Givetvis blev det ett extra stopp

Efter vårt tidiga morgonbesök vid Bläse kalkbruksmuseum (du ser de två konformade skorstenarna i bakgrunden) och den misslyckade hoppiga krypkörningen mot mytiska fiskeläget Graustäde, när ”Den lilla blå” signalerade ljudligt: ”En meter till och jag drar min sista motorsuck”, lyckades jag vända det tjuriga fordonet och istället stanna till vid Bläse fiskeläge, som vi noterat på ditvägen.

Rent geografiskt befinner vi oss långt upp i norr, vid kanten av Kapellshamnsviken, som enligt ”nätinformation” ska vara Gotlands bäst skyddade vik.

Är det någon bloggbesökare som undrar varför kuststräckan mellan Bläse och Ahr kallas för Stenkusten? 😉

De som seglar in till hamnen i Bläse behöver bara ta sikte på de gamla kalkugnarnas skorstenar. Annars lär det vara svårt att missa det höga vita kalkstensberget. Djupet ner till botten ska vara minst fem meter. Den nya hamnen byggdes 1916.

När vi stod ute på piren ett par timmar tidigare zoomade vi in Bläse fiskeläge och bestämde oss för att gå ner dit på ”hemvägen”. Innan vi körde vidare mot Blå Lagunen och andra spännande stopp.

Hallshuks fiskekapell

På en platå vid en av Gotlands vackraste kustmiljöer ligger kapellet med utsikt mot horisonten där himmel och hav möts.
När Gotland blev svenskt 1645 lät drottning Kristina, som var djupt religiös, uppföra kapellet. Under första hälften av 1800-talet var kapellet ofta använt. en stor orsak var att fiskeläget nedanför då var ett av Gotlands största.

Sedan följde en lång mörk period där pengarna sinade. De värdefulla inventarierna flyttades allteftersom till Gotlands Fornsal och lösöret såldes på auktion.
Till slut var kapellet en ruin och användes som islada för fiskarna och i en speciell del fanns en lekstuga för barnen i Hallshuk. Fiskarna förvarade även hö till djuren i ett utrymme.

Men nya ljusare vindar blåste in. Många saknade samlingspunkten som funnits i ca 300 år. Starka personligheter började samsas för nya mål. Till och med en landsomfattande insamling påbörjades 1937. Förste man som skänkte pengar var ärkebiskopen Erling Eidem. Du som läste gårdagens blogginlägg såg gåvan från Ångfartygs AB Gotland. Här låg de också i ”framfötterna” och lämnade bidrag snabbt.
Undra hur många människor som var på plats sommardagen 31 juli 1949, när det var återinvigning av kapellet?

Tio år senare var det dags för invigning av klockstapeln. Invigningstalet hölls söndagen den 13 september 1959 av biskop Anderberg.
För dig som gillar extra detaljer kan jag nämnda att klockans vikt är 42 kg och att klockan är gjuten av S.CH. Grönwall från Stockholm.
Kapellet är framför allt på sommaren populärt för både vigslar och barndop. Det arrangeras både aftongudstjänst och sånggudstjänst. När de anländer kan de njuta av klockringningen. Annat var det förr. När det var dags för gudstjänst i Hallshuk slog man på en trumma. Denna trumma finns att beskåda på Gotlands Fornsal. Vi ska försöka komma ihåg att fota den när vi kommer dit.
Det fina fiskeläget i Hallshuk kan du se och läsa om här.
https://gotlanduppochner.com/2021/06/22/hallshuk-fiskelage/

Sneglade mot Norge

Under sextiotalet gjorde Norge betydande fynd av olja i Nordsjön. Detta förde med sig att den svenska regeringen beslutade sig för att undersöka de svenska mineraltillgångarna. Hoppet var att finna rejält med ”svart guld”. Sex platser valdes ut där provborrningarna gjordes. Dessa var i Kattegatt, i Östersjön, runt Siljan, på Öland, i Skåne och på Gotland. Bäst resultat uppnåddes på sistnämnda plats.

