Sista helgen i oktober

Vi försöker att ta vara på de där vackra höstdagarna, som glimrar till bland ”ruskiga regniga på tvären dagar”. Söndagen den 30 oktober var en sådan högtidsdag.
Det var en stortävling i Tofta som lockade stor publik. Därför valde vi inte kustvägen. Istället lyckades vi hitta en tredje och kortare väg till lugnet och naturen vid Västerhejde kyrka.

Det var ett tag sedan vi hade med oss två kameror. Medan Solveig då och då stannade till och tog macrobilder fortsatte jag stigen fram. Med jämna mellanrum åkte mina extrakläder av. När den gula lampan däruppe försvann bakom ett moln blev jag påmind om det som snart väntar runt hörnet.

Ibland lyckas jag få till en skaplig närbild även med mitt objektiv.

Det är en rofylld plats som vi besökt vid de olika årstiderna. Vi ville gärna att ett inlägg skulle hamna i kategorin FYRA ÅRSTIDER. På köpet kom en bild med i någon av våra gotländska almanackor.

Jag hann med några spännande egna små, klättrande utflykter innan jag kom på att jag inte hade åkt hit ensam. Därför vände jag på stegriktningen och höll utsikt mot marknivån. Med tanke på exempelvis kåseriet EN FRU FÖR MYCKET I vår gemensamma kåseribok ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” har jag blivit bättre på att inte vara så impulsiv, så ofta längre. 😉 För det där borde vara den äkta Solveig. Eller var jag ute och cyklade?

Min äkta fru hade fått syn på två trollsländor som tagit paus i flygandet och ägnade sig åt privat lek. Du ser att det är två stycken?

Det är häftigt med mixen av höstfärger och blommor som vägrar acceptera att deras tid är över. Mina tankar gick till gårdagens promenad bland gränderna i Visby. Då var vi kamerafria, men ögonen njöt till fullo av rosor i olika färger och mina två bruna gillade att se en blommande blåeld.

Vad minns jag om fakta om kyrkan? Mest att trappgavlarna är väldigt ovanliga på öjn när det gäller medeltidskyrkor. Kommer också ihåg att Västerhejde kyrka är en av de sjutton bevarade absidkyrkorna.
Solveig noterade lappen om att kyrkan var öppen. Självklart tog vi chansen.

Vi sa båda två att vi minns väldigt lite från kyrkans interiör. Vilken tur att vi har gotlanduppochner i framtiden när vi vill minnas tillbaka till olika platser. Vi kan i alla fall önska att WordPress kan stå emot all ondska.

Vi satte upp tavlor under förmiddagen. Efter lunch roadtrip med fikakorg. Två kyrkor. Västerhejde och Tofta där det skulle vara bröllop. ”Kuriosabutik” och strandbesök i Gnisvärd fiskeläge. Mysigt ställe som vi besökte under semestern 2012, när vi bodde i Tofta. Ingen av oss hade lust att bryta upp från filten på stranden och åka hem till vår bostad. Men när vi kom hem konstaterade vi att hemkänslan hade börjat växa fram. Det var tufft att ha en hel vägg med tavlor med motiv från våra gemensamma sju bostäder.”
Utdrag från min femårsdagbok som snart är färdigskriven. (En ny är beställd.)
Den dagen hade vi bott här i femton dagar.

Aldrig varit tagen ur drift

Vi var kvar i Gotlands hittills enda kulturreservat, Norrbys i Väte. Det var fortfarande ”fri tid” innan vi bokat in oss för en visning i Boningshuset. Eftersom lammen låg precis innanför grinden valde vi att ta en omväg runt tunet.

Kvarnen är en av få bevarade vattenkvarnar på Gotland. Ända fram till 1980-talet maldes det för husbehov i kvarnen och än i dag används den ibland för att mala mjöl. Detta innebär att det är en av få kvarnar i Norden som aldrig varit ur drift. Imponerande.

Mellan 1915-16 utdikades Roma stormyr, vilket påverkade vattenflödet som flöt förbi Norrbys så mycket att kvarnen tvingades flyttas en bit. Dammen du ser på bilden är inte anlagd, utan naturlig. Under vårarna när vattnet står högt öppnas dammluckan och vattnet släpps ut i kanalen. När jag jämför med mina egna utsläppta fantasitankar blir det som en slags våt variant av kosläpp. Antagligen med färre publik.

