Blå lagunen i Ar

Äntligen guppade ”Den lilla blå” iväg till det mytomtalade turkosfärgade vattnet i det vattenfyllda kalkbrottet Blå lagunen. ”Det var på tiden”, nämnde någon av de fyra ungdomarna som besökte oss förra veckan. För två av dem är det en badfavorit. För det andra paret var det premiär.

Under vårt timslånga besök tyckte vi färgen var mest blå, med inslag av grönt.
Duon som satt på andra sidan njöt av den uppåtgående solen och säkert av sällskapet. För de satt kvar när vi återkom.

Jag lovar. Fotografen har inte så lång näsa. Men det blev ett coolt foto.

Själv njöt jag från ”torrt avstånd” av den tidiga promenaden. Parkeringen sväljer ungefär 200 bilar. Men nu stod där husbilar. En del personer började sätta ut frukostbord på första parkett. Andra satt på stolar och betraktade omgivningen. Om ett par timmar skulle scenen varit annorlunda. Under högsäsong tar en idrottsförening betalt för att parkera. Oftast får de stänga grinden vid stora vägen när det inte finns några fler platser kvar. Längs ”stora vägen” finns det numera förbudsskyltar mot att parkera. Kaos är ett svenskt ord på fyra bokstäver. Eller är det svenskt? 😉

Sådant kaos behövde vi inte tänka på igår. För jag hade ”nollat” avståndsmätaren exakt klockan 05:26.
Innan vi nådde Blå lagunen hade vi redan besökt tre platser och njutit av en medhavd frukost vid Stenkusten. Sämre vy gick att ha. Vi tänkte inte ens på att ta upp kameran och föreviga ögonblicket. Fast det var första gången som vi befann oss på Stenkusten. Nästa gång ska cyklarna med bakom bilen. De behövs sista milen. Jag överdriver inte. Jag är säker på att den milen går minst dubbelt så fort på två hjul. Då går det att lätt rulla mellan groparna. Igår var dessutom flera av de stora groparna vattenfyllda. Det måste ha regnat rejält under natten.

Det finns en liten strandremsa som jag gissar att de mitt på dagen får ”slåss” om. Vi kände på det klara vattnet som kändes behagligt. Det här är ingen badplats för barn som inte är simkunniga eller för vuxna som vill ha kontakt med havsbotten. Undra hur många meter ner det är på det djupaste stället? Om det råder algblomning eller blåser kallt måste detta vara en idealisk plats för bad.

Vi befann oss samtidigt i ett av Gotlands många fina naturreservat. Vår tanke från början var att gå runt den turkost glittrande ”pölen”. Men den starka uppåtgående solen fick oss att inse att det inte hade blivit några godkända bilder därifrån. När vi vände hade vi längre väg tillbaka. Då var det perfekt för att stanna till och ta några detaljbilder från kalkklipporna. Här är en kvartett av dem. Den nedersta gav oss en tidig glimt av hösten. Vilken tur att vi på Gotland har ”Den femte årstiden” att först se fram emot. Egentligen upplever jag och Solveig det underbara lugnet nästan vid varje tillfälle, som vi åker iväg extra tidigt på dygnet. Dofterna, djuren, ljuset när dagen gryr. Vi kör lite långsammare. Stressnivån i trafiken sover fortfarande ruset av sig. Till och med tankarna upplevs klarare på sitt sätt. Allt känns möjligt. Vi är djupt tacksamma för det gedigna smörgåsbord som öjn Gotland levererar – året om. Jag hade hoppats att 100 % av våra ”ögäster” respekterade ”naturreglerna”, som gör det möjligt för kommande generationer att få uppleva allt vackert. Vissa ”sår” tar otroligt många år för att ”läka”. Det gör mig lite dyster till mods.

Gotlanduppochner önskar dig bloggbesökare en fin fortsättning på augusti. ❤
Själv svarar jag med en kommentar på eventuella kommentarer. Tiden räcker inte riktigt till längre.

Sumpskogen med djungelkaraktär

Det mycket populära kommunala naturreservat Södra Hällarna, strax utanför Visby, har vi skrivit om tidigare i några inlägg. Platsen som gick från att vara ett militärt skjutfält till att 2013 öppnas upp för betydligt trevligare aktiviteter.


