Vi lämnade asfalten en stund

Vi rullade runt på asfalterade Grötlingbo ringväg när vi såg en skylt med namnet Pankar prästänge. https://gotlanduppochner.com/2022/08/21/grotlingbo-ringvag/
Det var guppigt på grusvägen i nerförsbacken och svårt för mig att se med solglasögonen när skogen tätnade alltmer. Samtidigt var det spännande… i början. Var låg änget? Hittade jag inte dit för all skog? Gick det att hitta på ett nytt ordspråk om problemet? Någonstans på vägen hade vi delat på oss. Letade på olika ställen. Jag som oftast längst fram i ”klungan”.

Där fanns en skylt om att det var ett naturreservat. På grov halländska frågade jag myran Emil var änget fanns. Dumt nog svarade alla hans miljoner syskon och släktingar samtidigt. Till slut kändes det som jag hade myror i byxorna. Bäst att rulla vidare.

Fakta utan trams: Flertalet av Gotlands lövskogar finns på öns södra del. De har oftast uppstått genom att ängsmarker har växt igen. Detta är ett sådant område och Pankar prästänge är kärnområdet som här och var är omringat av kraftiga välväxta ekar (utanför bilden). I själva änget finns en frodig växtlighet. Mängder av intressanta växter och blommor nämns i texterna. Men när det gäller änge handlar det om att befinna sig där vid rätt tid på säsongen. Detta var ett spontanbesök. T.ex. de sex nämnda orkidéerna har vi redan visat på bloggen.

När vi flyttade till Gotland köpte Solveig en ny cykel. Hon ångrade snabbt att hon valde en svart. Inte så lätt att hitta tillbaks till den en julidag utanför ringmuren när det mesta på två hjul går i svart. Det var då hon kom på att köpa en ny ringklocka som sticker ut från mängden. Undra om det hjälper att jag ringer i svampen?

Efter några långa timmar dök hon upp. Hon och kameran. 😉

Till slut besegrade vi uppförsbacken och kom ut på asfalterade Grötlingbo ringväg igen. Vilken mysig morgon, som startade med en frukost utanför muren vid kyrkan. Jag hade fått en pangidé om var fikat skulle intas. Här på södra delen av öjn finns den härliga möjligheten att ”byta kust” på kort tid. Längst ner går det till och med att se både västra och östra kusten via en snabb huvudvridning. Eftersom vi kört västra kustvägen ner från Visby hade jag självklart andra planer om fortsättningen. På köpet passade jag givetvis på att ratta in på nya små slingrande vägar.

Efter att ha nått Ronehamn svängde jag höger mot campingen vid Ålarve naturreservat.
https://gotlanduppochner.com/2020/06/08/norra-europas-storsta-triftfalt/
Det var var två år sedan vi var här förra gången. Då blommade triften för fullt. Den gången inledde vi med frukost innan vi vandrade vidare till yttersta spetsen. Nu blev det fika. Nästa gång…

FÅR det bli lunch. Men det var ju varken roligt eller sant. LAMM och LAMMUNGAR ska det vara på öjn.

Prinsessan Eugénies förtjänst

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

Den kända och sköra prinsessan som åkte till Gotland för att krya på sig fattade snart stort tycke för ön. Kring år 1900 kom dåtidens kulturelit och societet hit och lilla Ljugarn utvecklades till en elegant badort med inte mindre än fem badpensionat. På sommaren har den fortsatt att hålla den positionen. Här har du Ljugarns strandcafé som vi först cyklade förbi. Där går det att ha strandhäng för hela familjen. Minigolfbanorna lockade även för mig.

Men vi var här för att cykla 88 minuter och första målet var att få upp värmen. Fortfarande var vi kalla efter soluppgångsresan några timmar tidigare.
Bruna dörren med ett fokus på bland annat 100 sorters öl, stenugnsbakad pizza m.m. har ett bra läge och är mycket populärt.

Vissa kvällar håller strandbastun öppet för allmänheten.

Nu började värmen ta överhand. Kanske blev jag inspirerad av tre morgonpigga tjejer som sprang ut i havet. Mina vantar åkte i alla fall av.

The birds have stonetalk. Utmärkt bra koll på läget på sjön.

