14. Bara ödekyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Min plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta mig många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid. 
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också. 😉

Då var det dags att presentera en av de tre ödekyrkorna.
I Bara ödekyrka förekommer det vigslar och kyrkogården används ännu som begravningsplats.

Ödekyrkan ligger vackert belägen nära det sägenomspunna Baraberget.

Jag har sett ett stämningsfullt foto från ett vinterbröllop på denna plats. Skulle du kunna tänka dig att gifta dig här? (En fråga utan hänsyn till ålder, om du är gift o.s.v.)

I mitten av 1200-talet byggdes en församlingskyrka. Trehundra år senare hade den blivit rejält förfallen. 1588 begärde sockenborna att gudstjänstfirandet skulle återupptas, för det hade legat nere ett tag. Nu ville de fixa till kyrkan och avlöna prästen.

Något hände. Pengarna fattades? Förfallet låg hela tiden ett steg före? Det slutade tyvärr för dem med denna ruin.

Jag fick inte upp Solveig i denna smala trappa…

… men här var en djärv kvinna som vågade.

Hur gammal kan denna klocka vara? I mitt hjärna ringer ingen klocka svaret. 🙂

Den nedre delen av mittkolonnen finns kvar.

1923 genomfördes en omfattande konservering av ruinen under ledning av arkitekt Sven Brandel. Tanken var att det skulle ske en fullständig återuppbyggnad. Detta efter ett förslag från arkitekt Anders Roland. Av någon, för mig, okänd anledning kunde den inte utföras. Kanske är det vackrare så här. Vad tycker du?

Intressant att jämföra höjden med en människa. (Inte vilken som helst…)

Utsikten från parkeringsplatsen. Med tanke på stängsel och frigående djur kunde jag inte skapa avstånd för att få bättre helhetsfoton.

Tänkvärda ord:
”Om du älskar livet så kasta inte
bort tiden, för livet är gjort av tid.”
                        Benjamin Franklin

S:t Clemens


Precis utanför en av Botaniska Trädgårdens grindar ligger detta hotell, där vi funderar på att bo någon natt.

Nu var det inte sömn vi var ute efter. Däremot lockade ”stenbygget” bakom hotellet. 😉

S:t Clemens var en påve i Rom på 100-talet. Det uppskattades inte att han omvände många människor till kristendomen. Därför slutade det med martyrdöden. Han sänktes i havet med ett ankare om halsen. Därefter är S:t Clemens sjöfararnas skyddshelgon.

Mäktigt att komma in ruinen där det gjorts ordentliga utgrävningar både 1010-1011 och 1971-72. De kom fram till att det funnits tre äldre kyrkor, som alla varit i bruk tills denna kyrka byggdes i mitten av 1200-talet.

Antagligen fanns det glasmålningar i de här ”två hålen”.

Jag gillar den gula växtligheten i den karga miljön. Väggarnas ”maskrosbarn”.

Det tros att kyrkan var en församlingskyrka för danska köpmän. Stilen var påverkad av westfaliska kyrkor och detta blev vägledande för många andra kyrkor på Gotlands landsbygd. Sparsam och enkel utsmyckning var kännetecknet.

De äldsta gravstenarna är från 1100-talet. Ristningarna är gutniska.

Efter reformationen på 1530-talet övergavs kyrkan. Sedan lär det ha varit stall, uthus och stenbrott.

Jag avslutar med sägnen/legenden om guldgåsen. Om den är sann får du själv bedöma. Men det är sant att det levde en tysk man som var borgmästare i Visby. Hans namn var Hans Turitz och han dog 1629, hans epitafium finns i domkyrkan. Hans Turitz var barnfödd i Saltwedel.  Det var också vanligt att kyrkliga dyrbarheter gömdes undan reformationen. Så vad vill du tro? 😉

Skomakargesällen Hans Turitz från Salzwedel i Tyskland satt en gång i början av 1600-talet i ett värdshus i Italien. Plötsligt råkade han höra två gotländska munkar samtala om en skatt. Denna skatt bestod av en gås och 24 ungar, alla i rent guld, som var inmurade i S:t Clemens kyrka på Gotland.
Hans Turitz åkte till Gotland och hittade gåsen och ungarna. Därmed blev den unga lärlingen plötsligt en förmögen man. Istället för att åka tillbaka stannade han kvar i Visby. I staden träffade han en kvinna och gifte sig. Efter en tid blev han vald till Visbys borgmästare.

S:t Olofs kyrkoruin


I det sydöstra hörnet av Botaniska Trädgården finns en ruin under gömman av murgröna.
S:t Olovs kyrkoruin var en av Visbys största och mest påkostade kyrkor. Den byggdes troligen i början av 1200-talet. Kyrkan hade formen av en basilika. Vilket innebar ett högt mittskepp och längre sidoskepp.
Det enda som går att beskåda ovan mark våren 2019 är delar av kyrkans västtorn.

