Här skjuts det inte längre

Det tidigare militära skjutfältet har blivit en oas för många och är numera ett populärt naturreservat, med tillgänglighet för cyklar, rullstolar och barnvagnar på de packade naturstigarna.

Det finns fyra bra ställen att parkera bilen. I somras hade vi cyklarna med och kombinerade med att traska och klättra. Den här gången var det första gången som vi satte bilen vid den norra parkeringen. Lammen var ute, men det var bara Lamberth som ville vara med på bloggen. 😉

Hon hade högklint i ryggen.

Männen läste & tittade på gotlanduppochner i smyg, för deras sambos på hemmaplan hade starka åsikter om deras Novembertävlande. 😉

De två högre byggnaderna är kvarnen ”Plågan” och vattentornet i bakgrunden.
Det är lätt att bli lurad av bilden. Det var rena turen att vi lyckades ta en folktom bild. Ofta vek vi av och traskade på hällmarkerna mellan de större stråken. Många rörde sig här i söndags i solen, som stundtals värmde och jag fick känslan av en annan årstid.

Solveigs ”kottbild” är min favoritbild i detta inlägg. ❤

Vi körde söderut i starkt solsken och hamnade bakom en ”snigel” i den intensiva söndagstrafiken. Framför oss blev himlen plötsligt mörk. Vårt utomhusfika började ”frysa inne”. Tillsammans bestämde vi oss för Gnisvärd hamn, för att vi skulle hinna fika utomhus innan ovädret satte stopp. Mest på grund av snigeln körde jag av vid första avfarten och in på en smal slingrande väg som leder till Gnisvärds skeppssättning, som varit med på bloggen. En skylt om jakt var placerad på gatan och ett jaktlag syntes längre fram. Med egen snigelfart kunde jag inte låta bli att titta. Avståndet var mindre än tre meter till det nyss skjutna djuret. De hade redan börjat lyfta i de bundna… innan jag passerat.
Det finns på tok för många rådjur som korsar våra vägar denna säsong och har redan hänt olyckor på öjn. Stammen måste minskas. Mina tankar gick till vildsvinen som jag skrev om på andra bloggen. Där vakade en ängel över oss. ❤ Vi är glada för att vildsvin och älg inte finns på Gotland. Huggormar är också mycket sällsynta. För att inte tala om krokodiler, lejon och flodhästar. De är extremt sällsynta utanför min fantasi radier. 😉

Himlen var dramatiskt vacker över havet. Först gick jag ut och hade en förhoppning om att vi kunde sitta vid ett av borden i hamnen och hinna innan regnet kom. Sanningen var tvärtom. Det hade ösregnat lokalt här för en stund sedan, när vi haft soligt på Södra Hällarna. Bänken och bordet lockade inte längre.
Det gick lika bra att sitta i bilen. Utsikten var densamma. Vi hade en fin novembersöndag och var tacksamma för att vi var friska.

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. 30 uppgifter, 30 frågor och 60 tabeller har min uppmärksamhet under den elfte månaden. 😀

Ps. Min bloggrubrik blev mycket bättre än jag tänkt mig. Det var inte alls meningen.

Höst på mitten av ön

Vi slog våra kloka huvud ihop och kom gemensamt fram till att hösten på Gotland hittas inte bland gulröda tallar och granar. 😉 Solveig kom fram till att änget utanför Roma hade ”rätt träd”.

Skylten utanför Roma dyker upp snabbt och givetvis hade jag en bil i kofferten när jag blinkade vänster.

Helt ensamma gick vi omkring och njöt i Klosteränge naturreservat. Mindes platsen där Solveig i våras var först med att hitta årets första orkidé, S:t Pers Nycklar. Vi både kände igen saker och upptäckte förändringar mot när vi var här i våras.

Vi hade noterat att det såg fint ut vid Roma kyrka. Därför åkte vi tillbaks en bit på väg 143 och parkerade bilen utanför kyrkan.

Några gjorde fint vid gravarna inför Alla Helgons helgen.

Nu passade det bra att vi åkte vidare på den mindre trafikerade vägen, där vi kunde glida omkring i lägre hastighet. Jag gillar konceptet med att göra en runda istället för att åka samma väg fram och tillbaka. Perfekt när det inte finns någon tid att passa.

