Stackars getter


Vi sökte oss till de dramatiska klipporna vid Högklint, där klintens högsta höjd är 48 meter över havet. Detta var första gången som vi gick iväg mot söder. Målet bestod av att hitta en fin utsiktsplats för kaffestunden.

Våra skuggor ville så gärna vara med på en bild – ännu en gång. 😉 De skickar med en helghälsning till bloggbesökare som kommer i rätt tid.

Det känns som länge sedan, som vi besökte Ygne fiskeläge. Ändå var det förra våren. https://gotlanduppochner.com/2019/05/09/ygne-fiskelage/

Vi funderade några sekunder, innan vi bestämde oss för vart våra fötter skulle styras.

Trappan ner till avsatsen med det sorgliga namnet ”Getsvältan”. Förr stod betande getter på höjden och trånade efter det saftiga gräset på klipphyllan. Ner mot godheterna tog de sig och fick njuta av sin sista måltid. För upp igen kunde de inte komma. Istället svalt de ihjäl när gräset tog slut. ☹

Här nere finns en fantasieggande grotta som är urgröpt av havet. Någon gång ska vi testa om solnedgångarna härifrån är så magiska, som vi hört talas och läst om.

Raukfältet på Asunden


https://gotlanduppochner.com/2020/08/14/pjaserna-ar-ett-minne-blott/
I länken kan du se och läsa om vårt första besök på denna underbara plats. Den här gången utgår inlägget från när vi parkerar våra cyklar och tar oss ner till raukfältet.

Inledningsvis var det lite ”slirigt” att ta sig ner mot havet. Men bara en kort bit.

Vi befann alltså på ön Asunden utanför Slite på nordöstra Gotland. Ön är två km lång och som bredast en kilometer.

Både rörliga och orörliga djur.

Asundens egen Janusfigur med sina två ansikten.

En förnäm hund med nosen i vädret.

Vår utsikt från där vi satt och drack vårt kaffe och fikade.

Rauken döpte vi till ”Asundsgubben”.

Det finns drygt 25 raukar som är mer än två meter höga. Den högsta är nio meter hög.

Asunden är absolut ett av Gotlands vackraste raukområden, med en härlig utsikt mot vidderna, grannöarna och havet som jag aldrig kan se mig mätt på. Det är också alltid lika spännande och fantasieggande att hitta eller försöka hitta likheterna med levande människor och djur.

Likt fågeln drog vi iväg mot nya mål. På väg mot fastlandet funderade jag på om jag ville återvända hit varje år eller aldrig mer för att inte få det underbara första intrycket naggat i kanten. För det kunde inte bli bättre än…

Ölbäcks hällmarksområde


En del naturreservat ligger relativt nära vår bostad. Ölbäck med sin artrikedom och inslag av flera sällsyntheter, är ett av dem. Namnet Ölbäck kommer från Ölbäcks värdshus som förr låg i området. Här stannade resande bönder för att släcka törsten. Värdshusets grund ska finnas kvar. Men det var inte därför vi befann oss här…

… inte heller för att titta på kungsljus. Men kanske kunde kungsljusen leda oss rätt med sitt gula ”ljus”. 😉

Vi såg mycket vackert på hällmarkerna och plåtade en hel del. Blåeld tröttnar jag först på när den bleknat helt. Då är den inte min favorit längre. Jag läste i en bok att hällmarkens klädedräkt ändrade färg under årets månader. I april och maj har den en vit skrud. I juli byter den till blågul dräkt. För den besökare som är extra intresserad av olika sorters mossa och lavar måste Ölbäck vara ett eldorado. Bland lavar kan nämnas kalkkollav som bara finns på ett fåtal platser på Gotland. Den växer i sprickor och på lodytor.

Gul fetknopp (finns tre olika arter här) umgicks med en ängsalvia. Men vi var på jakt efter en helt annan sorts umgänge. Där det handlade mer om liv eller död för att hårdra det hela.

