Redan en bubblare

Vädret var perfekt när vi tog med filt och en picknickkorg och åkte norr ut längs kusten. Visst hade jag tänkt mig en fikastund någonstans vid havet, men jag brann även för att se en fyr jag sett på Lotsverkets flygfoto.

Ur Fyrhandboken hade jag memorerat in vägbeskrivningen. Läst om bitvis mycket dålig grusväg mot fyren. Att fyren var svår att finna då den är belägen innanför en grind på en privat skogbevuxen tomt. Ha. Jag spikade platsen direkt. 🙂

Stopp och belägg. Sjöfartsverket äger fortfarande fyren men… inte heller lockade texten: Fyren ligger 27 meter över havet. Kusten stupar här brant mot stranden. 😦
Ingen chans alltså att ta det från havssidan och att stå och vänta på att löven skulle falla… då hade kaffet blivit starkt och kallt. 😉

Istället fortsatte vi till det för oss okända naturreservatet Björkume. Sista tvåhundra meterna till p-platsen var rejält hoppiga. Hade jag inte sett en bil på avstånd skulle jag inte trott det var en väg eller fanns en p-plats inom räckhåll.
Vi pratade en stund med det yngre paret vid den parkerade bilen. När vi skulle åka hem träffade vi på en skånsk kvinna och hennes gotländska man. Härligt att få prata en stund med 4 stycken medmänniskor. Annars…

… kändes det som det var vi och havet. En underbar upplevelse. Som om vi befann oss långt bort i världen. Som jag ofta gör blev det en egen promenad runt ett spännande hörn.

Men det var inte ens lätt att gå försiktigt för att behålla balansen. Dels på grund av underlaget, alla dessa stenar i olika storlekar, men framför allt på grund av lutningen. Framkommer kanske inte på fotona. Det var knappt jag vågade ta fram kameran ur fodralet.
Jag såg en hel del olika fåglar på stenar längre ut i vattnet. Synd ingen kunde berätta för mig vad det var för arter. Hade jag inte haft min brutna mellantå skulle jag fortsatt till nästa hörn. Var rätt säker på att där fanns ett litet fiskeläge med endast två bodar och två skjul. (Visade sig stämma efter samtalet senare.)

Därför återvände jag till filten. Pussade min gamla klasskamrat. Störde henne när hon läste. Slumrade till en stund. Men mest njöt jag av det mäktiga runt omkring. Nästan overkligt. ❤
Till slut signalerade gubbkroppen. Min inre röst hintade om att jag hade tre möjligheter för att slippa rygg… eller sa den stenskott? 😉
A. Bygg vidare. Men jag tror det är förbjudet.

B. Klättra uppför det lilla berget. Det går snabbt utför. 😉

C. Fika.
Det var ett lätt val. Jag behövde inte singla ”förbjuden sten”. Givetvis… 😉

Ps. Min bloggrubrik valde jag för att utflykten är med som en bubblare på sidan under min header, ”Tio i Topp för varje år.”
Kanske tar den sig in på listan när jag sammanfattar året. Eller så hinner det hända nya saker. Det kommer inte att bli en lätt uppgift, men roligt att ”återtänka” en stund. (Jag gillar att hitta på nya ord.)

Allkvie änge


Det är skönt med en bensträckare i ett gotländskt änge.

Vi har inte speciellt långt till Allkvie änge som ligger i Endre socken.

Rostig rekvisita från förr. Eller inte?

Jag är barnsligt förtjust i en grind till något spännande.

Naturstigen är 1.5 km lång. Allkvie änge består av tre delar. Själva änget och två stycken beteshagar.

En blivande ståtlig ek. Alla har vi varit små från början.

Länsstyrelsen har en text som lyder så här. ”Allkvie änge avnjuts bäst under senvåren och försommaren, då kan man vandra runt i änget och avnjuta blomprakten och fågelsången.”
Denna sensommarlördag kunde vi därför inte höra någon näktergal eller halsbandsflugsnappare (21 bokstäver) som jag fick göra i ett 16 sekunders långt inlägg på länsstyrelsens sida. Därmed lockar det att återkomma hit en annan gång. När svalörten, blåsipporna och vitsipporna visar upp sig.