Sista längre stoppet gjorde vi vid Bara ödekyrka. Även här finns det ett fåtal gravar. Vid en av dem gjorde en kvinna extra helgfint.

Vacker kyrkklocka och en utsikt där vi lätt dröjde oss kvar. Men längtan efter kaffe och fika drog oss mot det lediga bordet. Inte dumt att kunna sitta ute och njuta i slutet av oktober.

Detaljbilder togs en hel del såklart. På tal om viktiga detaljer. Imorgon är det november och två tävlingar kommer att få ta stor plats på bloggen. Först kommer inlägget med 1,X,2 fråga om en Gotlandsbild. Inläggningstid är hemlig, men tävlingen avslutas varje kväll klockan 19:59. Sista timmen måste du scrolla ner till frågan för då ligger Korsordsuppgiften överst med sin fasta tid 18:59-20:59.
Jag önskar dig besökare idag, en fin Alla helgons dag. Vår dag kommer som vanligt inte att gå i busets tecken. Istället ska vi åka till en annan ödekyrka, där vi också tror det är höstvackert. Nu ska fikakorgen packas och jag ska ta fram ett par CD-skivor som får följa med på utflykten. Var rädd om dig. ❤

Stigen med rotbain

Ännu en solig inbjudande oktobersöndag med fikakorg och filt. Om du inte förstod bloggrubriken kan du titta på rötterna på stigen, så får du säkert ihop naturpusslet/gutamålet. 😉
Vi hade letat oss ner till södra Björkume naturreservat och redan i starten fanns en härlig utsiktsplats till vänster. Där på filten kunde vi tänka oss att fika. Men en bänk hade varit ett bättre val. Dessutom var vi nyfikna på vad som väntade om vi fortsatte till höger mot norr.

Ibland lämnade vi stigen för att få en glimt av havet som hördes genom tallskogen. Det gällde då att se upp för rejäla taggar på buskar. Efter vi fortsatt att gå en bra bit på stigen och fikakorgen kändes mer än tung, funderade vi på att vända tillbaka till startplatsen. Men det var då ett trevligt par dök upp och berättade om en bänk och en fin utsikt några hundra meter norr ut. Tänk att de kom på beställning. 🙂

Med ny energi mot ett bestämt mål, kändes korgen betydligt lättare än innan.
Vilken härlig plats det var. Ett bord och två bänkar på en platå och en varm höstsol. Vi bokade bordet och började med att hälsa på ”Rönnklintsgubben”.

För att vara rättvisa var vi lika artiga mot hans bror.

Den som inte hade kameran tjatade, med all rätt, om att inte gå för nära kanten. 30 m hög kustklint, 10 meter innanför stranden, är ingen lekplats för barn med spring i benen.

Nu finns det inte så mycket vacker växtlighet att ta bilder på.

Vi passade på att fotografera det lilla som vi hittade och det lyste lite gult här och var på marken.

Björkume naturreservat är vidsträckt och har varit naturskyddat sedan 1995.
Vi har två bra anledningar att återkomma, då med ryggsäck. Solveig såg rikligt med ”blåsippsmöjligheter” och sedan tidigare vet vi att det längre fram, när stigen viker in mer åt land, finns spännande grottor att utforska. Gotland levererar ständigt. ❤ Redan nu håller jag på att läsa på och planera inför 2021. Våra nya instagramvänner bjuder på ögongodis. Jag antecknar och ställer frågor till dem. Hoppas de inte tröttnar på mig.

Vi såg en del trafik på sjön. Jag läste i tidningen idag att ett oväder med mycket hårda vindbyar väntas dra in imorgon över Gotland. Säsongens första höststorm? Lågtrycket har just nu 21-25 meter per sekund. Bäst att hålla hårt i hatten… vilken hatt? Jag har aldrig ägt en hatt. 😉

Första söndagen i oktober – Lummelunda

Efter en god lunch tog vi bilen norrut och körde till Lummelunda. När vi parkerat bilen valde vi att gå in på naturstigen till vänster.
Lilla huset i skogen. Bodde skogsvaktaren här en gång i tiden?
”Den gröna floden….”
Naturens egna konstverk. Fulländade!

Ett lönn-paraply!

