Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Ibland när jag ska räkna bakåt i tiden blir jag smått överraskad av hur fort tiden har sprungit iväg. Dagens bilder tog jag, första maj, under vår lilla minisemester till Holmhällar. Nästa vecka är det redan dags att vända almanacksblad igen…
Trots att jag gick en ganska lång runda den här morgonen mötte jag inte en enda människa, bara fåglar och små ”rabbisar”. Det finns ett lugn över platsen som verkligen tilltalar mig. Att strosa omkring helt ensam med bara kameran som sällskap känns helt okej. Eftersom vi varit här förut visste jag att det fanns fältsippor i mängd. Det gällde bara att gå till rätt ställe, trodde jag…
Jag lyckades bara hitta små ludna ”monster”. Inte en enda fältsippa hade slagit ut då.
Tänk att det kan finnas så många olika nyanser av färgen grönt! Det stämmer verkligen att ”Grönt är skönt!”
Vilken oas vi nådde när vi vek av från vägen mellan Hellvi och Othem och rullade nerför den smala grusvägen. Vi minns när vi åkte hit för ett par år sedan och möttes av en överfylld parkering och fick svårt att vända bilen. Orsaken var att hembygdsföreningen slog Hammarsänget just den dagen. Jag läser att änget sedan 1998 är en del av kyrkoreservatet. Tio år senare bildades naturreservatet Dagghagen, där Hammarsänget ingår som en del.
Hammarsänget är ett av norra Gotlands största änge med sina 182 hektar. Praktfulla ekar ramar in änget. Under försommaren fylls platsen med gula smörblommor, vit mandelblom och väldoftande liljekonvaljer. Under maj och juni kan du hitta rikligt med sankt persnycklar, johannesnycklar, krutbrännare och vit skogslilja, arten som trivs i skuggan av buskarna. (Kvartetten finns med i vår kategori ORKIDÉER PÅ GOTLAND.)
Innan vi fikade gick vi in i naturskogen som skapade ett slags djungeläventyr. Dagghagen består nämligen till stor del av svårtillgänglig sumpskog. Naturen har här tillåtits att sköta sig själv under en lång tid. Vi såg många nedfallna och döda träd från vår stigposition. Jag köper helt resonemanget om att många skogar är alldeles för ”välstädade”. När jag läser på inser jag att flera tusen arter djur, växter och svampar är beroende av död ved. Under 1900-talet minskade arterna starkt och en del är till och med utrotningshotade. Här i Dagghagen finns möjlighet för återhämtning. Naturens egna fiffiga SPA.
Inom reservatet finns flera gravfält och husgrunder från järnåldern. Tidigare stod här fem vikingatida bildstenar. Dessa står numera på Bungemuseet. (Se vår kategori MUSEUM)
När Solveig tog macrobilder på s:t persnycklar, gullviva och gökärt, hämtade jag fikakorgen.
Ett helt änge för oss själva. Solen värmde och ingen kylig vind kom åt oss. Vi bjöds på fågelsång från olika stämmor. Kanske stämmer texten från en bok framför mig på skrivbordet. ”Grönsångaren, som tycker om högstammig skog utan tät undervegetation, trivs bra i Hammarsänget och brukar ackompanjera halsbandsflugsnapparen i försommarens fågelkör.” Jag glömde på platsen bort att jag läst om att änget är en av Gotlands viktigaste platser för flera arter av fladdermöss. Gotland är bra på att leverera. Vi uppskattar stunderna när vi tidigt ger oss iväg mot äventyr. Livskvalitet när den är som bäst. En skön blandning av planerat och spontant.
Det är lyxigt att kunna traska genom en tallglänta, från den hyrda stugan och genast nå ett av Gotlands finaste smultronställen.
Det var riktigt råkallt. Men jag var bra påpälsad och överlät mer än gärna fotograferandet till Solveig. Vi mötte få människor. Däremot fanns det till vänster ett större sällskap av…
… vitkindade gäss.
Jag tror även de hoppande djuren med stora öron hörde signalen från holmen Heligholm. Antagligen kallade andra gäss till kvällsmöte. För plötsligt hörde vi vingslag, läten och full aktivitet skedde över våra huvuden. Tur ingen behövde ”göra flygande toalettbesök”.
Vi fortsatte ner mot raukarna och det gamla fiskeläget Holms. Det finns så mycket att vila ögonen på.
Livskvalitet när den är som bäst. Kanske inte varmast, när livsbanken fylldes på med ljuva minnen.
Några kilometer söder om Kräklingbo kyrka stöter du på skyltar till Torsburgen, en av Gotlands största inlandsklintar. Kalkstensklinten är runt 70 meter hög och platån är över en kvadratkilometer stor. Vi körde försiktigt uppför den smågropiga grusvägen och slapp möten.
