Det blev en hel del åkarbrasor

Förra gången som vi bodde i Ljugarn fick vi göra två försök för att få uppleva en soluppgång och gå upp betydligt tidigare på natten. Nu var det början av september och tidsmässigt ett bättre läge.
Eftersom vi aldrig exakt visar upp samma soluppgångsställe på bloggen cyklade vi inte bort till raukfältet Folhammar. Istället…

…valde vi att cykla direkt ner till bryggan mitt emot det vackra fiskeläget Vitvär. Efter en titt på mobilklockan insåg vi att det började bli bråttom. Först behövde vi hitta en tendens till soluppgång. Eller åtminstone var exakt den gula lampan befann sig.

Det blev att hoppa på cyklarna igen en stund för att sedan snabbt hoppa av dem igen, när vi kommit in i naturreservatet och stenarna visade vem som bestämde. Till slut parkerade vi cyklarna och tog oss fram till fots. För nu verkade det som det skulle hända saker. Eller ej?

Vad nu då? Solen ångrade sig och kröp in i molntäcket igen. Själv började jag frysa och längtade väldigt mycket efter ett sängtäcke. För det var så kyligt. Varför hade vi inte tagit på oss mer kläder innan vi lämnade stugan? Lätt att vara efterklok.

Medan jag gjorde åkarbrasor för att snabbt få upp kroppstempen och öka blodcirkulationen fick jag ta till en gammal beprövad variant. Lura hjärnan. Försöka få den och resten av kroppen att tycka detta är jättekul. Vem har täten? Är det Linn Svahn eller Gunde som visar sina gamla takter? Värmen rann till och jag kunde ta ner armarna och droppa eller doppa barnsligtankarna.

”Stoneshadows”. Den stora stenen ser ut som en rauk som slumrar i vattnet och bara har huvudet ovanför vattenytan. Han tittar stentrött eller uttråkad ut mot havet.

Stenrauken borde vrida på huvudet för nu börjar det äntligen hända saker.
Gäsp. Vilken irriterade tvåbent varelse som inte kan stå stilla. Så blir det väl när man inte sett flera tusen soluppgångar och solnedgångar. Den andra tvåbenta verkar betydligt lugnare. Vad är det varelsen håller i och håller på med? Aj! Nu knakade det till i nacken. Bara jag inte fått en släng av stenskott.

Äntligen hade solen tagit sig upp ovanför det kompakta molntäcket.

Du ser hur stelfrusna vi ser ut. Nu gällde det bara att hitta tillbaka till de olåsta cyklarna. Någon ”raukstöld” var jag inte oroad för.

Nu hägrade varmt kaffe och frukost för Solveig innan vi skulle rulla iväg på 88 minuter på två hjul i Ljugarn (redan inlagt på bloggen). Själv ville jag ägna en liten stund åt ett av mina favoritfiskeläge på öjn – Vitvär. Tänk att min hörsel och fantasi båda hade rätt, när jag ensam var där och tog kort inför ett blogginlägg. (Solveig satt kvar i bilen en bit bort). Det small rejält två gånger. Jag såg ben som sprang. I tidningen på måndagen fick jag reda på orsaken till att polisen kallades dit. Är du extra nyfiken kan du googla i kategorin fiskeläge. 😉

Prinsessan Eugénies förtjänst

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

Den kända och sköra prinsessan som åkte till Gotland för att krya på sig fattade snart stort tycke för ön. Kring år 1900 kom dåtidens kulturelit och societet hit och lilla Ljugarn utvecklades till en elegant badort med inte mindre än fem badpensionat. På sommaren har den fortsatt att hålla den positionen. Här har du Ljugarns strandcafé som vi först cyklade förbi. Där går det att ha strandhäng för hela familjen. Minigolfbanorna lockade även för mig.

Men vi var här för att cykla 88 minuter och första målet var att få upp värmen. Fortfarande var vi kalla efter soluppgångsresan några timmar tidigare.
Bruna dörren med ett fokus på bland annat 100 sorters öl, stenugnsbakad pizza m.m. har ett bra läge och är mycket populärt.

Vissa kvällar håller strandbastun öppet för allmänheten.

Nu började värmen ta överhand. Kanske blev jag inspirerad av tre morgonpigga tjejer som sprang ut i havet. Mina vantar åkte i alla fall av.