Kvarglömt ”kaparverktyg”?

Drar det ihop sig till en kylig vinter tro. En riktig vargavinter.

Stoppet som inte gav full valuta

När vi körde genom det öppna landskapet Sundrealvaret, som är Gotlands största alvar, stannade vi till vid naturreservatet Muskmyr. På informationstavlan läste jag något om att de lösgående korna var extra nyfikna. Jag såg en hop boskap en bit bort till vänster och jag fick stilla min fantasi om vad som kunde hända på vägen tillbaka till ”den lilla blå.”

Muskmyr är en agmyr som är inramad av ett träsk. Därför denna spännande spång som jag hade älskat som grabb.

Jag hade på förhand läst på om de praktfulla orkidéerna som växer på strandängarna i naturreservatet Muskmyr. Därför hade jag stora förhoppningar om att pricka av arter från min nyinköpta bok ”Gotlands orkidéer”. När vi kom hem från Storsudret/Sudret-resan tänkte jag börja med en ny kategori som skulle heta orkidéer. Det var dessa ljusa tankar som jag hade tills…

… vi insåg att vi var försent ute. Är det någon som vet vad det är för orkidé? Eller är det ens en orkidé? Det skulle finnas ungefär nio olika arter och det fanns möjlighet att få se gotlandssolvända på allvaret.
Vi fortsatte en lång bit till där vi fick god balansträning.
Det var en trevlig efterlunchpromenad. 😊 Vi insåg att vi förhoppningsvis kommer att återvända hit. Antingen på våren eller försommaren för blommornas skull. Eller senare för det rika fågellivet i september-oktober då många arter rovfåglar besöker och passerar detta stråk. Muskmyr är nämligen den enda större vattensamlingen på Sundrealvaret. Undra om det går att beställa via en flygtekniker när ”The Eagle has landed”, för jag är inget större fan av att stå blickstilla i sju timmar och vänta på något som kanske aldrig sker. 😉

Jag stelnade till när jag noterade vad som hänt sedan sist. (När människorna är borta dansar kossorna på stigen). Den stora gruppen av kossor hade samlats till möte just på den enda stigen som vi hade fram till bilen. Kvinnan vid min sida som är uppvuxen på en gård undrade varför jag fick en mörk och djup basröst när jag pratade med henne och varför vi skulle gå så fort.
”Det är för att visa vem som bestämmer”, svarade jag ännu mörkare och drog med hennes hand till vänster ut bland det stickiga gräset. Hellre det än att…

Ingen kamera var framtagen från väskan. Möjligtvis såg jag den som ett skyddsvapen i ett trängt läge. 😉

Galgbergets naturreservat


Galgen har jag berättat om tidigare på bloggen i kategorin ”Historiska platser”. Detta naturreservat upptäckte vi av en slump förra året när vi skulle fördriva tiden fram tills vi skulle träffa mäklaren och skriva på kontraktet till vår bostadsrätt. Efter det har vi med jämna mellanrum tagit oss hit. Först med bil och sedan betydligt snabbare med cyklar. Ibland har vi haft fikakorg med oss. Det är en vacker plats där man kan promenera, rasta hunden, springa, fika eller bara njuta av utsikten.

I denna gamla kalkugn brändes kalken efter stenbrytningen på klinten.

Ett vackert foto som får mig att vända tankarna inåt.

Vi tog oss en tur ner ”en våning”.

Sedan var det exakt lika många trappsteg upp igen. Ibland tycker jag det är betydligt lättare att ta sig upp än ner. Detta var ett sådant ställe. Tror mest jag talar för mina gamla ”sportknän”.

När man går på den anlagda stigen finns det möjligheter att vika av en bit ut på klinten. Då går det utmärkt att se den pampiga Domkyrkan.

Har man tur ligger det dessutom en lyxkryssare och guppar vid den stora kajen. Hur många däck? Till höger ser du Högklint som jag också berättat om tidigare.

Sjukhuset. Om jag blir tvungen att ta in där någon gång ska jag önska ett rum med havsutsikt. (Men mest hade jag önskat att bli frisk såklart.)

