Lunderhageviken

Några stenkast från Bläse och Stenkusten stannade vi till vid Lunderhageviken.

Jag upplevde det som om Stenkusten redan presenterat sig för oss. Visat hos vackra, hårda smakprov via massage på alla osynliga triggerpunkter under fötterna.

Fiskebodarna ligger utspridda i Vallesviken, som ligger i större Kappelshamnsviken.
Det går inte komma så mycket längre norr ut på Gotland. Endast en dryg mil återstår av landytan. Det var den sträckan som vi precis hade avverkat på två hjul. Gotland har väldigt många rätter att bjuda på. Här finns något för alla.

Inga större problem för ägaren att förklara för nya vänner vilken bod som de ska träffas vid. Jag syftar inte på fågelholken.

Till vänster ser du möjligheten att kliva upp och ner i Grodde naturreservat.

Nu väntar vi in senvåren och chansen att få besöka fler fiskelägen på Gotland och förhoppningsvis några till på Fårö. Innan dess blir det andra ställen i mer lä. Årets första blåsippa har vi redan sett på insta. Skönt när det går mot ljusare tider. Syftar såklart på väder.

Den stora högen i Kalkriket

När vi kom tillbaka till Bläse efter vår härliga, guppiga cykeltur längs Stenkusten gjorde vi en liten trampande avvikare.

Det finns ett högt spår med restprodukter efter alla kalbrytningsår.

Härifrån får man en bra överblick över omgivningen runt Kappelshamnsviken.

”Den lilla blå” stod parkerad intill Bläse Kalkbruksmuseum.

Nedanför slagghögen är det populärt att skriva namn och annat med vita stenar från marken.

De tre ovala bilderna är från förra årets inlägg i Bläse. Den gången när vi gav upp försöket att studsa omkring i de djupa vattenhålen, längs Stenkusten, med ”Den lilla blå”. Det var helt klart ett bättre alternativ att cykla den härliga och ovanliga natursträckan. Nu klarade vi oss undan och fick till och med rabatt för de endast tre tillfällen som ”Den lilla blå” fick bilterapi. Eller är det min fantasi som spelar mig ett spratt? 😉

Bovikens fiskeläge

När vi tog oss ner till stranden i vackra Hideviken hade vi två promenadmål. Förra gången visade gotlanduppochner raukfältet, som vi fick klättra upp till. Men först…

… passerade vi moderna Bovikens fiskeläge och…

… hamnen. Ser du kaptenen på skutan Buster? 😉

Bodarna ligger i två rader ovanför hamnen med tallskog bakom. Röda Granebo blev en favorit.

Undra vad det här är för någonting? Tankarna går till mörka, otäcka saker.

Vi gick förbi fiskeläget två gånger. Andra gången var efter vi varit uppe och hälsat på raukarna och beskådat den fina utsikten över bukten och nejderna.
Det har hänt flera gånger att jag fått frågan om hur många fiskelägen det finns på Gotland.
Jag har svävat på svaret och berättat att jag kommit över olika antal, i skrivande form. Lättast är det att slå fast vid att det gjordes en stor inventering på öjn, som sedan redovisades 1973. Då var det exakt 200 stycken. Väldigt många prickar på kartan längs Gotlands kuster. På bloggen är Bovikens fiskeläge nummer 65. I verkligheten har vi sett fler. Ibland rör det sig bara om några enstaka bodar. Ofta finns det heller ingen namnskylt.

Naturreservatet Hideviken

Jag är mycket förtjust i vikarna på östra kusten av norra Gotland. Hideviken är en sådan halvhemlig plats. De som vill ha en mysig lugn stund på en finkornig sandstrand måste älska sommarbesök på denna yta, utan alltför mycket stoj och stim. Njutbart balsam för själen. ❤

Men vi hade haft vår lugna stund vid frukosten i Lörgeudd. Cykla hade vi också hunnit göra en bra sträcka. Nu var det apostlahästarna (gå till fots) som gällde. Först genom en skog. Sedan blev det fel någonstans. Vi fick gå tillbaks en bit innan vi hittade en grusväg som tog oss dit vi ville. Fiskeläget som vi efter en stund passerade kommer i ett eget inlägg.

Nu var det slut på slätmarksvandring. Vi gjorde oss beredda för att ta oss upp på klinten, som reser sig 30-40 meter innanför Hidevikens västra strand och har en höjd på cirka 6 meter.

Utsikten över viken mellan tallarna. Till höger, utanför bilden, skymtar de gamla stenbrotten. Där står parkerad en gammal buss. Minns det från ett tidigare besök, när vi var här på semester och hamnade lite offside.

Nedanför klinten ligger åtskilliga nedrasade stenblock.

Bland tallar, enstaka granar och enar står ett 35-tal raukar. Den största är 6,5 meter hög.