The birds have stonetalk. Utmärkt bra koll på läget på sjön.

Fram till 1800-talet var orten en viktig handelsplats och det skeppades kalk, kalksten, tjära och trävaror från hamnen.

Det lilla huset är ett Fossilmuseum. Här kan du hitta allt mellan kattskallar och triboliter. Förr var det Strandridarens brygghus.
Det större huset är Strandridaregården som var bostad för strandridare under 1700-1800-talen. Platsen vi befann oss på kallas för Ljugarns kulturudde. Här finns i närheten fler mindre museum.

På samma grönyta och med huvudentrén mot gatan ligger enligt författaren Jonas Henningsson ”Sveriges kanske bäst belägna och absolut mest intressanta vandrarhem”. Tidigare var det en tjänstebostad åt Tullverket.

Tufft med en kvarn mitt i bebyggelsen. Annars har de bevarade kvarnarna blivit färre och pratkvarnarna kanske fler. Undra vad de maler om… 🙂

Pensionat Lövängen har funnits sedan 1925 och är därmed ett av Gotlands äldsta pensionat. Vi hade egentligen tänkt att bo här denna gång. Men så blev det inte.

Krogen Smakrike är listat i White Guide. Här går det också att fika och sova över. Kanske inte samtidigt. 😉

I livsstilsbutiken Verkstan hade vi gärna gått in. Häftigt att den huserar i en gammal bilverkstad. Nu var vi ute på två hjul tidigt på morgonen… I och utanför lokalen finns inredning, möbler, kläder, växter och mycket annat lockande. Det finns också en målarverkstad för både vuxna och barn. Det är bara att köpa en målarduk och börja skapa mästerverk på ett av deras stafflier. Låter mer som en aktivitet för de tre kvinnorna i familjen än för tuppen.

Vi tog Badvägen ner till Strandvägen och trampade vidare ner mot den underbara sandstranden. Trots att det var en tidig septembermorgon hade det blivit behagligt varmt.

Lillrone vattenkvarn

Lillrone övre vattenkvarn är en av sju bevarade vattenkvarnar på Gotland. En gång i tiden fanns det ungefär 200 vattenkvarnar på öjn.

Kvarnen uppfördes i sekelskiftet 1600 – 1700 av ägaren till Lillarone, Martin Burmeister. Martin var son till Hans som uppförde välkända Burmeisterska huset i Visby. Det huset ska vi snart visa upp på bloggen.

Alltså. Här blev det tvärstopp för oss. Den smala spången tilltalade ingen av oss. En lapp berättade följande text: Tycker du att det är otäckt att gå över dammarmen så kan du gå över bron längre fram!

Lätt val. Vi fortsatte framåt på natur- och kulturstigen längs Strömmaån. En sträcka på ungefär 3 km. En gång i tiden låg 4 sågar, 12 kvarnar, fyra valkor, ett färgeri och ett garveri längs denna sträcka, Ofattbart att det fanns 22 verk. Tänk vad det lät på vårarna.
Eftersom det var mörkt på himlen och det kommit regnstänk under bilfärden tänkte vi till en extra gång. Därför vände vi snabbt helt om. När vi var nästan framme vid ”Den lilla blå” såg vi möjligheten som vi missat tidigare. Jag tror inte vi är ensamma om den ”fadäsen”.

Det fanns nämligen en rak snabb väg fram till kvarnen strax intill de nyfikna, fina hästarna.

Nu var vi snabbt och lustigt på andra sidan och hade möjlighet att kliva in i kvarnen. Den chansen tog vi såklart gärna. Duon som alltid har rent mjöl i påsarna.

Kvarnen var i bruk till 1936. De två kommande åren användes den bara sporadiskt. Men under andra världskriget brukades den till sin fulla kapacitet. Efter freden stod den och förfall. Var det fel ord eller böjning? Sedan beslöt sig Gotlands hembygdsförbund och Lye hembygdsförening för att gemensamt restaurera kvarnen. Det blev bland annat nya vattenhjul och hjulaxlar.
Låt oss nu titta in i kvarnen när möjligheten finns.

Snyggt och fräscht. Det var när jag försjunkit in i en historisk text och började drömma mig några hundra år tillbaka i tiden som jag stelnade till. Vilka timmerstockar! Personen måste sova rejält djupt. Ska jag gå in och göra reklam för Nasonex eller Livicort? Kanske både dumt och farligt att väcka den björn… mjölnare som sover efter flera timmars hårt arbete.

