Rövar Liljas håla

Söndagen den 11 september tog vi en fika på Högklint för att sedan vandra en för oss ny etapp i naturreservatet utanför Visby. En färja var på väg in. Det är en härlig och stundtals dramatisk utsikt häruppifrån. Med 48 meter över havet är Högklint en av klintkustens högsta punkter.

Första etappen av den ca en kilometer långa promenadstigen tyckte vi var jämn och fin.

Vi beundrade höstens färger och behövde inte…

…hålla reda på var vi satte ner fötterna. Sedan blev det brant och knöligt. Rötter i marken försvårade promenaden. Det var någonstans där som Solveig sa att vi nog skulle ta den branta vägen ner till höger. Hm! Lyssnade jag? Jag hoppades istället på att vi längre fram skulle hitta en skylt som berättade vart vi skulle. När jag, som lok, började skymta fiskestugorna i Ygne kände jag mig besegrad och vände mig om mot min vagn. ”Du hade visst rätt – för en gångs skull.” 😉

Vi tog oss tillbaka och lyckades krångla ner för branten i olika etapper. Först hittade vi denna grotta som inte var vårt huvudmål.

En stenskulptur av imponerande slag..

Nu var vi framme vid Rövar Liljas håla. Det rör sig om en skreva som bildades när en del av klinten släppte från klippbranten.

Det finns en del olika legender om tjuven Jonas Nilsson som härjade i Visbytrakterna på mitten av 1700-talet. Han ska tydligen ha förvarat sitt stöldgods här och även gömt sig själv under en längre tid. Egentligen var han en smålänning som kom till Gotland 1750 efter att ha avtjänat sex års straffarbete i Kalmar fästning. På ön fortsatte han det enda han tydligen kunde och snart var han efterlyst på hela Gotland.

En avancerad myt var att Rövar Lilja lyckats hitta en grottgång i Högklint som gick ända in till Visby. Genom gången kunde han frakta stöldgods från Visby hem till ”hålan”. Sant eller falskt? Skröna svarar jag. Några fiskare upptäckte Rövar Lilja 1753 i närheten av klyftan. Först fick han dödsstraff. Sedan mildrades det till spöstraff och livstids fängelse. Inget speciellt fängslande livsöde det heller.

Vinterståndare
Bild från informationstavlan vid Högklint.

Livet kändes så lätt

När andra sov parkerade vi ”Den lilla blå” bredvid några husbilar vid Sjaustru fiskeläge.

Därefter paxade vi bordet med bänkarna, placerade på höjden. Vilken mysig vy vi hade härifrån. Ser du att ”spegelbåten” gör sig färdig för en morgontur? Eller är det bara jag som ser och vet.

Himlen såg oroande mörk ut åt höger, längre bort. Skulle vi hinna komma tillbaka innan ett åskväder tog över scenen? En bil kom inkörande och en man klev ur.

En kort stund senare var han på väg. Vi förstod att han gjort resan förr. Vi följde hans rutt medan vi njöt av vår medhavda frukost. En bit från strandremsan sänkte han farten och ströp motorn. Det tog inte många minuter innan han vittjat nätet och styrde tillbaks till hamnen igen.

Det var gott om fåglar som satt på udden. Tyvärr blev det ingen skärpa i bilden som skulle kunnat visat dig det. Inte heller deras ”prat/sång” går att redovisa.
Vi gick ner till bilen och satte in frysväskan och korgen. Nu var vi betydligt mer redo klädmässigt m.m. än https://gotlanduppochner.com/2021/10/05/som-vi-fros-del-1/

Nu längtade vi efter att gå lite längre, än de där kalla metrarna förra gången, av Grynge/Sjaustruleden. Orange färg på ”stubbarna” skulle lotsa oss fram och tillbaka.

Käkar han också frukost? Antagligen tycker han att det är stengott.

Solveig tyckte det såg ut som två krokodiler som biter varandra.

