Charlottendal

Kategorin där vi besöker samma plats vid fyra olika tillfällen under året och tar en bild varje gång.

Vår

Sommar

Höst

Vinter

Små tankar om de fyra årstiderna:
Västerhejde kyrka var den fjärde kyrkan som vi besökte sedan vi flyttade hit i augusti 2018. Jag minns att det fortfarande var tropisk värme och vi hade tagit paus i röran här hemma för att åka ner till Tofta möbler och köpa/hämta hem ett skrivbord. Bakom kyrkan noterade vi att det fanns en offentlig led in i skogen via en ”djurgrind” och vi gissade på att det skulle kunna gå att vandra runt dammen. Men då var det slut på nöjena. Plikten kallade.
En annan gång… förra sommaren åkte vi hit för att ta en första bild – sommarbilden. När vi kom hit i höstas för att ta andra bilden möttes vi av en helt annan syn. Kalhygge på ett stort område. Mycket mer ljus. Allt förändrat. Därför fick höstbilden bli ”vår” första bild i arkivet från Charlottendal – som platsen heter.
Oj vad kallt det var i vintras om fingrarna vid fotograferandet. Dessutom läbbigt att pulsa omkring i snön och inte helt veta var stubbarna, trädrötterna och andra nedre faror fanns. Allting är relativt. Minor behövde vi inte oroa oss för.
Det varma teet värmde extra mycket. ❤


Mittemellan…

… fågelskyddsområden befann vi oss en lugn majkväll.

Klase fiskeläge är namnet. Ett fiskeläge som är ”relativt nytt”. Troligen från 1930-talet.

En båt i vila och en som är redo för nya äventyr.

Här var ett sådant tillfälle då jag önskade att vi var experter på fågelläten och fågelarter.

Det hände något mycket speciellt här 18 augusti 1943.
RAF-piloten Richard Todd-White hade i uppdrag att bomba en forskningsanläggning vid Peenemünde, där man tog fram V1 och V2-raketer. Tyvärr blev hans plan nedskjutet av tyskarna. Planet ”landade” vid Klase fiskeläge.

På minnesmärket i Sproge kyrka går att läsa följande:
In memory of
Squadron leader R.N. Todd-White, R.A.F.
Who died in action 18th augusti 1943
and was recovered from sea and
originally buried in the churchyard here
by the good people of Sproge.

Beloved husband of ”Pixie” and father of Wendy.

Jag är en gäst och en främling.”

Friheten & Möjligheterna

Vi hade med cyklarna när vi bodde i Borum. De fick dock vakta stugan när vi åkte iväg med bilen. Men på hemmaplan var de guld värda när vi utforskade miljön omkring. Ibland hittade de genvägar som ”Den lilla blå” inte kommit på själv. Eller om det var bilföraren och kartläsaren som inte vågade chansa.

Vid vissa sandpartier ledde vi cyklarna. Ändå var det betydligt lättare än när den första tvåhjulingen såg dagens ljus, 1791. För ”célérifère” som den franske greven döpte den till saknade organ för styrning och framdrivning.

Vi utforskade möjligheterna att ta oss ner en bit mot havet med en förhoppning om att vi skulle kunna ta oss gående till…

… fiskeläget som jag zoomade in. Tyvärr fanns det ingen ”led” mellan tomterna och Ugnens fågelskyddsområde som vi kunde ta oss runt. Alltså måste det finnas en liten smal grusväg dit, som inte startade vid huvudvägen.
Synd att vi inte är experter på fågelarter. Hade vår vän Anne i Australien varit med så kunde vi fått en lektion i ämnet. Däremot har jag läst mig till att de vid en inventering upptäckte ett 40-tal arter som häckade inom området. En närbild på varje art hade gjort sig bra i en egen bloggkategori. 🙂

Vilken tur att de lättat på restriktionerna. För 1869 måste man ha en sorts körkort på cykel i New York. Det var lika tufft i Paris under samma tid. I Tyskland räckte det med att man hade ett körkort för att cykla på landet. Men ibland tänker jag elaka tankar 2021 när jag möter cyklister i alla åldrar, som tycks tro att de bor på Cypern. 😉

Här hade vi nått stranden i Kvarnåkershamn. Det var då vi insåg att det gick fortare att cykla än köra bil hit. För dagen innan när vi rullat dit på fyra hjul var det upp och ner, upp och ner, till väg 140 som vi kört.
På en viss ”vattenarea” var det ständigt gott om svanar.