Fram till 1800-talet var orten en viktig handelsplats och det skeppades kalk, kalksten, tjära och trävaror från hamnen.

Det lilla huset är ett Fossilmuseum. Här kan du hitta allt mellan kattskallar och triboliter. Förr var det Strandridarens brygghus.
Det större huset är Strandridaregården som var bostad för strandridare under 1700-1800-talen. Platsen vi befann oss på kallas för Ljugarns kulturudde. Här finns i närheten fler mindre museum.

På samma grönyta och med huvudentrén mot gatan ligger enligt författaren Jonas Henningsson ”Sveriges kanske bäst belägna och absolut mest intressanta vandrarhem”. Tidigare var det en tjänstebostad åt Tullverket.

Tufft med en kvarn mitt i bebyggelsen. Annars har de bevarade kvarnarna blivit färre och pratkvarnarna kanske fler. Undra vad de maler om… 🙂

Pensionat Lövängen har funnits sedan 1925 och är därmed ett av Gotlands äldsta pensionat. Vi hade egentligen tänkt att bo här denna gång. Men så blev det inte.

Krogen Smakrike är listat i White Guide. Här går det också att fika och sova över. Kanske inte samtidigt. 😉

I livsstilsbutiken Verkstan hade vi gärna gått in. Häftigt att den huserar i en gammal bilverkstad. Nu var vi ute på två hjul tidigt på morgonen… I och utanför lokalen finns inredning, möbler, kläder, växter och mycket annat lockande. Det finns också en målarverkstad för både vuxna och barn. Det är bara att köpa en målarduk och börja skapa mästerverk på ett av deras stafflier. Låter mer som en aktivitet för de tre kvinnorna i familjen än för tuppen.

Vi tog Badvägen ner till Strandvägen och trampade vidare ner mot den underbara sandstranden. Trots att det var en tidig septembermorgon hade det blivit behagligt varmt.

Breakfast in Lörgeudd

En av våra numera väldigt många favoritplatser är Kyllaj på norra öjn. Fiskeläget och hamnen ligger intill Valleviken. Tidigt på morgonen ställde vi ”Den lilla blå” på grusparkeringen vid hamnen. Jag tror han var nöjd både med utsikten och att slippa hoppa omkring som sist vi var här. Istället tog vi av cyklarna och lastade därefter proviant och kamerautrustning. Vädret var perfekt för en utflykt på två hjul.

Starten var en riktigt brant backe förbi några hus och ”vikutsikt”. Pulsen steg rejält. Sedan planade grusvägen ut, förutom hålorna som vi sicksackade mellan. 😉 Det var betydligt smartare att cykla än köra bil. Förra gången vågade vi aldrig vika av, köra in på någon ännu mindre brant väg eller stig. Skyltar slösas det inte om till alla smultronställen. Inte konstigt alls. Då skulle det snabbt uppstå trafikkaos.
Nu var vi bombsäkra på att hitta rätt till Lörgeudd. En stund stannade vi först vid en härlig utsikt över Valleviken. Förra gången när vi körde bil gjorde vi också stopp på detta ställe. Då hade precis två män, som sovit i ett tält, vaknat.

I rätt väder är det ofta magiskt att uppleva en tidig morgon. Se lugnet och hur allt stilla börjar vakna upp i naturen. Det doftar också på ett speciellt sätt vid den tidpunkten på dygnet. Friskt och orört.
Du ser stenmuren vid boden i Lörgeudd. Den minner om en historia från kalktiden när kalkladans murar omgärdade träbaracken längst ut på udden.

Stolparna i vattenbrynet skvallrar om ett större bryggbygge från den tiden.

Två ruiner av två kalkugnar finns kvar på halvön. Den äldre byggdes 1662 och var i bruk fram till början av 1700-talet. Den yngre och bäst bevarade ugnen uppfördes 1870 och användes under drygt 20 år.
Till vänster på bilden över denna text ser du inseglingsmärket Lörgebacke kummel.

Lite länger upp på en ”kulle”, till vänster om fotot, satt vi och åt frukost. Vi hade bra utsikt över båtar, fåglar, den stora ”grushögen” på Furillen och mycket mer. Som vanligt bröt vi upp när det var som bäst.

