Fyren i Ljugarn


1992 byggdes fyren i Ljugarn på östra Gotland om till detta mer moderna utseende.

Fyren står på taket till en cirka 12 meter cistern som tillhör regionens reningsverk.

1886 anlades fyrplatsen. Då var det Veklampa som gällde.

Först 1934 fick fyren AGA-ljus med lins av 6:e ordningen.

Fjorton år senare gick utvecklingen vidare. Då till elektriskt ljus med AGA-ljus som reserv.

1894 tillhörde lotsplatsen Gotlands lotsfördelning. Här jobbade då Lars Niklas Gahnström, född 1842, som lotsförman. Under sig hade han den nitton år yngre lotsen Jakob Oskar Anton Ronander.

Till saken kan nämnas att Ljugarn redan på 1740-talet var en etablerad lotsplats.

Undra om det är en ättling till någon av lotsmännen som sitter där på filten? Eller så är det bara en vanlig dagdrömmare. 😉

Domstolshandling från 1653


Vi besökte ett riktigt gammalt fiskeläge i Närs socken. Men egentligen var det fiskare från grannsocknen Lau som ägde bodarna och fiskade här. Orsaken var att Lausviken var för grund och sandig för att båtarna skulle kunna ta sig in och ut.

Tack vare en domstolshandling vet man att fiskeläget fanns här 1653. Då tvistade bland annat markägaren och prästen Jöns Nilsson i Garda om en tun (gärdesgård).

Fiskeläget heter Nabben. Men på Laumål heter det Nabbu.

Det är en ideell förening som har ansvaret. Det finns även några nyare röda bodar i trä.

Min favoritbod blev den på sista bilden.

Det är fritidsfiske som gäller i nutid.
Jag fick stundtals en känsla av att jag var iakttagen. Antagligen var det bara något som jag inbillade mig… men ibland önskar jag att jag hade ögon i nacken. 😉

 

Hammars fiskeläge


Det är svårt att inte gå ner i varv när man parkerar vid Hammars fiskeläge i Norrlanda socken.

Vi tror det är denna bod som ägs av Stiftelsen Norrlanda Fornstuga.

För inte allt för länge sedan var fiske vid ett fiskeläge en ren överlevnadsfråga. Denna sommar skiljer sig då och nu mindre än annars. För rekreation börjar bli allt viktigare för oss små människor. Inte sant?

Ett par båtar och en inbjudande brygga. En stund senare kom det en man gående från någonstans och gled ner i vattnet från bryggan.

Det är inte långt mellan olika slags smultronställen på östra kusten. Juveler som vi betar av ett efter ett.

Så kan det gå ibland…


Egentligen var planen två fiskelägen med helt andra namn. Dem hittade vi inte trots goda försök. Istället besökte vi två andra, äldre grannfiskelägen. Det här är det ena, som vi inte såg något namn på.

På nästa udde zoomade jag in ett annat större fiskeläge.

Men helt ute och reste var vi inte. Vi visste naturligtvis att vi var i härliga När socken och…

… studerade detaljer från förr och njöt av färgklickar på marken och…

… Solveig fick till en och annan kameravinkel som dög på blogg.

Idag på hemmaplan med hjälp av ett nät utan fisk, kom vi fram till att detta är Hammarsnäs fiskeläge vid Gardbostrand. Hur klarade sig fiskarna förr utan möjligheten att googla väder? Jag tror att de mest erfarna hade en inbyggd vetskap och sällan blev totalt överraskade. Några gotländska fiskare har blivit legender av den orsaken.
Vi som huserar en femtedel inpå tvåtusentalet hoppade in i bilen för att åka och checka in i en modern stuga, utan fiskdoft. 😉

 

Nostalgibesök som väckte minnen till liv


Vi körde ner från Grogarnsberget och nådde havet och hamnen. Vi parkerade bilen framför den välkända Hamnkrogen.

Vårt mål handlade inte om måltider utan om ett efterlängtat återbesök.

Herrvik fiskeläge kommer alltid att ha en speciell plats i mitt Gotlandshjärta.

Strandbodarna är resta mellan 1700 och 2000.

Herrvik hamn är en levande hamn med yrkesfiskare. Även om de inte är många till antalet. Hamnen har moderniserats flera gånger. Vågbrytare uppfördes i slutet av 20-talet. På åttiotalet försågs hamnen med djuphamn och en fritidsbåtshamn. Under samma årtionde var hamnen Gotlands största med sina omkring 30 verksamma fiskare.

