Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Efter lördagsbesöket i Smågårde naturskog, där vi zoomade in Gnisvärd fiskeläge, rattade vi upp till fiskeläget som kom med först på gotlanduppochner. Då var den nya bloggen bara tre dagar gammal. https://gotlanduppochner.com/2019/01/03/gnisvards-fiskelage/ och det var en helt annan aktivitet i det fina fiskeläget, som du kan se på bilderna i länken.
Strandskatorna var inte helt samarbetsvilliga. ”Sköt ni ert så sköter vi vårt. Tyvärr kan ni inte flyga åt skogen”. (Gissar jag de sa på sitt språk.)
Det var första gången som vi gick längs havet och såg fiskeläget från sjösidan.
Nu skulle det bli spännande att se om kapellet var öppet. Troligtvis inte.
Nästa bilstopp blev oväntat. Solveig såg en sevärdhet som vi inte sett tidigare. Den historiska platsen får ett eget inlägg längre fram i tiden. Efter några trånga möten på den smala vägen var vi tillbaks på väg 140. Skönt att vi skulle ta av i en rondell nästa gång. Nu var frågan om vi skulle få leta länge innan vi såg blåsippor på Högklint. För jag var rätt fikasugen.
Så var inte fallet. Det lyste uppskattat blått en bit från parkeringen. Medans jag bar fikakorgen och sittunderlaget plåtade Solveig några bilder. Givetvis saknade hon sitt macro som fått var kvar hemma. Den kameran ska istället få följa med när vi ska ta en blåsippresa till en plats som vi aldrig besökt tidigare. Den planerade rutten känns plötsligt avlägsen när jag tittar ut över vinterlandskapet utanför fönstret.
Sämre utsikt går att ha under en utomhusfika. Känns overkligt att det var i lördags som vi satt där. Kyliga kastvindar kom och gick på den oskyddade höjden. Men kaffet hann aldrig kallna. Något som jag varmt uppskattade.
Sommartid sedan i natt. Det snöar utanför vårt fönster. Vilken tur vi hade igår när det var dags för årets första längre tur utanför Visby. Vi valde att åka till det lilla naturreservatet Smågårde naturskog (6,3 hektar), som ligger ett stenkast från välkända Tofta strand.
Genom naturreservatet som bildades 2003 slingar sig en liten mysig å ner mot havet. Vi gick över några broar och vid andra tillfällen gjorde vi små avstickare ner till det porlande vattnet.
Syftet med att skydda området är den gamla barrskogen med en rik förekomst av död ved. I nästan 75 år har granskogen stått nästintill orörd. Därmed finns det träd i alla åldrar och en spännande naturskog får en ärlig chans att utvecklas. Träden ger vindskydd men släpper ner mycket sol. Den gula lampan gynnar insekter som myrlejon och olika sorters steklar. Vid den här tiden var det naturligtvis inte lätt att hitta de berömda myrlejonen. För det var ju vintertid som rådde igår. 😉
En eloge till de blå tydliga markeringarna längs de relativt kuperade smala slingrande stigarna. Ett nytt träräcke var ett tacksamt stöd i en lerig uppförsbacke.
Nu tog vi en paus från ”Den blå stigen” och styrde stegen mot sanddynerna och havet. Vi förstod snart att andra gått före oss. Några sekunder tänkte jag på min egen roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Solveig zoomade in Gnisvärd fiskeläge. Dit tänkte vi åka på hemmavägen, som fick bli en nostalgisk vårtripp med utomhusfika, blåsippor och en hel del blåst. Syftade på när vi befann som högst upp på Högklint.
Men först måste vi leta upp senaste blå pinnen. Min favoritfärg var lätt att återfinna.
Det var gott om kottar. Vad sänder det ut för signaler? Positiva eller negativa?
Då återstod endast sista etappen av denna trevliga lördagsvandring.
”Den lilla blå” uppskattade säkert att få komma ut på en längre tripp. Snart får den rulla till en annan kust. Först ska den få på sina sommardäck.
Självklart passade vi på att stanna till vid den gamla skolan i Linde och ta oss en bensträckare. När vi ändå hade ”samlat” in en kyrka till i närheten och det fanns tid kvar tills vi skulle få en nyckel till vår hyrda helgstuga i Ljugarn. Annars har målet varit att besöka Lindeberget när blåelden är som vackrast. Kanske händer det försommaren 2023.