Om vi blickar tillbaka i tiden vilar det på platsen, enligt Gutasagan, en sorglig historia. I mitten av 1300-talet var Gotland så överbefolkat att var tredje person måste utvandra. De stackars människorna ska enligt sagan förskansat sig på Torsburgen, innan de tvingades lämna ön.
Klinten är också Nordens största fornborg med tre sidor stup och en mur som är staplad av kalksten och som på vissa ställen är 7 meter hög. Muren är 2 km lång och har flera öppningar. (Vi befann oss vid en av dem). I orostider var under järnåldern och vikingartiden muren ett suveränt skydd för gutarna, som med hjälp av spejare och vårdkasar höll stenkoll på allt. i brandjärnet högst upp tände man en eld för att varsko om annalkande fiender.
När Carl von Linné besökte platsen på sin resa till Gotland 1741 såg han hela 30 kyrktorn från klinten. Han upptäckte då även många intressanta växter. En av dem var gulkronillen som var okänd på fastlandet. En annan var den underbara gotlandssippan. Den sistnämnda var orsaken till att vi senare lämnade klinten. För ingen av oss var exempelvis sugna på att klättra upp i det cirka femton höga utsiktstornet och räkna om Linné hade rätt om kyrktornsantalet.
Vi delade på oss och valde var sin led. Jag stötte endast på blommande blåsippor.
Det har brunnit flera gånger på Torsburgen. Senast 1992 härjade här en stor skogsbrand som förändrade naturen. Det var i samband med det som området blev ett naturreservat för att ge livsrum åt djur, växter och svampar som är beroende av bränd mark och ved.
Solveig gick åt sitt håll. Hon konstaterade snabbt att det var tungt att bära macroutrustning och det enda som blommade var något hon redan tagit rätt många bilder på. Gissa vad?
Du som kontinuerligt följer gotlanduppochner tyckte såklart det var en ”Kalle Anka fråga”.
Vi gick ut genom öppningen. Tittade efter så vi inte glömt något vid fikabordet och körde varsamt nerför branten. Undra hur Linné hade beskrivit ”Den lilla blå?” Säkert med minst trettio vackra detaljerade ord.
Det är lite extra kul att ta fram kameran när jag vet att blomman jag ska fotografera är sällsynt. I Sverige växer Våradonis bara på Öland och Gotland.
De lyser som små gula solar i den för övrigt ganska brunmurriga marken. Vi såg dem redan när vi parkerade bilen vid Husrygg. Så alldeles lättillgängliga var de inte. Många av dem växte i en nära relation med taggiga små buskar. Inte helt säker, men det kan ha varit Hagtorn. Vassa taggar hade de i alla fall.
Första gången vi såg Våradonis var i Botaniska trädgården. Nu fanns det betydligt fler små blommande ”tuvor” att välja emellan när jag skulle fotografera. I den här blomman fanns det till och med en liten myra på besök.
Den gillar kalkhaltig mark och sol. På nätterna sluter blomman ihop sig till en knopp.
Smaka ska man inte göra – för den är mycket giftig.
Avslutar med en bild från den andra kameran – den som har lite roliga effekter…
När solen skiner och havet glittrar är det lätt att tro att det är varmt och skönt utomhus. Så var det inte… Plötsligt var vi tillbaka till underställ, vinterjackor, vantar och mössor.
Det här har troligtvis varit en gammal jaktstuga.
Vi hade tagit av i Vamlingbo och följt nerförsbacken ner mot en av Gotlands vackraste och populäraste platser. Så bra det är att vi med tiden skaffat oss många trevliga och hjälpsamma Instagramvänner, som känner till Gotlands ”smådetaljer”. Så tusen tack till Ragny med den söta hunden Rosie. ❤
Annars hade jag säkert satsat på att klättra uppför den högsta punkten du ser till höger på bilden. Vi har ett foto från en semester där våra två döttrar glatt springer uppför och nerför den höga kullen. Hög tid att berätta var vi befinner oss. Husrygg är ett naturreservat på Sudret (södra Gotland), en åsliknande klint som löper ungefär tre kilometer längs kusten från Hoburg till Nackshajd.
Jag är väldigt förtjust i detta smultronställe. För första gången klättrade vi uppför åsen. Längst upp var det en härlig utsikt över nejden och Östersjön. Vi stannade bilen på 3-4 ställen och klev över stättor och tog oss upp. I hundratals år har lammen betat på markerna och hållit landskapet öppet. Därför har det kunnat bli en alvarmark med lågväxta växter. Solveig hade med sin macrokamera och stativ. Själv strosade jag omkring på egna äventyr och glömde oftast bort att ta kort med min kamera. Ibland stannade jag till och betraktade havet. Tankarna fladdrade iväg till att jag läst att de hittat gravar på området, som bevisar att det bott människor långt tillbaka i tiden.
