Gothem kastal

Den pampiga stora kyrkan Gothem visade vi upp för ett tag sedan. Den här gången blir det ett kort inlägg om kastalen framför den. Den lilla borgen är skamfilad av ålder från detta håll. Det lär tvistas om exakt byggdatum. Sant är att försvarstornet är minst från 1100-talet.

Följ med genom stigluckan så ska du få se sidan som är i bättre skick. Är du extra lång kan du ducka en bit. 😉

Hoppsan. Där gick både du och jag en bit för långt. Men den andra stigluckan var också sevärd. Vi gör ett nytt gemensamt försök.

Klart mer välbehållen och sevärd från detta hållet. En gång i tiden ska kastalen ha varit 9×9 meter och omkring 13 meter hög. Eftersom det är en öppen plats borde sikten varit god när det gällde att skåda fienden tidigt.

Det finns ”rätt många” kastaler vid kyrkorna på Gotland. Några har vi visat i samband med kyrkblogginlägg. Andra kommer att få egna inlägg.

Den som ligger vackrast beläget har vi fortfarande inte besökt. Sedan ska inte glömmas bort att det finns en kastal i medeltidsmuren i Visby. Där tänkte jag skicka upp Solveig en solig dag.

Stigen med rotbain

Ännu en solig inbjudande oktobersöndag med fikakorg och filt. Om du inte förstod bloggrubriken kan du titta på rötterna på stigen, så får du säkert ihop naturpusslet/gutamålet. 😉
Vi hade letat oss ner till södra Björkume naturreservat och redan i starten fanns en härlig utsiktsplats till vänster. Där på filten kunde vi tänka oss att fika. Men en bänk hade varit ett bättre val. Dessutom var vi nyfikna på vad som väntade om vi fortsatte till höger mot norr.

Ibland lämnade vi stigen för att få en glimt av havet som hördes genom tallskogen. Det gällde då att se upp för rejäla taggar på buskar. Efter vi fortsatt att gå en bra bit på stigen och fikakorgen kändes mer än tung, funderade vi på att vända tillbaka till startplatsen. Men det var då ett trevligt par dök upp och berättade om en bänk och en fin utsikt några hundra meter norr ut. Tänk att de kom på beställning. 🙂

Med ny energi mot ett bestämt mål, kändes korgen betydligt lättare än innan.
Vilken härlig plats det var. Ett bord och två bänkar på en platå och en varm höstsol. Vi bokade bordet och började med att hälsa på ”Rönnklintsgubben”.

För att vara rättvisa var vi lika artiga mot hans bror.

Den som inte hade kameran tjatade, med all rätt, om att inte gå för nära kanten. 30 m hög kustklint, 10 meter innanför stranden, är ingen lekplats för barn med spring i benen.

Nu finns det inte så mycket vacker växtlighet att ta bilder på.

Vi passade på att fotografera det lilla som vi hittade och det lyste lite gult här och var på marken.

Björkume naturreservat är vidsträckt och har varit naturskyddat sedan 1995.
Vi har två bra anledningar att återkomma, då med ryggsäck. Solveig såg rikligt med ”blåsippsmöjligheter” och sedan tidigare vet vi att det längre fram, när stigen viker in mer åt land, finns spännande grottor att utforska. Gotland levererar ständigt. ❤ Redan nu håller jag på att läsa på och planera inför 2021. Våra nya instagramvänner bjuder på ögongodis. Jag antecknar och ställer frågor till dem. Hoppas de inte tröttnar på mig.

Vi såg en del trafik på sjön. Jag läste i tidningen idag att ett oväder med mycket hårda vindbyar väntas dra in imorgon över Gotland. Säsongens första höststorm? Lågtrycket har just nu 21-25 meter per sekund. Bäst att hålla hårt i hatten… vilken hatt? Jag har aldrig ägt en hatt. 😉

Trettio dagar i november

Vi tog kustvägen 149 från Visby och åkte norrut. Till slut nådde vi Kappelshamnsviken med hamnen Kappelshamn.

Kappelshamns Fiskehamns förening står som värd för fiskeläget med ett tiotal gästplatser.