Vildmorot. Där lärde jag mig ett nytt namn. För jag trodde det var ett Kattrån. Skojar! Hundkex.

Fröställning av Vildmorot.

En sorts Hagtorn. Det finns några olika varianter. Trubbhagtorn är en av dem. Solveigs inköpta app på mobilen. Har den rätt?

Om det var på allvar skulle inte klassikern kolera eller pest gälla här. Givetvis lockar Kärleksstigen mer än Galgen. Vänta lite! Håller de på och gör som i Kiruna? Flyttar Visbys Stora Torget under jorden…? 😉

Synliga spår av att vi går mot höst. Men igår var vi felklädda. När vi kom till Galgberget var det vindstilla och kvavt, solen brände. Sedan bytte väderleken återigen karaktär på hemmaplan, där vi sett fram emot fika och sola på balkongen. Mörka moln drog snabbt in från havet och det blev kyligt, temperaturen sjönk snabbt. Det var bara att gilla läget och kura inomhus.

Ta dig tid

 


Om du har för bråttom och kör rakaste vägen ner för att träffa kändisen Hoburgsgubben missar du något riktigt sevärt.
Sänk istället farten på bilen och pulsen i kroppen. Blinka höger en bit söder om Vamlingbo, vid skylten VACKER KUSTVÄG, och jag är säker på att du inte ångrar dig.

Erkänner att jag saknade att sitta på en cykelsadel.

Vi stannade bilen en stund och klev in på ”Blåeldvägen”…

… innan vi fortsatte att rulla iväg så sakta som möjligt. Vi hade tur och fick aldrig någon ”bil i baken” genom naturreservatet Husrygg, utan kunde välja vilken fart vi ville hålla.

Våra okända cyklande kompisar var ännu en gång vår lots.

Nutid och dåtid samsas om uppmärksamheten. ”Snälla pappa! Kan vi inte få klättra upp på berget?” Med allt spring de hade i benen så fick de givetvis det. Vi var här på semester – för nästan exakt tio år sedan. Jag har ett foto där töserna ser lyckliga ut och är på väg ner igen.

”Hur jobbigt kan det vara att cykla upp tro?”
”Sist upp får diska ikväll.” 😉

Inte denna gången heller. Hade vädret varit sämre skulle vi gått in till stenmuseet i Kettelvik och lärt oss mer om den utdöende yrkesgruppen stenhuggarna. Jag vet att både barn och vuxna har möjligt att få prova på att forma sten med en klubba och mejsel och därmed skapa ett konstverk. Museet drivs privat och det är fri entré.

En lockande möjlighet för människan och en omöjlighet för vissa fyrbenta djur för deras egen säkerhet. Det är inte bara havet som är djupt.

Jag vände mig en sista gång åt hållet vi kom från och fortsatte sedan mot målet, parkeringen nedanför Majstregården. En välkänd restaurang där lammgrytan tydligen blivit en klassiker. Går det att äta koftor? 😉 Slutord från en fegis när det gäller att pröva nya maträtter.

 

Extra fina Ekstakusten


Vi fortsatte efter Djupviks fiskeläge ungefär sju kilometer genom tilltalande, ringlande Ekstakustens naturreservat mot Gotlands västligaste udde Hammarudd, innan vi vek av igen snett bakåt genom tallskog mot väg 140.

En bit söder om Djupvik går vägen upp på en låg klint som stupar brant ner i havet.

En ickeförare kan ha kul med en backspegel.

Väderkvarnar finns det gott om på Gotland. Tror de slår ut Öland i en inbördes tävling. Jag ska bjuda på tre välkända som jag ”träffade” på en stund senare på vägen söder ut.

Här stoppade vi till en stund så jag fick en ny dos av fiskeläge medan Solveig satt kvar i bilen och njöt av havsutsikten. Själv gällde det att jag inte glömde bort att titta neråt så jag inte fastnade i ett rabbishål (vildkaninhål) som det fanns gott om. Det räckte mer än nog med en bruten mellantå och att jag käkade nio ”ekstatabletter” om dagen.

