Besök vid fel årstid

Självklart passade vi på att stanna till vid den gamla skolan i Linde och ta oss en bensträckare. När vi ändå hade ”samlat” in en kyrka till i närheten och det fanns tid kvar tills vi skulle få en nyckel till vår hyrda helgstuga i Ljugarn.
Annars har målet varit att besöka Lindeberget när blåelden är som vackrast. Kanske händer det försommaren 2023.

Klinten, som är en av Gotlands största inlandsklintar med sina cirka 30 meter över havet, har en magnifik utsikt över nejden.

Det ska också finnas en möjlighet att se väldigt många kyrktorn från klinten. Nu vandrade inte vi runt någon längre sträcka. Annars hade vi nått två stycken gamla fornborgar från äldre järnålder. Under fuktiga höstar ska det vara gott om svamp häruppe.

Avslutar med en dikt som är hämtad från Holmgrens Hembygdstoner från 1938:

”Och blicken famnar båd´ höjd och dal
Och vita kyrkor ett dussintal
Från Hablingbo till Stånga
Och närmare skymta bland gröna träd
Och vaggande vita fält av säd
De stugor och gårdar många

Midsommarblåvinge – Aricia artaxerxes

Tidigare hette arten förväxlad blåvinge.

Arten finns i nästan hela Sverige och är vanlig på Gotland. Den förekommer i många olika miljöer, men rör sig gärna i kalkrika miljöer.

Vingspannet ligger mellan 26-31 mm. Könen är lika, men hanens framvingar är spetsigare.
Diskfläcken på framvingen är tydlig och svart. Någon gång är den vitkantad och i Danmark ibland helt vit.

I mitten av juni brukar den dyka upp. Därav Midsommarstarten i sitt artnamn. Kulmen nås under juli månad.
Äggen läggs utspridda ett och ett på undersidan av blomknoppar och kläcks efter en vecka. Vi hoppas någon gång få se och ta kort på äggen och framför allt larverna.

Vi lämnade asfalten en stund

Vi rullade runt på asfalterade Grötlingbo ringväg när vi såg en skylt med namnet Pankar prästänge. https://gotlanduppochner.com/2022/08/21/grotlingbo-ringvag/
Det var guppigt på grusvägen i nerförsbacken och svårt för mig att se med solglasögonen när skogen tätnade alltmer. Samtidigt var det spännande… i början. Var låg änget? Hittade jag inte dit för all skog? Gick det att hitta på ett nytt ordspråk om problemet? Någonstans på vägen hade vi delat på oss. Letade på olika ställen. Jag som oftast längst fram i ”klungan”.

Där fanns en skylt om att det var ett naturreservat. På grov halländska frågade jag myran Emil var änget fanns. Dumt nog svarade alla hans miljoner syskon och släktingar samtidigt. Till slut kändes det som jag hade myror i byxorna. Bäst att rulla vidare.

Fakta utan trams: Flertalet av Gotlands lövskogar finns på öns södra del. De har oftast uppstått genom att ängsmarker har växt igen. Detta är ett sådant område och Pankar prästänge är kärnområdet som här och var är omringat av kraftiga välväxta ekar (utanför bilden). I själva änget finns en frodig växtlighet. Mängder av intressanta växter och blommor nämns i texterna. Men när det gäller änge handlar det om att befinna sig där vid rätt tid på säsongen. Detta var ett spontanbesök. T.ex. de sex nämnda orkidéerna har vi redan visat på bloggen.

När vi flyttade till Gotland köpte Solveig en ny cykel. Hon ångrade snabbt att hon valde en svart. Inte så lätt att hitta tillbaks till den en julidag utanför ringmuren när det mesta på två hjul går i svart. Det var då hon kom på att köpa en ny ringklocka som sticker ut från mängden. Undra om det hjälper att jag ringer i svampen?

Efter några långa timmar dök hon upp. Hon och kameran. 😉

Till slut besegrade vi uppförsbacken och kom ut på asfalterade Grötlingbo ringväg igen. Vilken mysig morgon, som startade med en frukost utanför muren vid kyrkan. Jag hade fått en pangidé om var fikat skulle intas. Här på södra delen av öjn finns den härliga möjligheten att ”byta kust” på kort tid. Längst ner går det till och med att se både västra och östra kusten via en snabb huvudvridning. Eftersom vi kört västra kustvägen ner från Visby hade jag självklart andra planer om fortsättningen. På köpet passade jag givetvis på att ratta in på nya små slingrande vägar.

