Bungenäs uppför; 4-4

Vi insåg att framför oss låg en tuff uppgift. På två hjul och låg växel ämnade vi ta oss uppför ”berget”. Det gick betydligt lättare än Lotsbacken i Slite.

Jag vet inte exakt hur många hus som finns i Bungenäs, men 25-30 familjer lär bo här på sommaren. Husstilen är mycket speciell och byggnationerna sker i i ett behagligt tempo. Fem hus är gjorda i befintliga bunkrar och två hus i gamla militärbaracker. En glasdörr leder exempelvis in i underjorden. Jag tittade just nu på bilder på nätet. Ser häftigt ut. Allt passar otroligt bra in i sammanhanget och platsens historia & natur.

Ett morgondis låg över ön Bungeör med sin fyr.

Det var behagligt varmt för en stunds fika med vacker vy.

Nu var vi inte längre ensamma. Jag vågade inte fråga om det fanns plats längst fram. 😉

Från början försökte jag komma ihåg hur vi cyklat. Så vi skulle hitta tillbaks. Behövdes inte, insåg jag när vi nådde denna trevägsskylt. De rostiga gamla härliga skyltarna fyllde sin funktion på flera sätt.

Mer än nöjd med Bungenäs. ❤



Bungenäs kalkbrott; 3-4

Det tredje inlägget ska visa upp det som en gång i tiden var Gotlands största kalkbrott. Undra vad som hände med de upp till 200 anställda, när brytningen lades ner 1963?
Resten av bilderna kommer i ett svep. Ibland kan du skymta byggnader från de två tidigare inläggen om Bungenäs.

Underbart att cykla omkring mitt i Gotlands historia. Nu återstod det att ta sig upp med cyklarna. Vårt mål var att hitta något mysigt ställe att fika på. Helst med utsikt över havet.

Bungenäs retro; del 2-4

Jag hade gärna sett svartvita foton från den här byggnadens storhetstid. Då var det en konsumbutik. Vad hade de för varor till försäljning? Numera är det ett mysigt fik med en nostalgisk inredning. Vår plan var att göra ett blogginlägg om bara kaféet Nyströms. När jag letade aktuella öppettider några dagar innan vår tripp, insåg jag tyvärr att Bungenäs inte någonstans skulle ha öppnat säsongen 2021.

Vi parkerade cyklarna och gick en sväng längs halvöns kustremsa.

De höga ugnarna finns kvar. Allt på Bungenäs verkar göras varsamt och med en fingertoppskänsla av rang. Joachim Kuylenstierna håller i ”rodret”. Målet enligt honom är att det ska vara bilfritt och byggstopp på sommaren.

Det började märkas att det laddades för vad som snart väntade. Vi såg att en bakdörr på Nyströms var öppen och här var det också aktiviteter på G.
Kalkladan har blivit konsertlokal och bar. På samma plats ligger Bungenäs matsal. Det finns också ett galleri/konsthall. Under juli månad är Bungenäs ett av Gotlands hetaste besöksmål.

Här vid den gamla stenpiren fraktades kalken ut i världen. Då fanns det säkert ingen hängmatta att gunga i. Fanns det tid för barnen att leka? Om pulsen är hög här snart var våran just då låg och jämn. Vyn mot havet var behaglig och stillsam.
Välkommen till nästa del som handlar om kalkbrottet.

Bungenäs stillhet; del 1-4

Innan vi flyttade till Gotland läste jag på rejält om ön. Att få komma till Bungenäs var ett av de första stora önskemålen. Jag såg fram emot kombinationen av stillhet, natur, kultur och vatten.
Vi bodde i Fårösund och våra egna cyklar var med på hemestern.