Naturstigen är anpassad för barnvagnar, cyklar och rullstolar.

Det finns ett par möjligheter att slå sig ner en stund eller göra plats för möten på leden.

Hoppas kastanjerna återhämtar sig till nästa säsong.

En fototriss av rönnbär, salmbär och slånbär.

Vi passade på att njuta en extra stund. För ingen hade lust att sitta i bilen och hålla tummarna för att vi skulle kunna göra en vänstersväng den närmaste kvarten. Då föddes idén. Vi drar höger mot Vibble och rullar runt i rondellen. Smart Einsteinbeslut. 😉


Sigsarve strand

Jag hade länge längtat efter att få komma till Sigsarve fiskeläge, när det antingen var full blom på blåeld eller en magisk solnedgång var på gång. Nu stod vi där istället och såg ner mot den kultförklarade platsen, som låg inbäddad under en himmel som skvallrade om ett annalkande ösregn.

Från höjden zoomade vi in och funderade på hur hal stigen ner var efter allt regn på natten.

Vi halkade till några gånger men färden ner gick bra.

Havet har nött bort den yttersta delen av klinten så det bildats en bred klapperstrand nedanför de branta klipporna. Det här måste vara en av Sveriges mest orörda stränder. Så långt ifrån Tofta strand det går att komma en sommarhet gotlandseftermiddag i juli. Året då Gotland slagit nytt besöksrekord. Förra veckan var här 76 300 besökare.

Det är lätt att tro att det är en lugn och skyddad plats. Men stranden ligger helt öppen för västliga och nordvästliga vindar. Därför byggdes fiskebodarna för att Sigsarvebönderna som lagt ut nät skulle kunna stanna kvar och bevaka läget. Om vädret skiftade karaktär skulle de snabbt kunna ta upp näten.

När jag stod där vid strandkanten försökte jag tänka mig in i hur det var förr. Plötsligt tyckte jag det rådande vädret som vi hade, passade utmärkt in tillsammans med mina historiska tankegångar. Där fanns inte plats för blåeld och solnedgång. Istället var det fisk på bordet som gällde.

Hall-Hangvar naturreservat har så många godbitar. Nu hade vi tagit oss upp för branten och befann oss strax intill där vi slutade, när vi vandrat från Svarthäll. Nu skulle ”Den lilla blå” få bekänna färg igen. För den smala gropiga grusvägen ner & upp till kustvägen 149:an hade åtskilliga dramatiska inslag och var inte gjord för fordonmöten. Ösregnet kom som tur var någon timme senare.

En av Sveriges finaste kustleder

Bloggrubriken ”lånade” jag från en text av Länsstyrelsen. Den närmaste fortsättningen lyder, ”Längs leden har du utsikt från höga, mäktiga klintar…”

Antagligen fick vi sista parkeringsplatsen vid Svarthäll. Efter vår frukost, i skydd av en sanddyn och med solen uppvärmande i ansiktet, började vi traska iväg på Klintkustleden. Starten var ”snäll”. Men vi visste vad som väntade längre fram. Barnet inom mig såg med spänning fram emot just den etappen.

Redan under vår första halvtimme såg vi folk vakna till liv. Många drog sig ner till havet för diverse vattenaktiviteter.

Själva funderade vi aldrig på tanken att ”bergsklättra” för att få upp kroppsvärmen.

Otroligt generöst att lägga dit ved, på de tre eldplatser som vi passerade förbi. Måste vara mysigt att sitta där runt lägerelden på kvällskvisten.

Vresrosen var en vacker färg- och energikick, innan starten uppför. Nu fanns det ingen återvändo.

Det grova repet kom väl till pass. Ingen av oss var andfådd när vi kom upp. En lång stund stod vi bara och njöt innan…

…vi traskade vidare på stigen längs klintkanten.

En halvslumrande havsvakt och en lite bister, äldre vakt, på andra fotot. Snacka om att ha stoneface. 🙂

Här hade vi suverän utsikt mot Ireviken, varifrån vi har flera trevliga minnen.

