Liste gård – del 2

Det finns många möjligheter till att softa på ägorna på Liste gård. Barnen kan leka på lekplatsen. Några besökare är kanske sugna på att lira utomhuspingis. Eller klappa lamm, hund och huskatten.
Efter att ha tittat på blommor och njutit av den goda utomhusfikan styrde vi stegen vidare mot Galleriet.

Som alltid är det svårt att få till några bra närbilder, när det finns glas som ”blänker” mot fotografen. Men Karin Elgenlunds tavla fick vara med på bloggen. Jag läste med intresse att hon är född i Tornedalen och att båda hennes föräldrar var konstnärligt aktiva. Kul att läsa att hon under sommarhalvåret bor i Beddingestrand i Skåne. Dit har jag och Solveig både cyklat och åkt bil många gånger under de år vi bodde i Ystad.

På de här två ställena tittade vi bara in lite diskret, genom dörröppningarna.

Vad gott det doftade inne på vandrarhemmet. Under en frigolitbit kände min busiga hand vatten. Vi noterade en bokhylla full med böcker. Jag blev allt lite nyfiken på att se rummen i verkligheten. Vem vet. Vi kanske tar en natts hemester här någon gång. Vi brukar göra det då och då. Om några veckor är det dags igen. Då hoppas jag på kombinationen havsutsikt & solnedgång.

Eller så skulle jag kunna söka jobb som portvakt och skriva på en roman under lediga stunder? 😉

Det känns troligt att vi kommer att ta med några egna gäster hit nästa säsong. Helst med tanke på att Liste gård har fler än 350 olika sorters dahlior. Tänk när de blommar som finast. Vilket ögongodis. ❤

Liste gård – del 1

Det hade börjat småregna i Visby och himlen var osäkert grå, när vi lämnade vår bostad efter lunch. Men allt eftersom vi körde mot Norrlanda började det spricka upp och solen tittade snällt fram.

Vårt huvudmål för gotlanduppochner denna söndagseftermiddag var att komma till platsen där grundstenarna är lugnet, växtligheten och gemenskapen.
Liste gård ligger på mellersta Gotlands östkust. Gården byggdes 1780 och var framtill 1939 komplett med jordbruk, skog, fiske och ängesbruk.

Sedan sex år tillbaka är det Christina och Stefan Sundkvist som driver Liste Gård. Till hjälp på sommaren har de sina fyra vuxna barn.

Här ser du Emelie till vänster och systern Elin som driver café på gården sedan tre år tillbaka, till höger.

Vi valde ett bord i solen. Vi vill passa på att ge högsta betyg för det välsmakande kaffet, chokladbiskvin och äppelkakan med vaniljsås som var farligt god. Wow! ❤

Jag går ofta igång på humor. ”Lammrarhem” 🙂 Det står i deras annons (Gotland just nu) att man får klappa lammen.
Vandrarhemmet måste vara en oas för dem som vill uppleva lugn och ro. Det finns ingen TV på rummen. Men gästerna kan umgås runt lägerelden. Eller ta ett varmt bad inomhus på kvällen. Det låter gemytligt för mig.

Det finns blomland och möjlighet till självplock. Det hade varit spännande att ta reda på hur höga de högsta solrosorna var…
Nu ska du bloggbesökare få komma in i växthuset. Jag älskar bänken!

Det fanns så mycket att se att vi bestämt oss för att göra två blogginlägg.
Välkommen tillbaka!

Roma runt

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

Vi lyfte av cyklarna vid stationen i Roma. Som lokförarson tyckte jag det var spännande att få reda på att det fanns hela sex olika järnvägsbolag på Gotland mellan 1878-1948. Sedan kom Statens Järnvägar (SJ) och tog över allt. Då var det sockerbetor som var stommen i godstrafiken. På 50-talet slog bilismen ut tågen och den sista linjen stängdes 1960. Alla spår revs men 1972 bildades Gotlandståget för att rädda ett tåg. Sedan började de i etapper att återuppbygga 6,5 km räls mellan Roma och Hesselby. Nästa sommar vill jag åka sträckan.

Tjusig allé. Jag vet inte hur många gånger som vi åkt genom Roma. Då visste vi inte att det på nära håll låg idylliska lugna villakvarter.
En aning om höst på marken. Sanningen var mer åt hållet, ännu en extrem varm sommar med vattenbrist på öjn.

