Klinteberget – sevärd inlandsklint


Vi förstår varför många kommer till Klinteberget för att njuta av blåsipporna på våren.

Drygt 25 meter över havet är det som mest. Tack vare den ideella Föreningen Klintebergets Vänner, som sedan 2011 ansvarar för skötsel och underhåll, kan besökare få njuta av utsikten, skog och natur. På många ställen finns bänkar och bord. Det finns även tre motionsspår med olika längder.

Denna gång var vi framförallt här för att njuta av blåsipporna, som det finns mängder av på berget. Vilken härlig blå oas!  

Det fina vädret lockade fram utslagna vita blåsippor.

Mycket annat är på G i naturen.

Den lilla gula spanaren såg söt ut.

I klart väder ska det gå att se hela elva medeltida kyrkor. Idag var det tyvärr dis. Tyvärr? Vi hade faktiskt jättetur. På morgonen läste jag att molnigheten skulle öka under dagen. Därför åt vi en tidig lunch på hemmaplan och tog med en fikakorg på resan. Innehållet i den njöt vi av i solsken, på en plats med fin utsikt mot havet.

Vi noterade att det fanns träskyltar med läsvärda namn på alla stigar som dök upp lite överallt. Vilken motion vi fick. Stegräknaren fick nästan huvudvärk. 😉 Trevligt att lyssna på fågelkvitter.

Hit kommer vi att återvända. Om inte annat för att se grönskan, traska på fler stigar och njuta av orkidéer. 

 

 

Kalkugnskajen


Efter en god lunch vid hamnen i Klintehamn ämnade vi besöka ett fiskeläge, som ligger söder om hamnen i Klinte.
Så här nära kom vi aldrig. Jag hade zoomat och insåg att systemkameran inte var lämpad för en simtur – inte jag heller. 😉

Men jag såg också genom linsen en grusväg som vi tydligen hade missat.

Som jag skrivet x antal gånger är jag svag för de gamla fiskelägena på Gotland. De sätter alltid igång mina tankar.

Alla fiskelägen har naturligtvis sin brokiga historia. Hade jag fått önska fritt skulle jag velat sitta på en ”ljugarbänk” vid varje fiskeläge och prata med någon gammal väderbiten man, som berättade anekdoter.

Två detaljbilder.

Innan vi tog våra steg tillbaka till ”den lilla blå”…

… gick vi ut på bryggan och njöt av havsluften, havet, fåglar, den fria utsikten och livet i största allmänhet. Det är sådant här som jag lever för. När jag slipper tänka på mörka moln och tillkortakommanden. Bara vara i stunden och i sällskap med den människa som betyder allra mest för mig.

Hoppas fiskebodarna runt Gotland får finnas kvar länge till.

Eftertext:
Jag letade på nätet efter fakta och hittade detta fina blogginlägg,  http://stenstugu.com/wp/kalkugnskajen/ som gör att min längtan till april förstärkts. Du måste gå in på det och njuta av en otroligt vacker vårblomma i min favoritfärg, andra fina foton och en personlig text som tilltalar mig mycket och som dessutom går direktvägen in i mitt hjärta. För Ingrid som bloggägaren heter har fångat det där som jag nämnt några gånger på mina två bloggar och i mina tre böcker. Kan du komma på vad jag syftar på?

Tack Ingrid för att jag fick dela ditt blogginlägg. 😊

Klintevikens bodförening


Klockan på mobilen visade att det var nästan en timme kvar tills de började servera lunch vid hamnen i Klintehamn.

Därför beslutade vi oss för att dela på oss. Halva jag gick till… nej det var fel. Hela jag gick ur bilen för att njuta av ett nytt fiskeläge. Solveig brinner inte riktigt för fiskeläge som jag gör. Hon stannade hellre kvar för att läsa i en spännande bok.

Här verkade det vara mest svarta bodar, följt av röda och någon brun. Undra vad det hade blivit för straff om någon en sommarnatt målat sin orange?

Det är inget större utrymme mellan bodar i samma rad. Därför gäller det att utnyttja alla möjligheter. Många hänger prylar på väggarna.

Samma tanke kommer ofta upp när jag besöker ett nytt fiskeläge. Tänk om jag fick komma in i en bod och…

1914. Över hundra år. Startåret för första världskriget.
Jag fotade många detaljer. För att inte trötta ut dig besökare ska jag nöja mig med två denna gång i inlägget. När jag gick runt hörnet på sista boden mot vattnet …

… stod han där. En trevlig man som presenterade sig med sitt smeknamn ”Sasse” och hette i helhet K G Olsson. Snart var vi igång och pratade om allt möjligt. Bland annat visade det sig av en slump att han kände en av mina bloggvänner. Världen är ofta mindre än man tror.