Tack för att du tog dig tid att besöka gotlanduppochner. ❤
Igår blev jag extra glad när jag hade en kommentar att granska/godkänna till ett inlägg förra året. Nyfiken som jag kan vara ägnade jag en kvällsstund åt att forska vidare om uppgifterna som jag fick. Vad spännande och intressant. Vilka levnadsöden. Vilken släkthistoria. 😀

Två, en, ingen

Härligt att kunna gå direkt ut från stugan och uppleva en magisk solnedgång. Visst var den lika fin från ett av de flera fönsterna på de två våningarna, men att ta in intryck via de andra sinnena förstärker upplevelsen. Livet känns enkelt och värdefullt.

Det var premiär för oss att se solen gå ner bakom Stora Karlsö. Någon timme tidigare trodde vi inte det var möjligt att det skulle kunna ske, med tanke på att solen befann sig en bra bit söder om ön.

Nästa kväll gick jag ut ensam. Nu var det andra förutsättningar. Ändå njöt jag av en annan variant av solnedgång. Kameran fick mest vila på bröstet. Den trodde antagligen att mitt högra pekfinger var sjuk eller inte var med ut. 😉

Jag såg klart hela himmelsförloppet innan jag gick in till Solveig för att uppleva hur en Bagge kom fram under masken. (Anders Bagge i programmet Masked Singer)
Bloggrubriken är en redovisning över hur många i Familjen Lidén som tittade på solnedgången under de tre möjligheterna. Sista kvällen blev det ingen synlig solnedgång. Konstigt nog kom det inget regn på kvällen. Kanske en skvätt på natten. Själva var vi supernöjda med upplevelsen under premiärkvällen. ❤

Några år på nacken

Vi var på väg ner mot ett fiskeläge, när vi på den smala grusvägen såg ett fornminne av god höjd. Möjligtvis fanns det en liten plats för det moderna fordonet på fyra hjul. Därför bestämde vi oss för att stanna till där på tillbakavägen.

Den enda platsen var ledig.

Snoder stenröse är ett bronsåldersröse som mäter 3 meter på höjden och är 26 meter i diameter och närmar sig 4000 år. Finns det stentårta tro. 😉

Den döper jag till ”Lutande stenen i Snoder”.

Ensam är stark. Grönt i grått. Vilken bildtext är bäst av de två alternativen?

Det behövdes inte vara Einstein för att inse att den smala grusvägen som vi åkte på gick igenom ett rikt och stort gravfält. Det fanns exempelvis plundrade gravar en bit in på det öppna ”fältet”.
Vi lämnade Bronsåldern bakom oss och svängde höger ner mot havet och stuga nummer 1. Själv undrade jag om det skulle bli en vacker solnedgång om ett par timmar. Vad synd att vi inte har tillgång till den stugan året runt. Då kunde vi hyrt ut ”Lillstugan” till fågelskådare och sportfiskare. Skönt att det än så länge är gratis att dagdrömma och fantisera. Annars skulle jag haft miljontals skulder genom åren. Det hade inte varit så stenkul. 😉

Inte så dumt…

… att tillbringa fyra dagar och tre nätter nära havet och med fågelsång och möjligheten att få uppleva en solnedgång över Stora Karlsö.

Här är sista biten ner till stugan nummer…

… ett i dejliga Borum. ❤ Jag är ju halvdansk på ”långt håll” och nästa vecka startar säsong åtta av Badhotellet.

Eftersom vi bara var två personer så låste vi aldrig upp ”lillstugan” med sina två bäddar eller gick in i det lilla rummet på andra våningen med sina två sängar. Därmed hade vi mindre att städa i morse. 😉

I mer än 40 år har ett litet företag på Gotland tillverkat dessa underbara Bulhus (Skiftesverk) av Gotländskt ektimmer. Med enkel arkitektur har de byggt med den goda avsikten att husen ska ”leva” länge. En stor fördel med tekniken är att det går att använda relativt korta ekplankor. Det sägs att ursprunget fanns redan på vikingatiden.

