Kaffekannan eller kamelen?

Vi var kvar på udden Lörgeudd, som vi cyklat till från Kyllaj. Frukosten var avklarad. Betydligt bättre utsikt än från vårt ”hemmakök”. Varför smakar det nästan alltid bättre att äta och dricka utomhus?

Nu var det time för att utforska raukarna, som finns på den vackra udden med utsikt över Furillen.

Den här tyckte Solveig liknade en seriefigur.

Bland de femtontal låga raukarna är denna mest välkänd. I folkmun kallas den mest för ”kaffekannan” och ”kamelen”. Vad tycker du den liknar? Något helt annat?

Ett par timmar senare kunde vi jämföra med ett annat raukområde. För att nå det fick vi klättra en bit. En liten stund till ville vi njuta av Valleviken, innan vi bytte vik. Lörgeudd är en av pärlorna i den gotländska kalkstensskärgården. Jag tror inte det är så många människor som tar sig hit. Varken turister eller infödda.

En plats i närheten

När ”tidshålen” inte är speciellt långa är det härligt att ha nära till natur och vatten. I naturreservatet Galgberget har vi vistas många gånger. Dit har vi både kört bil och cyklat. Då är det mest naturligt att vi rör oss däruppe. Njuter av utsikten mot havet.

Det dröjde länge innan vi såg möjligheten att promenera iväg på nedre Galgberget. Tidigare kände vi bara till Kärleksstigen.
På andra sidan gatan ligger hotellet som vi tog in på två månader innan denna blogg föddes.

Vid Trojaborg hade vi parkerat ”Den lilla blå”.

Jämnt underlag som passar för många. Bänkar med jämna mellanrum.

Vi visste inte var grusvägen skulle ta slut. Till slut nådde vi Norra Kyrkogården. På tillbakavägen vek vi in i bland snåren och äntrade asfalterade S:t Göransgatan.
En sådan här stuga kan du hyra. Nedanför finns det hyrplats för husvagnar, husbilar, tält m.m. Allt ett stenkast från havet.

Det finns någon slags magnetförbindelse mellan mig och hav. För givetvis valde vi en sväng ner, när vi nådde trappan vid hotellet.

Jag gläds också åt färgklickar på marknivå. Mer och mer för varje år som passerar revy.

En mäktig plats att skåda ifrån. Samtidigt gäller det att hålla reda på barn och sina egna ben. När vi rullade ut från parkeringen visste såklart Solveig vad som väntade. Jag behövde inte skylla på att ”Den lilla blå” också ville se havet. För givetvis tog jag inte närmaste vägen hem. Istället gled vi längs med kusten så länge som det gick. Sedan bar den slingrande vägen brant uppför.

Rövar Liljas håla

Söndagen den 11 september tog vi en fika på Högklint för att sedan vandra en för oss ny etapp i naturreservatet utanför Visby. En färja var på väg in. Det är en härlig och stundtals dramatisk utsikt häruppifrån. Med 48 meter över havet är Högklint en av klintkustens högsta punkter.

Första etappen av den ca en kilometer långa promenadstigen tyckte vi var jämn och fin.

Vi beundrade höstens färger och behövde inte…

…hålla reda på var vi satte ner fötterna. Sedan blev det brant och knöligt. Rötter i marken försvårade promenaden. Det var någonstans där som Solveig sa att vi nog skulle ta den branta vägen ner till höger. Hm! Lyssnade jag? Jag hoppades istället på att vi längre fram skulle hitta en skylt som berättade vart vi skulle. När jag, som lok, började skymta fiskestugorna i Ygne kände jag mig besegrad och vände mig om mot min vagn. ”Du hade visst rätt – för en gångs skull.” 😉

Vi tog oss tillbaka och lyckades krångla ner för branten i olika etapper. Först hittade vi denna grotta som inte var vårt huvudmål.

En stenskulptur av imponerande slag..

Nu var vi framme vid Rövar Liljas håla. Det rör sig om en skreva som bildades när en del av klinten släppte från klippbranten.

Det finns en del olika legender om tjuven Jonas Nilsson som härjade i Visbytrakterna på mitten av 1700-talet. Han ska tydligen ha förvarat sitt stöldgods här och även gömt sig själv under en längre tid. Egentligen var han en smålänning som kom till Gotland 1750 efter att ha avtjänat sex års straffarbete i Kalmar fästning. På ön fortsatte han det enda han tydligen kunde och snart var han efterlyst på hela Gotland.