Det här var en rolig upptäck för oss, när vi insåg att den trevliga grusvägen var en genväg till…

.. Roma Kungsgård. Där har både vi och gotlanduppochner varit förr. Bakom Kungsgården finns Roma Kloster.
https://gotlanduppochner.com/2021/01/27/forr-ledde-alla-vagar-till-roma-3/

.
Vi vände efter Roma Kloster och åkte förbi fotbollsplanen, simhallen och skolan innan vi kom ut på ”en lugn väg 143”. Fördelen med våra tidiga utflykter väger över nackdelarna. Annars hade jag gärna besökt Lennarts Place för att botaniserat i film och musikaffären. Det har jag sagt i bilen nästan varje gång som vi åkt genom orten. Läste att de från och med i september har öppet 11-16 på lördagarna.

Vi borde också stanna till vid gårdsbutiken Korverian, som säljer olika korvar som de tillverkat själva.

Den gamla ”sjukan” för två utbildade bibliotekarier finns kvar. Men nu nöjer vi oss med att fota utsidan. Böcker däremot läser vi fortfarande massor. Om de är bra. Själv slår jag ihop en bok om den inte fångat mig efter cirka femtio sidor. Igår började jag på en spänningsroman som utspelar sig på Gotland.

Skyltar av olika slag. Jag tror att humor medför ett bättre utgångsläge för att budskapet ska nå fram.

Här är det säker trevligt att ta en fikapaus.

Tänk vilken uppsving det var på orten när Roma sockerbruk hade sina glansdagar. Läste att det var i drift mellan 1894-1997 och var ett av Sveriges största sockerbruk runt sekelskiftet. Den första disponenten hette Per Forsman och den sista var Stig Forsblom. Ingen i disponentskaran hette Inez Sockersöt.
Tätorten som växte upp kring sockerbruket och järnvägsstationen hette från början Roma. Poststationen var knuten till järnvägen. Detta blev ”big problems”. För det fanns ett ”stövelland” med samma ortsnamn. Därför blev det i början av 1900-talet ett namnbyte till Roma kloster. Både för poststationen och tätorten.

Vi såg en skylt med texten Sockerparken. Där cyklade vi in. Genast föddes en idé om att komma tillbaka dit när det är vår i skogen.

Bra tajmat denna tredje gång också. Vi hann tillbaks i tid. Sista minuterna spanade vi in närområdet runt stationen och bilen. Hittade exempelvis det gamla stationshuset.

Charm på olika sätt

Ni som följt bloggen vet att jag älskar att besöka fiskelägen på Gotland. Ofta gör jag det av olika anledningar. Det finns också en spänning i att försöka hitta dem längs kusterna, där de ligger som historiska guldkorn eller pärlor.

Hangrebod fiskeläge ligger cirka fem kilometer från vackra Gothem kyrka. Du följer skylten efter kyrkan. Den asfalterade vägen tar dig till en fyrvägskorsning som är döpt till Centralen. Fortsätt rakt fram på grusvägen och några minter senare är du framme.
Den ideella föreningen Hangreby Hamnförening, med 55-60 medlemmar förvaltar, underhåller och vårdar fiskeläget. Flera av dem är ättlingar eller släkt med fiskarna från förr.

1939 byggdes den här stora arbetsboden. Härinne fanns det vatten och avlopp och möjligheter för att filéa exempelvis torsk. Under andra världskriget ska det ha varit extra god fångst i havet. Det förekom både kust- och havsfiske.

Visst ser det sommaren 2021 idylliskt ut, från min fikastund längst ut på bryggan. ❤
Men mina historiska tankar tar ibland över. Ett problem med hamninloppet var att det var på tok för grunt. Därför fick fångsten hämtas in med mindre båtar.

1950 gjordes ett försök med att fördjupa hamninloppet. Tyvärr lyckades det inte. I takt med allt större båtar ute på sjön gick det inte längre att gå in till Hangrebod. En epok var slut.

För vid slutet av 1950-talet var yrkesfiskeperioden över. Nu är det båtar för husbehovsfiske och fritid som gäller.

Tack till föreningen som gör ett mycket bra jobb. Jag läste att Hangrebod är klassat av Länsstyrelsen, som särskilt värdefull i Kulturmiljöprogrammet.

I de lugna omgivningarna ska det finnas fina strövområden. Precis på andra sidan tunet såg vi mängder av fjärilar. Men vi orkade inte traska upp till bilbagaget och hämta macro-utrustningen. Solveig trodde heller inte på min idé om att be några hjälpsamma lamm att ställa upp med hämtningen. 😉

Då var det dags att köra tillbaka till asfalten. Nu sitter jag här torr och behöver inte ge mig ut i ösregnet. Hög tid att börja välja foton och uppgifter inför intensiva november. Hoppas det finns både gotlänningar och annat ”folk” som vill hänga på redan den 1 november. Skulle vara kul att få se några nya namn. I den ena tävlingen/leken räcker det att skriva 1, X eller 2. I den andra vill jag att svaret ska vara ett visst antal bokstäver. Lätt som en plätt att deltaga. Chans att vinna en Skrap-Kryss. 🙂

Välhävdade prästänget i Anga

Anga prästänge finns med i EU:s nätverk av skyddade områden, Natura 2000.

