Lyfta fram en doldis



Gotland och Fårö är världsberömda för sina raukområden och en del namngivna raukar. Men har du hört talas om VändburgsGubben?
Hade jag inte sett ett flygfoto från trakten och läst en bloggväns inlägg skulle jag tvivlat på att det som mötte oss direkt efter vårt besök i ett fiskeläge var en väg för vanliga bilar. Då syftar jag inte på denna bild utan hur det såg ut den första norra sträckan. Jag var mest rädd för att vi låg ett steg för långt ner. Att det fanns en riktig väg en liten bit upp.

Vi befann oss på Hammarshage hällar där raukarna lär vara lägre – men vilken ljuvlig plats på jorden. En perfekt plats för reflektion och rekreation. Sätta kropp och själ i vila. Vi hade gjort första stoppet när…

… när jag såg två individer närma sig från norr. Vi hejade på varandra och snabbt var vi igång med ett givande samtal om allt mellan himmel och hav. Tack till Lena och hennes bror Berra. 🙂

Det där måste vara VändburgsGubben?

Tydligen hans äldre bror. Fel som vanligt. För vid nästa stopp stod det en hjälpande skylt.

Ett tag såg jag gubbar överallt, när jag inte såg olika sorts djur. Det kunde varit värre. Tänk om jag hört dem tala och låta. 😉

Okej! Där är han på rätt plats. Ingen tvekan längre.

Nästan vindstilla! Lagom varmt! Fridfullt! En önskan om att kunna stanna tiden en stund. ❤

Jag zoomade in ön Heligholmen som också har raukar, grottor, en fyr och väldigt rikt fågelliv. Därför är ön ett fågelskyddsområde och det råder tillträdesförbud under lång tid på året. Det är också väldigt dumt att få för sig att simma dit. Just den korta sträckan är ökänd för att vara livsfarlig med tanke på farliga strömmar.

Praktiskt att ha med sig lämpliga saker i bilen. Det har vi nästan alltid på våra utflykter. Mat, dryck, kläder, kartor och annat viktigt. Allt går inte att googla eller fråga ”doktorn”. 😉

Medan Solveig låg på en filt i solen och jag inte visste om hon sov eller inte gick jag iväg på egen tur.

Vad djärv jag var. Borde fått diplom. Fingerbadet var härligt och uppfriskande. 😉

Inte långt ifrån detta raukfält ligger ett annat mer berömt och känt – Holmhällar. Nästa gång får det bli två cyklar därbak på bilen. Både denna sträcka och den jag berättade om på andra sidan Sudret är som gjorda för att sitta på en sadel och trampa runt. Sedan kan bilen rulla ensam bakom och finnas till hands vid uppförsbackar, snöstormar och brist på luft i ringen. För punka är trist men visst. 😊

På tal om ”Den lilla blå”. Den trivdes också på sitt ”Gupplov”. 🙂

Jag vände mig en sista gång mot hållet vi kom från och hoppades slippa möten med bilar den sista biten mot Holmhällar. Den drömmen gick i uppfyllelse på de smalaste ställena. Vid mötesplatser var det ett givande och tagande som det ska vara när sunt förnuft råder.

Hoburgsgubbens sängkammare


Detta inlägg tar vid där förra slutade. Blåeld välkomnar oss när vi parkerar på samma plats som miljontals andra människor gjort genom åren. Vilken rauk på Gotland/Fårö är den mest fotograferade tro?

En följdfråga är given. Hur många tusentals amatörfotografer har missat att ta kort ”på rätt gubbe”? En skylt informerar om var man ska stå för att se den rätta Hoburgs-gubben.

Enligt sägnen är detta ingången till Hoburgsgubbens sängkammare. Självklart gjorde jag ett besök i detta intima rum. Inte speciellt stort för bergtrollet som var emot kristendom. Han var annars en god granne och hjälpte ofta fattiga.

Så här skulle jag också kunna tänka mig att vakna. Håller du läsare med?

Det är en mäktig känsla att befinna sig vid detta raukområde där det alltid verkar att blåsa. Det var enda stoppet där jag hade på mig jackan. Annars är detta sydliga område känt för att ha mest sol och minst regn på Gotland. Läste igår att Hoburg slagit nytt månadsrekord för juni vad det gällde soltimmar. Trots att det regnat betydligt mer än det gjort de senaste åren. Otroligt vad vädret och temperaturen kan skifta mellan platser på Gotland.

En skön mix av dramatik på havet och en liten hand trygg i en vuxenhand.

Jag tog en betraktelsestund på egen hand och lät Solveig kliva längst upp och sedan visa mig vyerna via kameran.

Blåeld & blåvatten.

Om gubben med jacka står där en stund till finns det risk att han blir en rauk som alla vill fotografera.