En avancerad myt var att Rövar Lilja lyckats hitta en grottgång i Högklint som gick ända in till Visby. Genom gången kunde han frakta stöldgods från Visby hem till ”hålan”. Sant eller falskt? Skröna svarar jag. Några fiskare upptäckte Rövar Lilja 1753 i närheten av klyftan. Först fick han dödsstraff. Sedan mildrades det till spöstraff och livstids fängelse. Inget speciellt fängslande livsöde det heller.

Vinterståndare
Bild från informationstavlan vid Högklint.

Det blev en hel del åkarbrasor

Förra gången som vi bodde i Ljugarn fick vi göra två försök för att få uppleva en soluppgång och gå upp betydligt tidigare på natten. Nu var det början av september och tidsmässigt ett bättre läge.
Eftersom vi aldrig exakt visar upp samma soluppgångsställe på bloggen cyklade vi inte bort till raukfältet Folhammar. Istället…

…valde vi att cykla direkt ner till bryggan mitt emot det vackra fiskeläget Vitvär. Efter en titt på mobilklockan insåg vi att det började bli bråttom. Först behövde vi hitta en tendens till soluppgång. Eller åtminstone var exakt den gula lampan befann sig.

Det blev att hoppa på cyklarna igen en stund för att sedan snabbt hoppa av dem igen, när vi kommit in i naturreservatet och stenarna visade vem som bestämde. Till slut parkerade vi cyklarna och tog oss fram till fots. För nu verkade det som det skulle hända saker. Eller ej?

Vad nu då? Solen ångrade sig och kröp in i molntäcket igen. Själv började jag frysa och längtade väldigt mycket efter ett sängtäcke. För det var så kyligt. Varför hade vi inte tagit på oss mer kläder innan vi lämnade stugan? Lätt att vara efterklok.

Medan jag gjorde åkarbrasor för att snabbt få upp kroppstempen och öka blodcirkulationen fick jag ta till en gammal beprövad variant. Lura hjärnan. Försöka få den och resten av kroppen att tycka detta är jättekul. Vem har täten? Är det Linn Svahn eller Gunde som visar sina gamla takter? Värmen rann till och jag kunde ta ner armarna och droppa eller doppa barnsligtankarna.

”Stoneshadows”. Den stora stenen ser ut som en rauk som slumrar i vattnet och bara har huvudet ovanför vattenytan. Han tittar stentrött eller uttråkad ut mot havet.

Stenrauken borde vrida på huvudet för nu börjar det äntligen hända saker.
Gäsp. Vilken irriterade tvåbent varelse som inte kan stå stilla. Så blir det väl när man inte sett flera tusen soluppgångar och solnedgångar. Den andra tvåbenta verkar betydligt lugnare. Vad är det varelsen håller i och håller på med? Aj! Nu knakade det till i nacken. Bara jag inte fått en släng av stenskott.

Äntligen hade solen tagit sig upp ovanför det kompakta molntäcket.

Du ser hur stelfrusna vi ser ut. Nu gällde det bara att hitta tillbaka till de olåsta cyklarna. Någon ”raukstöld” var jag inte oroad för.

Nu hägrade varmt kaffe och frukost för Solveig innan vi skulle rulla iväg på 88 minuter på två hjul i Ljugarn (redan inlagt på bloggen). Själv ville jag ägna en liten stund åt ett av mina favoritfiskeläge på öjn – Vitvär. Tänk att min hörsel och fantasi båda hade rätt, när jag ensam var där och tog kort inför ett blogginlägg. (Solveig satt kvar i bilen en bit bort). Det small rejält två gånger. Jag såg ben som sprang. I tidningen på måndagen fick jag reda på orsaken till att polisen kallades dit. Är du extra nyfiken kan du googla i kategorin fiskeläge. 😉

Mosebod och Herrbodi

Svårt att förstå att Stora Karlsö en gång i tiden var Gotlands största fiskeläge. Under 1830-talet fanns på Stora Karlsö ett 80-tal fiskebodar och bodde ungefär 300 personer på den lilla ön. De allra flesta av dem var män. Numera finns det bara kvar två bodar. Här ser du stenboden Mosebod som ligger i hamnområdets östra del.

Stora Karlsö ägdes av gotländska bönder och marken var uppdelad i beteslotter. För varje beteslott kunde bonden ha ett visst antal får på bete. Endast de som hade beteslotter hade tillåtelse att jaga på den lilla ön. Men fisket var fritt så många kustbor sökte sig hit. Inte konstigt alls eftersom ”alla” kände till att Karlsöarna alltid varit fiskrika. Det fiskades strömming och flundra med nät och pilkades torsk. Det gynnsamma läget och för att vinna timmars slit med att ro gjorde att alla de här små övernattningsbodarna kom till. Då var de ju nästan på plats för sina arbetsuppgifter.

