Tur att vi var ensamma…

Häromdagen hämtade vi paketet som innehöll vårt nyinköpta stativ. Sedan var det bara att skruva ihop det… trodde jag… Fast riktigt så enkelt var det ju förstås inte. Att det kan finnas så många skruvar på ett stativ! I fredags var det dags för invigning. Utflykten gick till Björkume naturreservat.

På lägsta nivån ligger stativets tre ben rakt ut från mitten och kameran befinner sig en bit ovanför marken. Det innebär förstås att fotografen, dvs jag, kryper ner i jämnhöjd med kameran och hoppas på att inte någon annan ska komma gående på samma stig och fundera över vem det är som kryper omkring i närheten av stigen, samtidigt som ett av stativbenen ligger rakt ut över stigen. För det är förstås så att de finaste blåsipporna råkar växa där det är som krångligast att komma åt.

Sedan är det bara att konstatera att mitt macro och jag inte alltid är överens om var skärpan ska hamna eller vad som ska komma i focus.

Jag har inte fuskat med färgen. Såhär läckert blå var just denna blåsippa. Annars fanns det många olika färgnyanser.

Fastnade för den här ljuvliga, rosa varianten.

Inte måste man vara perfekt för att komma med på bild.

Knoppar är det något speciellt med.

Och vad hände här då?

Nästan lite science fiction över denna knopp…

Imorgon ska vi besöka Botan. Då får jag hålla koll på var stativbenen hamnar så att jag inte lägger krokben för någon. I Björkume var det tur att vi var ensamma…

Text och bild: Solveig Lidén

Vi delade på oss

För mig verkar det som om Länsstyrelsen i Gotlands län gör ett gediget jobb när det gäller naturreservat på öjn och det tillkommer nya hela tiden. 26 januari beslutades om ett nytt som får namnet Västers myr. När jag räknade på deras hemsida fick jag det till 153 stycken. Sex fler än listan som jag prickar av de naturreservat som vi besökt. Alla verkar också ha sin egen unika prägel. Björkume med sin karaktär av kustklint och barrskog fick sitt skyddsår 1995 och är närmare 240 hektar stort.

Direkt där vi parkerade bilen upptäcktes de första blåsipporna. Solveig invigde det nya stativet och sjönk ner på knä. Själv vandrade jag vidare med min kamera och en fikaryggsäck lämpligt på ryggen.

Du ser väl den snälla vaktande hunden på sista bilden? Bilden fick vara med i inlägget trots ”mittenmissen”.
Det rör sig om en dramatisk kuststräcka med en 30 meter hög kustklint. Ibland viker leden av en bit inåt land.

Är det någon som vet vad det här är? Jag gissar på en förankring av något. Min fantasi leder iväg mig till en förlovningsring som någon klippgubbe slarvat bort.

Hoppas Solveig tänker på att gå mot Lickershamn vid vägskälet. Annars blir hon utan fika. 😉 Undra var hon befinner sig? Inte en enda människa mötte vi under vår tid i naturreservatet.

Konstigt nog såg jag inget fartyg/båt ute på havet. Bara flygplanet i några sekunder. På hemmaplan hade vi blå himmel och sol. Men jag hade läst på min mobilapp att det skulle bli mer molnigt efter lunch. Så fort solen kom fram tog jag mig till en öppen plats, där jag fick värmen i ansiktet.

Självklart kunde jag inte låta bli att göra avstickare från den slingrande leden. Ibland för att komma nära den dramatiska klintkanten. Andra gånger för att jag spanade efter att hitta vita blåsippor inåt skogen. Ofta gällde det att flytta undan grenar med vassa taggar med vänsterhanden. Chansen fanns att Solveig skulle hunnit gå förbi på leden vid något tillfälle. Alltså tog jag fram mobilen och ringde… inte min fru. Täckning saknades.

Till slut hittade jag några vita blåsippor. Betydligt finare foton får du se i nästa blogginlägg, när Solveig berättar och visar några av sina bilder.