Ett trevligt och intressant stopp på Östra Gotland. Rekommenderas.

KällingKnuten

Vi kände att vi var lite frusna och fikasugna och behövde varmt kaffe i oss. Just då körde jag sakta bil genom socknen Stånga och Solveig såg skylten med möjligheten. Eftersom det inte fanns några andra fordon på vägen kunde jag göra en snabb gir åt vänster.

Medan Barbro fixade till kaffe och tilltugg fick vi annat att tänka på. Snart hade vi glömt att vi ett bra tag längtat efter den heta drycken. Här fanns massor av intressanta saker att njuta av.

Barbro berättade att hon jobbade med betong. Det slumpade sig att vi köpte två saker som hon gjort. En från varje bild.

Lammskinn har vi köpt några gånger under våra Gotlandsår. Jag har exempelvis berättat om fåtöljen Frank som står i bibblan och som vi ofta sitter i. På fotpallen framför honom finns det numera också mjukt lammskinn.

Jag lät bilderna avlösa varandra bara för att visa att det finns ett härligt utbud av olika tekniker och material i lokalerna. Det rör sig om allt från konst, smycken, textil, trä, ull, lammskinn, betong, vävt, tovat, stickat till keramik. Ungefär 16-17 olika hantverkare turas om att stå i den härliga gotländska hantverksbutiken. Måste berömma Barbro för att kaffet smakade extra gott denna lite frusna lördag. Tilltugget var också mums. 🙂

Härlig gutniska på ”gräspratarna”. Här kommer en spontan chans för dig som vill klättra uppför ett berg under november. Kan du på ett bra och lätt sätt berätta vilken igelkott/pinnsvein och mullig kvinna som numera bor i vår lya får du en meter upp för varje rätt svar.

En morgongåva av rang

Vad göra om man vill imponera på sin svärfar? Jakob Dubbe växte upp under fattiga och enkla förhållanden. Tidigt visade det sig att Jakob hade näsa för goda affärer och i slutet av 1790-talet var han en av Gotlands rikaste män. Problemet var att han blev stormkär i Anna som var dotter till tullchefen Torsman i Visby. Annas pappa var inte imponerad av uppstickaren Jakob. Såg honom kanske som en dagslända. Ville absolut inte gifta bort Anna med Jakob.

Jakob var van att få som han ville. 1798 byggdes Gotlands första sommarhus, som en morgongåva till Anna. Hennes pappa blev troligen impad och veknade. Därmed fick Jakob sin Anna.

Barockhuset som i folkmun kallas för Annas Nöje är byggt i sten och är två och en halv våning högt. Det märkliga som säkert skulle imponera på människorna som bodde i Katthammarsvik var att huset är dubbelt så brett som långt.

I sovrummet finns vad som tros vara den första garderoben på Gotland. Även balkongen kan vara den första i sitt slag på ön. Köket gick i Carl Larsson anda. Det rymliga skafferiet i Annas nöje var supermodernt på den tiden.

Här har jag och Solveig förflyttat oss ut till bryggan i Katthammarsvik.

Orten blev strax före sekelskiftet en mycket eftertraktad semesterort på öjn. Välbeställda personer uppförde en rad sommarvillor i schweizerstil. Många av dem hade stora imponerande glasverandor. Extra fint skulle det vara i tävlingen av klass.

Så här såg naturen ut när vi var här på bryggan lördagen den 19 mars. Då när vi njöt av en uns av en kommande vår. Solen värmde våra vinterbleka kinder. ”Bosse & Solveigs nöje” kändes helt gratis.

Den gäckande grönkullan

Jag minns den tidiga morgonen mycket väl. Hur vi först gled omkring på vägar som vi kört flera gånger förut, för att sedan välja en helt ny – en raksträcka med låg sol i ögonen.

Vi hade några fasta punkter på agendan, men gott om plats för spontana stopp. Det första var en planerad start på sommarmorgonen. Efter att ha haft flyt ett tag med att hitta nya orkidéer tänkte vi hitta en grönkulla i detta änge. En art som varken lyser med starka färger eller växer överallt. Här på Gotland finns den på få platser. Östergarn prästänge är ett av dem.

