Vägen var väl ingenting – målet var allt!


Egentligen var vi på väg mot ett annat fiskeläge. Då kom jag på vad en Instagramvän beskrivit för mig. Därför visste jag hur man spikade Agbod fiskeläge från en speciell plats. Lockelsen tog överhand när jag nådde Naturreservatet Storsund. Varför inte passa på? När vi ändå hade vägarna förbi…

Vägen var i början relativt skaplig. Sedan vet jag inte om den kunde kallas för väg. 😉 Möten med större fordon hade varit otänkbara. Vända var omöjligt. Jag försökte köra slalom mellan de allra djupaste hålorna. Det kändes som jag rattade en radiobil på Liseberg med målet att inte krocka.
Detta läste jag nyss på en känd gotlandsite: ”Fiskeläget är vackert, orört, men är du rädd om bilen skall du inte åka dit.”

Allt gick bra – dit. Hemvägen la jag in i ett ”glömmabortfack” i minnet. Men jag såg på Solveig att hon redan tänkte på återresan och inte kunde njuta som jag gjorde, som den struts jag ibland är. Allt har sina för- och nackdelar. Tillsammans är vi ett väl ihopsvetsat team.

När vi klev ur bilen var det som att komma in i en magisk bubbla. Läckra moln. Vindstilla. Behagligt varmt. Intressant miljö bakom fiskeläget. Orkidéer lite överallt. Men det är en annan bloggkategori. 😉

En fin träbrygga säger jag aldrig nej till. Kanske ingen idealisk badplats. Jag läste att det är dyig botten.

Det finns ett tiotal bodar i trä i Agod fiskeläge. De flesta är från sekelskiftet 1900. Förr var det bönderna i Kyrkbinge och Gairvide som fiskade här. De kunde fiska säl, id, abborre, sik och ål. Säl var för mig en överraskning. Det har jag aldrig haft på kroken. 😉 Men jag kan svaret på en korsordsuppgift: VILAR PÅ KOBBE, tre bokstäver.

En stund på ljugarbänken eller takklättring? 😉

Åldern tycks äntligen ha hunnit ikapp mig. (Solveig håller nog inte med). För jag valde istället att hitta detaljfoton.

Jag tror inte Solveig har lust att åka tillbaka till Agbod fiskeläge ens av anledningen att jag glömt kvar kameran eller mobilen.

En sista titt innan…

… den fina grinden öppnades och det gällde att hålla tummarna för att vi slapp breda skogsfordon och möten över huvud taget.

Ps. Det gick bra även denna gång. ”Den lilla blå” hade rejäl träningsvärk. I efterhand är det ett häftigt minne, till, att snacka om i framtiden. Nästa blogginlägg kommer att handla om statistik, med tanke på ett jubileum som inträffar då.

Norrlanda Fornstuga – en tidsresa bakåt i tiden


Om du vill uppleva hur det kunde se ut på en gotländsk 1700-talsgård ska du bege dig till denna plats.

Museet är skapat av gotlandsskalden Gustaf Larsson, hans bror John och deras pappa Johan Larsson.

Totalt finns det 12 stycken byggnader. Några av byggnaderna har agtak.

Det finns skyltar med information om vad som väntar innanför porten.

Redskapsbod från 1700-talet.

Tjärbod från 1860-talet.

Linastugan kom hit först. (Från Hörsne socken). Stugan uppfördes på tomten våren 1926. I denna stuga finns många intressanta saker att beskåda. Det går också att ta sig upp på andra våningen.
Noterbart är att människorna före oss, oftast hade en lägre längd.

Museet ligger vackert och en egen picknickkorg kan avnjutas vid borden. Det kostar endast 20 kr i entré, som vi swishade vid entrén.  (40 kr) 😊

En timmes sovmorgon


Tiden räckte inte till för att följa träskylten Sandy beach. Därför blev valet Stonebeach. Efter att ha gått en bit genom en tallskog nådde vi havet.

Två elaka varelser på två ben störde fåglarnas vila och sömn.

Även hägern tog det säkra före det osäkra och flög iväg till en sten längre bort.

Vad underbart det var med stillheten, ensamheten, tystnaden och det levande hoppet.

För det gick inte att komma ifrån sanningen att vi hade ställt klockan på 04:10 i stugan, för att skåda soluppgången. Inte specialstudera molnen eller väcka fåglar.
Som så ofta tog jag täten. Vågade inte chansa om solen ”vaknade” längre söder ut. Bäst att förflytta sig runt krönet. Var det inte extra rött där?

