Tjärfabriken på Furillen

På 1900-talet anlades flera tjärbrännerier på Gotland. Den här ligger på halvön Furillen.

Trätjära används som impregneringsmedel för att skydda trä, rep m.m. Tjära användes också inom medicinen, i tvålar och i salvor för behandling av eksem.

Tjära fås ur gamla stubbar som är rika på kåda. Omkring 1900 fanns det väldigt gott om stubbar på Furillen efter sågindustrin vid den tidpunkten. Denna tjärindustri startades 1921 av lantbrukaren Konrad Bergbohm och Svante Lilja som var förvaltare på Furillens stenindustri.

Under krigsåren rådde brist på mycket. Då användes terpentin från tjäran som bränsle. Ända fram till 1980-talet har denna tjärfabrik använts. Ugnarna är försedda med eldstad och skorsten i tegel.

Upp till 300 grader gick det att få upp på ugnarna. Tre produkter tillverkades. A. Terpentin, B. Trätjära, C. Träkol. En ugns bränning kunde ge 200-250 kg tjära. Tjäran lagrades i stora trätunnor medan terpentinet tappades på flaskor i väntan på försäljning.

Efter ett dygns eldande fick ugnarna svalna, så man kunde ta tillvara på kolet som bildats. Kanske hann då arbetarna ta sig ett dopp i havet och umgås med fruar och barn.

Breakfast in Lörgeudd

En av våra numera väldigt många favoritplatser är Kyllaj på norra öjn. Fiskeläget och hamnen ligger intill Valleviken. Tidigt på morgonen ställde vi ”Den lilla blå” på grusparkeringen vid hamnen. Jag tror han var nöjd både med utsikten och att slippa hoppa omkring som sist vi var här. Istället tog vi av cyklarna och lastade därefter proviant och kamerautrustning. Vädret var perfekt för en utflykt på två hjul.

Starten var en riktigt brant backe förbi några hus och ”vikutsikt”. Pulsen steg rejält. Sedan planade grusvägen ut, förutom hålorna som vi sicksackade mellan. 😉 Det var betydligt smartare att cykla än köra bil. Förra gången vågade vi aldrig vika av, köra in på någon ännu mindre brant väg eller stig. Skyltar slösas det inte om till alla smultronställen. Inte konstigt alls. Då skulle det snabbt uppstå trafikkaos.
Nu var vi bombsäkra på att hitta rätt till Lörgeudd. En stund stannade vi först vid en härlig utsikt över Valleviken. Förra gången när vi körde bil gjorde vi också stopp på detta ställe. Då hade precis två män, som sovit i ett tält, vaknat.

I rätt väder är det ofta magiskt att uppleva en tidig morgon. Se lugnet och hur allt stilla börjar vakna upp i naturen. Det doftar också på ett speciellt sätt vid den tidpunkten på dygnet. Friskt och orört.
Du ser stenmuren vid boden i Lörgeudd. Den minner om en historia från kalktiden när kalkladans murar omgärdade träbaracken längst ut på udden.

Stolparna i vattenbrynet skvallrar om ett större bryggbygge från den tiden.

Två ruiner av två kalkugnar finns kvar på halvön. Den äldre byggdes 1662 och var i bruk fram till början av 1700-talet. Den yngre och bäst bevarade ugnen uppfördes 1870 och användes under drygt 20 år.
Till vänster på bilden över denna text ser du inseglingsmärket Lörgebacke kummel.

Lite länger upp på en ”kulle”, till vänster om fotot, satt vi och åt frukost. Vi hade bra utsikt över båtar, fåglar, den stora ”grushögen” på Furillen och mycket mer. Som vanligt bröt vi upp när det var som bäst.

Det blev mer rörelse på tillbakavägen. En del skulle ut med båt. Andra motionerade på olika sätt. Vi satte på cyklarna bakom bilen och åkte vidare till nästa vik, Hideviken. Dumt nog var badkläderna inte med. Vad mycket som hinns med när turerna startar lite efter fem. Kanske var det halvsex den här gången. Sovmorgon. 😉

Kolerakyrkogårdar

På vår cykeltur i Fårösund stannade vi till ett tag vid Franska kyrkogården. Under Krimkriget fanns på området en engelsk-fransk flottenhet.

Den ruggiga sjukdomen med kraftiga diarréer sprids via förorenat dricksvatten. Vattenstandarden är otillräcklig i de länder som kolera uppträder. Ibland kan det ske efter naturkatastrofer som jordbävningar.

Bakterien som är boven heter Vibrio cholerare och trivs vid låga salthalter i sötvatten. Enligt Folkhälsomyndigheten finns inte kolera i vårt avlånga land.

Patron Grubb som lät bygga ett kolerasjukhus här på platsen hade ingen större användning av det. För förloppet gick fort och oddsen för att överleva låg otäckt nära 0 %.
De avlidna begravdes av prosten Lyth. Offren för kolera lades i kalk. Deras fartyg sänktes till botten i havet.

