Museet i Norderhamn

När damtrion i familjen var på Stora Karlsö i augusti passade de på att besöka detta museum i Norderhamn.

Jag funderade några sekunder på om det kunde röra sig om en matglad gråsparv och kanske en nertonad domherre. Sedan gick tankarna över till en havsörn och en kungsörn. Finns det någon expert bland besökarna så pip till via tangenterna.

Den fonden tycker jag är superläcker. Skulle troligen varit intressant att sitta där och lyssna på en god talare.

Stora Karlsö är vida känd för sina fågelberg på västra sidan. Det sägs att under våren och försommaren häckar här de flesta av öns cirka 16 000 par sillgrisslor. Både nämnda sillgrisslan och tordmulen lägger bara ett enda ägg. Föräldrarna är rättvisa och turas om att ruva. Sillgrisslans ägg har många mönster och skiftar i vitt och turkos. Äggen har spetsig form som passar perfekt vid stående ruvning.

Vill du se mer av utbudet får du någon gång ta en tur med båten från Klintehamn. Välj en solig vindstilla morgon. 🙂

De flesta av fynden som hittats på ön är i grottan Stora Förvar. Tänk att det var där de hittade Gotlands äldsta människoben, 9 500 år!
De flesta av fynden förvaras Statens Historiska Museum i vår huvudstad. Men det finns även som du ser ovan föremål utställda på detta museum.
Imorgon ska jag visa ett helt annat ”nöje”. 😉

Aldrig varit tagen ur drift

Vi var kvar i Gotlands hittills enda kulturreservat, Norrbys i Väte. Det var fortfarande ”fri tid” innan vi bokat in oss för en visning i Boningshuset. Eftersom lammen låg precis innanför grinden valde vi att ta en omväg runt tunet.

Kvarnen är en av få bevarade vattenkvarnar på Gotland. Ända fram till 1980-talet maldes det för husbehov i kvarnen och än i dag används den ibland för att mala mjöl. Detta innebär att det är en av få kvarnar i Norden som aldrig varit ur drift. Imponerande.

Mellan 1915-16 utdikades Roma stormyr, vilket påverkade vattenflödet som flöt förbi Norrbys så mycket att kvarnen tvingades flyttas en bit. Dammen du ser på bilden är inte anlagd, utan naturlig. Under vårarna när vattnet står högt öppnas dammluckan och vattnet släpps ut i kanalen. När jag jämför med mina egna utsläppta fantasitankar blir det som en slags våt variant av kosläpp. Antagligen med färre publik.

Nu har vi kommit runt till andra sidan. Läste att maskineriet i Norrbys kvarn är från 1700-talet, medan mjölsikten är från början av 1900-talet. Sikten gav vitt mjöl till bakning medan restprodukten, kli, gavs till de tacksamma hönsen. Låt oss gå in en liten stund.

På kvarnens övervåning finns de två malstenarna. Den ena är en konststen som användes för att mala foder till de hungriga djuren. Den andra är av granit och där mals fortfarande mjöl till bakning.

En snabb titt på mobilklockan upplyste oss om att det började bli dags för samling utanför trappan till Boningshuset där syskonen Edvin, Martha och Erik Johansson levde sina dagar.

Säg det som inte finns!

I Dalhem socken ligger detta privata lanthandelsmuseum. Huset byggdes 1904 och affärsverksamhet pågick här till året ABBA vann i Brighton. (1974)
I december 1986 blev ”huset” byggnadsminne.

”Pettson i Dunbodi”, Per-Ove Pettersson driver Dunbodi Lanthandelsmuseum. Han berättade härliga anekdoter för oss och mycket annat trevligt. Eftersom vi jobbat i liknande bransch hade vi en del gemensamt att ventilera.

