Sigsarve strand

Jag hade länge längtat efter att få komma till Sigsarve fiskeläge, när det antingen var full blom på blåeld eller en magisk solnedgång var på gång. Nu stod vi där istället och såg ner mot den kultförklarade platsen, som låg inbäddad under en himmel som skvallrade om ett annalkande ösregn.

Från höjden zoomade vi in och funderade på hur hal stigen ner var efter allt regn på natten.

Vi halkade till några gånger men färden ner gick bra.

Havet har nött bort den yttersta delen av klinten så det bildats en bred klapperstrand nedanför de branta klipporna. Det här måste vara en av Sveriges mest orörda stränder. Så långt ifrån Tofta strand det går att komma en sommarhet gotlandseftermiddag i juli. Året då Gotland slagit nytt besöksrekord. Förra veckan var här 76 300 besökare.

Det är lätt att tro att det är en lugn och skyddad plats. Men stranden ligger helt öppen för västliga och nordvästliga vindar. Därför byggdes fiskebodarna för att Sigsarvebönderna som lagt ut nät skulle kunna stanna kvar och bevaka läget. Om vädret skiftade karaktär skulle de snabbt kunna ta upp näten.

När jag stod där vid strandkanten försökte jag tänka mig in i hur det var förr. Plötsligt tyckte jag det rådande vädret som vi hade, passade utmärkt in tillsammans med mina historiska tankegångar. Där fanns inte plats för blåeld och solnedgång. Istället var det fisk på bordet som gällde.

Hall-Hangvar naturreservat har så många godbitar. Nu hade vi tagit oss upp för branten och befann oss strax intill där vi slutade, när vi vandrat från Svarthäll. Nu skulle ”Den lilla blå” få bekänna färg igen. För den smala gropiga grusvägen ner & upp till kustvägen 149:an hade åtskilliga dramatiska inslag och var inte gjord för fordonmöten. Ösregnet kom som tur var någon timme senare.

En av Sveriges finaste kustleder

Bloggrubriken ”lånade” jag från en text av Länsstyrelsen. Den närmaste fortsättningen lyder, ”Längs leden har du utsikt från höga, mäktiga klintar…”

Antagligen fick vi sista parkeringsplatsen vid Svarthäll. Efter vår frukost, i skydd av en sanddyn och med solen uppvärmande i ansiktet, började vi traska iväg på Klintkustleden. Starten var ”snäll”. Men vi visste vad som väntade längre fram. Barnet inom mig såg med spänning fram emot just den etappen.

Redan under vår första halvtimme såg vi folk vakna till liv. Många drog sig ner till havet för diverse vattenaktiviteter.

Själva funderade vi aldrig på tanken att ”bergsklättra” för att få upp kroppsvärmen.

Otroligt generöst att lägga dit ved, på de tre eldplatser som vi passerade förbi. Måste vara mysigt att sitta där runt lägerelden på kvällskvisten.

Vresrosen var en vacker färg- och energikick, innan starten uppför. Nu fanns det ingen återvändo.

Det grova repet kom väl till pass. Ingen av oss var andfådd när vi kom upp. En lång stund stod vi bara och njöt innan…

…vi traskade vidare på stigen längs klintkanten.

En halvslumrande havsvakt och en lite bister, äldre vakt, på andra fotot. Snacka om att ha stoneface. 🙂

Här hade vi suverän utsikt mot Ireviken, varifrån vi har flera trevliga minnen.

Den välgjorda trappan var snäll mot båda riktningarna. ”Repetappen” var lättast uppåt. Ner kom vi såklart. Annars hade du inte fått se någon av bilderna. 😉

Sammanfattning:
Gotlands största naturreservat, Hall-Hangvar, lyckades återigen leverera ögongodis av hög klass. ❤

Den skrattande elefanten

Den stora rauken på bilden fick sitt namn av oss och fick dessutom bli bloggrubrik.

Halvön och naturreservatet Sankt Olofsholm fick ett eget blogginlägg förra året. Då gick vi upp på högsta punkten och njöt av utsikten därifrån, över övärlden utanför Slite. Vi skrev om Olaf Haraldsson som kom hit 1029 och lät bygga en kyrka.
Nu ville vi istället nå strandkanten med sina spännande raukar. En del av dem står långt ute i vattnet på överspolade hällar. De största är 5-6 meter höga.

