Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
I juni 2016 invigdes Svenskbygården i Roma. Där finns numera en utställning, studierum och ett litet kafé med uteplats. Vi åkte dit en lördag i september. (Kontrollera öppettider innan du åker dit.)
Vid ett besök här får du en god inblick i Svenskbybornas historia och livet i en by. Är du extra intresserad kan du höra höra gammalsvenska och Svenskbybornas traditionella sånger vid en lyssnarstation. Alla texter i museet är på svenska och engelska. Utställningen är producerad av Sofia Hoas. Forskaren och författaren Jörgen Hedman fixade faktatexter och Peter Knutas var formgivare.
En kort sammanfattning om Svenskbyborna. Låt oss börja på medeltiden. Flera svenska bönder bodde på ön Dagö utanför Estlands kust. Där bodde också en brokig samling av andra människor och kolonister. 1781 lämnade ungefär tusen av dem Dagö. Hälften av dem flyttade till byn Gammelsvenskby i dagens Ukraina. Livet blev inte som de blivit lovade. Bland annat hade de lovats färdigbyggda gårdar, odlingsbar jord m.m. Efter flera tuffa år med krig, missväxt och revolution kämpade svenskbyborna för att få återvända till Sverige. 1929 gav Sovjetmyndigheterna tillstånd för 90 % av befolkningen. Ungefär tusen tog sig med båt till Trelleborg i augusti där de möttes med pompa och ståt av en stor delegation med prins Carl i spetsen. Två tredjedelar kom till Gotland, en stor grupp till Vätterns södra strand och några till Stockholmsområdet. Åtta år senare fanns 750 svenskbybor kvar i Sverige. Flera av de andra tog sig till Kanada och USA. Men det fanns också de som åkte åt andra hållet, Omsk i Sibirien och Pavlodar i Kazakstan för att nämna två städer.
Vad fint det måste vara nu när det är färdigmålat i min favoritfärg. Det här är ingen politisk blogg. Men jag kan avsluta med att jag läser allt som Sofia Hoas skriver om i vår morgontidning, där hon berättar om hur svenskbybon i Ukraina har det efter det fruktansvärda som pågått där sedan februari.
En riktigt varm sensommarsöndag, när luften upplevdes stå stilla, åkte vi iväg efter lunch på en speciell rutt. Vårt mål var att rätta till några ”fel”. Vi började med två medeltida kyrkor som var låsta när vi var där 2019. Det kändes inte rätt att inte ge dem en ny chans. Vårt mål med att besöka ALLA borde även gälla inomhus. Ett annat mål var att leta upp ett speciellt hus i socknen Fole. Inte för att jag är en ”stalker”. Däremot ville jag skriva något snällt om en av Sveriges största skådisar genom åren. När vi nådde Fole stannade jag till vid Fole missionshus som invigdes 1914.
Egentligen byggdes Fole missionshus för Fole friförsamling och invigdes 1914. 1954 ändrades namnet till Fole missionsförsamling. 1987 överlämnades missionshuset till Fole EFS-missionsförening.
Församlingen i Fole ska ha ett aktivt församlingsliv och har blivit ett centrum för EFS på Gotland. Redan när vi gick ur bilen kom en man ut från huset. Vi berättade om gotlanduppochner och han ville bjuda in oss i huset som han hyrde i. Vi tackade nej. Jag ångrar mig nu. Orsaken var att vi fick ett mobilsamtal just då som gjorde oss en aning splittrade. Egentligen var detta vårt andra besök i Fole. Första gången besökte vi kyrkan. Denna gång borde jag kommit ihåg att det finns en staty vid skolan bredvid kyrkan. Skälet till ”glömskan” var så klart det ”hemliga” huset (gården) som jag skulle hitta denna gång. Gjorde jag inte. Trots att jag utökade antalet ”vägbesök”. Envis som jag kan vara ibland har jag givetvis inte gett upp helt. Helst inte som jag några dagar senare råkade se en instragramvän visa foto från Fole. Nu har jag fått några riktigt bra flygfotobilder av henne så… inte det minsta konstigt att jag inte kunde ratta dit för att ta ett par kort UTANFÖR grinden.