Nog har jag läst om möjligheten att låna en militärcykel. Uppgifterna har tydligen samlat lite för mycket tidsdamm. Sorgligt att ärligheten läggs åt sidan för personer utan rent samvete. 😦

Vilken tur vi hade. Annars hade vi inte haft tid att njuta. Trots at vi hade hjälmar på huvudet. 😉
Egentligen är det så att halvön Bungenäs var stängt för allmänheten under nästan hela nittonhundratalet. Under storhetstiden fanns här Gotlands största kalkbrott med upp emot 200 anställda. 1963 lades kalkbrytningen ner. Då tog militären området i besittning som ett övningsområde för KA 3, Gotlands kustartilleriregemente. KA 3 fanns mellan 1937-2000.
Men sedan 2005 råder lugnet i detta bilfria område.

Spindelnätet matchar de rostiga skyltarna, som fått vara kvar över ett annat slags nät, vägnätet.

Solveig fick ta täten när vi valde skylten som du inte kan läsa. Kalkbrottsvägen tror jag den heter.

Kombinationen av att min cykel rullar snabbare och suget som jag alltid har efter havet, gjorde att jag sögs som en magnet neråt. Jag hade inget annat val än att sitta stadigt på sadeln i nerförsbacken. 😉

Under tiden vek Solveig, som tagit över kameran, in till vänster på Förvaltarvägen.

Sockerbolaget övertog kalkbrottet 1921. Fem år senare stod disponentvillan färdig. Undra hur många rum det finns i den pampiga villan? Bjöd de dit alla arbetarna på ”kalkstek” en sommarkväll om året? Inte ens min vilda fantasi tror svaret är på två bokstäver.

På ett ställe såg jag utmärkt villan från min plats därnere. Men mest njöt jag av utsikten över Bungeviken.

När Solveig kom ner fortsatte vi den spännande cykelfärden. Jag älskar sådana här krökar, där jag inte vet vad som väntar runt hörnet. Inte en sekund tänkte jag på att vi någon gång måste göra en rejält uppförsbacke för att nå ”Den lilla blå”, som troget väntade utanför ett taggtrådsstaket.
Välkommen till tre delar till. 😀


Roma runt

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

Vi lyfte av cyklarna vid stationen i Roma. Som lokförarson tyckte jag det var spännande att få reda på att det fanns hela sex olika järnvägsbolag på Gotland mellan 1878-1948. Sedan kom Statens Järnvägar (SJ) och tog över allt. Då var det sockerbetor som var stommen i godstrafiken. På 50-talet slog bilismen ut tågen och den sista linjen stängdes 1960. Alla spår revs men 1972 bildades Gotlandståget för att rädda ett tåg. Sedan började de i etapper att återuppbygga 6,5 km räls mellan Roma och Hesselby. Nästa sommar vill jag åka sträckan.

Tjusig allé. Jag vet inte hur många gånger som vi åkt genom Roma. Då visste vi inte att det på nära håll låg idylliska lugna villakvarter.
En aning om höst på marken. Sanningen var mer åt hållet, ännu en extrem varm sommar med vattenbrist på öjn.

Det här var en rolig upptäck för oss, när vi insåg att den trevliga grusvägen var en genväg till…

.. Roma Kungsgård. Där har både vi och gotlanduppochner varit förr. Bakom Kungsgården finns Roma Kloster.
https://gotlanduppochner.com/2021/01/27/forr-ledde-alla-vagar-till-roma-3/

.
Vi vände efter Roma Kloster och åkte förbi fotbollsplanen, simhallen och skolan innan vi kom ut på ”en lugn väg 143”. Fördelen med våra tidiga utflykter väger över nackdelarna. Annars hade jag gärna besökt Lennarts Place för att botaniserat i film och musikaffären. Det har jag sagt i bilen nästan varje gång som vi åkt genom orten. Läste att de från och med i september har öppet 11-16 på lördagarna.

Vi borde också stanna till vid gårdsbutiken Korverian, som säljer olika korvar som de tillverkat själva.

Den gamla ”sjukan” för två utbildade bibliotekarier finns kvar. Men nu nöjer vi oss med att fota utsidan. Böcker däremot läser vi fortfarande massor. Om de är bra. Själv slår jag ihop en bok om den inte fångat mig efter cirka femtio sidor. Igår började jag på en spänningsroman som utspelar sig på Gotland.