Till slut kom hon gående på stigen och vi kunde gemensamt ta oss till bordet och bänkarna. Inte så dumt med fika. ”Nytankade” och utan stopp och avvikelser gick tillbakavägen betydligt snabbare.

Platsen för brottet

Vi stannade till vid parkeringen och rastplatsen, med utsikt ner till Cementas kalkbrott i Slite. Här står några föremål utställda så vi får en första inblick i t.ex. den imponerade storleken på däcken som rullar omkring i kalkbrottet. Vi kände oss rätt små framför dem.

Kalkstenen bryts genom sprängning. Det är kanske bäst att inte hälla upp det heta kaffet ända upp till kanten på koppen. 😉

Det finns ett par större ”hål” i stängslet, medvetet för fotograferingsmöjligheter.

Undra hur många hus på fastlandet och på öjn som är byggda av cement från Slite kalkbrott? Cementet används även till exempelvis brobyggen.

Slitefabriken ligger strax intill havet. Gotlanduppochner kommer att visa upp den vid ett senare tillfälle.

Det här var starten för kategori nummer 52. En hel kortlek har vi fått ihop sedan starten 1 januari 2019. Nästa inlägg kommer att stanna kvar i den nya kategorin. Till dess kan du som är ny besökare se efter om någon av de andra kategorierna kan intressera dig. 🙂

Från en ny synvinkel

I populära Lickershamn har familjen badat, spelat minigolf, ätit, vandrat, klättrat och köpt saker i fiskeboden. Då har vi alltid parkerat bilen vid hamnen. Enligt Mari Jungstedt har Anders Knutas en sommarstuga en bit norr ut på grusvägen.

Nu var det inte just den stugan jag fiskade efter. Istället var det en källmyr som lockade. Inte för att besöka nu, men till sommaren. Alltför mycket snö i tallskogen och brist på skylt bidrog till att tanken släpptes för stunden. Innan vi körde fast och skulle behöva störa fiskarna vände vi och parkerade bilen en bit bort.

Med den här utsikten blir det perfekt att fika om en halvtimme. Först en uppfriskande promenad.

Första gången vi såg denna vyn. Tänk att vi satt däruppe vid Jungfrun och åt frukost i somras. Det var tungt att bära upp, men värt varje steg.

Det ska finnas en led att gå för att nå den yttersta spetsen. Ibland kan det vara praktiskt att vara en fågel.

Jag såg en man som förberedde sig för en fisketur. Senare hörde och såg jag skutan ge sig ut på havet. Hoppas han blev nöjd med morgonens fångst.

Vi är båda ”svaga” för Gotlandstun. ❤

Det här var i söndags. Nu finns säkert ingen snö kvar på stenarna.

En fröställning får avsluta ”bilderiet”.
Själva sökte vi oss tillbaka till kaffe och dopp. Inte i ”stenbottenviken”. Men våra döttrar älskade att bada på denna plats.
Helt klart njutbart att fästa blicken mot havet. Alltid händer det något intressant. Ibland för spännande, med tanke på att kameran låg inlåst i kofferten. Självklart behöver den också vila från allt tryckande.

Fotnot:
I nästa inlägg ska du få träffa en katt. Inte vilken katt som helst.

Elinghems ödekyrka på vintern

Tionde inlägget i kategorin FAVORITER I REPRIS. Fick Bara ödekyrka vara med måste såklart Elinghems ödekyrka göra sällskap. 🙂 Efter den lyckade morgonturen till Fridhems vattenfall följde vi upp dagen efter, med en lika tidig tur norrut. Denna gång fick kaffekorgen följa med. Första gången 2021.

Vi hade ett, än så länge, hemligt syfte med resan. På stora vägen var det i stort sett snöfritt. När vi vikt av mot Stenkyrka och en stund senare svängde in på en smalare väg gick hastighetsmätaren ner betydligt. Vi höll tummarna för att slippa möte med en bred bil. Inte mycket körbar väg fanns kvar. På vissa ställen ingen möjlighet att dra sig utåt kanten. Snövallarna var för höga och kompakta.