Här ser du en del av bottenvåningen och ett öppet fönster från ovanvåningen. Det fanns många mysiga positioner för att njuta av panoramavyn. Jag älskade att sätta mig på olika ställen. Min träningsvärk i vaderna är ett bevis på det. Synd att jag inte förde statistik över hur många gånger trappan ”besegrades”. 🙂

Cirka femton meter från stugan låg södra gränsen till Ungnens fågelskyddsområde. Datumen gällde bara för tvåbenta utan vingar. Olika sorters fåglar sjöng för oss och flög i närheten. Synd vi inte hade en rejäl kikare med oss. Många spännande läten underhöll oss. Svalor såg och hörde vi nästan dygnet runt. De hade sitt bo med de små ungarna ”över min säng”. När vi satt i solskenet vid stugkanten var det skytteltrafik med mat till kidsen.

Vid olika tillfällen gick vi promenader på stranden. Ibland tidigt på morgonen. Ofta när vi kommit hem från våra utflykter.
Innan resan visste jag att vi hade tre chanser att få njuta av en solnedgång. Men min app på hemmaplan i Visby var en dyster kvist. Regn, regn och regn.

I utepingis lirade vi ihop. För att få cykla hem krävdes det att vi fixade att hålla bollen igång i XX gånger. Givetvis var det hjälmtvång. 😉 Den större gula bollvarianten som jag hade med hemifrån var bäst när det blåste till.
Hur det gick i boulekampen vill jag inte berätta om. Tror lite vagt att det var en kvinna som vann – utan hjälm. Personligen tycker jag det är både häftigare och roligare att kasta i sand. En annan teknik krävs. Klotet rullar ingenstans. En härlig sport för alla åldrar.

Tyvärr tog jag upp kameran för sent. Fem sekunder tidigare hade jag fått till en förälskelsebild. ❤
Jag har gillat alla våra Hemesterställen på Gotland sedan vi startade bloggen gotlanduppochner. Nu hoppas jag trenden håller i sig när vi nästa gång byter både kust och väderstreck.

Ps.
Glöm inte bort att gissa färg på de fem svartvita dörrarna. Eller skriv livlina en till fem gånger och du garanteras att inte bli poänglös. Nästa månad handlar det om sex svartvita dörrar.

De scendebuterade 1973

Kultbandet Smaklösa från Gotland kan om två år fira 50 år som grupp. Redan 1995 fick Smaklösa Gotlands tidningars kulturpris. Efter att lirat 33 år och gett ut flera skivor på det egna skivbolaget Tasteless Records belönades de 2006 som första pop/rockgrupp med Gotlands kommuns kulturpris. 🙂

Gruppens texter är egna och mycket personliga. Musiken bygger på 60 och 70-talslåtar. Jag tyckte det var riktigt kul att lyssna på deras humor och fick direkt flera favoriter. ”Det regnar kor”, ”Bogegatan”, ”Gud gjorde Slite med vänster hand” och ”Backa med släp” skrattade jag gott åt. Just nu är jag nyfiken på låten ”Rune från Rone”. För mig känns gruppen lite likvärdig med min kultgrupp nummer ett. Torsson från Skåneland. Vad Solveig tycker om bandet från Klippan, som jag har flera CD med, ska jag inte skriva mer om här. 😉

Bandet Smaklösas motto är ”Det är fegt att repetera”. Jag har förstått att gruppen har kultstatus på hemön.

I denna gamla bensinmack längs kustvägen vid Västergarn finns ett museum, som har öppet varje onsdag i juli månad mellan 10-12. Enligt chefen, basisten Rolle, skulle TripAdvisor garanterat ge muséet fem stjärnor. (om de hade varit där).

Hoppas vi kan pricka in tiden någon gång. Undra om det på tal om förra blogginlägget skulle vara möjligt för mig att gå vilse därinne? 😉 Solveig skulle nog svara ordet på två bokstäver.

Fröjel kastal

Strax norr om Fröjel kyrka finns en grusväg ner till Fröjel kastal.

Du ser kyrkan på bilden. Båda byggnaderna är troligen från 1100-talets mitt.

Ett perfekt ställe att sitta på och njuta av solnedgång och medhavd fika. ❤

Det kan inte ha varit lika trevligt för dem som stod här en tidig julimorgon 1361 och beskådade hur Valdemar Atterdags danska flotta närmade sig stranden. Varken han eller hans krigiska män var inbjudna till Gotland. De kom objudna och tog över ön som blev dansk i nästan trehundra år.