Nu har vi kommit runt till andra sidan. Läste att maskineriet i Norrbys kvarn är från 1700-talet, medan mjölsikten är från början av 1900-talet. Sikten gav vitt mjöl till bakning medan restprodukten, kli, gavs till de tacksamma hönsen. Låt oss gå in en liten stund.

På kvarnens övervåning finns de två malstenarna. Den ena är en konststen som användes för att mala foder till de hungriga djuren. Den andra är av granit och där mals fortfarande mjöl till bakning.

En snabb titt på mobilklockan upplyste oss om att det började bli dags för samling utanför trappan till Boningshuset där syskonen Edvin, Martha och Erik Johansson levde sina dagar.

Trodde vi kommit till dukat bord

Många som åker förbi denna ”bilfönstervy” tror säkert att det är Stora Karlsö som ligger till höger eftersom den är störst av de två Karlsöarna. Skenet bedrar. Lilla Karlsö ligger närmast och lurar synintrycket.
Vår fjärde bloggsommar har varit intensiv och lyckad på många sätt. Just denna dag stod det på appen att vädret skulle bli ostadigt på Gotland. Vi chansade ändå och åkte iväg på en roadtrip från ett ganska vädersäkert Visby. Att vädret snabbt kan byta karaktär blev vi tidigt vana vid efter flytten till Gotland.

Vid Gannarve sträckte vi på benen och njöt av utsikten. Till vänster mörknade det på himlen. Skulle vi kunna äta vår medhavda frukost utomhus?

Droppar slog mot vindrutan när vi åkte de få kilometerna till Fröjel kastal. Men vi klarade oss under frukoststunden, på höjden med havsutsikt. Ska dock erkännas att födan och drycken intogs i lite snabbare takt än annars. Mina ögon växlade mellan att betrakta havet och hålla uppsikt bakom ryggen. ”Den lilla blå” stod inte så långt ifrån bänken och bordet.

Vädret bytte karaktär när vi vek av ner mot Petesvik. Allt kändes mer hoppfullt och jag började bli lite mer kaxig. Tänkte på att vi fixat både Alpnycklar och Stor Skogslilja under sommaren. Nu återstod bara den tredje orkidén som enbart finns på Gotland. Om en halvtimme borde trion vara komplett. För det skulle vid denna tidpunkt finnas gott om Kärrnycklar vid naturreservatet Krakvät. Vad gjorde det att jag rattade fel och kom in på en grusväg där det lät vid varje ”däckmeter”, eftersom det var högt gräs i mitten.

Oj! Så många kärrnycklar vi såg från bilrutan, när jag sakta rullade fram på grusvägen. Det här skulle bli enkelt. Jag släppte av Solveig och fortsatte mot parkeringsplatsen lite längre bort.

Krakvätes egna ”naturreservatsväktare” tittade nyfiket på de två tvåbenta varelserna som kom på morgonbesök. Solveig valde att inte stifta närmare bekantskap med dem utan gick istället åt andra hållet. Tyvärr kom hon med trist information efter en stund. ”Det finns många orkidéer här, men det är inte några kärrnycklar.”

Kärrknipprot och Brudsporre har vi ”redovisat” tidigare i kategorin orkidéer. Trots att Solveig gick runt en lång stund lyckades hon inte hitta en enda kärrnyckel. Kanske de växte längre in i naturreservatet?
Vilken tur att vi slapp ösregn och rusk. Dessutom står och faller vi aldrig med att ha enbart en önskan och ett stopp under en utflykt. Samtidigt ska det erkännas att det kändes en aning snopet. Den tredje orkidén som enbart finns på Gotland har vi än så länge bara sett på bild.

Vi valde trädgården

Vi är fortfarande kvar på Norrbys museigård. Här kommer tredje delen.

Den här trevåningsbyggnaden i trä med korrugerat plåttak byggdes 1927 och gick under namnet Magasinet. På översta våningsplanen förvarades spannmål och på nedre plan förvarades redskap. Efter vår njutbara vandring runt på gården och den mycket intressanta visningen i Boningshuset sökte vi oss till nedre plan i Magasinet. Inte för att titta på redskap. De hade vi redan sett i andra hus. Istället lockade andra behov.

Även här träffade vi på en trevlig social tjej. Hon berättade att de alternerade mellan guidepass och ”kassapass”. Ett härligt team.

En nyhet är att Handelsboden som tidigare fanns på Fornsalen i Visby flyttats hit.

Gamla skyltar drar ofta till sig min uppmärksamhet.

Nostalgin flödade av alla spännande intryck.