Klinten, som är en av Gotlands största inlandsklintar med sina cirka 30 meter över havet, har en magnifik utsikt över nejden.
Det ska också finnas en möjlighet att se väldigt många kyrktorn från klinten. Nu vandrade inte vi runt någon längre sträcka. Annars hade vi nått två stycken gamla fornborgar från äldre järnålder. Under fuktiga höstar ska det vara gott om svamp häruppe.
Avslutar med en dikt som är hämtad från Holmgrens Hembygdstoner från 1938:
”Och blicken famnar båd´ höjd och dal Och vita kyrkor ett dussintal Från Hablingbo till Stånga Och närmare skymta bland gröna träd Och vaggande vita fält av säd De stugor och gårdar många”
När vi åkt ”inlandsvägen” 142, mellan Visby och Hemse, har jag flera gånger noterat vattensågen. I höstas blev det av att vi stannade till.
Det gick att läsa att de på påskafton i år hade återupptagit, efter två års coronapaus, traditionen med ”sågdagar”. Besökarna kunde då köpa kaffe, fika och varmkorv. Den första sågningsvisningen hölls klockan 14. Den andra på kvällen lät mysig med tända fotogenlyktor.
Lite historia så får du läsare mer ”kött på benen”. Jag läste att det redan på femtonhundratalet fanns vattensågar på Gotland. Under 1880-talet gick det att räkna till ungefär 300 st. När andra kraftkällor ersatte vattnet togs sågen ur drift. Men 1983 påbörjades en restaurering av Hembygdsföreningen. Därför har sågen varit i gångbart skick i flera år.
En slipsten.
Intressant och kul att det var okej att göra ett inre besök.
En fin gammal stenbro som borde få synas lite mer. Förr fanns det god tillgång till vatten i Sigsarve-ån på höstar och vårar. Vattnet kom från flera olika myrar i närheten. ”Mindre sly, mer bro. Tycker gammal tvåbent Bo.” 🙂
Ett trevligt stopp som manade till eftertanke. Överkursinfo: Diametern på vattenhjulet är 6,40 meter. Omkretsen på vattenhjulet är 20 meter. Sågbladets längd är 120 centimeter.
Lojsta slott är ett naturskönt och historiskt område med anor från medeltiden. Platsen är ägs och förvaltas av Lojsta Slotts Hembygdsförening. Föreningen bildades 1921 för att vårda området.
På 1930-talet gjordes en rekonstruerad järnåldershall som i dagens datum heter Lojstahallen. Nu nästan hundra år senare tror man att de 2000 år gamla järnåldershusen inte hade så branta och höga tak. Tänk att både ”stora” djur och människor bodde under samma tak.
Det är ett populärt område med många årliga aktiviteter. Under sommaren är cafét öppet.
För den som vill kombinera naturupplevelserna med fysisk aktivitet går det att hyra en gammal hederlig kanadensare. Eller så går det utmärkt att pröva fiskelyckan. Fiskekort köps i kaféet. Sedan är det bara att flyta fram i de tre Lojstasjöarna, Rammträsk, Lillträsk och Broträsk, som är sammankopplade genom kanaler. Under järnåldern var de tre sjöarna/träsken en enda stor insjö. Vattennivån ska ha varit cirka 2,5 meter högre än idag.
Det finns en cirka 800 meter lång kulturstig. Givetvis ska man visa respekt och ta hänsyn till de betande lammen i området.
Fotnot: På en holme intill Lojstahallen byggdes i slutet av 1300-talet försvarsanläggningen Lojsta slott. På Gotland kallas forntida befästningar ofta slott. Innan vi flyttade till Gotland, läste jag ibland vid ledig tid i Ystad om Sveriges största ö. Då såg jag fram emot att besöka slottet i Lojsta. Kanske undrade jag över varför kungafamiljen alltid besökte Öland på sommaren. Kunde de inte besöka ett stort präktigt slott på Gotland vartannat år? 😉 Vi små människor lär oss hela tiden längs livets slingrande stigar.
Vi försöker att ta vara på de där vackra höstdagarna, som glimrar till bland ”ruskiga regniga på tvären dagar”. Söndagen den 30 oktober var en sådan högtidsdag. Det var en stortävling i Tofta som lockade stor publik. Därför valde vi inte kustvägen. Istället lyckades vi hitta en tredje och kortare väg till lugnet och naturen vid Västerhejde kyrka.