Här ser du att vi är på rätt led. Denna led ingår i något större som heter Östkustleden som är hela 73 km lång och går mellan Närsholmen och Anga. Vi befinner oss också i ett litet naturreservat som heter Danbo. Antagligen döpt efter mig och min bror. Varför måste jag komma sist? Bodan. Nä. Jag är lillebror och rättar in mig snällt i ledet. 😉

Hm. Första gången som jag råkade radera en bild vid inläggning. En riktigt fin bild. Vad duktig jag är. Men jag är tacksam för att det inte är – än så länge – samma strul och konstigheter som det var igår. Då gav jag upp till slut och gjorde ett nytt tidskrävande inlägg en stund senare. Men på plats såg det ut som vanligt. Mysko. Men här under vandringen fanns inget strul. Som vi njöt. ❤

Då och då mötte vi människor i alla åldrar. De flesta var ute och morgonjoggade. Leden går längs sand- och klippstränder och genom barrskog. Det sistnämnda blev inte lika bra på foto. Därför kom inte de bilderna med i inlägget. När vi gick tillbaka tog vi ut svängarna och sökte oss allt oftare längre ner mot vattnet. Därför tog den sträckan längre tid. Inte alltid så lätt att gå på ”naturliga” stenar i olika storlekar. Men alltid mer spännande. 😉

Den där båten kom med på många bilder. Vi skulle kunnat gjort en svit bara med den. Tror vi skippar det.

De mörka molnen såg vi inte till mer. Därmed hade vi inte bråttom tillbaka. Vilken härlig start på en sommarmorgon. Snacka om livskvalité.

Kompisarna på parkeringen hade inte startat upp den nya dagen. Visserligen rörde det sig i den närmaste husbilen när vi kom tillbaka.

Några pusselbitar till är lagda

Jag noterade att jag använde rubriken ”Vi lägger pussel av…”, förra gången som jag skrev om Brucebo naturreservat, som ligger ca 4 km norr om Visby. På tal om pussel. Sista anteckningen jag har om antalet naturreservat på Gotland landar på 154 st. Svårlagt pussel. Jag uppskattar att de ökar till antalet både av givna skäl och privata åsikter om allas möjligheter (under ansvar).

Det här tredje inlägget om Brucebo handlar om ytan längst ner mot havet.

Vi skiljdes från ”Den lilla blå” ovanför klintkanten. Sedan bar det iväg nerför branta partier, som inte passar dem som har svårt för att gå. På ett par ställen finns ”trappor”.

Nyfikna kossor betraktade oss och förflyttade sig åt samma håll som vi.

Vi har varit här två gånger i sommar och båda gångerna har vi haft jättefint väder. Ena gången kanske det till och med var i varmaste laget.

Solveig träffade på en ”kusin” till sexfläckig bastardsvärmare som hon tidigare plåtat.

Strandängen längst ner är en halvö som heter Skansudd och är ett fågelskyddsområde mellan 15 mars till 15 juli. Vi fick inte gå på högra sidan av spången. Hela tiden såg eller hörde vi olika fågelarter. En av gångerna fikade vi vid ett bord i närheten.

En trollslända och en vårtbitare ville vara med i bloggen.

Över extra fuktiga områden finns nylagda spänger.

Här finns mycket att upptäcka och fästa ögonen på. Både på nära håll och längre ut på havet.

Här har jag zoomat in en bit. Men det är inte långt till ett av våra favoritställen – Själsö.
Igår satt vi utomhus och fikade på Själsö bageri. När vi var där för några veckor sedan, med ett par vänner, var det fullsatt vid borden och trångt på parkeringen. Den gången hade vi tur som faktiskt lyckades få både två p-platser och ett ledigt bord på baksidan. Igår var det betydligt lugnare och det fanns gott om bord att välja emellan. Det märks att sommaren går mot sitt slut…

De två länkarna till tidigare besök i just det här fina naturreservatet:

https://gotlanduppochner.com/2021/04/09/vi-lagger-pussel-av/

https://gotlanduppochner.com/2019/04/01/blasippan-ute-i-backarna-star/

Trodde vi kommit till dukat bord

Många som åker förbi denna ”bilfönstervy” tror säkert att det är Stora Karlsö som ligger till höger eftersom den är störst av de två Karlsöarna. Skenet bedrar. Lilla Karlsö ligger närmast och lurar synintrycket.
Vår fjärde bloggsommar har varit intensiv och lyckad på många sätt. Just denna dag stod det på appen att vädret skulle bli ostadigt på Gotland. Vi chansade ändå och åkte iväg på en roadtrip från ett ganska vädersäkert Visby. Att vädret snabbt kan byta karaktär blev vi tidigt vana vid efter flytten till Gotland.

Vid Gannarve sträckte vi på benen och njöt av utsikten. Till vänster mörknade det på himlen. Skulle vi kunna äta vår medhavda frukost utomhus?