Jag konstaterade, efter jag vänt på åsens stig och gått tillbaka en bra bit, att ”Den lilla blå” fått sällskap. Själv började jag sakna mitt resesällskap och en mysig fika. Inte läge att rangordna de två sakerna. 🙂 När jag kom ner insåg jag att det var inte så dumt att det var jag som hade ansvaret för bilnycklarna. Då var frågan vad Solveig sysslade med?
I nästa blogginlägg får hon själv berätta och visa…
Det finns fördelar med att återvända till en plats som vi besökt förut. Vi vet var parkeringen är (nära en bro), hur långt det är att gå (1,9 km) och vad som väntar oss vid vägens slut. Det vi inte visste, den här gången, var om vi valt rätt dag för vår utflykt eller om vi var ute lite för tidigt. Vid vårt förra besök, för två år sedan, hade vi först sett en bild på Instagram. Den här gången chansade vi utan att ha sett några bilder. Under vår promenad funderade vi därför på om det skulle bli några foton eller ej… Bosse hade god tro på att vi skulle hitta utslagna blommor och jag trodde att vi åkt minst en vecka för tidigt. Så plötsligt var vi framme och kunde konstatera att det blommade lite överallt,
Russvätar – är ett naturreservat som är väl värt ett besök om man vill se den unika Gotlandssippan, en underart till backsippan, som växer bara här på östra Gotland.
Vi hade tur både med vädret och med val av dag. Solen sken och det var lagom varmt. Vi strosade omkring helt ensamma och njöt av blommorna, som var många….
Det var svårt att välja. För varje bild jag tog såg jag en annan blomma som såg ännu finare ut.
Knoppar är det något speciellt med. De ser så härligt ulliga ut i solljuset.
Vilken tur att det blev Bosse som fick rätt den här gången, så att det blev både foton och ett inlägg på gotlanduppochner.com
Jag uppskattar att ”Gotland” ser till att skydda viktiga områden på ön med att bilda nya naturreservat. I det här fallet handlar det om en viktig lekmiljö för havsöring och flodnejonöga. Under våren skulle du kunna se dem leka, om du går längs den här nya fina spången som anlades för ett par år sedan.
Här rör det sig om ett intressant projekt och dokumentation som Gotlands Sportfiskeklubb ansvarar för. Undersökningar av havsöring i Själsöån har pågått sedan 1980-talet. I början av 1990-talet började de även undersöka lekbeståndet. I korthet går det till så här: De fångar den uppvandrande fisken i fällan. Sedan mäter, väger, könsbestämmer och antecknas annat intressant som sticker ut. Slutligen släpper de fiskarna vidare upp i ån för att leka fritt.
Vi har varit här 3-4 gånger tidigare och då har det varit betydligt mindre vatten. Läste att könsmogna havsöringar återvänder till sin födelsebäck på hösten för att leka ”fritt”.
Spegelbild på djupet. Här var så mysigt att jag nästan glömde bort att vi var två som var med på resan, en bit norr om Visby. Undra vad min gamla klasskamrat sysslade med? Tror hon dök ner på marken redan innan bron.
Solveig kan inte lova att det är sista gången för säsongen. Själv vet jag (och du som följer oss på Instagram) att hon suttit nära en annan läcker blomma. Den visar vi upp på tisdag. innan dess får det bli en bronsåldershög. Efter lunch idag ska vi bege oss, för första gången 2023 till ”Botan”. Tror vi tar med fikakorg och sammanstrålar efter var sin fotostund. Jag ska passa på att fotografera och vandra längs några gränder innanför muren. Hoppas du besökare också får en mysig, solig aprilsöndag.
Det finns flera synonymer till verbet frossa som skulle kunna passa för att förklara dagens titel. Jag har hängett mig åt att fotografera blåsippor. Jag har också ”vältrat mig i” blåsippor. Man skulle till och med kunna säga att jag njutit till överdrift när jag krupit runt med kameran bland alla dessa, små, underbara blommor.
Kärt barn har många namn, sägs det. Tydligen är det fler än jag som gillar blåsippor. Hepatica nobilis eller Anemone hepatica kallas även blålock, blåveror, blåves, blåviringen, guldklöverblad, gyllenväppling och ädelt levergräs. På Gotland säger en del killingeblomma. (Jag tackar för denna information som jag fått från sidan alltpaoland.se).
