Kategoriarkiv: Östra ön

Vike minnesgård

Publicerad den av
6

På östra Gotland, längs med väg 146, finns en slingrande avtagsväg till Vike minnesgård. Här har du på sommaren möjlighet att få uppleva en genuin gotländsk strandgård med anor från medeltiden.

Det stod att det var okej att gå in på gården och titta. Vi swishade en slant till stiftelsen och öppnade grinden.
Ända in på femtiotalet brukades gården av tre syskon som hette Ole, Agnes och Emma Wedin. Deras släkt hade ägt gården åtminstone sedan mitten av 1700-talet. Enligt ryktet hade Ole på femtio år inte varit längre bort än till Visby. Under slutet av femtiotalet blev gården ett byggnadsminne.
Boningshuset av kalksten är från 1833. Smedjan som ansågs brandfarlig byggdes på behörigt avstånd.

Det handlade såklart om självhushållning. Fiske var minst lika viktigt som jordbruket. Endast ett par hundra meter är det till havet från gården. Vid stranden finns kvar någon fiskebod. Från stranden tog de släke (tång) för att gödsla åkrarna med.

Till gården hörde också en drygt trehundra år gammal humlegård, i vilken en örtagård anlagts. Där finns också många fruktträd.

Taken är täckta med ag som har en lång tradition på Gotland. Länsstyrelsen lämnar årligen bidrag till taktäckning och omryftning för att bibehålla traditionen och kunskapen om ag.
Runt gården finns strandtunar som skyddade mot vind. De tycker jag är vackra att beskåda.

Jag läste någonstans att de på sommaren haft olika tillställningar genom åren. Spelmansträffar och folkdansuppvisningar nämndes.

Torsburgen

Publicerad den av
10

Några kilometer söder om Kräklingbo kyrka stöter du på skyltar till Torsburgen, en av Gotlands största inlandsklintar. Kalkstensklinten är runt 70 meter hög och platån är över en kvadratkilometer stor. Vi körde försiktigt uppför den smågropiga grusvägen och slapp möten.

Om vi blickar tillbaka i tiden vilar det på platsen, enligt Gutasagan, en sorglig historia. I mitten av 1300-talet var Gotland så överbefolkat att var tredje person måste utvandra. De stackars människorna ska enligt sagan förskansat sig på Torsburgen, innan de tvingades lämna ön.

Klinten är också Nordens största fornborg med tre sidor stup och en mur som är staplad av kalksten och som på vissa ställen är 7 meter hög. Muren är 2 km lång och har flera öppningar. (Vi befann oss vid en av dem). I orostider var under järnåldern och vikingartiden muren ett suveränt skydd för gutarna, som med hjälp av spejare och vårdkasar höll stenkoll på allt. i brandjärnet högst upp tände man en eld för att varsko om annalkande fiender.

När Carl von Linné besökte platsen på sin resa till Gotland 1741 såg han hela 30 kyrktorn från klinten. Han upptäckte då även många intressanta växter. En av dem var gulkronillen som var okänd på fastlandet. En annan var den underbara gotlandssippan. Den sistnämnda var orsaken till att vi senare lämnade klinten. För ingen av oss var exempelvis sugna på att klättra upp i det cirka femton höga utsiktstornet och räkna om Linné hade rätt om kyrktornsantalet.

Vi delade på oss och valde var sin led. Jag stötte endast på blommande blåsippor.

Det har brunnit flera gånger på Torsburgen. Senast 1992 härjade här en stor skogsbrand som förändrade naturen. Det var i samband med det som området blev ett naturreservat för att ge livsrum åt djur, växter och svampar som är beroende av bränd mark och ved.

Solveig gick åt sitt håll. Hon konstaterade snabbt att det var tungt att bära macroutrustning och det enda som blommade var något hon redan tagit rätt många bilder på. Gissa vad?

Du som kontinuerligt följer gotlanduppochner tyckte såklart det var en ”Kalle Anka fråga”.

Vi gick ut genom öppningen. Tittade efter så vi inte glömt något vid fikabordet och körde varsamt nerför branten. Undra hur Linné hade beskrivit ”Den lilla blå?” Säkert med minst trettio vackra detaljerade ord.