Skönhetsmedel
Flaskor med olika innehåll och för olika behov.
Hushållsvågar och plåtburkar

Det blev en hel del O´boy i min barndom. Jag kan sakna nummerskivan. Det var kul att snitsa till handrörelsen. Kompisarna till mig missade den leken, med tanke på att vårt nummer började med fyra stycken ettor. Minns du ditt första telefonnummer?

För små och stora pojkar och en och annan tuff tjej

Aha! Det var alltså det här som startade upp pandemin. Jag lär så länge jag lever. 😉

På tal om farligheter med hälsan. Visst var det väl så att JELL-O innehöll för mycket av något farligt färgämne och i en hast togs bort från hyllorna? När jag bodde en månad i Eastbourne fick jag möjlighet ta upp efterrättstraditionen igen.
Jag har google-lov denna veckan. Riktigt skönt och hälsosamt på sitt sätt.

Ett klassiskt varumärke

Det var trevligt att få resa en stund i nostalgins alla rum. I Dunbodi fanns mycket vi kände igen från vår egen, våra föräldrars och morföräldrars tid.
En brant trappa ledde upp till vindsvåningen. Det märktes att ”Pettson i Dunbodi” gjort den förflyttningen några gånger tidigare genom åren. Jag blev impad av hans snabbhet i en jämförelse med min egen ”livrem och hängslen resa i snigelfart”.
Just ni sitter jag och försöker komma ihåg vilken färg som min trehjuling hade. Från den svävande tanken är det läge att knyta ihop säcken och berätta att vi har kvar Solveigs trehjuling. Den hänger inte i ett rumstak, utan står på vår balkong med vackra blommor på flaket.

Vi valde trädgården

Vi är fortfarande kvar på Norrbys museigård. Här kommer tredje delen.

Den här trevåningsbyggnaden i trä med korrugerat plåttak byggdes 1927 och gick under namnet Magasinet. På översta våningsplanen förvarades spannmål och på nedre plan förvarades redskap. Efter vår njutbara vandring runt på gården och den mycket intressanta visningen i Boningshuset sökte vi oss till nedre plan i Magasinet. Inte för att titta på redskap. De hade vi redan sett i andra hus. Istället lockade andra behov.

Även här träffade vi på en trevlig social tjej. Hon berättade att de alternerade mellan guidepass och ”kassapass”. Ett härligt team.

En nyhet är att Handelsboden som tidigare fanns på Fornsalen i Visby flyttats hit.

Gamla skyltar drar ofta till sig min uppmärksamhet.

Nostalgin flödade av alla spännande intryck.

Jag uppskattar konceptet med att få välja sin egen kaffekoppsmodell. Kanske har det något att göra med vår tid med Lidéns Samlingsmuseum, när vi visade upp 3 333 st olika kaffekoppar. Solveig väljer alltid en tunn kopp. Till kaffet i den valde hon röd vinbärspaj. Eftersom det var skönt väder valde vi bord i trädgården.

Här är länkarna till visningen av Boningshuset och gårdsmiljön på Norrbys:

https://gotlanduppochner.com/2022/08/02/iden-kom-fran-vadstena/

https://gotlanduppochner.com/2022/08/01/kulturreservatet-norrbys-i-vate/

Idén kom från Vadstena

Här låg tidigare ett gammalt parhus. Den sista familjen som bodde i det äldre huset hette Johansson och hade tre barn. Storebror var Edvin (1900-1985). Han syster som var mellanbarn hette Martha (1903-1995). Den yngsta brodern var Erik (1911-1975).
När Edvin var på en studieresa, 1928, i Östergötland såg han ett gästgiveri/pensionat i Vadstena som han inte kunde släppa tankarna på när han kom hem.

Edvin kontaktade en duktig byggmästare och med hjälp av den tidens moderna material och planlösningar började bygget 1936. Det var rena lyxen då med inbyggd elektricitet och centralvärme. Ett stort djupt badkar måste ha betraktats som dåtidens SPA-anläggning. Fast de ogifta syskonen hade gott ställt ansåg trion att de inte hade något behov av WC. Det dög gott med dasset på gården och en potta under sängen. Undra om alla röstade nej eller om nej vann med 2-1? Eller räckte det med storebrors röst?

