Västergarn fiskeläge


Ibland förekommer det ett mål. Andra gånger svänger jag bara av från den ”stora vägen” och följer en mindre slingrande grusväg ner mot havet. Nu hade jag siktet inställt mot fiskeläget Västergarn.
Ett par hade precis startat upp med en utomhusfrukost.

Vi fortsatte den tidiga morgonpromenaden ner mot hamnen.

En viktig detalj.

Den nuvarande hamnen invigdes 1935. Innan dess la båtarna till direkt på stranden. Det är den ideella kulturföreningen Träibatn (träbåtar) som har sina båtar här.

Glansperioden var 1940-talet. Då fanns här till och med ett salteri. Nu finns här inga yrkesfiskare längre. Däremot fritidsfiskare.

Det är bara småbåtar som kan lägga till i hamnen som blivit alltmer grundare genom åren. Nu ligger djupet på 0,5 till 1,5 meter.

Dags att vända på både skor och fötter.

Gistgarden upplevs öde. Jag saknar upphängda nät med massor av fisk som skulle plockas ur. Nät som skulle redas ut och torka i vinden. Gubbar med hängselbyxor och väderbitna ansikten. Strofer från rövarhistorier med ett salt stänk av sanning. 😉

En sista blick innan vi åkte iväg till en ljuvlig plats där vi la ut filten och njöt av både fika och varandra en lång stund. ❤

Tog tillvara på möjligheten


Givetvis passade vi på när Tofta skjutfält öppnades upp för allmänheten under några veckor under sommaren. Vem vet hur det blir i framtiden när det nya regementet byggs upp på skjutfältet. Jag läste att det under förra militära perioden hölls stängt i 40 år innan det en period mot slutet hölls öppet under helgen.

En miss blev det på vägen ner på grusvägarna. Hade jag haft kameran beredd skulle jag fotat en stor rovfågel på en stubbe. Den missen var glömd när vi klev ur bilen. För vårt mål med denna tripp var att besöka Gotlands västligaste fiskläge – Blåhäll. (De hade inget e på den tiden som du kan se på förra fotot)

Kronan äger Blåhälls fiskläge sedan 1943 och bodarna har använts som fritidsstugor av deras personal. Tidigare var militären delägare och fiskeläget låg på samfälld mark. Men många fiskare började söka sig söder ut mot Gnisvärds fiskeläge under 40-talet.

Den längst ner mot Östersjön kallas för Strandstugan. Jag kan förstå namnvalet.

Jag sitter här och tänker tillbaka på vårt kaffekoppsmuseum där vi såg till att det växte upp rejält med cikoria framför det stora huset. Förstår du kopplingen mellan cikoria och kaffekoppsmuseum? Ledtråd är ransoneringstider och krig. 😉

På tal om krig. Visst ser det lugnt och vackert ut över havet och stranden. På östra sidan av Gotland besköts det tyska minfartyget Albatross 1915 av ryssarna. 200 tyskar fraktades över ön hit till A7:s barackläger. De hölls under uppsikt av en gotländsk vaktstyrka på ca 100 män. Undra hur dygnen förflöt och hur länge de hölls kvar där?

Här finns ingen ”båt i vila” att fotografera.

En bit bort skymtar du en bunker.

Nu var det uppförsbacke som gällde. Här var vi nästan uppe igen.

Fortfarande var det bara den livs levande rovfågeln som vi stött på. Inga människor. Min fantasi hade dock kvar ett bleknande lite dystert minne av Albatross besättning och minor. Kanske slarvar jag med språket när jag någon gång säger att jag gick på en riktig mina idag. En riktig struntsak i en jämförelse med…

Nu tänkte jag inte på krig och elände. Vilken ljuvlig promenad det blev bland olika sorters ”vilda dikesblommor”. Så många vackra pusselbitar som bildade ett motiv som måste vara skapat av världens bästa konstnär. Dessutom såg vi fram emot att en stund senare åka till flygplatsen och hämta en dotter och hennes pojkvän.

Jag lyckades senare när vi kom tillbaks till bilen ”spika” grusvägarna tillbaka till stora vägen. Tvekade bara två sekunder på ett ställe. Skyller på rovfågeln som inte satt kvar. 😉

Vår längtan var stark

Detta är inlägg nummer 150.

Ända sedan vi besökte Karolina Linds mysiga butik https://gotlanduppochner.com/2019/08/05/landa-i-huset-med-historiska-anor/ och jag efteråt googlade fakta om Donnerska huset, och njöt av de underbara fotona från andra våningen där folkbiblioteket huserar, har jag velat komma tillbaka till Klintehamn.

