Raukar på torra land; del 2

Raukarna i lilla naturreservatet Danbo har havsutsikt. Om de såklart var tillräckligt smarta och vände sig åt rätt håll från början. 😉

Jag skulle gärna besöka den här platsen i mitten av maj när det blommar rikligt med fältsippor på den öppna sandheden.

Rauken med uppsikt uppåt land tänker kanske tillbaka i tiden, till åren när det var en liten tältstad här. Tänk dig sju tält. Sex barn som hade var sitt litet tält och föräldrarna ett ihop. Dessutom fanns det ett kökstält med endast två väggar, ett garderobstält med långa klädstänger, ett tält för porslin och avslutningsvis ett gästtält. Inte precis som dagens tältplatser.

Tälten hade varit uppsatta på en Afrikaexpedition 1911-12. Pappan var inte vem som helst. Han var greve och bar namnet Eric von Rosen (1879-1948). Eric var uppväxt i Stockholm, men tog studentexamen i Visby. Tydligen var han väldigt förtjust i Gotland. Därför återvände han hit för att köpa mark vid Gryngeviken. 1920 köpte han första marken. Sedan blev det fler inköp. Allt betalades i guldpengar.

Man kan säga att naturskyddet i Danbo började 1921, när Eric samlat på sig tillräckligt mycket mark. Skogsbruk och betesdjur tilläts inte på hans mark. Häftigt med en greve som varit på spännande etnografiska expeditioner i både Afrika och Sydamerika, som där kommit att uppskatta det enkla lägerlivet och fortsatte det livet i Sverige, i takt med att familjen växte.

Barnen måste ha älskat att spana genom den här speciella raukkikaren.

I ungefär sex veckor varje sommar åkte familjen hit. De hade bekantat sig med två familjer som hade ägt mark här tidigare. Det var till dem de skickade brev och berättade när de skulle komma. Därefter kom grevefamiljen fram till uppsatta tält på exakt samma ställe varje sommar.
Änkan Mary von Rosen fortsatte att tälta i Danbo ända in på sextiotalet.

I morgondagens blogginlägg ska jag berätta vidare om byggnaden du ser en bit av på bilden. Du får ha en bra dag.

Raukar på torra land; del 1

När all tung is som täckte Gotland försvann, efter senaste istiden, höjde sig havsbotten. Det gick inte på en kafferast, utan väldigt långsamt.

Tidpunkten var ungefär för 11.500 år sedan. Det var då det gick att skymta klippor på öjn för första gången.

Det blev en intern fight när land och hav möttes. Vågorna slog upp och skavde på stranden. Märgelstenen och det mesta av kalkstenen hade ingen chans utan spolades med tiden bort.

Men vågorna vann inte fighten mot den betydligt hårdare revkalkstenen, en sten som redan från början var hopkittad. Därför finns det fortfarande i våra dagar kvar höga pelare med revkalksten – raukar.

Jättesko

Visste du att ordet Rauk är ett gammalt ord för höjd? Fast jag personligen är mest förtjust i raukar som har utsikt mot havet är det ändå intressant att se vad de tittar på långt upp på land. Vad rör sig i deras sten-hjärnor? Kommer de att raukrösta? 😉

Bergstroll

Otroligt att till och med böndernas plog kan stöta emot raukar under markytan, när det plöjs på åkern. Förstår du läsare vad du lärde dig? Ska bli spännande om någon får sig en tankeställare och svarar rätt.

Fotnot:
Vi cyklade denna stund omkring på Furillen.

Var är alla människor?

Bloggrubriken idag, och den igår, är väl valda. Vi behövde inget svar på dem och vi klagade absolut inte. Det är bara en extra krydda som gör att det är möjligt att njuta fullt ut. Helst när vi trampade på, på den slingrande vägen, och ”badade i historiska naturverk”. Konstnären har verkligen lyckats.

