Två kilo tung silverskatt

En bit söder ner från Visby når man Vibble. Här finns en park med en historia som går ända tillbaka till bronsåldern, då det bodde människor här.

Vibble gårds ägare på 1730-talet hette Lundmark. Vid juletid kastade han ut ben efter julslakten. Gårdens hund skulle sköta sin syssla, gräva ner benen. Istället grävde hunden upp två kilo silverskatt. Skatten skickades till antikvitetsarkivet i Stockholm. Det kom fram att det funnits en silversmed på Vibble gård omkring 1050. De behöll det mesta i Storstaden och skickade tillbaka resten till Lundmark. Gårdsägaren smidde tre stora silverbägare och gav dem inskriptionen: På Gotlands kämpagrunder mitt ämne låg i jord. Nu prunkar jag på bord. Sök den mig fann därunder.
Om man vände på bägaren såg man en hund ingraverad. Trist nog vet man inte var de tre silverbägarna tog vägen. Sista spårningen slutade i Eksta 1818.

Huvudbyggnaden på Vibble gård totalförstördes i en våldsam brand 1942. Men Stensalen, till höger finns kvar. Det är Kapellet. Gissa vad som finns kvar under det?

Gamla fängelsehålor är det spännande svaret.

Flera av gatorna i Vibble bär namn efter personer som bott på Vibble gård. Carl von Linné övernattade här under sin omtalade Gotlandsresa 1741. Ett långt tag var ägarna militärer. Överste von Vegesack har jag hört talas om i något sammanhang.

Sten Sture den yngre ska ha anlagt parken. I modern tid har Vibble gård en brokig historia med höjder och dalar. Tanken var god på sextiotalet med att skapa ett centrum för konstverk av gotländska konsthantverkare. När det blomstrade fanns det två keramiker, en silversmed, en träslöjdare och en textilkonstnär. Samtidigt var det en utmärkt plats för bygdens folk. Tyvärr avtog glöden. Hantverkarna hoppade av. Numera är det Västerhejde församling som har hand om gården, med olika varierande aktiviteter, som detta speciella år fått stå tillbaka för något som drabbat nästan hela världen. 😦

Höst på västra ön

Höstfärgerna kom så snabbt denna höst på Gotland. Vi har försökt åka iväg åt olika väderstreck. Den här gången blev det västerut.

Vi har varit här tidigare. Kyrkan var en av de första som vi besökte och visade upp här på bloggen. Vi tog då en paus i upp-packandet i bostaden, i början av augusti 2018.

Vi parkerade denna höstdag bilen vid Västerhejde kyrka och skulle gå ner och ta en årstidsbild. Kyrkan är en av få gotlandskyrkor som genomgått en större förändring av exteriören. Framförallt trappgavlarna som du kan se på bilden. När vi promenerat förbi där grinden fanns sist (inga får ute längre) kände vi oss efter en bit helt vilse. Själv började jag tvivla på mitt ”månadsminne”. Det var inte många veckor sedan sist…

Dammen fanns kvar. Den var inte flyttad. Hängde inte dumt i luften. Men annars trampade jag luft. Var fanns den långa raden av träd som borde vara höstklädda? Anledningen till vi åkte hit.

Bäst att ta en detaljbild. Fokusera på annat mer begripligt.

Gotlandstun främst. En hungrig landkrokodil bakom. Bäst att ila vidare och göra sig osynlig.

Samma plats. Ändå så olik sedan de två tidigare besöken. De hade alltså avverkat rejält med träd som förändrat helhetsintrycket runt dammen. När vi sammanfattade blev vi nöjda. Det var ljusare. Det gick nästan att gå runt dammen. Förhoppningsvis är det fixat till nästa gång. Vi bytte ”årstidsträd” och började på höst istället för sommar. Men det gällde att ha ögonen vid marken för att notera farliga ”stubbar” bland löven och gyttjan. Ska bli spännande att komma hit en solig kall vinterdag när det finns snö. Är bara rädd för att upptäcka att någon flyttat på kyrkan och dammen. Solveig skulle säkert säga att jag inte behöver vara rädd för det. 😉

Solnedgång i Fridhem


Tillsammans med en dotter bestämde vi oss för att njuta av en solnedgång. Vi valde mellan Högklint och Fridhem.

På klinten står åskådare på första parkett.
Vi noterade att solen låg i bra läge för båda platserna och valde denna kväll att köra höger mot Fridhems parkering.

På stenstranden satt ett par och njöt från ett annat perspektiv.