De här fotona ville också vara med i bloggen. Redan nu längtar jag till ett macro som vi ska beställa till kameran, som vi köpt tillbaka. Cirkeln är därmed sluten. Kameran som jag använde de sista åren till förra bloggens bilder har därmed flyttat tillbaka till Gotland. Vi har ingen lust att plocka på och av objektiv hela tiden. Istället öppnas nya möjligheter med två kameror och två fotografer – ständigt på bettet 2021. Klick klick. ”Nu byter vi kamera.”

Äntligen kunde en nätfjäril ”sitta vackert”. Jag hade ingen som helst aning om att den förstod halländska. 🙂
När vi var nästan tillbaka vid bilen lyckades vi äntligen hitta… nu kom jag på att detta inlägg ligger i kategorierna Utanför ringmuren i Visby och Naturreservat. Då det är det osmart att lägga in bilder och text om något som borde få vara ensamt i kategorin Nästan bara på Gotland. Därför får det bli ett eget inlägg imorgon. Kan du gissa vilken raritet och parasit som vi till slut hittade?

 

Pjäserna är ett minne blott

Jag läste om halvön när vi flyttade hit 2018. Därför har Asunden varit i tankarna länge. Men det gällde att matcha med rätt tillfälle. Vädret är extra viktigt under en sådan här tur. Dessutom tillkom frågan hur läget var just nu? Gick det att köra bil över? Verkade inte så i färska artiklar. Några vänner berättade att de vände, när de såg det dåliga underlaget. Därför tog vi med cyklarna ”på bilen”. Ett lyckodrag. Av en annan anledning. När vi förflyttade oss på halvön.

Vilken ljuvlig syn. Nästan helt vindstilla. Soligt. Vi hade precis ätit vår medhavda frukost i Barläst. Grusvägen verkade vara nyss vidgjord. Sista trånga biten över vägbron gällde dock att slippa möten. Men sträckan var rak och fullt synlig åt båda hållen. Vanligt trafikvett borde funka. Ett fordon åt gången.

En husbil med sovande personer på den lilla parkeringen. Vi lyfte över cyklarna till den nyfikna välkomstkommittén och var därmed de enda människorna på området, som var ett militärt skyddsområde fram till slutet av 90-talet. Svårt att tänka sig när vi samlade på oss de första intrycken. Såg mer ut som en fridfull naturoas. 

Lite historik. På Asunden fanns tidigare ett kustartilleribatteri bestående av tre pjäser som var ett av Sveriges modernaste; två av pjäserna fanns på ön och en på Hammarslunden, norr om Asunden. Var och en av pjäserna vägde 120 ton. Jag hade aldrig fixat att bära dem med raka armar. Risken hade varit alltför stor att jag fick akut kramp eller sträckte mig dumt. Hade varit svårt att förklara för en nyfiken läkare. Eller hur? 😉

Numera är Asunden ett cirka två km långt naturreservat (som bredast cirka en km) med en rik flora med bland annat strandkål och luddvedel. Dessutom finns det ett mycket rikt fågelliv på strandängarna. Tyvärr fick vi inte till någon hundraprocentig skärpa i fågelbilderna.

Nästan lite skrämmande. Snabbt kopplade jag ifrån min medfödda fantasi.

Utsikten mot Slite och den lilla ”skog” som finns på halvön. På tal om skugga.

Bakom min rygg fanns det en livs levande ”skugga” – vakt med eller utan horn? Bäst att inte kontrollera – bara snabbt trampa vidare.

När jag kom upp på toppen kunde jag se över till ön Enholmen. Dit går det att åka båt från Slite under sommaren.

Denna ö tror jag heter Grunnet.

Kan det vara någon cyklist som slutat nattskiftet på Cementa? Bäst att presentera mig artigt. 😉

Det sägs att nästan överallt på Gotland syns minst ett torn på en medeltidskyrka. Ofta fler ha vi konstaterat på våra slingrande resor kors & tvärs över öjn.