Det var ett tag sedan vi hade med oss två kameror. Medan Solveig då och då stannade till och tog macrobilder fortsatte jag stigen fram. Med jämna mellanrum åkte mina extrakläder av. När den gula lampan däruppe försvann bakom ett moln blev jag påmind om det som snart väntar runt hörnet.
Ibland lyckas jag få till en skaplig närbild även med mitt objektiv.
Det är en rofylld plats som vi besökt vid de olika årstiderna. Vi ville gärna att ett inlägg skulle hamna i kategorin FYRA ÅRSTIDER. På köpet kom en bild med i någon av våra gotländska almanackor.
Jag hann med några spännande egna små, klättrande utflykter innan jag kom på att jag inte hade åkt hit ensam. Därför vände jag på stegriktningen och höll utsikt mot marknivån. Med tanke på exempelvis kåseriet EN FRU FÖR MYCKET I vår gemensamma kåseribok ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” har jag blivit bättre på att inte vara så impulsiv, så ofta längre. 😉 För det där borde vara den äkta Solveig. Eller var jag ute och cyklade?
Min äkta fru hade fått syn på två trollsländor som tagit paus i flygandet och ägnade sig åt privat lek. Du ser att det är två stycken?
Det är häftigt med mixen av höstfärger och blommor som vägrar acceptera att deras tid är över. Mina tankar gick till gårdagens promenad bland gränderna i Visby. Då var vi kamerafria, men ögonen njöt till fullo av rosor i olika färger och mina två bruna gillade att se en blommande blåeld.
Vad minns jag om fakta om kyrkan? Mest att trappgavlarna är väldigt ovanliga på öjn när det gäller medeltidskyrkor. Kommer också ihåg att Västerhejde kyrka är en av de sjutton bevarade absidkyrkorna. Solveig noterade lappen om att kyrkan var öppen. Självklart tog vi chansen.
Vi sa båda två att vi minns väldigt lite från kyrkans interiör. Vilken tur att vi har gotlanduppochner i framtiden när vi vill minnas tillbaka till olika platser. Vi kan i alla fall önska att WordPress kan stå emot all ondska.
”Vi satte upp tavlor under förmiddagen. Efter lunch roadtrip med fikakorg. Två kyrkor. Västerhejde och Tofta där det skulle vara bröllop. ”Kuriosabutik” och strandbesök i Gnisvärd fiskeläge. Mysigt ställe som vi besökte under semestern 2012, när vi bodde i Tofta.Ingen av oss hade lust att bryta upp från filten på stranden och åka hem till vår bostad. Men när vi kom hem konstaterade vi att hemkänslan hade börjat växa fram.Det var tufft att ha en hel vägg med tavlor med motiv från våra gemensamma sju bostäder.” Utdrag från min femårsdagbok som snart är färdigskriven. (En ny är beställd.) Den dagen hade vi bott här i femton dagar.
Vi var kvar i Gotlands hittills enda kulturreservat, Norrbys i Väte. Det var fortfarande ”fri tid” innan vi bokat in oss för en visning i Boningshuset. Eftersom lammen låg precis innanför grinden valde vi att ta en omväg runt tunet.
Kvarnen är en av få bevarade vattenkvarnar på Gotland. Ända fram till 1980-talet maldes det för husbehov i kvarnen och än i dag används den ibland för att mala mjöl. Detta innebär att det är en av få kvarnar i Norden som aldrig varit ur drift. Imponerande.
Mellan 1915-16 utdikades Roma stormyr, vilket påverkade vattenflödet som flöt förbi Norrbys så mycket att kvarnen tvingades flyttas en bit. Dammen du ser på bilden är inte anlagd, utan naturlig. Under vårarna när vattnet står högt öppnas dammluckan och vattnet släpps ut i kanalen. När jag jämför med mina egna utsläppta fantasitankar blir det som en slags våt variant av kosläpp. Antagligen med färre publik.
Nu har vi kommit runt till andra sidan. Läste att maskineriet i Norrbys kvarn är från 1700-talet, medan mjölsikten är från början av 1900-talet. Sikten gav vitt mjöl till bakning medan restprodukten, kli, gavs till de tacksamma hönsen. Låt oss gå in en liten stund.
På kvarnens övervåning finns de två malstenarna. Den ena är en konststen som användes för att mala foder till de hungriga djuren. Den andra är av granit och där mals fortfarande mjöl till bakning.