Under högsäsong finns möjlighet, att gå på visning i boningshuset, två gånger om dagen, klockan 13 och 15. Detta ingår i entrén. Missa inte denna möjlighet! Vi måste ge högsta betyg till guiden. Hon hade de rätta kvalitéerna för sin uppgift. På fotot som hon visar upp ser du Edvin till vänster. Märtha i mitten och Erik till höger. Båda bröderna gick lantmannaskola och drev jordbruket på ett mönstergillt sätt. Jag läser att Edwin var mycket intresserad av skogsvård och planterade exotiska barrväxter som fortfarande står kvar bakom dammen och i skogen västerut. Eriks huvudintresse var jakt. Märtha var skicklig på handarbete.

Efter introduktionen, i hallen, var gruppen förväntansfulla inför vad som väntade. Tänk att Solveig lyckades ta alla kort utan att få andra lyssnare med på bild.

I hela huset syns tydliga ”spår” av Märthas färdigheter; kuddar och vävda mattor m.m.

Det är tur att det enbart är guidade visningar som gäller i bostadshuset. Ingen gick här heller med skor utan i strumplästen eller med ”plasttossor” på skorna. Egentligen var det bara jag som hade det sistnämnda. De andra i gruppen gick utan skor. Smart val av mig. För det var både kallt och hårt på källargolvet. 😉

På tal om smart. Byggmästaren var tydligen riktig fiffig. I flera rum fanns det finurliga detaljer. Här visar vår guide ett infällt bakbord i väggen.

Höjden på arbetsnivån, till vänster, är lägre än vi moderna människor är vana vid. När järnspisen byttes ut till en elektrisk spis blev nivån högre.

I källaren står Märthas vävstol.

I källaren togs hål upp, i hörnet, mellan rummen. Ganska smart. Det innebar att de kunde snåla med strömmen. En lampa kunde lysa upp flera utrymmen samtidigt.

I källaren står en vacker, återanvänd, dörr från det gamla huset. I nutid skulle den kanske fått en ännu mer framträdande plats.

Trots rejält med utrymme och rum fortsatte bröderna att bo i samma rum genom åren. Det fanns tydliga spår av att storebror var kedjerökare. För mig själv gled tankarna över till termen passiv rökare.

I brödernas rum fanns ännu en fiffig konstruktion, som du kan följa upp genom att studera bild åtta, till höger om guiden i köket.
När Märtha var klar med maten tryckte hon på en knapp i köket som satte igång ringklockan i brödernas rum. Det sägs att syskonen hade ett internt ringsystem med antal tryck för vad som meddelades – ett tryck för mat o.s.v.

Besöket i Märthas rum gjorde mig mest berörd. Vilken stilig kvinna hon var i sin ungdom. Under andra världskriget tog syskonen på Norrbys hand om två finska pojkar. Guiden pratade en stund om det. Vi fick även själva läsa ett brev från en av pojkarnas mamma.
Det verkade som dessa pojkar hade tur under sin vistelse i Sverige. Tyvärr gällde det inte alla finska krigsbarn som kom till Sverige.
När Märtha dog 1995, som sist i syskonskaran, testamenterade hon gården med alla sina inventarier till Föreningen Gotlands Fornvänner. Därmed har kommande generationer möjlighet att få denna intressanta inblick i hur livet kunde se ut i ett gotländskt hem där ”tiden stått stilla”.

Kulturreservatet Norrbys i Väte

För den som vill göra en tidsresa och uppleva hur Gotlands landsbygd såg ut under 1930-1950 rekommenderas ett besök på Norrbys i Väte. För 20 år sedan, 2002, blev Norrbys kulturreservat. ”Syftet med ett kulturreservat är att möjliggöra bevarande och vård av värde-fulla kulturlandskap”, läser jag i den informationsbroschyr som Gotlands Museum gett ut.
De sista som bodde på Norrbys var syskonen Edvin, Martha och Erik Johansson.
I nästa inlägg kommer du att kunna läsa mer om dem.

