis på det. Synd att jag inte förde statistik över hur många gånger trappan ”besegrades”. 🙂

Cirka femton meter från stugan låg södra gränsen till Ungnens fågelskyddsområde. Datumen gällde bara för tvåbenta utan vingar. Olika sorters fåglar sjöng för oss och flög i närheten. Synd vi inte hade en rejäl kikare med oss. Många spännande läten underhöll oss. Svalor såg och hörde vi nästan dygnet runt. De hade sitt bo med de små ungarna ”över min säng”. När vi satt i solskenet vid stugkanten var det skytteltrafik med mat till kidsen.

Vid olika tillfällen gick vi promenader på stranden. Ibland tidigt på morgonen. Ofta när vi kommit hem från våra utflykter.
Innan resan visste jag att vi hade tre chanser att få njuta av en solnedgång. Men min app på hemmaplan i Visby var en dyster kvist. Regn, regn och regn.

I utepingis lirade vi ihop. För att få cykla hem krävdes det att vi fixade att hålla bollen igång i XX gånger. Givetvis var det hjälmtvång. 😉 Den större gula bollvarianten som jag hade med hemifrån var bäst när det blåste till.
Hur det gick i boulekampen vill jag inte berätta om. Tror lite vagt att det var en kvinna som vann – utan hjälm. Personligen tycker jag det är både häftigare och roligare att kasta i sand. En annan teknik krävs. Klotet rullar ingenstans. En härlig sport för alla åldrar.

Tyvärr tog jag upp kameran för sent. Fem sekunder tidigare hade jag fått till en förälskelsebild. ❤
Jag har gillat alla våra Hemesterställen på Gotland sedan vi startade bloggen gotlanduppochner. Nu hoppas jag trenden håller i sig när vi nästa gång byter både kust och väderstreck.

Ps.
Glöm inte bort att gissa färg på de fem svartvita dörrarna. Eller skriv livlina en till fem gånger och du garanteras att inte bli poänglös. Nästa månad handlar det om sex svartvita dörrar.

De scendebuterade 1973

Kultbandet Smaklösa från Gotland kan om två år fira 50 år som grupp. Redan 1995 fick Smaklösa Gotlands tidningars kulturpris. Efter att lirat 33 år och gett ut flera skivor på det egna skivbolaget Tasteless Records belönades de 2006 som första pop/rockgrupp med Gotlands kommuns kulturpris. 🙂

Gruppens texter är egna och mycket personliga. Musiken bygger på 60 och 70-talslåtar. Jag tyckte det var riktigt kul att lyssna på deras humor och fick direkt flera favoriter. ”Det regnar kor”, ”Bogegatan”, ”Gud gjorde Slite med vänster hand” och ”Backa med släp” skrattade jag gott åt. Just nu är jag nyfiken på låten ”Rune från Rone”. För mig känns gruppen lite likvärdig med min kultgrupp nummer ett. Torsson från Skåneland. Vad Solveig tycker om bandet från Klippan, som jag har flera CD med, ska jag inte skriva mer om här. 😉

Bandet Smaklösas motto är ”Det är fegt att repetera”. Jag har förstått att gruppen har kultstatus på hemön.

I denna gamla bensinmack längs kustvägen vid Västergarn finns ett museum, som har öppet varje onsdag i juli månad mellan 10-12. Enligt chefen, basisten Rolle, skulle TripAdvisor garanterat ge muséet fem stjärnor. (om de hade varit där).

Hoppas vi kan pricka in tiden någon gång. Undra om det på tal om förra blogginlägget skulle vara möjligt för mig att gå vilse därinne? 😉 Solveig skulle nog svara ordet på två bokstäver.

Fröjel kastal

Strax norr om Fröjel kyrka finns en grusväg ner till Fröjel kastal.

Du ser kyrkan på bilden. Båda byggnaderna är troligen från 1100-talets mitt.

Ett perfekt ställe att sitta på och njuta av solnedgång och medhavd fika. ❤

Det kan inte ha varit lika trevligt för dem som stod här en tidig julimorgon 1361 och beskådade hur Valdemar Atterdags danska flotta närmade sig stranden. Varken han eller hans krigiska män var inbjudna till Gotland. De kom objudna och tog över ön som blev dansk i nästan trehundra år.

Allt som allt finns det nio kastaler kvar på Gotland. Tidigare fanns det betydligt fler.

Kastaler var både en skyddsplats och en förvaringsplats för olika varor. Kastalernas grundform var antingen kvadratisk eller cirkelformad. Det fanns bara en ingång och den satt alltid flera meter över markytan. Orsaken var att försvåra för angripare.
När det gäller Fröjel kastal vet ingen hur hög den var en gång i tiden. Men det finns tydliga spår av flera våningar.
Vill du kombinera historia med vacker havsutsikt mot Karlsöarna har du kommit rätt. Glöm inte kyrkan och en labyrint precis öster om kyrkan. En sista fakta. Innan Visby hamn tog över nästan all skeppshandel fanns på vikingatiden den största hamnen i Fröjel.