Med tanke på min och Solveigs bakgrund som bibliotekarie kändes det här som att som barn längta till julafton. Givetvis passade vi på att fråga Viveka om så mycket som möjligt.

Måste erkänna att det var inte speciellt många böcker som jag minns från besöket. Men nu var det ju inte därför vi var där.

Underbara väggmålningar i rokokostil mötte oss i flera rum.

Gott om utrymmen och möjligheter för utställningar som får ta plats.

Solveig som jobbat som barnbibliotekarie trivdes antagligen extra mycket i detta rum. Men även jag hade kunnat slappa i sängen med en bra bok. När jag blev ensam tog jag ner en bok som måste hamnat fel. Den hette ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Jag somnade efter 18 sidor. 😉

Redan på 1790-talet installerades de gotlandstillverkade kakelugnarna. Fortfarande finns fem av dem bevarade. Två av dem är daterade 1792.

Viss risk att det blir ”baktips” istället för boktips. 😉

Blir givetvis nyfiken? Vem är kvinnan på målningen?

Den här stora fina kakelugnen används i samband med kvällsaktiviteter. Vilken ljuvlig sal att ha möten, sammanträdande, kurser, föredrag i… Jag skulle antagligen försvinna in i historiska vingslagstankar och inte vilja gå därifrån.

Historisk fakta för den intresserade:
Många har säkert hört talas om familjen Donner från Lübeck. Det var på 1740-talet som Jürgen Hindrich Donner invandrade till Gotland. I Visby grundade han ett handelshus med rederi. Efter ett tag gifte han sig med Anna Margareta Lythberg. När Jürgen dog 1751 blev Anna känd som den legendariska Madame Herr Donner. På 1770-talet tog de två sönerna över. Det var den yngre som hette Jacob Niclas som flyttade till Klintehamn och där drev tre kalkugnar och ett skeppsvarv. Tio år senare lät han uppföra ett stenhus i två våningar. Då var tanken främst att det skulle vara ett kontor med lager och logi för resenärer som tvingades stanna kvar i Klintehamn på grund av dåligt väder på sjön. På övervåningen försågs salen med väggmålningar i rokokostil.
Själv bodde Jacob vid Klintebys gård en bit utanför Klintehamn. (Givetvis undrar jag hur det såg ut i hans eget bostadshus.)

Ytterligare tio år senare byggdes stenhuset ut både mot norr och söder. Det var alltså då på 1790-talet som kakelugnarna kom på plats.

Nu är det slut på historielektionen. Har du vägarna förbi Klintehamn kan du slå två flugor i en smäll för har du tur är både bibblan och Landa öppet.

 

 

Skansudde fyr

Det var länge sedan jag svingade golfklubbor. Visby golfklubbs banor ligger vackert vid Västergarn och jag inser att anläggningen måste vara vida populär. Nu var det inte det som drog mig dit…

… eller en provtur med det tuffa gröna fordonet…

… istället var det vetskapen om att det skulle finnas en fyr på området.
Jag har det på bild i den utmärkta boken Gotland – Bilder från luften. Nu ville jag se det i verkligheten.

Skansudde fyr ligger vid första tee, bredvid Fyrhuset som går att hyra. Perfekt för golflirare som bara behöver öppna dörren och ställa in svingen.

Mellan 1890 och 1938 var ledfyren bemannad. Undra hur många fyrvaktare som hann jobba här? Gick det speciella yrket i arv mellan far och son? Hur många kvinnliga fyrvaktare har det funnits tro. Det sista blev jag extra nyfiken på. Min bloggvän Lollo borde veta svaret eller ha möjlighet att titta i ”hemliga register”. 😉

Vad hände just detta år?

En större fyr finns på Västergarns utholme, strax utanför. (Du ser den vita fyren en bit till höger) Med sitt rika häckande fågelliv är det förbjudet att stiga i land på utholmen eller landa med luftfarkost mellan 15 mars och 30 juni.

Personliga tankar:
Denna måndag var Solveigs sista sommarlovsdag 2019. Vi passade på att njuta extra av bilturen längs med västra Gotland. Startade utflykten innan klockan åtta. Samtidigt var ett stänk av vemod nerpackat. Något mycket uppskattat var på väg att rinna iväg mellan fingrarna. Då gäller det att hålla i tiden. En omöjlig uppgift. Bäst är att glida med mjukt och njuta av nutiden. Sedan i efterhand minnas de ljusa stunderna med hjälp av foton och tankeminnen. Vårt andra år på Gotland ligger framför oss – fullt av möjligheter. Får vi bara ha hälsan är det mesta möjligt.