Det blev mer rörelse på tillbakavägen. En del skulle ut med båt. Andra motionerade på olika sätt. Vi satte på cyklarna bakom bilen och åkte vidare till nästa vik, Hideviken. Dumt nog var badkläderna inte med. Vad mycket som hinns med när turerna startar lite efter fem. Kanske var det halvsex den här gången. Sovmorgon. 😉

Nordligaste tätorten

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

Sträckan mellan Visby och Fårösund har vi gjort många gånger i år. Eftersom vi bor i Norra Visby är väg 148 utan rondeller en smidig variant under högsäsong. Avståndet är ungefär 5,5 mil. Fårösund ligger precis intill havet. Det är både orten och sundet som heter Fårösund.

Jag lät Solveig ta hand om kameran medan mina ”cykelben” direkt sökte sig ner till havet. Vilken underbar morgon vi valde (i lördags). Klockan var ungefär kvart i åtta när vi lyfte av cyklarna från bilen. En del tog sitt morgonbad. Vi hann prata några ord med ett trevligt par.

Vi fortsatte att cykla in i en skuggig mysig miljö med bänkar lite överallt.

Både dessa bilder och fler foton kommer i ett eget blogginlägg i september.

Jag skulle kunna tänka mig att ha den utsikten från Strandvägen. Tänk att sitta där och njuta av havet, båtar och södra Fårö. Kanske lite mer påklädd i november.

Bunge Bunn var namnet på kalkugnen som byggdes 1849 av Edvard Israel Grubb d.y, som var en välkänd köpman och kalkpatron. Jag läste att det sägs vara den största ugnen på öjn. Dessutom en av de sista som var i bruk. Den togs ur drift vid 1800-talets slut.
Oj vad arbetarna fick slita under långa pass och dessutom taskigt betalt.

Jag som både pluggat film och troligen sett över tusen filmer trodde innan gotlanduppochner föddes att biografer på Gotland/Fårö skulle få en egen kategori. Pandemin satte käppar i hjulen för det. Däremot har vi köpt en läsvärd bok som heter ”Från Lada till Salong”, som är en guide till Gotlands biografer. En del av texten under nästa bild har jag hämtat från den boken.

Undrar om ryktet stämmer? Skulle biografens namn egentligen varit Royal och allt handla om money? Eftersom en neonskylt med fem bokstäver blev för dyr… 🙂
1940 var den moderna biografen med 255 sittplatser klar. Huvudfilmen i premiären var klassikern ”De tappras legion” med populära Gary Cooper i huvudrollen. Han och många fler har jag som filmisar.

Stucken kvarn byggdes 1868 och har en vridbar topphätta som ställs i riktning efter vinden. (Kallas Holländare) Kvarnen är ett byggnadsminne. De flesta som är på väg att ta färjan till Fårö lägger säkert märke till kvarnen. Själva noterade vi att timern var på väg att berätta att 88 minuter var till ända. Vad härligt att ha nerförsbacke till fiket som vi äntligen skulle besöka. I förra årets ”Kryssa på Gotland” hade jag med en zoomad bild därifrån, med en man vid entrédörren. Minns du som var med? I år behöver ingen med vattuskräck, den 1 november, hoppa ner på botten i en bassäng. Istället ska du få starta på marken och sedan klättra uppför berget med namnet… 🙂 Poängen för de som svarar rätt av de tre alternativen till bilden kommer att få fler poäng än förra året. Snart är det bara två månader kvar till första bilden. Men redan 15 oktober startar kvalet till sista ”Korsordsmästerskapen”. Tio uppgifter. De tjugo första i tabellen bjuds in till mellanrundan 1 november. I finalen är det bara tio deltagare.

Kartan tog jag kort på innan resan. Annars hade det varit mer pedagogiskt att färglägga var vi lämnat ”cykelspår”. Ingen är perfekt.

En del av naturreservatet på Furilden

Norra delen av Furillen/Furilden är sedan 2009 ett skyddat naturreservat på 1,3 kvadratkilometer. Här skyddas växter och djur som är hotade att försvinna.

Det är en rik örtflora på strandängarna.

En gles tallskog växer ovanför strandängarna. Där finns också flera våtmarker. Vissa år häckar lärkfalk inne i skogen.

