Skolhuset i Fröjel

Nedanför den fina kyrkan i Fröjel finns denna gamla folkskola kvar. Numera ägs den av Fröjel hembygdsförening och går under namnet Skolgården.

Den nybyggda skolan stod klar 1914, samma år som första världskriget bröt ut. I skolan bedrevs det undervisning fram till vårterminen 1963. Därefter fick eleverna ta sig till Klintehamn eller Eksta.

Kuriosa:
* Fröjel utsågs till årets socken 2018
* Några km söder om denna plats landade 1894 Andrée med en luftballong. Då hade han ingen aning om var han befann sig. Dimman hade tillkommit redan en bit upp i luften över Göteborg.
* Om några timmar har vi planerat att fika i en gammal skola. Trots att Solveig har påsklov. 😉

Solsänget levde upp till sitt namn

Det gäller att passa på. Enligt min app skulle vädret bli sämre på fredagseftermiddagen. Kaffekorgen och kamerautrustning sattes in i bilen. När jag nollat trippmätaren, och kört genom ett biltätt Visby, blinkade jag in på väg 140. Härligt att för första gången 2022 åka genom Västergarn och se en bit av Kovik. I Klintehamn bytte vi riktning och rullade in på väg 141. Den här gången svängde vi inte av mot blåsipporna uppe på Klinteberget. Istället körde vi mot Hemse. Halvvägs på vägsträckan följde vi vår plan och kom in på en lugn mindre väg mot Levide kyrka. En av de få kyrkor som vi ännu inte besökt. Men denna soliga fredag hade vi fokus på ett utomhusmål, som varken hade ett högt vägnummer eller ens asfalt.

Även den här gången slapp vi möten. Passade utmärkt när jag körde slalom mellan groparna. Det var rejält lerigt vid slutpunkten och jag gjorde ett skobyte i bilen.
Vi befann oss i naturreservatet Bosarve lövskog. Någon gång när det är grönt ute ska vi återvända och gå in på natur- och kulturstigen till vänster. Kanske kan vi då fånga en halsbandsflugsnappare på bild. Nu var huvudmålet det traditionellt skötta änget – Solsänget. Kanske skulle Solveig kunna ”macra” en tjusig vit blåsippa. Under tiden skulle jag ge mig ut på egen vandring och som avslutning…

… skulle vi njuta av en gemensam fika och en värmande vårsol i ansiktet. Du ser bord och bänkar som var placerade i lä för den svaga vinden.

Givetvis gick jag och njöt av blåsipporna som jag inte varit bortskämd med under min uppväxt. I min region var det vitsippor som dominerade totalt och en och annan fotboll. 😉

I början när jag hittade extra fina blåsippor höjde jag en hand mot Solveig. Mitt hemliga mål var att först hitta en vit blåsippa. Precis som jag gjorde förra säsongen. Snart skymde träden sikten mellan oss och mina tankar gled iväg till det jag såg på marken.

I Solsänget finns det tio husgrunder som har motsvarat tre eller fyra gårdar. Husen byggdes på stengrunder och hade tunna väggar av flätat ris och lera. Vass eller ag täckte taken. Djur och människor samsades om utrymmet. Kändes mäktigt att gå här och fantisera om hur de levde sina liv på den tiden. Tidsepoken är äldre järnålder. Från år noll, Kristi födelse, och 600 år framåt.

Jag skulle vilja göra en repris här en ”grön dag” och jämföra.

Jag hade nått längst bort. Stod vid gotlandstunet och spanade ut över gärdet. Hoppades få se något snyggt, ofarligt djur som jag kunde plåta. Men allt var stilla. Ett behagligt sug efter något gott att äta och en mugg kaffe tog över uppmärksamheten. Vilken fin stund vi fick vid träbordet. Solen, kaffet och sällskapet värmde var och en på sitt sätt. Sedan bröt vi när det var som bäst. Trots att vi inte sett någon vit blåsippa. Nedan har du några foton som Solveig tog på olika färgnyanser av de ljuvliga blåsipporna. Istället för att ta samma väg tillbaka vek vi av åt andra hållet när vi nådde en asfaltväg igen. Vi såg nya vyer och stannade till och gjorde stopp vid fler ställen. När vi var ungefär vid Tofta och gjorde ett nostalgiskt stopp vid en stugby, där vi bott förr, började det gråna på himlen. Appen hade rätt. Det var även betydligt mer kyligt när vi parkerade på hemmaplan. Men vad gjorde det, vi hade ju hunnit med att ta vara på det fina vädret.