Inläggets detaljfoton är denna gång få till antalet. 😉

De röda bodarna ner mot hamnen lär vara de modernaste. Men våra favoriter ligger på ”högre plan”.

Måste nämna att under 1890-talet var Herrvik fiskeläge en glansperiod för laxfiske. Det har också funnits en lotsplats här under åren 1885-1928. Kärt barn har många namn. Tidigare hette fiskeläget Herrevik och Junkershamn efter det fiske som bedrevs av herremän från trakten.

Bildkvalitén höll inte högsta klass på det omslag som jag ville ha på min tredje bok. Därför blev det inte ”scillahav”, vanligt blått hav, gammal grind och annat smått och gott från Gislövshammar på Österlen. Nu tre år senare är jag glad för det. Detta omslag stämmer mycket mer överens med innehållet i boken. https://gotlanduppochner.com/kop-bok-bocker/

Bogeklinten, Klinteberget och Klinteklinten


Om man från Slite väljer väg 146 söderut, dyker på höger sida snart (1 km) mäktiga raukar upp. Platsen tycks ha tre olika namn. För mig som inte vill förväxla med Klintberget, på västra ön, väljer jag att säga och skriva Bogeklinten.

En del av raukarna är ungefär åtta meter höga. Andra betydligt lägre och inbäddade i buskar och träd.

En öppning som lockade både kamera och bildtagare.

Raukarna är utspridda längs några hundra meter av sluttningen.

Här finns ”växtbevis” på att det gått ett tag sedan vi tog korten. Veckorna rinner iväg. Vid den här tiden på året vill jag skruva ner tidens gång. Tyvärr har jag inte hittat ”knappen”. För raukar spelar inte några tusen år någon som helst roll. De är tidlösa.

På väg tillbaka till bilen. Vi körde förbi denna plats igår. Då hade vi helt andra mål i sikte. Annars kunde vi stannat till och tittat efter backsmultronet (”nejkonet”) som växer överallt på Bogeklinten. Bären är större än vanliga smultron och betydligt sötare.

Med vänliga hälsningar från Bo, Bosse, Bobo, Sebastian. Kärt barn har många namn. Betydligt trevligare än ”osnygga” öknamn. 😉

 

Katthammarsviks Handelshus


Under sommaren är det intensiva dagar i detta hus på östra ön, där det under samma tak finns hantverk och produkter från många ställen på Gotland.

En liten utomhustitt innan vi klev in…


… och direkt fick en pratstund med Thomas Wallin, som hade fullt upp och hade jobbat hårt långt in på natten för att få ordning på allt inför den nya säsongen. Vi önskar honom allt gott.
Påsen med handgjorda praliner ser mycket frestande ut. 🙂

Spännande ytor att utforska. Både på nedre plan och…

… på loftet.

”Vill ha!” Solveig nämnde något sorgligt om att jag var för gammal. Vet inte hur hon räknar. 😉

Den var tuff. Köper vi kanske vid nästa besök.

Det blev en sådan här som fick följa med hem denna gång. Ännu ett intressant ställe som vi besökt på Gotland. Vi har ingen speciell kategori för sådana här butiker utan de ligger utspridda i olika kategorier/väderstreck efter var de ligger på ön. Alla har det gemensamt att de fallit oss på läppen. Annars hamnar de inte på gotlanduppochner.

 

När fyr


Vägen ut till fyren är läcker att uppleva på plats. Men nu var det själva fyren jag tänkte visa upp.

1872 anlades fyrplatsen. Fyren som är ritad av G E Höjer och A T Gellerstedt är i järnplåt. Den är sexton och en halv meter hög och som du ser är den målad röd med tre vita bälten. 1874 inhägnades tomten med en stenmur.

Nu har vi öppnat grinden och stigit in på tomten.

Jag läste att samma natt som fyren tändes för första gången gick en skuta på grund. Skutan var på väg mellan Riga och Rotterdam. Skepparen som trodde det var Hoburgs fyr ändrade därför kursen.

60 trappsteg leder upp till fyrlinsen som har en lysvidd på 16,5 nautiska mil. Genom åren har linsapparaten bytts ut några gånger. Ex 1936 utbyttes fotogenlampa med veke mot Dalén-ljus. 1961 elektrifierades och automatiserades fyren. Linsen byttes då mot dioptrisk trumlins och den sista fyrvaktaren hade gjort sitt sista nattpass.

