Hallshuk fiskeläge

På Gotlands nordligaste udde ligger Hallshuk Fiskeläge. Platsen ingår i det stora naturreservatet Hall-Hangvar.

Detta har under flera år varit en av Gotlands mest lönsamma fiskeplatser. Trots att det saknade en naturlig hamn och stenpiren inte byggdes förrän 1927.

Till platsen kom fiskare från hela Gotland, men även fiskare från Stockholms skärgård och Baltikum.

Undra när boden med skylten Museum är öppen?

Under långa perioder på 1600-, 1700-, och 1800-talen fanns det här gott om strömming, torsk och flundra. Till och med lax gick det att få upp på 1900-talet.

Tyvärr finns inte alla de gamla bodarna kvar. Jag läste att på 1940-talet bodde det ungefär 75 personer fast här och de flesta sysslade med fiske. För tre år sedan bodde här 10 personer året runt. 2021? Jag vågade inte ringa på husen med min kulram under armen. Det var trots allt en tidig söndagsmorgon och ”alla” tycker inte allt är KUL. 😉

När vi var här för några veckor sedan var det soligt, varmt, stillsamt och behagligt. Vi valde denna morgon att inte köra upp till den ca 25 meter höga klinten. Men vi har varit där två gånger förr. Första gången 2009 under en familjesemester. Avslutningsbilden är från det tillfället.

Då förklarade vi säkert för våra badsugna töser att vi absolut inte ville att de skulle bada vid stranden. Visserligen sträcker sig en grund kalstenshäll på havsbotten hundra meter ut från stranden. Men utanför den blir det bråddjupt och får underströmmarna tag i badaren …

I väntan på nytt kök; del 2

Inser nu på kvällskvisten att jag inte kommer att hinna med imorgon att lägga in del 2, som jag nämnde i förra inlägget. Därför kommer det samma dag som ettan.

Vi har flera gånger sett skylten med namnet Lullyhill, men aldrig tidigare har vår nyfikenhet vunnit över motståndarna, att fortsätta kustvägen mot något annat större mål. Den här gången var det ett lämpligt tillfälle, att se om vi kom någonstans eller måste vända?
Vi blev aldrig riktigt kloka på vad det var för något slags ”område”. En plats där man hyrde in sig en vecka/en natt ?
En lagom stor grusplats, för att ställa bilen fanns utanför området. ”Den lilla blå” tyckte det var skönt med skugga. Vi gav oss först in på en gammal spännande stig från förr – rakt in i snårskogen. Trafiken hördes som en trygghet när det började bli lite för många ”stigval” att hålla reda på. Efter att ha letat oss tillbaka till bilen fortsatte vi längs utsidan på gotlandstunet. Det var rätt kuperat, som det är i denna del av Gotland. Självklart måste vi få reda på vart stigen ledde. Det slutade med att vi kom fram till Snäck camping. Där gick vi ner mot havet en bit, innan vi vände tillbaka i uppförsbacken.

Lunchen intog vi på en plats som vi bott på förr. Restaurangen fanns kvar, men stugbyn har blivit privata bostäder, efter vi bodde i denna gula stuga. Vad bra våra döttrar hade det här. Mindre än femtio meter till pool, studsmatta, glass & godis och nya kompisar. I deras ålder var det guld värt.
Vår lunch i skuggan var mycket god. Mums.

Vi satt på en filt och studerade hur fågelungarna följde sin gräsandsmamma, en häger som lyfte för snabbt och många andra fågelarter som inte fick vara med i blogginlägget. Men när Snäckschimpansen envisades med att få vara med var det bara att lyda. 😉

Nu hade vi förflyttat oss till naturreservatet Galgberget. Solveig låg på en filt medan jag utforskade nya ställen, som jag inte trampat på förr. Men båda började vi längta hem och vi tittade allt mer på klockan. Vi såg naturligtvis fram emot att få se ”vårt nya kök”.

Ambulanshelikoptern från Stockholm gick ner för landning på sjukhusplattan. Plötsligt tyckte jag inte mina egoistiska tankar var viktiga längre. Istället gick tankarna till den medmänniska som teamet skulle hämta. ❤

Det här fikabordet ska jag visa Solveig någon gång, när vi kommer till Galgberget igen.
Svettiga och trötta drog vi oss hemåt. Vilken tajming. Vi mötte montören som var på väg bort med sin firmabil. Han var precis klar med vårt kök. Elen var också påkopplad. Innan vi åkte iväg tog Solveig kort på vårt ”gamla kök”. Nu tog hon nya bilder och skickade iväg dem först till våra döttrar. Som givetvis inte vågade skriva att det förra var snyggare. 😉
Imorgon ska vi leva i ett annat kök. Men nu ska jag packa vidare.