Boddörren stod vidöppen. Jag frågade om jag fick plåta den fina målningen på dörrinsidan.

Kort därefter bjöd han in mig och jag fick äntligen en gammal dröm uppfylld. Storyn om när gammelgäddan med den höga vikten fångades fick jag höra och mycket annat spännande. Tack Sasse för samtalsstunden och titten i stugan. Sorry! Jag vågade inte lägga in den småfräcka häftiga humortavlan. 😉

Jag tog en sista titt ut mot lugnet vid viken, innan jag kom på att magen kurrade och …
… ”Vem är du? ”
”Jag kallas för Bosse ibland och är hungrig.”

Fotnot:
Solveig är van vid att jag ibland kan försvinna iväg bara hon vänder ryggen till. Helst på affärsstråk. Nu var säkert handlingen i boken viktigare än jag och fortfarande hade inte restaurangen öppnat. I alla fall inte stängt. 😉

Givet att vi skulle tillbaka


Eftersom Berså har öppet året om får stunden med utsikten mot Tofta Kyrka vänta tills höstvindarna för mig in i värmen och mysigheten. Jag är övertygad om att vi återkommer och sitter vid det här bordet och tänker tillbaka till sommaren 2019.
Skrev jag efter fotot ovan i detta inlägg https://gotlanduppochner.com/2019/04/28/vi-mellanlandade-i-en-solig-bersa/

Det satt fikande vid alla borden. Men just när jag klev in i rummet reste sig paret upp vid ”kyrkbordet”. Vilken flax. 😊
Jag slog mig snabbt ner medan Solveig gick och beställde.

Lika dekorativt som gott.

Hallå Eva-Lotta! Känner du igen fotot till gårdagens fråga? 😉

Höststämning rådde i butiken.

Tillägg:
Jag skulle inte bli det minsta förvånad om vi sitter utomhus i bersån någon gång under 2020. Vad konstigt det känns att skriva det årtalet. Nyss skulle det bli 2000 och det upplevdes megastort. Klockorna skulle stanna och allt annat tekniskt kraschande som ventilerades. Nu är det en dammig historia från förr. Men jag skulle önska att tiden gick långsammare under 1 april och ett halvår framåt. Detta kunde kompenseras med att november rusar iväg som en hemlängtande iller. 😉

 

Koviks kapell


Det är rofyllt att stillsamt vandra mot kapellet. Här är det öppet för alla att komma som man är.

Jag känner mig ödmjuk inför vårt enda jordeliv som vi fått oss tilldelat. Trots att jag gnäller ibland över ”småsaker”.

Tänker på hur orättvist livet ibland kan upplevas. När livets klocka slutar ticka i förtid.

Havet som både ger och tar. Utan hänsyn till liv, familjer och släktband.

1965 byggdes detta enkla kapell av sten och trä till minne av de fiskare som drunknat i havet utanför. I fiskelägena Gnisvärd och Hallshuk finns liknande kapell, som jag ska visa en annan gång.

Sorg och glädje kan samsas i samma lokal. För det har också blivit populärt att viga sig här.

Hade jag inte redan varit lyckligt gift så… 

Koviks fiskeläge


Om du av någon anledning befinner dig mellan Västergarn och Klintehamn tycker jag definitivt du ska svänga av mot havet och Kovik. En favoritplats som jag fick 2012. Då hade jag läst om Mari Jungstedts 3 favoritplatser på Gotland (Det var kapellet i närheten hon syftade på). Eftersom vi den sommaren hyrde en stuga i Tofta var det en kort färd dit. Bara några kast med fiskespöt. 😉

Dessa fantastiska eldsjälar som brinner för att rädda föremål och ge kommande människor en chans att få se vad som fanns förr. I det här fallet byggdes det upp ett fiskeläge och ett litet museum. Jag gissar att det tog sin tid.

Solveig i rollen som fönstertittare. 😉

En stilig fiskare som inte gjorde mig svartsjuk.

De tre eldsjälarna till projektet, som samlade ihop ett 20-tal fiskebodar, båtar, bryggor och andra mindre föremål från hela Gotland, var konstnären Erik Olsson i Sanda, lantbrukaren Edvin Olsson, Norrgårda och fiskaren Helmer Larsson. Vilken insats trion gjorde.

Förr var det ofta bönder som kompletterade jordbruket med fiske.

Den här platsen kallas för ”Korrumpu” i folkmun. Orsaken är att den natursköna grus och sandbanken ser ut som bakre delen på en ko. En ko-rumpa på halländska. 😉

Lysstången/fiskefyren var guld värd när fiskarna skulle ta sig hem lyckligt i mörkret.

Tänk om bodarna kunde berätta sanna storys. Då hade de gärna fått låna mina öron.