Några foton från den populära bröllopskyrkan. Kanske förekommer det även dop.

Morgonen innan mötte vi ett rådjur nära parkeringen i Fridhem. Kameran låg instängd i bagaget. Denna gång hann vi precis gå ur bilen, när ett rådjur visade sin vighet över ett staket. Då ägnade jag min vighet åt att få på mig ”rätt kläder”.

Tiden var fortfarande för tidigt för fika. Först ville vi ut till havet och gå en promenad på ”ny mark”. Testa en vägsträcka och planera för framtiden. Skön känsla att aldrig ha långt till kusten. Från väg 149 ”duggar” det tätt – ner till många fina platser. Vi hade ex. inte många km till en plats som jag längtar efter att besöka för första gången. Men först vill jag ha blåeld som en fond och att Solveig går med på att ha en svart bindel för ögonen en stund, medan hon njuter av musik och jag sakta och säkert tar oss ner för branten och drömmer om en mötesfri kvart. Alternativet är ”bergsklättring”. Hm. Tror Solveig röstar på andra alternativet.

Bro stainkalm & Bro ojkar

En liten bit, innan Bro kyrka, på vägen mot Fårö har vi varje gång noterat en rejäl ”stenhög” på hällmarken. Vid ett tillfälle i höstas passade det att ta oss en titt på det mäktiga bronsåldersröset Bro stainkalm, som är 4 meter högt och 38 meter i diametern. Förr var den betydligt högre. Tiden innan stenarna började användas till annat i trakten. Stengärden är ett exempel.

Kan det bero på att de moderna människorna inte tror på troll? De är inte rädda för att röra omkring i stenhögen, minska mängden, höjden och störa friden.

Enligt sägnen var trollen mycket rika och ägde en eftertraktad stor dryckesskål av guld. (Guldkalk) Prästen i Bro ville ha guldklimpen till kyrkan. Med kombinationen list och uthållighet lyckades han till slut lura till sig kalken.

På andra sidan vägen finns ett område med många fornlämningar. Här finns bland annat två skeppssättningar och rester från en kalkugn från 1800-talet. Mycket är dock numera igenväxt.

Mer nyfikna var vi på att hitta Bro ojkar. Ojkar betyder oxar.

Efter lite letande fann vi de två resta stenarna som enligt folktron varit två oxar. Så här var det. En rik bonde hade ett blint barn och hade berättat för prästen att han skulle ge kyrkan två oxar om barnet fick synen tillbaka. Redan under vägen till kyrkan hände miraklet. Barnet kunde plötsligt se. Genast vände bonden på ”stegkursen” och tog hem det seendet barnet och de två gåvorna. Du kan säkert ”stensäkert” räkna ut vad som hände. På en nanosekund förvandlades oxarna till två stenar utan svans. Det är viktigt att hålla vad man lovar. Både då och nu.

Tjuvarnas klocka

Vid Ganns ödekyrka finns även en klockstapel och klocka, som tidigare var uppställd intill det lilla kapellet vid kriminalvårdsanstalten i Lärbro.

Stapeln byggdes av anställda och interner. Sedan frågade biskopinnan Yvonne Anderberg någon på Bergholtz klockgjuteri i Sigtuna, om de kunde tänka sig att skänka en klocka.
De fick sin gåva och invigning skedde 30 maj 1964.

32 år senare lades anstalten ner. Stapeln och klockan donerades till Lärbro församling, som tyckte att en flytt av klockstapel och klocka till Ganns kyrkoanläggning skulle vara en god idé.

Idé blev till verklighet. 26 april 1997 skedde en ny invigning på en ny plats. Kanske var någon av byggarna från 1963 på plats. I min önskedröm var det en intern som bytt livsspår och livnärde sig som urmakare och guldsmed. Vid sin sida hade han en vänlig och söt fru från Hemse och tre välartade barn. ”Pappa! Varför kallas den för tjuvarnas klocka?”