Vi insåg snabbt vem som hade företräde. Givetvis ullinvånaren. 😊

Nu befann vi oss på södra sidan. Här parkerade vi cyklarna för att ta oss ner en bit till fots. Fikakorgen fick följa med. Annars kunde någon ullinvånare få för sig något dumt.

Sammanfattning:
En mycket vacker hednatur med vackra vyer mot det öppna havet. Dessutom finns på Asunden kanske det mest sevärda raukfältet vi sett hitintills under våra två Gotlandsår (i en stenhård konkurrens). Mer om det i ett annat blogginlägg – längre fram i tiden. Nu ska vi gå ut och sätta på cyklarna bakom bilen. Sova några timmar och… 😉

Den tyngsta frukosten

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp.
Pärlorna är värda mer än ett inlägg.

Vi mötte ovanligt många bilar på vår väg upp till Lickershamn. Troligen var det en morgonfärja som var målet.

Där uppe kan du skymta Gotlands högsta rauk som var vårt mål. Det har för oss denna speciella sommar blivit många härliga och mysiga utflyktsfrukostar. Men detta var första gången som vi fick bära tungt en lång sträcka i uppförsbacke.

Inte kunde jag med att knacka på och be om bärhjälp. 😉

Härligt att vara tillbaka på en av våra gamla favoritplatser. Första gången som vi var här så tidigt på dygnet. Jag vågar inte skriva antalet bilder som jag tog på Jungfrun, som snällt stod stilla och poserade.

Andra föredrog att vistas på sjön. Jag låter dem vara anonyma. Annars zoomade jag in en riktigt bra bild.

Solveig hittade något intressant att fotografera.

När livet var som bäst bröt vi upp och började vandringen nerför. En promenad med lättare packning.

Bron minns jag väl från tidigare besök. På hemvägen gjorde vi avstickare mot havet på vägar, som vi aldrig rullat på förr. Ett ställe ska vi garanterat återvända till. Det gav oss mersmak.
https://gotlanduppochner.com/2019/01/15/gotlands-hogsta-rauk/
Här kan du läsa om Gotlands högsta rauk och den sorgliga sägnen som ligger bakom namnet Jungfrun.

Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”:
1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. Almedalens Bed, Breakfast & Fik
6. Själsö bageri
7. Jungfrun

Trampade tydligen i två naturreservat


Vi tog cykelvägen längs med kustvägen och svängde av på olika ställen. När vi kom hem insåg jag att vi först varit i Bergbetningen och utan ”taggstaketsgräns” hamnat i Galgberget.

Cyklarna parkerades, picknickfilten lades ut och Solveig började läsa i en spännande bok. Själv gick jag på en egen utflykt och …

…hamnade först vid ett stenbrott.

Jag lovar! Det var inte jag som började på ett fuskbygge. 😉

Lite svalka i en skogsdunge lockade. Jag är allt lite förtjust i ”trädkonst”.

Mindre förtjust i sådant här. Samtidigt gick fantasin igång. Visserligen rostar burkar snabbt, men vilket år lämnades den kvar här? En ensamvarg? En ö-bo eller turist?

En viktig iakttagelse har jag gjort sista veckorna. Mindre snygga fjärilar kan slå sig till ro väldigt länge. De tycks ha ett stort behov av att bli fotograferade. Snygga fjärilar däremot ställer inte alls upp. Är tydligen inga ”linsfjärilar”. Samtidigt stämmer det inte. Jag har sett åtskilliga foton på Insta sista tiden på vackra fjärilar. I morse började jag med att raka mig. Steg två får bli att… 😉

Någonstans måste mitt älskade hav synas. Till slut fick jag vittring. Vänta lite? Det ser ut som en vit solnedgång i mitten av bilden? Måste vara…

Zoomning är bra att ta till om gåtor ska lösas. Men jag kunde ”skärpt” mig mer. 😉

Nu gällde det att antingen gå i gamla fotspår eller hoppas på turen att hitta tillbaks. För jag började bli fikasugen. Påsen från Norrgatt lockade. 