Allt som allt finns det nio kastaler kvar på Gotland. Tidigare fanns det betydligt fler.

Kastaler var både en skyddsplats och en förvaringsplats för olika varor. Kastalernas grundform var antingen kvadratisk eller cirkelformad. Det fanns bara en ingång och den satt alltid flera meter över markytan. Orsaken var att försvåra för angripare.
När det gäller Fröjel kastal vet ingen hur hög den var en gång i tiden. Men det finns tydliga spår av flera våningar.
Vill du kombinera historia med vacker havsutsikt mot Karlsöarna har du kommit rätt. Glöm inte kyrkan och en labyrint precis öster om kyrkan. En sista fakta. Innan Visby hamn tog över nästan all skeppshandel fanns på vikingatiden den största hamnen i Fröjel.

Vallhagar

Vi åkte väg 140 söderut från Visby och strax innan Fröjel kyrka körde vi in till vänster på en grusväg. Efter 4 km var vi framme vid Gotlands största bosättning från äldre järnålder. En lärka välkomnade oss med sitt drillande.

Vallhagar består av 24 husgrunder till mellan 6-8 gårdar. Under minst 500 år bodde det människor här. Några av husen har eldhärjats och en människa har brunnit inne i ett hus.

Människorna levde av jordbruk och boskapsskötsel. Ängarna gav foder åt djuren. Det var vid den här tiden som de numera populära gotländska ängarna uppstod.

Just i detta hus bodde människorna i norra änden och djuren i den södra.
Det finns en upptrampad stig att följa som leder till fem stationer med informationstavlor.

Vete, korn och råg odlades på åkrarna. För att öka på hushållet ägnade de sig åt jakt och fiske. Säl, gäss och rapphöns infångades. Det fanns också en sjö där byborna fiskade.

Jag ler lite snett när jag läser att människorna ända in på 1800-talet trodde att Sverige förr var befolkat av jättar. Orsaken var naturligtvis de jättestora gravarna och de stora stenarna ovanför. I folkmun hette det ”Kämpgravar”. Inte konstigt att fornbyn i Vallhagar i många århundraden bar på många olösta gåtor. Under åren 1946-50 fick en hel del gåtor sina svar.

Under ledning av Mårten Stenberger undersöktes de 24 husgrunderna, under de fem åren. De deltagande arkeologerna kom från alla de nordiska länderna. Fynden av keramik, redskap och personliga tillhörigheter gav en inblick i livet i byn. Det fastslogs vid analyser av djurben och växtrester att det viktigaste djuret var får, men det fanns även kor, hästar och höns. När det gäller det sistnämnda var hönsbenen bland de äldsta spåren i Sverige. Det kan tilläggas att människorna i Vallhagar även höll sig med katt.
Mannen på bild är inte Mårten. Inte ens hans kusin. 😉 Vad skönt det var med solens strålar, under vinterns sista dag.

Sammanfattning: Fornbyn byggdes på 100-talet e.Kr och övergavs på 500-talet e.Kr. Orsaken var katastrof eller härjningar.

Årets andra ”bilfika” intogs vid en annan historisk plats, som gotlanduppochner har berättat om tidigare. Gannarve skeppssättningar finns givetvis med i kategorin HISTORISKA PLATSER. Då blommade blåelden. Fördelen med foton jämfört med verkligheten är att blåelden inte vissnar och blir ful.

Sämre utsikt går att ha. Vi läste nyss i tidningen att även årets båttrafik med turister till Karlsöarna är inställd. Öarna ligger förhoppningsvis kvar 2022. Jag gillar att längta efter vissa saker. När det handlar om liv och död är tålamodet kortare.

Vattenfallet i Fridhem

Kategorin där vi besöker samma plats vid fyra olika tillfällen under året och tar en bild varje gång.

Vår
Sommar
Höst
Vinter

Små tankar om de fyra årstiderna:
Första vårdagen 2021 är ett perfekt tillfälle för denna nya kategori. 😊

Vi visste att det skulle låta rejält om våren och vara snustorrt på sommaren.
Förhoppningen om vackra höstfärger på träden blev inte uppnådd. Däremot blev vinterbilden bättre än den vi hade sparat från vårt decemberbesök. Tack vare ett inlägg på Instagram blev vi nyfikna på att åka dit igen i februari. Det var mäktigt att få se och höra.