Den välgjorda trappan var snäll mot båda riktningarna. ”Repetappen” var lättast uppåt. Ner kom vi såklart. Annars hade du inte fått se någon av bilderna. 😉

Sammanfattning:
Gotlands största naturreservat, Hall-Hangvar, lyckades återigen leverera ögongodis av hög klass. ❤

Den skrattande elefanten

Den stora rauken på bilden fick sitt namn av oss och fick dessutom bli bloggrubrik.

Halvön och naturreservatet Sankt Olofsholm fick ett eget blogginlägg förra året. Då gick vi upp på högsta punkten och njöt av utsikten därifrån, över övärlden utanför Slite. Vi skrev om Olaf Haraldsson som kom hit 1029 och lät bygga en kyrka.
Nu ville vi istället nå strandkanten med sina spännande raukar. En del av dem står långt ute i vattnet på överspolade hällar. De största är 5-6 meter höga.

Eftersom vattnet var klart kunde vi se undervattensraukarna.

Det här måste vara ”Sankte Oles vaskefat”. Där den norske kungen kristnade de första gutarna.

”Poseidon” längst ut.

”Bråttom upp ur vattnet”, har vi döpt rauken till.

”Spanaren”.

”Tvillingarna”.

”Sälen tittar upp”.

För att inte gå samma väg tillbaka till hamnen valde vi backen upp. Jag var säker på att vi skulle få syn på kvarnen och sedan ha den som riktlinje för att nå ”Den lilla blå” på parkeringen.

Frågan är vem av dem som är äldst? Coolast är såklart rauken i solbrillor. Den högra verkar vara en aning högfärdig.

Kvarndörren var öppen. Det var den inte förra gången som vi var här. Hettan var extrem och det var torrt och hårt i marken däruppe. Fläktade inte i luften. Extra skönt att starta AC i bilen. Vi var nöjda med ännu en sevärd plats på Gotland. Pärlorna blir bara fler och fler. ❤

Blåser inte alltid medvind

Vi hade hyrt en stuga i Fårösund i tre nätter och var bra pålästa. Samtidigt såg vi fram emot oväntade och trevliga överraskningar längs norrtrippen.

När vi klev över och kom in i Bungenäs naturreservat var vår förhoppning att hitta två orkidéarter, gemensamma favoriten flugblomster och den ovanliga och hotade gulyxnen.

Istället möttes vi av ”nyfikna gänget”, när vi nådde havet efter den 700 meter långa slingrande skogsstigen.

Du läsare ska inte tro att de stod lika stilla i verkligheten. När vi rörde oss mot kärret började flera genast att röra sig mot oss.
Vi bestämde oss för att byta taktik. Solveig gick ensam längs skogskanten mot källmyren, med stora stativet och tunga kameran i ett fast grepp. Under tiden gjorde jag en skenmanöver mot havet, samtidigt som jag vaktade de fyrfotades frammarsch. De blev lite skelögda när de fick för mycket att göra.
Jag kunde inte låta bli att stundtals njuta av mitt älskade hav och passade även på att undersöka fikakorgen. Vi män är bra på att göra många saker samtidigt. 😉

Solveig gjorde faktiskt två försök. Första gången avbröt hon och kom tillbaks till mig, när ett par av ungdjuren ökade farten mot henne och de andra följde efter i släptåget. Min frus reträtt var jag tacksam för. Jag såg inte henne, men hann ropa på henne innan det var för sent att undvika ”närkontakt”.
Min fru är tuff. Hon gjorde ett nytt försök. Tyvärr drog hon en nitlott när det gällde orkidébiten.

Den här ”grejen” tog jag kort på, men hade ingen aning om vad det var för redskap från förr.

Däremot är jag säker till hundra procent på att det här är en – blomma. 😉
Med facit i hand vet jag att vi nästa dag drog en rejäl vinstlott. För då hade vi tur som hade med egna cyklar. Annars hade det tagit för lång tid och blivit för tufft i backarna.

En naturskön halvö

Alla dessa vägval i livet. Här var det enkelt och gav ingen bekymmersrynka i pannan. ”Håll till höger Lidén. Annars slutar det med ett skäll.” 🙂

För den vänstra grusvägen ledde brant upp till en privat bostad. Vi hann under vår vistelse se två bilar som körde dit upp. Själva hade vi parkerat vid parkeringen några hundra meter från havet. Vad spännande det var att äntligen komma hit. Jag har läst och hört så mycket positivt om platsen.