Droppar slog mot vindrutan när vi åkte de få kilometerna till Fröjel kastal. Men vi klarade oss under frukoststunden, på höjden med havsutsikt. Ska dock erkännas att födan och drycken intogs i lite snabbare takt än annars. Mina ögon växlade mellan att betrakta havet och hålla uppsikt bakom ryggen. ”Den lilla blå” stod inte så långt ifrån bänken och bordet.

Vädret bytte karaktär när vi vek av ner mot Petesvik. Allt kändes mer hoppfullt och jag började bli lite mer kaxig. Tänkte på att vi fixat både Alpnycklar och Stor Skogslilja under sommaren. Nu återstod bara den tredje orkidén som enbart finns på Gotland. Om en halvtimme borde trion vara komplett. För det skulle vid denna tidpunkt finnas gott om Kärrnycklar vid naturreservatet Krakvät. Vad gjorde det att jag rattade fel och kom in på en grusväg där det lät vid varje ”däckmeter”, eftersom det var högt gräs i mitten.

Oj! Så många kärrnycklar vi såg från bilrutan, när jag sakta rullade fram på grusvägen. Det här skulle bli enkelt. Jag släppte av Solveig och fortsatte mot parkeringsplatsen lite längre bort.

Krakvätes egna ”naturreservatsväktare” tittade nyfiket på de två tvåbenta varelserna som kom på morgonbesök. Solveig valde att inte stifta närmare bekantskap med dem utan gick istället åt andra hållet. Tyvärr kom hon med trist information efter en stund. ”Det finns många orkidéer här, men det är inte några kärrnycklar.”

Kärrknipprot och Brudsporre har vi ”redovisat” tidigare i kategorin orkidéer. Trots att Solveig gick runt en lång stund lyckades hon inte hitta en enda kärrnyckel. Kanske de växte längre in i naturreservatet?
Vilken tur att vi slapp ösregn och rusk. Dessutom står och faller vi aldrig med att ha enbart en önskan och ett stopp under en utflykt. Samtidigt ska det erkännas att det kändes en aning snopet. Den tredje orkidén som enbart finns på Gotland har vi än så länge bara sett på bild.

Från ö till ö; del 2

Utsikten från Stora Karlsö är något alldeles extra.

Förmodligen får man en annan känsla om man befinner sig här en gråmulen dag. Men vi hade verkligen tur med vädret. Det blev allt soligare och varmare under dagen.
Om du tittar riktigt noga på bilden kan du, förutom Lilla Karlsö till höger, även se en del av den gotländska kusten långt borta vid horisonten.

Hien – namnet betyder gömställe eller undanskymd plats, läser jag i min inköpta besöksguide. Läget under klippväggarna skyddar mot blåst. Här finns en av öns badplatser.
Vi badade inte men såg att det fanns andra som gjort det.

Det är en speciell känsla när man går tillbaka samma väg som man gått en stund tidigare. Man både känner igen sig och upptäcker nya saker längs vägen.

Rugosa koraller.

Stromatoporoidéer – kallas även kattskalle på Gotland.
Det är gott om fossiler på Stora Karlsö, men det är inte tillåtet att ta med sig någon från ön. Tur att det går att fotografera dem när de dyker upp bland stenarna på marken.

Nu har vi passerat Norderhamn och ser oss tillbaka. Båten har anlänt igen och lämnat av några nya passagerare. Nu ligger den kvar och inväntar att klockan ska bli tre. Då ska den ta oss tillbaka till Gotland igen.

Vi har vandrat vidare till grottan ”Stora Förvar”. Den första arkeologiska utgrävningen gjordes 1888. I de äldsta kulturlagren, från äldre stenåldern, gjordes fynd av ben från mellan nio och femton individer. Nu önskar jag att det funnits en tidsmaskin som tagit oss ungefär 8000-9500 år tillbaka i tiden. Hade vi förstått varandra? Kanske med kroppsspråk och tecken.

Dagens arkeologer tror att grottan användes för förvaring och som arbetsverkstad och att stenåldersmänniskorna bodde i hyddor eller tält intill. Vi som kom vandrande i solgasset kunde konstatera att det var som att kliva in i en jordkällare, kallt och lite fuktigt.
Den som har vägarna förbi Statens Historiska Museum i Stockholm kan se de flesta av fynden från Stora Förvar där. Några föremål finns i Norderhamnsmuseet på ön.