Eftersom vattnet var klart kunde vi se undervattensraukarna.

Det här måste vara ”Sankte Oles vaskefat”. Där den norske kungen kristnade de första gutarna.

”Poseidon” längst ut.

”Bråttom upp ur vattnet”, har vi döpt rauken till.

”Spanaren”.

”Tvillingarna”.

”Sälen tittar upp”.

För att inte gå samma väg tillbaka till hamnen valde vi backen upp. Jag var säker på att vi skulle få syn på kvarnen och sedan ha den som riktlinje för att nå ”Den lilla blå” på parkeringen.

Frågan är vem av dem som är äldst? Coolast är såklart rauken i solbrillor. Den högra verkar vara en aning högfärdig.

Kvarndörren var öppen. Det var den inte förra gången som vi var här. Hettan var extrem och det var torrt och hårt i marken däruppe. Fläktade inte i luften. Extra skönt att starta AC i bilen. Vi var nöjda med ännu en sevärd plats på Gotland. Pärlorna blir bara fler och fler. ❤

Blåser inte alltid medvind

Vi hade hyrt en stuga i Fårösund i tre nätter och var bra pålästa. Samtidigt såg vi fram emot oväntade och trevliga överraskningar längs norrtrippen.

När vi klev över och kom in i Bungenäs naturreservat var vår förhoppning att hitta två orkidéarter, gemensamma favoriten flugblomster och den ovanliga och hotade gulyxnen.

Istället möttes vi av ”nyfikna gänget”, när vi nådde havet efter den 700 meter långa slingrande skogsstigen.

Du läsare ska inte tro att de stod lika stilla i verkligheten. När vi rörde oss mot kärret började flera genast att röra sig mot oss.
Vi bestämde oss för att byta taktik. Solveig gick ensam längs skogskanten mot källmyren, med stora stativet och tunga kameran i ett fast grepp. Under tiden gjorde jag en skenmanöver mot havet, samtidigt som jag vaktade de fyrfotades frammarsch. De blev lite skelögda när de fick för mycket att göra.
Jag kunde inte låta bli att stundtals njuta av mitt älskade hav och passade även på att undersöka fikakorgen. Vi män är bra på att göra många saker samtidigt. 😉

Solveig gjorde faktiskt två försök. Första gången avbröt hon och kom tillbaks till mig, när ett par av ungdjuren ökade farten mot henne och de andra följde efter i släptåget. Min frus reträtt var jag tacksam för. Jag såg inte henne, men hann ropa på henne innan det var för sent att undvika ”närkontakt”.
Min fru är tuff. Hon gjorde ett nytt försök. Tyvärr drog hon en nitlott när det gällde orkidébiten.

Den här ”grejen” tog jag kort på, men hade ingen aning om vad det var för redskap från förr.

Däremot är jag säker till hundra procent på att det här är en – blomma. 😉
Med facit i hand vet jag att vi nästa dag drog en rejäl vinstlott. För då hade vi tur som hade med egna cyklar. Annars hade det tagit för lång tid och blivit för tufft i backarna.

En naturskön halvö

Alla dessa vägval i livet. Här var det enkelt och gav ingen bekymmersrynka i pannan. ”Håll till höger Lidén. Annars slutar det med ett skäll.” 🙂

För den vänstra grusvägen ledde brant upp till en privat bostad. Vi hann under vår vistelse se två bilar som körde dit upp. Själva hade vi parkerat vid parkeringen några hundra meter från havet. Vad spännande det var att äntligen komma hit. Jag har läst och hört så mycket positivt om platsen.

Vi befanns oss i ett naturreservat på en halvö som numera heter Husken. Förr hette platsen Hursken.
Husken består av en 20 meter hög kulle av revkalksten. Längs sluttningarna finns ett antal sevärda raukar.

Innan jag nådde trappan var det en otrevlig brännässla som ville umgås med mina bara ben. Om det tyckte jag inte.

Mums både för innehållet i picknickkorgen och utsikten ut över Valleviken. ❤

Här tyckte jag Solveig var lite för nära kanten. För jag är rädd om min kamerautrustning. 😉

Vacker som en nyponros. Det gamla uttrycket tycker jag blomman mer än väl lever upp till. Vad tycker du?