Här blev jag en aning besviken. För jag har flera gånger i en bok njutit av den vackra, 3 meter höga raukporten med utsikt. Jag vet att det två hektar stora området är naturskyddat sedan 1931. Men kunde det inte vara tillåtet att hålla ”sly” borta från den magnifika utsikten? Eller är det övertramp?

Besvikelsen la sig tillrätta. Vacker utsikt belönades jag med ändå. Svårast var att hålla reda på de nyfikna fötterna. De ville gärna ta fler steg fram till…

Nu var det dags att tänka på refrängen. Oftast är det svårast att ta sig ner. Även där gäller det att tänka positivt. För ner kommer man alltid. På ena eller andra sättet. Helst vill jag vara i ett stycke. 😉 På tillbakavägen valde vi djärvt en annan väg och lyckades dofta oss fram till ”Den lilla blå”, som väntade snällt i skuggan. Utan att fråga Solveig rattade jag ”fel” håll och guppade fram till bussen som jag zoomat in med kameran en stund tidigare.

Jag har läst artiklar, att det genom åren varit utomhuskonserter vid det gamla stenbrottet. Säkert en njutbar akustik.

En Holländare i kalksten

Just denna bild är en repris. Kvarnen fanns med i inlägget från när vi cyklade 88 minuter i Fårösund.

Men Stucke kvarn är värd ett eget inlägg i kategorin Kvarnar.

1868 byggdes kvarnen som är en Holländare – med en vridbar topphätta som ställs i riktning mot vinden. Jag tror det var 2014 som den blev ett byggnadsminne. Kravet är därmed att den inte får förfalla eller vanvårdas. Hela kvarnmaskineriet med hjul, axlar, kvarnstenar och mjölkista finns kvar.

Om du googlar kommer du fram till en artikel från 2014, där det står att Stucke kvarn är till salu. Vad har hänt sedan dess? Hur många pratkvarnar har ventilerat så vinden tilltagit i Fårösund? 🙂

Det står att det är tillåtet att bygga en ny bostadsbyggnad intill kvarnen, enligt fastighetsmäklaren. Det nämns förslagen att starta bageri och café på tomten. Med tanke på alla som väntar på att få komma ombord på Fåröbåten i juli vore det mer läge att gå runt i kön och sälja dryck och tillbehör. Många tankar fladdrar förbi. Men mitt förnuft berättar att jag ska parkera ”pennan” och istället ta en förmiddagsfika i vårt inomhuskök.

Kauparveröset

När vi var på väg till Fårö såg jag skylten med namnet som jag kände igen från mina timmar med research. På hemvägen, på rätt sida väg 148, körde vi in på grusvägen och passerade ett par bostäder innan vi några hundra meter längre in på skogsvägen kunde parkera ”Den lilla blå”.

Vi ögnade igenom texten på informationstavlan som berättade att vi befann oss vid Kauparve i Lärbro socken. Vi var där för att beskåda den utgrävda bronsåldersgraven Kauparveröset.

På hela Gotland finns det över 1 300 bronsåldersrösen och ca 400 är riktiga storrösen. På norra Gotland, som vi befann oss på, är de ofta gjorda av kalksten. Kauparve tillhör den gruppen. En gång i tiden var röset ungefär 3 meter högt och 18 meter i diameter.

Det gjordes här arkeologiska undersökningar 1941 och 1948 samt 1967 då röset totalundersöktes och murarna frilades. De konstaterade att det har byggts i olika omgångar. Längst in fanns en tornliknande konstruktion av staplad kalksten. I mitten hittades två stenkistor med skelett efter tre personer och några gravgåvor i brons. De stötte sedan även på fler gravar från järnåldern.

Söder om röset finns en kista av resta kalkstenshällar. Kanske var det platsen där de offrade till de döda inne i röset?

En intressant tidsresa i en intensiv julivärme, där vi inne i skogen upplevde det som om luften stod helt stilla. Tyvärr gjorde WordPress det också för en stund sedan. Trots att jag sedan mitten av oktober vidtagit privata åtgärder.

Kaffekannan eller kamelen?

Vi var kvar på udden Lörgeudd, som vi cyklat till från Kyllaj. Frukosten var avklarad. Betydligt bättre utsikt än från vårt ”hemmakök”. Varför smakar det nästan alltid bättre att äta och dricka utomhus?

Nu var det time för att utforska raukarna, som finns på den vackra udden med utsikt över Furillen.

Den här tyckte Solveig liknade en seriefigur.

Bland de femtontal låga raukarna är denna mest välkänd. I folkmun kallas den mest för ”kaffekannan” och ”kamelen”. Vad tycker du den liknar? Något helt annat?