Jag förstår att husbilsägare väljer en sådan här ljuvlig ”nattplats”. Tänk att få avsluta en dag med en magnifik solnedgång nära de två små öarna. ❤
Ingen Netflixserie slår ut the moments.

Strandnaturen är bitvis orörd. Det är förbjudet att tälta och göra upp eld.

En gång när jag körde här blev det tvärstopp. Då fick Solveig gå ut och fösa bort lammen som verkade ha svårt att lyssna på henne. Visst hade de såklart släktträff på grusvägen och det var deras hemmaplan sedan mars 1532. På tal om lamm måste jag avslutningsvis bjuda på en Bosse Lidénare från denna tripp:
Solveig körde bilen sedan Djupviks fiskeläge. Jag satt och njöt med ett öga medan det andra såg till att det inte var på väg några lamm mot vägen någonstans.
Då säger Solveig som den djurvän hon är:
”Det där fåret ser sjukt ut. Det ligger så konstigt på sidan.”
Vägen svängde en aning medan jag spejade mot höger.

”Menar du det som har två huvud? Ett där fram och ett där bak?
”Nej korkboll. Till vänster om de två liggande fåren.”
För ovanlighetens skull lät jag minst fem sekunder passera innan jag fällde repliken:
”Du menar alltså på allvar den grå stenen?”
”Det är ingen sten. Det är ett får. Det såg jag tydligt innan vägen svängde.”
Jag sparade skämtet om att man på Gotland säger lamm. En bra stund observerade jag stenen för att vara hundra procent stensäker – innan jag tryckte ner rutan och gjorde kameran beredd inför kommande samtal på ”himmet” där jag skulle driva med Solveig om Gotlandsminnet. Jag zoomade in stenen och…

… fick ett hyfsat bra foto på en alldeles kry sten.

Det var allt från Dr Bosse denna kväll. ”Bä på dig”. 😉

Närsholmen – en av mina absoluta favoritplatser

Detta är inlägg nummer 100.

För flera år sedan läste jag om Josefin Nilssons favoritplats Närsholmen på Gotland. Strax innan vi åkte på semester till Sveriges största ö, 2016, bläddrade jag i en bok om upplevelser och utflykter på Gotland. En av bokens författare, Jonas Henningsson, skrev en uppföljare några år senare. I den boken nämner han att många liknar naturen på Närsholmen med Afrikas savann. Då brukar han alltid svara dessa personer med att savannen påminner om detta, men det är ännu vassare här.

Ibland kan en första förälskelse bli en besvikelse vid ett återbesök. Jag behövde inte vara orolig. Det var ännu mer mäktigt denna gång. ❤

För vid förra tillfället var säsongen för blåeld över. Det var den definitivt inte denna gång.

Medans mor och dotter döpte kvigan som var mest nyfiken i gruppen till ”Hjärtat” stack jag före runt krönet mot fyren.

Den polkagrisfärgade fyren byggdes 1872 och är 16 meter hög. Lyshöjden över havet är 21 meter. 1961 automatiserades fyren och blev elektrisk driven. Den ägs av Sjöfartsverket medan den gamla fyrvaktarbostaden ägs av militären på Gotland.

Paret såg ut att ha det skönt där på stenen. De lyckades senare komma med på minst fem av mina foton när de cyklat iväg. Det var svårt att undvika. För de skulle åt samma håll som mitt extra kameraobjektiv. 🙂

Kombinationen fyr, gammal mur, havet och blåeld tilltalar mig.

Detta blå hav på land går inte att göra rättvisa via en kameralins. Det ska upplevas på plats. Har du inte varit här så ta och simma hit någon gång. 😊

Fyrvaktaren ser sträng ut på utsidan. Men jag tror att det tickar ett hjärta på insidan som är mjukare. ❤

Både två- och fyrbenta strövare.
Själva satt vi på en filt och fikade. Samtidigt som jag deltog i konversationen blåste tankarna mjukt iväg åt olika håll. Jag tyckte det var ett fint val att sprida ut Josefins aska i havet här. ❤
Sedan tänkte jag på att just där jag satt var egentligen en ö för bara något hundratal år sedan. Visst är det fascinerande att denna ö steg ur havet med hjälp av svallande vågor på Östersjön? När vågorna söderifrån följde öns sidor och nådde norra delen, böjde de av in mot varandra. Detta fenomen kallas vågomböjning. Resultatet blev att de strandvallar som vågorna kastade upp kom att sammanstråla på nordsidan av den dåvarande ön. Häftigt! Tusen tack för att det hände.