Vid samma tid, 1854, begravdes ett tjugotal engelska örlogsmän på udden Ryssnäs på Fårö. Bilden är från ett inlägg 2019.

Raukar på torra land; del 1

När all tung is som täckte Gotland försvann, efter senaste istiden, höjde sig havsbotten. Det gick inte på en kafferast, utan väldigt långsamt.

Tidpunkten var ungefär för 11.500 år sedan. Det var då det gick att skymta klippor på öjn för första gången.

Det blev en intern fight när land och hav möttes. Vågorna slog upp och skavde på stranden. Märgelstenen och det mesta av kalkstenen hade ingen chans utan spolades med tiden bort.

Men vågorna vann inte fighten mot den betydligt hårdare revkalkstenen, en sten som redan från början var hopkittad. Därför finns det fortfarande i våra dagar kvar höga pelare med revkalksten – raukar.

Jättesko

Visste du att ordet Rauk är ett gammalt ord för höjd? Fast jag personligen är mest förtjust i raukar som har utsikt mot havet är det ändå intressant att se vad de tittar på långt upp på land. Vad rör sig i deras sten-hjärnor? Kommer de att raukrösta? 😉

Bergstroll

Otroligt att till och med böndernas plog kan stöta emot raukar under markytan, när det plöjs på åkern. Förstår du läsare vad du lärde dig? Ska bli spännande om någon får sig en tankeställare och svarar rätt.

Fotnot:
Vi cyklade denna stund omkring på Furillen.

Café Maffen

Efter att ha cyklat runt i Fårösund i 88 minuter längtade vi efter en mysig fika. Redan innan vi flyttade till Gotland läste jag om Maffen. Det beskrevs som ett charmigt och avslappnat café som var öppet året runt. Egentligen sysslar de med många saker. Det är ett bageri, lunchrestaurang och de gör både tårtor och smörgåstårtor. Catering står också på schemat m.m.

På bilderna ser det folktomt ut. Det var långt ifrån sanningen. Café Maffen är kända för en trogen stammisar som dyker upp när de öppnar klockan nio. På sommaren är det öppet varje dag. Resten av säsongen tar personalen endast paus på söndagarna.

Vilken text blev din personliga favorit? Min är den i mitten.

De ljumma vindarna och solen lockade ut oss.

Vårt mål var den ”gömda” trädgården med valnötsträdet och möjligheten att välja sol eller skugga. Därför fortsatte vi balanserandet med godsakerna. Tog det ”orgel” i trappan för att göra om det klassiska ta det piano, som inte passade in just nu i omgivningen.

Mums! Godaste mackan i år. Det tyckte både jag och Solveig. Dessutom kunde jag njuta av en svalkande cola light. När hade jag den möjligheten sist på ett fik på öjn? Bakom fotografen finns en scen där det ibland spelas livemusik. Ofta är det öns favoritband som underhåller för en billig peng (100-120 kr). Ibland har jag läst om kända artister som lirat här. Hade jag bott i Fårösund hade maffiga Café Maffen garanterat varit mitt stamställe. Fårövägen 9 är postadressen. Känn er som hemma.

Fardume slott

Någon gång under sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal byggdes de stenhus som kallas för Fardume slott. Mot vägen ligger bostadshuset med ett välbevarat förrådsrum i bottenvåningen. På våningen ovanför fanns tidigare en vardagsstuga med eldstad. Högst upp var loftet där ex. säd förvarades.

I folkmun kallas ruinen för ”Sören Norrbys källare”. Sören var en mytomspunnen dansk länsherre som styrde Gotland mellan 1517-1525. På hans visitkort kunde stått både kapare och sjörövare.

Om jag öppnar dörren till min egen fantasi. ”Det hade varit spännande att titta in som objuden gäst någon gång under de åtta åren som Sören var upptagen med annat på annan plats”.

Vi klev uppför trappan för att få en ny dos historia serverad framför ögonen.

För här uppe finns resterna av en kvadratisk kastal, ett medeltida försvarstorn, som kallas Mynttornet. Under senare tid användes det som magasin. Troligtvis har tornet varit fler våningar högre.
Husen och marken omkring ägs av Gotlands Fornvänner.

Till höger kan du skymta en del av Fardume träsk. Många fågelarter stortrivs i träsket med en kalkrik jord som fälls ut i vattnet. Det är inte ovanligt att tranor kommer hit och övernattar. Vattenväxter som vass och ag trivs också här.
Numera är träsket/sjön fridlyst.

Nordligaste tätorten

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

Sträckan mellan Visby och Fårösund har vi gjort många gånger i år. Eftersom vi bor i Norra Visby är väg 148 utan rondeller en smidig variant under högsäsong. Avståndet är ungefär 5,5 mil. Fårösund ligger precis intill havet. Det är både orten och sundet som heter Fårösund.