Jag som tyckte det var så trivsamt i bilen insåg snabbt att min tanke på hur änget var ordnat stämde väldigt illa med sanningen. Inte ens en skylt där det stod Välkommen Bosse! Gå till höger här så ser du efter 44 cm den första Grönkullan som… 😉
Sanningen var att vi var fel klädda. Stövlar var det första som saknades. Så blöta vi blev. Jag frös snabbt. Mysigheten från bilturen fanns bara kvar på parkeringen.
Men Solveig stannade till och tog macrobilder. Här har du några av dem.

Själv blev jag först med att gå ut genom den bakre utgången och snabbt ta mig upp på torra land – stora vägen.

Du som följer gotlanduppochner regelbundet har säkert sett de två vyerna förut. Den här gången tog vi inte den branta trappan upp till siluetterna och fiket i gamla skolan hade ännu inte öppnat. Istället var det ”golvvärmen” i ”Den lilla blå” som lockade mest.

Bilen var parkerad vid kyrkan. Änget ligger precis intill. Vad många smultronställen det finns inom en liten yta i de här trakterna. Nu var frågan var vi skulle inta frukost. Helst ville jag ha havsutsikt. Så blev det också. Men det är en annan historia.

En vallmo i utkanten av kyrkogården får avsluta vår blöta vandring i Östergarns prästänge. Hur det gick med grönkullan? Den här gången gäckade den oss. Men nästa sommar kanske…

Lilla Strandboden och kvinnan i trappan

Vi är kvar i Danbo naturreservat och jag fortsätter på temat Greve Eric von Rosen. Egentligen bodde familjen flott på Rockelstad Slott i Sörmland. (Googla och njut av deras hemsidas smörgåsbord) En snöig februaridag 1920 var greven i Stockholm och ville hem till slottet. Trist nog hade SJ ställt in alla turer. Eric som var känd i flygkretsar efter sin våghalsiga flygning mellan Umeå och Vaasa under Finska frihetskriget hade skaffat sig kontakter i branschen. Men han kammade noll hos Svensk Lufttrafik. Ingen svensk pilot vågade åta sig uppdraget. Däremot fanns det en nyanställd tysk f.d. stridspilot som inte bangade ur. Namnet var Hermann Göring. Ringer det någon klocka hos dig?

Flygfärden genom snöstormen gick lågt och Göring orienterade sig efter järnvägens spår. Säkert skakigt landade han på isen utanför slottet. De genomfrusna männen värmde sig sedan vid brasan i hallen. Det var då det knarrade till i trappan och grevinnan Mary von Rosens lillasyster Carin von Kantzow (en av Stockholms skönheter på 1910-talet) gjorde entré.
Det blev kärlek vid första ögonkastet. (Trots att Carin var gift och hade ett barn). Hon och Göring flyttade till München och gifte sig. Båda blev efter en tid utmärkta brickor när en liten Adolf systematisk började bygga sitt ”livsverk”. 😦 Carin fick aldrig vara med om det värsta. Hon dog i hjärtsvikt redan 1931.

Hermann Göring ska ha varit i denna stuga. Den enda byggnad som finns kvar från ”tältåren”.
Naturvårdsverket köpte in området av släkten von Rosen och har renoverat och gjort Strandstugan tillgänglig för oss alla. Hoppas ALLA besökare är tacksamma för det och uppför sig som ”normala” medmänniskor.

Intressant stuga att besöka av många skäl.

Det är något visst med gamla svartvita foton. Känns på gränsen till högtidligt att studera dem.

Fin gest och vacker hyllning till trakten av änkan och släkten von Rosen. Kul att komma i kontakt med en del äldre ord. Ser äro som ett exempel.

Dags att lämna det svartvita och istället öppna upp för naturens naturliga färger.

En sista gång blickade vi bakåt innan vi fortsatte vår underbara vandring längs kusten mot Sjaustru fiskeläge.

Fotnot:
Imorgon tror jag det blir fjärilar. På fredag klockan 9:00 är det tävlingsdags och stor final bland månadsbilderna från vackra Almedalen. Samma dag firar Anita och Annette sina namnsdagar. Kommer Anita L att försvara sin förstaplats? Vilka tre kommer på pallen och får var sin Skrap-Kryss? Tävlingen stängs klockan 21:00. Välkomna då!
Kram Bosse von Lidén för en dag.