Fotnot:
Samma information till del 2. Jag svarar eventuella kommentarer med en…

I väntan på nytt kök; del 1

Vilken tur vi hade med vädret. För det är inte så kul att sticka iväg klockan 07:15 och sedan inte helt veta när vi ”kunde” komma hem igen. Punktliga var både montören och elektrikern som skulle koppla ifrån elen.

Ifall det skulle uppstå problem ville vi inte åka iväg för långt ifrån Visby. Första stopp blev vid Krusmyntagårdens parkering. De hade såklart inte öppet vid den arla tidpunkten. Vi kunde ända från gången utanför, njuta av deras ”trädgård”.
Istället för att gå ner direkt till havet valde vi att utnyttja allemansrätten och traska omkring från höjden, utanför de få privata husens tomtgränser.

En stund satt vi på en snitsig träbänk och njöt av utsikten mot Brissund fiskeläge. Ett sällskap var på väg ner för ett dopp när Solveig snabbt flög upp i ett hopp, från bänken. Orsaken var stora myror som attackerade hennes ben. Själv klarade jag mig helt från bett. Antagligen ansåg de att jag inte var lika söt. 😉

Vi följde blåelden ner mot strand och hav innan vi gick förbi bilen på parkeringen och fortsatte på en för oss ny stig, strax utanför privat område, mot ett hav i en annan färg.

Solveig fick nästan slita mig från vallmo, grönskan och utsikten mot havet. I lugn takt rullade vi vidare på de smala slingrande vägarna nedanför kustvägen och nådde Själsö bageri. Alltid ”nice” att fika här. Det hör till en sommar på Gotland. Tänk vilka veteraner vi blivit redan. 🙂

Det tredje stoppet var en avsvalkande promenad längs Själsöån, innan vi flyttade bilen några hundra meter ner till fiskeläget.

Själsö fiskeläge och en promenad längs stranden norr ut, tillhör också en favorit. Här har vi varit vid olika tidpunkter på dygnet. Kanske är solnedgångsbesöket mitt personliga favoritbesök här – än så länge. 😉

Fotnot:
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. Vi jobbar med att få allt på plats igen. Vilken skillnad till det bättre det var, när vi sju timmar senare kom tillbaka. Allt ljusare, vi upplevde också köket som större.
Vi håller även på att packa inför en ny hemester. Ska bli jättespännande att bo i en stuga på en helt ”vit plats” på öjn. 😀
Del två tänkte jag försöka hinna lägga in imorgon bitti.
På återseende.

Harudden

Återigen ett fint ställe som vi hamnade på, av en ren slump. Egentligen letade vi efter en äng, precis bredvid vägen, där det skulle finnas ungefär sju olika sorters orkidéer vid nästan exakt samma datum, enligt en ”dagboksanteckning” på en seriös sajt. (Endast fem år tillbaka i tiden). Kan någon lustigkurre med allt för mycket energi ha möblerat om? Just detta änge flyttades till Fårö och … 😉 Chauffören störde min fantasi.
”Ska vi svänga ner”? undrade Solveig. Sekunden efteråt kom jag att tänka på en Instagramvän, som hade lagt in en tilltalande bild från en plats med namnet Harudden. Jag hade frågat henne om vägen dit och insåg att vi var på rätt plats. Bara över ”hindret” för lammen och vidare ner på den smala vägen mot havet.
Med tanke på dikena hoppades vi slippa fordonsmöten.

Där stod några bilar och vi gissade på att det handlade om morgonpigga vandrare som gett sig iväg på tur.
Vilken underbar rutt det måste röra sig om längs den vackra kusten. Ett paradis för den konditionsstarke som uppskattar hav, fåglar, växter och fixar att bestiga branter på upp till 30 meter. Givetvis går det att dela upp vandrandet på etapper. Är man fler i gänget går det att placera ut bilar på olika p-platser. Då behövs ingen ”återvandring”. 🙂
Som ung hade jag älskat att bo på Gotland. Ett smörgåsbord av rang.
Hall-Hangvar som naturreservatet heter är det största på öjn. (Nästan 30 kvadratkilometer stort.)