Den gåtfulla ön

Pandemin kom i vägen, annars hade vi nog redan varit där. En resa till Stora Karlsö har varit på tal alltsedan vi flyttade till Gotland. Kanske det äntligen kan bli av i år…
Jag gissar att det är många Gotlandsbesökare som stannat till på vägen söderut och fotograferat Lilla och Stora Karlsö från samma plats som vi stod på när vi tog kortet.
Som namnen förklarar så är öarna olika stora. Men, eftersom Lilla Karlsö ligger närmast så ser den störst ut. På bilden är det alltså Stora Karlsö som du ser till vänster.

Dagens inlägg ska handla om ett par barnböcker som till stor del utspelar sig just på Stora Karlsö.

”Den gåtfulla fyren” kom ut 2020 och ”Den gåtfulla ön” 2021.
Ann-Charlotte Persson som skrivit de båda böckerna har ett brinnande intresse för att öka läslusten hos barn, läser jag på nätet. (Googla på hennes namn så hittar du mer information om henne. Det finns både bokförlags-presentationer och hennes egen hemsida.)

Låt oss istället återvända till böckerna. Vi börjar med den första: ”Den gåtfulla fyren”:
När Sam, på sin 12-årsdag, hör hur födelsedagsbrickan far i golvet med en smäll bestämmer han sig för att han INTE ska tillbringa sommarlovet med sin mamma och hennes nya pojkvän. Sams pappa ska bo i fyren på Stora Karlsö under sommaren, men inte som turist utan som en hårt arbetande deckarförfattare. ”En bok skriver sig inte av sig självt” säger han när Sam ringer honom och ber att få följa med. Trots pappans protester blir det ändå bestämt till sist att Sam ska bo där.

På färjan över till Visby ser Sam en tjej som får hans hjärta att slå lite extra. Han ser henne en gång till när han och pappan kör av färjan, men tänker att sannolikheten att de ska ses igen är lika med noll. Pappa och Sam får bråttom ner till Klintehamn för att hinna med sista båten för dagen. De handlar med sig lite mat och tjejen i kassan, Kajsa, verkar vara ganska bekant med pappa, konstaterar Sam. Innan de går säger Kajsa till Sam att han ska hålla sig undan för den gamle fyrmästaren, Gerard, som bor kvar på ön.
På båten över till ön ser Sam en gammal man som han direkt känner igen och plötsligt får han en stark känsla av att det kommer att hända något dåligt…

”Den gåtfulla ön” – som alltid när det gäller böcker med samma huvudpersoner, så är det en klar fördel att läsa dem i ordning. Men det betyder inte att man måste. Själv tycker jag nog att den här boken är snäppet bättre än den första.

Den här gången utspelar sig boken under vintern. Sam och hans pappa ska fira jul ute på Stora Karlsö. Det blir en skumpig båtfärd ut till ön och sen tilltar stormen. När det försvinner mat från köket förstår de att de inte är ensamma på ön, men att de andra som är där inte vill bli sedda…

Har du en 9-12-åring i din närhet som gillar att läsa så rekommenderar jag de här böckerna. Och faktiskt kan det vara riktigt trevligt och spännande att läsa barnböcker ibland, fast man är vuxen. /Solveig

Med värme i hjärtat – i ett hav av solrosor

Det händer att vi får uppslag till utflykter genom att läsa i dagstidningen GT. Så var det häromdagen. Då läste vi om Anna och Tobias Wejde som sått 150000 solrosfrön på en åker i Hogrän. Allt för att samla in pengar till cancerforskningen. Bosse och jag kände genast att dit ville vi åka.

Hade vi tagit google´s vägbeskrivning till hjälp redan från början hade vägen blivit något kortare. Nu tog vi först sikte på Hogräns kyrka, där vi varit förut, och fick en vägbeskrivning till Gervalds därifrån. Det blev nog en omväg, åtminstone kändes det så…

Men vi kom rätt till slut, och det var ju huvudsaken. Att stå i kanten av ett fält fullt av blommande solrosor kan göra vem som helst glad till sinnet. Att dessutom veta att de pengar som kommer in från självplocket går till cancerfonden gör mig helt varm om hjärtat. Så underbart det är med människor som tänker på andra!

”Ibland måste man våga gå mot strömmen”, har jag döpt denna bild till. En solros vänder sitt ansikte mot kameran, de andra tittar åt motsatt håll. Men den som studerar bilden noga kan se att det finns en solros till som har börjat att vända sig…

Är alltid lika förundrad över hur ett litet solrosfrö kan bli en stor, ståtlig blomma som den här. Skapelsens under!

Det fanns fler än vi som trivdes i solrosfältet.

Ett par hade till och med stämt träff på ett blad.

En utflykt till Hogrän ger både möjlighet att plocka solrosor och att bidra till den viktiga cancerforskningen. Det finns gott om blommande solrosor, men även knoppar som väntar på att slå ut.