Rönnbär får avsluta blogginlägget. I verkligheten styrde jag mina fötter mot kapellet, som jag är svag för. Kommer i nästa ”vanliga blogginlägg”.

 

Västergarn fiskeläge


Ibland förekommer det ett mål. Andra gånger svänger jag bara av från den ”stora vägen” och följer en mindre slingrande grusväg ner mot havet. Nu hade jag siktet inställt mot fiskeläget Västergarn.
Ett par hade precis startat upp med en utomhusfrukost.

Vi fortsatte den tidiga morgonpromenaden ner mot hamnen.

En viktig detalj.

Den nuvarande hamnen invigdes 1935. Innan dess la båtarna till direkt på stranden. Det är den ideella kulturföreningen Träibatn (träbåtar) som har sina båtar här.

Glansperioden var 1940-talet. Då fanns här till och med ett salteri. Nu finns här inga yrkesfiskare längre. Däremot fritidsfiskare.

Det är bara småbåtar som kan lägga till i hamnen som blivit alltmer grundare genom åren. Nu ligger djupet på 0,5 till 1,5 meter.

Dags att vända på både skor och fötter.

Gistgarden upplevs öde. Jag saknar upphängda nät med massor av fisk som skulle plockas ur. Nät som skulle redas ut och torka i vinden. Gubbar med hängselbyxor och väderbitna ansikten. Strofer från rövarhistorier med ett salt stänk av sanning. 😉

En sista blick innan vi åkte iväg till en ljuvlig plats där vi la ut filten och njöt av både fika och varandra en lång stund. ❤

Tog tillvara på möjligheten


Givetvis passade vi på när Tofta skjutfält öppnades upp för allmänheten under några veckor under sommaren. Vem vet hur det blir i framtiden när det nya regementet byggs upp på skjutfältet. Jag läste att det under förra militära perioden hölls stängt i 40 år innan det en period mot slutet hölls öppet under helgen.

En miss blev det på vägen ner på grusvägarna. Hade jag haft kameran beredd skulle jag fotat en stor rovfågel på en stubbe. Den missen var glömd när vi klev ur bilen. För vårt mål med denna tripp var att besöka Gotlands västligaste fiskläge – Blåhäll. (De hade inget e på den tiden som du kan se på förra fotot)

Kronan äger Blåhälls fiskläge sedan 1943 och bodarna har använts som fritidsstugor av deras personal. Tidigare var militären delägare och fiskeläget låg på samfälld mark. Men många fiskare började söka sig söder ut mot Gnisvärds fiskeläge under 40-talet.

Den längst ner mot Östersjön kallas för Strandstugan. Jag kan förstå namnvalet.

Jag sitter här och tänker tillbaka på vårt kaffekoppsmuseum där vi såg till att det växte upp rejält med cikoria framför det stora huset. Förstår du kopplingen mellan cikoria och kaffekoppsmuseum? Ledtråd är ransoneringstider och krig. 😉

På tal om krig. Visst ser det lugnt och vackert ut över havet och stranden. På östra sidan av Gotland besköts det tyska minfartyget Albatross 1915 av ryssarna. 200 tyskar fraktades över ön hit till A7:s barackläger. De hölls under uppsikt av en gotländsk vaktstyrka på ca 100 män. Undra hur dygnen förflöt och hur länge de hölls kvar där?

Här finns ingen ”båt i vila” att fotografera.

En bit bort skymtar du en bunker.

Nu var det uppförsbacke som gällde. Här var vi nästan uppe igen.

Fortfarande var det bara den livs levande rovfågeln som vi stött på. Inga människor. Min fantasi hade dock kvar ett bleknande lite dystert minne av Albatross besättning och minor. Kanske slarvar jag med språket när jag någon gång säger att jag gick på en riktig mina idag. En riktig struntsak i en jämförelse med…

Nu tänkte jag inte på krig och elände. Vilken ljuvlig promenad det blev bland olika sorters ”vilda dikesblommor”. Så många vackra pusselbitar som bildade ett motiv som måste vara skapat av världens bästa konstnär. Dessutom såg vi fram emot att en stund senare åka till flygplatsen och hämta en dotter och hennes pojkvän.

Jag lyckades senare när vi kom tillbaks till bilen ”spika” grusvägarna tillbaka till stora vägen. Tvekade bara två sekunder på ett ställe. Skyller på rovfågeln som inte satt kvar. 😉

Vår längtan var stark

Detta är inlägg nummer 150.

Ända sedan vi besökte Karolina Linds mysiga butik https://gotlanduppochner.com/2019/08/05/landa-i-huset-med-historiska-anor/ och jag efteråt googlade fakta om Donnerska huset, och njöt av de underbara fotona från andra våningen där folkbiblioteket huserar, har jag velat komma tillbaka till Klintehamn.