Hägern lyfte från vilostenen och flaxade vidare till tredje stenen – ännu längre ut.

Mitt hopp gick i mörker när Solveig berättade om ljuset på ”fel ställe” och molntäcket som… Hon hade givetvis rätt. Alltför ofta. 😉

Lyxig sovmorgon. 58 minuter. När vi cyklade ut till Folhammar vid midsommartiden var det 03:47 som gällde för en eventuell soluppgång. Vid första besöket rann det ut i dimman som en del bloggläsare säkert kommer ihåg, men det hade också sin charm.

Nu var vi morgonpigga. Ändå var det skönt att krypa ner i sängen och sova en stund till, i Mavens fina stuga – innan frukosten.
Stunden innan jag somnade tänkte jag på att vi upplevt tre varianter. Första gången dimma och spänning. Natten efter i Folhammar en romantisk soluppgång. Denna tredje variant var en vacker himmel och en gryende dag. Vad blir fjärde varianten? När jag somnade drömde jag om… 😉

Den tyngsta frukosten

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp.
Pärlorna är värda mer än ett inlägg.

Vi mötte ovanligt många bilar på vår väg upp till Lickershamn. Troligen var det en morgonfärja som var målet.

Där uppe kan du skymta Gotlands högsta rauk som var vårt mål. Det har för oss denna speciella sommar blivit många härliga och mysiga utflyktsfrukostar. Men detta var första gången som vi fick bära tungt en lång sträcka i uppförsbacke.

Inte kunde jag med att knacka på och be om bärhjälp. 😉

Härligt att vara tillbaka på en av våra gamla favoritplatser. Första gången som vi var här så tidigt på dygnet. Jag vågar inte skriva antalet bilder som jag tog på Jungfrun, som snällt stod stilla och poserade.

Andra föredrog att vistas på sjön. Jag låter dem vara anonyma. Annars zoomade jag in en riktigt bra bild.

Solveig hittade något intressant att fotografera.

När livet var som bäst bröt vi upp och började vandringen nerför. En promenad med lättare packning.

Bron minns jag väl från tidigare besök. På hemvägen gjorde vi avstickare mot havet på vägar, som vi aldrig rullat på förr. Ett ställe ska vi garanterat återvända till. Det gav oss mersmak.
https://gotlanduppochner.com/2019/01/15/gotlands-hogsta-rauk/
Här kan du läsa om Gotlands högsta rauk och den sorgliga sägnen som ligger bakom namnet Jungfrun.

Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”:
1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. Almedalens Bed, Breakfast & Fik
6. Själsö bageri
7. Jungfrun

Med naturen som granne


Vi bestämde oss för att fira vår tvåårsdag på Gotland i en stuga på Maven i Kappelshamn. Redan när vi klev ur bilen, framför vår stuga Almen, möttes vi av lugnet och pulsen gick ner i varv. Här satt vi och fikade och läste.

Fräscht och trendigt. För att slippa städa ovanvåningen höll vi bara till på den rymliga nedervåningen. Annars fanns det fyra bäddar däruppe. Förr hade våra döttrar älskat att få bo där lite för sig själva.

Det fina trädäcket med två solstolar och ett stort bord med flera stolar gav möjligheter. Vi följde solens kretslopp under timmarna. Mysigt att lyssna på skogens ljud. Grannar kunde bara anas på långt avstånd.

Spännande att ge sig ut på de slingrande spångarna. På våren och hösten finns det vatten och är fuktigt runt omkring dem.

”Ateljén” nämns som ett vardagsrum för både ägarna och gästerna. Där går att hänga både inne och ute.

Djuren som gick att upptäcka lite överallt på stugområdet är ett trevligt inslag för både små och stora barn. 😉

I ”Garden House” får gästerna plocka av örterna.

Naturen tar ibland sina egna vägar.

”Paviljongen” är en liten oas för den som vill läsa en bok eller äta sin medhavda frukost.
Vi fick en trevlig pratstund med Stefan som tillsammans med Anne är paret bakom denna naturvision, där de varsamt hanterat naturen och endast tagit ner de träd som behövdes för att bygga stugorna.

Godnatt ”Den lilla blå”! Bilden togs genom en smal glasruta långt ner på ytterdörren. Därefter satte jag timern på 04:10. Rena rama sovmorgonen – jämfört med när vi skulle upp för att se soluppgången vid Folhammar. Hur det gick? Det kommer i ett annat blogginlägg… 😉

Breakfast in Barläst


Från sent 1600-tal fram till 1907 skeppades det ut kalk till tyska städer vid Östersjön. Från början hörde Barläst till Pavalds gård i Lärbro. Sedan kom den driftige och legendariska strandriddaren Johan Ahlbom på Kyllaj (som jag skrivit om tidigare) och ”tog över” ägandet.