Lilla Bjers, en ekologisk kravcertifierad gård

Vi har pratat många gånger om att ta en tur, sju km söderut, till Lilla Bjers Ekogård för att handla i deras gårdsbutik. Av olika anledningar har det inte blivit av… Men så, häromdagen, när vi skulle bjuda ena dottern med pojkvän på middag, föreslog jag att vi skulle åka dit och köpa potatis och grönsaker. Det tyckte Bosse var en bra idé.

Gården drivs av Margaretha och Göran Hoas med familj. ”Det är med vördnad för de människor som tidigare varit här som vi brukar jorden”, läser jag på deras hemsida. Jag som själv vuxit upp på en gård där mina föräldrar rensade grönsakslanden för hand istället för att bespruta med diverse gifter, utan att tänka på att det var ekologiskt, blir glad och tacksam för att det finns de som vill och tar sig tid att bruka, inte förbruka. På hemsidan läser jag vidare om att de odlar en mångfald ekologiska grödor på friland och att de också odlar de grödor som behöver mer värme i odlingstunnlar. Här finns höns och bin och dessutom odlar man fläckiga vinbärssnäckor.

Sommarjobbaren Hanna, glad och trevlig, tog emot i gårdsbutiken.

Det blev svårt att välja…

Förutom allt ”ätbart” finns det ett stort utbud av hantverk av olika slag. Gedigna saker, många av dem tillverkade här på Gotland.

Vi avslutade vårt besök med en tur in i växthuset. Eftersom vi numera saknar trädgård, och balkongen redan är lite för överfull av årets blomsterinköp, blev det endast en kort rundtur härinne.

Gårdskrogen, öppen alla dagar mellan 11 juni och 5 september, och tors – sön mellan 1 april – 19 december (2021).

Avslutar med ännu ett citat från hemsidan:
”i kärlek och respekt vill vi att gården ska leva vidare i framtiden”.


Charlottendal

Kategorin där vi besöker samma plats vid fyra olika tillfällen under året och tar en bild varje gång.

Vår

Sommar

Höst

Vinter

Små tankar om de fyra årstiderna:
Västerhejde kyrka var den fjärde kyrkan som vi besökte sedan vi flyttade hit i augusti 2018. Jag minns att det fortfarande var tropisk värme och vi hade tagit paus i röran här hemma för att åka ner till Tofta möbler och köpa/hämta hem ett skrivbord. Bakom kyrkan noterade vi att det fanns en offentlig led in i skogen via en ”djurgrind” och vi gissade på att det skulle kunna gå att vandra runt dammen. Men då var det slut på nöjena. Plikten kallade.
En annan gång… förra sommaren åkte vi hit för att ta en första bild – sommarbilden. När vi kom hit i höstas för att ta andra bilden möttes vi av en helt annan syn. Kalhygge på ett stort område. Mycket mer ljus. Allt förändrat. Därför fick höstbilden bli ”vår” första bild i arkivet från Charlottendal – som platsen heter.
Oj vad kallt det var i vintras om fingrarna vid fotograferandet. Dessutom läbbigt att pulsa omkring i snön och inte helt veta var stubbarna, trädrötterna och andra nedre faror fanns. Allting är relativt. Minor behövde vi inte oroa oss för.
Det varma teet värmde extra mycket. ❤


Mittemellan…

… fågelskyddsområden befann vi oss en lugn majkväll.

Klase fiskeläge är namnet. Ett fiskeläge som är ”relativt nytt”. Troligen från 1930-talet.

En båt i vila och en som är redo för nya äventyr.

Här var ett sådant tillfälle då jag önskade att vi var experter på fågelläten och fågelarter.

Det hände något mycket speciellt här 18 augusti 1943.
RAF-piloten Richard Todd-White hade i uppdrag att bomba en forskningsanläggning vid Peenemünde, där man tog fram V1 och V2-raketer. Tyvärr blev hans plan nedskjutet av tyskarna. Planet ”landade” vid Klase fiskeläge.

På minnesmärket i Sproge kyrka går att läsa följande:
In memory of
Squadron leader R.N. Todd-White, R.A.F.
Who died in action 18th augusti 1943
and was recovered from sea and
originally buried in the churchyard here
by the good people of Sproge.

Beloved husband of ”Pixie” and father of Wendy.

Jag är en gäst och en främling.”

Friheten & Möjligheterna

Vi hade med cyklarna när vi bodde i Borum. De fick dock vakta stugan när vi åkte iväg med bilen. Men på hemmaplan var de guld värda när vi utforskade miljön omkring. Ibland hittade de genvägar som ”Den lilla blå” inte kommit på själv. Eller om det var bilföraren och kartläsaren som inte vågade chansa.

