Bogeklinten, Klinteberget och Klinteklinten


Om man från Slite väljer väg 146 söderut, dyker på höger sida snart (1 km) mäktiga raukar upp. Platsen tycks ha tre olika namn. För mig som inte vill förväxla med Klintberget, på västra ön, väljer jag att säga och skriva Bogeklinten.

En del av raukarna är ungefär åtta meter höga. Andra betydligt lägre och inbäddade i buskar och träd.

En öppning som lockade både kamera och bildtagare.

Raukarna är utspridda längs några hundra meter av sluttningen.

Här finns ”växtbevis” på att det gått ett tag sedan vi tog korten. Veckorna rinner iväg. Vid den här tiden på året vill jag skruva ner tidens gång. Tyvärr har jag inte hittat ”knappen”. För raukar spelar inte några tusen år någon som helst roll. De är tidlösa.

På väg tillbaka till bilen. Vi körde förbi denna plats igår. Då hade vi helt andra mål i sikte. Annars kunde vi stannat till och tittat efter backsmultronet (”nejkonet”) som växer överallt på Bogeklinten. Bären är större än vanliga smultron och betydligt sötare.

Med vänliga hälsningar från Bo, Bosse, Bobo, Sebastian. Kärt barn har många namn. Betydligt trevligare än ”osnygga” öknamn. 😉

 

Katthammarsviks Handelshus


Under sommaren är det intensiva dagar i detta hus på östra ön, där det under samma tak finns hantverk och produkter från många ställen på Gotland.

En liten utomhustitt innan vi klev in…


… och direkt fick en pratstund med Thomas Wallin, som hade fullt upp och hade jobbat hårt långt in på natten för att få ordning på allt inför den nya säsongen. Vi önskar honom allt gott.
Påsen med handgjorda praliner ser mycket frestande ut. 🙂

Spännande ytor att utforska. Både på nedre plan och…

… på loftet.

”Vill ha!” Solveig nämnde något sorgligt om att jag var för gammal. Vet inte hur hon räknar. 😉

Den var tuff. Köper vi kanske vid nästa besök.

Det blev en sådan här som fick följa med hem denna gång. Ännu ett intressant ställe som vi besökt på Gotland. Vi har ingen speciell kategori för sådana här butiker utan de ligger utspridda i olika kategorier/väderstreck efter var de ligger på ön. Alla har det gemensamt att de fallit oss på läppen. Annars hamnar de inte på gotlanduppochner.

 

När fyr


Vägen ut till fyren är läcker att uppleva på plats. Men nu var det själva fyren jag tänkte visa upp.

1872 anlades fyrplatsen. Fyren som är ritad av G E Höjer och A T Gellerstedt är i järnplåt. Den är sexton och en halv meter hög och som du ser är den målad röd med tre vita bälten. 1874 inhägnades tomten med en stenmur.

Nu har vi öppnat grinden och stigit in på tomten.

Jag läste att samma natt som fyren tändes för första gången gick en skuta på grund. Skutan var på väg mellan Riga och Rotterdam. Skepparen som trodde det var Hoburgs fyr ändrade därför kursen.

60 trappsteg leder upp till fyrlinsen som har en lysvidd på 16,5 nautiska mil. Genom åren har linsapparaten bytts ut några gånger. Ex 1936 utbyttes fotogenlampa med veke mot Dalén-ljus. 1961 elektrifierades och automatiserades fyren. Linsen byttes då mot dioptrisk trumlins och den sista fyrvaktaren hade gjort sitt sista nattpass.

Blir du också intresserad av att ta de sextio trappstegen upp?

1950 renoverades köket i tjänstebostaden. Enligt mina anteckningar ska det se likadant ut nu, sjuttio år senare.

På södra udden av Närsholmen står den där vackert, visar inom varje minut 6 blänkar vardera på 3,5 sekund längd, men framför allt både lotsar och räddar liv. 🙂 För till saken hör är att Gotlands ostkust ofta har luriga strömsättningar.

Vi öppnade grinden och stängde den ordentligt utifrån så inga nyfikna kalvar skulle få någon mindre lyckad idé. Våra svarta cyklar väntade på att få rulla vidare på äventyr.

Var vi än cyklade på halvön såg vi nästan alltid den rödvita höga polkagrisen. Den fyller därmed sin uppgift även för trampande landkrabbor. Med eller utan blinkande. 😉

Grogarnsberget – andra besöket


Jag satte på solglasögonen innan jag körde iväg från soliga Ljugarn. Någonstans på de slingrande vägarna mot platsen, som vi besökte 2016 vid ett grått tillfälle på en semester, ändrades snabbt vädret karaktär.