Namnet på ägaren eller platsen? För vi befann oss i Väst med ä.

Vi hade en tid att passa en bit därifrån. Därför tog jag en snabb fototur medan Solveig väntade i bilen. Annars hade jag kanske klivit in genom den öppna dörren.

Men vi kom inte med båt…

… och hade inga planer på att stå och sova. Istället ämnade vi ta in i en betydligt större stuga några kilometer bort.

”Fisk i luften”.

Om du ägde en båt? Vad hade du döpt den till?

Kan det vara någon som har en rejäl fantasi när det gäller att berätta om storleken på fiskfångsten? Någon gav honom en STOR tandborste som matchade många vita lögner.

Trettio fiskelägen har presenterats på gotlanduppochner. Exakt lika många som antalet dagar i november. Som alltid har jag ett foto överst i Korsordsmästerskapen, för trevlighetens skull. Det här året blir det fiskelägen och därmed en extratävling, för den som är intresserad. Ni slipper med andra ord att gissa årtal när 30 foton är tagna på mig. 😉

Jag önskar dig besökare en trevlig oktoberhelg. Läser du detta i november kan det bero på att du gillar att tävla. I så fall lycka till med att nå 30 poäng först och därmed en Skrap-Kryss. 😀

Första söndagen i oktober – Lummelunda

Efter en god lunch tog vi bilen norrut och körde till Lummelunda. När vi parkerat bilen valde vi att gå in på naturstigen till vänster.
Lilla huset i skogen. Bodde skogsvaktaren här en gång i tiden?
”Den gröna floden….”
Naturens egna konstverk. Fulländade!

Ett lönn-paraply!

Speglingar i vattnet – där bakom skymtar havet…

Nyfikna som vi är, var vi såklart tvungna att titta närmare på stenarnas gröna ”skägg”.


En kort stund kom solen fram och värmde oss. Det såg mörkare ut mot Visbyhållet.

Båtar i vila.
Gotlands landskapsblomma – murgröna.
Vi utser lönnen till det vackraste höstträdet. Så många färger! Ibland till och med flera färger på ett och samma löv.
Eklöven får avsluta vår söndagspromenad i Lummelunda. Vi drog vidare med kameran till…

Raukfältet på Asunden


https://gotlanduppochner.com/2020/08/14/pjaserna-ar-ett-minne-blott/
I länken kan du se och läsa om vårt första besök på denna underbara plats. Den här gången utgår inlägget från när vi parkerar våra cyklar och tar oss ner till raukfältet.

Inledningsvis var det lite ”slirigt” att ta sig ner mot havet. Men bara en kort bit.

Vi befann alltså på ön Asunden utanför Slite på nordöstra Gotland. Ön är två km lång och som bredast en kilometer.

Både rörliga och orörliga djur.

Asundens egen Janusfigur med sina två ansikten.

En förnäm hund med nosen i vädret.

Vår utsikt från där vi satt och drack vårt kaffe och fikade.

Rauken döpte vi till ”Asundsgubben”.

Det finns drygt 25 raukar som är mer än två meter höga. Den högsta är nio meter hög.

Asunden är absolut ett av Gotlands vackraste raukområden, med en härlig utsikt mot vidderna, grannöarna och havet som jag aldrig kan se mig mätt på. Det är också alltid lika spännande och fantasieggande att hitta eller försöka hitta likheterna med levande människor och djur.

Likt fågeln drog vi iväg mot nya mål. På väg mot fastlandet funderade jag på om jag ville återvända hit varje år eller aldrig mer för att inte få det underbara första intrycket naggat i kanten. För det kunde inte bli bättre än…

Bara en andra gång

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp.
Pärlorna är värda mer än ett inlägg.

Egentligen handlade det om att vi befann oss i närheten och hade besökt några nya ställen. Vi kom då att tänka på ödekyrkan i Bara. Kunde vara intressant att återse den och kanske ta eftermiddagsfikat där, på en gräsplätt. Vilken mäktig utsikt vi hade haft.

Den här gången gick Solveig uppför den branta trappan.

Själv vaktade jag nedre botten.