Jag uppskattar konceptet med att få välja sin egen kaffekoppsmodell. Kanske har det något att göra med vår tid med Lidéns Samlingsmuseum, när vi visade upp 3 333 st olika kaffekoppar. Solveig väljer alltid en tunn kopp. Till kaffet i den valde hon röd vinbärspaj. Eftersom det var skönt väder valde vi bord i trädgården.

Här är länkarna till visningen av Boningshuset och gårdsmiljön på Norrbys:

https://gotlanduppochner.com/2022/08/02/iden-kom-fran-vadstena/

https://gotlanduppochner.com/2022/08/01/kulturreservatet-norrbys-i-vate/

Idén kom från Vadstena

Här låg tidigare ett gammalt parhus. Den sista familjen som bodde i det äldre huset hette Johansson och hade tre barn. Storebror var Edvin (1900-1985). Han syster som var mellanbarn hette Martha (1903-1995). Den yngsta brodern var Erik (1911-1975).
När Edvin var på en studieresa, 1928, i Östergötland såg han ett gästgiveri/pensionat i Vadstena som han inte kunde släppa tankarna på när han kom hem.

Edvin kontaktade en duktig byggmästare och med hjälp av den tidens moderna material och planlösningar började bygget 1936. Det var rena lyxen då med inbyggd elektricitet och centralvärme. Ett stort djupt badkar måste ha betraktats som dåtidens SPA-anläggning. Fast de ogifta syskonen hade gott ställt ansåg trion att de inte hade något behov av WC. Det dög gott med dasset på gården och en potta under sängen. Undra om alla röstade nej eller om nej vann med 2-1? Eller räckte det med storebrors röst?

Under högsäsong finns möjlighet, att gå på visning i boningshuset, två gånger om dagen, klockan 13 och 15. Detta ingår i entrén. Missa inte denna möjlighet! Vi måste ge högsta betyg till guiden. Hon hade de rätta kvalitéerna för sin uppgift. På fotot som hon visar upp ser du Edvin till vänster. Märtha i mitten och Erik till höger. Båda bröderna gick lantmannaskola och drev jordbruket på ett mönstergillt sätt. Jag läser att Edwin var mycket intresserad av skogsvård och planterade exotiska barrväxter som fortfarande står kvar bakom dammen och i skogen västerut. Eriks huvudintresse var jakt. Märtha var skicklig på handarbete.

Efter introduktionen, i hallen, var gruppen förväntansfulla inför vad som väntade. Tänk att Solveig lyckades ta alla kort utan att få andra lyssnare med på bild.

I hela huset syns tydliga ”spår” av Märthas färdigheter; kuddar och vävda mattor m.m.

Det är tur att det enbart är guidade visningar som gäller i bostadshuset. Ingen gick här heller med skor utan i strumplästen eller med ”plasttossor” på skorna. Egentligen var det bara jag som hade det sistnämnda. De andra i gruppen gick utan skor. Smart val av mig. För det var både kallt och hårt på källargolvet. 😉

På tal om smart. Byggmästaren var tydligen riktig fiffig. I flera rum fanns det finurliga detaljer. Här visar vår guide ett infällt bakbord i väggen.

Höjden på arbetsnivån, till vänster, är lägre än vi moderna människor är vana vid. När järnspisen byttes ut till en elektrisk spis blev nivån högre.

I källaren står Märthas vävstol.

I källaren togs hål upp, i hörnet, mellan rummen. Ganska smart. Det innebar att de kunde snåla med strömmen. En lampa kunde lysa upp flera utrymmen samtidigt.

I källaren står en vacker, återanvänd, dörr från det gamla huset. I nutid skulle den kanske fått en ännu mer framträdande plats.

Trots rejält med utrymme och rum fortsatte bröderna att bo i samma rum genom åren. Det fanns tydliga spår av att storebror var kedjerökare. För mig själv gled tankarna över till termen passiv rökare.

I brödernas rum fanns ännu en fiffig konstruktion, som du kan följa upp genom att studera bild åtta, till höger om guiden i köket.
När Märtha var klar med maten tryckte hon på en knapp i köket som satte igång ringklockan i brödernas rum. Det sägs att syskonen hade ett internt ringsystem med antal tryck för vad som meddelades – ett tryck för mat o.s.v.