Åt andra hållet var det full aktivitet och trångt på ”klintväggen”. Du missar väl inte alla fåglar?

Länge sedan jag tog ett kvällsbad när ”himmelslampan” går ner.

Nu var det inte lång tid kvar.

Jag sökte mig längre norr ut för jag hade för mig att…

… mitt minne hade rätt och vi hade tur, att där inte redan var en människoflock. 😉 En stund senare kom ett sällskap som kanske blev besvikna över att favoritplatsen var upptagen.

De sista sekunderna där jag stämningsfullt tog in allt fint. Livet kändes både enkelt och vackert.

”Efterklangen”. Då färgpaletten på himlen kan skifta i olika färger och åstadkomma olika ljussken. Ingen solnedgång är lik en annan. Så har jag alltid sett det. Vet också att färgerna har med luftfuktigheten att göra. Har du någon favoritplats som du gärna återkommer till för att se en magisk solnedgång?

 

Sista färden


Till slut kom den. Sista gången som cyklarna fick följa med på bilen 2020. Det har varit ett mycket trevligt tillskott under året. Den här tidiga morgonen hamnade vi dock i dimma och dålig sikt en bit nedanför Visby. Jag satte på ”dimljuset” och sänkte farten. När vi nådde den stora parkeringen vid Tofta Strand lättade dimman.
Här har vi trampat iväg en bit söderut på cykelvägen.

Andra sover fortfarande utomhus.

Vi vek av och parerade mellan stenarna på ”stigvägen” och hittade ett bord med bänk. Tur vi hade med sittdynor. Annars hade daggen trängt igenom.
Varför smakar det alltid bättre med utomhusfrukost?

Försiktigt rörde vi oss fram emot fåglarna för att inte störa dem för mycket.

Det tycks har blivit en gimmick på sista tiden, att våra skuggor är med på sitt personliga sätt.

Olika nyanser av blått.

Kombinationen denna säsong av bil, cyklar och traskande har öppnat upp till så många naturupplevelser och möjligheter. Här var det ett parti som var trångt och vått. Men vi ville så gärna se vad som fanns runt udden.

Björnbär kräver något sötningsmedel till, oavsett mognad.

På Tofta Strand, som vissa dagar haft enormt många tusen besökare, såg vi endast en kvinna som tog sig ett uppfriskande bad. Solveig nöjde sig med att vada i vattnet medan hennes man …
Ett visst vemod landade när vi lyfte upp cyklarna på hållaren. Det dystra försvann när vi upptäckte ett nytt vackert ställe en stund senare. Dit kommer vi att återvända tre gånger till av ett speciellt skäl. 😉 Vi avslutade denna utflyktsresa med att fika högt upp på ett berg med havsutsikt och sedan gå ner till en grotta. Mer om det en annan gång och cykla har vi definitivt inte slutat med. Solveig cyklar varje arbetsdag och just nu i början på september cyklar jag två pass om dagen. Dessutom är jag alltid lite ute och cyklar i livet. 😉

 

Tog chansen i år också


Vi stannade vid Högklint. Första gången som vi kom hit när det inte blåste kallt från havet. Istället var det nästan helt vindstilla.

Sämre utsikt går det att ha vid en utomhusfrukost.

Blåhäll – Även denna sommar är det öppet för allmänheten, några veckor, när militärerna har sommarlov från Tofta skjutfält.

Cyklarna lyftes ner från bilen. Precis som vi bestämde förra sommaren. ”Nästa gång cyklar vi här.”

Då och då dök det upp små avfartsvägar som vi stannade till vid.

Här studerade vi fåglar. Funderade på om stenarna var förbokade?

Tistlar är vackert. idag låg jag nära en för att försöka få till en suverän bild på en fjäril. Hur det gick? Det vill jag inte prata högt om.

Cikoria odlade vi framför vårt kaffekoppsmuseum i Ängalag på Bjärehalvön. Hajar du kopplingen? 😉 I ”Kaffemontern” hade vi kaffekvarnar och ransoneringskort från andra världskriget.

Nu var frågan om vi skulle cykla in och hälsa på nötkreatur eller… spara det till nästa sommar.

Min ryggtavla är svaret på funderingen. 😉 De såg väldigt stora ut där de låg.

Vår plan var ändå att fortsätta, billedes, längs kusten och ta oss upp på ett berg för att njuta av utsikt och fika.