En snabb titt på mobilklockan upplyste oss om att det började bli dags för samling utanför trappan till Boningshuset där syskonen Edvin, Martha och Erik Johansson levde sina dagar.
Många som åker förbi denna ”bilfönstervy” tror säkert att det är Stora Karlsö som ligger till höger eftersom den är störst av de två Karlsöarna. Skenet bedrar. Lilla Karlsö ligger närmast och lurar synintrycket. Vår fjärde bloggsommar har varit intensiv och lyckad på många sätt. Just denna dag stod det på appen att vädret skulle bli ostadigt på Gotland. Vi chansade ändå och åkte iväg på en roadtrip från ett ganska vädersäkert Visby. Att vädret snabbt kan byta karaktär blev vi tidigt vana vid efter flytten till Gotland.
Vid Gannarve sträckte vi på benen och njöt av utsikten. Till vänster mörknade det på himlen. Skulle vi kunna äta vår medhavda frukost utomhus?
Droppar slog mot vindrutan när vi åkte de få kilometerna till Fröjel kastal. Men vi klarade oss under frukoststunden, på höjden med havsutsikt. Ska dock erkännas att födan och drycken intogs i lite snabbare takt än annars. Mina ögon växlade mellan att betrakta havet och hålla uppsikt bakom ryggen. ”Den lilla blå” stod inte så långt ifrån bänken och bordet.
Vädret bytte karaktär när vi vek av ner mot Petesvik. Allt kändes mer hoppfullt och jag började bli lite mer kaxig. Tänkte på att vi fixat både Alpnycklar och Stor Skogslilja under sommaren. Nu återstod bara den tredje orkidén som enbart finns på Gotland. Om en halvtimme borde trion vara komplett. För det skulle vid denna tidpunkt finnas gott om Kärrnycklar vid naturreservatet Krakvät. Vad gjorde det att jag rattade fel och kom in på en grusväg där det lät vid varje ”däckmeter”, eftersom det var högt gräs i mitten.
Oj! Så många kärrnycklar vi såg från bilrutan, när jag sakta rullade fram på grusvägen. Det här skulle bli enkelt. Jag släppte av Solveig och fortsatte mot parkeringsplatsen lite längre bort.
Krakvätes egna ”naturreservatsväktare” tittade nyfiket på de två tvåbenta varelserna som kom på morgonbesök. Solveig valde att inte stifta närmare bekantskap med dem utan gick istället åt andra hållet. Tyvärr kom hon med trist information efter en stund. ”Det finns många orkidéer här, men det är inte några kärrnycklar.”
Kärrknipprot och Brudsporre har vi ”redovisat” tidigare i kategorin orkidéer. Trots att Solveig gick runt en lång stund lyckades hon inte hitta en enda kärrnyckel. Kanske de växte längre in i naturreservatet? Vilken tur att vi slapp ösregn och rusk. Dessutom står och faller vi aldrig med att ha enbart en önskan och ett stopp under en utflykt. Samtidigt ska det erkännas att det kändes en aning snopet. Den tredje orkidén som enbart finns på Gotland har vi än så länge bara sett på bild.
Vi är fortfarande kvar på Norrbys museigård. Här kommer tredje delen.
Den här trevåningsbyggnaden i trä med korrugerat plåttak byggdes 1927 och gick under namnet Magasinet. På översta våningsplanen förvarades spannmål och på nedre plan förvarades redskap. Efter vår njutbara vandring runt på gården och den mycket intressanta visningen i Boningshuset sökte vi oss till nedre plan i Magasinet. Inte för att titta på redskap. De hade vi redan sett i andra hus. Istället lockade andra behov.
Även här träffade vi på en trevlig social tjej. Hon berättade att de alternerade mellan guidepass och ”kassapass”. Ett härligt team.
En nyhet är att Handelsboden som tidigare fanns på Fornsalen i Visby flyttats hit.
Gamla skyltar drar ofta till sig min uppmärksamhet.
Nostalgin flödade av alla spännande intryck.
Jag uppskattar konceptet med att få välja sin egen kaffekoppsmodell. Kanske har det något att göra med vår tid med Lidéns Samlingsmuseum, när vi visade upp 3 333 st olika kaffekoppar. Solveig väljer alltid en tunn kopp. Till kaffet i den valde hon röd vinbärspaj. Eftersom det var skönt väder valde vi bord i trädgården.