Fotnot:
Imorgon ska vi Hemestra på ett speciellt ställe, som vi ser fram emot att anlända till. Dagen är speciell. Vi ska fira två år som Gotlandsbor.

Själsöån


Vi var på väg mot en ny plats på en hemtam ort – Själsö.

Istället för att köra ner till fiskeläget stannade vi till en bit innan. (Asfalterad parkering på höger sida.)

Vad skönt det var att lämna hettan för en stund och kliva in på en spång i naturreservatet som bildades 2008.

Syftet med att bilda ett naturreservat var att skydda havsöring och rödlistade arten flodnejonöga. Själsöån är Gotlands bäst dokumenterade vattendrag när det gäller havsöringens livshistoria. Ser du några fiskar? Först såg vi ringar och hörde lätt plask bakom våra ryggar. När vi studerade det grunda vattnet såg vi fler och fler små havsöringar.

Spångarna byttes 2019 ut mot nya, breda och riktigt fotvänliga gångbroar. Här och var finns avstickare mot bäcken. Väldigt trevligt och pedagogiskt planerat.

Plötsligt såg jag brovakten med sitt stora bevakande träöga. Jag swishade några riksdaler så han blev nöjd. 😉

Minns när jag cyklade och plockade björnbär med min äldsta dotter på Hovs Hallar. Nära bostaden växte de rikligt på Bjärehalvöns smultronställe HH. Här återstår veckor innan bären är på plats. Men det syntes spår av att tidigare besökare njutit av vinbär. Antagligen har det för länge sedan funnits bostad och trädgård längs ån.

Brännässlor är finast på avstånd.

Naturens konstverk kan komma till på skilda sätt. Undra om det finns konstnärliga och estetiska insekter? Eller är det bara en bisyssla? 😉

Ett tjusigt trassel av skägg av någon sorts lav.

En senare fas av, timotej?

Vad spännande det ska bli att återkomma hit under senhösten för att se havsöringen leka i betydligt mer vatten och studera den åliknande flodnejonögan som kan bli 50 cm lång och suger sig fast i… vi spar det läbbiga till nästa gång. 😀

Grogarnsberget – andra besöket


Jag satte på solglasögonen innan jag körde iväg från soliga Ljugarn. Någonstans på de slingrande vägarna mot platsen, som vi besökte 2016 vid ett grått tillfälle på en semester, ändrades snabbt vädret karaktär.

En viss besvikelse smög in, för vi hade sett fram emot att få njuta av klar sikt och en magisk naturupplevelse från denna plats, 30 meter över havet, som fått så mycket beröm i olika sammanhang.

Paret framför oss valde en fin plats. Jag har läst att en fiendeflotta kunde upptäckas på 14-18 sjömils avstånd.

Det finns många goda skäl att återkomma hit en tredje gång. Kanske för att försöka se en havsörn på vintern. Eller kika på fornborgen från äldre järnålder. Hoppas på att möta en stor vacker apollofjäril flygande över de öppna hällmarkerna och som snällt stannade till för att bli fotograferad. Det är viktigt att ha framtidsdrömmar. Alla behöver inte vara helt realistiska. 😉
Troligtvis åker vi hit någon gång och cyklar grusvägen runt berget. Men då ska det vara soligt och varmt om de bara benen.

Men några färgklickar på marken njöt vi av innan…

… vi körde vidare mot ett fiskeläge som jag väldigt gärna ville återse i verkligheten.
Precis som förra gången insisterade Solveig på att vi INTE skulle ta den spännande högra vägen ner från berget. Hon har helt rätt min kloka fru – OM det skulle bli ett möte med ett fordon i en högre vikt och storleksklass. Men samtidigt skulle det kunnat bli en härlig upplevelse. Hade vi bott närmare skulle jag inte kunnat låta bli att… 😉

Ps. Imorgon blir det i blogginlägget vissa likheter med Grännas sötsaker. Men slicka en kall februaridag rekommenderar jag inte.