Besöket i Märthas rum gjorde mig mest berörd. Vilken stilig kvinna hon var i sin ungdom. Under andra världskriget tog syskonen på Norrbys hand om två finska pojkar. Guiden pratade en stund om det. Vi fick även själva läsa ett brev från en av pojkarnas mamma.
Det verkade som dessa pojkar hade tur under sin vistelse i Sverige. Tyvärr gällde det inte alla finska krigsbarn som kom till Sverige.
När Märtha dog 1995, som sist i syskonskaran, testamenterade hon gården med alla sina inventarier till Föreningen Gotlands Fornvänner. Därmed har kommande generationer möjlighet att få denna intressanta inblick i hur livet kunde se ut i ett gotländskt hem där ”tiden stått stilla”.

Kulturreservatet Norrbys i Väte

För den som vill göra en tidsresa och uppleva hur Gotlands landsbygd såg ut under 1930-1950 rekommenderas ett besök på Norrbys i Väte. För 20 år sedan, 2002, blev Norrbys kulturreservat. ”Syftet med ett kulturreservat är att möjliggöra bevarande och vård av värde-fulla kulturlandskap”, läser jag i den informationsbroschyr som Gotlands Museum gett ut.
De sista som bodde på Norrbys var syskonen Edvin, Martha och Erik Johansson.
I nästa inlägg kommer du att kunna läsa mer om dem.

Utflyktsmålet har stått på vår lista en längre tid och Bosse har nämnt det flera gånger, men så har något annat kommit före. Häromveckan blev det äntligen av.

Efter det att vi betalt våra entréavgifter såg vi oss runt från gårdsplanen. Visningen av själva bostadshuset skulle börja klockan 13.00 så vi hade en stund på oss innan det skulle bli dags att gå in.

Bryggarhuset med drängstugan tittade vi inte närmare på än så här.

Men smedjan stod öppen så där kikade vi in.

Hm… Vi hade tänkt att gå igenom hagen för att ta oss vidare till kvarnen, men tanken på att jaga utsläppta får på den stora gårdsplanen fick oss att ta en annan väg.

Bakom ladugården finns en damm. Jag läser vidare i broschyren att detta inte är en anlagd, utan en naturlig damm. På våren, när vattnet står högt, öppnar man dammluckan. Vattnet släpps ut i kanalen vid kvarnen. Än i dag kan man alltså mala mjöl i kvarnen. (Ett inlägg om själva kvarnen kommer senare på bloggen.)

Ladugården är byggd 1926. Tre hästar, en unghäst, sju kor och fyra ungdjur fanns på gården år 1940. Inredningen är påkostad med spontad panel.
För mig var det verkligen nostalgi att gå in här eftersom jag kände igen så mycket från mormors och morfars gård. Den gård som mamma och pappa tog över på 60-talet och där jag sedan växte upp.

Tänk att få åka omkring med den här hästdroskan.

Såmaskin och ringvält kände jag också igen.

När vi kom till mjölkrummet blev det en resa i minnen när jag kände igen ”vår” mjölkmaskin. Så många gånger jag sett min mamma mjölka vår ko (vi hade bara en), ta av locket och hälla upp mjölken i en speciell hink.

För den som har barnasinnet kvar – Nej, Bosse har inte det 😉 – finns möjlighet att ta en tur med valfri käpphäst i den uppsatta banan.

Vi avslutade vår rundvandring på gården med ett besök i hönshuset och utanför hönsgården. 1940 fanns det ungefär 300 höns på gården. Det var Martha som skötte hönsen och födde upp kycklingar. Försäljningen av kycklingar och ägg gav en god förtjänst till gården.
Jag tycker om höns. Minns hur de nästan slogs om att vara närmast spaden de gånger jag gick in och grävde i vår hönsgård. Den höna som fick upp den största masken gjorde klokast i att springa in i hönshuset, annars blev hon snabbt av med sin mask.

Så många minnen och tankar det blev under vår tur runt på gården. Vilken tur att man valt att göra Norrbys till ett kulturreservat. Det enda på Gotland! Tilläggas kan att det inte finns så väldigt många på fastlandet heller. Hittills är det bara drygt 40 stycken kulturreservat i hela Sverige.

Before Sunset

En kväll innan den ”tropiska värmen” kom till ön åkte vi till Högklint för att njuta av stunden innan solnedgången. Tur att vi hade jackor med oss för de åkte raskt på när vi klev ur bilen uppe på klinten.

Det är inte så långt emellan de båda bilderna. Men bröllopsgästerna såg nog inte raset som inträffat. Vi har inte läst något om det heller. Kanske det är ett tag sedan det hände…

Vi knallade iväg till andra sidan för att hålla värmen. Här ser du fiskeläget Ygne, som vi skrivit om tidigare på gotlanduppochner.