En viss besvikelse smög in, för vi hade sett fram emot att få njuta av klar sikt och en magisk naturupplevelse från denna plats, 30 meter över havet, som fått så mycket beröm i olika sammanhang.

Paret framför oss valde en fin plats. Jag har läst att en fiendeflotta kunde upptäckas på 14-18 sjömils avstånd.

Det finns många goda skäl att återkomma hit en tredje gång. Kanske för att försöka se en havsörn på vintern. Eller kika på fornborgen från äldre järnålder. Hoppas på att möta en stor vacker apollofjäril flygande över de öppna hällmarkerna och som snällt stannade till för att bli fotograferad. Det är viktigt att ha framtidsdrömmar. Alla behöver inte vara helt realistiska. 😉
Troligtvis åker vi hit någon gång och cyklar grusvägen runt berget. Men då ska det vara soligt och varmt om de bara benen.

Men några färgklickar på marken njöt vi av innan…

… vi körde vidare mot ett fiskeläge som jag väldigt gärna ville återse i verkligheten.
Precis som förra gången insisterade Solveig på att vi INTE skulle ta den spännande högra vägen ner från berget. Hon har helt rätt min kloka fru – OM det skulle bli ett möte med ett fordon i en högre vikt och storleksklass. Men samtidigt skulle det kunnat bli en härlig upplevelse. Hade vi bott närmare skulle jag inte kunnat låta bli att… 😉

Ps. Imorgon blir det i blogginlägget vissa likheter med Grännas sötsaker. Men slicka en kall februaridag rekommenderar jag inte.

 

Hemestra på ny kustsida


För första gången i vårt liv skulle vi sova på östra Gotland. Vårt val hade fallit på den anrika semesterorten Ljugarn, en ort som fortsatt att hålla ställningarna i 120 år. Samhället och hela Gotland har mycket att tacka prinsessan Eugenie för. Det var hon som såg till att bollen kom i rullning och drog hit dåtidens kulturelit och dess svans.

När Solveig gick in för att fråga efter var stugan låg vaktade jag bilen och funderade på om vår önskan om att få uppleva en magisk soluppgång skulle gå i uppfyllelse. Svaret finns redan i två varianter i tidigare inlägg. En dimmig och en magisk.
Vi fick verkligen användning för cyklarna. Både på dagarna och nätterna. 😉

Så här såg stugan ut på utsidan.

Givetvis fotade jag numret. (kommer inte med i någon novembertävling) 😉

Egentligen var stugan för sex personer. Vi stängde till två sovrum (slapp städa) och valde det största. Vi sa det efteråt. Detta var den finaste stugan som vi bott i på Gotland och…

… detta var de dyraste jordgubbarna som vi någonsin köpt. 80 kronor.

Det var ett naturtrevligt område med gratis fågelsång. Nära till de ställen vi ämnade besöka. Vi rekommenderar stugbyn varmt. Mellan tallarna kunde havet anas. Alltså nära att cykla ner till Östersjön.

Remi både i kinaschack och ”dopp i sjön”. 😉

Fotnot:
Nästa gång kommer ett nytt inlägg i kategorin ”På två hjul”. Ännu en gång lyckades vi trampa fram och tillbaka längs en ljuvlig liten kustväg, utan att möta något trafikant på vägen.

Tre dagar – två nätter; del 2


Akt två. Andra chansen. Vilken skillnad när vi vid tvåtiden studerade himlen. Vi lät klockan passera tresnåret, innan vi låste upp cyklarna, som de erfarna nattcyklister som vi blivit. 😊
Tog samma cykelväg som förra natten. Ändå så stor skillnad när vi nådde havet, fiskeläget Vitvär och anlände till Folhammar raukfält. Allt mer hoppfullt och betydligt varmare i luften.

Vi lämnade cyklarna och tog ungefär samma position som sist. Tvekade om vi tagit ut segern i förskott. Tänk om allt händer bakom tallskogen? Dit skulle vi inte hinna ta oss.

En viss förflyttning framåt och åt sidan, valde vi att göra. Trots att det var ljusare än ”dimmnatten” gällde det att välja rätt taktik och väg över klipporna. Se efter var fötterna placerades. Förr hade den uppgiften varit självklar och busenkel. Vig som en panter finns numera i livets backspegel.

Inställningen gryning ställdes in på systemkameran.
De sista minuterna njöt vi av det som väntade och insåg att vi befann oss på rätt ställe.