Vi tittade på vår karta och tog stigen till raukporten Hässelby Läde. Jag har sett många fina bilder härifrån, men insåg när jag stod här att de flesta bilderna varit tagna tidigare på våren innan grönskan tog över en stor del av utsikten.

Tillbaka mot Norderhamn…

Oj då! Det är väl inte fågelinfluensan som är på väg att skörda ännu ett offer? Förhoppningsvis var detta bara en trött fågel. Den tittade, lite irriterat, på oss och sedan lyfte den vingarna och flög iväg.

Vi tittade på klockan och insåg att vi hann slå oss ner en stund för att bara njuta av det fina vädret och utsikten.
Om jag rekommenderar en utflykt till Stora Karlsö? Svaret på den frågan är självklart JA!

Text och bild: Solveig Lidén

Här har du del ett.
https://gotlanduppochner.com/2022/08/08/fran-o-till-o-del-1/

Från ö till ö; del 1

När våra döttrar berättade att de planerat in ett Gotlandsbesök, några dagar i augusti, frågade jag dem om de ville hänga med till Stora Karlsö. De svarade ja, båda två!
Vem vill inte åka till världens näst äldsta naturskyddade område?

Vi valde den tredje augusti som utflyktsdag. Båten stod på plats när vi bilat ner till Klintehamn och efter att ha betalt biljetterna blev det en kort stunds väntan innan det var dags att gå ombord. Jag passade på att fotografera båten. Som du ser på flaggan så var det inte helt vindstilla. Åka båt när det blåser är inte riktigt min grej… men vill man ut till ön så finns inga alternativ. Det är bara att bita ihop.

Båten tar med passagerare till både Lilla och Stora Karlsö, så först åkte vi till Lilla Karlsö och släppte av några personer där. Minuterna då båten skulle ta sig in mot den lilla bryggan var rejält ”gungiga” i sidled, men för övrigt gick resan riktigt bra. Puh!

Det första vi såg när vi klivit av båten vid bryggan i Norderhamn var det stora huset med restaurang/café. Här finns även ett museum, toaletter och en av öns badstränder m.m.

Stora Karlsö ägs av Karlsö Jakt och Djurskyddsförening. Öns tillsynsman berättade om de regler som finns för ön eftersom den är ett naturreservat med flera fågelskyddsområden. Känslig natur och markhäckande fåglar gör att det inte är tillåtet att röra sig helt fritt över ön på egen hand. Dock finns det möjlighet att gå en guidad tur. Eftersom vi tyckte att två och en halv timma lät länge, valde vi att röra oss på de stigar som det var tillåtet att gå på istället…

…men först passade det bra med var sin kopp kaffe med gott tilltugg.

Det klarnade upp allt mer och himlen blev vackert blå när vi började vår vandring mot fyren.

Vi traskade på stigen och njöt av att ”ta in” alla intryck från en helt ny, spännande plats.

Tordmulen är en av karaktärsfåglarna på Stora Karlsö läser jag i ”Besöksguide Stora Karlsö”. På gotländska kallas den ”törd” läser jag i ”Se Gotland”.
Sillgrisslan är den främsta karaktärsfågeln för ön. Några sillgrisslor lyckades jag inte få någon närbild på, men tordmularna satt snällt kvar tills jag lyckats zooma in dem.

Ön är en guldgruva för den som gillar att titta på fåglar. (Att ta med sig en kikare är en bra idé.) På de flesta av mina bilder finns en svart eller grå fläck någonstans på himlen – en flygande fågel. Det lär ha setts över 260 olika fågelarter här på ön.

Stora Karlsö är en kalkstensplatå med branta stup och dramatiska former! Känns som om vi tagit flyget långt bort från Sverige och hamnat på en exotisk plats. Tittar du noga på den nedersta bilden så ser du att det sitter fåglar lite överallt.

Vi fortsatte uppåt…

Om jag tolkar kartan, som jag har framför mig, rätt så är vi uppe på den del av ön som kallas Västerberget. Fyren får inte vara med på bild idag. Den kommer att få ett eget inlägg här på bloggen en annan gång…

Utsikten kan ingen klaga på! Vi har tittat på Lilla Karlsö många gånger förut, men inte från det här hållet.