Här ser du andra resterande fiskeboden, som bär namnet Herrbodi, och ligger väster om restaurangen. Undra om de snabbt bytte skylten till Dambodi när de hade fint besök?

Under lördagskvällar och söndagar var fiskarna lediga. De kunde de ägna sig åt varpakastning och andra sociala aktiviteter. En del rykten talar annars om sjöslag när spriten flödade som värst. Anekdoter har spridits med vinden.

Men till rättvisan hör saken att fiskeläget hade egna ordningsregler och en egen hamnrätt och domare- hamnfogden. Den som bröt mot hamnrätten riskerade att bli satt på ”staini”. Vad som syftades på var ute på Aurbacken, en klippa utanför Norderhamn. Med tanke på att få kunde simma och det var ungefär 500 meter till säker mark kanske de både hann ångra sig, nyktra till, bli en aning rädda m.m. Till slut blev de hämtade.

Så här såg det ut en gång i tiden. I slutet av 1800-talet minskade fisket och bodarna plockades ner eller stod kvar och förföll. Det finns två stora orsaker till förändringen. Jordbruket på Gotland utvecklades. Det fanns på hemmaplan sysslor året runt. Dessutom blev det vanligare med motorer på fiskebåtarna. Plötsligt tog det inte så lång tid att ta sig till Stora Karlsö. De kunde åka hem igen innan det blev mörkt.

Breakfast in Lörgeudd

En av våra numera väldigt många favoritplatser är Kyllaj på norra öjn. Fiskeläget och hamnen ligger intill Valleviken. Tidigt på morgonen ställde vi ”Den lilla blå” på grusparkeringen vid hamnen. Jag tror han var nöjd både med utsikten och att slippa hoppa omkring som sist vi var här. Istället tog vi av cyklarna och lastade därefter proviant och kamerautrustning. Vädret var perfekt för en utflykt på två hjul.

Starten var en riktigt brant backe förbi några hus och ”vikutsikt”. Pulsen steg rejält. Sedan planade grusvägen ut, förutom hålorna som vi sicksackade mellan. 😉 Det var betydligt smartare att cykla än köra bil. Förra gången vågade vi aldrig vika av, köra in på någon ännu mindre brant väg eller stig. Skyltar slösas det inte om till alla smultronställen. Inte konstigt alls. Då skulle det snabbt uppstå trafikkaos.
Nu var vi bombsäkra på att hitta rätt till Lörgeudd. En stund stannade vi först vid en härlig utsikt över Valleviken. Förra gången när vi körde bil gjorde vi också stopp på detta ställe. Då hade precis två män, som sovit i ett tält, vaknat.

I rätt väder är det ofta magiskt att uppleva en tidig morgon. Se lugnet och hur allt stilla börjar vakna upp i naturen. Det doftar också på ett speciellt sätt vid den tidpunkten på dygnet. Friskt och orört.
Du ser stenmuren vid boden i Lörgeudd. Den minner om en historia från kalktiden när kalkladans murar omgärdade träbaracken längst ut på udden.

Stolparna i vattenbrynet skvallrar om ett större bryggbygge från den tiden.

Två ruiner av två kalkugnar finns kvar på halvön. Den äldre byggdes 1662 och var i bruk fram till början av 1700-talet. Den yngre och bäst bevarade ugnen uppfördes 1870 och användes under drygt 20 år.
Till vänster på bilden över denna text ser du inseglingsmärket Lörgebacke kummel.

Lite länger upp på en ”kulle”, till vänster om fotot, satt vi och åt frukost. Vi hade bra utsikt över båtar, fåglar, den stora ”grushögen” på Furillen och mycket mer. Som vanligt bröt vi upp när det var som bäst.

Det blev mer rörelse på tillbakavägen. En del skulle ut med båt. Andra motionerade på olika sätt. Vi satte på cyklarna bakom bilen och åkte vidare till nästa vik, Hideviken. Dumt nog var badkläderna inte med. Vad mycket som hinns med när turerna startar lite efter fem. Kanske var det halvsex den här gången. Sovmorgon. 😉

Kålfjäril – Pieris brassicae

Vardagligt kallas de ofta ”vita fjärilar”.

Vi är tämligen säkra på att detta är en kålfjäril. Men det är inte helt lätt att skilja den från sin mindre släkting rovfjärilen. Den mörka framvingespetsen hos kålfjärilen löper betydligt längre ner längs vingens ytterkant.

Hur skiljer man på könen? För det första. Undersidan är lika hos könen. Men de två svarta fläckarna på framvingens ovansida saknas hos hanen. Honan är dessutom en av våra större dagfjärilar.

