Vallhagar

Vi åkte väg 140 söderut från Visby och strax innan Fröjel kyrka körde vi in till vänster på en grusväg. Efter 4 km var vi framme vid Gotlands största bosättning från äldre järnålder. En lärka välkomnade oss med sitt drillande.

Vallhagar består av 24 husgrunder till mellan 6-8 gårdar. Under minst 500 år bodde det människor här. Några av husen har eldhärjats och en människa har brunnit inne i ett hus.

Människorna levde av jordbruk och boskapsskötsel. Ängarna gav foder åt djuren. Det var vid den här tiden som de numera populära gotländska ängarna uppstod.

Just i detta hus bodde människorna i norra änden och djuren i den södra.
Det finns en upptrampad stig att följa som leder till fem stationer med informationstavlor.

Vete, korn och råg odlades på åkrarna. För att öka på hushållet ägnade de sig åt jakt och fiske. Säl, gäss och rapphöns infångades. Det fanns också en sjö där byborna fiskade.

Jag ler lite snett när jag läser att människorna ända in på 1800-talet trodde att Sverige förr var befolkat av jättar. Orsaken var naturligtvis de jättestora gravarna och de stora stenarna ovanför. I folkmun hette det ”Kämpgravar”. Inte konstigt att fornbyn i Vallhagar i många århundraden bar på många olösta gåtor. Under åren 1946-50 fick en hel del gåtor sina svar.

Under ledning av Mårten Stenberger undersöktes de 24 husgrunderna, under de fem åren. De deltagande arkeologerna kom från alla de nordiska länderna. Fynden av keramik, redskap och personliga tillhörigheter gav en inblick i livet i byn. Det fastslogs vid analyser av djurben och växtrester att det viktigaste djuret var får, men det fanns även kor, hästar och höns. När det gäller det sistnämnda var hönsbenen bland de äldsta spåren i Sverige. Det kan tilläggas att människorna i Vallhagar även höll sig med katt.
Mannen på bild är inte Mårten. Inte ens hans kusin. 😉 Vad skönt det var med solens strålar, under vinterns sista dag.

Sammanfattning: Fornbyn byggdes på 100-talet e.Kr och övergavs på 500-talet e.Kr. Orsaken var katastrof eller härjningar.

Årets andra ”bilfika” intogs vid en annan historisk plats, som gotlanduppochner har berättat om tidigare. Gannarve skeppssättningar finns givetvis med i kategorin HISTORISKA PLATSER. Då blommade blåelden. Fördelen med foton jämfört med verkligheten är att blåelden inte vissnar och blir ful.

Sämre utsikt går att ha. Vi läste nyss i tidningen att även årets båttrafik med turister till Karlsöarna är inställd. Öarna ligger förhoppningsvis kvar 2022. Jag gillar att längta efter vissa saker. När det handlar om liv och död är tålamodet kortare.

Vattenfallet i Fridhem

Kategorin där vi besöker samma plats vid fyra olika tillfällen under året och tar en bild varje gång.

Vår
Sommar
Höst
Vinter

Små tankar om de fyra årstiderna:
Första vårdagen 2021 är ett perfekt tillfälle för denna nya kategori. 😊

Vi visste att det skulle låta rejält om våren och vara snustorrt på sommaren.
Förhoppningen om vackra höstfärger på träden blev inte uppnådd. Däremot blev vinterbilden bättre än den vi hade sparat från vårt decemberbesök. Tack vare ett inlägg på Instagram blev vi nyfikna på att åka dit igen i februari. Det var mäktigt att få se och höra.

Såg fall stående

Vi uppskattar att solen går upp redan vid sjutiden. Därmed hann vi med en trevlig och dramatisk utflykt, innan vi skulle hämta maten klockan nio. För det var ingen dans på rosor att ta sig till vattenfallet i Fridhem, söder om Visby. Vi plumsade i isig snö. Solveig som hade bättre sulor och grepp på sina skor gick först på snedden. Ett steg i taget nedför den osynliga trappan. Jag höll henne i en hand och gick också på snedden. Det var knepigt att veta när trappan var slut. Stundtals tog jag tag i grenar.

Vi uppskattar att vi fått fler och fler Instagramvänner, som har anknytning till Gotland. Tipsen på möjligheter och sevärdheter fylls på. Hade vi vågat ta oss hit förra helgen hade det varit ännu finare. Sedan går det utmärkt att vända på myntet. Nästa helg hade varit försent. Nu har jag 10,9 i skuggan utanför fönstret. ❤

En bit av stugan som vi funderat på att hyra en natt för att förhoppningsvis få uppleva en vacker solnedgång. Men i somras ”redovisade” vi en solnedgång från Fridhem och det finns en uppsjö av andra platser.