Det du inte ser är att vi hade god utsikt ut till några småöar vid namn Fjaugen och Klasen. Tidigt i morgon bitti ska vi åka iväg med frukost och fika till andra sidan vattnet. Då blir det start i vår favoritplats Kyllaj. Därifrån ska vi utforska nya platser och följa upp gamla där vi inte sett allt – ännu. 😉

Undra vad de pratar om? Blicken hos den högra ser sträng ut. Den vänstra ser mer förnärmad ut.
”Jag har berättat för dig i tusen år att du inte…”
”Du har minsann inget nytt att lära mig. Tur jag numera har stenproppar i öronen.”

Två andra raukar såg mer sammansvetsade ut. Gamla goa kompisar? Det är alltid intressant att ta sig tid att studera detaljer hos raukar. Jämfört med orkidéer måste jag ge dem kredit. Det är ytterst sällan som de börjar fladdra i vinden när vi ska ta kort. Skulle det hända hade jag antagligen av ren rädsla växt fast på platsen där jag stod. Dumma tokiga fantasi.

Hoppas du ser att ”hon har blommor i sitt hår.”
Vi brukar ofta bryta upp när det är som bäst. Det gjorde vi här med. Slutorden får bli åtta till antalet:
Ännu ett smultronställe av hög klass på Gotland. ❤

Harudden

Återigen ett fint ställe som vi hamnade på, av en ren slump. Egentligen letade vi efter en äng, precis bredvid vägen, där det skulle finnas ungefär sju olika sorters orkidéer vid nästan exakt samma datum, enligt en ”dagboksanteckning” på en seriös sajt. (Endast fem år tillbaka i tiden). Kan någon lustigkurre med allt för mycket energi ha möblerat om? Just detta änge flyttades till Fårö och … 😉 Chauffören störde min fantasi.
”Ska vi svänga ner”? undrade Solveig. Sekunden efteråt kom jag att tänka på en Instagramvän, som hade lagt in en tilltalande bild från en plats med namnet Harudden. Jag hade frågat henne om vägen dit och insåg att vi var på rätt plats. Bara över ”hindret” för lammen och vidare ner på den smala vägen mot havet.
Med tanke på dikena hoppades vi slippa fordonsmöten.

Där stod några bilar och vi gissade på att det handlade om morgonpigga vandrare som gett sig iväg på tur.
Vilken underbar rutt det måste röra sig om längs den vackra kusten. Ett paradis för den konditionsstarke som uppskattar hav, fåglar, växter och fixar att bestiga branter på upp till 30 meter. Givetvis går det att dela upp vandrandet på etapper. Är man fler i gänget går det att placera ut bilar på olika p-platser. Då behövs ingen ”återvandring”. 🙂
Som ung hade jag älskat att bo på Gotland. Ett smörgåsbord av rang.
Hall-Hangvar som naturreservatet heter är det största på öjn. (Nästan 30 kvadratkilometer stort.)

Kliva över eller välja andra hållet?

Vänster eller höger? Alla dessa tilltalande val. Åtskilliga stenkast ifrån kolera eller pest.

Här var det blött. Där trivdes en speciell orkidé.

Själv trivs jag nästan alltid längs havet. ❤

Eller att hitta nästa orkidé först. 😉 Den där privata tävlingen som vi hittade på förra året är sedan Solveig blev med tungt macro inte speciellt rättvis längre. Därför har vi egentligen lagt den på is.

Eftersom vi åkt dit i EN bil var det en STOR fördel att skuggorna till slut möttes i en date. ❤

Russvätar

Igår kunde du njuta av fina macrobilder på gotlandssippa, från detta naturreservat. https://gotlanduppochner.com/2021/05/01/karlek-vid-forsta-ogonkastet-gotlandssippa/

Robban sjöng så klokt ”Målet är ingenting – vägen är allt.” Men i det här fallet var det faktiskt målet som hägrade mest. Gotlandssippan vinner klart mot tallskogen. ❤

Inte en enda kotte fanns det att fråga om vi var på rätt väg och riktning.

Det var intressant att läsa om detta speciella naturreservat som bildades för att skydda den sällsynta gotlandssippan, växten som bara finns på Gotland.

På de gotländska hällmarkerna bildas ibland vätar som är Gotlands speciella typ av våtmark. På hösten, vintern och våren samlas vatten i sprickfria hällmarker med stora grunda svackor. Under sommaren torkar marken upp och olika sorts växter blommar på hällmarkerna. Men till skillnad från andra vätar är Russvätar torr bara under korta perioder. Så vi borde också besöka platsen på sommaren och njuta av mattor av gräs-och starrarter och mycket annat tilltalande.

