Langhammars/Langhammarshammar


Vi åkte från ett vackert naturreservat till ett annat för att beskåda ännu en sevärdhet i världsklass. På en halvö ligger Langhammars raukområde.
Jag tog genvägen som kunde blivit en senväg. Solveig valde en mer fotvänlig omväg. En bra bit gled jag iväg – där jag inte hade full kontroll över livet. Eftersom äventyret slutade lyckligt tyckte jag bara det var ”småstenkul”. 😉

En människa, ett slags djur och en pingvin eller uggla? Det är bara den egna fantasin som sätter gränserna. Den som saknar fantasi ser kanske tre lite större missbildade stenar. 😉

Det borde vara den här rauken som kallas inofficiellt för ”Langhammarsgubben.” För det kan väl inte vara hans morbror Ernst.

Ögonen ser läbbiga ut. Eller rör det sig om en helt naturlig stenblick?

Tänk att havet har grävt fram raukarna ur klinten. Här är de högsta ett par meter högre än de högsta i Digerhuvud. Alltså upp emot tio meter resliga stenjättar.

Fotot med Solveig blir nästan tredimensionellt.

Mest imponerande är denna södra del av rauk-området. Det finns tillsammans ett femtiotal raukar. Själva halvön är drygt 2,5 km lång.

Alla skriver om skönheten att göra sina besök vid olika årstider och väderlekar och med russinet solnedgångar som jag nämnt tidigare.

En solig sommardag när havet ligger blankt som en spegel är klapperstranden vit och raukarna en skönhetsupplevelse av rang. En stormig grå höstdag får raukarna en helt annan karaktär. Synd vi inte bor närmare Fårö. Sista gången vi åker till denna speciella lilla ö blir det kanske en sådan här beskrivande höstdag. Men vid nästa tillfälle ska det kompletteras med platser vi inte hann med/valde bort dessa tre dagar.

Såg ut som relativt nylagd asfalt.
Efter en bit svängde vi vänster och körde genom ön istället för samma väg tillbaka.
Gotland är ett spännande guldkorn. Fårö ett mindre guldkorn som du inte ska missa om du är i krokarna på semester.  ❤
Det här var mitt sextonde och sista blogginlägg om Sveriges åttonde största ö – för denna gången. Nämn gärna om bloggen gotlanduppochner till dem som funderar på att åka till Gotland och Fårö.

Digerhuvud


Vi körde tillbaka en liten bit från Lauters hamn innan vi tog in till vänster på den världsberömda vägsträckan. I eget majestät körde vi genom hela naturreservatet utan att möta ett enda fordon, trots att vi stannade till fyra gånger under ”rauksafarit” genom Digerhuvud naturreservat.

I äldre böcker kan jag läsa att det står Tunguhuvud vid andra rastplatsen. Nu verkar ”alla” enbart skriva och säga Digerhuvud i alla sammanhang.

Detta är alltså Sveriges största sammanhängande raukområde.

Området är ungefär 3.5 km långt. Sammanlagt står det flera hundra raukar på området. De flesta är ganska låga men det finns de som är 8 meter höga.

De raukar som står i vattnet formas fortfarande av vågorna. Jag såg inget förändras när jag studerade en rauk i tio minuter utan att blinka. Valde antagligen att titta på ”fel rauk”. 😉

Här var det lättare att gå. Annars gillar jag att klättra och hoppa på stenar. Oj, vad jag klättrade som grabb. Gärna vid Hovs Hallar. Av någon mysko anledning är kroppen inte lika vig längre och den vill inte riktigt göra som min hjärna signalerar. Dessutom finns någon slags röd bromslampa som aldrig blinkade förr.  ”Ska du verkligen göra det där? Du är varken tolv eller tjugofem år längre.”

Raukarna i vattnet står på en pall av lagrad kalksten som sträcker sig utåt under vattnet. Det är häftigt när jag tänker på att pallen slutar i en brant undervattensklint där det plötsligt är 50-60 meter djupt. I en äldre bok läste jag att det var utmärkt för den som vill fiska torsk från land.

Här har vi stannat till vid en annan p-plats. Mina ögon dras mot det jag längtar efter att få se i verkligheten. Därför lämnar vi raukarna och kör vidare till Fårös berömda fiskeläge, som ofta figurerar på vykort.

Om du åker till Fårö och vill ha ut maximalt av trippen ska du åka till raukarna vid minst två olika tillfällen.
Mitt tips är att du åker dit tidigt på morgonen och återvänder en stund innan solnedgången (om det är möjligt). Solnedgångarna lär vara magiska här.  ❤

Gamla hamn/Gamle hamn


Jag uppskattar tydligt markerade skyltar. För Hunden jag ville besöka kan varken skälla eller vifta på svansen. Egentligen har rauken flera namn. Några säger Kaffepannan. Andra Sankt Oles port. Det gemensamma är att det är Fårös mest berömda rauk.

Vi vaknade innan timern skulle väckt oss. Efter en tidig frukost åkte vi iväg. Eftersom det varit riktigt kallt under kvällen innan var vi påpälsade i starten. Mössan fanns till hands i fickan. Men efter ett par timmar åkte det mesta av. Samtidigt var jag tacksam för att jag hade ordentliga skor på fötterna på grund av klättringar och ojämna partier.

Klapperstenstranden norr och söder om raukområdet är mycket vacker. Stranden saknar så gott som all form av växtlighet. I solsken är stranden bländande vit. Det är känt att det nästan alltid är stilla och lugnt vid denna plats oavsett hur mycket det blåser ute på havet.