Med tanke på min och Solveigs bakgrund som bibliotekarie kändes det här som att som barn längta till julafton. Givetvis passade vi på att fråga Viveka om så mycket som möjligt.

Måste erkänna att det var inte speciellt många böcker som jag minns från besöket. Men nu var det ju inte därför vi var där.

Underbara väggmålningar i rokokostil mötte oss i flera rum.

Gott om utrymmen och möjligheter för utställningar som får ta plats.

Solveig som jobbat som barnbibliotekarie trivdes antagligen extra mycket i detta rum. Men även jag hade kunnat slappa i sängen med en bra bok. När jag blev ensam tog jag ner en bok som måste hamnat fel. Den hette ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Jag somnade efter 18 sidor. 😉

Redan på 1790-talet installerades de gotlandstillverkade kakelugnarna. Fortfarande finns fem av dem bevarade. Två av dem är daterade 1792.

Viss risk att det blir ”baktips” istället för boktips. 😉

Blir givetvis nyfiken? Vem är kvinnan på målningen?

Den här stora fina kakelugnen används i samband med kvällsaktiviteter. Vilken ljuvlig sal att ha möten, sammanträdande, kurser, föredrag i… Jag skulle antagligen försvinna in i historiska vingslagstankar och inte vilja gå därifrån.

Historisk fakta för den intresserade:
Många har säkert hört talas om familjen Donner från Lübeck. Det var på 1740-talet som Jürgen Hindrich Donner invandrade till Gotland. I Visby grundade han ett handelshus med rederi. Efter ett tag gifte han sig med Anna Margareta Lythberg. När Jürgen dog 1751 blev Anna känd som den legendariska Madame Herr Donner. På 1770-talet tog de två sönerna över. Det var den yngre som hette Jacob Niclas som flyttade till Klintehamn och där drev tre kalkugnar och ett skeppsvarv. Tio år senare lät han uppföra ett stenhus i två våningar. Då var tanken främst att det skulle vara ett kontor med lager och logi för resenärer som tvingades stanna kvar i Klintehamn på grund av dåligt väder på sjön. På övervåningen försågs salen med väggmålningar i rokokostil.
Själv bodde Jacob vid Klintebys gård en bit utanför Klintehamn. (Givetvis undrar jag hur det såg ut i hans eget bostadshus.)

Ytterligare tio år senare byggdes stenhuset ut både mot norr och söder. Det var alltså då på 1790-talet som kakelugnarna kom på plats.

Nu är det slut på historielektionen. Har du vägarna förbi Klintehamn kan du slå två flugor i en smäll för har du tur är både bibblan och Landa öppet.

 

 

Skansudde fyr

Det var länge sedan jag svingade golfklubbor. Visby golfklubbs banor ligger vackert vid Västergarn och jag inser att anläggningen måste vara vida populär. Nu var det inte det som drog mig dit…

… eller en provtur med det tuffa gröna fordonet…

… istället var det vetskapen om att det skulle finnas en fyr på området.
Jag har det på bild i den utmärkta boken Gotland – Bilder från luften. Nu ville jag se det i verkligheten.

Skansudde fyr ligger vid första tee, bredvid Fyrhuset som går att hyra. Perfekt för golflirare som bara behöver öppna dörren och ställa in svingen.

Mellan 1890 och 1938 var ledfyren bemannad. Undra hur många fyrvaktare som hann jobba här? Gick det speciella yrket i arv mellan far och son? Hur många kvinnliga fyrvaktare har det funnits tro. Det sista blev jag extra nyfiken på. Min bloggvän Lollo borde veta svaret eller ha möjlighet att titta i ”hemliga register”. 😉

Vad hände just detta år?

En större fyr finns på Västergarns utholme, strax utanför. (Du ser den vita fyren en bit till höger) Med sitt rika häckande fågelliv är det förbjudet att stiga i land på utholmen eller landa med luftfarkost mellan 15 mars och 30 juni.

Personliga tankar:
Denna måndag var Solveigs sista sommarlovsdag 2019. Vi passade på att njuta extra av bilturen längs med västra Gotland. Startade utflykten innan klockan åtta. Samtidigt var ett stänk av vemod nerpackat. Något mycket uppskattat var på väg att rinna iväg mellan fingrarna. Då gäller det att hålla i tiden. En omöjlig uppgift. Bäst är att glida med mjukt och njuta av nutiden. Sedan i efterhand minnas de ljusa stunderna med hjälp av foton och tankeminnen. Vårt andra år på Gotland ligger framför oss – fullt av möjligheter. Får vi bara ha hälsan är det mesta möjligt.