Dags att ta farväl av Blåhäll. Vem vet! Vi återvänder kanske hit nästa sommar. Eller… så ”skjuter” vi upp det… 😉

Det fina i det fula


Vi hade lämnat ett blåsigt fiskeläge och sökte oss in på en, för oss, ny bilväg. Jag uppskattar att glida längs med slingrande småvägar. Njuta av dikesrensfärgerna. Upptäcka nya saker. Plötsligt stod det Övide änge 700 meter på en skylt. Det namnet hade vi aldrig hört talas om.

Vi hade tur åt båda hållen och mötte inget fordon. En enkel skylt vid en liten parkering. Jag som frusit vid havet tyckte det var skönt med sol och ingen märkbar vind. Jackan åkte av i bara farten. Dessutom var det behagligt att få sitta vid ett bord och dricka varmt kaffe och äta något gott. Samtidigt höll jag med Solveig när jag tittade mig omkring.

I jämförelse med många ängen som vi hyllat i denna blogg höll detta inte riktigt samma höga klass. Hade vi besökt Övide för en månad sedan hade det säkert varit vackrare. En idé formades med blixtens hastighet på mitt hjärnkontor.
”Ge mig tio minuter och jag ska ge dig tio fotobevis på färgklickar även här.”

Extra vacker kustremsa


Varje gång som jag rattar ner till Djupviks fiskeläge är det som om kroppen kommer i balans med själen. Allt känns så enkelt och vackert. Helst en sådan här vindstilla tidig morgon.

Vi la ut filten och dukade fram frukosten. Sämre utsikt går att ha. Lilla Karlsö lockar liksom storebror med sina sillgrisslor. Men denna speciella sommar går ingen båttrafik med besökare till öarna.

Solveig zoomade in och försökte räkna hur många ungar mamman hade.

Nu var det dags att plocka ner cyklarna och trampa iväg in i Ekstakustens naturreservat. Det enda som störde i början var svärmar av knott när vi cyklade i skugga. Regel ett: Ha munnen stängd. 😉

Nästa fiskeläge vi passerade var det äldre Kronvalds fiskeläge. Där enligt sägnen, den danske kungen Valdemar Atterdag och hans styrka klev i land 1361 för att ”visa musklerna” på öjn. 😦

I hamnen såg det ut som det fanns två orange båtar.

Den vindpinade strandskogen och svängarnas hemligheter förhöjde natursceneriet. Vad väntade runt hörnet? Barndomens nyfikenhet blommade upp.

Vi cyklade över färisten och fick djursällskap.

Här ser du lamm och lamm. 😉

Speglingar med mersmak. Tur att inte alla foton kommer in på bloggen. 😉

En liten kvist som ger ljud ifrån sig, kan räcka för att mamman varnar sin flock. Snabbt gick det för barnaskaran att lyda sin mammas signal. Hon hade ingen susning om att Lidéns är ett fredligt par.

Tillbaka hos ”Den lille blå”. På hemvägen längs väg 140 kunde vi konstatera att pulsen på Gotland hade höjts rejält jämfört med nedresan några timmar tidigare. Nu tog jag platsen utan ratt och kunde njuta för fullt av vallmo, blåeld och röda pukvete, som jag blivit så förtjust i på sista tiden, längs dikeskanterna.
Tänk om det gick att bromsa tiden vid den här tiden på året och kompensera med att öka tiden när det regnar och blåser höststormar?

För och nackdelar

Denna kategori handlar om sådant som jag uppskattar och som tillför vardagen något extra. Att stanna upp och glädja sig åt småsaker tror jag betyder mycket för det inre och därmed för hälsan och välbefinnandet.
Vad är vardagslyx för dig? Skriv gärna en kommentar och dela med dig av dina tankar.

Aldrig har naturen känts så viktigt som denna vår. Vår enda fasta punkt var att få uppleva bokskogens skira grönska på Klinteberget och få sitta en stund på en bänk med fikakorgens möjligheter. På hemvägen valde att skippa vägarbetena på kustvägen. Därför råkade jag ratta fel på något ställe och vi hamnade på en för oss ny väg.

När ett änge dök upp på vänster sida tog vi chansen. Fonnsänge var namnet på platsen i Väte socken. ”Det vita havet” syntes lite överallt.

Det gjorde även den leksna ekorren som inte hade några planer på att posera ”stilla” för fotografen. Istället lekte den ”katt och råtta” med mig.

Här kommer förklaringen till bloggrubriken. Jag är en kombination av improvisation och planeringsgubbe. Därmed var jag inte alls påläst och hade aldrig hört talas om detta änge. Vad är detta minne av?