Fåglar som håller till här under året är bland annat rödbena, grågås, tofsvipa, storspov och skedand. Sedan vet jag inte om kor räknas in i gänget. 😉

Från fågeltornet hade vi utsikt över stranden vid Fitudden. Solen hade ingen lust att visa sig denna morgon. Men som tur var hade inte regnet det heller.

Eftersom vi hade med cyklar och packning vände vi här.

Vilken fin hårdpackad stig de gjort så rörelsehindrade kan få ta glädje av platsen. De når både en anpassad grillplats och fågeltornet med ramp.

Som svar på ”gammal skåpmat” i tidigare inlägg. Vi bjöd inte på frukost. Antagligen sov de gott i tältet.

Inte ens när vi kom tillbaka från andra cykel-etappen såg vi något livstecken från tältet.
Nu ska jag ta paus och fortsätta läsa i boken ”En främling knackar på din dörr”. Passar ”dubbelbra” med tanke på att Håkan Nesser är författaren och själv bor på Furillen.

Grötlingbo ringväg

Många av våra planer föds inte i ett steg, eller i ett tramptag, för att vitsa till det.

I början av maj förra året hyrde vi en stuga i Borum vid västra kusten. Därifrån gjorde vi dagsutflykter. Ett stopp var vid Grötlingbo kyrka.

Denna ljuvliga, stilla och ljumma sommarmorgon var vi tillbaka här igen. Vi satt på en filt och åt frukost. Tittade på lammen i hagen, såg en räv slinka förbi. Lyssnade på morgonpigga fåglar. Njöt till fullo. Precis lagom varmt på filten. Sedan lämnade vi ”Den lilla blå” kvar på grusparkeringen och fortsatte istället på två hjul. Precis som vi planerat då vi åkt bil hit förra gången.

Det är fantastiskt när man tänker på att det gamla Gotländska vägnätet från medeltiden, då när kyrkorna utgjorde knutpunkterna, fortfarande används. ”Rötterna” finns kvar. Den här ringvägen som vi ville återse, trampande, uppkom just på medeltiden.

Genom ett projekt med namnet Kulturvägar upprustades denna ringväg, 2004, med extra medel från Vägverket och Länsstyrelsen. Namnet blev Grötlingbo ringväg.

OBS! Cyklisten är inte från medeltiden

Det första som jag njöt av är stenmurarna som på södra Gotland kallas vastar. Vad högtidligt det kändes att trampa omkring på sträckor som kanske även var en väg för nästan tusen år sedan. Det var så det nästan svindlade till framför ögonen.

Ibland var det djur som fick vår uppmärksamhet. Kalven på mittenbilden blev Solveigs favorit.

Noterade att det fanns ”bisysslor” av olika slag längs vägen.

Jag läste att bebyggelsen är från 1700-, 1800- och tidigt 1900-tal med få moderna tillskott.
Spännande kurvor med nya vyer blir jag aldrig för gammal för.

Det var trevligt förra året att åka här sakta med bilen, när möjligheten fanns. Men inget slår en repris på två hjul i behagligt väder. Bilderna är inte helt inlagda kronologiskt. Vi hade nerförsbacke från kyrkan tills vi vände. Konstigt nog var det inte jobbigt på hemvägen.
Vi gjorde även en avstickare till ett änge. I Grötlingbo ringväg ingår en sträcka på väg 142. Den droppade vi mer än gärna. Dessutom upptäckte vi nya vinklar och saker på tillbakavägen i morgonens bilfria värld. Ett fåtal morgonpigga motionärer och hundpromenerande hejade vi på.
Ett guldklimpsminne att tänka tillbaka på en ”regnapåtvärenblåsigruskig” novemberdag.

Charmigt fiskeläge på udden Saxriv

Vårt slutmål med cyklingen längs Stenkusten var att nå fram till udden Saxriv och beskåda det charmiga fiskeläget Graustäde, som på ”myndighetsspråk” heter Grostäde.

På strandvallen på Västervikens västra strand står träfiskebodarna strategiskt placerade.

Bodarna är byggda i stolpverksteknik under olika tidsepoker på 1900-talet.

Båtarna är också byggda i trä, varav en var en gotländsk tvåmänning.