Ser du den berömda rauken? Den bästa bilden kommer snart. Men den allra bästa hade varit att ha solnedgången med i centrum. För då hade det varit extra magiskt.

Troligtvis var detta långt tillbaka både en handels- och fiskehamn.
Längst ned i den breda rauken har vågorna gröpt ut ett stort hål, en raukport och ovanför rauken ligger ett löst kalkstensblock. Allra överst ser du en livs levande ”fågelhund” som bevakade just mig. 😉

Raukarna vid Gamla hamn är speciella. För i vanliga fall består raukar helt igenom av revkalksten. Men här står de på en fot av lagrad kalksten. Vad tycker din fantasi detta ser ut som?

En liten bit in i strandskogen ligger resterna av ett träkapell med kor och långhus. Det rör sig om grunden till en kapellruin kallad S:t Äulas körka eller S:t Olofs kyrka i modernare tid.

Detta var första stoppet på en lång härlig dag. En gullviva hälsade oss välkomna tillbaka till bilen. ❤

 

 

Engelska kyrkogården och naturreservatet Ryssnäs


Ryssnäs naturreservat blev redan vid vårt första besök på Fårö en gemensam favoritplats. Dit återkom vi gärna, ännu en gång. Här finns också en kolerakyrkogård.

Lambgift är ett gotländskt fårhus med plats för foder på loftet. Det måste vara skönt med skydd för blåst, regn och snö med tanke på lamm som går ute året om.

Här finns 14 stycken granit block med en gemensam kedja mellan sig. En av de tjugotal som är begravda här var överstelöjtnant Hannant vid engelska marinkåren. Männen avled 1854 i den hemska sjukdomen kolera, under Krimkriget (1853-56).

Texten börjar försvinna helt, men ordet KOLERA kan du säkert läsa.

Händerna på Ryggen Bosse! Vissa saker som är stenkul får man inte göra var som helst. 🙂

Det är något speciellt med ljusskenet här som är svårt att ta på. Jag upplever att det karga och ödsliga gör ett stort intryck på mig och förstärks av att det ligger helt öppet mot havets alla temperament.

Ryssnäs är hur som helst ett unikt naturområde med sina klapperstenstränder och alvar mark och ett rikligt fågelliv som borde varit värt ett eget blogginlägg.

Det var lite bättre väder när vi var här i augusti 2016.

Intressant att jämföra med tidigare tagna bilder. Samma plats kan upplevas helt olika av fler skäl som årstid, väderlek, sinnesstämning m.m.

Mums! Sådana här ”avsnitt” i naturen älskar jag. Nu skulle det njutas utan ”ett liv bakom kameran”. Hade vi gått här för femton år sedan hade vi kanske mött en kustvandrande Ingmar Bergman runt hörnet. Hm! Jag hade säkert inte vågat fråga om jag fick ta en bild på honom eller om vi skulle ta ett parti schack. Pjäser som pjäser. Han skulle bara vågat röra min dam. 😉

 

Blåsippan ute i backarna står…

Inte kunde vi tro att det fanns så många blåsippor så nära vår bostad.

Cirka 4 km norr om Visby tog vi i lördags av mot Brucebo naturreservat. Brucebo ska vara ett av Gotlands mest variationsrika naturreservat.
Strax innan det kända konstnärshemmet Brucebo svängde vi vänster in på en riktigt guppig smal skogsväg.

Vi behövde inte ta många steg för att se de första blåsipporna. De fanns på många ställen. Ibland ensamma. Ibland med hela ”tjocka släkten”. Vi fylldes av vårlycka. ❤

Här och var stack de upp sina glada ”ansikten” mot solen.

Intressant att skåda de olika färgnyanserna.

Vi läste på informationstavlan att det fanns två till parkeringar. Därför rullade vi iväg mot en sydligare plats där det var ”snällare” att parkera.

Det första som vi stötte på var resterna från en av Gotlands cirka 100 fornborgar. Denna kallades förr för Bygdeborg. Här syns vallen av kalksten.

Under vikingatiden var detta en utmärkt plats för att bevaka både hamnen i Snäck och den i Själsö. Vad tror du de signalerade med? Eld, rök, gutemålsvrål? 😉

Utsikten från klinten går inte av för hackor. Utstickande i havet ligger den steniga halvön Skansudde.

Under tiden 15 mars till 15 maj är det förbjudet att beträda Skansudde och strandängen närmast innanför udden. Då är det ett fågelskyddsområde.

Till höger ser du Själsö fiskeläge som jag gjort ett blogginlägg om för ett tag sedan  https://gotlanduppochner.com/2019/03/06/sjalso-fiskelage/. Sorgligt stod jag på klinten och tänkte på Ainbusk-medlemmen Josefin Nilsson, som där gick sin sista promenad. Dokumentären om henne gjorde mig både ledsen och arg. Det borde tidigt varit ”galler” och inte fortsatta applåder från betalande publik.

Det blev en snabbfika. Solen värme men vinden var inte att leka med. Den försökte girigt svepa med mina godsaker från bordet. Eller har den redan gjort det? Mina ”grejer” finns inte med på fotot. 😉

En vindpinad tall som varit i många blåsväder UTANFÖR teaterns scen.

Vi tog ett sista farväl av dessa ljuvliga blå blommor och bestämde oss för att återvända hit i början av maj. Till den tid då den för Gotland sällsynta busken tibasten blommar på bar kvist. Det är tillåtet på Gotland att plocka blåsippor för ”husbehov”. Men givetvis inte från ett naturreservat.