Garbarns länning

Vi har besökt väldigt många nya ställen på Gotland under 2020.

Här hade vi några fina dagar vid Kappelhamnsviken på norra öjn.

Även små fiskelägen får ta plats på bloggen gotlanduppochner.


Härifrån hade vi klar utsikt över till andra sidan viken. Vi uppskattar att det finns kvar många vita fläckar. Många spännande stopp ligger framför oss. Helst tidigt på dygnet.

Nu är den stora frågan om vi ska försöka hyra denna båt eller…

… hoppas att båtpusslet är ledigt till vår ”spikade” vecka? 😉

Från andra hållet ser Garbarns länning ut så här. Länning är ett gammalt ord för förtöjning och uppdragsplats för båtar.
När jag gick ner till vattnet satte min fantasi igång. Först tänkte jag på hemska saker. Sedan gled tankarna över till Gunnel Mobergs tema grönt, på sin kalender i år.

Kan Gunnel vara inblandad till och med… ? 🙂

Tre bilder från samma plats. Vi längtar efter nästa säsong. ❤
Inte en enda soltimme har Gotland haft i december – än så länge. Imorgon lyser dock Lucia upp.

Höst vid Elinghems ödekyrka

Norra Gotland hade vi kvar att undersöka när det gällde hösttecken.

Därför gjorde vi en ny runda där huvudmålet var Elinghems ödekyrka, där vi var sist när våren precis hade slagit ut.

Undra om det var en brand som var orsaken? Det är försent att fråga någon som var på plats då. Jag minns att kyrkan byggdes i mitten av 1200-talet och var sockenkyrka ca 350 år. Troligtvis rör det sig om en fornborg runt den. I så fall är den ännu äldre än kyrkan. Nu klev vi in i det heliga och tog höstfoton därifrån istället.

Bra tajmat. Det större sällskapet med barn och hundar som fikat både inne & utanför ödekyrkan var klara och gick iväg mot husbilen. Solveig gick efter med en kaffemugg, som de glömt. Vilken fridfull fikastund på bänken framför kyrkan med höstträden omkring oss. ❤

Sedan blev det en störning på ”mystråden” när jag inte hittade min Libra-mätare. Därför gjorde vi en reserach av vår vandring bland höstlöven, under tiden som november skymningen kunde anas. Jag försökte se det positivt och insåg att om vi bara höll ut skulle mätaren synas till våren och då kunde jag ta av höstjackan… 😉 Antagligen låg Libra och smålog åt oss från sin plats i bilen – som jag missat vid en snabb check. Någon kris var det inte eftersom jag kan fixa till en app i fånen och vi behövde såklart ett extra motionspass efter… 😉

Gothem kastal

Den pampiga stora kyrkan Gothem visade vi upp för ett tag sedan. Den här gången blir det ett kort inlägg om kastalen framför den. Den lilla borgen är skamfilad av ålder från detta håll. Det lär tvistas om exakt byggdatum. Sant är att försvarstornet är minst från 1100-talet.

Följ med genom stigluckan så ska du få se sidan som är i bättre skick. Är du extra lång kan du ducka en bit. 😉

Hoppsan. Där gick både du och jag en bit för långt. Men den andra stigluckan var också sevärd. Vi gör ett nytt gemensamt försök.

Klart mer välbehållen och sevärd från detta hållet. En gång i tiden ska kastalen ha varit 9×9 meter och omkring 13 meter hög. Eftersom det är en öppen plats borde sikten varit god när det gällde att skåda fienden tidigt.

Det finns ”rätt många” kastaler vid kyrkorna på Gotland. Några har vi visat i samband med kyrkblogginlägg. Andra kommer att få egna inlägg.

Den som ligger vackrast beläget har vi fortfarande inte besökt. Sedan ska inte glömmas bort att det finns en kastal i medeltidsmuren i Visby. Där tänkte jag skicka upp Solveig en solig dag.