Kliva över eller välja andra hållet?

Vänster eller höger? Alla dessa tilltalande val. Åtskilliga stenkast ifrån kolera eller pest.

Här var det blött. Där trivdes en speciell orkidé.

Själv trivs jag nästan alltid längs havet. ❤

Eller att hitta nästa orkidé först. 😉 Den där privata tävlingen som vi hittade på förra året är sedan Solveig blev med tungt macro inte speciellt rättvis längre. Därför har vi egentligen lagt den på is.

Eftersom vi åkt dit i EN bil var det en STOR fördel att skuggorna till slut möttes i en date. ❤

Polhemsgården

I Tingstäde finns ”Den svenska mekanikens faders” barndomshem kvar.

Jag syftar såklart på Christopher Polhem. Den stora uppfinnaren, adelsmannen m.m. som levde mellan 18/12-1661 till 30/8-1751 och blev nästan 90 år gammal.

På 1650-talet råkade hans far, som bodde i en fristad i Pommern, i sjönöd och drev iland på Gotland. På den vackra ön blev han kvar och kanske var det på ön som han träffade svenskan Christina Eriksdotter (född i Vadstena och död i Visby.) Wulf Christoffer Polhammar som pappan hette dog redan 1669.

När jag utläser födelsedagsdatum och dödsdatum inser jag att det blev ingen lång barndom på Gotland för Christopher. Mamman gifte om sig och Christopher hamnade hos en farbror i Stockholm. Men när Christopher var tolv år dog hans farbror och Christopher fick därefter fixa pengar till mat genom att vara gårdsskrivare på olika gods.

”En båt i vila” med en bra bit till havet.

Tingstäde Hembygdsförening tar hand om Polhemsgården. Genom dem går det bra att boka visningar.

Jag filosoferade om hur grabben Christopher hade här som en liten sork. Fiskade han i dammen? Byggde han kojor i träden i skogen? Var han vid havet någon solig sommardag? Hade han kompisar? Eller var han ett geni redan som barn, som klurade på olika lösningar?

Kort visit

Det är lustigt att i efterhand se hur aktiviteter och bilstopp kan förändras under en ”gotlanduppochner-utflykt.”
I det här fallet startade det med att jag såg ett foto på Adam och Eva på instagram. Lokalen var Othems korsänge på norra Gotland.

Eftersom appen visade på fint majväder under fredagseftermiddagen, föreslog jag till Solveig att vi tog med fikakorg och hoppades hitta orkidén. Samtidigt la jag upp en rutt som blev till en trevlig runda, utan att köra samma väg tillbaka. Två av dem fem stoppen har vi visat upp på bloggen. Otroligt kul att få besöka Aner vattenkvarn och det mysiga änget Laxare, ett stenkast därifrån. Givetvis blev det en titt i medeltida Othem kyrka och ett stopp i Tingstäde, som troligtvis kommer i inlägget imorgon.

Men i ”huvudstoppet” (från början) blev det inget napp. Vi insåg att bilden på Insta inte var ifrån 2021. Vad bra tycker jag i efterhand. För då fanns det ett gott skäl att besöka favoritplatsen Närsholmen. Ni som följer bloggen vet att där såg vi både Adam och Eva och mycket mer ögongodis.

En äldre slåttermaskin och en…

… en hövändare.

Här finns ett stort inslag av tall och björk och floran ska vara örtrik med flera inslag av ängsväxter. Vem vet? Inte jag sjöng Lisa Ekdahl otaliga gånger i en hit på nittiotalet.

”Den lilla blå” gör kanske en ny Huppegupptäcksfärd, som Robert ”Robban” Broberg sjöng i en av hans otaliga klassiker.
Ps. Det fanns ingen p-plats längs ”stora vägen” så vi antog att vi skulle ”hoppa” in en bit. 🙂
I efterhand är jag glad över att vi inte hittade A o E här. För jag njuter fortfarande av turen till vackra Närsholmen. ❤

Laxare änge

Humleblomster går att njuta av från maj till juli. De pollineras av humlor, därav namnet.

Hur du hittar till detta fina orkidérika änge. Kommer du från Visby kör du 3 mil mot Slite. Tar vänster mot Boge. Sedan är det bara ett par km innan du läser av en träskylt och blinkar vänster.