Här är länkarna till visningen av Boningshuset och gårdsmiljön på Norrbys:
Här låg tidigare ett gammalt parhus. Den sista familjen som bodde i det äldre huset hette Johansson och hade tre barn. Storebror var Edvin (1900-1985). Han syster som var mellanbarn hette Martha (1903-1995). Den yngsta brodern var Erik (1911-1975). När Edvin var på en studieresa, 1928, i Östergötland såg han ett gästgiveri/pensionat i Vadstena som han inte kunde släppa tankarna på när han kom hem.
Edvin kontaktade en duktig byggmästare och med hjälp av den tidens moderna material och planlösningar började bygget 1936. Det var rena lyxen då med inbyggd elektricitet och centralvärme. Ett stort djupt badkar måste ha betraktats som dåtidens SPA-anläggning. Fast de ogifta syskonen hade gott ställt ansåg trion att de inte hade något behov av WC. Det dög gott med dasset på gården och en potta under sängen. Undra om alla röstade nej eller om nej vann med 2-1? Eller räckte det med storebrors röst?
Under högsäsong finns möjlighet, att gå på visning i boningshuset, två gånger om dagen, klockan 13 och 15. Detta ingår i entrén. Missa inte denna möjlighet! Vi måste ge högsta betyg till guiden. Hon hade de rätta kvalitéerna för sin uppgift. På fotot som hon visar upp ser du Edvin till vänster. Märtha i mitten och Erik till höger. Båda bröderna gick lantmannaskola och drev jordbruket på ett mönstergillt sätt. Jag läser att Edwin var mycket intresserad av skogsvård och planterade exotiska barrväxter som fortfarande står kvar bakom dammen och i skogen västerut. Eriks huvudintresse var jakt. Märtha var skicklig på handarbete.
Efter introduktionen, i hallen, var gruppen förväntansfulla inför vad som väntade. Tänk att Solveig lyckades ta alla kort utan att få andra lyssnare med på bild.
I hela huset syns tydliga ”spår” av Märthas färdigheter; kuddar och vävda mattor m.m.
Det är tur att det enbart är guidade visningar som gäller i bostadshuset. Ingen gick här heller med skor utan i strumplästen eller med ”plasttossor” på skorna. Egentligen var det bara jag som hade det sistnämnda. De andra i gruppen gick utan skor. Smart val av mig. För det var både kallt och hårt på källargolvet. 😉
På tal om smart. Byggmästaren var tydligen riktig fiffig. I flera rum fanns det finurliga detaljer. Här visar vår guide ett infällt bakbord i väggen.
Höjden på arbetsnivån, till vänster, är lägre än vi moderna människor är vana vid. När järnspisen byttes ut till en elektrisk spis blev nivån högre.
I källaren står Märthas vävstol.
I källaren togs hål upp, i hörnet, mellan rummen. Ganska smart. Det innebar att de kunde snåla med strömmen. En lampa kunde lysa upp flera utrymmen samtidigt.
I källaren står en vacker, återanvänd, dörr från det gamla huset. I nutid skulle den kanske fått en ännu mer framträdande plats.
Trots rejält med utrymme och rum fortsatte bröderna att bo i samma rum genom åren. Det fanns tydliga spår av att storebror var kedjerökare. För mig själv gled tankarna över till termen passiv rökare.
I brödernas rum fanns ännu en fiffig konstruktion, som du kan följa upp genom att studera bild åtta, till höger om guiden i köket. När Märtha var klar med maten tryckte hon på en knapp i köket som satte igång ringklockan i brödernas rum. Det sägs att syskonen hade ett internt ringsystem med antal tryck för vad som meddelades – ett tryck för mat o.s.v.
Besöket i Märthas rum gjorde mig mest berörd. Vilken stilig kvinna hon var i sin ungdom. Under andra världskriget tog syskonen på Norrbys hand om två finska pojkar. Guiden pratade en stund om det. Vi fick även själva läsa ett brev från en av pojkarnas mamma. Det verkade som dessa pojkar hade tur under sin vistelse i Sverige. Tyvärr gällde det inte alla finska krigsbarn som kom till Sverige. När Märtha dog 1995, som sist i syskonskaran, testamenterade hon gården med alla sina inventarier till Föreningen Gotlands Fornvänner. Därmed har kommande generationer möjlighet att få denna intressanta inblick i hur livet kunde se ut i ett gotländskt hem där ”tiden stått stilla”.
gotlanduppochner 