Fortsättning följer…

Text och bild: Solveig Lidén

Sten på sten

Från cykling till vandring. Vid denna etapp på två ben följde vi en fägata omgärdad med stenmurar och häckar. Efter ca 300 meter vek vi av åt höger på en stig som ledde rakt ut på ett öppet och flackt område.

Jag höll två tummar för att nötkreaturen inte skulle komma på idén att ta samma väg som vi.

Sammanlagt finns det åtta stenrösen från bronsåldern på denna plats. Här ser du två av dem. Men huvudattraktionen för mig var att komma till ”the big one”. Här någonstans pekade jag på något som såg ut som en fjäril. Solveig böjde sig ner och tog bort linsskyddet på macro objektivet.
”Jag går vidare mot…”

Vad spännande. Uggarde rojr är Gotlands högsta bronsåldersröse och även ett av Sveriges största.

Mäktigt. 7 meter högt och 50 meter i diameter. Undra hur många stenar som röset består av?

När detta byggdes för hand låg det färdigbyggda tätt intill strandkanten. Från högsta punkten hade de ”stenkoll” ut mot havets aktiviteter. I nutid ligger röset ungefär en kilometer från havet. Orsaken är givetvis landhöjningen. Från historiska tankar gled mer moderna tankar in i min hjärna medan jag förflyttade mig runt det imponerande röset. Eftersom jag var ensam kunde jag prata högt med mig själv.
”Var är min fru? Min enda fru?

Nästan alltid brukar fjärilar flyga iväg innan Solveig fått ordning på kamera och inställningar. Det här måste varit något riktigt speciellt. I morgondagens blogginlägg ska hon visa och berätta.

Allt har sin tid

Stockros – Alcea rosea – Hollyhock. Vi minns dem från våra år i Ystad där de blommade lika vackert som de gör här i Visby. Då hade vi även våra egna vid husväggen. Nu nöjer vi oss med att beundra de som växer lite här och där längs väggar och plank.

Bosse och jag tog cyklarna ner till muren en solig eftermiddag. Eftersom vi var mitt i juli var vi inte ensamma om idén att ströva omkring i staden. Det gällde att vara snabb med kameran för att hinna knäppa kort utan alltför många personer. Fast när någon kommer springande runt knuten så lyckas de förstås att komma med på bild.

Stockrosor vill stå i full sol, i väldränerad jord och gärna vindskyddade (jag har förstås googlat). Längs med gatorna i Visby lär det väl bara vara det första kriteriet som slår in. Igår blåste det rejält här i Visby. men förhoppningsvis var det lugnare innanför muren och skyddat av väggar och plank. Det där med väldränerad jord får väl Visbys stockrosor klara sig utan. Man kan inte få allt här i livet. De växer ju i en av världens vackraste städer!
På wexthuset.com läser jag att tricket är att stockrosor är tvååriga. Det första året etablerar de sig med en livskraftig pålrot. Året därpå blommar de.

Alla pollinerare har fullt upp, för blommorna är många. Stockrosor älskas av pollinerare!

Det är svårt att hitta en enda favorit. Det är inte bara själva grundfärgen man får titta på utan också hur blomman ser ut in mot mitten.

Vi vandrar vidare… Den här gatan hade inte turisterna upptäckt just när vi var där.

Det här var en speciell variant som stack ut från de andra. Jag har inte lyckats hitta dess namn trots många sökningar.

Ibland behövs det inga ord. Därför avslutar jag mitt inlägg med några andra färgvarianter. Allting har sin tid! Just nu är det stockrosornas och turisternas tid i Visby. Till hösten infinner sig lugnet igen. Det är det som är fördelen med att bo på Gotland året runt.

Den mest exklusiva av alla liljor

Egentligen var vi ute på promenad för att hitta fjärilar. Gärna sådana som sitter ner med sina vingar snyggt utfällda och inte har bråttom att flyga iväg. Tyvärr tycks dessa fjärilar vara mycket sällsynta. De fjärilar jag träffar på envisas med att sitta med vingarna hopfällda eller lyfter retfullt så snart jag närmar mig med kameran…
Så mycket enklare det är att fotografera växter! Det är bara vinden som ställer till det ibland.

Vi hade parkerat den lilla blå utanför Bingers kvarn (Intersport) och gått en bit av fjärilsstigen. Jag hade bestämt mig för att jag var mer envis än en fjäril och bevakade noga var den slog sig ned. Fjärilen, å sin sida, hade lika visst bestämt sig för att den inte skulle landa mer än ett par sekunder på varje plats. Då ropade Bosse att jag skulle komma.