Några sekunder kände jag ändå en viss osäkerhet. Inte så att jag trodde att ”dimrullgardinen” skulle göra comeback. Men tänk om det trots allt är mer till vänster. Bakom tallarna…

Bingo!!!

En ny dag hade grytt med möjligheter att fylla den med personliga saker.

Raukarna i Folhammar och på östra kusten är bortskämda efter att ha sett biljoner soluppgångar. Därför kunde jag inte låta bli. Okej! Jag vet att det är omoget. Men när Solveig inte hörde det skröt jag för några raukar. Viskade att jag hade sett ”biljarder” SOLNEDGÅNGAR. ”Ni har inte sett en enda!” 😉

Undra hur länge blåelden kommer att glädja oss denna säsong?

Vi hittade tillbaka till cyklarna. Över fyra timmar hade gått av midsommarafton 2020. Vilken perfekt helgstart det blev för oss. Men ingen av duon funderade på att en tredje natt i rad kliva upp för att…

Tre dagar – två nätter; del 1


Väckarklockan i mobilen var ställd till klockan 03:00. Behövdes inte. Vi vaknade vid tvåtiden. Optimisten stod och betraktade himlen och tyckte det såg ljusare ut åt vänster. Realisten menade att det inte skulle synas någon soluppgång i natt. Innan klockan tre lämnade vi stugan och rullade iväg längs havet. Det var kallt om händerna, men skönt med en extra tröja innanför jackan.

Fiskeläget Vitvär såg spännande ut. Några tänkta episoder till ett bokmanus fladdrade förbi min näthinna.

Båtarna sov lugnt på magen.

Någonstans i mitt bakhuvud insåg jag att min älskade fru kanske hade en smula rätt. Trots att det var marginal till 03:47, soluppgångstiden i min app. ”En måste leva på hoppet”. 🙂
En svart bil körde förbi oss och försvann någonstans. Vi cyklade in på grusvägen efter parkeringen och började efter en stund ana konturerna av det berömda raukfältet Folhammar.

Vi låste cyklarna och började röra oss försiktigt bland ”Stenfolket”.

Bara att krypa till korset. Solveig hade rätt. Men episoden hade absolut sin charm och vi hade en chans kvar och kunde fortfarande leva på hoppet. Välkommen till del två.

I framtiden kommer jag att minnas de två nattcyklande turerna med njutbar nostalgikänsla. Självklart var det skönt att krypa ner i bingen. Rullgardinerna, i det sovrum som vi valde av tre möjligheter, släppte inte in något ljus. När vi vaknade var det soligt. Efter frukosten cyklade vi ut igen – tro det eller ej. Men efter lunch blev det bil till en annan känd udde på östra sidan.

När andra sover


05:11 satte jag in en CD i spelaren i ”Den lilla blå” och vi gav oss av. Den här gången hade vi, för första gången sedan vi flyttade hit, våra cyklar med på cykelhållaren. Därför invigning av kategori nummer 40 – På två hjul. Du kan se vårt huvudmål på den zoomade bilden.

Här parkerade vi bilen och dukade upp frukosten på ett bord. Jag tänkte på att det stämde, det jag skrev i inlägg nummer 100. Vi skulle återkomma hit nästa år med cyklarna.
https://gotlanduppochner.com/2019/06/24/narsholmen-en-av-mina-absoluta-favoritplatser/


Den superfina polkagrisfyren kommer att få ett eget inlägg längre fram.

Vilken frihet det är att kombinera cyklandet med cykelstopp för intressanta närstudier (där var jag vitsig utan att jag tänkte på det) eller bara vara i stunden. Det går inte att komma ifrån att det känns som att befinna sig på en savann i Afrika. Liknelsen är inte ute och reser helt i fantasin. Den två kvadratkilometer stora halvön med storslagna vidder och med bara enstaka enar och talldungar ger en känsla av savann och vinner med tigerlängder mot hungriga rovdjur i Afrika. Fyrfotade utan hänsyn till de berömda två meternas avstånd.

Blåelden var inte lika intensivt blå, som förra året vid samma tidpunkt i månaden juni.

Stenmuren smälter bra in i omgivningen.

Hade jag cyklat här 1986 kunde jag ställt upp som biskådis i den kända ryska filmregissören Andrej Tarkovskijs sista film ”Offret”, som spelades in på Närsholmen. Flott skulle jag sagt DA om han ville ge mig rubel som tack för besväret.

Blodnäva ser du i fronten till höger.

Det enda jag inte var helt nöjd med var att orkidén Adam och Eva gäckade oss igen. Den ska finnas här i både en röd och en gul färgvariant. Vi lämnade cyklarna och letade en bra stund vid lämpliga ställen.