En kombination av bisysslor. Gissa vilken jag höll mig på avstånd från? 😉

Det går att få till en skaplig macrobild med min kamera också. Vår Insta-vän hade verkligen rätt. Det fanns blommor överallt. Från början var vi ensamma på området. Det var vi definitivt inte efter en stund. Men de underbara sipporna räckte till oss alla.

Samma sträcka tillbaka. Ändå upplevde vi den som hälften så lång. Inte bara för att det mest var nerförsbacke. Chansen att det enda fikabordet längs den asfalterade vägen var ledigt…

… var 100 % säkert med tanke på lappen som jag spikat fast med texten… 🙂
”Den lilla blå” hade fått sällskap av en av sina blå ö-bröder.

Fakta:
Skyddsår: 2001
Socken: Ardre och Gammelgarn
Karaktär: Alvarmark
Markägare: Naturvårdsverket/Privata
Förvaltare: Länsstyrelsen i Gotlands län

Döden kom med vingslag

Vi gick iväg in i naturreservatet Ölbäck med lite dystra tankar om vad som väntade oss längre fram, i det grå söndagslandskapet. Jag fotade runt av gammal vana. Solveig behöll sin ”macrokamera” i väskan under hela turen.

Plötsligt åkte våra mungipor upp en bit. En utomhustoalett som heter duga. 🙂

Av bara farten såg jag mina första bruna blåsippor i hela mitt liv. Fantasiliv ska tilläggas. 😉

Mina tankar pendlade mellan vad jag läst för någon dag sedan och det som min mamma med svårighet berättade för mig en gång för länge sedan.
En solskenshistoria och en sorgens sannberättelse höll min hjärna sysselsatt.

Vi tog oss över stättan utan den minsta skråma. Några lamm såg vi inte till under färden.

Med tungan rätt i munnen följde vi kraftledningen. Förr eller senare skulle vi nå ett minneskors i form av ett så kallat konsekrationskors. Det gällde att hålla utkik till höger.

Nu började målet anas. Ser du det?

Enligt berättelserna ska prästen ”Herr Jurgen” 1336 varit på väg ridande på en häst hem till Endre, då han blev dödad av en örn.

På vardera sida av stenen är en nattvardskalk inhuggen och ovanför en korsmärkt oblat; hostia.

Jag lämnade över kameran till Solveig och påbörjade ”hemresan” rakt fram. Men mina tankar gled iväg åt olika håll. Vilken tur i oturen dvärgpinschern Sally hade när hon överlevde attacken, i Vall förra veckan, från en kungsörn. På något vis krånglade hon sig ur klorna. Hon var blodig och givetvis chockad, men ska enligt sin matte har återhämtat sig helt. Härligt att läsa. ❤ Tyvärr gick det inte lika bra för den lilla flickan i min mammas barndomsby. Flickans storasyster hade just då ansvaret för sin lillasyster. Inte kunde någon ana att en havsörn skulle… Undra hur familjen klarade sig med sin sorg? Hur bearbetade storasystern händelsen? Då fanns det säkert inte samma skyddsnät på sjukhuset som nu.

”Den lilla blå” hade fått sällskap i sin ensamhet.

Vi lägger pussel av…

… det 35 hektar storleksmässiga naturreservatet Brucebo, som ligger ca 4 km norr om Visby ringmur.

ibland sker vissa saker av en slump. Vi hade egentligen bara tänkt att ta en halvtimmes promenad i ett område som vi besökt flera gånger tidigare. Där vi njutit av mängder av blåsippor. Då har vi stannat till vid tre olika parkeringar inom reservatet, som 1970 fick sitt skyddsår.
Mellan uppmärksamheten på de djupa groparna i grusvägen, där jag parerade mellan vänster och höger sida, såg jag den lockande blå skylten och hittade tur nog en egen rastplats för ”den lilla blå”.

Ögonen vilade på de vackra godbitarna vid klippkrönen. Fötterna hade sin egen uppgift. Stå stilla och inte gå fem steg framåt.

På den kuperade och slingrande leden gällde det att både ögonen och fötterna blev ett sammansvetsat terrängteam.