Vi har åkt väg 143 mellan Visby och Ljugarn många gånger. Framför allt har vi åkt förbi detta hus längs vägen i Roma väldigt många gånger, utan att besöka affären. Vi har ju en fallenhet för att ta oss fram tidigt på morgonen. Till och med före solen.
När jag satt på stora biblioteket en vintersöndag och rekade för en ny säsong på gotlanduppochner la jag märkte till en bok om kapell, som funnits och finns på Gotland. Vi hade redan lagt in kapell i anslutning till fiskelägen så kategorin fanns redan på bloggen. Jag läste att Roma Filadelfiaförsamling höll till i kapellet, som byggdes 1933. Verksamheten upphörde och församlingen lades ner 2002.
Kapellet såldes två år senare och gissa vad det är för verksamhet här nu. Ledtråd. Det är inget växthus eller blomsteraffär. 😉
En skön söndag trillade ner istället för regn på tvären. Vi hade bestämt möte med en klockare längre fram på eftermiddagen. Till dess hade vi bestämt oss för spontanbesök och stopp längs septembervägarna. Vi hade gärna samlat på oss fina höstbilder inför almanackan 2023. Första stopp blev Roma Kungsgård. Där köpte vi fina hemligheter och lakrits i choklad från Konfektyrfabriken i Hälsingborg (Gammalstavning) till en diabetiker med god smak.
Vackert och trivsamt, men vi insåg snabbt att vi får vänta några veckor innan vi hittar lämpliga höstmotiv för nästa almanacka.
Om den gamla boken kunnat tala tydlig gutniska kunde den berättat för oss sitt exakta födelseår. Jag vet bara att trädet planterades någon gång på 1800-talet.
Det var 2020 som vi var här sist och spatserade i de historiska trädgårdarna som Statens fastighetsverk fortsatt att varsamt restaurera. Vi diskuterade vad som gjorts sedan sist. En sak var jag helt säker på. Just den här solrosen sken inte för oss vid förra besöket. Men vi kom fram till att en hel del var nytt och trivsamt att beskåda. Jag uppskattar och trivs i sådana här oaser. Livet känns så enkelt och rofyllt. Samtidigt gled tankarna ibland iväg till när munkarna gick här och jobbade med blicken sänkt mot marken, av vördnad mot Gud.
Äppelodling. Jag såg ingen etikett fastsatt med ”superklister”, så jag vet inte vad sorten heter. Men frukten såg både aptitlig och giftfri ut. En härlig hälsosam kombination.
En aster som lyste vackert under septembersöndagen.
Våra steg styrde mot Örtagården. Jag frågade aldrig Solveig var hon trodde att Dumle befann sig. Vissa frågor lämnar jag ibland kvar i skafferiet. 😉
En sista titt på ruinen av klosterkyrkan innan vi fortsatte vår trivsamma biltur till nästa stopp. Tänk att vi där satt och fikade och samtidigt skådade mot ett slott.
I Dalhem socken ligger detta privata lanthandelsmuseum. Huset byggdes 1904 och affärsverksamhet pågick här till året ABBA vann i Brighton. (1974) I december 1986 blev ”huset” byggnadsminne.
”Pettson i Dunbodi”, Per-Ove Pettersson driver Dunbodi Lanthandelsmuseum. Han berättade härliga anekdoter för oss och mycket annat trevligt. Eftersom vi jobbat i liknande bransch hade vi en del gemensamt att ventilera.
SkönhetsmedelFlaskor med olika innehåll och för olika behov. Hushållsvågar och plåtburkar
Det blev en hel del O´boy i min barndom. Jag kan sakna nummerskivan. Det var kul att snitsa till handrörelsen. Kompisarna till mig missade den leken, med tanke på att vårt nummer började med fyra stycken ettor. Minns du ditt första telefonnummer?
För små och stora pojkar och en och annan tuff tjej
Aha! Det var alltså det här som startade upp pandemin. Jag lär så länge jag lever. 😉
På tal om farligheter med hälsan. Visst var det väl så att JELL-O innehöll för mycket av något farligt färgämne och i en hast togs bort från hyllorna? När jag bodde en månad i Eastbourne fick jag möjlighet ta upp efterrättstraditionen igen. Jag har google-lov denna veckan. Riktigt skönt och hälsosamt på sitt sätt.