Efter att ha nått Ronehamn svängde jag höger mot campingen vid Ålarve naturreservat.
https://gotlanduppochner.com/2020/06/08/norra-europas-storsta-triftfalt/
Det var var två år sedan vi var här förra gången. Då blommade triften för fullt. Den gången inledde vi med frukost innan vi vandrade vidare till yttersta spetsen. Nu blev det fika. Nästa gång…

FÅR det bli lunch. Men det var ju varken roligt eller sant. LAMM och LAMMUNGAR ska det vara på öjn.

Naturreservatet Hideviken

Jag är mycket förtjust i vikarna på östra kusten av norra Gotland. Hideviken är en sådan halvhemlig plats. De som vill ha en mysig lugn stund på en finkornig sandstrand måste älska sommarbesök på denna yta, utan alltför mycket stoj och stim. Njutbart balsam för själen. ❤

Men vi hade haft vår lugna stund vid frukosten i Lörgeudd. Cykla hade vi också hunnit göra en bra sträcka. Nu var det apostlahästarna (gå till fots) som gällde. Först genom en skog. Sedan blev det fel någonstans. Vi fick gå tillbaks en bit innan vi hittade en grusväg som tog oss dit vi ville. Fiskeläget som vi efter en stund passerade kommer i ett eget inlägg.

Nu var det slut på slätmarksvandring. Vi gjorde oss beredda för att ta oss upp på klinten, som reser sig 30-40 meter innanför Hidevikens västra strand och har en höjd på cirka 6 meter.

Utsikten över viken mellan tallarna. Till höger, utanför bilden, skymtar de gamla stenbrotten. Där står parkerad en gammal buss. Minns det från ett tidigare besök, när vi var här på semester och hamnade lite offside.

Nedanför klinten ligger åtskilliga nedrasade stenblock.

Bland tallar, enstaka granar och enar står ett 35-tal raukar. Den största är 6,5 meter hög.

Här blev jag en aning besviken. För jag har flera gånger i en bok njutit av den vackra, 3 meter höga raukporten med utsikt. Jag vet att det två hektar stora området är naturskyddat sedan 1931. Men kunde det inte vara tillåtet att hålla ”sly” borta från den magnifika utsikten? Eller är det övertramp?

Besvikelsen la sig tillrätta. Vacker utsikt belönades jag med ändå. Svårast var att hålla reda på de nyfikna fötterna. De ville gärna ta fler steg fram till…

Nu var det dags att tänka på refrängen. Oftast är det svårast att ta sig ner. Även där gäller det att tänka positivt. För ner kommer man alltid. På ena eller andra sättet. Helst vill jag vara i ett stycke. 😉 På tillbakavägen valde vi djärvt en annan väg och lyckades dofta oss fram till ”Den lilla blå”, som väntade snällt i skuggan. Utan att fråga Solveig rattade jag ”fel” håll och guppade fram till bussen som jag zoomat in med kameran en stund tidigare.

Jag har läst artiklar, att det genom åren varit utomhuskonserter vid det gamla stenbrottet. Säkert en njutbar akustik.

Kaffekannan eller kamelen?

Vi var kvar på udden Lörgeudd, som vi cyklat till från Kyllaj. Frukosten var avklarad. Betydligt bättre utsikt än från vårt ”hemmakök”. Varför smakar det nästan alltid bättre att äta och dricka utomhus?

Nu var det time för att utforska raukarna, som finns på den vackra udden med utsikt över Furillen.

Den här tyckte Solveig liknade en seriefigur.

Bland de femtontal låga raukarna är denna mest välkänd. I folkmun kallas den mest för ”kaffekannan” och ”kamelen”. Vad tycker du den liknar? Något helt annat?

Ett par timmar senare kunde vi jämföra med ett annat raukområde. För att nå det fick vi klättra en bit. En liten stund till ville vi njuta av Valleviken, innan vi bytte vik. Lörgeudd är en av pärlorna i den gotländska kalkstensskärgården. Jag tror inte det är så många människor som tar sig hit. Varken turister eller infödda.