Härlig grönska och vad skönt att slippa putsa smutsiga fönster. 😉

Samtidigt som jag tog kort noterade jag en livlig flygande verksamhet runt mig. Men vi män är bäst på att koncentrera oss på en sak åt gången. Därför var mina tankar långt bort i historien. Försökte tänka mig kyrkan innan den blev övergiven. När pengarna sinade.

Hoppas du kan läsa texten.

”Ska jag hämta korgen?”
”Det var en massa flygande runt mig…”
”Det är getingar. Bättre vi…”

Inte långt därifrån nådde vi ett änge som vi aldrig besökt tidigare. Där låg vi en stund på en filt efter fikat och betraktade grönskan och fjärilarna som aldrig tog flygpaus.
Nästa gång bjuder gotlanduppochner på stockrosor. Välkommen åter. 

https://gotlanduppochner.com/2019/07/07/14-bara-odekyrka/

Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”:
1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. Almedalens Bed, Breakfast & Fik
6. Själsö bageri
7. Jungfrun
8. Bara ödekyrka

En tidig första augusti


Klockan 05:10 startade vi från Visby, med cyklarna upphängda på bilen. Härligt att vara tillbaka på den favoritplats som vi fick 9 maj.
https://gotlanduppochner.com/2020/05/21/kyllaj-raukfalt-karlek-vid-forsta-ogonkastet/
Fortfarande envisas jag och uttalar Kyllaj, som jag gjort sedan jag läste om byn i en Anders Knutas bok. Trots att Solveigs arbetskompisar berättat för henne hur namnet ska uttalas och hon försökt lära mig – ett inte helt lätt jobb. Tur hon har trettio års erfarenhet. 😉

Det var så skönt och fridfullt, där vi satt och intog frukosten och drack varmt. Jag noterade en kvinna som gick med stavar, en man som hämtade post i en låda och två män som stack ut med en motorbåt. Kanske skulle de ha färsk fisk till frukost. En blåmanet såg jag också i vattnet. Hade den kommit vilse?

Nu startade utmaningen och skälet till att vi återvände hit. För jag hade läst i en bok (utgiven för ett par år sedan) om ett trettiotal vandringar på Gotland, att tre av dem utförligt beskrivna lederna lämpas även för cykling. När det gällde Kyllaj-turen plockade man bara bort sträckan runt raukfältet. Lätt som en plätt.

Visst gällde det att se upp för grenar i marken och gropar när vägen blev en stig. Vi sänkte farten och njöt av utsikten över havet, såg på avstånd vårt slutmål, en halvudde som är rik med historia.

Jag tyckte det var spännande med en bro och hoppades att Solveig noterade att det fattades en bit planka. Ropade bakåt.

Nu var det inte frågan om att plocka fram någon kamera. Ändå fortsatte vi cykla… hoppa på tusentals av stenar. Otroligt att ingen av oss trillade. Som barn hade jag älskat detta. Till slut fick vi kliva av projektet. Gick inte mycket bättre att sladda med fotsulorna och leda cyklarna. Hade de lagt dit stenarna efter författaren/fotografen varit här? Synd vi inte tog någon bild.

Vi gav upp och vände. Solveig var förståndig och ledde sin cykel. Själv tog jag en utmaning till och tänkte på att detta hade passat som en gren i Superstars, som jag arrangerade privat under åttiotalet. Tur det på den tiden inte sändes i TV. Eller så hade det blivit dundersuccé. Helst när jag använde fantasin och ”tillverkade” nya grenar.

Tänk att en seg uppförsbacke med asfalt kändes som lyx. Vi vek av och klev av cyklarna. Raukarna var överförtjusta över vårt återbesök. Någon av de yngre fick lust att… ”Stå kvar!” röt genast en äldre med en basröst utan like.
Konstigt att Solveig inte hörde den skarpa rösten. 😉

Nästan alltid har vi minst en reservplan och extra möjligheter inplanerade. Därför behöver vi aldrig hänga läpp. Det blev ingen mer cykling, men andra härliga stopp längre söder ut längs med östkusten, innan vi vek av inåt ön och hamnade i…

Den blomstertid nu kommer…


Vi tyckte det var dags att vädra fikakorgen och kom att tänka på ett ställe som vi hade besökt under en semester på Gotland. Utanför denna röda byggnad parkerades bilen och…

… vi gick in genom denna grind på andra sidan vägen. Om somrarna brukade biskopen Israel Kolmodin (1643-1709) ofta vandra genom de vackra markerna ned till Hångers källa.