 

Buske fiskeläge – allt har sin tid

Vi befann oss en halv mil utanför Visby och hade precis njutit av god fika med havsutsikt. Nu var det dags att försöka hitta Buske fiskeläge och platsen för det berömda ljudet ”Vågskvalpet”.

Det är inte helt lätt att ta sig ner till Fridhemsvikens strand på den kuperade stigen.
Trots att platsen är rejält stenig är den visst populär under sommartid.

Vad bra det är att kunna använda kameran som kikare (zooma in). Om den där stora färjan kom för nära hit skulle det bli extremt högt vågskvalp.

Där är Buske fiskeläge såklart. Frågan är hur man ska ta sig dit. Det lockade inte att gå på stenarna med en bruten mellantå och konsten att kunna flyga med kroppen ligger inte för den lilla människan. Någonstans måste det finnas en smal väg och en brant trappa. Logiska tankar från en man i sina bästa ”tankeår”. 😉

Fördelen med en smidig liten bil märks i sådana här situationer. Jag tryckte in ”den lilla blå” vid sidan om en större firmabil på ungefär samma plätt. 😉 Trappan blev snart synlig vid ett buskage.

Det rör sig om ett tiotal bodar som är uppbyggda mot den branta klippan Högklint. I januari 2015, när Gudrun härjade, drog de höga vågorna med sig en del av bodarna. Så nära strandkanten måste bodarna ständigt vara utsatta för havets temperament.

Det rör sig om ett trångt fiskeläge och troligtvis har det aldrig historiskt sett varit någon större fiskehamn.

En detaljbild måste få vara med även i detta blogginlägg.

Liksom vid Ygne fiskeläge, som jag har haft med tidigare, avsatte Prinsessan Eugénie en fond till Buske fiskeläges yrkesfiskare för ex. förlorade redskap.

Jag stannade upp en stund vid trappan för att lyssna och ta in denna berömda plats en sista gång. Här kommer en förkortad fakta:
Från början hade P1 en fruktansvärd störande kalibreringston på nätterna. Det var då ljudteknikern Björn Carlsson berättade om sin idé om en ”ljudmatta”, det kluckande ljud som han spelat in vid Buske Fiskeläges klapperstenstrand. Kanalchefen nappade säkert tacksamt på betet.
Många människor som genom åren lyssnat på kanalen på nätterna har säkert somnat in till vågorna som stillsamt rullar ut och in. Ut och in. Ut och in. Björn har förklarat att det finns en variation av små runda stenar på platsen som skapar det fina ljudet. Ljudet från stenarna följer sedan med tillbaka. ❤

Tyvärr är ”Vågskvalpet” sedan 2015 ersatt av repriser på nätterna. Undra om förbrukningen av sömnpiller ökat på dessa fyra år? Eller är det lika lätt att somna till repriser. Samma ordström som maler på. Natt efter natt. Är det bara tillräckligt sövande röster. 😉 Nja. Jag föredrar mycket hellre Björn Carlssons version. Helt biverkningsfritt. Sedan går det att variera med Uno Svenningssons ”Vågorna”. 😊

Dags att ge sig iväg mot nya mål. Vilken härlig ö vi har äran att bo på. ❤

Hamnkaféet


Läget är perfekt på piren i Klintehamn. Utsikten magnifik.

En snygg skylt kan ha stor betydelse när det gäller ett av de första intrycken för en ny besökare.

Anita var en av dem som arbetade denna dag.

Vi var här för fika och det är därför detta inlägg finns med i kategorin Fikatime. Men efter det har vi ätit god lunch här vid två tillfällen. Den första bilden är från ett av dessa tillfällen. Den observanta kan se att himlen är mörkare på den bilden.

Gott om möjligheter för att sitta både inne och ute. För oss leder ute med 2-1, än så länge. 😉

Finns några häftiga detaljer lite överallt. Alltid med anknytning till havet och båtar.

Precis till höger utanför fönstret går båtarna till Lilla och Stora Karlsö.

Vi valde att fika utomhus. Vacker utsikt. Gott kaffe. Trevligt sällskap.