Jag lät Solveig ta hand om kameran medan mina ”cykelben” direkt sökte sig ner till havet. Vilken underbar morgon vi valde (i lördags). Klockan var ungefär kvart i åtta när vi lyfte av cyklarna från bilen. En del tog sitt morgonbad. Vi hann prata några ord med ett trevligt par.

Vi fortsatte att cykla in i en skuggig mysig miljö med bänkar lite överallt.

Både dessa bilder och fler foton kommer i ett eget blogginlägg i september.

Jag skulle kunna tänka mig att ha den utsikten från Strandvägen. Tänk att sitta där och njuta av havet, båtar och södra Fårö. Kanske lite mer påklädd i november.

Bunge Bunn var namnet på kalkugnen som byggdes 1849 av Edvard Israel Grubb d.y, som var en välkänd köpman och kalkpatron. Jag läste att det sägs vara den största ugnen på öjn. Dessutom en av de sista som var i bruk. Den togs ur drift vid 1800-talets slut.
Oj vad arbetarna fick slita under långa pass och dessutom taskigt betalt.

Jag som både pluggat film och troligen sett över tusen filmer trodde innan gotlanduppochner föddes att biografer på Gotland/Fårö skulle få en egen kategori. Pandemin satte käppar i hjulen för det. Däremot har vi köpt en läsvärd bok som heter ”Från Lada till Salong”, som är en guide till Gotlands biografer. En del av texten under nästa bild har jag hämtat från den boken.

Undrar om ryktet stämmer? Skulle biografens namn egentligen varit Royal och allt handla om money? Eftersom en neonskylt med fem bokstäver blev för dyr… 🙂
1940 var den moderna biografen med 255 sittplatser klar. Huvudfilmen i premiären var klassikern ”De tappras legion” med populära Gary Cooper i huvudrollen. Han och många fler har jag som filmisar.

Stucken kvarn byggdes 1868 och har en vridbar topphätta som ställs i riktning efter vinden. (Kallas Holländare) Kvarnen är ett byggnadsminne. De flesta som är på väg att ta färjan till Fårö lägger säkert märke till kvarnen. Själva noterade vi att timern var på väg att berätta att 88 minuter var till ända. Vad härligt att ha nerförsbacke till fiket som vi äntligen skulle besöka. I förra årets ”Kryssa på Gotland” hade jag med en zoomad bild därifrån, med en man vid entrédörren. Minns du som var med? I år behöver ingen med vattuskräck, den 1 november, hoppa ner på botten i en bassäng. Istället ska du få starta på marken och sedan klättra uppför berget med namnet… 🙂 Poängen för de som svarar rätt av de tre alternativen till bilden kommer att få fler poäng än förra året. Snart är det bara två månader kvar till första bilden. Men redan 15 oktober startar kvalet till sista ”Korsordsmästerskapen”. Tio uppgifter. De tjugo första i tabellen bjuds in till mellanrundan 1 november. I finalen är det bara tio deltagare.

Kartan tog jag kort på innan resan. Annars hade det varit mer pedagogiskt att färglägga var vi lämnat ”cykelspår”. Ingen är perfekt.

En del av naturreservatet på Furilden

Norra delen av Furillen/Furilden är sedan 2009 ett skyddat naturreservat på 1,3 kvadratkilometer. Här skyddas växter och djur som är hotade att försvinna.

Det är en rik örtflora på strandängarna.

En gles tallskog växer ovanför strandängarna. Där finns också flera våtmarker. Vissa år häckar lärkfalk inne i skogen.

Fåglar som håller till här under året är bland annat rödbena, grågås, tofsvipa, storspov och skedand. Sedan vet jag inte om kor räknas in i gänget. 😉

Från fågeltornet hade vi utsikt över stranden vid Fitudden. Solen hade ingen lust att visa sig denna morgon. Men som tur var hade inte regnet det heller.

Eftersom vi hade med cyklar och packning vände vi här.

Vilken fin hårdpackad stig de gjort så rörelsehindrade kan få ta glädje av platsen. De når både en anpassad grillplats och fågeltornet med ramp.

Som svar på ”gammal skåpmat” i tidigare inlägg. Vi bjöd inte på frukost. Antagligen sov de gott i tältet.

Inte ens när vi kom tillbaka från andra cykel-etappen såg vi något livstecken från tältet.
Nu ska jag ta paus och fortsätta läsa i boken ”En främling knackar på din dörr”. Passar ”dubbelbra” med tanke på att Håkan Nesser är författaren och själv bor på Furillen.

Charmigt fiskeläge på udden Saxriv

Vårt slutmål med cyklingen längs Stenkusten var att nå fram till udden Saxriv och beskåda det charmiga fiskeläget Graustäde, som på ”myndighetsspråk” heter Grostäde.