Förutom superintendent, d.v.s. biskop var han även kyrkoherde i Lärbro pastorat. Vi kunde läsa på en informationstavla att han deltog i förarbetena till 1695 års psalmbok och själv författade eller översatte till svenska ett flertal psalmer.

Det sägs att Israel Kolmodin under en promenad hit diktade sin mest kända psalm. ”Den blomstertid nu kommer.”  Den vackra psalmen är som skön nostalgi för mig. Påminner om efterlängtade skolavslutningar och ett låååångt orört sommarlov framför mig. Fullt av möjligheter.Juni, juli, augusti” som Per Gessle diktade så medryckande. Tänk att psalmen blivit förbjuden inför många skolavslutningar och inte får sjungas. Om det tycker jag inte. 😉 

Länsstyrelsen i Gotlands län förvaltar källan i samarbete med markägarna. Platsen blev ett naturminne den 31 december 1968.

”Vi lever i syrenernas tid…” sjöng Gessle på en tidig soloskiva.
Jag tog en titt i min femårsdagbok för att se om det var på nationaldagen som vi besökte Hångers källa. Det var det inte. Däremot minns jag att vi hade en lugn, fin, solig fikastund med underhållning; bestående av fågelsång. ”Man hörer fåglar sjunga med mångahanda ljud…”

Fotnot:
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol och fortsätter ägna mig åt  trist teknikstrul på datorn. Teknikstrul borde förbjudas. 😦  Nästa inlägg kommer också att handla om något på H och var dessutom ett kärt återbesök för mig.

Pjäserna är ett minne blott

Jag läste om halvön när vi flyttade hit 2018. Därför har Asunden varit i tankarna länge. Men det gällde att matcha med rätt tillfälle. Vädret är extra viktigt under en sådan här tur. Dessutom tillkom frågan hur läget var just nu? Gick det att köra bil över? Verkade inte så i färska artiklar. Några vänner berättade att de vände, när de såg det dåliga underlaget. Därför tog vi med cyklarna ”på bilen”. Ett lyckodrag. Av en annan anledning. När vi förflyttade oss på halvön.

Vilken ljuvlig syn. Nästan helt vindstilla. Soligt. Vi hade precis ätit vår medhavda frukost i Barläst. Grusvägen verkade vara nyss vidgjord. Sista trånga biten över vägbron gällde dock att slippa möten. Men sträckan var rak och fullt synlig åt båda hållen. Vanligt trafikvett borde funka. Ett fordon åt gången.

En husbil med sovande personer på den lilla parkeringen. Vi lyfte över cyklarna till den nyfikna välkomstkommittén och var därmed de enda människorna på området, som var ett militärt skyddsområde fram till slutet av 90-talet. Svårt att tänka sig när vi samlade på oss de första intrycken. Såg mer ut som en fridfull naturoas. 

Lite historik. På Asunden fanns tidigare ett kustartilleribatteri bestående av tre pjäser som var ett av Sveriges modernaste; två av pjäserna fanns på ön och en på Hammarslunden, norr om Asunden. Var och en av pjäserna vägde 120 ton. Jag hade aldrig fixat att bära dem med raka armar. Risken hade varit alltför stor att jag fick akut kramp eller sträckte mig dumt. Hade varit svårt att förklara för en nyfiken läkare. Eller hur? 😉

Numera är Asunden ett cirka två km långt naturreservat (som bredast cirka en km) med en rik flora med bland annat strandkål och luddvedel. Dessutom finns det ett mycket rikt fågelliv på strandängarna. Tyvärr fick vi inte till någon hundraprocentig skärpa i fågelbilderna.

Nästan lite skrämmande. Snabbt kopplade jag ifrån min medfödda fantasi.

Utsikten mot Slite och den lilla ”skog” som finns på halvön. På tal om skugga.