Klart jag var frestad av de två orden ”ovan mark”, men vågade inte gräva djupare i den sista informationen. Hade ju valt kamera istället för spade i bagaget. 😊 Om du bloggbesökare tittar noga ser du en skymt av en annan av Visbys berömda ruiner längre upp i staden. Den ligger nära ett hotell där jag har framtida planer på att sova en natt.

När jag stod där och betraktade grinden och ruinen gick mina tankar till en otäck story som jag läste i en bok. Tidpunkten var i mitten av trettonhundratalet. Detta hemska århundrade när den ”svarta döden” (Digerdöden) härjade på ön. De stackars människor som blev smittade insjuknade snabbt och det var bara femtio procents chans att överleva. Givetvis rådde panik bland invånarna som försökte skydda sig. En orgelspelande galning berättade på sin dödsbädd att han förgiftat brunnar. En annan person hade låtsas spela präst och erkände att han före en mässa i S:t Olof förgiftat en linneservett som användes vid offertoriet vilket innebär att alla besökare som vidrört servetten med läpparna dog. Bland de döda fanns tre präster, kyrkoherden i S:t Olof och många borgare. Galningar har alltid funnits. I olika skepnader.

Nu har jag flyttat mig till andra sidan ruinen. Vad ska jag berätta mer?
Jo. Detta är den av Visbys alla ruiner som det är minst bestående delar kvar av. Orsaken är att kyrkan utnyttjades flitigt som stenbrott till andra byggnationer.

Jag skulle gärna vilja ha nycklarna till grindarna. På sista inlagda bilden sträcktes kameran så långt fram som jag vågade. Därmed blev det en ”glimt” av det inre taket.

Namnet måste jag skriva om. Kyrkan är uppkallad efter ett norskt nationalhelgon; Olof den helige. Det anses att denna man bidrog till att Gotland kristnades. Därför finns hans bild i många gotländska kyrkor.
Olav II Haraldsson av Norge levde mellan 995 och 1030, årtalet då han stupade vid slaget vid Stickelstad. Redan som 11-åring gav han sig ut på sitt första vikingatåg. Oj vad han hann med att härja. Han plundrade i Mälaren, i Östersjön och runt Danmarks kuster. I England förstörde han London Bridge för att nämna några av hans ”meriter”.

I Normandie blev vikingen Olav kristen. När han kom tillbaka till hemlandet tog han makten och blev kung. Metoderna för att få kristendomen att slå rot var en aning råa för min smak. Lydde inte landsmännen blev gårdarna nerbrända. De oskyldiga människorna dödades på de mest bisarra och hemska sätt.
Svårt att förstå att någon som burit sig så illa åt sedan kunde bli helgonförklarad…

 

S:t Görans kyrkoruin

S:t Görans kyrkoruin

Innanför ringmuren finns 10 stycken berömda ruiner. En bit utanför, norr om muren, kan du se denna ”utstötta” kyrkoruin.

Kyrkan byggdes på 1200-talet. Samtidigt byggdes ett spetälskesjukhus, Sankt Görans hospital, bredvid kyrkan. Det var alltså på grund av smittrisken som byggplatsen valdes utanför muren. Sjukhuset var i bruk till 1542. Av dess byggnader finns inget kvar ovan jord. Möjligtvis under gräskullarna.

Kyrkogården användes dock under peståren 1711-1712 och koleraepidemin på 1850-talet. Här finns två ensamma gravstenar kvar.

Hänglåset får mig att längta in.

Nyfiket sträcker jag in linsen så långt jag vågar. Tur remmen är på plats. Mina tankar försöker greppa den verklighet som var då.

Här ser du ruinen från väster. Långhusets ingångar är annorlunda, de hängde troligtvis ihop med sjukvårdsinrättningen och bestod av två våningar.

Mina tankar fladdrar mellan sorg och vördnad. Tänk vad viktigt det är att hålla historien vid liv. Inte jämna allt med marken och låtsas som inget hänt. För det är genom levda år som vi får ett sammanhang och själva kan lämna över till kommande generationer.

S:t Göran var ett mycket populärt helgon under senmedeltiden. Han ansågs kunna hjälpa vid sjukdom och olyckor och var de spetälskas skyddshelgon.

Legenden berättar att den unga Göran genom sin tro och djärvhet räddade en prinsessa och därmed en hel stad från den onde draken.

Efter denna historiska upplevelse var det läge för oss att vandra in på Kärleksstigen. När det blir vår ska vi ta med kameran och en packad fikakorg dit. Vi har redan gått på stigen flera gånger och njutit av utsikten.
Vilken fantastisk stad vi bor i och vilken tur att ”vår generation” skonats från spetälska. Vi har ju fullt upp att välja vilken skärm-kanal vi ska titta på och hålla reda på andra. 😉 Tänk att fyra tillagda bokstäver kan skrämma ett så vackert ord – älska.