Ett par timmar senare kunde vi jämföra med ett annat raukområde. För att nå det fick vi klättra en bit. En liten stund till ville vi njuta av Valleviken, innan vi bytte vik. Lörgeudd är en av pärlorna i den gotländska kalkstensskärgården. Jag tror inte det är så många människor som tar sig hit. Varken turister eller infödda.

Bara en tredje gång

Det blev så att vi i somras hamnade här en tredje gång. Precis som för två år sedan befann vi oss i närheten. Den här gången hade vi besökt lanthandeln med tusentals saker att beskåda. Nu ville ville vi och den medhavda kaffekorgen umgås utomhus.

Efter vi druckit kaffe och ätit något gott vandrade vi in i det som finns kvar av kyrkan som byggdes på 1200-talet. På de här två åren hade det hänt en del nytt. De hade restaurerat och förstärkt vissa saker och även bättrat på informationen.

Solveig passade även denna gång på att ta den branta ojämna trappan upp till utsikten medan jag ”höll ställningen” nedanför.

Här har du informationen från vårt första besök.
https://gotlanduppochner.com/2019/07/07/14-bara-odekyrka/

”Kajsa-Stina färjar fåret”

Utanför biblioteket på Fårösundskolan står en skulptur av Anders Thorlin. Verket är gjort i brons och gotländsk kalksten. Anders fick inspiration från en speciell historisk person i Fårösund.

Hennes namn var egentligen Katarina Kristina Hägglund och hon var från Strux, Bunge. Hon föddes 6 januari 1831. Troligen blev hon snabbt Kajsa-Stina med sina medmänniskor. Med tiden gifte hon sig med en färjeman som rodde över personer mellan Fårösund och Fårö. När hennes make dog 1873 tog Kajsa-Stina över hans jobb. Så om du tittar på min rubrik (som är konstnärens namn på skulpturen) ska det självklart vara ett J och inte ett G med tanke på hennes arbetssyssla.

Kajsa-Stina ska ha rott och seglat över folk nästan ända fram till sin död 1900.

Inte svårt att förstå att Kajsa-Stina var en beundrad och aktad kvinna för sin unika bedrift. Kan du se framför dig hur hon ror över sundet i ett riktigt busväder? Undra om det fanns män som var både impade men mest avundsjuka? Själv tror jag att hon lätt vunnit ”bryta arm” mot de flesta. Hur betraktade kvinnorna henne? Jag tror få av dem skulle vilja ha hennes jobb. Möjligtvis en solig vindstilla julidag. Kajsa-Stina har inte lämnat spår efter sig. Snarare breddat en stor farled i sundet mellan Fårösund och Broa på Fårö.
Hon fick aldrig uppleva när den första motordrivna färjan kom tio år efter hennes död. Sedan 1937 har färjetrafiken varit statlig och avgiftsfri. En av de moderna färjorna har namnet KAJSA-STINA.
Kvinnan var verkligen en legendarisk färjekvinna. ❤

I stigluckan vid Bunge kyrka finns detta enkla, över hundra år, träkors över legenden Kajsa-Stina.

Det här huset cyklade vi förbi under våra 88 minuter på två hjul. Det ligger bredvid vattnet och bara en liten bit från färjorna. 2014 beslutade Länsstyrelsen att huset skulle bli ett byggnadsminne på Gotland. Namnet på huset är ”Kajsa-Stinas färjemansboställe”. Huset var en offentlig miljö som alla resande mellan Fårö och Gotland kom i kontakt med. Färjemansbostället är Gotlands enda bevarade äldre färjelägesmiljö och därmed ett unikt tidsdokument från en svunnen tid.

Tjärfabriken på Furillen

På 1900-talet anlades flera tjärbrännerier på Gotland. Den här ligger på halvön Furillen.

Trätjära används som impregneringsmedel för att skydda trä, rep m.m. Tjära användes också inom medicinen, i tvålar och i salvor för behandling av eksem.

Tjära fås ur gamla stubbar som är rika på kåda. Omkring 1900 fanns det väldigt gott om stubbar på Furillen efter sågindustrin vid den tidpunkten. Denna tjärindustri startades 1921 av lantbrukaren Konrad Bergbohm och Svante Lilja som var förvaltare på Furillens stenindustri.

Under krigsåren rådde brist på mycket. Då användes terpentin från tjäran som bränsle. Ända fram till 1980-talet har denna tjärfabrik använts. Ugnarna är försedda med eldstad och skorsten i tegel.

Upp till 300 grader gick det att få upp på ugnarna. Tre produkter tillverkades. A. Terpentin, B. Trätjära, C. Träkol. En ugns bränning kunde ge 200-250 kg tjära. Tjäran lagrades i stora trätunnor medan terpentinet tappades på flaskor i väntan på försäljning.

Efter ett dygns eldande fick ugnarna svalna, så man kunde ta tillvara på kolet som bildats. Kanske hann då arbetarna ta sig ett dopp i havet och umgås med fruar och barn.