En svanfamilj bröt mot ensligheten på den karga, steniga och vackra udden. På tal om fåglar. Egentligen är det fågelvägen väldigt nära till populära Blå lagunen. Vilken kontrast det är en dag i mitten av juli, i en jämförelse mellan de två platserna. En novemberdag jämnas det naturligtvis ut. Då sitter givetvis de flesta hemma och kurar och väntar spänt på nästa korsordsgåta och bildfråga i de två tävlingarna på gotlanduppochner. 😉

Den andra bilden är en favoritbild för oss. Det ser nästan ut som det är ett hus som är utbyggt åt olika håll.

I 1982:års kulturminnesprogram står det att Grostäde är en utpekad kulturhistoriskt särskilt värdefull fiskelägesmiljö. Jag kan skriva under på det. Vi fick gratis en inblick i fiskarnas hårda arbetsvillkor, samtidigt som vi kunde njuta av den estetiska upplevelsen i en mycket vacker och ovanlig trakt på öjn. Nöjda intog vi sadelläge och trampade tillbaka samma väg som vi kom ifrån.

Huppegupptäcksfärd

Den femte juli, klockan 5.30, åkte vi från Visby. När vi nådde Bläse kalkbruk började ”Den lilla blå” att bli nervös. Bilen mindes alltför väl vad som hände här i början av augusti förra året. Då jag lyckades övertala Solveig att göra ett försök och lovade att vända bilen om det var hopplöst att lyckas. H-o-p-p-l-ö-s-t var det definitivt inte den gången. De stora groparna på den smala grusvägen var dessutom fyllda med nattens åskregn. Snabbt insåg även jag att det inte gick att köra slalom i snigelfart, men inte heller att vända bilen. Undra vilken hastighet vi hade som högst? Till slut hittade jag möjligheten att vända bilen. På en filt åt vi en tyst frukost och bestämde oss för att komma tillbaka nästa år och ta med cyklarna.

Nu var vi tillbaks på ”Bumpyroad” för att ta revansch. En gropig revansch.

Inte en droppe vatten i groparna den här gången. Mycket av cykeltiden gick åt att parera och ha koll på underlaget, men trippen var värd sitt pris. Den exotiska platsen är ett spännande kustavsnitt med sin klapperstensstrand och låga tallar ovanför. Det sägs att vattnet är kristallklart och oftast varmt långt in på sensommaren.

Kuststräckan på en knapp mil mellan Bläse och idylliska fiskeläget Ahr kallas i folkmun för Stenkusten. Undra var den fått det smeknamnet från? 😉 Vårt slutmål var inte Ahr, som vi visade upp här på gotlanduppochner förra sommaren, utan ett annat omtalat fiskeläge som dyker upp i nästa blogginlägg.

Havsspejare

Vi tog som vanligt massor av bilder. Flera som var tagna mot solen blev ratade när vi valde ut femton stycken. Så här har vi egentligen vänt och är på väg tillbaka. Undra vad det handlar om för slags markering. Släktfejd? Fiskerevir? Gårdsgräns? Vägtull?

Kunde inte låta bli att ta med det enda huset (förutom fiskebodarna) och den enda bilen som vi såg på den långa, blåsiga, hoppiga och märkliga cykelfärden. Medvinden tillbaka var megapopulär hos de de två cyklisterna. Vi undrade såklart om bilparkeringen höll sig inom de strikta reglerna på öjn. Undra är i alla fall tillåtet. 😉

Sträckan vi cyklade tur och retur är egendomlig att beskriva. På något vis är den vacker i sin sparsamhet. Eftersom havet under alla år sköljt bort den finare jorden mellan stenarna, har stranden blivit en extremt torr och näringsfattig miljö för växtligheten. Det fiffiga är att växter som normalt tillhör andra miljöer passat på att utnyttjat stenstranden där de slipper konkurrera i ett frodigt och högvuxet växttäcke.

Det sägs att Stenstranden kanske är det bästa stället att leta fossil på. Den här gången cyklade vi mest…

Får jag välja fritt från kartan föredrar jag att ha medvind på hemvägen. Vi flög nästan fram. Nu var det dessutom varmare i luften. Molnen var hela tiden spännande att iaktta.