Skyltar av olika slag. Jag tror att humor medför ett bättre utgångsläge för att budskapet ska nå fram.

Här är det säker trevligt att ta en fikapaus.

Tänk vilken uppsving det var på orten när Roma sockerbruk hade sina glansdagar. Läste att det var i drift mellan 1894-1997 och var ett av Sveriges största sockerbruk runt sekelskiftet. Den första disponenten hette Per Forsman och den sista var Stig Forsblom. Ingen i disponentskaran hette Inez Sockersöt.
Tätorten som växte upp kring sockerbruket och järnvägsstationen hette från början Roma. Poststationen var knuten till järnvägen. Detta blev ”big problems”. För det fanns ett ”stövelland” med samma ortsnamn. Därför blev det i början av 1900-talet ett namnbyte till Roma kloster. Både för poststationen och tätorten.

Vi såg en skylt med texten Sockerparken. Där cyklade vi in. Genast föddes en idé om att komma tillbaka dit när det är vår i skogen.

Bra tajmat denna tredje gång också. Vi hann tillbaks i tid. Sista minuterna spanade vi in närområdet runt stationen och bilen. Hittade exempelvis det gamla stationshuset.

Slite runt; del 2-2

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

En stund senare nådde vi väg 147 och hade utsikt mot Bogeviken. För den med skarp blick går det att se kyrkan. Dock inte den fina kvarnen och de söta hästarna, som vi hade med i ett inlägg för några månader sedan.

Den finns en del äldre bebyggelse kvar. Det här huset är från 1928.

Ett avsvalkande konstverk vid Tullhagsplan.

I det här anrika huset bodde två tvillingar. I skrivande stund vet jag inte hur länge de bodde där. Men jag vet efter lite forskning att de växte upp till två höjdare med var sin gedigen yrkeskarriär. Troligtvis blir det ett eget inlägg i framtiden. Men nu trampar vi runt i 88 minuter och har inte ens tid att dryfta om…

…Cementas vara eller icke vara. Det verklighetsdramat lämnar jag över till riktiga experter. Hoppas att de fattar rätt beslut. För hela Sverige berörs av konsekvenserna. Punkt slut. 🙂

Undra vad det finns att visa upp därinne?

Nu var vi tillbaks på andra sidan Slite hamnområde.

För vi hade ”45 minuter” tidigare noterat att där fanns en park som verkade intressant.
Min timer räknade ner. Solveig använde sig av tidtagning. Vi båda insåg att det fanns ingen återvändo. Lotsbacken skulle besegras. Min taktik var att fixa den trampandes och målet att överleva. För inte ens min fantasi räckte till för att vissla på ”Den lilla blå”, som stod parkerad däruppe. 😉

Jag var länge förvånad över att det gick så lätt och bra. Växelvalen var i harmoni med cyklisten. Jag började känna mig oslagbar och det är numera, i min erfarenhetsbank, ingen trygg känsla.
När snaran drogs åt hade jag bara 15-20 meter kvar. Jag fick in ”ettan”, men hade knappt någon styrfart kvar och cykeln började vingla dumt. Några sekunder tänkte jag mörkt ge upp, men insåg att det hade varit värre att hoppa av cykeln och leda den upp. Mjölksyran nådde öronen, men på något vis lyckades jag vingla mig upp sista biten. Jag flämtade bakom vår bil som en gädda på land.
Solveig hade ännu inte dykt upp i backen.
Då hände det.
Från ingenstans dök en cyklist upp bakom min rygg, från en slags smal stig längs havskusten. Det lät om hans växellåda. Ett bevis på att han hade rejält med växlar. Jag upplevde stunden som om någon drev med mig. Att jag deltog i en reklamfilm. Väntade bara på en röst som skulle berätta hurtigt vad cyklisten ätit eller druckit till frukost.
Ett bubbel dök upp från min mage. Jag fick behärska mig för att inte börja skratta mitt i min ansträngda andning. Då dök Solveig upp, gående med sin rastning av sin cykel. Inte det minsta andfådd. Varken cykeln eller min älskade fru.