Ett klassiskt varumärke
Det var trevligt att få resa en stund i nostalgins alla rum. I Dunbodi fanns mycket vi kände igen från vår egen, våra föräldrars och morföräldrars tid. En brant trappa ledde upp till vindsvåningen. Det märktes att ”Pettson i Dunbodi” gjort den förflyttningen några gånger tidigare genom åren. Jag blev impad av hans snabbhet i en jämförelse med min egen ”livrem och hängslen resa i snigelfart”. Just ni sitter jag och försöker komma ihåg vilken färg som min trehjuling hade. Från den svävande tanken är det läge att knyta ihop säcken och berätta att vi har kvar Solveigs trehjuling. Den hänger inte i ett rumstak, utan står på vår balkong med vackra blommor på flaket.
I söndags tog vi en trevlig tur med Gotlandståget. Sträckan är 6 km lång och går från Hesselby station, i Dalhem, till Roma. Vagnarna är från 1900-talets början.
Vi tog oss en pratstund med nästan hela personalen, som består av medlemmar från Föreningen Gotlandståget. Vilket jobb de lagt ner sedan 1972 för att kunna visa det som finns kvar av den gotländska järnvägsepoken. I etapper fram till 2015 har de återuppbyggt banan mellan Hesselby och Roma. Köpt in lok, vagnar och föremål m.m.
I Hesselby finns museum, butik och Jernvägskaféet som vi skrev om för ett tag sedan. Barnen står kanske här och pekar på loket eller den populära lokförarmössan som ligger bredvid. Eller är det karamellerna som vinner? Det finns även annat att välja på, för före detta barn.
Luckan öppnades och mannen i uniform undrade såklart vart vi skulle resa och hur många biljetter vi ville köpa. Solveig betalde och två biljetter kom ut i nedersta luckan. Ordning och reda.
Solveig klev på och tog kort tjugo minuter innan avgång. Våra medresenärer cirkulerade då runt stationsområdet eller satt och fikade i trädgården på Jernvägskaféet. Vi fick en trevlig pratstund med ett par från Skåne som var här på semester. Vi valde att sitta i vagnen bakom loket. Som vanligt i körriktningen. Vagnen var byggd 1913 och hade en gång i tiden rullat på Roslagsbanan.
Den unga artiga konduktören klev på längst fram och gick sedan genom vagnarna och klippte biljetterna. Lokföraren tutade i kurvorna. Vi såg nyfikna kossor i en dunge och en äldre kvinnan tog kort på tåget. Eller var det bara på mig? 😉 Vi passerade stationerna Eken, Munkebos och Nygårds innan loket stannade i Tule station och vi fick kliva av.
Jag och Solveig var mycket nöjda med den här mannens berättelse om Gotlands järnvägs toppar och dalar. 🙂 Tänk att det fanns hela sex järnvägsbolag på ön innan SJ tog över. Topparna var frakten av sockerbetor i godstrafiken och militärerna under andra världskriget. Sedan tog bilismen över ”makten”. Mannen var duktig på att blanda mellan fakta och anekdoter där vi fick skratta en stund. Tänkte nu på att han berättade om stationsfamiljen på denna station, som bodde i ett rum och kök. Måste varit trångt med tanke på att paret fick elva barn. Men som mannen skojade om, de hade ju väntsalen att leka i när det var luckor i ruljangsen. Sedan fick vi givetvis reda på hur projektet med föreningen Gotlandståget startade och utvecklade sig till det är idag.
