Slår ut både Marabou och Fazer


Denna skylt såg vi när vi var på väg med bil och fikakorg och hade siktet inställt på Närsholmen. Vi bestämde oss för att köra in på tillbakavägen.

”När Maldes” – i ett magasin har det totalrenoverats och här tillverkas och säljs godsakerna.

Första intrycket är viktigt. Ser en plats inbjudande ut väcks intresset direkt.

Rostigt är både trendigt och tidlöst.

2010 köpte Ann-Charlotte detta företag som hade startats åtta år tidigare. En av Lottas drömmar hade alltid varit att tillverka praliner. När hon nu fick chansen så kunde hon givetvis inte tacka nej.  Jag ler igenkännande när jag läser om hennes drivkraft på hemsidan. ”Jag har lärt mig att inte skjuta upp något till morgondagen för man vet inte hur länge man finns här på denna jord.” ❤

Lotta gör allt i processen från början till slut. Förutom att odla kakaobönorna. Mycket hämtas från egna trädgården och naturen. De har nöt och mandelfria chokladpraliner för alla smaker.

Det fanns så många lockande smaker och tilltalande format så det blev svårt för en ”Velmaja” som jag att bestämma mig.

Bilar och skor lockar säkert en yngre publik. Den bruna ”chokladbubblan” får mitt nostalgihjärta att smälta. Tur det inte var tvärtom. 😉

När jag på hemmaplan läser om ingredienserna i deras vanliga sortiment blir jag sugen på mycket. Tur jag såg att de säljer via fem ställen i Visby. 😀

Vi var där i juni och hade redan fikat. Nu vet jag att de i juli även serverar fika till besökarna. Borde vara uppskattande att sitta på gården.

Min rubrik är inte falsk. Jag sög sakta på mina favoriter och måste säga att de vinner lätt över de stora ”chokladelefanterna”. ❤

Närsholmen – en av mina absoluta favoritplatser

Detta är inlägg nummer 100.

För flera år sedan läste jag om Josefin Nilssons favoritplats Närsholmen på Gotland. Strax innan vi åkte på semester till Sveriges största ö, 2016, bläddrade jag i en bok om upplevelser och utflykter på Gotland. En av bokens författare, Jonas Henningsson, skrev en uppföljare några år senare. I den boken nämner han att många liknar naturen på Närsholmen med Afrikas savann. Då brukar han alltid svara dessa personer med att savannen påminner om detta, men det är ännu vassare här.

Ibland kan en första förälskelse bli en besvikelse vid ett återbesök. Jag behövde inte vara orolig. Det var ännu mer mäktigt denna gång. ❤

För vid förra tillfället var säsongen för blåeld över. Det var den definitivt inte denna gång.

Medans mor och dotter döpte kvigan som var mest nyfiken i gruppen till ”Hjärtat” stack jag före runt krönet mot fyren.

Den polkagrisfärgade fyren byggdes 1872 och är 16 meter hög. Lyshöjden över havet är 21 meter. 1961 automatiserades fyren och blev elektrisk driven. Den ägs av Sjöfartsverket medan den gamla fyrvaktarbostaden ägs av militären på Gotland.

Paret såg ut att ha det skönt där på stenen. De lyckades senare komma med på minst fem av mina foton när de cyklat iväg. Det var svårt att undvika. För de skulle åt samma håll som mitt extra kameraobjektiv. 🙂

Kombinationen fyr, gammal mur, havet och blåeld tilltalar mig.

Detta blå hav på land går inte att göra rättvisa via en kameralins. Det ska upplevas på plats. Har du inte varit här så ta och simma hit någon gång. 😊

Fyrvaktaren ser sträng ut på utsidan. Men jag tror att det tickar ett hjärta på insidan som är mjukare. ❤

Både två- och fyrbenta strövare.
Själva satt vi på en filt och fikade. Samtidigt som jag deltog i konversationen blåste tankarna mjukt iväg åt olika håll. Jag tyckte det var ett fint val att sprida ut Josefins aska i havet här. ❤
Sedan tänkte jag på att just där jag satt var egentligen en ö för bara något hundratal år sedan. Visst är det fascinerande att denna ö steg ur havet med hjälp av svallande vågor på Östersjön? När vågorna söderifrån följde öns sidor och nådde norra delen, böjde de av in mot varandra. Detta fenomen kallas vågomböjning. Resultatet blev att de strandvallar som vågorna kastade upp kom att sammanstråla på nordsidan av den dåvarande ön. Häftigt! Tusen tack för att det hände.

Vi skojade under fikat om att vi kanske hade det för bra. Jag kunde inte låta bli att leka Petter och Vargen och skrämdes om att alla djuren dök upp, fikasugna, runt hörnet så att vi blev tvingade att bryta upp snabbt för att rädda det som räddas kan.

Vi hann både fika och njuta klart innan det blev en sannsaga. Först kom ”Hjärtat” lite försiktigt. Sedan hela ”tjocka släkten”. När Solveig nämnde frasen om att det fanns de som skulle bli tjurar som vuxna fick mina ben mer fart. Jag hann in i bilens trygghet. En kviga tittade in i backspegeln så den flyttades en bit. Någon annan verkade vara mer intresserad av bagageluckan. Själv satt jag och funderade på om det skulle funka med att tuta för att få väck de tiotal stora ”köttjättarna”. Min halländska verkade stå sig slätt. 😉

Nästa gång… Givetvis kommer det att bli en nästa gång. Då ska vi cykla runt om naturreservatets två kvadratkilometer. Området är en häckplats för ett 45-tal fågelarter. På våren och hösten dyker dessutom gäss och vadare upp på fint besök.

Vi var alla tre så nöjda med dessa ljuvliga timmar då vi gjorde tre stopp. På tal om stopp. Nu blir det stopp på inlägg ett tag. Vi har hemliga planer på G. 😉