Berggrunden på Gotland består till stora delar av korallrev med mellanliggande lager av kalk- och märgelsten. Reven har bildats av organismer. Under tidens gång har organismerna ombildats till kalksten, olja och gas. Oljan återfinns i berggrund som är mer än 400 miljoner år gammal.

På norra Gotland kan det finnas ett par miljoner fat olja enligt oljebolaget Tethys Oil.

Efter SGU, Sveriges Geologiska Undersökning gjort sin kartläggning på sextiotalet startade OPAB, Oljeprospektering AB sin verksamhet på Gotland, den 19 augusti 1969.
Storhetstiden för oljan på Gotland var under sjuttiotalet. Orsaken var den tidens höga oljepris. OPAB genomförde 241 borrningar över 18 områden på hela Gotland och utvann närmare en halv miljon fat olja.
Även internationellt visades stort intresse för olja på Gotland. Ett exempel var Sagacity Holding från Nya Zeeland som ansökte om tillstånd att få leta olja i Gothem.

I maj 1987 tog Gotlandsolja AB över ”stafettpinnen” från OPAB. Bolaget höll sedan på till 1993.

De du tittar på i detta blogginlägg är borrutrustningen vid Risungs, i närheten av Rute socken på norra Gotland. Detta är den enda helt bevarade oljeutvinningsanläggningen i hela Sverige. Platsen har blivit förklarad som byggnadsminnesmärke.

Oljan här vid Risungs hade bra kvalitet. Men utvinningen blev dock för liten. Efter 14 år avvecklades därför verksamheten.
Totalt utvanns 100 000 kubikmeter på hela Gotland. Över 30 000 av dem utvanns på denna plats.

Bungenäs uppför; 4-4

Vi insåg att framför oss låg en tuff uppgift. På två hjul och låg växel ämnade vi ta oss uppför ”berget”. Det gick betydligt lättare än Lotsbacken i Slite.

Jag vet inte exakt hur många hus som finns i Bungenäs, men 25-30 familjer lär bo här på sommaren. Husstilen är mycket speciell och byggnationerna sker i i ett behagligt tempo. Fem hus är gjorda i befintliga bunkrar och två hus i gamla militärbaracker. En glasdörr leder exempelvis in i underjorden. Jag tittade just nu på bilder på nätet. Ser häftigt ut. Allt passar otroligt bra in i sammanhanget och platsens historia & natur.

Ett morgondis låg över ön Bungeör med sin fyr.

Det var behagligt varmt för en stunds fika med vacker vy.

Nu var vi inte längre ensamma. Jag vågade inte fråga om det fanns plats längst fram. 😉

Från början försökte jag komma ihåg hur vi cyklat. Så vi skulle hitta tillbaks. Behövdes inte, insåg jag när vi nådde denna trevägsskylt. De rostiga gamla härliga skyltarna fyllde sin funktion på flera sätt.

Mer än nöjd med Bungenäs. ❤



Bungenäs kalkbrott; 3-4

Det tredje inlägget ska visa upp det som en gång i tiden var Gotlands största kalkbrott. Undra vad som hände med de upp till 200 anställda, när brytningen lades ner 1963?
Resten av bilderna kommer i ett svep. Ibland kan du skymta byggnader från de två tidigare inläggen om Bungenäs.

Underbart att cykla omkring mitt i Gotlands historia. Nu återstod det att ta sig upp med cyklarna. Vårt mål var att hitta något mysigt ställe att fika på. Helst med utsikt över havet.

Bungenäs retro; del 2-4

Jag hade gärna sett svartvita foton från den här byggnadens storhetstid. Då var det en konsumbutik. Vad hade de för varor till försäljning? Numera är det ett mysigt fik med en nostalgisk inredning. Vår plan var att göra ett blogginlägg om bara kaféet Nyströms. När jag letade aktuella öppettider några dagar innan vår tripp, insåg jag tyvärr att Bungenäs inte någonstans skulle ha öppnat säsongen 2021.

Vi parkerade cyklarna och gick en sväng längs halvöns kustremsa.

De höga ugnarna finns kvar. Allt på Bungenäs verkar göras varsamt och med en fingertoppskänsla av rang. Joachim Kuylenstierna håller i ”rodret”. Målet enligt honom är att det ska vara bilfritt och byggstopp på sommaren.