Efter att ha stannat till kort vid Roma kungsgård var sista stoppet Roma station. Ett nödvändigt stopp. För här tar rälsen slut. Vi tog oss en bensträckare medans…
…lokföraren och övrig personal skötte sina sysslor med att förflytta loket till positionen längst fram i setet. Undra hur många tusen gånger min pappa gjorde just den sysslan? Men egentligen började han som eldare på ånglok. Sedan avancerade han till lokförare. Ett yrke som han därefter hade fram till sin pensionering, när han fyllde 60 år. Det var inte ofta han åkte tåg på sin fritid. Han betalade istället för bensin och rattade på vägarna. Men hans yngsta son utnyttjade möjligheten med gratisåkning till råge. Ibland fick skolan klara sig utan en elev som hellre tog en tur till Danmark, Göteborg, Malmö eller Helsingborg. Skolväskan fick inte följa med på utflykten. Den låg snällt i ett skåp på Halmstad station. Aldrig glömde jag att ta ut den x timmar senare. ”Hur var det i skolan idag?” jag mumlade något och undrade om jag fick provsmaka det som doftade så gott från köket. Alla dessa minnen…
Nöjda klev vi in i ”den lilla blå” och rullade iväg en kort sträcka. Vi lyfte ut fikakorgen och intog kaffe och ätbart vid bordet vid Dalhemsån. Därefter tog vi oss en härlig bensträckare längs med ån. En ljuvlig plats. ❤
En sak till. Det går utmärkt att hyra en dressin och cykla längs med banan de dagar då de inte kör trafik (tåg). För små barn finns det barnsitsar till dressinerna.
Det blev som sagt var inget ”tuffande” med Gotlandståget för oss i söndags. Men vi kommer att återkomma. I rätt tid. 🙂 Däremot blev det ett trevligt besök i stinsens gamla brygghus. Här går det utmärkt att fika eller äta lättare mat. Antingen utomhus eller inomhus där det finns plats för 70 gäster.
Jag fastnade snabbt i de gamla svartvita bilderna från järnvägens glansdagar.
Det sägs att en bild ”beskriver” tusen ord. Men egentligen tog jag flera bilder direkt när vi kom in, under tiden som Solveig gick till disken. Då var det gäster vid fyra bord. När vi valde ut kort till inlägget blev det istället detta ”klassiskt rena”. Jag kan tänka mig att det ofta är fullsatt här, både inomhus och utomhus, när Gotlandståget är igång. (Se förra inlägget)
Jag fick provsmaka Solveigs kaka. Den var farligt god. ❤
Vädret kan skilja sig rejält på Gotland. I Visby var det blå himmel och sol. Här i mitten av ön, i Dalhem, drog det ihop sig till ett åskväder. Hur det blev med den saken har jag inte svaret på. På vår balkong var det sommarvärme när vi en halvtimme senare kom hem. Den kvällen intog vi där årets första kvällsmiddag. Det lär bli fler. 😉
Som lokförarson hade jag den underbara möjligheten att kunna åka gratis tåg i nitton år. Undra hur många hundra resor som jag hann göra? Dessutom ingick vissa färjelinjer. Jag blev en baddare på att planera längre resor så tiderna passade bra ihop i pusslet. Grundregeln var att vara ute i god tid på perrongen. Ingen lokförare höll kvar tåget en endaste extraminut.
Otroligt att det fanns sex olika järnvägsbolag på Gotland innan storebror SJ tog över på ön. Stommen i godstrafiken var sockerbetor. Sedan kom bilismen och slog ut tågen på femtiotalet. Redan 1960 stängdes sista linjen och spåren revs upp.
1972 bildades Gotlandståget för att rädda sista tåget som fanns kvar. I etapper fram till 2015 har banan mellan Hesselby och Roma återuppbyggts (en fantastisk insats). Därmed är Gotlands Hesselby Jernväg den enda kvarvarande järnvägslinjen på Sveriges största ö.
Vi är duktiga på att se det ljusa i det mörka. Visst var det skönt att komma hit i god tid. Upptäcka att det inte kryllade av bilar och tågåksugna människor. Vi skulle få tag på biljetter och slippa trängas. Livet lekte. Antagligen skulle vi ta en bra bit över hundra foton.
Sanningen var att sju dagar för tidigt, var en rejält tilltagen tidsmarginal. 😉 Vi tog snabbt ett stickspår. Istället kunde vi njuta av att inte behöva vara rädda för att råka ut för en ”tackling” från ett gammalt lok. Vi varierade oss mellan att gå till vänster om spåret, mitt i en stund och till höger stundtals. Spännande att se vad som fanns runt hörnet. Fågelsång stod för ljudunderhållningen. Dessutom hade vi noterat att Jernvägskaféet var öppet. (Troligtvis var det den informationen som lurat min hjärna i förgranskningen).