Utflyktsmålet har stått på vår lista en längre tid och Bosse har nämnt det flera gånger, men så har något annat kommit före. Häromveckan blev det äntligen av.

Efter det att vi betalt våra entréavgifter såg vi oss runt från gårdsplanen. Visningen av själva bostadshuset skulle börja klockan 13.00 så vi hade en stund på oss innan det skulle bli dags att gå in.

Bryggarhuset med drängstugan tittade vi inte närmare på än så här.

Men smedjan stod öppen så där kikade vi in.

Hm… Vi hade tänkt att gå igenom hagen för att ta oss vidare till kvarnen, men tanken på att jaga utsläppta får på den stora gårdsplanen fick oss att ta en annan väg.

Bakom ladugården finns en damm. Jag läser vidare i broschyren att detta inte är en anlagd, utan en naturlig damm. På våren, när vattnet står högt, öppnar man dammluckan. Vattnet släpps ut i kanalen vid kvarnen. Än i dag kan man alltså mala mjöl i kvarnen. (Ett inlägg om själva kvarnen kommer senare på bloggen.)

Ladugården är byggd 1926. Tre hästar, en unghäst, sju kor och fyra ungdjur fanns på gården år 1940. Inredningen är påkostad med spontad panel.
För mig var det verkligen nostalgi att gå in här eftersom jag kände igen så mycket från mormors och morfars gård. Den gård som mamma och pappa tog över på 60-talet och där jag sedan växte upp.

Tänk att få åka omkring med den här hästdroskan.

Såmaskin och ringvält kände jag också igen.

När vi kom till mjölkrummet blev det en resa i minnen när jag kände igen ”vår” mjölkmaskin. Så många gånger jag sett min mamma mjölka vår ko (vi hade bara en), ta av locket och hälla upp mjölken i en speciell hink.

För den som har barnasinnet kvar – Nej, Bosse har inte det 😉 – finns möjlighet att ta en tur med valfri käpphäst i den uppsatta banan.

Vi avslutade vår rundvandring på gården med ett besök i hönshuset och utanför hönsgården. 1940 fanns det ungefär 300 höns på gården. Det var Martha som skötte hönsen och födde upp kycklingar. Försäljningen av kycklingar och ägg gav en god förtjänst till gården.
Jag tycker om höns. Minns hur de nästan slogs om att vara närmast spaden de gånger jag gick in och grävde i vår hönsgård. Den höna som fick upp den största masken gjorde klokast i att springa in i hönshuset, annars blev hon snabbt av med sin mask.

Så många minnen och tankar det blev under vår tur runt på gården. Vilken tur att man valt att göra Norrbys till ett kulturreservat. Det enda på Gotland! Tilläggas kan att det inte finns så väldigt många på fastlandet heller. Hittills är det bara drygt 40 stycken kulturreservat i hela Sverige.

Kettelviken

Längs den vindlande, vackra kustvägen till Hoburgen ligger små stenbrott på rad.

Under en väldigt lång tid bröts det sandsten här. De små brotten var ett komplement till jordbruket och fisket för bönderna i socknarna. Ett otal många slipstenar tillverkades.
Tillverkningen kulminerade i slutet av 1800-talet och i början av nästa sekel.

En väderkvarnsdriven pump av kolvtyp användes för att få undan vatten ur stenbrotten.

Sandstenen lämpade sig också väl för att skulptera i. På medeltiden, när Gotland oftast var danskt, bröts mängder av sandsten till de stora slotts- och palatsbyggena i Danmark.