Kombinationen av att förflytta sig med cyklar och parkera dem vid olika ”stenstationer” och övergå till klättrande bland raukarna är suverän.

Sedan är det alltid trevligt med en färgklick då och då. En tistel som signalerar om att den i högsta grad är en levande ”sak”.

Fick du någon personlig favoritrauk? Noterade du tre S? Segelbåt, svan och skum.

Vårt slutmål på två hjul var det berömda fiskeläget. Det kommer att få ett eget inlägg i kategorin FAVORITER I REPRIS. Minns/kan du namnet? Första bokstaven är H. Det går att tjuvkika i förra inlägget. 😉
Här är vi på väg tillbaka till ”Den lilla blå”.

Solveig stannade till en stund och tog fram sitt macro. Purpurknipprot – en gammal bekantskap från ett besök i Ireviken.

Jag vet inget om stenmurens historia. Vet bara med bestämdhet att Fårö inte varit uppdelat i två bitar. Däremot skulle det gå att beskriva Fårö som ett Gotland i miniatyr. Sedan skiljer öarna sig åt på flera sätt. Det är mer kargt här och inte samma möjligheter att odla. En annan skillnad är att Gotland har inte haft någon Ingmar Bergman boende hos sig.

Här går det att skåda en husbil som stod parkerad vid en av P-platserna längs leden. Inget dumt val av nattlogi – för dem.

”Den lilla blå” hade heller inget att klaga på utsikten. Framför står bordet där vi åt vår medhavda frukost. Den här resan var planerad i detalj. I alla fall så gott det gick. Huvudmålen blev avklarade. Visst sneglade jag på klockan vid ett senare stopp vid ett ”nytt” fiskeläge, som visade sig vara ännu en pärla. I ett annat läge skulle vi stannat kvar en stund till och satt oss på en sten vid havet. Nu insåg jag att det fanns en chans att hinna med nästa färja hem. När vi nådde ”stora vägen” och såg en ström av bilar komma mot oss i den kraftiga backen insåg vi att färjan snart skulle vara tömd. Skulle vi hinna? Ingen av oss trodde det. Helst inte Solveig som hann se den röda lampan börja lysa. Själv var jag lyckligt ovetande som chaufför om färgen, för när jag sneglade dit var…

…det grönt sken och jag körde ombord. Tack för att vi fick åka med!
Vi var supernöjda med vår Fårötripp… mitt i högsommaren.

Var är kön?

Hur många vänner och kompisar har vi sagt det till? Vi kommer aldrig att åka till Fårö under högsäsongen. Absolut inte i juli. När vi varit i trakten, sett kön på några kilometer och läst den vita texten i asfalten, som talar om hur lång tid det är kvar till att få rulla ombord på färjan, har jag haft ett snett leende på läpparna. Två timmar och en kvart. Stå och vänta. ”Never in my life”

Det är helt okej att ändra sig. Tänka om. För vi utgick från att de flesta inte är lika morgonpigga som vi kan vara. Dessutom åker de inte ifrån den lilla ön så tidigt. Våra nya tankar fick ”bingo”.
Vi lämnade Visby med god marginal till klockan fem. Cyklarna hade vi som vanligt satt fast bakom bilen kvällen innan. Målet var att hinna med 06.00 färjan. Vad skönt det var på morgonkvisten. Till slut kom det två andra fordon som också följde med på färjan.

Tolv minuter tar det mellan Fårösund och Fårö om inte ”styrman” kör fel. 😉
Jag gick ur bilen och njöt av utsikten. Vattnet låg så stilla. Luften var så lätt att andas. Livet kändes så härligt och enkelt att leva. På utflykt med min pusselbit. ❤

Sämre utsikt går det att ha vid utomhusfrukosten.

Vi sa förra gången att vi skulle återvända hit för att göra ett rauksafari på två hjul i Digerhuvud, Sveriges största raukområde, ca 50 meter brett och 3,5 km långt. Vi tänkte oss att cykla bort till dess norra del, Helgumannens fiskeläge.