Vid vägens slut…

Publicerad den av
14

Det finns fördelar med att återvända till en plats som vi besökt förut. Vi vet var parkeringen är (nära en bro), hur långt det är att gå (1,9 km) och vad som väntar oss vid vägens slut.
Det vi inte visste, den här gången, var om vi valt rätt dag för vår utflykt eller om vi var ute lite för tidigt. Vid vårt förra besök, för två år sedan, hade vi först sett en bild på Instagram. Den här gången chansade vi utan att ha sett några bilder.
Under vår promenad funderade vi därför på om det skulle bli några foton eller ej… Bosse hade god tro på att vi skulle hitta utslagna blommor och jag trodde att vi åkt minst en vecka för tidigt. Så plötsligt var vi framme och kunde konstatera att det blommade lite överallt,

Russvätar – är ett naturreservat som är väl värt ett besök om man vill se den unika Gotlandssippan, en underart till backsippan, som växer bara här på östra Gotland.

Vi hade tur både med vädret och med val av dag. Solen sken och det var lagom varmt.
Vi strosade omkring helt ensamma och njöt av blommorna, som var många….

Det var svårt att välja. För varje bild jag tog såg jag en annan blomma som såg ännu finare ut.

Knoppar är det något speciellt med. De ser så härligt ulliga ut i solljuset.

Vilken tur att det blev Bosse som fick rätt den här gången, så att det blev både foton och ett inlägg på gotlanduppochner.com

Visne ängar

Publicerad den av
12

När vi ända befann oss i just När socken passade vi på att åka vidare till Vissne ängar i Alskog socken. Denna avskilda plats är en slags kombination av historia och botanik.

Under järnåldern fanns det fyra gårdar i Visne. Vid en stor utgrävning på 1930-talet hittades tio husgrunder. Varje gård hade sitt eget gravfält, som låg på lite avstånd från husen. Under femhundratalet övergavs gårdarna. Detsamma hände på många andra håll på Gotland under samma tidsperiod.

Vi förstod att detta också var en vacker och avkopplande plats. Under försommaren täcks marken av otaliga blommor. Om man följer vita markeringar går det att ta sig runt en två kilometer lång kulturstig. Under denna påskaftonspromenad var det svårt att ta sig fram utan att bli blöt. Vi gjorde några ”våghalsiga” hopp här och där.

Denna gång får Solveig visa upp gult och blått. Snart kommer det finnas massor av vitsippor, i Visne ängar, som i sin tur får ge plats åt gullvivor, tusenstjärnor och fina orkidéer. Det är en vacker tid som väntar oss i naturen. Ett himmelrike på jorden!

Det kändes nästan högtidligt bara att köra den gamla raka skogsvägen tillbaka. En gång i tiden stod det två bildstenar längs vägen.

På promenad i Linnés fotspår; Del 2

Publicerad den av
15

Jag hade svårt att slita mig från blåsipporna… Bara en till… (Av erfarenhet vet jag att även om jag knäpper många bilder, så hamnar en hel del av dem i papperskorgen när jag kommit hem.)

Den här skilde sig från mängden. Både i fråga om färg och form. Fram med kameran igen.

Vi passerade ännu en bro och insåg att vi började bli fikasugna. Dags att plocka fram det medtagna fikat. I en liten solig glänta smakade det bra med kaffe, te och gott tilltugg.
”Det här är livskvalité!” sa Bosse. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Den här gången valde vi att gå över bron och sedan vända tillbaka på andra sidan. Det kändes som en lagom lång promenad denna soliga påskafton. För den som vill gå betydligt längre är det bara att fortsätta rakt fram.

Jag vet att vi alla är olika, att vi inte tänker och tycker likadant och att ingen ska bestämma över vad någon annan ska tycka. Men, ibland undrar jag om inte alla människor skulle må bra av att tillbringa mer tid i naturen. Om det inte är läkande för oss människor att sitta i en solig glänta och njuta, med alla sinnen, för en stund. Tänk att det dessutom är alldeles gratis! (I dessa tider när vi så ofta pratar om hur dyrt allt blivit.)

Ibland skapar naturen sina egna broar. Förhoppningsvis är det ingen som försöker sig på att ta den här vägen.

Här och var längs stigen finns intressanta skyltar för den som vill veta mer om hur det varit förr kring Närsån. Det finns också skyltar med information om ett femtiotal växter som man kan upptäcka här.

Ingen risk att gå vilse. Kyrktornet ledde oss tillbaka igen.

Vilken fin påskaftonspromenad! Tusen tack till Närs hembygdsförening för att ni iordningställt denna fina natur- och kulturstig i Linnés fotspår.