Arten är vanlig på hela Gotland. Undantaget skulle vara tät skog. Vanliga platser är trädgårdar, öppna landskap, vägkanter och lusernfält. Flygtiden är uppdelad i två, ibland tre generationer. Ofta går den att se från maj till september. Jag ser den ofta när jag är ute och cyklar.

Larven kan tyvärr orsaka stor ekonomisk skada i viktiga odlingar.

Ps. Imorgon klockan 9:00 får jag inte glömma bort att trycka iväg ett inlägg med fyra foton från Almedalen. Din uppgift är att koppla ihop dem med återstående fyra månader. Välkommen då. Nu ska jag återgå till att fixa med kvalet till korsordsmästerskapen. Ska bli spännande att den 30:e november få reda på vem som är Mästarnas Mästare. 🙂

Lilla Strandboden och kvinnan i trappan

Vi är kvar i Danbo naturreservat och jag fortsätter på temat Greve Eric von Rosen. Egentligen bodde familjen flott på Rockelstad Slott i Sörmland. (Googla och njut av deras hemsidas smörgåsbord) En snöig februaridag 1920 var greven i Stockholm och ville hem till slottet. Trist nog hade SJ ställt in alla turer. Eric som var känd i flygkretsar efter sin våghalsiga flygning mellan Umeå och Vaasa under Finska frihetskriget hade skaffat sig kontakter i branschen. Men han kammade noll hos Svensk Lufttrafik. Ingen svensk pilot vågade åta sig uppdraget. Däremot fanns det en nyanställd tysk f.d. stridspilot som inte bangade ur. Namnet var Hermann Göring. Ringer det någon klocka hos dig?

Flygfärden genom snöstormen gick lågt och Göring orienterade sig efter järnvägens spår. Säkert skakigt landade han på isen utanför slottet. De genomfrusna männen värmde sig sedan vid brasan i hallen. Det var då det knarrade till i trappan och grevinnan Mary von Rosens lillasyster Carin von Kantzow (en av Stockholms skönheter på 1910-talet) gjorde entré.
Det blev kärlek vid första ögonkastet. (Trots att Carin var gift och hade ett barn). Hon och Göring flyttade till München och gifte sig. Båda blev efter en tid utmärkta brickor när en liten Adolf systematisk började bygga sitt ”livsverk”. 😦 Carin fick aldrig vara med om det värsta. Hon dog i hjärtsvikt redan 1931.

Hermann Göring ska ha varit i denna stuga. Den enda byggnad som finns kvar från ”tältåren”.
Naturvårdsverket köpte in området av släkten von Rosen och har renoverat och gjort Strandstugan tillgänglig för oss alla. Hoppas ALLA besökare är tacksamma för det och uppför sig som ”normala” medmänniskor.

Intressant stuga att besöka av många skäl.

Det är något visst med gamla svartvita foton. Känns på gränsen till högtidligt att studera dem.

Fin gest och vacker hyllning till trakten av änkan och släkten von Rosen. Kul att komma i kontakt med en del äldre ord. Ser äro som ett exempel.

Dags att lämna det svartvita och istället öppna upp för naturens naturliga färger.

En sista gång blickade vi bakåt innan vi fortsatte vår underbara vandring längs kusten mot Sjaustru fiskeläge.

Fotnot:
Imorgon tror jag det blir fjärilar. På fredag klockan 9:00 är det tävlingsdags och stor final bland månadsbilderna från vackra Almedalen. Samma dag firar Anita och Annette sina namnsdagar. Kommer Anita L att försvara sin förstaplats? Vilka tre kommer på pallen och får var sin Skrap-Kryss? Tävlingen stängs klockan 21:00. Välkomna då!
Kram Bosse von Lidén för en dag.

Raukar på torra land; del 2

Raukarna i lilla naturreservatet Danbo har havsutsikt. Om de såklart var tillräckligt smarta och vände sig åt rätt håll från början. 😉

Jag skulle gärna besöka den här platsen i mitten av maj när det blommar rikligt med fältsippor på den öppna sandheden.

Rauken med uppsikt uppåt land tänker kanske tillbaka i tiden, till åren när det var en liten tältstad här. Tänk dig sju tält. Sex barn som hade var sitt litet tält och föräldrarna ett ihop. Dessutom fanns det ett kökstält med endast två väggar, ett garderobstält med långa klädstänger, ett tält för porslin och avslutningsvis ett gästtält. Inte precis som dagens tältplatser.