Vi befanns oss i ett naturreservat på en halvö som numera heter Husken. Förr hette platsen Hursken.
Husken består av en 20 meter hög kulle av revkalksten. Längs sluttningarna finns ett antal sevärda raukar.

Innan jag nådde trappan var det en otrevlig brännässla som ville umgås med mina bara ben. Om det tyckte jag inte.

Mums både för innehållet i picknickkorgen och utsikten ut över Valleviken. ❤

Här tyckte jag Solveig var lite för nära kanten. För jag är rädd om min kamerautrustning. 😉

Vacker som en nyponros. Det gamla uttrycket tycker jag blomman mer än väl lever upp till. Vad tycker du?

Det du inte ser är att vi hade god utsikt ut till några småöar vid namn Fjaugen och Klasen. Tidigt i morgon bitti ska vi åka iväg med frukost och fika till andra sidan vattnet. Då blir det start i vår favoritplats Kyllaj. Därifrån ska vi utforska nya platser och följa upp gamla där vi inte sett allt – ännu. 😉

Undra vad de pratar om? Blicken hos den högra ser sträng ut. Den vänstra ser mer förnärmad ut.
”Jag har berättat för dig i tusen år att du inte…”
”Du har minsann inget nytt att lära mig. Tur jag numera har stenproppar i öronen.”

Två andra raukar såg mer sammansvetsade ut. Gamla goa kompisar? Det är alltid intressant att ta sig tid att studera detaljer hos raukar. Jämfört med orkidéer måste jag ge dem kredit. Det är ytterst sällan som de börjar fladdra i vinden när vi ska ta kort. Skulle det hända hade jag antagligen av ren rädsla växt fast på platsen där jag stod. Dumma tokiga fantasi.

Hoppas du ser att ”hon har blommor i sitt hår.”
Vi brukar ofta bryta upp när det är som bäst. Det gjorde vi här med. Slutorden får bli åtta till antalet:
Ännu ett smultronställe av hög klass på Gotland. ❤

Harudden

Återigen ett fint ställe som vi hamnade på, av en ren slump. Egentligen letade vi efter en äng, precis bredvid vägen, där det skulle finnas ungefär sju olika sorters orkidéer vid nästan exakt samma datum, enligt en ”dagboksanteckning” på en seriös sajt. (Endast fem år tillbaka i tiden). Kan någon lustigkurre med allt för mycket energi ha möblerat om? Just detta änge flyttades till Fårö och … 😉 Chauffören störde min fantasi.
”Ska vi svänga ner”? undrade Solveig. Sekunden efteråt kom jag att tänka på en Instagramvän, som hade lagt in en tilltalande bild från en plats med namnet Harudden. Jag hade frågat henne om vägen dit och insåg att vi var på rätt plats. Bara över ”hindret” för lammen och vidare ner på den smala vägen mot havet.
Med tanke på dikena hoppades vi slippa fordonsmöten.

Där stod några bilar och vi gissade på att det handlade om morgonpigga vandrare som gett sig iväg på tur.
Vilken underbar rutt det måste röra sig om längs den vackra kusten. Ett paradis för den konditionsstarke som uppskattar hav, fåglar, växter och fixar att bestiga branter på upp till 30 meter. Givetvis går det att dela upp vandrandet på etapper. Är man fler i gänget går det att placera ut bilar på olika p-platser. Då behövs ingen ”återvandring”. 🙂
Som ung hade jag älskat att bo på Gotland. Ett smörgåsbord av rang.
Hall-Hangvar som naturreservatet heter är det största på öjn. (Nästan 30 kvadratkilometer stort.)

Kliva över eller välja andra hållet?

Vänster eller höger? Alla dessa tilltalande val. Åtskilliga stenkast ifrån kolera eller pest.

Här var det blött. Där trivdes en speciell orkidé.

Själv trivs jag nästan alltid längs havet. ❤

Eller att hitta nästa orkidé först. 😉 Den där privata tävlingen som vi hittade på förra året är sedan Solveig blev med tungt macro inte speciellt rättvis längre. Därför har vi egentligen lagt den på is.