På promenad i Linnés fotspår; Del 1

Publicerad den av
12

Efter en alltigenom grå långfredag såg vi fram emot påskaftonen. Med hjälp av Bosses väder-app hade vi sett att det fanns chanser till sol då även på Gotlands östra sida. Våra planer var att åka till När, parkera vid sockenmagasinet och vandra längs med Närsån.

Den första bron vi skulle gå över heter Prästbron. Vi läste på en skylt att den fått sitt namn eftersom den går över marker som tillhört Prästgården och som än idag tillhör Svenska Kyrkan.

Bosse hade som vanligt läst på innan vi gav oss iväg och därför visste vi att det är Närs Hembygdsförening som ställt iordning denna fina natur- och kulturstig längs Närsån.

Vattnet porlade fram i ån. Fåglarna höll vårkonsert och solen värmde skönt.

Söndagen den 5 juli 1741 hade När fint besök av självaste Carl von Linné. Nu fick vi möjlighet att gå i hans fotspår. Tänk att det gått nästan 300 år sedan dess. Vår fantasi vaknade genast till liv. Hur såg det ut här när Carl von Linné besökte platsen?

Ljudet av vatten som porlar fram är vilsamt på något sätt. Eftersom gräset fortfarande inte återhämtat sig efter vintern och börjat växa var det lätt att ta sig fram.

Den som är extra uppmärksam ser att vi inte kommit så långt på vår promenad. Det här är ännu en bild på Prästbron.

Vi var ganska tungt lastade med kameror, stativ och fikakorg (som istället för fikakorg blev en fikaryggsäck den här gången).

Och så dök de äntligen upp. De små blommande skönheterna som helt klart är mina absoluta favoriter.

Vita, blå, rosa eller lila spelar ingen roll. Blåsippor heter de och de är och förblir små underverk där de lyser upp den för övrigt ganska brunmurriga marken.

Den här skalbaggen råkade gå förbi och den hade inte lika bråttom som sina två kompisar. Därför fick den också komma med på bild.

Eftersom vi hade två kameror med oss blev det fler bilder än vanligt… Fortsättning följer…

Garda missionskyrka

Publicerad den av
14

Equmeniakyrkan Östra Gotland är namnet på den församling som har sin verksamhet i Garda Missionskyrka.

Det ena leder till det andra och till det tredje och… När det började småregna och blev ruggigt började vi frysa under vår minisemester på Östra Gotland. Vi letade därför efter något ställe där det gick att få köpa varmt kaffe.
Skylten dök upp som på beställning. Vilket resulterade i både gott fika och inköp av annat trevligt i hantverksbutiken ”Källingknuten” som hyr en del av kyrkan. https://gotlanduppochner.com/2022/09/19/kallingknuten/
Därefter fick vi låna en nyckel till toaletten som låg i byggnaden bredvid. När Solveig stängt dörren till toaletten drabbades först mina tankar av nyfikenhet. Eftersom dörren inte var låst spred sig nyfikenheten till mina två fötter. Om det var fint inne i kyrkan kunde den få komma med på gotlanduppochner.

Ett behagligt lugn spred sig i kroppen. En fin kyrka. Eller kanske mer ett kapell för mig. Jag hoppas en skyddsängel är ledig när jag om några timmar ska ut i halkan och trafiken. Jag har skrivit om skyddsänglar i våra kåseriböcker. Men det finns fler tillfällen, som ännu inte kommit på pränt. (Offentligt)
Var rädd om dig. ❤

Svajde fiskeläge

Publicerad den av
20

På Gotlands östra sida ligger Alskog socken. Svajde fiskeläge är socknens enda fiskeläge.

Förr var det bönderna och deltidsfiskare som höll till här. Numera är det en hamn för fritidsfiske som gäller.

Temperaturen i havet är ofta bland de varmaste på Gotland på grund av fiskelägets placering längst in i den grunda Lausviken. Ett gammalt talesätt lyder så här: Svajde är en bra hamn, men den ligger alldeles för långt ifrån sjön.”

Det verkar vara en aktiv förening i lägret med olika aktiviteter. Främst givetvis på sommaren.

Jag hoppade in i bilen och krypkörde efter Solveig som fått en ”novembertävlingsuppgift” av mig.

Ni som var med i ABC i år minns kanske fråga 24 och dess bild. Facit den kvällen var inte Buttle eller Gurfiles.

Promenaden runt Kapellet

Publicerad den av
15

Vid två tillfällen har jag suttit och fikat vid polkagrisfyren i När och studerat omgivningarna. När jag zoomat in har jag sett en bit av ett fiskeläge på andra sidan viken. Aha! Tänkte mina två hjärnceller och höll ett tidigt möte.