Detta var fik nummer 14 som kvalificerade sig till tävlingen – årets fik 2019. Fjorton pärlor med det ”lilla extra”.  😊

 

 

Landa i huset med historiska anor


Donnerska huset i Klintehamn. Ett hus med historiska anor. Stenbyggnaden är från 1700-talet. På övervåningen finns Klintehamns bibliotek. Jag blir lyrisk när jag, på en webbsida, ser kakelugnarna och målningarna på övervåningen.  ❤

Vi åkte till Klintehamn för att besöka inredningsbutiken LANDA. Jag har ett urklipp i en pärm och Solveig har följt butikens Instagram-sida ett bra tag. Vi såg med andra ord fram emot att få besöka denna butik. Och vi blev inte besvikna! Dessutom finns det kvar en rest av vår yrkesskada – intresset för porslin – från den tiden när vi drev Nordens största kaffekoppsmuseum med många andra samlingar.

Karolina Lind som driver denna inspirerande butik är inne på sin fjärde säsong. Karolina driver butik och webshop med stöd av sin man. Ett sådant team är viktigt för balansen.

Inbjudande att få lägga sig en stund och njuta från sängläge. Sedan tänkte jag på förvånade blickar och andra störande moment. 😉

Jag förstår att denna butik har landat för att stanna.

Min favoritfärg. Just denna blandning av gammalt och nytt tilltalar mig. Återbruk med alla sina fördelar har gjort comeback vilket jag uppskattar. ”Win – Win” så det stänker om det.

En del möbler renoverar Karolina medan andra får ha kvar sin slitna charm.

Har du bloggbesökare blivit intresserad av något från bilderna? Tyvärr har jag begränsat antalet foton i inlägget som vanligt. Vi tog annars som vanligt en hel del kort. 😉

Kan du gissa vad vi valde på bordet? Sex stycken assietter från Woods Ware fick följa med hem och de invigdes igår. Syftar på den ”gröna högen”.

Solveig blev extra nostalgisk av denna möbel som påminde henne om en liknande som fanns hemma hos hennes mormor. Kanske tur att vi inte har ett stort hus att fylla längre.

Vad glad Solveig blev när hon fick se denna gamla resväska. Precis en sådan har hon letat efter ett tag. Tror ni jag vågar gå bredvid henne nästa gång vi ska flyga till fastlandet? Skojar bara. Min fru jobbar inte bara som speciallärare. Hon har även ansvar för två skolbibliotek. Extra kul med tanke på hennes bakgrund som barnbibliotekarie. Så denna erfarna resväska ska användas för att locka barn att läsa mer. Kanske kommer jag att lägga upp ett foto någon gång när jag gör ett studiebesök på hennes arbetsplatser. Helst den med havsutsikt från fönsterna. ❤

Vi fylldes verkligen av nostalgiska kickar. Jag har svårt för att låta bli att vända på porslin för att se om mina gamla kunskaper finns kvar. ”Aha! Det var Rörstrand. Men jag hade glömt namnet på dekoren.”

Karolina kunde inte valt ett bättre namn på sin verksamhet – ”Landa”. Hon vill att besökarna ska landa. Skruva ner tempot. Få inspiration. Hon väljer med omsorg och allt är handplockat när hon köper in, gammalt som nytt. Vilket suveränt ställe att besöka!
Du som inte har vägarna förbi Gotland, och kan ta bilen från Visby längs med den vackra kustvägen till Klintehamn, – här finns en utmärkt reservplan: https://landagotland.selz.com/

Kronvalls fiskeläge


Läget är perfekt – Ekstakusten! Detta vackra kustavsnitt.

Jag smälter för det här speciella, karga naturreservatet. ❤

Vi hade bara åkt 4 km från Djupvik fiskeläge när vi nådde Kronvalls fiskeläge, (Kronvalds).

Innan Djupvik bildades i slutet av 1800-talet var detta fiskeläge det stora läget.

Jag förstår de två första orden – men vad står det på slutet? EHE?

Enligt sägnen var det här som den ”trevlige” mannen Waldemar Atterdag steg iland 1361 med målet att inta Visby och Gotland.

En sida av mig njuter av utsikten och det är lätt att tänka på detta som glamour. Samtidigt som en annan sida av mig tänker på stormar, mörker, vinter och en rädsla hos kvinnorna som i stugan vankade fram och tillbaka och kanske bad till högre makter om att det skulle gå bra även denna gång. Men vår historia skvallrar om att många kvinnor blev ”fiskareänkor”.

Hur lång tid skulle det ta för mig att med hjälp av en av båtarna nå Lilla Karlsö? Skulle jag få leka Ingemar Stenmark på sjön mellan de stora stenarna? Tror jag avstår. Dessutom vill jag vistas i en större båt. Undra hur många gånger som jag redan spejat ner på de två öarna från ett flygplansfönster? Förra söndagen såg jag ingen av dem på grund av den dåliga sikten.