En plats i närheten

När ”tidshålen” inte är speciellt långa är det härligt att ha nära till natur och vatten. I naturreservatet Galgberget har vi vistas många gånger. Dit har vi både kört bil och cyklat. Då är det mest naturligt att vi rör oss däruppe. Njuter av utsikten mot havet.

Det dröjde länge innan vi såg möjligheten att promenera iväg på nedre Galgberget. Tidigare kände vi bara till Kärleksstigen.
På andra sidan gatan ligger hotellet som vi tog in på två månader innan denna blogg föddes.

Vid Trojaborg hade vi parkerat ”Den lilla blå”.

Jämnt underlag som passar för många. Bänkar med jämna mellanrum.

Vi visste inte var grusvägen skulle ta slut. Till slut nådde vi Norra Kyrkogården. På tillbakavägen vek vi in i bland snåren och äntrade asfalterade S:t Göransgatan.
En sådan här stuga kan du hyra. Nedanför finns det hyrplats för husvagnar, husbilar, tält m.m. Allt ett stenkast från havet.

Det finns någon slags magnetförbindelse mellan mig och hav. För givetvis valde vi en sväng ner, när vi nådde trappan vid hotellet.

Jag gläds också åt färgklickar på marknivå. Mer och mer för varje år som passerar revy.

En mäktig plats att skåda ifrån. Samtidigt gäller det att hålla reda på barn och sina egna ben. När vi rullade ut från parkeringen visste såklart Solveig vad som väntade. Jag behövde inte skylla på att ”Den lilla blå” också ville se havet. För givetvis tog jag inte närmaste vägen hem. Istället gled vi längs med kusten så länge som det gick. Sedan bar den slingrande vägen brant uppför.

Rövar Liljas håla

Söndagen den 11 september tog vi en fika på Högklint för att sedan vandra en för oss ny etapp i naturreservatet utanför Visby. En färja var på väg in. Det är en härlig och stundtals dramatisk utsikt häruppifrån. Med 48 meter över havet är Högklint en av klintkustens högsta punkter.

Första etappen av den ca en kilometer långa promenadstigen tyckte vi var jämn och fin.

Vi beundrade höstens färger och behövde inte…

…hålla reda på var vi satte ner fötterna. Sedan blev det brant och knöligt. Rötter i marken försvårade promenaden. Det var någonstans där som Solveig sa att vi nog skulle ta den branta vägen ner till höger. Hm! Lyssnade jag? Jag hoppades istället på att vi längre fram skulle hitta en skylt som berättade vart vi skulle. När jag, som lok, började skymta fiskestugorna i Ygne kände jag mig besegrad och vände mig om mot min vagn. ”Du hade visst rätt – för en gångs skull.” 😉

Vi tog oss tillbaka och lyckades krångla ner för branten i olika etapper. Först hittade vi denna grotta som inte var vårt huvudmål.

En stenskulptur av imponerande slag..

Nu var vi framme vid Rövar Liljas håla. Det rör sig om en skreva som bildades när en del av klinten släppte från klippbranten.

Det finns en del olika legender om tjuven Jonas Nilsson som härjade i Visbytrakterna på mitten av 1700-talet. Han ska tydligen ha förvarat sitt stöldgods här och även gömt sig själv under en längre tid. Egentligen var han en smålänning som kom till Gotland 1750 efter att ha avtjänat sex års straffarbete i Kalmar fästning. På ön fortsatte han det enda han tydligen kunde och snart var han efterlyst på hela Gotland.

En avancerad myt var att Rövar Lilja lyckats hitta en grottgång i Högklint som gick ända in till Visby. Genom gången kunde han frakta stöldgods från Visby hem till ”hålan”. Sant eller falskt? Skröna svarar jag. Några fiskare upptäckte Rövar Lilja 1753 i närheten av klyftan. Först fick han dödsstraff. Sedan mildrades det till spöstraff och livstids fängelse. Inget speciellt fängslande livsöde det heller.

Vinterståndare
Bild från informationstavlan vid Högklint.