Jag chansade på att köra en smal slingrande grusväg och nådde fram till det natursköna fiskeläget Kapellet.

En dörr öppnades och en man klev ut. Jag passade på att fråga om kossorna var instängda och om det gick bra att fortsätta vidare på vägen, så vi kunde nå socknen När och slapp köra tillbaka. Det gjorde det.
Först skulle vi njuta av att promenera runt Kapellet som ska vara ett av de bäst bevarade fiskelägena på Gotland.

Ett problem med våra tidiga mornar är att skuggan kan gäcka oss och framför allt ta över och börja spela huvudrollen i våra stillfilmer. Det är samma sak med tidiga besök i Botaniska Trädgården och Almedalen.

Kapellet skiljer sig från många andra fiskelägen genom att de flesta bodarna är ihopbyggda i en lång länga.

Här har vi kommit fram till norra delen av fiskeläget. Någonstans strax norr om bodarna låg en gång i tiden ett litet kapell – därav namnet Kapellet.

Kapellet ska ha anor från 1700-talet. Det finns otroligt många fiskelägen kvar på Gotland. Ibland finns bara ett par stycken, till och med bara en bod kvar i ett fiskeläge.
Fiskelägena är inbördes både lika och olika. Men någonstans läste jag att oftast finns de med träbodar på västra och norra Gotland. Medans stenbodar är vanligast på östra och södra ön. Ingen regel utan undantag. Mina favoriter är oftast stenbodar. Sedan är läget också viktigt. Detta är fiskeläge nummer 64 som vi lägger in på gotlanduppochner. Jag är mycket förtjust i denna kategori. ❤

Fjärilar i Fjäle

Publicerad den av
2

Vi har besökt fjärilsparker inomhus på Jersey och på Bornholm. Häftiga upplevelser som nästan var för mycket av det goda, när de vackra fjärilarna satt överallt på oss.
Vägsträckan från när vi lämnade väg 143 för att ratta in på en rak grusväg på Gotland platsar också i fjärilsminnesbanken. Efter ungefär en km dök de upp. I luften. På marken. Framför bilen. Inte så jag behövde sätta på vindrutetorkarna. Men det rörde sig om många hundratals fjärilar.

Luften stod nästan stilla när vi klev ur bilen. En enda liten vattenflaska hade vi med oss. För egentligen var vi på väg mot Adrebo för att att fika. Undra hur många stättor som vi klivit över under våra femtio månader på Gotland?

Vi vandrade på kulturstigen genom orörda och fornminnesrika marker med målet att nå Fjäle i Ala som är en av Sveriges bäst bevarade ödegårdar från järnålder och medeltid.

Det är givetvis många hundra år sedan någon bodde på gården i Fjäle. Experterna tror att gården ödelades i slutet av 1300-talet. Efter arkeologiska utgrävningar har en rekonstruktion av en medeltida gård byggts upp, med boningshus och fähus.

Bostadshusen under medeltid var som regel indelade i en förstuga och innanför denna ett bostadsrum med eldstad och bakugn. Husen byggdes i skiftesverk, som på öjn kallas för bulhus. Det innebär horisontellt liggande väggplankor i stolpar nedsatta i marken.

De döda begravdes inom gårdens marker. När kristendomen kom under 1100-talet blev det istället begravningar på Ala kyrkogård.

Så här tror de att det såg ut en gång i tiden. Det allra sist byggda huset kallas på gamla lantmäterikartor för ”Fiähle Büsses huus”, Fjälebysens hus. Nu ska jag berätta något otäckt. Håll för ögonen om du är känslig av dig. I detta hus bodde en ilsken storbonde, som hade ett avtal med prästen om att han minsann inte fick börja predika innan han kommit dit. En söndag var storbonden rejält försenad. Därför började prästen sin predikan. När Fjälebysen kom dit slog han ihjäl prästen. Församlingsborna kontrade med att slå ihjäl Fjälebysen. Enligt sägnen ska han vara begravd vid Ala kyrka. Undra om det var han som låste in kvinnan i kyrkan, som jag skrev om i inlägget om den kyrkan? Bäst att sluta med att berätta om otäckheter. De vi har i nutid räcker gott och väl.

Här är andra huset. Kul att det är möjligt att titta in.

Efter en portion av historia, fjärilar och hetta vandrade vi tillbaka kulturstigen till ”Den lilla blå”.