Det började märkas att det laddades för vad som snart väntade. Vi såg att en bakdörr på Nyströms var öppen och här var det också aktiviteter på G.
Kalkladan har blivit konsertlokal och bar. På samma plats ligger Bungenäs matsal. Det finns också ett galleri/konsthall. Under juli månad är Bungenäs ett av Gotlands hetaste besöksmål.

Här vid den gamla stenpiren fraktades kalken ut i världen. Då fanns det säkert ingen hängmatta att gunga i. Fanns det tid för barnen att leka? Om pulsen är hög här snart var våran just då låg och jämn. Vyn mot havet var behaglig och stillsam.
Välkommen till nästa del som handlar om kalkbrottet.

Bungenäs stillhet; del 1-4

Innan vi flyttade till Gotland läste jag på rejält om ön. Att få komma till Bungenäs var ett av de första stora önskemålen. Jag såg fram emot kombinationen av stillhet, natur, kultur och vatten.
Vi bodde i Fårösund och våra egna cyklar var med på hemestern.

Nog har jag läst om möjligheten att låna en militärcykel. Uppgifterna har tydligen samlat lite för mycket tidsdamm. Sorgligt att ärligheten läggs åt sidan för personer utan rent samvete. 😦

Vilken tur vi hade. Annars hade vi inte haft tid att njuta. Trots at vi hade hjälmar på huvudet. 😉
Egentligen är det så att halvön Bungenäs var stängt för allmänheten under nästan hela nittonhundratalet. Under storhetstiden fanns här Gotlands största kalkbrott med upp emot 200 anställda. 1963 lades kalkbrytningen ner. Då tog militären området i besittning som ett övningsområde för KA 3, Gotlands kustartilleriregemente. KA 3 fanns mellan 1937-2000.
Men sedan 2005 råder lugnet i detta bilfria område.

Spindelnätet matchar de rostiga skyltarna, som fått vara kvar över ett annat slags nät, vägnätet.

Solveig fick ta täten när vi valde skylten som du inte kan läsa. Kalkbrottsvägen tror jag den heter.

Kombinationen av att min cykel rullar snabbare och suget som jag alltid har efter havet, gjorde att jag sögs som en magnet neråt. Jag hade inget annat val än att sitta stadigt på sadeln i nerförsbacken. 😉

Under tiden vek Solveig, som tagit över kameran, in till vänster på Förvaltarvägen.

Sockerbolaget övertog kalkbrottet 1921. Fem år senare stod disponentvillan färdig. Undra hur många rum det finns i den pampiga villan? Bjöd de dit alla arbetarna på ”kalkstek” en sommarkväll om året? Inte ens min vilda fantasi tror svaret är på två bokstäver.

På ett ställe såg jag utmärkt villan från min plats därnere. Men mest njöt jag av utsikten över Bungeviken.

När Solveig kom ner fortsatte vi den spännande cykelfärden. Jag älskar sådana här krökar, där jag inte vet vad som väntar runt hörnet. Inte en sekund tänkte jag på att vi någon gång måste göra en rejält uppförsbacke för att nå ”Den lilla blå”, som troget väntade utanför ett taggtrådsstaket.
Välkommen till tre delar till. 😀


Färgklickar i Brissund

Idag lyser solen igen över Visby. Annat var det i förra veckan och i helgen som gått. Stundtals har regnet vräkt ner så att tanken på att ge sig ut, om ens för en kort stund, genast bytts ut mot den mer förnuftiga tanken: Stanna inne!
Igår blev det ändå en tur till ett par av våra favoritställen Själsö och Brissund.

När vi går längs havet vet vi inte riktigt var gränsen går mellan de båda platserna, men de är lika fina båda två. Bosses väderapp ”lovade” att det skulle vara uppehåll hela eftermiddagen och den höll vad den lovat. Det blev inte en enda droppe regn, men både hav och himmel var konstant grå. Det är i sådana stunder som det gäller att inte fästa blicken på alla de grå nyanserna utan att istället börja leta efter färgklickarna.