På strandvallen på Västervikens västra strand står träfiskebodarna strategiskt placerade.

Bodarna är byggda i stolpverksteknik under olika tidsepoker på 1900-talet.

Båtarna är också byggda i trä, varav en var en gotländsk tvåmänning.

En svanfamilj bröt mot ensligheten på den karga, steniga och vackra udden. På tal om fåglar. Egentligen är det fågelvägen väldigt nära till populära Blå lagunen. Vilken kontrast det är en dag i mitten av juli, i en jämförelse mellan de två platserna. En novemberdag jämnas det naturligtvis ut. Då sitter givetvis de flesta hemma och kurar och väntar spänt på nästa korsordsgåta och bildfråga i de två tävlingarna på gotlanduppochner. 😉

Den andra bilden är en favoritbild för oss. Det ser nästan ut som det är ett hus som är utbyggt åt olika håll.

I 1982:års kulturminnesprogram står det att Grostäde är en utpekad kulturhistoriskt särskilt värdefull fiskelägesmiljö. Jag kan skriva under på det. Vi fick gratis en inblick i fiskarnas hårda arbetsvillkor, samtidigt som vi kunde njuta av den estetiska upplevelsen i en mycket vacker och ovanlig trakt på öjn. Nöjda intog vi sadelläge och trampade tillbaka samma väg som vi kom ifrån.

Huppegupptäcksfärd

Den femte juli, klockan 5.30, åkte vi från Visby. När vi nådde Bläse kalkbruk började ”Den lilla blå” att bli nervös. Bilen mindes alltför väl vad som hände här i början av augusti förra året. Då jag lyckades övertala Solveig att göra ett försök och lovade att vända bilen om det var hopplöst att lyckas. H-o-p-p-l-ö-s-t var det definitivt inte den gången. De stora groparna på den smala grusvägen var dessutom fyllda med nattens åskregn. Snabbt insåg även jag att det inte gick att köra slalom i snigelfart, men inte heller att vända bilen. Undra vilken hastighet vi hade som högst? Till slut hittade jag möjligheten att vända bilen. På en filt åt vi en tyst frukost och bestämde oss för att komma tillbaka nästa år och ta med cyklarna.

Nu var vi tillbaks på ”Bumpyroad” för att ta revansch. En gropig revansch.

Inte en droppe vatten i groparna den här gången. Mycket av cykeltiden gick åt att parera och ha koll på underlaget, men trippen var värd sitt pris. Den exotiska platsen är ett spännande kustavsnitt med sin klapperstensstrand och låga tallar ovanför. Det sägs att vattnet är kristallklart och oftast varmt långt in på sensommaren.

Kuststräckan på en knapp mil mellan Bläse och idylliska fiskeläget Ahr kallas i folkmun för Stenkusten. Undra var den fått det smeknamnet från? 😉 Vårt slutmål var inte Ahr, som vi visade upp här på gotlanduppochner förra sommaren, utan ett annat omtalat fiskeläge som dyker upp i nästa blogginlägg.

Havsspejare

Vi tog som vanligt massor av bilder. Flera som var tagna mot solen blev ratade när vi valde ut femton stycken. Så här har vi egentligen vänt och är på väg tillbaka. Undra vad det handlar om för slags markering. Släktfejd? Fiskerevir? Gårdsgräns? Vägtull?

Kunde inte låta bli att ta med det enda huset (förutom fiskebodarna) och den enda bilen som vi såg på den långa, blåsiga, hoppiga och märkliga cykelfärden. Medvinden tillbaka var megapopulär hos de de två cyklisterna. Vi undrade såklart om bilparkeringen höll sig inom de strikta reglerna på öjn. Undra är i alla fall tillåtet. 😉

Sträckan vi cyklade tur och retur är egendomlig att beskriva. På något vis är den vacker i sin sparsamhet. Eftersom havet under alla år sköljt bort den finare jorden mellan stenarna, har stranden blivit en extremt torr och näringsfattig miljö för växtligheten. Det fiffiga är att växter som normalt tillhör andra miljöer passat på att utnyttjat stenstranden där de slipper konkurrera i ett frodigt och högvuxet växttäcke.

Det sägs att Stenstranden kanske är det bästa stället att leta fossil på. Den här gången cyklade vi mest…

Får jag välja fritt från kartan föredrar jag att ha medvind på hemvägen. Vi flög nästan fram. Nu var det dessutom varmare i luften. Molnen var hela tiden spännande att iaktta.

Till sist var vi tillbaka i Bläse. Vi var tacksamma för att cyklarna var med på noterna under hela rutten. Två dagar tidigare hade de rullat på asfalt längs Fårös raukar. Två helt olika upplevelser. Gotland levererar ständigt. ❤