Solveig har en ganska samarbetsvänlig app som berättar om namn på växter/blommor. Nu var det inte så svårt. Vi ville bara ha namnet bekräftat. Men det dröjde ett tag. Appen hade antagligen fikapaus. 😉

Men här använde jag systemkameran. Vet faktiskt inte vad blomman heter. Vet du? 
Humleblomster.
(Tack Anki Arvidson)

Hemma igen googlade jag och insåg att vi missat fornlämningar som exempelvis järnåldershusgrunder. Något skulle finnas nära parkeringen.

Orsaken var antagligen att jag fick bråttom när jag såg … bakom vitsipporna. Jag trodde inte det fanns sådana farliga urtidsdjur på Gotland. 😉

Tur bilen stod kvar och inte rullat från oss. 😉

Fotnot:
Jag börjar bli trött och därmed extra tramsig. I morse gick vi upp halv fem och åkte en halvtimme senare iväg åt nordöst. Med oss hade vi frukost och fika.
Vilken lyckad tripp det blev med väder och annat, trots att vi inte hittade till ett planerat stopp. Ett ställe var en trakt som vi längtat efter att återse från semestern 2016. Dit åkte till först. Det festliga var att vi besökte två nya platser som vi båda blev förälskade i. Hoppas vi hade sju rätt på lotto ikväll så vi kan köpa en liten stuga i… 😉

Gnisvärd kapell – Strandkyrkan


Det här fina fiskeläget några mil nedanför Visby har gotlanduppochner besökt tidigare. En gång i tiden var det ett av Gotlands mest lönsamma fiskeställe.

Vi parkerade bilen vid hamnen i Gnisvärd och gick mellan fiskebodarna längs den smala asfalterade vägen. Målet var ett speciellt hus, bakom sista huset, på höger sida. Vi hoppades att dörren var upplåst denna påskdag.

Från början låg här ett träkapell från 1600-talet, som tvåhundra år senare hade förfallit.

På vindflöjeln kan du läsa årtalet 1832. Men enligt en historieberättare med namnet Hilding Nilsson påbörjades bygget av den nya kyrkan först 1838.
Historien bakom flöjeln är följande:
Det är en gåva från en skeppare som fick stora problem med sin skuta. Han och hans besättning råkade ut för hård storm utanför Visby. Fiskare utanför Gnisvärd gjorde en heroisk insats när de lyckades borda skutan och rädda besättningen i land.

Vilken flax. Det var öppet. 😊

Det ska vara populärt att döpa sina barn här. Vigslar förekommer också flitigt.

Inte oväntat förekommer skepp i olika sammanhang i lokalen.

Om du gör en piruett eller har ögon i nacken ser du följande. 😉

Döden lurade i vardagen. Havets humör har alltid varit skiftande. Det fanns inget OB-tillägg för stark blåst och oväder. Strömmingen skulle fångas i alla väder. Arbetsvägran var säkert inte aktuellt.
Äldre män, kvinnor och barn tvingades se och uppleva skräckscener från land och stugfönster. Netflix fanns på riktigt.

Vi avslutade med en promenad vid havet – som var på ett lugnt påskhumör denna soliga eftermiddag.

 

Klinteberget – sevärd inlandsklint


Vi förstår varför många kommer till Klinteberget för att njuta av blåsipporna på våren.

Drygt 25 meter över havet är det som mest. Tack vare den ideella Föreningen Klintebergets Vänner, som sedan 2011 ansvarar för skötsel och underhåll, kan besökare få njuta av utsikten, skog och natur. På många ställen finns bänkar och bord. Det finns även tre motionsspår med olika längder.

Denna gång var vi framförallt här för att njuta av blåsipporna, som det finns mängder av på berget. Vilken härlig blå oas!  

Det fina vädret lockade fram utslagna vita blåsippor.

Mycket annat är på G i naturen.

Den lilla gula spanaren såg söt ut.

I klart väder ska det gå att se hela elva medeltida kyrkor. Idag var det tyvärr dis. Tyvärr? Vi hade faktiskt jättetur. På morgonen läste jag att molnigheten skulle öka under dagen. Därför åt vi en tidig lunch på hemmaplan och tog med en fikakorg på resan. Innehållet i den njöt vi av i solsken, på en plats med fin utsikt mot havet.

Vi noterade att det fanns träskyltar med läsvärda namn på alla stigar som dök upp lite överallt. Vilken motion vi fick. Stegräknaren fick nästan huvudvärk. 😉 Trevligt att lyssna på fågelkvitter.

Hit kommer vi att återvända. Om inte annat för att se grönskan, traska på fler stigar och njuta av orkidéer.