Det var bara att rikta blicken neråt en stund istället för att titta ut mot havet…

… och ibland gick det bra att titta uppåt också…

Det visade sig att det fanns färgklickar både här och där…

… och de påminde oss om att augusti, trots allt regn och rusk, faktiskt är en av våra sommarmånader.

Nu är det visserligen bara ett par dagar kvar av augusti och september är en höstmånad. Men vi vet att hösten kan bjuda på många soliga, fina dagar med klar, hög luft och en alldeles fantastisk färgpalett att njuta av! Så glöm inte – det finns färgklickar, även om det ibland ser ut som att det mesta är grått.

I ur och skur

Här sitter jag less och tänker i moll. Utomhus vräker det ner. Morgoncyklingen är inställd. Cykeln ville inte ut från förrådet. Jag försökte inte ens övertala den.
Ändå måste jag vara rättvis, analysera och lyfta på varje ”sanningssten”. För tänk att vara en rauk som måste stå ute i alla väder och årstider. Minut efter minut, kvart efter kvart… år efter år… Fördelen är såklart att de blir härdade och gnäller inte över småsten som vi små människor ibland gör över småsaker.

Jag stod i Slite och vaktade cyklarna och våra ägodelar medans Solveig klättrade upp och fotograferade. För vid detta tillfälle var vi i Slite och cyklade våra 88 minuter.

Jag hade glömt bort att det finns raukar på land på två ställen i Slite.
Nu grävde jag i gotlanduppochner och såg att vi la in ”Raukarna i Slite” den 29 augusti 2019. Det märks verkligen att jag mognat som människa. 😉 Inte så konstigt med tanke på att det på söndag har gått exakt två år. För i den texten var jag mer som en omogen kart. Eller är det tvärtom?
Här är länken:
https://gotlanduppochner.com/2019/08/29/raukarna-i-slite/

Bläse kalkbruk och museum

Ända sedan medeltiden har det brutits och bränts kalk på Gotland. Från början bröt varje gård kalk efter behov. Under 1600-talet förvandlade rika köpmän och borgare kalkbränningen på ön till en mycket stor lönsam industri.

De mäktiga kalkpatronerna håvade in otroligt med pengar på sina ugnar. Men tänk dig in hur en arbetsvecka för de som gjorde grovjobbet var på den tuffa tiden. Vilken medelålder hade stackarna? Carl von Linné skrev efter sitt besök vid ett kalkbrott 1741 följande: …luften i huset är fullare med kringflygande kalkpartiklar än någon kvarn av mjöldoft. Dessa kalkpartiklar lägger sig på arbetsfolkets läppar så att de därav är fulla av utslag och hudlösa.

Kalkhanteringen i Bläse startade i slutet av 1800-talet. Produktionen pågick fram till 1945. Under andra världskriget var kolbristen stor. Som mest jobbade här 140 man. Ett helt samhälle växte fram kring bruket bestående av arbetsbostäder, disponentvilla, affär och café. Glansperioden för kalkbruket i Bläse var på 1920- och 1930-talet.

Sedan 2015 finns vid strandkanten konstverket PORT MOT HAVET av Gösta Wallmark. Detta har vi sett flera gånger på instagram och på foton i böcker & broschyrer. Stenkul att äntligen få se det på riktigt.

Här ser du den stora ”pulkabacken” av mordmassor och halvbränd kalksten.

Bläse kalkmuseum är öppet på sommaren. Här kan du få följa kalkens väg från sten till kalk och få veta hur arbetarna levde. De belyser även kvinnoperspektivet i Gotlands kalkindustrihistoria.
Georg Moberg var en av arbetarna. På sin ringa fritid snidade han träfigurer som finns utställda på museet. Under sina sista levnadsår blev han erkänd som konstnär. Sådan fakta gör mig varm i ❤

Järnvägssträckan till brottet är återställd och det har gått ett Stentåg tur och retur för turister fram till 2019. Förra året var turerna inställda. Jag vet inte hur det varit i år. Vi såg inget tåg under vårt tidiga morgonbesök i trakten.

Kalken användes inte bara på Gotland. Mycket av kalken exporterades till platser runt hela Östersjön. Därför var det givetvis viktigt att kalkbrotten låg nära en bra hamn.