De nyväckta ”träormarna” låg helt stilla på stigen. 😉

Samma regler men två olika röster. När jag fotade var det en kvinnlig röst som påpekade att jag INTE skulle gå för nära kanten. Som ett eko lät jag likadant när Solveig gick farligt nära att ta ”sista bilden”. För jag är mycket mer rädd om henne… ❤

Vad överraskad jag blev av att se Muramis här uppifrån. Ser nära ut om kameran ställs in på ”zooming”.

En gång i tiden satt kanske några kända konstnärer på bänken och njöt av solnedgångar och havets ständiga smakprov. Om de inte tog den gamla trappan ner till stranden.

Vi hade redan räknat ut att vi borde ta oss till välkänd mark – förr eller senare. Några meter bakom ”bilden” finns ett bord och två bänkar. Där satt vi och frös den 30 mars 2019. Minns att vi fick hålla i bullarna och annat i den kraftiga blåsten. Men vi njöt av stunden och utsikten. Då var bloggen gotlanduppochner i sin vagga. Endast tre månader gammal.

Vi lär inte komma ner till spången denna säsong. En renovering av spången ska pågå till början av oktober. Vilken tur att vi har flera hundra andra möjligheter. Våren 2021 har visserligen gjort en paus och tagit upp kontakten med vintern igen. Hoppas det blir en kortvarig vänskap och våren tar över makten inom en snar tid. I början av maj ska vi försöka komma ihåg att återvända hit. Då får Solveig gärna leka med sitt macro och sina olika stativ, med målet att fånga tibastens skönhet, när den blommar på bar kvist.

Själsö fiskeläge är fortfarande en av mina favoriter. Nästa månad kommer fiskeläget att få konkurrens av nya upplevelser. Då styr vi mot hemligt mål och en hemester på öjn.

Då var det bara att vända på fötterna och leta sig upp till grusvägen. Tyvärr stod inte ”den lilla blå” och väntade på oss vid vägkanten. Istället blev det till att välja rätt håll.
Till vänster når vi Fårö.
Till höger bör bilen stå. Asch. Jag har väl en inbyggd kompass. 😉

”En ann´ är så god som en ann´”

Förra året beundrade vi de vita blåsipporna i Lummelunda. I år var det därför självklart att vi skulle återvända dit så att även den vita varianten av blåsippor skulle få chansen att visa upp sig i mitt macro. Vi kunde snabbt konstatera att vi inte var ensamma om idén att gå en promenad i Lummelunda denna påskdagseftermiddag. Som tur var hade vi ganska bra koll på vart vi skulle gå och ganska snart ropade Bosse på mig att han hittat den första. Det var bara ett problem… Det blåste friskt! Blomman som jag skulle försöka få focus på vajade hit och dit i vinden och jag insåg att det var en hopplös uppgift att försöka få skärpa oavsett hur många hundra bilder jag skulle ta.
Vi sökte oss uppåt i skogen och lyckades hitta ett skogsparti mot en äng. Där värmde solen gott och fantastiskt nog hade vi lyckats hitta en plats som nästan var helt i lä. Fram med kameran igen! Om du undrar över bakgrunden så är det torkade ormbunksblad som bildar den naturnära, milda bakgrundsfärgen.

Jag har inte sett vita blåsippor förrän vi kom till Gotland. Som jag minns det hade min barndomshage i Västergötland ett stort utbud av färgnyanser i rosa, blått och lila, men aldrig vitt. Kanske därför de känns lite extra exotiska.
Platsen vi valt var vi ensamma om så jag kunde i lugn och ro krypa omkring och välja ut vilka blommor som skulle få vara med på bild. De vita var inte så många, men tillräckligt många för att jag skulle kunna knäppa bild efter bild. Prövade olika inställningar på objektivet, olika avstånd, letade bakgrunder som tilltalade mig… Det var då den dök upp. Knoppen! Hur jag än vände och vred så skulle den vara med på bild.

Det går inte att låta bli… Jag bara måste få visa några blåsippor till. Trots att de inte är vita.

”En ann´ är så god som en ann´”. Det går inte att säga att den ena färgen är vackrare än den andra. Var och en är skön på sitt sätt. Det finns en hel del som vi människor kan lära oss från naturen.
Önskar dig en fin Annandag Påsk!

Text och foto: Solveig Lidén