Jag gillar att låta min fantasi få springa lös i sådana här situationer. Det går att se gubbar och djur överallt.

Den yngsta bergarten som finns på Gotland kallas för Hoburgsmarmor. Bergarten av hård kalksten är rödaktig och består nästan enbart av fossil.

En sista stund njuter jag av de branta klippformationerna med grottor och sevärda raukar där endast den egna fantasin sätter gränserna.

Dags att förflytta oss en liten bit söder ut innan vi byter kust på nolltid. Avstånden är korta mellan ”blåeldställena” som jag tror gutarna kallar det jag brukar benämna ”smultronställen”.  😉

 

 

Langhammars/Langhammarshammar


Vi åkte från ett vackert naturreservat till ett annat för att beskåda ännu en sevärdhet i världsklass. På en halvö ligger Langhammars raukområde.
Jag tog genvägen som kunde blivit en senväg. Solveig valde en mer fotvänlig omväg. En bra bit gled jag iväg – där jag inte hade full kontroll över livet. Eftersom äventyret slutade lyckligt tyckte jag bara det var ”småstenkul”. 😉

En människa, ett slags djur och en pingvin eller uggla? Det är bara den egna fantasin som sätter gränserna. Den som saknar fantasi ser kanske tre lite större missbildade stenar. 😉

Det borde vara den här rauken som kallas inofficiellt för ”Langhammarsgubben.” För det kan väl inte vara hans morbror Ernst.

Ögonen ser läbbiga ut. Eller rör det sig om en helt naturlig stenblick?

Tänk att havet har grävt fram raukarna ur klinten. Här är de högsta ett par meter högre än de högsta i Digerhuvud. Alltså upp emot tio meter resliga stenjättar.

Fotot med Solveig blir nästan tredimensionellt.

Mest imponerande är denna södra del av rauk-området. Det finns tillsammans ett femtiotal raukar. Själva halvön är drygt 2,5 km lång.

Alla skriver om skönheten att göra sina besök vid olika årstider och väderlekar och med russinet solnedgångar som jag nämnt tidigare.

En solig sommardag när havet ligger blankt som en spegel är klapperstranden vit och raukarna en skönhetsupplevelse av rang. En stormig grå höstdag får raukarna en helt annan karaktär. Synd vi inte bor närmare Fårö. Sista gången vi åker till denna speciella lilla ö blir det kanske en sådan här beskrivande höstdag. Men vid nästa tillfälle ska det kompletteras med platser vi inte hann med/valde bort dessa tre dagar.

Såg ut som relativt nylagd asfalt.
Efter en bit svängde vi vänster och körde genom ön istället för samma väg tillbaka.
Gotland är ett spännande guldkorn. Fårö ett mindre guldkorn som du inte ska missa om du är i krokarna på semester.  ❤
Det här var mitt sextonde och sista blogginlägg om Sveriges åttonde största ö – för denna gången. Nämn gärna om bloggen gotlanduppochner till dem som funderar på att åka till Gotland och Fårö.

Digerhuvud


Vi körde tillbaka en liten bit från Lauters hamn innan vi tog in till vänster på den världsberömda vägsträckan. I eget majestät körde vi genom hela naturreservatet utan att möta ett enda fordon, trots att vi stannade till fyra gånger under ”rauksafarit” genom Digerhuvud naturreservat.

I äldre böcker kan jag läsa att det står Tunguhuvud vid andra rastplatsen. Nu verkar ”alla” enbart skriva och säga Digerhuvud i alla sammanhang.

Detta är alltså Sveriges största sammanhängande raukområde.

Området är ungefär 3.5 km långt. Sammanlagt står det flera hundra raukar på området. De flesta är ganska låga men det finns de som är 8 meter höga.

De raukar som står i vattnet formas fortfarande av vågorna. Jag såg inget förändras när jag studerade en rauk i tio minuter utan att blinka. Valde antagligen att titta på ”fel rauk”. 😉

Här var det lättare att gå. Annars gillar jag att klättra och hoppa på stenar. Oj, vad jag klättrade som grabb. Gärna vid Hovs Hallar. Av någon mysko anledning är kroppen inte lika vig längre och den vill inte riktigt göra som min hjärna signalerar. Dessutom finns någon slags röd bromslampa som aldrig blinkade förr.  ”Ska du verkligen göra det där? Du är varken tolv eller tjugofem år längre.”

Raukarna i vattnet står på en pall av lagrad kalksten som sträcker sig utåt under vattnet. Det är häftigt när jag tänker på att pallen slutar i en brant undervattensklint där det plötsligt är 50-60 meter djupt. I en äldre bok läste jag att det var utmärkt för den som vill fiska torsk från land.

Här har vi stannat till vid en annan p-plats. Mina ögon dras mot det jag längtar efter att få se i verkligheten. Därför lämnar vi raukarna och kör vidare till Fårös berömda fiskeläge, som ofta figurerar på vykort.

