Raukfältet på Asunden


https://gotlanduppochner.com/2020/08/14/pjaserna-ar-ett-minne-blott/
I länken kan du se och läsa om vårt första besök på denna underbara plats. Den här gången utgår inlägget från när vi parkerar våra cyklar och tar oss ner till raukfältet.

Inledningsvis var det lite ”slirigt” att ta sig ner mot havet. Men bara en kort bit.

Vi befann alltså på ön Asunden utanför Slite på nordöstra Gotland. Ön är två km lång och som bredast en kilometer.

Både rörliga och orörliga djur.

Asundens egen Janusfigur med sina två ansikten.

En förnäm hund med nosen i vädret.

Vår utsikt från där vi satt och drack vårt kaffe och fikade.

Rauken döpte vi till ”Asundsgubben”.

Det finns drygt 25 raukar som är mer än två meter höga. Den högsta är nio meter hög.

Asunden är absolut ett av Gotlands vackraste raukområden, med en härlig utsikt mot vidderna, grannöarna och havet som jag aldrig kan se mig mätt på. Det är också alltid lika spännande och fantasieggande att hitta eller försöka hitta likheterna med levande människor och djur.

Likt fågeln drog vi iväg mot nya mål. På väg mot fastlandet funderade jag på om jag ville återvända hit varje år eller aldrig mer för att inte få det underbara första intrycket naggat i kanten. För det kunde inte bli bättre än…

Den tyngsta frukosten

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp.
Pärlorna är värda mer än ett inlägg.

Vi mötte ovanligt många bilar på vår väg upp till Lickershamn. Troligen var det en morgonfärja som var målet.

Där uppe kan du skymta Gotlands högsta rauk som var vårt mål. Det har för oss denna speciella sommar blivit många härliga och mysiga utflyktsfrukostar. Men detta var första gången som vi fick bära tungt en lång sträcka i uppförsbacke.

Inte kunde jag med att knacka på och be om bärhjälp. 😉

Härligt att vara tillbaka på en av våra gamla favoritplatser. Första gången som vi var här så tidigt på dygnet. Jag vågar inte skriva antalet bilder som jag tog på Jungfrun, som snällt stod stilla och poserade.

Andra föredrog att vistas på sjön. Jag låter dem vara anonyma. Annars zoomade jag in en riktigt bra bild.

Solveig hittade något intressant att fotografera.

När livet var som bäst bröt vi upp och började vandringen nerför. En promenad med lättare packning.

Bron minns jag väl från tidigare besök. På hemvägen gjorde vi avstickare mot havet på vägar, som vi aldrig rullat på förr. Ett ställe ska vi garanterat återvända till. Det gav oss mersmak.
https://gotlanduppochner.com/2019/01/15/gotlands-hogsta-rauk/
Här kan du läsa om Gotlands högsta rauk och den sorgliga sägnen som ligger bakom namnet Jungfrun.

Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”:
1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. Almedalens Bed, Breakfast & Fik
6. Själsö bageri
7. Jungfrun

Bogeklinten, Klinteberget och Klinteklinten


Om man från Slite väljer väg 146 söderut, dyker på höger sida snart (1 km) mäktiga raukar upp. Platsen tycks ha tre olika namn. För mig som inte vill förväxla med Klintberget, på västra ön, väljer jag att säga och skriva Bogeklinten.

En del av raukarna är ungefär åtta meter höga. Andra betydligt lägre och inbäddade i buskar och träd.

En öppning som lockade både kamera och bildtagare.

Raukarna är utspridda längs några hundra meter av sluttningen.

Här finns ”växtbevis” på att det gått ett tag sedan vi tog korten. Veckorna rinner iväg. Vid den här tiden på året vill jag skruva ner tidens gång. Tyvärr har jag inte hittat ”knappen”. För raukar spelar inte några tusen år någon som helst roll. De är tidlösa.

På väg tillbaka till bilen. Vi körde förbi denna plats igår. Då hade vi helt andra mål i sikte. Annars kunde vi stannat till och tittat efter backsmultronet (”nejkonet”) som växer överallt på Bogeklinten. Bären är större än vanliga smultron och betydligt sötare.

