Redan en bubblare

Vädret var perfekt när vi tog med filt och en picknickkorg och åkte norr ut längs kusten. Visst hade jag tänkt mig en fikastund någonstans vid havet, men jag brann även för att se en fyr jag sett på Lotsverkets flygfoto.

Ur Fyrhandboken hade jag memorerat in vägbeskrivningen. Läst om bitvis mycket dålig grusväg mot fyren. Att fyren var svår att finna då den är belägen innanför en grind på en privat skogbevuxen tomt. Ha. Jag spikade platsen direkt. 🙂

Stopp och belägg. Sjöfartsverket äger fortfarande fyren men… inte heller lockade texten: Fyren ligger 27 meter över havet. Kusten stupar här brant mot stranden. 😦
Ingen chans alltså att ta det från havssidan och att stå och vänta på att löven skulle falla… då hade kaffet blivit starkt och kallt. 😉

Istället fortsatte vi till det för oss okända naturreservatet Björkume. Sista tvåhundra meterna till p-platsen var rejält hoppiga. Hade jag inte sett en bil på avstånd skulle jag inte trott det var en väg eller fanns en p-plats inom räckhåll.
Vi pratade en stund med det yngre paret vid den parkerade bilen. När vi skulle åka hem träffade vi på en skånsk kvinna och hennes gotländska man. Härligt att få prata en stund med 4 stycken medmänniskor. Annars…

… kändes det som det var vi och havet. En underbar upplevelse. Som om vi befann oss långt bort i världen. Som jag ofta gör blev det en egen promenad runt ett spännande hörn.

Men det var inte ens lätt att gå försiktigt för att behålla balansen. Dels på grund av underlaget, alla dessa stenar i olika storlekar, men framför allt på grund av lutningen. Framkommer kanske inte på fotona. Det var knappt jag vågade ta fram kameran ur fodralet.
Jag såg en hel del olika fåglar på stenar längre ut i vattnet. Synd ingen kunde berätta för mig vad det var för arter. Hade jag inte haft min brutna mellantå skulle jag fortsatt till nästa hörn. Var rätt säker på att där fanns ett litet fiskeläge med endast två bodar och två skjul. (Visade sig stämma efter samtalet senare.)

Därför återvände jag till filten. Pussade min gamla klasskamrat. Störde henne när hon läste. Slumrade till en stund. Men mest njöt jag av det mäktiga runt omkring. Nästan overkligt. ❤
Till slut signalerade gubbkroppen. Min inre röst hintade om att jag hade tre möjligheter för att slippa rygg… eller sa den stenskott? 😉
A. Bygg vidare. Men jag tror det är förbjudet.

B. Klättra uppför det lilla berget. Det går snabbt utför. 😉

C. Fika.
Det var ett lätt val. Jag behövde inte singla ”förbjuden sten”. Givetvis… 😉

Ps. Min bloggrubrik valde jag för att utflykten är med som en bubblare på sidan under min header, ”Tio i Topp för varje år.”
Kanske tar den sig in på listan när jag sammanfattar året. Eller så hinner det hända nya saker. Det kommer inte att bli en lätt uppgift, men roligt att ”återtänka” en stund. (Jag gillar att hitta på nya ord.)

Raukarna i Slite

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser. 
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.

När vi var på Gotland på semester hade jag ingen vetskap om raukar i Slite. Men när jag började gräva i litteratur och nättrådar lärde jag mig mycket nytt under solen. Vilket jag fortfarande gör varje dag. Helst under regndagar= inomhusdagar. Gotland fascinerar mig på många olika sätt. ❤

Det var en jobbig lutning upp och värre neråt på hemvägen. (Syns inte så mycket på fotot).
Däremot noterade jag att det mörknade på himlen och verkade dra ihop sig till en rejäl regnskur som vi inte var klädda för.

Ett mullrande som tycktes komma från… min dumma fantasi som aldrig tycks ebba ut.