Kalkstenen bröts vid Hide kalkbrott och fraktades hit på vagnar med hjälp av oxar och hästar.
Vid hamnen finns tre kalkugnar från olika tidsepokrar.

Den runda ugnen är äldst. Troligen från början av 1700-talet. Den fyrkantiga är numera en ruin. Intressantast är den sexkantiga som byggdes 1882.

Vilket slit. Skulle du vilja göra en tidsresa och testa att jobba här ett provår? Läs det här först. 😉 Kalkstenen staplades i ugnen med plats för elden underst. När ugnen var fylld murades den igen och veden tändes via öppningen nertill. Då låg stenen som ett valv över den brinnande veden. Det tog tre till fyra dygn innan allt var färdigbränt. Under dessa timmar matades elden med ny ved flera gånger i timmen. Tecknet på att processen var klar gick att utläsa när röken svartnade och övergick till ett gult sken över ugnskransen.

Blåsor och frätsår var vanliga hos arbetarna som höll på med den lätta och farliga kalkstenen.

Det gick en 30 meter lång träbrygga med banor för stenvagnar upp till krönet på ugnen. Äldre kalkarbetare, två och två i bredd trampade upp sex meter till krönet. Vagnarna rullade på två parallella banor. När den ena vagnen lastad med ved och sten drogs upp, gled den tomma vagnen ner.

Kalkladorna användes som förvaring av kalken. Härinne läskades kalken genom att man hällde vatten på den för att få den att bli ett pulver. Därefter packades ”varan” i tunnor i väntan på export.

Baskista heter detta långa smala utrymme där det reparerades och byggdes mindre fartyg. Med hjälp av ånga blev träet mjukt och kunde böjas till lämplig form.

Två olika årsmodeller.

Från vår tidiga frukostplats kunde jag zooma in den moderna kalkindustrin, på den andra sidan viken – Cementa i Slite. Efter frukosten promenerade vi tillbaka till bilen och åkte till ett riktigt, riktigt fint smultronställe.  Eller vad säger bloggvännen Lollo?

Fotnot:
A; Namnet Barlast (med a) var den extra vikt i olastade fartyg med syftet att skutan skulle ha lika högt över vattenytan som när den senare var lastad. Fiffigt. 🙂
B; Lärbo Hembygdsförening fick 2002 detta kulturområde i gåva från Euerolime AB. En fin geist. Viktig för eftervärlden. Mycket intressant att visa upp. Speglar mycket av Gotlands historia.

Bäst bevarade medeltidshuset på landsbygden


Vi har förstått att den bevarade medeltida bebyggelsen på Gotland är unik för Sverige. En orsak var tillgången på sten som gav fantastiska möjligheter att bygga robusta byggnader i olika sammanhang. Allt från kastaler, bostadshus, lador m.m. Med hjälp av den lättbrutna kalk- och sandstenen skapades byggnader som stått sig väl genom alla år.

På mitten av 1200-talet byggdes stenhuset. Den främre delen som var en låg och liten vardagsstuga raserades tyvärr på 1800-talet och är ombyggd till smedja. I stugan åt, sov och arbetade familjen.

Packhuset är uppförd i tre våningar. En förstuga och kammare finns i bottenvåningen. Taket i det förstnämnda har kryssvalv medan kammaren har tunnvalv.

En smal stentrappa går upp till en andra våningens enda rum, högstugan, med bjälklag i taket. Förr fanns det i rummet målade glasfönster och här hölls fester.

Alla fototekniker måste tas till. 😊 För det är ett begränsat utomhusutrymme för oss intresserade och utanför är det privatägt.
En annan trappa leder inomhus upp till vinden som har tunnvälvt tak och hissport på gaveln. Förr fanns även en loftgång och trappa till övervåningen.

Här fick vi fotografera från vägen för att få med sista långsidan.

Fotnot:
Till Vatlings i Fole hittar du lätt. Om du åker väg 147 från Visby mot Slite finns en avtagsväg till vänster, en liten bit från Hejdeby kyrka. Om du vill se ett till historiskt stenhus, är det bara en mil till Lauks i Lokrume, som vi redan skrivit om i bloggen.