Vid vissa sandpartier ledde vi cyklarna. Ändå var det betydligt lättare än när den första tvåhjulingen såg dagens ljus, 1791. För ”célérifère” som den franske greven döpte den till saknade organ för styrning och framdrivning.

Vi utforskade möjligheterna att ta oss ner en bit mot havet med en förhoppning om att vi skulle kunna ta oss gående till…

… fiskeläget som jag zoomade in. Tyvärr fanns det ingen ”led” mellan tomterna och Ugnens fågelskyddsområde som vi kunde ta oss runt. Alltså måste det finnas en liten smal grusväg dit, som inte startade vid huvudvägen.
Synd att vi inte är experter på fågelarter. Hade vår vän Anne i Australien varit med så kunde vi fått en lektion i ämnet. Däremot har jag läst mig till att de vid en inventering upptäckte ett 40-tal arter som häckade inom området. En närbild på varje art hade gjort sig bra i en egen bloggkategori. 🙂

Vilken tur att de lättat på restriktionerna. För 1869 måste man ha en sorts körkort på cykel i New York. Det var lika tufft i Paris under samma tid. I Tyskland räckte det med att man hade ett körkort för att cykla på landet. Men ibland tänker jag elaka tankar 2021 när jag möter cyklister i alla åldrar, som tycks tro att de bor på Cypern. 😉

Här hade vi nått stranden i Kvarnåkershamn. Det var då vi insåg att det gick fortare att cykla än köra bil hit. För dagen innan när vi rullat dit på fyra hjul var det upp och ner, upp och ner, till väg 140 som vi kört.
På en viss ”vattenarea” var det ständigt gott om svanar.

Tack för att du tog dig tid att besöka gotlanduppochner. ❤
Igår blev jag extra glad när jag hade en kommentar att granska/godkänna till ett inlägg förra året. Nyfiken som jag kan vara ägnade jag en kvällsstund åt att forska vidare om uppgifterna som jag fick. Vad spännande och intressant. Vilka levnadsöden. Vilken släkthistoria. 😀

Två, en, ingen

Härligt att kunna gå direkt ut från stugan och uppleva en magisk solnedgång. Visst var den lika fin från ett av de flera fönsterna på de två våningarna, men att ta in intryck via de andra sinnena förstärker upplevelsen. Livet känns enkelt och värdefullt.

Det var premiär för oss att se solen gå ner bakom Stora Karlsö. Någon timme tidigare trodde vi inte det var möjligt att det skulle kunna ske, med tanke på att solen befann sig en bra bit söder om ön.

Nästa kväll gick jag ut ensam. Nu var det andra förutsättningar. Ändå njöt jag av en annan variant av solnedgång. Kameran fick mest vila på bröstet. Den trodde antagligen att mitt högra pekfinger var sjuk eller inte var med ut. 😉

Jag såg klart hela himmelsförloppet innan jag gick in till Solveig för att uppleva hur en Bagge kom fram under masken. (Anders Bagge i programmet Masked Singer)
Bloggrubriken är en redovisning över hur många i Familjen Lidén som tittade på solnedgången under de tre möjligheterna. Sista kvällen blev det ingen synlig solnedgång. Konstigt nog kom det inget regn på kvällen. Kanske en skvätt på natten. Själva var vi supernöjda med upplevelsen under premiärkvällen. ❤

Några år på nacken

Vi var på väg ner mot ett fiskeläge, när vi på den smala grusvägen såg ett fornminne av god höjd. Möjligtvis fanns det en liten plats för det moderna fordonet på fyra hjul. Därför bestämde vi oss för att stanna till där på tillbakavägen.

Den enda platsen var ledig.

Snoder stenröse är ett bronsåldersröse som mäter 3 meter på höjden och är 26 meter i diameter och närmar sig 4000 år. Finns det stentårta tro. 😉

Den döper jag till ”Lutande stenen i Snoder”.

Ensam är stark. Grönt i grått. Vilken bildtext är bäst av de två alternativen?

Det behövdes inte vara Einstein för att inse att den smala grusvägen som vi åkte på gick igenom ett rikt och stort gravfält. Det fanns exempelvis plundrade gravar en bit in på det öppna ”fältet”.
Vi lämnade Bronsåldern bakom oss och svängde höger ner mot havet och stuga nummer 1. Själv undrade jag om det skulle bli en vacker solnedgång om ett par timmar. Vad synd att vi inte har tillgång till den stugan året runt. Då kunde vi hyrt ut ”Lillstugan” till fågelskådare och sportfiskare. Skönt att det än så länge är gratis att dagdrömma och fantisera. Annars skulle jag haft miljontals skulder genom åren. Det hade inte varit så stenkul. 😉