Det första som jag kom att tänka på, med tanke på vårt mål att besöka alla Gotlands kyrkor, är dopfuntar. Jag läser att det stämmer utmärkt. Det förekom också en stor export till hela Östersjöområdet när det gällde dopfuntar, spiselkransar och gravstenar m.m.

I Burgsvik samlades flera kända stenhuggarsläkter. Dessa foton är från den legendariske huggaren Johan Larssons stenbrott. Ett stenbrott som var i bruk i femtio år. Numera är detta Kettelviks Stenmuseum. Museet drivs i privat regi och inträdet är gratis.

Är det min fantasi som leker med mig? För det ser ut som en pub och en grå man som står för serveringen. Jag blev torr i halsen av den bistra sanningen. Tur jag hade en Loka i bilen.

Som du ser går det utmärkt att hugga sitt eget konstverk. Eftersom det var en bit till akuten hoppade jag den aktiviteten. 😉 Skämt å sido var det inte öppet just denna dag. Annars måste det vara kul och intressant för alla generationer att prova på att forma stenen med klubba och mejsel. Säkert ingen lätt uppgift.

En mycket vacker plats. När verksamheten var som störst, vid sekelskiftet 1900, bildades Gotlands slipstensbolag i Burgsvik med 150 anställda.

Fantastiska fåglar

Gamla vackra Vamlingbo Prästgård blev klar 1779. Numera är den kulturminnesmärkt. 2004 öppnade konstnären Lars Jonsson (Född 1952) övervåningen för sin första visning. I skuggan av kyrkan ryms här himmel, hav och fågelliv.

I fem ljusa och luftiga rum hänger tavlor och visas annat intressant.

Utställningarna skiftar genom säsongerna. Ibland finns det plats för gästutställare.

Lars Jonsson är autodidakt (självlärd) och arbetar i olja, akvarell samt med grafik. Han kan sitta i dagar i sträck och betrakta fåglarna, innan de hamnar på en duk. Han är inget för snabba upplevelser och har själv sagt att det inte handlar om något nöjesfält. Han vill fånga och behålla känslan av natur där människor ska få uppleva långsiktigheten i landskapet.
Jag tyckte att den omtalade känslan spred en slags ro och eftertanke i rummen, under vårt besök. Måste skriva att han är en otroligt duktig konstnär och betraktare.

På skärmen visas en film med och om konstnären själv.

Visst är den söt? Motiven är hämtade från närmiljön. Lars Jonsson har berättat att Hamrakusten, Stockvike och Faludden kanske är de tre viktigaste fågelplatserna på Sudret.

Lars Jonsson har givit ut ett dussin egna illustrerade fågelböcker och haft utställningar runt om i Sverige och utanför det avlånga landet. Konstigt vore annars efter denna långa framgångsrika karriär.

Det cirkulerade en hel del besökare i rummen. För att inte ha missat någon speciell detalj tog vi ett extravarv. Vi gör så ofta. Gör du så också? Ofta noterar vi andra, nya spännande saker vid andravarvet. Ibland väljer vi att gå motsols vid ”reprisen”. Alla sätt är bra utom de…

Museum Lars Jonsson och Vamlingbo Prästgård är värt ett besök. När vi tittade ut genom fönstret steg plötsligt suget efter kaffe och något gott. Eftersom vi saknade vingar fick det bli trappan ner med apostlahästarna. Våra ben har sannerligen fått bekänna färg de sista veckorna. Det är knappt vi hunnit med att sortera alla tusentals bilder, från två kameror, från guldkornet Gotland. Igår morse gick vi upp klockan fyra för att hinna med sexfärjan. Imorgon tror jag vi tar sovmorgon och siktar istället in oss på att komma iväg klockan halvsex. Frukost, fika och två cyklar får följa med på turen norr ut. Den här gången ska vi lyckas med att…

En eldsjäl i norr; del 9

Nu har vi kommit fram till sista delen av Bungemuseet. På ett vis är det också början, som startade med en mycket driven och ambitiös ung man med stora planer.
Theodor Erlandsson, född 1869, var den enda i syskonskaran som fick chansen att läsa vidare. Det gjorde han på seminariet i Uppsala. När han kom tillbaka till Gotland fick han en lärartjänst 1890 i Bunge. Där blev han kvar till 1929. Redan från start kom han med många nya idéer. Han anlade en lekplan på sin egen klockarjord så barnen slapp leka på landsvägen. Han gav bort en del av sin tomt så barnen fick en skolträdgård.