Även du utan fantasi måste hålla med om att det syns hur arg Sten Rauk blev när jag närmade mig.

Jag vände mig om bakåt och ropade.
”Solveig! Googla lugnande ord till uppretad rauk.”
Jag hörde en kvinnlig röst bakom mig muttra något om att min fantasi hade semester. Men vrålet framför mig tog över igen. Från någonstans på mitt hjärnkontor plockade jag fram lugnande raukiska fraser som direkt fick effekt. Tror du mig inte?

Ha! Jag lyckade till och med få fram bättre väder och Sten Rauk stängde lydigt munnen. Jag borde ha en lysande framtid som framgångsrik Raukmedlare. 😉

Det är alltid kul att ta sig tid och studera raukarna från olika håll. Samma rauk kan påminna om olika saker från skilda vinklar. Det är endast fantasin som sätter gränserna eller spärrarna.

Utsikten var varierande. Fabriken Cementa har du säkert hört talas om. Därifrån exporteras cement till många delar i världen. Min fantasi hade ännu inte helt lagt sig tillrätta. Den tänkte på julafton och avsnittet med campingsemestern och Långben som bilförare. Vet du vilken ”scen” som jag syftar på?

Småbåtshamnen såg trivsammare ut.

Därute ligger den ö som jag längtar efter att besöka. Assunden går inte att nå via Slite med bil. Däremot från en annan plats. Det måste vara rätt väder, helst rätt årstid för att lyckas med att få full valuta av besöket. Jag älskar att planera. Ibland lyckas jag. Andra gånger inte fullt ut. Samtidigt vill jag alltid ha utrymme för spontanitet. Det är omvägen/något oväntat som kan bli dagens största ögonblick.

Då var det nerför som gällde. Undra om det är okej att rulla ner som jag gjorde för några veckor… år sedan? Mamma brukade inte vara så glad när jag kom hem som GrönBosse. Förstod inte riktigt varför. 😉 Gick lite bättre när jag kom hem som VitBosse. I nästa inlägg ska jag försöka bli SeriösBosse igen.

Simma eller sitta i bilen?

Påläst som jag ibland är så visste jag att färjan TILL Fårö går hel- och halvtimmar. En annan detalj, det behövs inget intag av ”sjösjukepiller” inför resan på havet. Turen från Sveriges största ö till den nionde största i vårt land tar bara åtta minuter.

Redan efter några timmar på den mindre ön kändes och upplevdes det, som om vi annars i vardagslivet bodde på fastlandet i Visby. Hjärnan kan gå på vad som helst.

Vi missade 14.30 färjan med 1 minut. Orsaken var ett vägarbete i Lärbro.
Dumt att inte utnyttja tiden. Jag lyssnade med ett halvt öra på bilrepliken.
”Du gör inte som när vi skulle åka till Wien. Tänk på att det är jag som sitter vid ratten och jag väntar int…”
”Det är lugnt. Jag simmar över.”
”Bra. Då vinkar jag till dig.”
”Sorry! Tyvärr ingen backspegel med mig.” 😉

Vinden var iskall och påstridig, trots solens besök.

Kalkugnsruinen i Fårösund var i bruk i femtio år, mellan 1855 och 1905. Denna ugn låg perfekt nära havet. Undra till vilka länder som exporten gick?

Bäst att inte sticka ner till färjeläget. Fast det var svårt att inte lyda benen och en del av min ärtstora hjärna som helst ville stanna tiden för ”jag ska bara”.  😉

Jag är förtjust i gamla kvarnar. Är du också det?