MidsommarblomsterLokstall
Här får det bli ett besök nästa gång.
Vågar du tro på mina tider? 😉 Söndagarna mellan 5 juni till 21 augusti, samt nationaldagen 6 juni avgår det tåg. Onsdagar, torsdagar och lördagar mellan 29 juni till 20 augusti gör det likaså.
Gör gärna ett besök i denna mycket sevärda medeltidskyrka. (Dalhem) Tornets höjd är på drygt 50 meter. Glasmålningarna är Skandinaviens äldsta. Läs mer från vårt besök i den ståtliga kyrkan. https://gotlanduppochner.com/2021/04/02/56-dalhem-kyrka/
Det finns många möjligheter till att softa på ägorna på Liste gård. Barnen kan leka på lekplatsen. Några besökare är kanske sugna på att lira utomhuspingis. Eller klappa lamm, hund och huskatten. Efter att ha tittat på blommor och njutit av den goda utomhusfikan styrde vi stegen vidare mot Galleriet.
Som alltid är det svårt att få till några bra närbilder, när det finns glas som ”blänker” mot fotografen. Men Karin Elgenlunds tavla fick vara med på bloggen. Jag läste med intresse att hon är född i Tornedalen och att båda hennes föräldrar var konstnärligt aktiva. Kul att läsa att hon under sommarhalvåret bor i Beddingestrand i Skåne. Dit har jag och Solveig både cyklat och åkt bil många gånger under de år vi bodde i Ystad.
På de här två ställena tittade vi bara in lite diskret, genom dörröppningarna.
Vad gott det doftade inne på vandrarhemmet. Under en frigolitbit kände min busiga hand vatten. Vi noterade en bokhylla full med böcker. Jag blev allt lite nyfiken på att se rummen i verkligheten. Vem vet. Vi kanske tar en natts hemester här någon gång. Vi brukar göra det då och då. Om några veckor är det dags igen. Då hoppas jag på kombinationen havsutsikt & solnedgång.
Eller så skulle jag kunna söka jobb som portvakt och skriva på en roman under lediga stunder? 😉
Det känns troligt att vi kommer att ta med några egna gäster hit nästa säsong. Helst med tanke på att Liste gård har fler än 350 olika sorters dahlior. Tänk när de blommar som finast. Vilket ögongodis. ❤
Det hade börjat småregna i Visby och himlen var osäkert grå, när vi lämnade vår bostad efter lunch. Men allt eftersom vi körde mot Norrlanda började det spricka upp och solen tittade snällt fram.
Vårt huvudmål för gotlanduppochner denna söndagseftermiddag var att komma till platsen där grundstenarna är lugnet, växtligheten och gemenskapen. Liste gård ligger på mellersta Gotlands östkust. Gården byggdes 1780 och var framtill 1939 komplett med jordbruk, skog, fiske och ängesbruk.
Sedan sex år tillbaka är det Christina och Stefan Sundkvist som driver Liste Gård. Till hjälp på sommaren har de sina fyra vuxna barn.
Här ser du Emelie till vänster och systern Elin som driver café på gården sedan tre år tillbaka, till höger.
Vi valde ett bord i solen. Vi vill passa på att ge högsta betyg för det välsmakande kaffet, chokladbiskvin och äppelkakan med vaniljsås som var farligt god. Wow! ❤
Jag går ofta igång på humor. ”Lammrarhem” 🙂 Det står i deras annons (Gotland just nu) att man får klappa lammen. Vandrarhemmet måste vara en oas för dem som vill uppleva lugn och ro. Det finns ingen TV på rummen. Men gästerna kan umgås runt lägerelden. Eller ta ett varmt bad inomhus på kvällen. Det låter gemytligt för mig.
Det finns blomland och möjlighet till självplock. Det hade varit spännande att ta reda på hur höga de högsta solrosorna var… Nu ska du bloggbesökare få komma in i växthuset. Jag älskar bänken!
Det fanns så mycket att se att vi bestämt oss för att göra två blogginlägg. Välkommen tillbaka!
gotlanduppochner 