Högklintbesök blev det inte denna gång. Vi skulle hinna med att hämta paket innan Maxi. Däremot blev vi inspirerade och förstärkte nästa morgontur med årets första fikakorg. Denna tur rullade ”den lilla blå” mot norr. Troligtvis kommer det på gotlanduppochner denna vecka.
Tänk nästa måndag är det vårmånad. Glöm inte att gissa på de två dörrarnas färg. https://gotlanduppochner.com/2021/02/07/dorrarnas-farg-akt-2-9/
Jag tror fototävlingen kommer att ”leva” ända till september. Spännande. 😀

Vinter i Charlottendal

Tidigt på lördagsmorgonen körde vi sakta och nästan ensamma söder ut på kustvägen. Solen går numera upp innan åtta. Ljuset är på väg tillbaka. Tillbaka var vi också på parkeringen vid Västerhejde kyrka, med sitt annorlunda torn och sina berömda trappstegsgavlar.

En av de första ställen som vi besökte den varma sensommaren 2018, när vi flyttade hit, var denna plats. Då var vi egentligen på väg till Tofta Möbler för att hämta möbler. Redan i Ystad hade jag knäckt idén om att besöka alla medeltidskyrkor på Gotland. Västerhejde kyrka fick nummer 4.

Till dess hade vi aldrig i våra gemensamma liv sett snö på Gotland. Kan bero på att det är ovanligt i maj-augusti. Annat var det en julidag i slutet av 1970-talet, när jag befann mig i Kiruna på ett Vandrarhem, och skulle besöka toaletten som låg tvärs över gården. Vad överraskad jag blev av att mötas av stora snöflingor.

Solveig hade med sig extrakameran med macroobjektiv. Från och med nu har vi ännu fler foton att välja bland, när det är dags för nya blogginlägg.

Det var en del klafsande i snö och osäker mark. För det var här vi blev överraskade sist av att de tagit ner massor av träd sedan vi var här en sommardag. Nu såg vi inte rötter och stubbar förrän det var för sent. Hade jag varit en ängel skulle det varit betydligt lättare. Eller en koltrast på morgontur.

Målet med den här uppfriskande promenaden kommer i ett annat blogginlägg, i en ny kategori.
Till slut kom vi till slutet av möjligheten att ta sig runt den stora bevattningsdammen. Då vände vi och lät de frusna näsorna peka åt andra hållet.

Ibland var jag orolig när jag noterade att Solveig ville ta sig ner till något intressant. Där fanns ex. spännande saker vid en å vid sidan av dammen. Men lutningen såg lurig ut. Inte heller lätt att få fokus på objektivet. Ett stativ skulle antagligen ramlat.

Själv blev jag nyfiken på guldet tills Solveig berättade om sol och att det var oklokt av mig att kliva ut på isen. Hon nämnde säkert något om några hg för mycket tyngd. Jag hade slutat att lyssna och hittar på ord själv istället. 😉

Sant var i alla fall att mina fingrar började värka av de vantlösa stunderna när jag skulle trycka på kameraknappen. Märktes inte förrän jag satt på vantarna. Mina fingrar ”tänker” tydligen långsamt.

Härliga iskristaller på nedersta bilden.

Tillbaka vid bron, kyrkan och bilvärmen en stund efteråt.
Vi ska hit två gånger till under året. Varför får du fundera på om du har lust. I nästa blogginlägg ska du få se en speciell bänk, som jag blev väldigt förtjust i. Min fantasi satte direkt igång med olika scenario.

Två kilo tung silverskatt

En bit söder ner från Visby når man Vibble. Här finns en park med en historia som går ända tillbaka till bronsåldern, då det bodde människor här.

Vibble gårds ägare på 1730-talet hette Lundmark. Vid juletid kastade han ut ben efter julslakten. Gårdens hund skulle sköta sin syssla, gräva ner benen. Istället grävde hunden upp två kilo silverskatt. Skatten skickades till antikvitetsarkivet i Stockholm. Det kom fram att det funnits en silversmed på Vibble gård omkring 1050. De behöll det mesta i Storstaden och skickade tillbaka resten till Lundmark. Gårdsägaren smidde tre stora silverbägare och gav dem inskriptionen: På Gotlands kämpagrunder mitt ämne låg i jord. Nu prunkar jag på bord. Sök den mig fann därunder.
Om man vände på bägaren såg man en hund ingraverad. Trist nog vet man inte var de tre silverbägarna tog vägen. Sista spårningen slutade i Eksta 1818.