Det blev en hel del åkarbrasor

Förra gången som vi bodde i Ljugarn fick vi göra två försök för att få uppleva en soluppgång och gå upp betydligt tidigare på natten. Nu var det början av september och tidsmässigt ett bättre läge.
Eftersom vi aldrig exakt visar upp samma soluppgångsställe på bloggen cyklade vi inte bort till raukfältet Folhammar. Istället…

…valde vi att cykla direkt ner till bryggan mitt emot det vackra fiskeläget Vitvär. Efter en titt på mobilklockan insåg vi att det började bli bråttom. Först behövde vi hitta en tendens till soluppgång. Eller åtminstone var exakt den gula lampan befann sig.

Det blev att hoppa på cyklarna igen en stund för att sedan snabbt hoppa av dem igen, när vi kommit in i naturreservatet och stenarna visade vem som bestämde. Till slut parkerade vi cyklarna och tog oss fram till fots. För nu verkade det som det skulle hända saker. Eller ej?

Vad nu då? Solen ångrade sig och kröp in i molntäcket igen. Själv började jag frysa och längtade väldigt mycket efter ett sängtäcke. För det var så kyligt. Varför hade vi inte tagit på oss mer kläder innan vi lämnade stugan? Lätt att vara efterklok.

Medan jag gjorde åkarbrasor för att snabbt få upp kroppstempen och öka blodcirkulationen fick jag ta till en gammal beprövad variant. Lura hjärnan. Försöka få den och resten av kroppen att tycka detta är jättekul. Vem har täten? Är det Linn Svahn eller Gunde som visar sina gamla takter? Värmen rann till och jag kunde ta ner armarna och droppa eller doppa barnsligtankarna.

”Stoneshadows”. Den stora stenen ser ut som en rauk som slumrar i vattnet och bara har huvudet ovanför vattenytan. Han tittar stentrött eller uttråkad ut mot havet.

Stenrauken borde vrida på huvudet för nu börjar det äntligen hända saker.
Gäsp. Vilken irriterade tvåbent varelse som inte kan stå stilla. Så blir det väl när man inte sett flera tusen soluppgångar och solnedgångar. Den andra tvåbenta verkar betydligt lugnare. Vad är det varelsen håller i och håller på med? Aj! Nu knakade det till i nacken. Bara jag inte fått en släng av stenskott.

Äntligen hade solen tagit sig upp ovanför det kompakta molntäcket.

Du ser hur stelfrusna vi ser ut. Nu gällde det bara att hitta tillbaka till de olåsta cyklarna. Någon ”raukstöld” var jag inte oroad för.

Nu hägrade varmt kaffe och frukost för Solveig innan vi skulle rulla iväg på 88 minuter på två hjul i Ljugarn (redan inlagt på bloggen). Själv ville jag ägna en liten stund åt ett av mina favoritfiskeläge på öjn – Vitvär. Tänk att min hörsel och fantasi båda hade rätt, när jag ensam var där och tog kort inför ett blogginlägg. (Solveig satt kvar i bilen en bit bort). Det small rejält två gånger. Jag såg ben som sprang. I tidningen på måndagen fick jag reda på orsaken till att polisen kallades dit. Är du extra nyfiken kan du googla i kategorin fiskeläge. 😉

Mosebod och Herrbodi

Svårt att förstå att Stora Karlsö en gång i tiden var Gotlands största fiskeläge. Under 1830-talet fanns på Stora Karlsö ett 80-tal fiskebodar och bodde ungefär 300 personer på den lilla ön. De allra flesta av dem var män. Numera finns det bara kvar två bodar. Här ser du stenboden Mosebod som ligger i hamnområdets östra del.

Stora Karlsö ägdes av gotländska bönder och marken var uppdelad i beteslotter. För varje beteslott kunde bonden ha ett visst antal får på bete. Endast de som hade beteslotter hade tillåtelse att jaga på den lilla ön. Men fisket var fritt så många kustbor sökte sig hit. Inte konstigt alls eftersom ”alla” kände till att Karlsöarna alltid varit fiskrika. Det fiskades strömming och flundra med nät och pilkades torsk. Det gynnsamma läget och för att vinna timmars slit med att ro gjorde att alla de här små övernattningsbodarna kom till. Då var de ju nästan på plats för sina arbetsuppgifter.