Blir du också intresserad av att ta de sextio trappstegen upp?

1950 renoverades köket i tjänstebostaden. Enligt mina anteckningar ska det se likadant ut nu, sjuttio år senare.

På södra udden av Närsholmen står den där vackert, visar inom varje minut 6 blänkar vardera på 3,5 sekund längd, men framför allt både lotsar och räddar liv. 🙂 För till saken hör är att Gotlands ostkust ofta har luriga strömsättningar.

Vi öppnade grinden och stängde den ordentligt utifrån så inga nyfikna kalvar skulle få någon mindre lyckad idé. Våra svarta cyklar väntade på att få rulla vidare på äventyr.

Var vi än cyklade på halvön såg vi nästan alltid den rödvita höga polkagrisen. Den fyller därmed sin uppgift även för trampande landkrabbor. Med eller utan blinkande. 😉

Grogarnsberget – andra besöket


Jag satte på solglasögonen innan jag körde iväg från soliga Ljugarn. Någonstans på de slingrande vägarna mot platsen, som vi besökte 2016 vid ett grått tillfälle på en semester, ändrades snabbt vädret karaktär.

En viss besvikelse smög in, för vi hade sett fram emot att få njuta av klar sikt och en magisk naturupplevelse från denna plats, 30 meter över havet, som fått så mycket beröm i olika sammanhang.

Paret framför oss valde en fin plats. Jag har läst att en fiendeflotta kunde upptäckas på 14-18 sjömils avstånd.

Det finns många goda skäl att återkomma hit en tredje gång. Kanske för att försöka se en havsörn på vintern. Eller kika på fornborgen från äldre järnålder. Hoppas på att möta en stor vacker apollofjäril flygande över de öppna hällmarkerna och som snällt stannade till för att bli fotograferad. Det är viktigt att ha framtidsdrömmar. Alla behöver inte vara helt realistiska. 😉
Troligtvis åker vi hit någon gång och cyklar grusvägen runt berget. Men då ska det vara soligt och varmt om de bara benen.

Men några färgklickar på marken njöt vi av innan…

… vi körde vidare mot ett fiskeläge som jag väldigt gärna ville återse i verkligheten.
Precis som förra gången insisterade Solveig på att vi INTE skulle ta den spännande högra vägen ner från berget. Hon har helt rätt min kloka fru – OM det skulle bli ett möte med ett fordon i en högre vikt och storleksklass. Men samtidigt skulle det kunnat bli en härlig upplevelse. Hade vi bott närmare skulle jag inte kunnat låta bli att… 😉

Ps. Imorgon blir det i blogginlägget vissa likheter med Grännas sötsaker. Men slicka en kall februaridag rekommenderar jag inte.

 

Hemestra på ny kustsida


För första gången i vårt liv skulle vi sova på östra Gotland. Vårt val hade fallit på den anrika semesterorten Ljugarn, en ort som fortsatt att hålla ställningarna i 120 år. Samhället och hela Gotland har mycket att tacka prinsessan Eugenie för. Det var hon som såg till att bollen kom i rullning och drog hit dåtidens kulturelit och dess svans.

När Solveig gick in för att fråga efter var stugan låg vaktade jag bilen och funderade på om vår önskan om att få uppleva en magisk soluppgång skulle gå i uppfyllelse. Svaret finns redan i två varianter i tidigare inlägg. En dimmig och en magisk.
Vi fick verkligen användning för cyklarna. Både på dagarna och nätterna. 😉

Så här såg stugan ut på utsidan.

Givetvis fotade jag numret. (kommer inte med i någon novembertävling) 😉

Egentligen var stugan för sex personer. Vi stängde till två sovrum (slapp städa) och valde det största. Vi sa det efteråt. Detta var den finaste stugan som vi bott i på Gotland och…

… detta var de dyraste jordgubbarna som vi någonsin köpt. 80 kronor.

Det var ett naturtrevligt område med gratis fågelsång. Nära till de ställen vi ämnade besöka. Vi rekommenderar stugbyn varmt. Mellan tallarna kunde havet anas. Alltså nära att cykla ner till Östersjön.

Remi både i kinaschack och ”dopp i sjön”. 😉

Fotnot:
Nästa gång kommer ett nytt inlägg i kategorin ”På två hjul”. Ännu en gång lyckades vi trampa fram och tillbaka längs en ljuvlig liten kustväg, utan att möta något trafikant på vägen.