Solveigs första replik


”Ska vi åka upp till Ireviken?”
Förslaget kom när jag vaknade och jag nappade givetvis direkt.
Förra gången besökte vi fiskeläget.

Den här gången skulle vi trampa ny mark och följa viken norrut. Huvudmålet var att hitta två olika orkidéer som enligt anteckningar kunde finnas här. I viken blommar orkidérna röd skogslilja och purpurknipprot.

Solveig stannade upp och fotade växter på nära håll bland klapperstenarna.

Som det ofta händer, i alla slags sammanhang, ser Solveig inte skymten av mig när hon fortsätter framåt.
Fast jag njöt av naturen och solens försök att ta över makten från de mörka molnen hade jag ett tävlingsmål. För det hade varit häftigt att hitta orkidéerna först och få två poäng i vår interna tävling. 😉
Jag hade noga granskat bilderna och visste hur arterna såg ut. Långt senare hade jag nästan gett upp. Det var då min 2-0 seger grundades. (Foton kommer i framtiden i kategorin orkidéer på Gotland.)

När det vankas fika söker jag gärna upp den som ansvarar för det goda. Skulle vi sitta här på första parkett eller…

… på högsta parkett?

Det sistnämnda lockade mest.

Det hade nyligen regnat och när vi senare kom hem till Visby var det mörkt och blött. Men här hade vi vår egen zon.

När vi fikade njöt vi av utsikten från höjden. Bakom våra ryggar fanns rester av en fornborg. Härifrån hade de en bra koll på läget ute på Östersjön och kunde överraska fienderna.

Solen försvann en kort stund bakom molnen och bilden blev gråare. Ser du ”fågelraketen”? 😊

En del vill ha vind. Andra föredrar vindstilla.

Vi konstaterade ännu en gång, att det är jobbigare att ”bromsa” neråt än att gå uppför.

Nyhamn


Det finns en handfull fiskelägen som vi besökt flera gånger. Detta är ett av dem. Därför är bilderna från olika tillfällen. Skälet till att det inte kommit in tidigare på bloggen är att vi ville vänta in säsongens blåeld.

Till Nyhamn åker man kustvägen 149:an, norr upp från Visby. Efter 15 km svänger föraren vänster in på en sluttande grusväg som leder rakt ner mot havet och fiskeläget.

Här bedrivs enbart fritidsfiske. Undra om duon fiskat eller bara varit ute på en skön morgontur i det spegelblanka havet?

Gistgarden där man hängde upp näten för att plocka ur fisken (avbaining), reda ut och torka näten. Säkert snackades det en del ”rövarhistorier” om mängd och storlek.

I den tjärade lilla träboden finns ett litet museum med sängplats, öppen spis och gamla fiskeredskap. Undra om det är corona-anpassat därinne? 😉

Bakom bodarna blottade båtar bland Blåhavet.
(Bosse Busar)


Endast två av bodarna är äldre än 1930-talet. Men det finns skrivna bevis på att det fiskades från denna trakt på 1600-talet.


Vi satt på bryggan och drack kaffe en kylig sensommardag. Då kom en äldre man ut på bryggan och tog sig vidare ut i vattnet, bland de rätt höga vågorna. En riktig viking, tyckte en av bryggkrabborna. Sista fotot är taget från bryggan.

Tjelvars grav


Enligt Gutasagan var Tjelvar den första människan på Gotland. Han kom hit med eld och räddade ön som tidigare sjönk på dagarna. Tjelvar ska vara begravd i skeppssättningen.

Skeppssättningen är från yngre bronsåldern, ca 1100-500 f.Kr. Tjelvars grav är 18 meter lång och 5 meter bred. Skeppet är byggt av tätt satta stenar som avtar i höjd mot mitten. Innanför relingen finns en upphöjd fyllning av gråsten som ett påbyggt båtdäck.

1938 gick arkeologer igenom och restaurerade graven. Då upptäcktes en plundrad hällkista med brända ben och några krukskärvor.

På samma grusväg stannade vi till en stund vid de två fornborgarna från äldre bronsåldern, ca 0-550 e.Kr.

På Gotland finns ca 100 fornborgar, som inte kommer att få en egen kategori på bloggen. 😉 Däremot har det startats upp en ny kategori i efterhand, som jag tror ingen har noterat. Kan du se vilken jag syftar på? Ledtråd: Det är inte medeltida kyrkor. Men det bränns. 🙂

För att skapa en balans till dåtidens historia njöt vi av det som blommade på platserna vi besökte. En mix av historia kontra sommarväxtlighet.