Med vänliga hälsningar från Bo, Bosse, Bobo, Sebastian. Kärt barn har många namn. Betydligt trevligare än ”osnygga” öknamn. 😉

 

Kyllaj raukfält – Kärlek vid första ögonkastet

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser. 
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.

Rubriken stämmer. Vi blev direkt förtjusta i Kyllaj. Vädret var perfekt. Inget störande inslag. Lättare att ta sig fram än vid Lergrav. Helt ensamma med den ljuvliga naturen under den orörda morgonen.

Spännande ta sig fram genom tunneln. Jag blev en kort stund Kaj i Kullamannen som spionerade på Doktor Miller.

Jag och Solveig såg helt olika gestalter. Vad ser du?

Ön Klasen kommer inte att få något besök av oss. ”Den lilla blå” har inte lärt sig simma. 😉 Men det finns en annan ö inte så långt härifrån som vi ska köra ut till. Förhoppningsvis i nästa månad.

Solveig såg en kamel som ser ut över Vallevik och en stövel med en sten ovanpå.

Carl von Linné måste trivts extra bra bland stenjättarna, som han kallade raukarna. Jag vet att han gjorde en fin teckning av dem 1741, när han besökte Gotland. Hur kunde han därefter lämna ön?

Fågeln kom med som planerat. Jag hade skickat ett FMK en kvart tidigare. (FlygMotKyllaj)  🙂

Med Corona-respekt gick jag inte mellan raukarna. Ville heller inte störa deras tidiga morgonpratstund. Istället tog vi sikte mot fiskeläget – efter att en sista gång njutit av havsutsikten. Vilket vackert raukfält.

 

Den berömda porten

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser. 
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.

Vi skulle bara lägga ner ”maten” från kylskåpet och ta ut kylklampar. Allt annat fanns packat i hallen. Klockan 05:11 rullade vi iväg mot väg 148. Strax innan Rute tog vi av mot östra kusten. Det var vi och en solig vindstilla lördagsmorgon. Inte en enda människa mötte vi på våra fyra stopp

Vad vi längtat efter att få återse vår favoritplats sedan semestern 2016. Hur många människor har blivit fotograferade i ”Lergravsporten” genom alla år?

Vem stod och iakttog mig? Skuggan avslöjar någon.

Vi älskar att gå runt och fantisera om raukarna. Det behövs inte mycket egen fantasi för att se ett djur eller en mänsklig gestalt. Vad ser du?

En psalmvers med starka ord. En magnifik utsiktsplats längst upp. Då visste vi inte att vi senare skulle få uppleva samma sak på två för oss nya ställen. Ett av dem blev vi riktigt, riktigt förtjusta i. Där skulle vi kunna tänka oss att ha en liten sommarstuga.

Ett sextiotal raukar finns det i sluttningen. Jag noterade att min kondis var bättre än för fyra år sedan. Rätt skor är naturligtvis av stor vikt.

Vad har de för morgonsamtal? Pratar de om väder eller om hur natten varit? Ägnar sig raukar åt skvaller?

Den fina välvda rauken öppnar upp för alternativa kameravinklar. Jag gissar på att bröllopspar stått finklädda och lyckliga inombords och flera par har garanterat bytt förlovningsringar. Porten kallas nämligen också för ”Kärleksporte”.

Nästa blogginlägg kommer att handla om fiskeläget i Lergrav.