Speglingar i vattnet – där bakom skymtar havet…

Nyfikna som vi är, var vi såklart tvungna att titta närmare på stenarnas gröna ”skägg”.


En kort stund kom solen fram och värmde oss. Det såg mörkare ut mot Visbyhållet.

Båtar i vila.
Gotlands landskapsblomma – murgröna.
Vi utser lönnen till det vackraste höstträdet. Så många färger! Ibland till och med flera färger på ett och samma löv.
Eklöven får avsluta vår söndagspromenad i Lummelunda. Vi drog vidare med kameran till…

Stackars getter


Vi sökte oss till de dramatiska klipporna vid Högklint, där klintens högsta höjd är 48 meter över havet. Detta var första gången som vi gick iväg mot söder. Målet bestod av att hitta en fin utsiktsplats för kaffestunden.

Våra skuggor ville så gärna vara med på en bild – ännu en gång. 😉 De skickar med en helghälsning till bloggbesökare som kommer i rätt tid.

Det känns som länge sedan, som vi besökte Ygne fiskeläge. Ändå var det förra våren. https://gotlanduppochner.com/2019/05/09/ygne-fiskelage/

Vi funderade några sekunder, innan vi bestämde oss för vart våra fötter skulle styras.

Trappan ner till avsatsen med det sorgliga namnet ”Getsvältan”. Förr stod betande getter på höjden och trånade efter det saftiga gräset på klipphyllan. Ner mot godheterna tog de sig och fick njuta av sin sista måltid. För upp igen kunde de inte komma. Istället svalt de ihjäl när gräset tog slut. ☹

Här nere finns en fantasieggande grotta som är urgröpt av havet. Någon gång ska vi testa om solnedgångarna härifrån är så magiska, som vi hört talas och läst om.

Raukfältet på Asunden


https://gotlanduppochner.com/2020/08/14/pjaserna-ar-ett-minne-blott/
I länken kan du se och läsa om vårt första besök på denna underbara plats. Den här gången utgår inlägget från när vi parkerar våra cyklar och tar oss ner till raukfältet.

Inledningsvis var det lite ”slirigt” att ta sig ner mot havet. Men bara en kort bit.

Vi befann alltså på ön Asunden utanför Slite på nordöstra Gotland. Ön är två km lång och som bredast en kilometer.

Både rörliga och orörliga djur.

Asundens egen Janusfigur med sina två ansikten.

En förnäm hund med nosen i vädret.

Vår utsikt från där vi satt och drack vårt kaffe och fikade.

Rauken döpte vi till ”Asundsgubben”.

Det finns drygt 25 raukar som är mer än två meter höga. Den högsta är nio meter hög.

Asunden är absolut ett av Gotlands vackraste raukområden, med en härlig utsikt mot vidderna, grannöarna och havet som jag aldrig kan se mig mätt på. Det är också alltid lika spännande och fantasieggande att hitta eller försöka hitta likheterna med levande människor och djur.

Likt fågeln drog vi iväg mot nya mål. På väg mot fastlandet funderade jag på om jag ville återvända hit varje år eller aldrig mer för att inte få det underbara första intrycket naggat i kanten. För det kunde inte bli bättre än…

Ölbäcks hällmarksområde


En del naturreservat ligger relativt nära vår bostad. Ölbäck med sin artrikedom och inslag av flera sällsyntheter, är ett av dem. Namnet Ölbäck kommer från Ölbäcks värdshus som förr låg i området. Här stannade resande bönder för att släcka törsten. Värdshusets grund ska finnas kvar. Men det var inte därför vi befann oss här…

… inte heller för att titta på kungsljus. Men kanske kunde kungsljusen leda oss rätt med sitt gula ”ljus”. 😉

Vi såg mycket vackert på hällmarkerna och plåtade en hel del. Blåeld tröttnar jag först på när den bleknat helt. Då är den inte min favorit längre. Jag läste i en bok att hällmarkens klädedräkt ändrade färg under årets månader. I april och maj har den en vit skrud. I juli byter den till blågul dräkt. För den besökare som är extra intresserad av olika sorters mossa och lavar måste Ölbäck vara ett eldorado. Bland lavar kan nämnas kalkkollav som bara finns på ett fåtal platser på Gotland. Den växer i sprickor och på lodytor.