Fyren finns nästan alltid med någonstans i blickfånget. Ingen risk att cykla eller gå vilse.
Undra om personerna i flygplanet hinner njuta av den vackra vyn därunder dem?

Favoritfoto. Det finns ett till som är nästan lika fint. Vet någon besökare namnet på växten? Här finns rikt med arter som trivs på torra och kalkrika marker. På sensommaren är en stor del av halvön täckt av gul fetknopp. Bra skäl till ett återbesök.

Efter att ha fotvandrat ett tag var vi tillbaka vid cyklarna igen och tog en sista titt. Återigen hade vi varit helt ensamma. Inte en enda människa såg vi. Nöjda satte vi upp cyklarna bakom bilen och åkte iväg till nästa stopp. En kyrkvaktmästare kom precis lagom i tid och öppnade kyrkporten. Vilket flyt vi hade även där. Okej. Någon i sällskapet var i efterhand inte nöjd med mina exteriörfoton. Hela kyrkan kom inte med. 😉  Orsaken var grönskan på träden. Vi körde förbi där igen för några dagar sedan.

De närmaste två blogginläggen kommer troligtvis också att handla om inlägg i kategorin ”På två hjul”. Välkommen tillbaka!

Norra Europas största triftfält


Eftersom vi vaknade redan innan klockradion väckte oss kunde vi rulla iväg från Visby redan klockan 04:45… Frukosten intog vi på en filt, precis innanför denna grind i Ålarve. Vi njöt, inte bara av frukosten utan också av stillheten, färgerna och utsikten!

Tofsvipan lyfte snabbt och kretsade sedan över oss trots att vi gick på vägen en bit ifrån. Vi läste efteråt att boet läggs i en enkel grop på marken. Fågeln såg oss antagligen som hot på två ben. Sant är i alla fall att människor ska röra sig försiktigt på strandängarna under försommaren, med tanke på häckningstiden.

Det sägs att naturreservatet är vackert året runt, men jag tror att tiden när Europas största triftfält färgar strandängarna rosa är svårslaget. Samtidigt känns det lockande att, till vintern, få chansen att se majestätiska och hungriga havsörnar här, när de spejar på änder och skrakar till lunch.
Vi hade med kikaren, men valde att låta den ligga kvar i bilen.

Så rofyllt det var med havet, naturen, djuren, fågelkvittret och alla tankar om Covid 19, kvarglömda därhemma.

De första niohundra meterna är anpassade till rullstolar och barnvagnar. Leden avslutas med en rastplats med ramp och fin utsikt.

Olika djur gjorde oss sällskap. Både i luften och på marken.

Den där ryggtavlan känns bekant. Kan bara inte placera den. 😉 Nästa gång ska jag ha kameran hela tiden.

1858 uppfördes detta kummel (sjömärke), som ett inseglingsmärke för segelfartyg som var på väg till Ronehamn. Vid lågvatten går det att komma ut till den höga stenkummeln, som ligger på ett mindre skär, vid namn Getorskär.

Jag kunde inte låta bli att fota ”Lutande trädet”.

Inte ens på tillbakavägen mötte vi några medmänniskor. Detta var en riktigt, riktigt fin naturoas som vi gärna återvänder till. Tänk vad mycket som kan hinnas med om man går upp innan tuppen. Vi hade redan hunnit med att besöka tre olika fiskelägen, utan att ”stresstitta”, innan vi parkerade vid Ålarve.

 

Kräklingbo prästänge


Du som tillhör sällskapet som deltagit i månadsbildstävlingen i maj, känner igen översta bilden. De tio svaren är på plats i inlägget liksom aktuell tabell.

I Kräklingbo änge ligger den gamla eken nere. Annat var det på färgfotot i min bok från 2006. Då står den präktiga, imponerande fridlysta eken rakt upp. Fortfarande är den klassad som ett fridlyst naturminne. Man tror att den passerat 800 år. Det var i februari 2008 som en storm blev för tuff för eken. (Där har du några av facitsvaren) 😉

Detta var inget planerat besök. Vi råkade köra fel i jakten på ett speciellt naturreservat. Har du hört frasen ”köra fel” nyss? 😉 Vi fick istället se ”ett vitt hav” och gullvivor. Om vi kommer tillbaka om några veckor finns möjligheten att se mandelblom, solvända och svartkämpar. Styr vi då fötterna mot de skuggiga delarna av änget kan vi njuta av liljekonvalj. Två olika orkidéarter växer i änget under en period. Orkidéer älskar vi och har inomhus året om sedan flera år tillbaka.