En häftig rauktunnel. Det ska vara populärt att dyka här utanför. En orsak är att det en bit ut, vid pallkanten, finns ett undervattensstup på 50-60 meter. Faran är att det kan bildas livsfarliga undervattensströmmar. Fritidsfiskare gillar platsen extra mycket. Skälet är att fiskar trivs i det djupa vattnet. Livets kretslopp.

”Vakthunden” döper jag den närmaste rauken till.

Då får detta vara ”Vaktfågeln” för jag vet inte artens namn. Vet du?

Lite grönt bryter av…

Perfekt väder. Ingen trafik på vägen. Växelvis cyklade vi eller strövade omkring bland raukarna.

Vi kom fram till att de lagt ny asfalt sedan sist och breddat vägen en bit. Denna morgonen hade vi vägen helt för oss själva. Precis som förra gången.
Imorgon kan du läsa vidare om vår färd.

Raukarnas egen surikat; del 2

Precis som båten var vi i vila. Men vår var bara temporär.
Vi hade precis rullat ner från Holmhällar raukfält och blickade ut över Skvalpviken, 1 km lång sandstrand, som sträcker sig mellan Holmhällar och Hammarshagehällar.

Vilan var slut för den här gången. Vi trampade uppför några slingrande backar innan vi nådde nästa raukläger.

Ser du någon skillnad mellan de två rauklägena? Titta noga, riktigt noga på nästa bild. Hoppas du inte missar det väsentliga.

Visst håller du med om att det inte växte några solstolar i Holmhällar. (förra inlägget)

Det var Solveig som kom på dagens bloggrubrik. ”Raukarnas egen surikat”. Det lilla däggdjuret från Afrika som i fångenskap lever i 12-14 år. Vi minns när Ystads djurpark köpte in arten. Vår äldsta dotter hade gymnasiepraktik där på tisdagar och torsdagar. Vi var nyfikna och gjorde ett återbesök för att titta in ”nyheten”. Det var kul när det flög ett flygplan över platsen där surikaterna befann sig. Plötsligt ställde de sig på två ben och spanade mot skyn.
Jag stod kvar länge på denna plats och hoppades att det skulle dyka upp ett BRA-flygplan. Bara för att få se vad som skulle hända. Jag berättade inte om mina tankar för Solveig. Ibland är det bra att hålla tätt. 😉

Jag tröttnar aldrig på att studera raukar. Ofta hittar jag personliga drag hos dem. Ibland ger jag dem egna namn. Andrar gånger bestämmer vi något gemensamt passande.

För tre år sedan fick ”Den lilla blå” vara med om ett Gotlandsäventyr. För då körde vi med bil från andra hållet. Det hoppade hela tiden till och var svårt att hitta någon form av jämn mark. Av en bloggvän visste jag att det skulle gå att köra bil till raukarna i Hammarshagehällar. Efter en bit undrade vi om det var möjligt eller tillåtet att köra här. Då dök det upp ett trevligt syskonpar som vi kunde fråga.
Den gången letade vi ett tag efter den berömda VändburgsGubben. Till slut fann vi den rätta. Här är den tre år gamla bilden.

Rauk & Roll; del 1

Idag är det fyra veckor sedan vi åkte hem från stugan Burgen på Holmhällar Pensionat. Under tiden som gått har vi åkt iväg på många härliga utflykter. Vi har gått upp vid fyratiden och en halvtimme senare gett oss iväg med bil och ofta cyklarna påsatta. Minnesbilderna från Furillen, Fårö, stenkusten, östra sidan, västra sidan m.m. har lämnat många positiva tankar. Ändå har vi ofta återkommit till att prata om dygnen längst ner på öjn. Ett sydligt naturreservat där de flesta pusselbitarna har motiv av vacker ljus karaktär. Vilken fantastisk plats och del av Storsudret det är! ❤

På översta bilden ser du taken på fiskebodarna i Holms, som vi visat upp i ett annat inlägg. Vi har även visat upp början av det kilometerlånga raukfältet. Den här kvällen cyklade vi vidare runt hörnet.