Vi skojade under fikat om att vi kanske hade det för bra. Jag kunde inte låta bli att leka Petter och Vargen och skrämdes om att alla djuren dök upp, fikasugna, runt hörnet så att vi blev tvingade att bryta upp snabbt för att rädda det som räddas kan.

Vi hann både fika och njuta klart innan det blev en sannsaga. Först kom ”Hjärtat” lite försiktigt. Sedan hela ”tjocka släkten”. När Solveig nämnde frasen om att det fanns de som skulle bli tjurar som vuxna fick mina ben mer fart. Jag hann in i bilens trygghet. En kviga tittade in i backspegeln så den flyttades en bit. Någon annan verkade vara mer intresserad av bagageluckan. Själv satt jag och funderade på om det skulle funka med att tuta för att få väck de tiotal stora ”köttjättarna”. Min halländska verkade stå sig slätt. 😉

Nästa gång… Givetvis kommer det att bli en nästa gång. Då ska vi cykla runt om naturreservatets två kvadratkilometer. Området är en häckplats för ett 45-tal fågelarter. På våren och hösten dyker dessutom gäss och vadare upp på fint besök.

Vi var alla tre så nöjda med dessa ljuvliga timmar då vi gjorde tre stopp. På tal om stopp. Nu blir det stopp på inlägg ett tag. Vi har hemliga planer på G. 😉

Langhammars/Langhammarshammar


Vi åkte från ett vackert naturreservat till ett annat för att beskåda ännu en sevärdhet i världsklass. På en halvö ligger Langhammars raukområde.
Jag tog genvägen som kunde blivit en senväg. Solveig valde en mer fotvänlig omväg. En bra bit gled jag iväg – där jag inte hade full kontroll över livet. Eftersom äventyret slutade lyckligt tyckte jag bara det var ”småstenkul”. 😉

En människa, ett slags djur och en pingvin eller uggla? Det är bara den egna fantasin som sätter gränserna. Den som saknar fantasi ser kanske tre lite större missbildade stenar. 😉

Det borde vara den här rauken som kallas inofficiellt för ”Langhammarsgubben.” För det kan väl inte vara hans morbror Ernst.

Ögonen ser läbbiga ut. Eller rör det sig om en helt naturlig stenblick?

Tänk att havet har grävt fram raukarna ur klinten. Här är de högsta ett par meter högre än de högsta i Digerhuvud. Alltså upp emot tio meter resliga stenjättar.

Fotot med Solveig blir nästan tredimensionellt.

Mest imponerande är denna södra del av rauk-området. Det finns tillsammans ett femtiotal raukar. Själva halvön är drygt 2,5 km lång.

Alla skriver om skönheten att göra sina besök vid olika årstider och väderlekar och med russinet solnedgångar som jag nämnt tidigare.

En solig sommardag när havet ligger blankt som en spegel är klapperstranden vit och raukarna en skönhetsupplevelse av rang. En stormig grå höstdag får raukarna en helt annan karaktär. Synd vi inte bor närmare Fårö. Sista gången vi åker till denna speciella lilla ö blir det kanske en sådan här beskrivande höstdag. Men vid nästa tillfälle ska det kompletteras med platser vi inte hann med/valde bort dessa tre dagar.

Såg ut som relativt nylagd asfalt.
Efter en bit svängde vi vänster och körde genom ön istället för samma väg tillbaka.
Gotland är ett spännande guldkorn. Fårö ett mindre guldkorn som du inte ska missa om du är i krokarna på semester.  ❤
Det här var mitt sextonde och sista blogginlägg om Sveriges åttonde största ö – för denna gången. Nämn gärna om bloggen gotlanduppochner till dem som funderar på att åka till Gotland och Fårö.