Om du åker till Fårö och vill ha ut maximalt av trippen ska du åka till raukarna vid minst två olika tillfällen.
Mitt tips är att du åker dit tidigt på morgonen och återvänder en stund innan solnedgången (om det är möjligt). Solnedgångarna lär vara magiska här.  ❤

Gamla hamn/Gamle hamn


Jag uppskattar tydligt markerade skyltar. För Hunden jag ville besöka kan varken skälla eller vifta på svansen. Egentligen har rauken flera namn. Några säger Kaffepannan. Andra Sankt Oles port. Det gemensamma är att det är Fårös mest berömda rauk.

Vi vaknade innan timern skulle väckt oss. Efter en tidig frukost åkte vi iväg. Eftersom det varit riktigt kallt under kvällen innan var vi påpälsade i starten. Mössan fanns till hands i fickan. Men efter ett par timmar åkte det mesta av. Samtidigt var jag tacksam för att jag hade ordentliga skor på fötterna på grund av klättringar och ojämna partier.

Klapperstenstranden norr och söder om raukområdet är mycket vacker. Stranden saknar så gott som all form av växtlighet. I solsken är stranden bländande vit. Det är känt att det nästan alltid är stilla och lugnt vid denna plats oavsett hur mycket det blåser ute på havet.

Ser du den berömda rauken? Den bästa bilden kommer snart. Men den allra bästa hade varit att ha solnedgången med i centrum. För då hade det varit extra magiskt.

Troligtvis var detta långt tillbaka både en handels- och fiskehamn.
Längst ned i den breda rauken har vågorna gröpt ut ett stort hål, en raukport och ovanför rauken ligger ett löst kalkstensblock. Allra överst ser du en livs levande ”fågelhund” som bevakade just mig. 😉

Raukarna vid Gamla hamn är speciella. För i vanliga fall består raukar helt igenom av revkalksten. Men här står de på en fot av lagrad kalksten. Vad tycker din fantasi detta ser ut som?

En liten bit in i strandskogen ligger resterna av ett träkapell med kor och långhus. Det rör sig om grunden till en kapellruin kallad S:t Äulas körka eller S:t Olofs kyrka i modernare tid.

Detta var första stoppet på en lång härlig dag. En gullviva hälsade oss välkomna tillbaka till bilen. ❤

 

 

Vår närmaste rauk är falsk

Vi tog oss ner till strandvägen norr om Visby ringmur. Sedan följde vi Snäckgärdsvägen längs med havet. Passerade Gustafsvik och parkerade när vägen tog slut i Snäck.

Denna bild fick vara med för jag upplever den lite trolsk och jag blev dessutom sugen på att klättra upp en bit i trädet.
Vårt huvudskäl för trippen var att beskåda Visbys närmaste rauk – som egentligen inte är en äkta rauk.

Skälet är att den skapats av vågornas nedbrytning för omkring tusen år sedan. Till skillnad från vanliga raukar skapades denna INTE av revkalk från underliggande sedimentlager utan från sedimentlager som transporterats från den närliggande klinten. Närmare vågade jag inte komma. Jag tycker den ser lite ensam och ledsen ut.

Nu har du sett tre foton på den falska rauken. Vilket namn tycker du passar bäst?
I folkmun kallas den för ex. Snäck, Snäckschimpansen, Snäckapan, Hunden, Prästen och Klockaren. Min första tanke var pudel. Men jag ser efter en stund schimpansdragen. Däremot inte någon person som predikar i kyrkan.
Det festliga var att en bit uppifrån såg det ut som ”inget alls märkvärdigt”.
Häftigt det där med vinklar och perspektiv.
Några blåsippor ville också vara med i detta inlägget. Mina tankar återvände till förra helgens besök i ”Blåsippornas Mecka” ❤  Undra om där är ännu finare nu tro? https://gotlanduppochner.com/2019/04/01/blasippan-ute-i-backarna-star/

Jag vet att det inte är akademiskt korrekt att säga Hästhov, men det gjorde jag alltid som barn. Vad säger du? Linné döpte örten till ”Tussilago farfara”. Det latinska namnet betyder ”en ört som häver” (botar hosta) Hostförjagare är en annan benämning.
Den lyser upp vårvackert. 😀

Jag stod och betraktade en man och en grabb som just kom upp från ett dopp i havet. En del blir aldrig torra bakom öronen, tänkte fastlandets största badkruka ironiskt.
Ni som läst mina kåseriböcker kanske minns några episoder.

På tillbakavägen blev det ett stopp till. Var tvungen att gå en tur till längs med mitt älskade hav. Det var så skönt att det knappt blåste något alls.

Grausne Norra raukområde

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser.
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.