Huvudbyggnaden på Vibble gård totalförstördes i en våldsam brand 1942. Men Stensalen, till höger finns kvar. Det är Kapellet. Gissa vad som finns kvar under det?

Gamla fängelsehålor är det spännande svaret.

Flera av gatorna i Vibble bär namn efter personer som bott på Vibble gård. Carl von Linné övernattade här under sin omtalade Gotlandsresa 1741. Ett långt tag var ägarna militärer. Överste von Vegesack har jag hört talas om i något sammanhang.

Sten Sture den yngre ska ha anlagt parken. I modern tid har Vibble gård en brokig historia med höjder och dalar. Tanken var god på sextiotalet med att skapa ett centrum för konstverk av gotländska konsthantverkare. När det blomstrade fanns det två keramiker, en silversmed, en träslöjdare och en textilkonstnär. Samtidigt var det en utmärkt plats för bygdens folk. Tyvärr avtog glöden. Hantverkarna hoppade av. Numera är det Västerhejde församling som har hand om gården, med olika varierande aktiviteter, som detta speciella år fått stå tillbaka för något som drabbat nästan hela världen. 😦

Höst på västra ön

Höstfärgerna kom så snabbt denna höst på Gotland. Vi har försökt åka iväg åt olika väderstreck. Den här gången blev det västerut.

Vi har varit här tidigare. Kyrkan var en av de första som vi besökte och visade upp här på bloggen. Vi tog då en paus i upp-packandet i bostaden, i början av augusti 2018.

Vi parkerade denna höstdag bilen vid Västerhejde kyrka och skulle gå ner och ta en årstidsbild. Kyrkan är en av få gotlandskyrkor som genomgått en större förändring av exteriören. Framförallt trappgavlarna som du kan se på bilden. När vi promenerat förbi där grinden fanns sist (inga får ute längre) kände vi oss efter en bit helt vilse. Själv började jag tvivla på mitt ”månadsminne”. Det var inte många veckor sedan sist…

Dammen fanns kvar. Den var inte flyttad. Hängde inte dumt i luften. Men annars trampade jag luft. Var fanns den långa raden av träd som borde vara höstklädda? Anledningen till vi åkte hit.

Bäst att ta en detaljbild. Fokusera på annat mer begripligt.

Gotlandstun främst. En hungrig landkrokodil bakom. Bäst att ila vidare och göra sig osynlig.

Samma plats. Ändå så olik sedan de två tidigare besöken. De hade alltså avverkat rejält med träd som förändrat helhetsintrycket runt dammen. När vi sammanfattade blev vi nöjda. Det var ljusare. Det gick nästan att gå runt dammen. Förhoppningsvis är det fixat till nästa gång. Vi bytte ”årstidsträd” och började på höst istället för sommar. Men det gällde att ha ögonen vid marken för att notera farliga ”stubbar” bland löven och gyttjan. Ska bli spännande att komma hit en solig kall vinterdag när det finns snö. Är bara rädd för att upptäcka att någon flyttat på kyrkan och dammen. Solveig skulle säkert säga att jag inte behöver vara rädd för det. 😉

Solnedgång i Fridhem


Tillsammans med en dotter bestämde vi oss för att njuta av en solnedgång. Vi valde mellan Högklint och Fridhem.

På klinten står åskådare på första parkett.
Vi noterade att solen låg i bra läge för båda platserna och valde denna kväll att köra höger mot Fridhems parkering.

På stenstranden satt ett par och njöt från ett annat perspektiv.

Åt andra hållet var det full aktivitet och trångt på ”klintväggen”. Du missar väl inte alla fåglar?

Länge sedan jag tog ett kvällsbad när ”himmelslampan” går ner.

Nu var det inte lång tid kvar.

Jag sökte mig längre norr ut för jag hade för mig att…

… mitt minne hade rätt och vi hade tur, att där inte redan var en människoflock. 😉 En stund senare kom ett sällskap som kanske blev besvikna över att favoritplatsen var upptagen.

De sista sekunderna där jag stämningsfullt tog in allt fint. Livet kändes både enkelt och vackert.

”Efterklangen”. Då färgpaletten på himlen kan skifta i olika färger och åstadkomma olika ljussken. Ingen solnedgång är lik en annan. Så har jag alltid sett det. Vet också att färgerna har med luftfuktigheten att göra. Har du någon favoritplats som du gärna återkommer till för att se en magisk solnedgång?