Han pekade på en hög vit blomma och jag kände genast igen den från mormors trädgård. Mormor kallade den krollilja och när jag googlade så visade det sig att den faktiskt hette så.

Det är lätt att förstå hur den fått sitt namn när man ser hur kronbladen krullar sig uppåt. Givetvis har den ett fint latinskt namn också: Lilium Martagon Alba heter den vita.

Själv minns jag att mormor inte ville sätta in några krolliljor i vas eftersom frömjölet kunde ge ordentliga fläckar på duken. Att det skulle vara duk på bordet var en självklarhet hos mormor och inget som kunde kompromissas bort p.g.a. en vas med krolliljor. Däremot fick de gärna följa med i buketten som skulle stå vid morfars gravsten. Det var noga med att han skulle få ”ta del av” trädgårdens alla, vackra blommor.

När vi tittade oss lite mer noggrant omkring upptäckte vi att det fanns många krolliljor lite längre in bland buskar och träd. Allt från knoppar till rejält utslagna blommor, på väg att bli överblommade. Det var bara att välja vilka som skulle få vara med på bild.

Det är klostra.se som utnämnt krolliljan till den mest exklusiva av alla liljor. Där läser jag också att den funnits i herrgårdsträdgårdar såväl som i torpträdgårdar. Numera räknas den som en kulturväxt.

För den som vill odla egna krolliljor finns lökar att köpa och för den med mer tålamod även fröer. Tydligen passar den till förvildning. Den som känner till Visby bättre än jag skulle säkert kunna berätta om det ursprungligen funnits en trädgård i närheten av alla dessa krolliljor.

En exklusiv skönhet, oavsett om man tittar nära eller på långt håll. Den kan bli upp till 1,5 meter hög och finns i två färger.
Efter en stund lyckades jag slita mig från krolliljorna och vi traskade vidare på fjärilsstigen.

Text och foto: Solveig Lidén

Hälsans stig & Kärleksstigen

År 1995 invigdes den första Hälsans Stig på Irland. Fyra år senare invigdes en sju km lång sträcka med samma namn i Visby. Den första etappen av den är den populära och romantiska Kärleksstigen. Det rör sig om en lummig naturstig nedanför klintkanten, som är belägen en bit från lasarettet.

I denna naturoas är det populärt att promenera, umgås med sin hund och springa. Det är även tillåtet att cykla – i lagom takt. Men cyklisterna har INTE företräde.

Koltrasten, bofinken och andra fåglar underhöll oss med vårsånger.

Vårblommorna bidrog, på sitt tysta sätt, till trivseln på den trolska stigen. Kanske ”sjunger” de dock på sista versen. Men de kyliga nätterna har helt klart förlängt säsongen 2022. Det finns för- och nackdelar med det mesta.

Den starka lökdoften från ramslöken följde med som den brukar göra under april och maj. Ramslök tycks bli mer och mer populär i krogvärlden. Både i soppa och pesto förgyller den rätterna. Under min första vår här upplevde jag doften som superjobbig. Inte så att jag höll andan en kvart, men… nu har jag och ramslöken blivit lite mer kompisar. Antagligen har vi filat bort några lager kantigheter. Bästisar kommer vi aldrig att bli. Inte heller kommer jag att äta upp den. För jag minns än när Solveig mådde illa efter en söndagslunch på en restaurang. Då var det ramslök i biffen. Vad tacksam jag var då att jag hade valt en annan rätt. Nu kom jag visst in på en ”stickstig”, som inte ska förväxlas med ett hederligt stickspår.

Det kändes tryggt med en respektinjagande veteranspejare, med stenkoll på havet och ovälkomna plåtfåglar.

När Solveig ”macrade” hamnade jag som vanligt långt före på stigen. Ibland hann jag med äventyrliga klättringar uppför klinten. Såg bland annat en spännande grotta, men valde vid det tillfället att ta mig ner till stigen igen. Trots att jag hade bilnycklarna i fickan 😉

Fotnot:
I Sverige har Hjärt- och Lungsjukas Riksförbund ett huvudmannaskap för Hälsans Stig.
Den första Hälsans stig i vårt land invigdes runt Brunnsviken i Stockholm. Detta var i maj 1998.