Raukfältet i Folhammar


På fotot ser du populära turistorten Ljugarn på Gotlands östkust. Därifrån följer man strandvägen ett par kilometer nordost ut, längs den långa sandstranden.
Först hade vi stannat till i det tuffa fiskeläget Vitvär där jag hörde rejäla mystiska smällar och hade fel om orsaken. https://gotlanduppochner.com/2019/11/29/kungligt-besok-i-vitvar/
Sedan var det bara att hålla tummarna så vi slapp ovädret som mullrade på avstånd från havet. Nu i efterhand vet jag såklart att det gick bra. Vi hann till och med njuta av varmt kaffe och andra medhavda ätliga saker i den nyinköpta fikakorgen.
(Jag kan inte låta bli. Därför sätter jag inte ut något kommatecken efter ordet SAKER. För jag vill fantisera om hur jag och Solveig tränger ihop oss i fikakorgen och kurar. Dessutom tror jag att 2/3 av läsarna inte märker felskrivningen utan min hjälp.) 😀

Jag älskar de fantasieggande raukarna och anser att Folhammar är ett av de vackraste raukfälten på Gotland. En del av raukarna är ca 6 meter höga. Det du bör veta är att det ligger i ett naturreservat med mycket annat intressant att skåda när det gäller växtlighet.

Hade jag varit här som barn är jag inte säker på att mina föräldrar fått med mig hem. Inte om jag kombinerade min klätterglädje med ”gömme”. En farlig kombination. Sant är att det lockade till klättring även denna gång.

Jag smög försiktigt för att inte störa havsvakten Raukfrid som höll stenkoll utåt havet. 😉
Revkalkstenen är rik på fossil.

Vi spanade efter den omtalade kamelen.

Den måste det vara.

När det började komma  droppar från skyn och Tor slog på hammaren vände vi tillbaka.

Jag förstår att det är ett populärt picknickområde. Det finns iordningsställda grillplatser och bänkar och bord. Annars är det bara att slå sig ner vid ”foten” vid din favoritrauk.

Nu var det kyligare och hade blåst upp. Tur det bara återstod en rask promenad genom tallskogen till parkeringen.
Återigen slog det mig. Den som gillar naturupplevelser utöver det vanliga måste älska att besöka Gotland.

Raukarna i Slite

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser. 
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.

När vi var på Gotland på semester hade jag ingen vetskap om raukar i Slite. Men när jag började gräva i litteratur och nättrådar lärde jag mig mycket nytt under solen. Vilket jag fortfarande gör varje dag. Helst under regndagar= inomhusdagar. Gotland fascinerar mig på många olika sätt. ❤

Det var en jobbig lutning upp och värre neråt på hemvägen. (Syns inte så mycket på fotot).
Däremot noterade jag att det mörknade på himlen och verkade dra ihop sig till en rejäl regnskur som vi inte var klädda för.

Ett mullrande som tycktes komma från… min dumma fantasi som aldrig tycks ebba ut.

Även du utan fantasi måste hålla med om att det syns hur arg Sten Rauk blev när jag närmade mig.

Jag vände mig om bakåt och ropade.
”Solveig! Googla lugnande ord till uppretad rauk.”
Jag hörde en kvinnlig röst bakom mig muttra något om att min fantasi hade semester. Men vrålet framför mig tog över igen. Från någonstans på mitt hjärnkontor plockade jag fram lugnande raukiska fraser som direkt fick effekt. Tror du mig inte?

Ha! Jag lyckade till och med få fram bättre väder och Sten Rauk stängde lydigt munnen. Jag borde ha en lysande framtid som framgångsrik Raukmedlare. 😉

Det är alltid kul att ta sig tid och studera raukarna från olika håll. Samma rauk kan påminna om olika saker från skilda vinklar. Det är endast fantasin som sätter gränserna eller spärrarna.

Utsikten var varierande. Fabriken Cementa har du säkert hört talas om. Därifrån exporteras cement till många delar i världen. Min fantasi hade ännu inte helt lagt sig tillrätta. Den tänkte på julafton och avsnittet med campingsemestern och Långben som bilförare. Vet du vilken ”scen” som jag syftar på?

Småbåtshamnen såg trivsammare ut.

Därute ligger den ö som jag längtar efter att besöka. Assunden går inte att nå via Slite med bil. Däremot från en annan plats. Det måste vara rätt väder, helst rätt årstid för att lyckas med att få full valuta av besöket. Jag älskar att planera. Ibland lyckas jag. Andra gånger inte fullt ut. Samtidigt vill jag alltid ha utrymme för spontanitet. Det är omvägen/något oväntat som kan bli dagens största ögonblick.