Detta raukområde finns på vägen ner mot Lickershamn. Här finns ett tiotal större och ett flertal mindre raukar. De högsta är 6-7 meter höga. Det ser ut som två näsor som hälsar på varandra.

Denna lägre rauk är färsk och ännu inte så hög. Men om några tusen år så ska den ha växt till sig. 🙂

Raukarna har formats av Littorinahavet för omkring 7000 år sedan.

Från kullens krön är det en vacker utsikt ned mot Lickershamnsviken. Spanar rauken mot havet och ser fiender komma med skepp? Eller njuter rauken av en solnedgång?

Flera av raukarna är bevuxna av murgröna. Gissa vilken blomma som är Gotlands ”landskapsblomma”.

Kvinnan känner jag bestämt igen. Var det inte hon som flög upp till Umeå och hälsade på mig och… sedan blev inget som förr.  ❤

Gotlands högsta rauk


En varm dag i slutet av augusti tog vi väg 149 upp längs stenkusten. Målet var att återse en av våra gamla favoritplatser, Lickershamn. (Foton därifrån kommer i ett annat blogginlägg)
Vi parkerade bilen vid hamnen och gick in i ”skogen”. Det var en bra promenadväg uppför Jungfruklinten. Vadmusklerna fick direkt bekänna färg.

Vilken torka det var på många ställen i Sverige förra sommaren. På Gotland var det extra tufft. Vi uppmanades på hemmaplan, att vara försiktiga med användandet av vatten. De luttrade gotlänningarna var säkert vana sedan förr.

Det är härligt att få anstränga sig fysiskt för att nå ett mål. Samtidigt var vi rädda för att det skulle bli ett åskväder. Som du ser på fotot såg det riktigt mörkt ut på himlen en bit bort.

Vårt mål var att komma nära Gotlands högsta rauk, Jungfrun. Dess topp når 12 meter över den platå den står på och 26 meter över havet. Imponerande.

Det ser ut som ”stendjursvakten” har somnat och drömmer sött. Vilket djur tycker du det liknar?

När min fantasi ändå håller på – kan jag inte låta bli att skriva att det ser ut som en bror till Hoburgsgubben håller utsikt däruppe. Okej! Det kan också vara en kusin. 😉

När vi återvänder hit nästa gång hoppas vi se blåsippor.

När vi var i Lickershamn en gång när barnen var yngre valde vi att gå ”havsvägen” mot Jungfrun. Barnen och deras pappa gillade att balansera och till slut hoppa mellan stenarna. Till slut fick vi ändå ge upp och jag fick ta fotot en liten bit ifrån.
Avslutningsvis kan du få läsa sägnen som ligger bakom namnet Jungfrun. Ta fram en näsduk eller en bit hushållspapper. Livet och kärleken kan vara mycket. ❤

”Någon gång på1000-talet bodde en rik och mäktig man som hette Likajr i Lickershamn. Denne man hade en dotter som hette Öllegard.
En gång när Likajr kom hem från ett härnadståg söder om Östersjön hade han med sig en ung pojke som fånge. Pojken, som hette Helge, var son till en besegrad hövding.
Helge fick växa upp bland Likajrs trälar. Helge och Öllegard blev med tiden förälskade i varandra. Hennes far såg givetvis inte detta med blida ögon och bestämde sig för att sätta stopp för romansen.
En höstdag lät Likajr ställa till med en stor fest nere vid hamnen. Före festen hade han låtit sina män med hjälp av långa stegar lyfta upp Öllegard till toppen av den höga rauken ute vid vikens mynning.
Kan du läsare gissa varför?
När alla var samlade till festen förkunnade Likajr, att Helge skulle få gifta sig med Öllegard om han kunde hämta ner henne från raukens topp.
Helge tvekade inte en sekund. Han antog utmaningen och började klättra uppför den branta klippan. Eftersom han var både vig och orädd lyckades han ta sig ända upp till sin älskade.
Men – det värsta återstod. Att ta sig ner igen, och nu var han inte ensam. Han höll sin älskade Öllegard i ett fast grepp och försiktigt började han ta sig nedför den brant som vette mot havet. Om han råkade slinta eller tappa greppet fanns åtminstone en viss chans att de skulle hamna i vattnet och inte på de vassa strandklipporna.
Klättringen tog säkert sin tid, men gick bra i inledningen. De spända åskådarna började snart tro att han skulle klara det, och att Likajr skulle bli tvungen att uppfylla sitt löfte.
Då kom plötsligt en pil vinande genom luften och träffade Helge i huvudet. Skyttens namn var ”den dåliga förloraren” Likajr.
Helge och Öllegard störtade handlöst ner i havet, där de försvann i vågorna.
Några av åskådarna begav sig omedelbart ut för att försöka rädda Öllegard, men förgäves. Både hon och Helge hade slukats av det djupa havet.”