Anga prästänge är litet, mycket gammalt, vackert och otroligt örtrikt. En stor orsak är fuktighetsnivån, som gör att det finns massor av både fuktängsarter och torrängsarter som lever sida vid sida. Att det var vått där blev vi snabbt varse. Våra skor var inte ens torra nästa dag. 😉 Marken är också känd för att vara väldigt frisk, vilket innebär att arter som kräver näringsrikare jord får en ärlig chans att överleva.

Fem till smakprov från Solveigs makroobjektiv.

Du kan säkert ana ”skylten” som finns i mitten av ryggstödet. På den finns följande text:
Till minne av Svante Hedin som älskade att sitta här.
När jag googlade visade det sig att det var en mycket aktiv och känd man. Född 1928 i staden där jag och Solveig träffades första gången, Borås. Även Svante träffade sin fru i den gamla textilstaden.
Svante dog 2011. Några av Svantes titlar var arkivforskare, fotohistoriker, lärare och författare. 2008 fick han tillsammans med Anders R Johansson, motta ”Årets kulturpris” på Gotland.

En hästräfsa har Solveig hanterat flera gånger, på sommaren i sin barndom.

Ett fagert Gotlandstun runt ett mycket vackert och sevärt änge. Det fanns gott om orkidéer. Men de trivs bäst i en egen kategori på gotlanduppochner. 😉 Det växte också en art som enbart finns på Gotland och inte i något annat landskap i Sverige. Den visas snart på bloggen och kommer givetvis att hamna i kategorin ”Nästan bara på Gotland”. Ordning och reda. 🙂


Kulturlandskap från järnåldern

Vi var kvar i Buttle socken och hade precis besökt de två mäktiga bildstenarna i ”Änge i Buttle”. Nu klev vi över stättan för att få en inblick i det välbevarade kulturlandskapet från järnåldern. Detta område är mycket rikt på fornlämningar.

Både under början av 1900-talet och 2000-talet har det gjorts åtskilliga undersökningar. När det gäller det sistnämnda är det Uppsalas Universitet Campus Gotlands som stått för ”grävandet” och undersökandet av husgrunderna. Givetvis i samråd med experter.

Vi vände vid det liggandet trädet och hoppade balansakten över vattnet. Aprilsnöandet och den kyliga vinden lockade inte längre. Däremot hägrade något varmt som fanns i en termos hos ”den lilla blå”.
Undra om han är solo eller har en date? 😉

En tänd ficklampa i mörkret

Intill gården ”Änge i Buttle” såg vi snabbt de två mäktiga och omtalade bildstenarna.

Där vi stod och zoomade in fanns på 700-talet en väg och knutpunkt, som band ihop de tre socknarna Buttle, Lojsta och Etelhem. Fortfarande finns mängder av bevis från den tiden kvar. Men det tar vi i ett annat blogginlägg. Istället tar vi oss ända fram.

Det finns två saker som är speciella med just dessa stenar.
För det första är den ena den största bevarade bildstenen på Gotland med sina 3,70 m. Kan du gissa vilken? 😉
För det andra är det mycket ovanligt att ”stenduon” står kvar på sin ursprungsplats. Endast några få procent av de kända bildstenarna gör det.

Hoppas du inte har några problem med synen, ser som en pigg hök alla fina motiv på den höga stenen. 🙂
Ser du något speciellt på den lilla stenen tror jag inte dig. För den stenen är ”blind”. Det betyder att den aldrig haft någon inhuggen relief. Möjligtvis har den haft en målad bildframställning.

Nu skojar jag inte längre. Givetvis har väder, vind och alla hundratals år gjort att det är hopplöst att urskilja något. Därför ska jag berätta vad som finns inhuggit på den högsta bildstenen:
I fyra fält har det inristats gående män. Längre ner finns en ryttare och ett skepp på stormigt hav. Runt hela stenen finns en kantbård.