Då var det nerför som gällde. Undra om det är okej att rulla ner som jag gjorde för några veckor… år sedan? Mamma brukade inte vara så glad när jag kom hem som GrönBosse. Förstod inte riktigt varför. 😉 Gick lite bättre när jag kom hem som VitBosse. I nästa inlägg ska jag försöka bli SeriösBosse igen.

Lyfta fram en doldis



Gotland och Fårö är världsberömda för sina raukområden och en del namngivna raukar. Men har du hört talas om VändburgsGubben?
Hade jag inte sett ett flygfoto från trakten och läst en bloggväns inlägg skulle jag tvivlat på att det som mötte oss direkt efter vårt besök i ett fiskeläge var en väg för vanliga bilar. Då syftar jag inte på denna bild utan hur det såg ut den första norra sträckan. Jag var mest rädd för att vi låg ett steg för långt ner. Att det fanns en riktig väg en liten bit upp.

Vi befann oss på Hammarshage hällar där raukarna lär vara lägre – men vilken ljuvlig plats på jorden. En perfekt plats för reflektion och rekreation. Sätta kropp och själ i vila. Vi hade gjort första stoppet när…

… när jag såg två individer närma sig från norr. Vi hejade på varandra och snabbt var vi igång med ett givande samtal om allt mellan himmel och hav. Tack till Lena och hennes bror Berra. 🙂

Det där måste vara VändburgsGubben?

Tydligen hans äldre bror. Fel som vanligt. För vid nästa stopp stod det en hjälpande skylt.

Ett tag såg jag gubbar överallt, när jag inte såg olika sorts djur. Det kunde varit värre. Tänk om jag hört dem tala och låta. 😉

Okej! Där är han på rätt plats. Ingen tvekan längre.

Nästan vindstilla! Lagom varmt! Fridfullt! En önskan om att kunna stanna tiden en stund. ❤

Jag zoomade in ön Heligholmen som också har raukar, grottor, en fyr och väldigt rikt fågelliv. Därför är ön ett fågelskyddsområde och det råder tillträdesförbud under lång tid på året. Det är också väldigt dumt att få för sig att simma dit. Just den korta sträckan är ökänd för att vara livsfarlig med tanke på farliga strömmar.

Praktiskt att ha med sig lämpliga saker i bilen. Det har vi nästan alltid på våra utflykter. Mat, dryck, kläder, kartor och annat viktigt. Allt går inte att googla eller fråga ”doktorn”. 😉

Medan Solveig låg på en filt i solen och jag inte visste om hon sov eller inte gick jag iväg på egen tur.

Vad djärv jag var. Borde fått diplom. Fingerbadet var härligt och uppfriskande. 😉

Inte långt ifrån detta raukfält ligger ett annat mer berömt och känt – Holmhällar. Nästa gång får det bli två cyklar därbak på bilen. Både denna sträcka och den jag berättade om på andra sidan Sudret är som gjorda för att sitta på en sadel och trampa runt. Sedan kan bilen rulla ensam bakom och finnas till hands vid uppförsbackar, snöstormar och brist på luft i ringen. För punka är trist men visst. 😊

På tal om ”Den lilla blå”. Den trivdes också på sitt ”Gupplov”. 🙂

Jag vände mig en sista gång mot hållet vi kom från och hoppades slippa möten med bilar den sista biten mot Holmhällar. Den drömmen gick i uppfyllelse på de smalaste ställena. Vid mötesplatser var det ett givande och tagande som det ska vara när sunt förnuft råder.

Hoburgsgubbens sängkammare


Detta inlägg tar vid där förra slutade. Blåeld välkomnar oss när vi parkerar på samma plats som miljontals andra människor gjort genom åren. Vilken rauk på Gotland/Fårö är den mest fotograferade tro?

En följdfråga är given. Hur många tusentals amatörfotografer har missat att ta kort ”på rätt gubbe”? En skylt informerar om var man ska stå för att se den rätta Hoburgs-gubben.