Självklart skulle jag känna mig sliten eftersom Lotsbacken även kallas för Slitebacken i vissa munnar. 😉

Slite runt; del 1-2

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

”Den lilla blå” fick stå och njuta av utsikten på Lotsbacken i Slite. Själva tog vi ner de två cyklarna, som hängt med bakom bilen under 37 km från kust till kust. Längre är det inte att förflytta sig från Visby. Nu var det dags för andra etappen på två hjul i kategorin 88 minuter.

Under den första delen behövdes inga pedaltag. istället gällde det att hålla nere farten med hjälp av att bromsa i den branta backen.
Hotell Slitebaden har en otroligt intressant och brokig historia, som jag läste om när vi kom hem.
I korthet: 1873 byggdes det nuvarande huset upp. Ägaren var grosshandlaren och riddaren Johan Axel Backér. Bara elva år senare dog han, endast 55 år gammal. Bouppteckningen var på 44 sidor. Tillgångarna landade på totalt 325 590 kr som motsvarar ungefär 22 miljoner i dagens tideräkning.
1923 startades hotellverksamhet i byggnaden. Om du tagit in där en natt det året, hade du fått pröjsa 5 kr för ett rum.

Slite Sjöfartsmuseum ligger lämpligt nog vid hamnen. 🙂 Varje pryl därinne ska ha en egen berättelse. Där finns möjlighet att lära sig hur arbetet och vardagen på sjön/havet gick till. Jag gissar på att många skolklasser har varit där på besök under åren.

Det är härligt med speglingar i vatten. Cementa fabriken syns överallt. Inte bara i Slite, utan även när vi befinner oss på andra platser. Vi brukar skoja om det ibland, när vi ska fotografera. För givetvis syns det inte på Sudret, längst ner på Gotland. 😉

Läste att Strandridaregården har varit skola för barn med speciella behov. Såg också att fastigheten var till salu för några år sedan. Undra hur läget är 2021?

Nu hade vi nått min favoritsträcka. Vad kul det var att gräva i tennishistorien och läsa om att Slite tampades med Båstad, om titeln landets tennismetropol. Men det var några ”år” sedan. Första banan i Slite anlades redan på 1920-talet.

Liten men fin sandstrand, med en slags kurortskänsla.

Slite strandby har 77 stugor. Vi har funderat några gånger på att hyra en av dem. Härlig utsikt över havet och skärgården. Du läste rätt. Slite är den enda platsen på Gotland som kan ståta med att ha skärgård. Sedan känner jag också till att Stockholm har ett par fler skärgårdsöar. Vem vet? Ligger de sömnlösa i vår huvudstad kan de räkna öarna. På fastlandet räknas det får. Här på Gotland räknar vi enbart lamm och lammbarn. 🙂

Vi fortsatte en bit till på kuststräckan, innan vi tog sista vägen uppåt igen och fortsatte trampa längs nya vägar. Härligt att få en helt annan uppfattning om en plats, som vi tidigare mest passerat eller där vi kört Storgatan fram.


Gothemshammar – vacker strandvallskust

Frukosten intogs vid ett bord strax intill badbryggan. Därefter ville vi på två hjul beta av en skön vit kustremsa på östra sidan Gotland. Vi hade varit och rekat någon vecka tidigare för att veta var vi kunde ställa bilen.

Få backar. Fler gropar. Fin utsikt. Fantastisk Förmiddag.

Ser du fontänen vid hällarna?

Grusvägen följer mestadels stenstranden. En kort sträcka cyklade vi i barrskogen. Där ska orkidén knärot växa och blomma i slutet av juli och augusti. Bra skäl att återvända.

Solveig hade med macro och minsta stativet.

Vissa blad gör sig bra på bild.

Jag tror det var jag som upptäckte gubben med det breda leendet efteråt. (Ingen fejkbild)

Vi vände när vi såg fiskeläget Botvaldevik. Där har gotlanduppochner varit tidigare. Då blåste det kallt. Nu var det ett perfekt cykel väder. Ibland parkerade vi cyklarna och gick ner till den natursköna och sevärda klapperstensstranden.