En av alla speciella raukar. Otroligt att de kan se så olika och ”levande” ut.

Även skuggor kan ge en positiv effekt av slutintrycket.

Jag är extra svag för de här ”raukkikarna”.

Cykeletapperna blev ofta korta. Hela tiden såg vi något nytt intressant och klev av våra tvåhjulade fordon för att ta fram kameran.

Den här bilden är tagen från höjden där vi tittade på soluppgången. I ett annat blogginlägg, del 2, kommer vi att fortsätta längs bukten och nå ett annat raukfält.

Avslutar med utsikten tillbaka mot raukarna. Visst är det fantastiskt med fotografier! Nu när jag skriver är det som att jag gör om resan på nytt. Tack för att du ville följa med på vår cykeltur.

Beskrivs som Gotlands märkligaste raukområde

När det är kort cykelavstånd till en mäktig plats är det ”lätt hänt” att återkomma. Här i två olika sorters väder. Just denna rauk har smeknamnet ”Austregalten”.

Vad underbart vi hade som kunde cykla från stugan Burgen och från första tramptaget njöt av havsutsikten, naturen, ett fiskeläge och Holmhällars raukfält som ligger som en vacker båge med massor av spännande raukar. Raukfältet är ca 1 km långt och ca 40 meter brett.

Det känns tryggt att ha vaktpersonal vid yttersta kustlinjen. Inget missar deras veteranblick.

Ofta står raukarna tätt tillsammans. Vissa är höga, den högsta är nästan 5 meter. Andra är låga och rundade.

Vad vill du döpa den här hunden till?

Det var behagligt att njuta av vågskvalpet. Du får hålla till godo med att se aningar av det.

I fronten ser du Heligholmen som också har raukar. Just nu häckar fåglar där och det är inte tillåtet att besöka ön.

En orsak till raukarnas särpräglade form på Holmhällar raukfält är att bergarten på denna plats består av en mycket speciell sorts revkalksten, så kallad marmorrevkalk. Denna kalksten består nästan enbart av grova sjöliljestjälkar och stromatoporoidéer (sätt inte ordet i halsen). Det sistnämnda är svampdjur som i folkmun kallas ”kattskallar” eller ”aitlar”.
Väldigt intressant är att denna fossilrikedom framträder tydligt om man häller en skvätt vatten på en rauk. Hoppas det inte ”raukar” bli så att alla våra bloggbesökare åker till platsen med en egen plastvattenkanna. Lagom är oftast bäst. 😉

Kungens sal

Äntligen var det förra helgen dags för årets första längre biltur. Elva mil blev det totalt. De två sista km ner till naturreservatet Mullvalds strandskog består av lite ”rallykörning” mellan groparna i skogsvägen. Eftersom vi aldrig fick något möte var det inga problem.

Den strandnära naturskogen ska vara en av Gotlands mest värdefulla när det gäller artrika och fina naturmiljöer. Strandskogen växer främst på flygsand. Men en dag i mars var naturligtvis inte chansen stor att vi skulle få möte med en stilettfluga eller en värmeälskande gräshoppsstekel. Inte heller såg vi smedbocken som är en av Sveriges största skalbaggar och kan bli upp till 6 cm lång. På den fronten fick vi istället glädja oss åt en citronfjäril. Annars kan jag berätta att man på platsen har hittat baltisk stilettfluga, som inte finns på någon annan plats i hela världen. Mäktigt.
Vårt personliga etapphuvudmål denna lördag var högst kungligt. (Se skylten till vänster.)

Men givetvis kunde vi inte låta bli att njuta av havet och kusten. Därför blev det ett par avstickare ner till stranden.