Bäst att inte göra en Wien-repris. Simma lockade inte längre. 😉

Eftertext:
Tillsammans med mobilbilder blev det nästan 900 st tagna foton. Därmed finns det en del att göra på hemmaplan den närmaste tiden. Därför svarar jag med en symbol efter eventuella kommentarer.
Med tanke på väderläget på södra fastlandet måste jag säga att vi hade en otrolig tur de tre dagarna. Trots att jag hade både mössa och vantar på under fredagskvällens utflykt och det småregnade till och ifrån.
Småduggade gjorde det inte när jag vaknade fem i fyra på söndagsnatten mitt i en djup dröm. Då vräkte det ner och Tor lekte med sitt trumset, hammaren och tände ”tomtebloss”, precis ovanför vår pepparkaksstuga. Det var omöjligt att somna om.

Den viktigaste dagen för oss var absolut lördagen. Vi åt då frukost redan klockan 6 och fick en stund senare uppleva fantastiska timmar, som vi förhoppningsvis aldrig kommer att glömma. ❤
Jag har läst att ”Rauksafari-sträckan” har ett par hundratusen besökare varje år.
Vi mötte inga bilar på hela den världskända kustremsan. 😀  Tänk att vi hade den smala slingrande kustvägen helt för oss själva. All tid för att njuta och inte behöva parera med andra större fordon. Vad är oddset för det?

Frågor till alla bloggbesökare:
Har du varit på Fårö någon gång?
Om JA på frågan. Vad tyckte du mest om? Minst om?
Om NEJ. Vad skulle du vilja uppleva/se på den lilla ön om du kom dit för första gången? Vilka tre saker lockar mest?
Om du fick välja helt själv. Vilken av de tolv månaderna hade du helst rest till Fårö?

Väder kan vi tyvärr inte styra själva. Trots att jag håller på att läsa Jonas Carlssons bok. Undra hur ”Regnmannen” kommer att sluta.  😉

Grausne Norra raukområde

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser.
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.


Detta raukområde finns på vägen ner mot Lickershamn. Här finns ett tiotal större och ett flertal mindre raukar. De högsta är 6-7 meter höga. Det ser ut som två näsor som hälsar på varandra.

Denna lägre rauk är färsk och ännu inte så hög. Men om några tusen år så ska den ha växt till sig. 🙂

Raukarna har formats av Littorinahavet för omkring 7000 år sedan.

Från kullens krön är det en vacker utsikt ned mot Lickershamnsviken. Spanar rauken mot havet och ser fiender komma med skepp? Eller njuter rauken av en solnedgång?

Flera av raukarna är bevuxna av murgröna. Gissa vilken blomma som är Gotlands ”landskapsblomma”.

Kvinnan känner jag bestämt igen. Var det inte hon som flög upp till Umeå och hälsade på mig och… sedan blev inget som förr.  ❤

Lickershamn fiskeläge

Bilen förflyttade sig ca 3 mil norr ut på länsväg 149 från Visby, innan chauffören vek av vänster mot havet.

Lickershamn är ett populärt sommarställe med två badstränder, ett uppskattat friluftsområde…

…och detta gamla fiskeläge med en touch av ”Glassgubbens” modernitet. 😉

De flesta bodarna är från 1930-talet då hamnen byggdes.

Men ett par är troligen från 1700-talet.

Fiskeboden är öppen på helgerna året om, dagligen sommartid.

Blir du frestad? Jag hade antagligen valt laxen.

De har ett stort sortiment av varmrökt fisk och vid vissa tillfällen även färsk fisk. De säljer tillbehör som potatissallad och sås. Glass och dryck går också att köpa här. Mums.Vad hade du satsat på? Vad hade du undvikit? 🙂

Det lär finnas kvar yrkesfiskare som lägger till i hamnen.

På medeltiden var Lickershamn en centralhamn.

Någon hade bråttom hem från den heta sommaren 2018.
I bakgrunden ser du Gotlands högsta rauk. Vet du eller kommer du ihåg vad den heter? Annars är det bara att gå till kategorin raukar i höger spalt.