Bakom min rygg fanns det en livs levande ”skugga” – vakt med eller utan horn? Bäst att inte kontrollera – bara snabbt trampa vidare.

När jag kom upp på toppen kunde jag se över till ön Enholmen. Dit går det att åka båt från Slite under sommaren.

Denna ö tror jag heter Grunnet.

Kan det vara någon cyklist som slutat nattskiftet på Cementa? Bäst att presentera mig artigt. 😉

Det sägs att nästan överallt på Gotland syns minst ett torn på en medeltidskyrka. Ofta fler ha vi konstaterat på våra slingrande resor kors & tvärs över öjn.

Vi insåg snabbt vem som hade företräde. Givetvis ullinvånaren. 😊

Nu befann vi oss på södra sidan. Här parkerade vi cyklarna för att ta oss ner en bit till fots. Fikakorgen fick följa med. Annars kunde någon ullinvånare få för sig något dumt.

Sammanfattning:
En mycket vacker hednatur med vackra vyer mot det öppna havet. Dessutom finns på Asunden kanske det mest sevärda raukfältet vi sett hitintills under våra två Gotlandsår (i en stenhård konkurrens). Mer om det i ett annat blogginlägg – längre fram i tiden. Nu ska vi gå ut och sätta på cyklarna bakom bilen. Sova några timmar och… 😉

Vägen var väl ingenting – målet var allt!


Egentligen var vi på väg mot ett annat fiskeläge. Då kom jag på vad en Instagramvän beskrivit för mig. Därför visste jag hur man spikade Agbod fiskeläge från en speciell plats. Lockelsen tog överhand när jag nådde Naturreservatet Storsund. Varför inte passa på? När vi ändå hade vägarna förbi…

Vägen var i början relativt skaplig. Sedan vet jag inte om den kunde kallas för väg. 😉 Möten med större fordon hade varit otänkbara. Vända var omöjligt. Jag försökte köra slalom mellan de allra djupaste hålorna. Det kändes som jag rattade en radiobil på Liseberg med målet att inte krocka.
Detta läste jag nyss på en känd gotlandsite: ”Fiskeläget är vackert, orört, men är du rädd om bilen skall du inte åka dit.”

Allt gick bra – dit. Hemvägen la jag in i ett ”glömmabortfack” i minnet. Men jag såg på Solveig att hon redan tänkte på återresan och inte kunde njuta som jag gjorde, som den struts jag ibland är. Allt har sina för- och nackdelar. Tillsammans är vi ett väl ihopsvetsat team.

När vi klev ur bilen var det som att komma in i en magisk bubbla. Läckra moln. Vindstilla. Behagligt varmt. Intressant miljö bakom fiskeläget. Orkidéer lite överallt. Men det är en annan bloggkategori. 😉

En fin träbrygga säger jag aldrig nej till. Kanske ingen idealisk badplats. Jag läste att det är dyig botten.

Det finns ett tiotal bodar i trä i Agod fiskeläge. De flesta är från sekelskiftet 1900. Förr var det bönderna i Kyrkbinge och Gairvide som fiskade här. De kunde fiska säl, id, abborre, sik och ål. Säl var för mig en överraskning. Det har jag aldrig haft på kroken. 😉 Men jag kan svaret på en korsordsuppgift: VILAR PÅ KOBBE, tre bokstäver.

En stund på ljugarbänken eller takklättring? 😉

Åldern tycks äntligen ha hunnit ikapp mig. (Solveig håller nog inte med). För jag valde istället att hitta detaljfoton.

Jag tror inte Solveig har lust att åka tillbaka till Agbod fiskeläge ens av anledningen att jag glömt kvar kameran eller mobilen.

En sista titt innan…

… den fina grinden öppnades och det gällde att hålla tummarna för att vi slapp breda skogsfordon och möten över huvud taget.

Ps. Det gick bra även denna gång. ”Den lilla blå” hade rejäl träningsvärk. I efterhand är det ett häftigt minne, till, att snacka om i framtiden. Nästa blogginlägg kommer att handla om statistik, med tanke på ett jubileum som inträffar då.