Eftersom vi åkt dit i EN bil var det en STOR fördel att skuggorna till slut möttes i en date. ❤

Russvätar

Igår kunde du njuta av fina macrobilder på gotlandssippa, från detta naturreservat. https://gotlanduppochner.com/2021/05/01/karlek-vid-forsta-ogonkastet-gotlandssippa/

Robban sjöng så klokt ”Målet är ingenting – vägen är allt.” Men i det här fallet var det faktiskt målet som hägrade mest. Gotlandssippan vinner klart mot tallskogen. ❤

Inte en enda kotte fanns det att fråga om vi var på rätt väg och riktning.

Det var intressant att läsa om detta speciella naturreservat som bildades för att skydda den sällsynta gotlandssippan, växten som bara finns på Gotland.

På de gotländska hällmarkerna bildas ibland vätar som är Gotlands speciella typ av våtmark. På hösten, vintern och våren samlas vatten i sprickfria hällmarker med stora grunda svackor. Under sommaren torkar marken upp och olika sorts växter blommar på hällmarkerna. Men till skillnad från andra vätar är Russvätar torr bara under korta perioder. Så vi borde också besöka platsen på sommaren och njuta av mattor av gräs-och starrarter och mycket annat tilltalande.

En kombination av bisysslor. Gissa vilken jag höll mig på avstånd från? 😉

Det går att få till en skaplig macrobild med min kamera också. Vår Insta-vän hade verkligen rätt. Det fanns blommor överallt. Från början var vi ensamma på området. Det var vi definitivt inte efter en stund. Men de underbara sipporna räckte till oss alla.

Samma sträcka tillbaka. Ändå upplevde vi den som hälften så lång. Inte bara för att det mest var nerförsbacke. Chansen att det enda fikabordet längs den asfalterade vägen var ledigt…

… var 100 % säkert med tanke på lappen som jag spikat fast med texten… 🙂
”Den lilla blå” hade fått sällskap av en av sina blå ö-bröder.

Fakta:
Skyddsår: 2001
Socken: Ardre och Gammelgarn
Karaktär: Alvarmark
Markägare: Naturvårdsverket/Privata
Förvaltare: Länsstyrelsen i Gotlands län

Döden kom med vingslag

Vi gick iväg in i naturreservatet Ölbäck med lite dystra tankar om vad som väntade oss längre fram, i det grå söndagslandskapet. Jag fotade runt av gammal vana. Solveig behöll sin ”macrokamera” i väskan under hela turen.

Plötsligt åkte våra mungipor upp en bit. En utomhustoalett som heter duga. 🙂

Av bara farten såg jag mina första bruna blåsippor i hela mitt liv. Fantasiliv ska tilläggas. 😉

Mina tankar pendlade mellan vad jag läst för någon dag sedan och det som min mamma med svårighet berättade för mig en gång för länge sedan.
En solskenshistoria och en sorgens sannberättelse höll min hjärna sysselsatt.

Vi tog oss över stättan utan den minsta skråma. Några lamm såg vi inte till under färden.

Med tungan rätt i munnen följde vi kraftledningen. Förr eller senare skulle vi nå ett minneskors i form av ett så kallat konsekrationskors. Det gällde att hålla utkik till höger.

Nu började målet anas. Ser du det?

Enligt berättelserna ska prästen ”Herr Jurgen” 1336 varit på väg ridande på en häst hem till Endre, då han blev dödad av en örn.

På vardera sida av stenen är en nattvardskalk inhuggen och ovanför en korsmärkt oblat; hostia.

Jag lämnade över kameran till Solveig och påbörjade ”hemresan” rakt fram. Men mina tankar gled iväg åt olika håll. Vilken tur i oturen dvärgpinschern Sally hade när hon överlevde attacken, i Vall förra veckan, från en kungsörn. På något vis krånglade hon sig ur klorna. Hon var blodig och givetvis chockad, men ska enligt sin matte har återhämtat sig helt. Härligt att läsa. ❤ Tyvärr gick det inte lika bra för den lilla flickan i min mammas barndomsby. Flickans storasyster hade just då ansvaret för sin lillasyster. Inte kunde någon ana att en havsörn skulle… Undra hur familjen klarade sig med sin sorg? Hur bearbetade storasystern händelsen? Då fanns det säkert inte samma skyddsnät på sjukhuset som nu.

”Den lilla blå” hade fått sällskap i sin ensamhet.