Fotografering av brudparet. Jag gissar på att bruden frös om de bara armarna. Tur att kramar och kärlek kan ge värme.

Den som väntar på något vackert…

Jag lät Solveig ta bilderna mot solen. Så att jag kunde se ordentligt när jag skulle ratta bilen hem igen. Men först tog vi en mysig runda ner till Strandpromenaden i Visby. Vi passade på när vi ändå var ute ”så här sent på kvällen” 😉

Neottia nidus-avis – Nästrot

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Nästrot är speciell. När man ser arten i blomning ser det ut som den har vissnat.

Växten saknar klorofyll och har därför denna märkliga, blekbruna färg. Nästrot får hela sin näringstillförsel via svampar, invävda i växtens trassliga rot. Det svenska namnet syftar på rotens likhet med ett risigt fågelbo.

Stjälken är kraftig och robust, nästan sparrisliknande. Bladen är däremot små och förkrympta. Blommorna sitter tätt på axet och har en fin honungsdoft.

Första dagarna i juni börjar Nästrot att blomma och brukar fortsätta med det en bit in i juli.

Vi fann Nästrot i skuggan på Klinteberget på västra Gotland. Den trivs i barrskog och i mullrika delar av ängen. På norra Gotland är den ovanlig. På fastlandet är den spridd från Skåne och upp till Jämtland.

Lojstaeken

”Stanna!”, sa jag högt till Solveig när hon körde väg 142 söder ut mot Hemse.
Här har vi kört X antal gånger. Aldrig har vi noterat tidigare att det var här den berömda eken fanns.

Självklart ska man vara försiktig på många sätt. Även om eken är död sedan 2001. Året innan grönskade den och hade gjort det i över tusen år.

Lojstaeken är nästan åtta meter i omkrets och helt ihålig. I tidningar gick att läsa sorgsna avskedsdikter om eken. Jag tror jag hörde talas om eken redan när jag gick på mellanstadiet i Halmstad.

Du ska få läsa kort om två omtalade berättelser om Lojstaeken.
1. Rekordet för hur många som fått plats samtidigt inne i eken är 18 män.
2. Här inne hittades en gång två förrymda oxar.
Själv tror jag på båda uppgifterna. Vad tror du?

Lojstaeken står i utkanten av Lojsta prästänge. Legenden har sällskap av många levande ekar med vidvuxna kronor och det finns även gott om klappad ask och hasselbuskar. Vi tog ut fikakorgen och slog oss ner en stund och njöt fullt ut. Härligt med oväntade stopp.
Numera är platsen en del av ett kyrkoreservat.

”Den lilla blå” tutade på oss och nämnde något om att den stod åt fel håll. 😉

Innan vi körde vidare söder ut hälsade vi på dessa fyrbenta skönheter, som fanns på andra sidan vägen.

Cephalanthera damasonium – Stor skogslilja

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Tänk att vi inom en vecka lyckades hitta två av de tre arterna som enbart finns på Gotland. När proppen går ur… nu återstår ”bara” kärrnycklar i den exotiska trion.

Vi befann oss på inlandsklinten Klinteberget. En av våra favoritplatser på västra sidan. Här i djup skugga i en brant sluttning i den planterade bokskogen, strax norr om Klinte kyrka, finns en av lokalerna på ön.

”Få blomax är så rent och enkelt uppbyggda som den stora skogsliljans. Blommorna sitter prydligt ansatta en efter en nerifrån och upp mot toppen. Växer den öppet blir stjälken rak, men under låga grenar och ris kan den få underliga former och bli räfflad och krokig”. Staffan Rosvall i ”Fagningros och jordsyren”. (1976)

Solen lekte tittut mellan löven. Därför skiftar Solveigs foton mellan vitt och gult.

Höjden varierar mellan 15 och 30 cm. Blomställningen är gles, med många gånger, gräddvita blommor. Ofta är blomman sluten.

När det gäller blomningstiden så är den relativt kort. Start i månadsskiftet maj-juni. Sedan blommar den över ganska snabbt och blommorna blir smutsigt brunvita.

Stor skogslilja är fridlyst och rödlistad som Sårbar (Vu) 2020. I Norden finns den i övrigt endast på östra Själland, på Mön och på Falster i Danmark, där den är mycket sällsynt.

Du ska tänka på att Stor skogslilja tar mycket god tid på sig att bli en sådan här fin blommande planta, kanske rör det sig om tio år. ❤