 

Sista färden


Till slut kom den. Sista gången som cyklarna fick följa med på bilen 2020. Det har varit ett mycket trevligt tillskott under året. Den här tidiga morgonen hamnade vi dock i dimma och dålig sikt en bit nedanför Visby. Jag satte på ”dimljuset” och sänkte farten. När vi nådde den stora parkeringen vid Tofta Strand lättade dimman.
Här har vi trampat iväg en bit söderut på cykelvägen.

Andra sover fortfarande utomhus.

Vi vek av och parerade mellan stenarna på ”stigvägen” och hittade ett bord med bänk. Tur vi hade med sittdynor. Annars hade daggen trängt igenom.
Varför smakar det alltid bättre med utomhusfrukost?

Försiktigt rörde vi oss fram emot fåglarna för att inte störa dem för mycket.

Det tycks har blivit en gimmick på sista tiden, att våra skuggor är med på sitt personliga sätt.

Olika nyanser av blått.

Kombinationen denna säsong av bil, cyklar och traskande har öppnat upp till så många naturupplevelser och möjligheter. Här var det ett parti som var trångt och vått. Men vi ville så gärna se vad som fanns runt udden.

Björnbär kräver något sötningsmedel till, oavsett mognad.

På Tofta Strand, som vissa dagar haft enormt många tusen besökare, såg vi endast en kvinna som tog sig ett uppfriskande bad. Solveig nöjde sig med att vada i vattnet medan hennes man …
Ett visst vemod landade när vi lyfte upp cyklarna på hållaren. Det dystra försvann när vi upptäckte ett nytt vackert ställe en stund senare. Dit kommer vi att återvända tre gånger till av ett speciellt skäl. 😉 Vi avslutade denna utflyktsresa med att fika högt upp på ett berg med havsutsikt och sedan gå ner till en grotta. Mer om det en annan gång och cykla har vi definitivt inte slutat med. Solveig cyklar varje arbetsdag och just nu i början på september cyklar jag två pass om dagen. Dessutom är jag alltid lite ute och cyklar i livet. 😉

 

Tog chansen i år också


Vi stannade vid Högklint. Första gången som vi kom hit när det inte blåste kallt från havet. Istället var det nästan helt vindstilla.

Sämre utsikt går det att ha vid en utomhusfrukost.

Blåhäll – Även denna sommar är det öppet för allmänheten, några veckor, när militärerna har sommarlov från Tofta skjutfält.

Cyklarna lyftes ner från bilen. Precis som vi bestämde förra sommaren. ”Nästa gång cyklar vi här.”

Då och då dök det upp små avfartsvägar som vi stannade till vid.

Här studerade vi fåglar. Funderade på om stenarna var förbokade?

Tistlar är vackert. idag låg jag nära en för att försöka få till en suverän bild på en fjäril. Hur det gick? Det vill jag inte prata högt om.

Cikoria odlade vi framför vårt kaffekoppsmuseum i Ängalag på Bjärehalvön. Hajar du kopplingen? 😉 I ”Kaffemontern” hade vi kaffekvarnar och ransoneringskort från andra världskriget.

Nu var frågan om vi skulle cykla in och hälsa på nötkreatur eller… spara det till nästa sommar.

Min ryggtavla är svaret på funderingen. 😉 De såg väldigt stora ut där de låg.

Vår plan var ändå att fortsätta, billedes, längs kusten och ta oss upp på ett berg för att njuta av utsikt och fika.

Dags att ta farväl av Blåhäll. Vem vet! Vi återvänder kanske hit nästa sommar. Eller… så ”skjuter” vi upp det… 😉

Det fina i det fula


Vi hade lämnat ett blåsigt fiskeläge och sökte oss in på en, för oss, ny bilväg. Jag uppskattar att glida längs med slingrande småvägar. Njuta av dikesrensfärgerna. Upptäcka nya saker. Plötsligt stod det Övide änge 700 meter på en skylt. Det namnet hade vi aldrig hört talas om.

Vi hade tur åt båda hållen och mötte inget fordon. En enkel skylt vid en liten parkering. Jag som frusit vid havet tyckte det var skönt med sol och ingen märkbar vind. Jackan åkte av i bara farten. Dessutom var det behagligt att få sitta vid ett bord och dricka varmt kaffe och äta något gott. Samtidigt höll jag med Solveig när jag tittade mig omkring.

I jämförelse med många ängen som vi hyllat i denna blogg höll detta inte riktigt samma höga klass. Hade vi besökt Övide för en månad sedan hade det säkert varit vackrare. En idé formades med blixtens hastighet på mitt hjärnkontor.
”Ge mig tio minuter och jag ska ge dig tio fotobevis på färgklickar även här.”