Tälten hade varit uppsatta på en Afrikaexpedition 1911-12. Pappan var inte vem som helst. Han var greve och bar namnet Eric von Rosen (1879-1948). Eric var uppväxt i Stockholm, men tog studentexamen i Visby. Tydligen var han väldigt förtjust i Gotland. Därför återvände han hit för att köpa mark vid Gryngeviken. 1920 köpte han första marken. Sedan blev det fler inköp. Allt betalades i guldpengar.

Man kan säga att naturskyddet i Danbo började 1921, när Eric samlat på sig tillräckligt mycket mark. Skogsbruk och betesdjur tilläts inte på hans mark. Häftigt med en greve som varit på spännande etnografiska expeditioner i både Afrika och Sydamerika, som där kommit att uppskatta det enkla lägerlivet och fortsatte det livet i Sverige, i takt med att familjen växte.

Barnen måste ha älskat att spana genom den här speciella raukkikaren.

I ungefär sex veckor varje sommar åkte familjen hit. De hade bekantat sig med två familjer som hade ägt mark här tidigare. Det var till dem de skickade brev och berättade när de skulle komma. Därefter kom grevefamiljen fram till uppsatta tält på exakt samma ställe varje sommar.
Änkan Mary von Rosen fortsatte att tälta i Danbo ända in på sextiotalet.

I morgondagens blogginlägg ska jag berätta vidare om byggnaden du ser en bit av på bilden. Du får ha en bra dag.

Livet kändes så lätt

När andra sov parkerade vi ”Den lilla blå” bredvid några husbilar vid Sjaustru fiskeläge.

Därefter paxade vi bordet med bänkarna, placerade på höjden. Vilken mysig vy vi hade härifrån. Ser du att ”spegelbåten” gör sig färdig för en morgontur? Eller är det bara jag som ser och vet.

Himlen såg oroande mörk ut åt höger, längre bort. Skulle vi hinna komma tillbaka innan ett åskväder tog över scenen? En bil kom inkörande och en man klev ur.

En kort stund senare var han på väg. Vi förstod att han gjort resan förr. Vi följde hans rutt medan vi njöt av vår medhavda frukost. En bit från strandremsan sänkte han farten och ströp motorn. Det tog inte många minuter innan han vittjat nätet och styrde tillbaks till hamnen igen.

Det var gott om fåglar som satt på udden. Tyvärr blev det ingen skärpa i bilden som skulle kunnat visat dig det. Inte heller deras ”prat/sång” går att redovisa.
Vi gick ner till bilen och satte in frysväskan och korgen. Nu var vi betydligt mer redo klädmässigt m.m. än https://gotlanduppochner.com/2021/10/05/som-vi-fros-del-1/

Nu längtade vi efter att gå lite längre, än de där kalla metrarna förra gången, av Grynge/Sjaustruleden. Orange färg på ”stubbarna” skulle lotsa oss fram och tillbaka.

Käkar han också frukost? Antagligen tycker han att det är stengott.

Solveig tyckte det såg ut som två krokodiler som biter varandra.

Här ser du att vi är på rätt led. Denna led ingår i något större som heter Östkustleden som är hela 73 km lång och går mellan Närsholmen och Anga. Vi befinner oss också i ett litet naturreservat som heter Danbo. Antagligen döpt efter mig och min bror. Varför måste jag komma sist? Bodan. Nä. Jag är lillebror och rättar in mig snällt i ledet. 😉

Hm. Första gången som jag råkade radera en bild vid inläggning. En riktigt fin bild. Vad duktig jag är. Men jag är tacksam för att det inte är – än så länge – samma strul och konstigheter som det var igår. Då gav jag upp till slut och gjorde ett nytt tidskrävande inlägg en stund senare. Men på plats såg det ut som vanligt. Mysko. Men här under vandringen fanns inget strul. Som vi njöt. ❤

Då och då mötte vi människor i alla åldrar. De flesta var ute och morgonjoggade. Leden går längs sand- och klippstränder och genom barrskog. Det sistnämnda blev inte lika bra på foto. Därför kom inte de bilderna med i inlägget. När vi gick tillbaka tog vi ut svängarna och sökte oss allt oftare längre ner mot vattnet. Därför tog den sträckan längre tid. Inte alltid så lätt att gå på ”naturliga” stenar i olika storlekar. Men alltid mer spännande. 😉

Den där båten kom med på många bilder. Vi skulle kunnat gjort en svit bara med den. Tror vi skippar det.

De mörka molnen såg vi inte till mer. Därmed hade vi inte bråttom tillbaka. Vilken härlig start på en sommarmorgon. Snacka om livskvalité.

Kompisarna på parkeringen hade inte startat upp den nya dagen. Visserligen rörde det sig i den närmaste husbilen när vi kom tillbaka.