Vad förvånad jag skulle bli om maskrosorna blev fridlysta och hamnade på den svenska rödlistan. 🙂 Det fanns en tid jag önskade att de var förbjudna att växa i vår stora trädgård.

Laxare änge präglas av ek och ask. Ändå finns det ett stort inslag av björk och hassel. Några av ekarna har många år på ”kronan”. Tjusningen här är variationen mellan olika delar av änget. Jag upplevde snabbt wow-känslan. ”Hit vill jag återvända”.

Det vetenskapliga namnet på gökärt är lathyrus linifolius. Jag googlade fram att gökärt ska vara ätbar och roten till och med näringsrik.

Kombinationen av en kalkrik berggrund och det öppna landskapet gör att orkidéer trivs extra bra här. Nästa gång som vi besöker Laxare ska vi söka oss till skuggan av hasselbuskarna, av en speciell anledning. För det är där som den skira, vita skogsliljan trivs.

Triss i S:t Pers nycklar. De första med macro. Det var också den första orkidén och inlägget i kategorin Orkidéer på Gotland, där vi la in nio blogginlägg (arter) säsongen 2020. I morse träffade vi på två nya arter. En av dem fick mig att tänka på en gotländsk kvinna som spelade en kvinnlig roll i en stor, hyllad svensk film. Hon älskade platsen och växte upp i NÄRheten. Blev det för busenkelt? 😉

Aner vattenkvarn i Boge

I bakgrunden syns Boge kyrka som har siffra 37 i kategorin Medeltida kyrkor. Den gången för två år sedan var vi på väg hem från Slite och gjorde en kort avstickare till kyrkan. Nu tänkte vi premiäråka den mindre vägen mellan väg 147 och 148. Hela fyra stopp ämnade vi stanna till vid, på den under en mil ”långa sträckan”.
Det var som att komma in i en ny värld när vi rattade ner mot parkeringen. Under de cirka tvåhundrafemtio meterna mot målet gick vi ner i varv och tog in behagliga intryck.

På medeltiden var det gott om olika slags kvarnar på Gotland. Vid mitten av 1600-talet fanns det 134 förtecknade kvarnar på ön, hundratalet var vattenkvarnar. Av väderkvarnarna fanns de flesta på Sudret. (längst ner på ön) Men i samband med myrdikningarna under 1800-talet försvann den viktiga ingrediensen, som stavas V-A-T-T-E-N.

Nu finns det endast två vattenkvarnar kvar på Gotland som är brukbara. Aner vattenkvarn vid Boge, som byggdes i slutet av 1800-talet, är en av dem. Kvarnen byggdes i resvirke och bulteknik. Den har faltak och är två våningar hög.
En guldstjärna till hembygdsföreningen ❤ vars insatser räddade kvar kvarnen, dammarna och vallarna vid Aner. Om vattentillgången är tillräcklig i dammen brukas kvarnen vid två tillfällen om året.

Hjulet som driver kvarnen är ungefär 6 meter i diameter. En tjusig koppling, av en slump, till hästkrafter. 😉

Vad trevligt att dörren var öppen till detta museum. Välkommen in kära bloggbesökare.

I kvarnhuset finns dubbla kvarnstenspar.

Jag stod en stund och försökte tänka mig in hur det skulle varit att besöka kvarnen under dess ”glansdagar”. Insåg att ljudet säkert hördes långt innan kvarnen syntes. Jag hade därefter antagligen noterat bruset av strömmen. När jag öppnat dörren borde bullret varit rent öronbedövande. Gick det att föra en dialog? Såg man något genom den vita dimman? Hur var det att ta sig uppför trappan? Här någonstans började jag tänka på en scen från svartvita Kullamannen och steg för steg började ett bokmanus ta form i min halländska hjärna. Eller snarare en scen till ett manus, som ligger och vilar i en malpåse. Fortsättningen till Mina fotsteg i ditt hjärta. För jag hade flera hemliga skäl till att jag ville bo på Gotland. 😉
(Inga fler kommentarer om ämnet)

Numera är platsen privat. Vilken ynnest det är att vi 2021 har möjlighet att få ta del av historien. Få en inblick i vardagen förr. Då de flesta gårdarna var självhushåll och det ofta fanns en kvarn på tomten, där det maldes under vår och höst. Om vattenflödet samarbetade med människorna.