Vi insåg att detta måste vara en härlig plats en varm sommardag. Kanske lite mer lagom med folk och lättare att hålla reda på småbarn. Fiskeläget Sjaustru ser du också på bilden.

Visst är det coolt att mitt inne i tallskogen stöta på ett inlandsraukområde. Ungefär som att John Bauer varit framme och skapat en trolsk miljö med sin magiska pensel. Kungens sal är det vanligaste namnet, men länsstyrelsens text nämner även namnet Rikssalen.
Välkommen in bloggbesökare. Betrakta konstverken av hård revkalksten och använd din medfödda fantasi. Vilka djur ser du? Gubbar eller gummor? Fantasin har inga skarpa gränser och regler.

På den understa bilden tycker vi det skulle kunna vara ”Bergakungen” själv som njuter av vårsolens värmande strålar.

Det här borde vara det innersta. Det vill säga ”Kungens sal”.

Om jag tvekade ytterst lite på förra bilden är jag stensäker här. Givetvis är det ”Fotografens fru” ❤

I ur och skur

Här sitter jag less och tänker i moll. Utomhus vräker det ner. Morgoncyklingen är inställd. Cykeln ville inte ut från förrådet. Jag försökte inte ens övertala den.
Ändå måste jag vara rättvis, analysera och lyfta på varje ”sanningssten”. För tänk att vara en rauk som måste stå ute i alla väder och årstider. Minut efter minut, kvart efter kvart… år efter år… Fördelen är såklart att de blir härdade och gnäller inte över småsten som vi små människor ibland gör över småsaker.

Jag stod i Slite och vaktade cyklarna och våra ägodelar medans Solveig klättrade upp och fotograferade. För vid detta tillfälle var vi i Slite och cyklade våra 88 minuter.

Jag hade glömt bort att det finns raukar på land på två ställen i Slite.
Nu grävde jag i gotlanduppochner och såg att vi la in ”Raukarna i Slite” den 29 augusti 2019. Det märks verkligen att jag mognat som människa. 😉 Inte så konstigt med tanke på att det på söndag har gått exakt två år. För i den texten var jag mer som en omogen kart. Eller är det tvärtom?
Här är länken:
https://gotlanduppochner.com/2019/08/29/raukarna-i-slite/

Den skrattande elefanten

Den stora rauken på bilden fick sitt namn av oss och fick dessutom bli bloggrubrik.

Halvön och naturreservatet Sankt Olofsholm fick ett eget blogginlägg förra året. Då gick vi upp på högsta punkten och njöt av utsikten därifrån, över övärlden utanför Slite. Vi skrev om Olaf Haraldsson som kom hit 1029 och lät bygga en kyrka.
Nu ville vi istället nå strandkanten med sina spännande raukar. En del av dem står långt ute i vattnet på överspolade hällar. De största är 5-6 meter höga.

Eftersom vattnet var klart kunde vi se undervattensraukarna.

Det här måste vara ”Sankte Oles vaskefat”. Där den norske kungen kristnade de första gutarna.

”Poseidon” längst ut.

”Bråttom upp ur vattnet”, har vi döpt rauken till.

”Spanaren”.

”Tvillingarna”.

”Sälen tittar upp”.

För att inte gå samma väg tillbaka till hamnen valde vi backen upp. Jag var säker på att vi skulle få syn på kvarnen och sedan ha den som riktlinje för att nå ”Den lilla blå” på parkeringen.

Frågan är vem av dem som är äldst? Coolast är såklart rauken i solbrillor. Den högra verkar vara en aning högfärdig.

Kvarndörren var öppen. Det var den inte förra gången som vi var här. Hettan var extrem och det var torrt och hårt i marken däruppe. Fläktade inte i luften. Extra skönt att starta AC i bilen. Vi var nöjda med ännu en sevärd plats på Gotland. Pärlorna blir bara fler och fler. ❤