Gul fetknopp (finns tre olika arter här) umgicks med en ängsalvia. Men vi var på jakt efter en helt annan sorts umgänge. Där det handlade mer om liv eller död för att hårdra det hela.

De här fotona ville också vara med i bloggen. Redan nu längtar jag till ett macro som vi ska beställa till kameran, som vi köpt tillbaka. Cirkeln är därmed sluten. Kameran som jag använde de sista åren till förra bloggens bilder har därmed flyttat tillbaka till Gotland. Vi har ingen lust att plocka på och av objektiv hela tiden. Istället öppnas nya möjligheter med två kameror och två fotografer – ständigt på bettet 2021. Klick klick. ”Nu byter vi kamera.”

Äntligen kunde en nätfjäril ”sitta vackert”. Jag hade ingen som helst aning om att den förstod halländska. 🙂
När vi var nästan tillbaka vid bilen lyckades vi äntligen hitta… nu kom jag på att detta inlägg ligger i kategorierna Utanför ringmuren i Visby och Naturreservat. Då det är det osmart att lägga in bilder och text om något som borde få vara ensamt i kategorin Nästan bara på Gotland. Därför får det bli ett eget inlägg imorgon. Kan du gissa vilken raritet och parasit som vi till slut hittade?

 

Pjäserna är ett minne blott

Jag läste om halvön när vi flyttade hit 2018. Därför har Asunden varit i tankarna länge. Men det gällde att matcha med rätt tillfälle. Vädret är extra viktigt under en sådan här tur. Dessutom tillkom frågan hur läget var just nu? Gick det att köra bil över? Verkade inte så i färska artiklar. Några vänner berättade att de vände, när de såg det dåliga underlaget. Därför tog vi med cyklarna ”på bilen”. Ett lyckodrag. Av en annan anledning. När vi förflyttade oss på halvön.

Vilken ljuvlig syn. Nästan helt vindstilla. Soligt. Vi hade precis ätit vår medhavda frukost i Barläst. Grusvägen verkade vara nyss vidgjord. Sista trånga biten över vägbron gällde dock att slippa möten. Men sträckan var rak och fullt synlig åt båda hållen. Vanligt trafikvett borde funka. Ett fordon åt gången.

En husbil med sovande personer på den lilla parkeringen. Vi lyfte över cyklarna till den nyfikna välkomstkommittén och var därmed de enda människorna på området, som var ett militärt skyddsområde fram till slutet av 90-talet. Svårt att tänka sig när vi samlade på oss de första intrycken. Såg mer ut som en fridfull naturoas. 

Lite historik. På Asunden fanns tidigare ett kustartilleribatteri bestående av tre pjäser som var ett av Sveriges modernaste; två av pjäserna fanns på ön och en på Hammarslunden, norr om Asunden. Var och en av pjäserna vägde 120 ton. Jag hade aldrig fixat att bära dem med raka armar. Risken hade varit alltför stor att jag fick akut kramp eller sträckte mig dumt. Hade varit svårt att förklara för en nyfiken läkare. Eller hur? 😉

Numera är Asunden ett cirka två km långt naturreservat (som bredast cirka en km) med en rik flora med bland annat strandkål och luddvedel. Dessutom finns det ett mycket rikt fågelliv på strandängarna. Tyvärr fick vi inte till någon hundraprocentig skärpa i fågelbilderna.

Nästan lite skrämmande. Snabbt kopplade jag ifrån min medfödda fantasi.

Utsikten mot Slite och den lilla ”skog” som finns på halvön. På tal om skugga.

Bakom min rygg fanns det en livs levande ”skugga” – vakt med eller utan horn? Bäst att inte kontrollera – bara snabbt trampa vidare.

När jag kom upp på toppen kunde jag se över till ön Enholmen. Dit går det att åka båt från Slite under sommaren.

Denna ö tror jag heter Grunnet.

Kan det vara någon cyklist som slutat nattskiftet på Cementa? Bäst att presentera mig artigt. 😉

Det sägs att nästan överallt på Gotland syns minst ett torn på en medeltidskyrka. Ofta fler ha vi konstaterat på våra slingrande resor kors & tvärs över öjn.