Blåsippor ska vara lite extra tacksamma till myror eftersom det är myror som bär iväg de oljerika blåsippsfröna och som på så vis bidrar till att sprida dem.
Nu tror jag inte att blåsippor bryr sig så mycket om vare sig myror eller fotograferande tanter som jag. De bara står där och sträcker sig mot ljuset. Först när man tittar genom macro-objektivet blir det tydligt hur många små detaljer man kan upptäcka i en och samma blomma, och att de trots sin mångfald inte alls är några kopior av varandra.
Snarare är det så att de tycks tävla i att hitta sin egen färgnyans.
Blåsippan är fridlyst i hela landet, men i vissa landskap får man plocka enstaka blommor medan man i andra landskap inte får plocka dem alls. Det är förbjudet, i hela landet, att gräva eller dra upp blåsippor med rötterna. Det är inte heller tillåtet att plocka blommor för att sedan sälja dem.
Det latinska artnamnet nobilis betyder förnäm, ädel. Ett mycket passande namn, eller hur?
Även jag fick slita mig från blåsipps-fotograferingen efter en stund. Det finns ju trots allt en gräns för hur länge man kan frossa, till och med i ett hav av blåsippor.
Om man får möjligheten att överleva sina närmaste vänner, drabbas man förr eller senare av beskedet, som förändrar alla kommande dagar på jorden. Därför sitter jag här med behaglig musik i bakgrunden och önskade, med ett uns leende på läpparna, att det fanns vindrutetorkare även på terminalglasögon.
I en bok från Vildmarksbiblioteket hittade jag en passande promenad för själen. Startplatsen var Själsö. Om några veckor släpps hästar in på området. Då finns inte tre möjligheter att ta sig in och ut i hagen. Utan då är det kliv över stättan som gäller och behandla de fyrbenta med respekt.
Ser du fågeln på översta bilden? Denna text av Hans Dahlgren tycker jag passar bra in. ”Att se en fågel som flyger högt upp i skyn, omedveten om allt dumt vi människor gör här på jorden, är något av det vackraste i livet.”
Både en båt i vila och en medmänniska, förhoppningsvis i samma behagliga tillstånd. En trekvart senare övertog vi hennes plats och njöt av vårt medhavda fika. Mestadels var den gula lampan med på den vilsamma promenaden.
Efter hagen följde vi havet på en kuperad och stundtals lerig ”stenstig”. Tidigare var udden som ger hamnen skydd en ö för gästande sälar. (Därav namnet Själsö). När vi kommit in Brucebo naturreservat höll vi oss i början i skogen. Vid ett tillfälle möttes vi av den branta stigen som leder upp till högre regioner. Där gick och svettades vi, vid två tillfällen förra sommaren. Den här gången vände vi innan sista stättan. Några orkidéer skulle ännu inte skymtas. Dessutom ville vi varken dela fika med kor eller missa en behaglig stund på bryggan vid havet.
Eftersom Solveig hade med sig ”macro” delade vi på oss i skogen. Hennes fina foton får du njuta av – om du gör återbesök på gotlanduppochner. Jag har tentat av psykologitentor och visste att jag var i fas ett. Chockfasen. Valet av plats var välvalt. Min älskade moster, gudmor, låtsassyrra, nära vän m.m. skulle ha trivts perfekt här. På ett vis var hon med oss. Solveig klickade också direkt vid första mötet med Majsan. Då bodde vi i Hjo och drack ibland kaffe i muggar med texten I Love Hjo. ❤ Alla dessa minnen från livets resa.
Stundtals satt vi tysta med våra egna tankar. Minns att jag tänkte på en text som Solveig skrev på en tavla som hon målade till min älskade mamma. ”Ett liv utan sorg är som en målning utan skuggor.” En fladdrande tanke om vad som passade detta livsögonblick skulle kunna vara texten: ”Gråt ej för att jag är borta gläds för att jag har funnits.” Snälla Majsan! Är det tillåtet att jag gör båda delarna? Hälsa till storasyster, mormor och Stenen. ❤
Solveig nämnde att det trädet hade varit lämpligt att ha med i vår kategori ”Fyra årstider”. Vi är många som längtar efter grönska, men om vi alltid hade… skulle vi se skogen för alla träd som stod i vägen? Det finns ett japanskt ordspråk som på ett bra sätt fångar årstidsämnet. ”Om vi kunde tvinga körsbärsblom att alltid täcka trädets grenar, skulle vi inte längre beundra dem.”
Det ligger mycket i de sexton kloka orden. Njut till fullo av våren. Just den här våren 2023 kommer aldrig tillbaks igen. Den är ingen blommig bumerang.
gotlanduppochner 