Vi mötte en del morgonpigga personer. Inga som kom med cykel. Bara de som sprang eller promenerade. Eller höll till vid någon husbil.

Cementa i Slite kör antagligen dygnet runt.

I Gothemshammar ska finnas en av Gotlands värdefullaste fossilsförekomst. Vi spanade kanske inte så noga. För på det området kammade vi noll. Fast vi lyckades hitta en katt bland hermelinerna. Nästan lite hjärtlik.
Dessutom såg jag gott om blåbär. Tyvärr hade jag ingen tom liten burk med mig. Däremot flera trevliga minnen med hem. Helt gratis.

Rosornas ö; del 3

Gotland har många smeknamn. Ett av dem är ”Rosornas ö”. Därifrån är det inte långt till att konstatera att Visby är rosornas stad.
Häromdagen cyklade vi in genom Dalmansporten med kameran i högsta hugg. Vi valde en tidig morgon (som vanligt) för det är då som det känns som att vi nästan är ensamma i stan.

Vi kunde snabbt konstatera att värmen och den gassande solen gått hårt åt många av de vackra rosenbuskarna. Men, vissa hade klarat sig bättre än andra.

Ibland är det svårt att veta vad ögat ska fokusera på. Utsikt eller rosor?

Vilken färg är vackrast?
Tur att det inte finns något rätt svar på den frågan. Var och en kan välja sin favorit.

De som bor i Visby innerstad är förmodligen ganska vana vid att deras hus hamnar på bild.

Egentligen är det förvånansvärt att rosorna trivs så bra här och att de kan blomma så överflödande. De har verkligen inte speciellt mycket jord där de växer.

Men en sak är säker. Det är svårt att inte uppskatta rosornas skönhet och färgprakt när man cyklar eller går omkring innanför muren i Visby.

Hemse runt; del 2-2

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

De fyra bokstäverna c.h.a.b känner jag igen. Centrum för Historisk Arkeologi & Byggnadsvård. Åren går. Redan 1997 grundade Peter d´Agnan en ideell verksamhet som sedan växt rejält.

Vi cyklade förbi Hemse Vandrarhem och tänkte på att det var väldigt många år sedan vi själva bodde på ett vandrarhem.

Gammalt kommunhus? Verksamheten verkade inte finnas kvar i det fina huset.

Charmen med att ta sig fram på två hjul befästes, när vi nyfiket lämnade Storgatan och styrde in på Ängsgatan. Snabbt kom vi in i olika bostadsområden, som vi aldrig skulle stött på om vi parkerat bilen vid ”Stora affären” och lekt turister. Vi blev riktigt positivt inställda till Hemse och lekte med tanken, om vi bott där permanent. Vägde för och nackdelar mot varandra. En privat allvarslek, som vi lekt många gånger i vårt gemensamma liv. Har du bloggbesökare också ägnat dig åt aktiviteten någon gång?

Antagligen föreslog jag att vi kunde bo i den söta röda kvarnen. 😉

Oväntat dök det upp ett fint änge. Där stoppade vi ”tiden” och tog kort till ett kommande blogginlägg. Vi utnyttjade sista minuterna till att njuta av blommor i trädgårdarna, som vi cyklade förbi. In i det sista undvek vi Storgatans trafik. För Hemse är en metropol på sommaren. Från Storgatan nås attraktiva resmål åt alla fyra väderstrecken. Samtidigt tror jag flera affärer har en trogen kundkrets, från flera socknar omkring, som kontinuerligt återkommer under åren.

Vi stannade också ”klockan”, när vi nådde den gamla intressanta och fina kyrkan från 1100-talet, som kommer att få nummer 75 när vi ”redovisar” den nästa år på gotlanduppochner. För i den kategorin har vi nått Näs kyrka, som har 64 framför sitt namn. Ordning och reda. 🙂

I den snabbt rusande teknikvärld som vi lever i, tycker jag en skrynklig urklippt papperskarta är guld värd. ❤