Raukar på torra land; del 2

Raukarna i lilla naturreservatet Danbo har havsutsikt. Om de såklart var tillräckligt smarta och vände sig åt rätt håll från början. 😉

Jag skulle gärna besöka den här platsen i mitten av maj när det blommar rikligt med fältsippor på den öppna sandheden.

Rauken med uppsikt uppåt land tänker kanske tillbaka i tiden, till åren när det var en liten tältstad här. Tänk dig sju tält. Sex barn som hade var sitt litet tält och föräldrarna ett ihop. Dessutom fanns det ett kökstält med endast två väggar, ett garderobstält med långa klädstänger, ett tält för porslin och avslutningsvis ett gästtält. Inte precis som dagens tältplatser.

Tälten hade varit uppsatta på en Afrikaexpedition 1911-12. Pappan var inte vem som helst. Han var greve och bar namnet Eric von Rosen (1879-1948). Eric var uppväxt i Stockholm, men tog studentexamen i Visby. Tydligen var han väldigt förtjust i Gotland. Därför återvände han hit för att köpa mark vid Gryngeviken. 1920 köpte han första marken. Sedan blev det fler inköp. Allt betalades i guldpengar.

Man kan säga att naturskyddet i Danbo började 1921, när Eric samlat på sig tillräckligt mycket mark. Skogsbruk och betesdjur tilläts inte på hans mark. Häftigt med en greve som varit på spännande etnografiska expeditioner i både Afrika och Sydamerika, som där kommit att uppskatta det enkla lägerlivet och fortsatte det livet i Sverige, i takt med att familjen växte.

Barnen måste ha älskat att spana genom den här speciella raukkikaren.

I ungefär sex veckor varje sommar åkte familjen hit. De hade bekantat sig med två familjer som hade ägt mark här tidigare. Det var till dem de skickade brev och berättade när de skulle komma. Därefter kom grevefamiljen fram till uppsatta tält på exakt samma ställe varje sommar.
Änkan Mary von Rosen fortsatte att tälta i Danbo ända in på sextiotalet.

I morgondagens blogginlägg ska jag berätta vidare om byggnaden du ser en bit av på bilden. Du får ha en bra dag.

Livet kändes så lätt

När andra sov parkerade vi ”Den lilla blå” bredvid några husbilar vid Sjaustru fiskeläge.

Därefter paxade vi bordet med bänkarna, placerade på höjden. Vilken mysig vy vi hade härifrån. Ser du att ”spegelbåten” gör sig färdig för en morgontur? Eller är det bara jag som ser och vet.

Himlen såg oroande mörk ut åt höger, längre bort. Skulle vi hinna komma tillbaka innan ett åskväder tog över scenen? En bil kom inkörande och en man klev ur.

En kort stund senare var han på väg. Vi förstod att han gjort resan förr. Vi följde hans rutt medan vi njöt av vår medhavda frukost. En bit från strandremsan sänkte han farten och ströp motorn. Det tog inte många minuter innan han vittjat nätet och styrde tillbaks till hamnen igen.

Det var gott om fåglar som satt på udden. Tyvärr blev det ingen skärpa i bilden som skulle kunnat visat dig det. Inte heller deras ”prat/sång” går att redovisa.
Vi gick ner till bilen och satte in frysväskan och korgen. Nu var vi betydligt mer redo klädmässigt m.m. än https://gotlanduppochner.com/2021/10/05/som-vi-fros-del-1/

Nu längtade vi efter att gå lite längre, än de där kalla metrarna förra gången, av Grynge/Sjaustruleden. Orange färg på ”stubbarna” skulle lotsa oss fram och tillbaka.

Käkar han också frukost? Antagligen tycker han att det är stengott.

Solveig tyckte det såg ut som två krokodiler som biter varandra.