T Erlandsson hade ett motto. ”Att rädda vad som kunde räddas”. Den äldre skolan ersattes av en ny som i sin tur några år senare förflyttades till Fårösund. Det var då läraren kom på tanken att inrätta ett skolmuseum i den äldsta skolan. 1950 invigdes den av dåvarande landshövding Erik Nylander.

Mycket nostalgi som inte gått upp i rök. 😉

Theodor gifte sig med den tidigare lärarens dotter. Tillsammans började paret att utveckla sina idéer om att göra både ett skolmuseum och ett Kulturhistoriskt Museum i Bunge.

När en lärarinna tillsattes till småskolan fanns det först ingen bostad i skolhuset. Därför bodde hon i en bondgård i närheten. Sedan inrättades ett litet rum på vinden åt henne. Så här kunde det sett ut på den tiden.

1906 gjorde Theodor tillsammans med sin hustru ett upprop i lokaltidningen och lyckades få in lite pengar till bildandet av föreningen som hade sitt första verksamhetsår året efter.
Givetvis hade Theodor sneglat på vad Arthur Hazelius gjort med Skansen i stora staden Stockholm.
Var fick Theodor Erlandsson all sin energi från? För han var inte bara lärare. Hade han ägt ett visitkort kunde där stått klockare, bokbindare, grundare av den första sparbanken i socknen, författare m.m. Som det inte räckte var han även politiker och familjefar till fem döttrar.
Theodor insåg att det fanns kvar flera byggnader och redskap efter att 1900-talets industrialism tagit över. Bungemuseet ska visst ha växt otroligt snabbt.
Fram till sin död 1953 höll Theodor på med sitt museum. Han blev 84 år gammal. En av hans döttrar som också var lärare, skötte därefter om Bungemuseet på sin lediga tid fram till 1983. Numera drivs verksamheten av en ideell förening, utan fasta anslag från vare sig stat eller region, men med anställd personal året om.
Hatten av för Theodor Erlandsson och hans fru och dottern som drev det vidare. Skapelsen är numera ett av Sveriges största friluftsmuseer.

Mat- och kaffestugan vid Bungemuseet; del 8

Solveig var kaffesugen efter vårt långa besök på Bungemuseet. Tvärs över gatan, intill där vi parkerat ”Den lilla blå”, finns Mat- och kaffestugan.

För den som vill ha en paus går det utmärkt att fika eller äta hemlagad mat och sedan återkomma in till museet. Det rör sig om ett kort promenadavstånd.

Jag tog kameran och gick på egen upptäcktsresa. Vänligt tackade jag nej till en ridtur.

Det finns även här en del historiska byggnader, att studera både från utsidan och insidan. Om det är sämre väder tror jag de flesta väljer att inta sin fika eller mat inomhus någonstans. Om det regnar brukar de elda i öppna spisen.

Intressant att få en dos av gutamål på takbjälkarna. På ”stödet” på träbordet kunde jag läsa översättningen till ren rikssvenska. Roligt att jämföra, efter att först försökt lösa det själv.

Kön har växt. Nu är frågan om jag hittade Solveig? Klart jag gjorde. I nutid ska vi snart gå ut och sätta på cyklarna bakom bilen och börja ladda för den tidiga morgonens utflykt. Målet är att komma iväg klockan 05:11. Ska bli spännande att få komma till en för oss vit fläck på kartan.