När vi åkte tillbaka uppför backen från hamnen stannade vi till vid ett annat raukområde. Mer om det en annan gång. 🙂

 

 

Gotlands högsta rauk


En varm dag i slutet av augusti tog vi väg 149 upp längs stenkusten. Målet var att återse en av våra gamla favoritplatser, Lickershamn. (Foton därifrån kommer i ett annat blogginlägg)
Vi parkerade bilen vid hamnen och gick in i ”skogen”. Det var en bra promenadväg uppför Jungfruklinten. Vadmusklerna fick direkt bekänna färg.

Vilken torka det var på många ställen i Sverige förra sommaren. På Gotland var det extra tufft. Vi uppmanades på hemmaplan, att vara försiktiga med användandet av vatten. De luttrade gotlänningarna var säkert vana sedan förr.

Det är härligt att få anstränga sig fysiskt för att nå ett mål. Samtidigt var vi rädda för att det skulle bli ett åskväder. Som du ser på fotot såg det riktigt mörkt ut på himlen en bit bort.

Vårt mål var att komma nära Gotlands högsta rauk, Jungfrun. Dess topp når 12 meter över den platå den står på och 26 meter över havet. Imponerande.

Det ser ut som ”stendjursvakten” har somnat och drömmer sött. Vilket djur tycker du det liknar?

När min fantasi ändå håller på – kan jag inte låta bli att skriva att det ser ut som en bror till Hoburgsgubben håller utsikt däruppe. Okej! Det kan också vara en kusin. 😉

När vi återvänder hit nästa gång hoppas vi se blåsippor.

När vi var i Lickershamn en gång när barnen var yngre valde vi att gå ”havsvägen” mot Jungfrun. Barnen och deras pappa gillade att balansera och till slut hoppa mellan stenarna. Till slut fick vi ändå ge upp och jag fick ta fotot en liten bit ifrån.
Avslutningsvis kan du få läsa sägnen som ligger bakom namnet Jungfrun. Ta fram en näsduk eller en bit hushållspapper. Livet och kärleken kan vara mycket. ❤

”Någon gång på1000-talet bodde en rik och mäktig man som hette Likajr i Lickershamn. Denne man hade en dotter som hette Öllegard.
En gång när Likajr kom hem från ett härnadståg söder om Östersjön hade han med sig en ung pojke som fånge. Pojken, som hette Helge, var son till en besegrad hövding.
Helge fick växa upp bland Likajrs trälar. Helge och Öllegard blev med tiden förälskade i varandra. Hennes far såg givetvis inte detta med blida ögon och bestämde sig för att sätta stopp för romansen.
En höstdag lät Likajr ställa till med en stor fest nere vid hamnen. Före festen hade han låtit sina män med hjälp av långa stegar lyfta upp Öllegard till toppen av den höga rauken ute vid vikens mynning.
Kan du läsare gissa varför?
När alla var samlade till festen förkunnade Likajr, att Helge skulle få gifta sig med Öllegard om han kunde hämta ner henne från raukens topp.
Helge tvekade inte en sekund. Han antog utmaningen och började klättra uppför den branta klippan. Eftersom han var både vig och orädd lyckades han ta sig ända upp till sin älskade.
Men – det värsta återstod. Att ta sig ner igen, och nu var han inte ensam. Han höll sin älskade Öllegard i ett fast grepp och försiktigt började han ta sig nedför den brant som vette mot havet. Om han råkade slinta eller tappa greppet fanns åtminstone en viss chans att de skulle hamna i vattnet och inte på de vassa strandklipporna.
Klättringen tog säkert sin tid, men gick bra i inledningen. De spända åskådarna började snart tro att han skulle klara det, och att Likajr skulle bli tvungen att uppfylla sitt löfte.
Då kom plötsligt en pil vinande genom luften och träffade Helge i huvudet. Skyttens namn var ”den dåliga förloraren” Likajr.
Helge och Öllegard störtade handlöst ner i havet, där de försvann i vågorna.
Några av åskådarna begav sig omedelbart ut för att försöka rädda Öllegard, men förgäves. Både hon och Helge hade slukats av det djupa havet.”