Till sist var vi tillbaka i Bläse. Vi var tacksamma för att cyklarna var med på noterna under hela rutten. Två dagar tidigare hade de rullat på asfalt längs Fårös raukar. Två helt olika upplevelser. Gotland levererar ständigt. ❤

Pusslet på plats

Det här motivet fick jag på ett pussel för två år sedan. Jag gillar Helgumannens fiskeläge på Fårö, Sveriges åttonde största ö.

Det är trevligt när saker blir av. Igår läste jag, av en slump, det första inlägget i kategorin FAVORITER I REPRIS. Där tog jag upp platser som jag ville besöka eller återkomma till. Vid läsningen insåg jag att vi redan hunnit med de flesta. En av mina önskningar var att ta med cyklarna till Fårö och göra ett ”rauksafari på två hjul” upp till det berömda fiskeläget. Kan det rent av röra sig om världens mest fotograferade fiskeläge? Säkert bland tio-i-topp.

Gistgarden fanns inte på plats när vi besökte Fårö i maj 2019. På en skylt bredvid går det att läsa följande: År 2020 återuppsattes gistgarden med medel skänkta till minne av Sverker Hagberg.
* En gistgard är ställningar där strömmingsgarnen hängdes på tork.

Det var betydligt blåare himmel vid detta andra besök. Vill du jämföra bilderna och läsa mer text om Helgumannens fiskeläge trycker du på den blå länken. https://gotlanduppochner.com/2019/06/12/helgumannen/

Sädesärlan väntar nog på att vi ska försvinna så att den kan mata sina ungar… .

Med både tacksamhet och en dos av vemod var det dags att trampa iväg igen…

Var är alla människor?

Bloggrubriken idag, och den igår, är väl valda. Vi behövde inget svar på dem och vi klagade absolut inte. Det är bara en extra krydda som gör att det är möjligt att njuta fullt ut. Helst när vi trampade på, på den slingrande vägen, och ”badade i historiska naturverk”. Konstnären har verkligen lyckats.

Kombinationen av att förflytta sig med cyklar och parkera dem vid olika ”stenstationer” och övergå till klättrande bland raukarna är suverän.

Sedan är det alltid trevligt med en färgklick då och då. En tistel som signalerar om att den i högsta grad är en levande ”sak”.

Fick du någon personlig favoritrauk? Noterade du tre S? Segelbåt, svan och skum.

Vårt slutmål på två hjul var det berömda fiskeläget. Det kommer att få ett eget inlägg i kategorin FAVORITER I REPRIS. Minns/kan du namnet? Första bokstaven är H. Det går att tjuvkika i förra inlägget. 😉
Här är vi på väg tillbaka till ”Den lilla blå”.

Solveig stannade till en stund och tog fram sitt macro. Purpurknipprot – en gammal bekantskap från ett besök i Ireviken.

Jag vet inget om stenmurens historia. Vet bara med bestämdhet att Fårö inte varit uppdelat i två bitar. Däremot skulle det gå att beskriva Fårö som ett Gotland i miniatyr. Sedan skiljer öarna sig åt på flera sätt. Det är mer kargt här och inte samma möjligheter att odla. En annan skillnad är att Gotland har inte haft någon Ingmar Bergman boende hos sig.

Här går det att skåda en husbil som stod parkerad vid en av P-platserna längs leden. Inget dumt val av nattlogi – för dem.

”Den lilla blå” hade heller inget att klaga på utsikten. Framför står bordet där vi åt vår medhavda frukost. Den här resan var planerad i detalj. I alla fall så gott det gick. Huvudmålen blev avklarade. Visst sneglade jag på klockan vid ett senare stopp vid ett ”nytt” fiskeläge, som visade sig vara ännu en pärla. I ett annat läge skulle vi stannat kvar en stund till och satt oss på en sten vid havet. Nu insåg jag att det fanns en chans att hinna med nästa färja hem. När vi nådde ”stora vägen” och såg en ström av bilar komma mot oss i den kraftiga backen insåg vi att färjan snart skulle vara tömd. Skulle vi hinna? Ingen av oss trodde det. Helst inte Solveig som hann se den röda lampan börja lysa. Själv var jag lyckligt ovetande som chaufför om färgen, för när jag sneglade dit var…

…det grönt sken och jag körde ombord. Tack för att vi fick åka med!
Vi var supernöjda med vår Fårötripp… mitt i högsommaren.