Här ser du andra resterande fiskeboden, som bär namnet Herrbodi, och ligger väster om restaurangen. Undra om de snabbt bytte skylten till Dambodi när de hade fint besök?

Under lördagskvällar och söndagar var fiskarna lediga. De kunde de ägna sig åt varpakastning och andra sociala aktiviteter. En del rykten talar annars om sjöslag när spriten flödade som värst. Anekdoter har spridits med vinden.

Men till rättvisan hör saken att fiskeläget hade egna ordningsregler och en egen hamnrätt och domare- hamnfogden. Den som bröt mot hamnrätten riskerade att bli satt på ”staini”. Vad som syftades på var ute på Aurbacken, en klippa utanför Norderhamn. Med tanke på att få kunde simma och det var ungefär 500 meter till säker mark kanske de både hann ångra sig, nyktra till, bli en aning rädda m.m. Till slut blev de hämtade.

Så här såg det ut en gång i tiden. I slutet av 1800-talet minskade fisket och bodarna plockades ner eller stod kvar och förföll. Det finns två stora orsaker till förändringen. Jordbruket på Gotland utvecklades. Det fanns på hemmaplan sysslor året runt. Dessutom blev det vanligare med motorer på fiskebåtarna. Plötsligt tog det inte så lång tid att ta sig till Stora Karlsö. De kunde åka hem igen innan det blev mörkt.

Breakfast in Lörgeudd

En av våra numera väldigt många favoritplatser är Kyllaj på norra öjn. Fiskeläget och hamnen ligger intill Valleviken. Tidigt på morgonen ställde vi ”Den lilla blå” på grusparkeringen vid hamnen. Jag tror han var nöjd både med utsikten och att slippa hoppa omkring som sist vi var här. Istället tog vi av cyklarna och lastade därefter proviant och kamerautrustning. Vädret var perfekt för en utflykt på två hjul.

Starten var en riktigt brant backe förbi några hus och ”vikutsikt”. Pulsen steg rejält. Sedan planade grusvägen ut, förutom hålorna som vi sicksackade mellan. 😉 Det var betydligt smartare att cykla än köra bil. Förra gången vågade vi aldrig vika av, köra in på någon ännu mindre brant väg eller stig. Skyltar slösas det inte om till alla smultronställen. Inte konstigt alls. Då skulle det snabbt uppstå trafikkaos.
Nu var vi bombsäkra på att hitta rätt till Lörgeudd. En stund stannade vi först vid en härlig utsikt över Valleviken. Förra gången när vi körde bil gjorde vi också stopp på detta ställe. Då hade precis två män, som sovit i ett tält, vaknat.

I rätt väder är det ofta magiskt att uppleva en tidig morgon. Se lugnet och hur allt stilla börjar vakna upp i naturen. Det doftar också på ett speciellt sätt vid den tidpunkten på dygnet. Friskt och orört.
Du ser stenmuren vid boden i Lörgeudd. Den minner om en historia från kalktiden när kalkladans murar omgärdade träbaracken längst ut på udden.

Stolparna i vattenbrynet skvallrar om ett större bryggbygge från den tiden.

Två ruiner av två kalkugnar finns kvar på halvön. Den äldre byggdes 1662 och var i bruk fram till början av 1700-talet. Den yngre och bäst bevarade ugnen uppfördes 1870 och användes under drygt 20 år.
Till vänster på bilden över denna text ser du inseglingsmärket Lörgebacke kummel.

Lite länger upp på en ”kulle”, till vänster om fotot, satt vi och åt frukost. Vi hade bra utsikt över båtar, fåglar, den stora ”grushögen” på Furillen och mycket mer. Som vanligt bröt vi upp när det var som bäst.

Det blev mer rörelse på tillbakavägen. En del skulle ut med båt. Andra motionerade på olika sätt. Vi satte på cyklarna bakom bilen och åkte vidare till nästa vik, Hideviken. Dumt nog var badkläderna inte med. Vad mycket som hinns med när turerna startar lite efter fem. Kanske var det halvsex den här gången. Sovmorgon. 😉