Vi insåg snabbt vem som hade företräde. Givetvis ullinvånaren. 😊

Nu befann vi oss på södra sidan. Här parkerade vi cyklarna för att ta oss ner en bit till fots. Fikakorgen fick följa med. Annars kunde någon ullinvånare få för sig något dumt.

Sammanfattning:
En mycket vacker hednatur med vackra vyer mot det öppna havet. Dessutom finns på Asunden kanske det mest sevärda raukfältet vi sett hitintills under våra två Gotlandsår (i en stenhård konkurrens). Mer om det i ett annat blogginlägg – längre fram i tiden. Nu ska vi gå ut och sätta på cyklarna bakom bilen. Sova några timmar och… 😉

Den tyngsta frukosten

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp.
Pärlorna är värda mer än ett inlägg.

Vi mötte ovanligt många bilar på vår väg upp till Lickershamn. Troligen var det en morgonfärja som var målet.

Där uppe kan du skymta Gotlands högsta rauk som var vårt mål. Det har för oss denna speciella sommar blivit många härliga och mysiga utflyktsfrukostar. Men detta var första gången som vi fick bära tungt en lång sträcka i uppförsbacke.

Inte kunde jag med att knacka på och be om bärhjälp. 😉

Härligt att vara tillbaka på en av våra gamla favoritplatser. Första gången som vi var här så tidigt på dygnet. Jag vågar inte skriva antalet bilder som jag tog på Jungfrun, som snällt stod stilla och poserade.

Andra föredrog att vistas på sjön. Jag låter dem vara anonyma. Annars zoomade jag in en riktigt bra bild.

Solveig hittade något intressant att fotografera.

När livet var som bäst bröt vi upp och började vandringen nerför. En promenad med lättare packning.

Bron minns jag väl från tidigare besök. På hemvägen gjorde vi avstickare mot havet på vägar, som vi aldrig rullat på förr. Ett ställe ska vi garanterat återvända till. Det gav oss mersmak.
https://gotlanduppochner.com/2019/01/15/gotlands-hogsta-rauk/
Här kan du läsa om Gotlands högsta rauk och den sorgliga sägnen som ligger bakom namnet Jungfrun.

Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”:
1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. Almedalens Bed, Breakfast & Fik
6. Själsö bageri
7. Jungfrun

Trampade tydligen i två naturreservat


Vi tog cykelvägen längs med kustvägen och svängde av på olika ställen. När vi kom hem insåg jag att vi först varit i Bergbetningen och utan ”taggstaketsgräns” hamnat i Galgberget.

Cyklarna parkerades, picknickfilten lades ut och Solveig började läsa i en spännande bok. Själv gick jag på en egen utflykt och …

…hamnade först vid ett stenbrott.

Jag lovar! Det var inte jag som började på ett fuskbygge. 😉

Lite svalka i en skogsdunge lockade. Jag är allt lite förtjust i ”trädkonst”.

Mindre förtjust i sådant här. Samtidigt gick fantasin igång. Visserligen rostar burkar snabbt, men vilket år lämnades den kvar här? En ensamvarg? En ö-bo eller turist?

En viktig iakttagelse har jag gjort sista veckorna. Mindre snygga fjärilar kan slå sig till ro väldigt länge. De tycks ha ett stort behov av att bli fotograferade. Snygga fjärilar däremot ställer inte alls upp. Är tydligen inga ”linsfjärilar”. Samtidigt stämmer det inte. Jag har sett åtskilliga foton på Insta sista tiden på vackra fjärilar. I morse började jag med att raka mig. Steg två får bli att… 😉

Någonstans måste mitt älskade hav synas. Till slut fick jag vittring. Vänta lite? Det ser ut som en vit solnedgång i mitten av bilden? Måste vara…

Zoomning är bra att ta till om gåtor ska lösas. Men jag kunde ”skärpt” mig mer. 😉

Nu gällde det att antingen gå i gamla fotspår eller hoppas på turen att hitta tillbaks. För jag började bli fikasugen. Påsen från Norrgatt lockade. 

Fotnot:
Imorgon ska vi Hemestra på ett speciellt ställe, som vi ser fram emot att anlända till. Dagen är speciell. Vi ska fira två år som Gotlandsbor.