”Båt i vila” med blåeld.

Nu måste jag vakna till liv så jag inte går in i fel bil. Visst är vår bil blå? 😉

Din dag idag – GRATTIS!


Vi var på väg hemåt efter tre härliga dagar på södra Gotland och eftersom det fanns tid stannade vi till vid Eksta kyrka och passade på att fotografera den både ute och inne. Därifrån var det inte långt till en av Bosses bloggvänner, Susie. https://stjarnarvebloggen.home.blog/
Susie och hennes man Rolle har en fantastisk trädgård.

Medan Bosse mest pratade 😊 passade jag på att gå runt med kameran. Rosor är jag svag för… Extra fina blir de i konstrast mot en kalkstensmur.

Vilken färg är egentligen vackrast? En fråga som är omöjlig att besvara eftersom det är fritt att tycka olika.

Pioner gör mig nostalgisk. Vi hade flera färger i mitt barndomshem.

Ibland tror jag att jag blivit född i fel århundrade. Jag hade inte haft något emot att åka med den här – på den tiden när den var ny…

Vi hade en liknande traktor när jag var barn. Den byttes så småningom ut mot en modernare, med störtbåge, för säkerhetens skull.


Rosa är en färg som jag inte är så förtjust i vad det gäller kläder och heminredning m.m. men när det gäller blommor är det förstås en helt annan sak.

Den som känner min man vet att han kan prata läääänge… och därför hann jag upptäcka många vackra blommor.

En myra som blev fotomodell får avsluta dagens inlägg. Grattis på födelsedagen Susie och tack för att vi fick göra ett besök i er vackra trädgård!

Text och Foto Solveig Lidén

Extra fina Ekstakusten


Vi fortsatte efter Djupviks fiskeläge ungefär sju kilometer genom tilltalande, ringlande Ekstakustens naturreservat mot Gotlands västligaste udde Hammarudd, innan vi vek av igen snett bakåt genom tallskog mot väg 140.

En bit söder om Djupvik går vägen upp på en låg klint som stupar brant ner i havet.

En ickeförare kan ha kul med en backspegel.

Väderkvarnar finns det gott om på Gotland. Tror de slår ut Öland i en inbördes tävling. Jag ska bjuda på tre välkända som jag ”träffade” på en stund senare på vägen söder ut.

Här stoppade vi till en stund så jag fick en ny dos av fiskeläge medan Solveig satt kvar i bilen och njöt av havsutsikten. Själv gällde det att jag inte glömde bort att titta neråt så jag inte fastnade i ett rabbishål (vildkaninhål) som det fanns gott om. Det räckte mer än nog med en bruten mellantå och att jag käkade nio ”ekstatabletter” om dagen.

Jag förstår att husbilsägare väljer en sådan här ljuvlig ”nattplats”. Tänk att få avsluta en dag med en magnifik solnedgång nära de två små öarna. ❤
Ingen Netflixserie slår ut the moments.

Strandnaturen är bitvis orörd. Det är förbjudet att tälta och göra upp eld.

En gång när jag körde här blev det tvärstopp. Då fick Solveig gå ut och fösa bort lammen som verkade ha svårt att lyssna på henne. Visst hade de såklart släktträff på grusvägen och det var deras hemmaplan sedan mars 1532. På tal om lamm måste jag avslutningsvis bjuda på en Bosse Lidénare från denna tripp:
Solveig körde bilen sedan Djupviks fiskeläge. Jag satt och njöt med ett öga medan det andra såg till att det inte var på väg några lamm mot vägen någonstans.
Då säger Solveig som den djurvän hon är:
”Det där fåret ser sjukt ut. Det ligger så konstigt på sidan.”
Vägen svängde en aning medan jag spejade mot höger.

”Menar du det som har två huvud? Ett där fram och ett där bak?
”Nej korkboll. Till vänster om de två liggande fåren.”
För ovanlighetens skull lät jag minst fem sekunder passera innan jag fällde repliken:
”Du menar alltså på allvar den grå stenen?”
”Det är ingen sten. Det är ett får. Det såg jag tydligt innan vägen svängde.”
Jag sparade skämtet om att man på Gotland säger lamm. En bra stund observerade jag stenen för att vara hundra procent stensäker – innan jag tryckte ner rutan och gjorde kameran beredd inför kommande samtal på ”himmet” där jag skulle driva med Solveig om Gotlandsminnet. Jag zoomade in stenen och…

… fick ett hyfsat bra foto på en alldeles kry sten.

Det var allt från Dr Bosse denna kväll. ”Bä på dig”. 😉