Digerhuvud


Vi körde tillbaka en liten bit från Lauters hamn innan vi tog in till vänster på den världsberömda vägsträckan. I eget majestät körde vi genom hela naturreservatet utan att möta ett enda fordon, trots att vi stannade till fyra gånger under ”rauksafarit” genom Digerhuvud naturreservat.

I äldre böcker kan jag läsa att det står Tunguhuvud vid andra rastplatsen. Nu verkar ”alla” enbart skriva och säga Digerhuvud i alla sammanhang.

Detta är alltså Sveriges största sammanhängande raukområde.

Området är ungefär 3.5 km långt. Sammanlagt står det flera hundra raukar på området. De flesta är ganska låga men det finns de som är 8 meter höga.

De raukar som står i vattnet formas fortfarande av vågorna. Jag såg inget förändras när jag studerade en rauk i tio minuter utan att blinka. Valde antagligen att titta på ”fel rauk”. 😉

Här var det lättare att gå. Annars gillar jag att klättra och hoppa på stenar. Oj, vad jag klättrade som grabb. Gärna vid Hovs Hallar. Av någon mysko anledning är kroppen inte lika vig längre och den vill inte riktigt göra som min hjärna signalerar. Dessutom finns någon slags röd bromslampa som aldrig blinkade förr.  ”Ska du verkligen göra det där? Du är varken tolv eller tjugofem år längre.”

Raukarna i vattnet står på en pall av lagrad kalksten som sträcker sig utåt under vattnet. Det är häftigt när jag tänker på att pallen slutar i en brant undervattensklint där det plötsligt är 50-60 meter djupt. I en äldre bok läste jag att det var utmärkt för den som vill fiska torsk från land.

Här har vi stannat till vid en annan p-plats. Mina ögon dras mot det jag längtar efter att få se i verkligheten. Därför lämnar vi raukarna och kör vidare till Fårös berömda fiskeläge, som ofta figurerar på vykort.

Om du åker till Fårö och vill ha ut maximalt av trippen ska du åka till raukarna vid minst två olika tillfällen.
Mitt tips är att du åker dit tidigt på morgonen och återvänder en stund innan solnedgången (om det är möjligt). Solnedgångarna lär vara magiska här.  ❤

Gamla hamn/Gamle hamn


Jag uppskattar tydligt markerade skyltar. För Hunden jag ville besöka kan varken skälla eller vifta på svansen. Egentligen har rauken flera namn. Några säger Kaffepannan. Andra Sankt Oles port. Det gemensamma är att det är Fårös mest berömda rauk.

Vi vaknade innan timern skulle väckt oss. Efter en tidig frukost åkte vi iväg. Eftersom det varit riktigt kallt under kvällen innan var vi påpälsade i starten. Mössan fanns till hands i fickan. Men efter ett par timmar åkte det mesta av. Samtidigt var jag tacksam för att jag hade ordentliga skor på fötterna på grund av klättringar och ojämna partier.

Klapperstenstranden norr och söder om raukområdet är mycket vacker. Stranden saknar så gott som all form av växtlighet. I solsken är stranden bländande vit. Det är känt att det nästan alltid är stilla och lugnt vid denna plats oavsett hur mycket det blåser ute på havet.

Ser du den berömda rauken? Den bästa bilden kommer snart. Men den allra bästa hade varit att ha solnedgången med i centrum. För då hade det varit extra magiskt.

Troligtvis var detta långt tillbaka både en handels- och fiskehamn.
Längst ned i den breda rauken har vågorna gröpt ut ett stort hål, en raukport och ovanför rauken ligger ett löst kalkstensblock. Allra överst ser du en livs levande ”fågelhund” som bevakade just mig. 😉

Raukarna vid Gamla hamn är speciella. För i vanliga fall består raukar helt igenom av revkalksten. Men här står de på en fot av lagrad kalksten. Vad tycker din fantasi detta ser ut som?

En liten bit in i strandskogen ligger resterna av ett träkapell med kor och långhus. Det rör sig om grunden till en kapellruin kallad S:t Äulas körka eller S:t Olofs kyrka i modernare tid.

Detta var första stoppet på en lång härlig dag. En gullviva hälsade oss välkomna tillbaka till bilen. ❤