Här ser du att vi är på rätt led. Denna led ingår i något större som heter Östkustleden som är hela 73 km lång och går mellan Närsholmen och Anga. Vi befinner oss också i ett litet naturreservat som heter Danbo. Antagligen döpt efter mig och min bror. Varför måste jag komma sist? Bodan. Nä. Jag är lillebror och rättar in mig snällt i ledet. 😉

Hm. Första gången som jag råkade radera en bild vid inläggning. En riktigt fin bild. Vad duktig jag är. Men jag är tacksam för att det inte är – än så länge – samma strul och konstigheter som det var igår. Då gav jag upp till slut och gjorde ett nytt tidskrävande inlägg en stund senare. Men på plats såg det ut som vanligt. Mysko. Men här under vandringen fanns inget strul. Som vi njöt. ❤

Då och då mötte vi människor i alla åldrar. De flesta var ute och morgonjoggade. Leden går längs sand- och klippstränder och genom barrskog. Det sistnämnda blev inte lika bra på foto. Därför kom inte de bilderna med i inlägget. När vi gick tillbaka tog vi ut svängarna och sökte oss allt oftare längre ner mot vattnet. Därför tog den sträckan längre tid. Inte alltid så lätt att gå på ”naturliga” stenar i olika storlekar. Men alltid mer spännande. 😉

Den där båten kom med på många bilder. Vi skulle kunnat gjort en svit bara med den. Tror vi skippar det.

De mörka molnen såg vi inte till mer. Därmed hade vi inte bråttom tillbaka. Vilken härlig start på en sommarmorgon. Snacka om livskvalité.

Kompisarna på parkeringen hade inte startat upp den nya dagen. Visserligen rörde det sig i den närmaste husbilen när vi kom tillbaka.

Ardrebo B&B och kafé

Till Ardrebo Kafé har vi varit på väg flera gånger. Men, så har det blivit ändrade planer och något annat utflyktsmål har trängt sig före i kön. En solig dag i somras kom vi äntligen iväg.

Jag är svag för dekorationer och detaljer, gärna med inslag av blommor. Gammalt och nytt i en perfekt matchning! Vackert och välkomnande!

Närproducerat och kravmärkt, i möjligaste mån, och att allt är bakat på plats – det är också sådant som jag gillar. Här finns både nyttigheter och godsaker som kanske inte är så nyttiga men alltigenom goda…

Efter att ha valt fikabröd blev det dags för nästa val – Vilka kaffekoppar ska vi välja? Jag hävdar att kaffet smakar olika beroende på valet av kopp och föredrar tunna koppar framför tjocka muggar. Helst så tunna och vida koppar att kaffet svalnar av snabbt. Bosse tycker tvärtom.
Jag tänkte tillbaka på åren med Lidéns Samlingsmuseum då vi visade upp min mammas kaffekoppssamling, 3333 olika kaffekoppar. Så många besökare som gick runt på museet och letade efter ”sin” kopp. Jag hoppas att de hann med att se några andra också längs vägen. Det är något visst med att känna igen och bli nostalgisk. Nu blev jag precis likadan när jag skulle välja ut en kopp att dricka ur.

Bosse passade på att fotografera några olika rum eftersom jag tog god tid på mig.
Nu efteråt läser jag på Ardrebos hemsida att den personliga upplevelsen är viktig för Johan och Annalena (ägarna) och att de inspirerats av det tidiga 1900-talet. Visst är det fint!

Ser på Facebook att det hänt mycket i, på och runt huset under detta år. Ny glasveranda, större kök och fler sittplatser både ute och inne m.m. På verandan hade jag gärna suttit, men insåg att det nog skulle vara skönare med en lite mer skuggig plats i trädgården.

Marängtårtan serverades på en assiett som genast fick mig att tänka på mamma. Mina föräldrar hade en likadan kaffeservis med mormorsrosor. Så vad valde jag då för kopp?
Jo, eftersom jag blev som en museibesökare så letade jag upp ”min” kopp. Fick en sådan här kaffeservis av mina föräldrar när jag fyllde 20. Dubbel nostalgi. (Vi har servisen kvar i ett skåp, men använder den nästan aldrig numera.) Koppen är varken särskilt tunn eller vid, men kaffet smakar gott i den 🙂

På väg ut upptäckte jag fler fina detaljer.

Minns att jag läste om caféet när jag läste Marianne Cederwalls böcker. Kommer inte ihåg om det nämndes i en av dem eller i flera, men gissar att det är i denna titel som det förekommer mest.

För den som vill fortsätta att dricka gott kaffe hemma finns möjlighet att köpa med sig ”Ardrebokaffe”.
När kaffet var urdrucket och tårtan uppäten fortsatte vi vår utflykt mot en av de kyrkor som fanns kvar på listan. Då var det många dagar kvar på min sommarledighet. Det är det inte längre. Jag tar t.o.m. jobbat en hel vecka! Men så är det, Allting har sin tid!