Enligt sägnen är detta ingången till Hoburgsgubbens sängkammare. Självklart gjorde jag ett besök i detta intima rum. Inte speciellt stort för bergtrollet som var emot kristendom. Han var annars en god granne och hjälpte ofta fattiga.

Så här skulle jag också kunna tänka mig att vakna. Håller du läsare med?

Det är en mäktig känsla att befinna sig vid detta raukområde där det alltid verkar att blåsa. Det var enda stoppet där jag hade på mig jackan. Annars är detta sydliga område känt för att ha mest sol och minst regn på Gotland. Läste igår att Hoburg slagit nytt månadsrekord för juni vad det gällde soltimmar. Trots att det regnat betydligt mer än det gjort de senaste åren. Otroligt vad vädret och temperaturen kan skifta mellan platser på Gotland.

En skön mix av dramatik på havet och en liten hand trygg i en vuxenhand.

Jag tog en betraktelsestund på egen hand och lät Solveig kliva längst upp och sedan visa mig vyerna via kameran.

Blåeld & blåvatten.

Om gubben med jacka står där en stund till finns det risk att han blir en rauk som alla vill fotografera.

Jag gillar att låta min fantasi få springa lös i sådana här situationer. Det går att se gubbar och djur överallt.

Den yngsta bergarten som finns på Gotland kallas för Hoburgsmarmor. Bergarten av hård kalksten är rödaktig och består nästan enbart av fossil.

En sista stund njuter jag av de branta klippformationerna med grottor och sevärda raukar där endast den egna fantasin sätter gränserna.

Dags att förflytta oss en liten bit söder ut innan vi byter kust på nolltid. Avstånden är korta mellan ”blåeldställena” som jag tror gutarna kallar det jag brukar benämna ”smultronställen”.  😉

 

 

Langhammars/Langhammarshammar


Vi åkte från ett vackert naturreservat till ett annat för att beskåda ännu en sevärdhet i världsklass. På en halvö ligger Langhammars raukområde.
Jag tog genvägen som kunde blivit en senväg. Solveig valde en mer fotvänlig omväg. En bra bit gled jag iväg – där jag inte hade full kontroll över livet. Eftersom äventyret slutade lyckligt tyckte jag bara det var ”småstenkul”. 😉

En människa, ett slags djur och en pingvin eller uggla? Det är bara den egna fantasin som sätter gränserna. Den som saknar fantasi ser kanske tre lite större missbildade stenar. 😉

Det borde vara den här rauken som kallas inofficiellt för ”Langhammarsgubben.” För det kan väl inte vara hans morbror Ernst.

Ögonen ser läbbiga ut. Eller rör det sig om en helt naturlig stenblick?

Tänk att havet har grävt fram raukarna ur klinten. Här är de högsta ett par meter högre än de högsta i Digerhuvud. Alltså upp emot tio meter resliga stenjättar.

Fotot med Solveig blir nästan tredimensionellt.

Mest imponerande är denna södra del av rauk-området. Det finns tillsammans ett femtiotal raukar. Själva halvön är drygt 2,5 km lång.

Alla skriver om skönheten att göra sina besök vid olika årstider och väderlekar och med russinet solnedgångar som jag nämnt tidigare.

En solig sommardag när havet ligger blankt som en spegel är klapperstranden vit och raukarna en skönhetsupplevelse av rang. En stormig grå höstdag får raukarna en helt annan karaktär. Synd vi inte bor närmare Fårö. Sista gången vi åker till denna speciella lilla ö blir det kanske en sådan här beskrivande höstdag. Men vid nästa tillfälle ska det kompletteras med platser vi inte hann med/valde bort dessa tre dagar.

Såg ut som relativt nylagd asfalt.
Efter en bit svängde vi vänster och körde genom ön istället för samma väg tillbaka.
Gotland är ett spännande guldkorn. Fårö ett mindre guldkorn som du inte ska missa om du är i krokarna på semester.  ❤
Det här var mitt sextonde och sista blogginlägg om Sveriges åttonde största ö – för denna gången. Nämn gärna om bloggen gotlanduppochner till dem som funderar på att åka till Gotland och Fårö.