De här två söta hästarna var säkert mer nyfikna på vårt fika än oss. Jag ger högsta poäng till fikaplatsen, när det gäller väder, vyer, godsaker och sällskap. Just nu hade jag inte velat sitta där. För det regnar i Visby idag.

Tur att vi var ensamma…

Häromdagen hämtade vi paketet som innehöll vårt nyinköpta stativ. Sedan var det bara att skruva ihop det… trodde jag… Fast riktigt så enkelt var det ju förstås inte. Att det kan finnas så många skruvar på ett stativ! I fredags var det dags för invigning. Utflykten gick till Björkume naturreservat.

På lägsta nivån ligger stativets tre ben rakt ut från mitten och kameran befinner sig en bit ovanför marken. Det innebär förstås att fotografen, dvs jag, kryper ner i jämnhöjd med kameran och hoppas på att inte någon annan ska komma gående på samma stig och fundera över vem det är som kryper omkring i närheten av stigen, samtidigt som ett av stativbenen ligger rakt ut över stigen. För det är förstås så att de finaste blåsipporna råkar växa där det är som krångligast att komma åt.

Sedan är det bara att konstatera att mitt macro och jag inte alltid är överens om var skärpan ska hamna eller vad som ska komma i focus.

Jag har inte fuskat med färgen. Såhär läckert blå var just denna blåsippa. Annars fanns det många olika färgnyanser.

Fastnade för den här ljuvliga, rosa varianten.

Inte måste man vara perfekt för att komma med på bild.

Knoppar är det något speciellt med.

Och vad hände här då?

Nästan lite science fiction över denna knopp…

Imorgon ska vi besöka Botan. Då får jag hålla koll på var stativbenen hamnar så att jag inte lägger krokben för någon. I Björkume var det tur att vi var ensamma…

Text och bild: Solveig Lidén

Vi delade på oss

För mig verkar det som om Länsstyrelsen i Gotlands län gör ett gediget jobb när det gäller naturreservat på öjn och det tillkommer nya hela tiden. 26 januari beslutades om ett nytt som får namnet Västers myr. När jag räknade på deras hemsida fick jag det till 153 stycken. Sex fler än listan som jag prickar av de naturreservat som vi besökt. Alla verkar också ha sin egen unika prägel. Björkume med sin karaktär av kustklint och barrskog fick sitt skyddsår 1995 och är närmare 240 hektar stort.

Direkt där vi parkerade bilen upptäcktes de första blåsipporna. Solveig invigde det nya stativet och sjönk ner på knä. Själv vandrade jag vidare med min kamera och en fikaryggsäck lämpligt på ryggen.

Du ser väl den snälla vaktande hunden på sista bilden? Bilden fick vara med i inlägget trots ”mittenmissen”.
Det rör sig om en dramatisk kuststräcka med en 30 meter hög kustklint. Ibland viker leden av en bit inåt land.

Är det någon som vet vad det här är? Jag gissar på en förankring av något. Min fantasi leder iväg mig till en förlovningsring som någon klippgubbe slarvat bort.

Hoppas Solveig tänker på att gå mot Lickershamn vid vägskälet. Annars blir hon utan fika. 😉 Undra var hon befinner sig? Inte en enda människa mötte vi under vår tid i naturreservatet.

Konstigt nog såg jag inget fartyg/båt ute på havet. Bara flygplanet i några sekunder. På hemmaplan hade vi blå himmel och sol. Men jag hade läst på min mobilapp att det skulle bli mer molnigt efter lunch. Så fort solen kom fram tog jag mig till en öppen plats, där jag fick värmen i ansiktet.

Självklart kunde jag inte låta bli att göra avstickare från den slingrande leden. Ibland för att komma nära den dramatiska klintkanten. Andra gånger för att jag spanade efter att hitta vita blåsippor inåt skogen. Ofta gällde det att flytta undan grenar med vassa taggar med vänsterhanden. Chansen fanns att Solveig skulle hunnit gå förbi på leden vid något tillfälle. Alltså tog jag fram mobilen och ringde… inte min fru. Täckning saknades.

Till slut hittade jag några vita blåsippor. Betydligt finare foton får du se i nästa blogginlägg, när Solveig berättar och visar några av sina bilder.

Till slut kom hon gående på stigen och vi kunde gemensamt ta oss till bordet och bänkarna. Inte så dumt med fika. ”Nytankade” och utan stopp och avvikelser gick tillbakavägen betydligt snabbare.