 

Södra Hällarna


Vi som bor i Visby har nära till ett mycket tillgängligt naturreservat som tidigare varit ett försvarsområde. Tack vare att fler än 130 rödlistade arter har påträffats inom de 130 hektaren blev Södra Hällarna ett naturreservat 2014.

Här är bra skyltat och det finns rullstolsanpassade stigar. Själva hade vi med cyklarna.

Olika typer av ”vattenfordon”.

Solveig tyckte hon hade fått in en bra skärpa på fågeln, som satt på en gren högt upp i trädet. Just då kom den på att den inte ätit frukost.

Tänk om jag också hade vingar och kunde flyga ner till den lockande grusvägen längs Östersjön. Vid den här tiden på året borde den heta ”Den blå vägen”.

Söder ut tronar de 48 meter höga klipporna vid Högklint.

En suverän kombination i detta friluftsområde; cykel och två nyfikna ben. För ibland passade det bäst att låsa hojarna vid de svårforcerade sträckorna,  som när vi…


… tog närbilder på nyponrosor, blodnäva och mycket annat, som inte får vara med i detta inlägg. Visst kan det ibland vara både effektfullt och vackert med suddiga foton?

Den starka vinden lämnar synliga framtidsspår och gör ingen hemlighet av varifrån den kommer.

Framför dig kan du skymta en kvarn som tidigare varit med i bloggen. Till höger på fotot syns vattentornet.

Svensk sommar när den är som bäst. 

 

Extra vacker kustremsa


Varje gång som jag rattar ner till Djupviks fiskeläge är det som om kroppen kommer i balans med själen. Allt känns så enkelt och vackert. Helst en sådan här vindstilla tidig morgon.

Vi la ut filten och dukade fram frukosten. Sämre utsikt går att ha. Lilla Karlsö lockar liksom storebror med sina sillgrisslor. Men denna speciella sommar går ingen båttrafik med besökare till öarna.

Solveig zoomade in och försökte räkna hur många ungar mamman hade.

Nu var det dags att plocka ner cyklarna och trampa iväg in i Ekstakustens naturreservat. Det enda som störde i början var svärmar av knott när vi cyklade i skugga. Regel ett: Ha munnen stängd. 😉

Nästa fiskeläge vi passerade var det äldre Kronvalds fiskeläge. Där enligt sägnen, den danske kungen Valdemar Atterdag och hans styrka klev i land 1361 för att ”visa musklerna” på öjn. 😦

I hamnen såg det ut som det fanns två orange båtar.

Den vindpinade strandskogen och svängarnas hemligheter förhöjde natursceneriet. Vad väntade runt hörnet? Barndomens nyfikenhet blommade upp.

Vi cyklade över färisten och fick djursällskap.

Här ser du lamm och lamm. 😉

Speglingar med mersmak. Tur att inte alla foton kommer in på bloggen. 😉

En liten kvist som ger ljud ifrån sig, kan räcka för att mamman varnar sin flock. Snabbt gick det för barnaskaran att lyda sin mammas signal. Hon hade ingen susning om att Lidéns är ett fredligt par.

Tillbaka hos ”Den lille blå”. På hemvägen längs väg 140 kunde vi konstatera att pulsen på Gotland hade höjts rejält jämfört med nedresan några timmar tidigare. Nu tog jag platsen utan ratt och kunde njuta för fullt av vallmo, blåeld och röda pukvete, som jag blivit så förtjust i på sista tiden, längs dikeskanterna.
Tänk om det gick att bromsa tiden vid den här tiden på året och kompensera med att öka tiden när det regnar och blåser höststormar?