Nu kommer äntligen en återkoppling till bloggrubriken.
I två böcker har jag läst om svårigheten att tyda och se detaljerna i dagsljus. Därför föreslås det att åka hit när det är mörkt. Ta med sig en ficklampa och fungerande batterier, rikta den tända ficklampan snett mot den stora stenens yta. Visst låter det som ett spännande äventyr? Bäst tror jag det är att ta med sig en kompis, varm dryck och något gott att äta. Efteråt kommer ni att sova ”stenhårt” och ha ”bilddrömmar”. I många år har ni en sann skröna att berätta och förhoppningsvis bildbevis att visa upp; för släkt, vänner, barnbarn, grannar, arbetskompisar m.m. Tänk bara på att inte vara för högljudda. Marken är privat. Det finns ett hus bredvid.

Påskromans längs Dalhemsån

För att slippa kånka på vårt fika tog vi kaffe med dopp, vid bordet intill parkeringen. Solen var framme, men vinden var kylig. Utsikten är Siltegårds vattenkvarn som byggdes under 1920-talet. Kvarnen ska ha ett välbevarat maskineri, men är inte i bruk. Jag läste att Dalhem socken har dominerats av vattenkvarnar sedan 1600-talet.

Vårt mål var att vandra den vackra leden längs Dalhemsån. Frågan var vilken av de två parallella promenadvänliga stigarna som vi skulle starta från? Vi bestämde oss för att gå över bron och ha störst chans att möta solen med ansiktet först.

Här var det inte tal om grenar i en ojämn markyta. Våra fötter tog tacksamt emot underlaget. Den kyliga vinden kom inte åt våra vinterfrusna kroppar. Väldigt snabbt kom vi in i en skön harmoni. Mysigt att följa ån. Ibland såg vi en längre sträcka framför oss. Men oftast skymde spännande krön sikten. Vi njöt återigen av blåsippor. Solveig gick och släpade på sin stativväska och gjorde sina avstickare. Det gjorde jag också med andra kameran. Helst när vi mötte medmänniskor i större grupper. 😉

Snöklockorna slapp närkontakt med macro.

På några ställen blev speglingarna i vattnet extra vackra.

Här anade vi extra sol och en öppning till höger.

Ett av många vårtecken, när man ser en bonde som sprider ut konstgödsel. Påskmolnen hade vi givetvis beställt innan. 😉

Längs med stigen finns det sittplatser att vila på, för dem som vill ha en paus av något slag. För de som vill grilla eller umgås i större sällskap finns det fler möjligheter vid vändpunkten.
Vi däremot gick över spången och påbörjade återfärden på andra sidan Dalhemsån. Härligt att höra porlandet. Se en fjäril. Studera myrorna i ”solstackarna” som inte hade påsklov. I de som låg i skugga syntes ingen verksamhet.
Dags att visa upp tre smakprov från Solveigs macroinsats.

Den första var en ovanlig nyans. I mitten en vitsippa. Nederst den vackraste bilden av de tagna på blåsipporna.

Vi uppskattade att det då och då dök upp skyltar med namn. Just denna ville jag gärna ha reda på. För att vara helt säker frågade jag en trevlig kvinna som berättade hur det låg till. Min förmodan var att det skulle dyka upp en liten sjö vid ”vändplatsen”. Istället visade det sig att jag stod framför den historiska platsen med namnet Häststund. Mitt i blåsipphavet.

Långt tillbaka i tiden gick bönderna i Dalhem, efter de långa sommararbetsdagarna, ner till Hästsund och badade (sundade) med sina hästar. Där har du förklaringen till namnet.
Långt tillbaka läste du kanske bloggrubriken. För i så fall kanske du undrar lite om valet av rubrik. Här kommer det lyckliga slutet.
Vi hade lämnat ”Den lilla blå” en dryg timme tidigare. Under tiden hade han mött ”Den lilla gröna” och en påskromans hade uppstått, som det bara kan göra mellan två små söta bilar. ❤
Det sved till i mitt hjärta när jag la in backen och…

Förr ledde alla vägar till Roma

Redan på vikingatiden var Roma en viktig mötesplats på Gotland. Då samlades representanter från hela Gotland i Alltinget, som var gutarnas högst styrande församling. Det var också här som Alltinget bestämde att cistercienserklostret i Nydala, som tillkom 1143, skulle få grunda ett dotterkloster 1164 i just Roma. Här fanns också en stor trädgård med odlingar. Under tre inlägg får du en liten vink om hur det kunde vara då. Välkommen.

Vi befinner oss mitt ute på Romaslätten. Ett perfekt läge för ”De vita munkarna”. Reglerna var att de skulle vara självförsörjande genom att arbeta med jordbruk och boskapsskötsel. Slätten här uppfyllde mer än väl de kraven. Sedan hade de sin örtträdgård och dammar med fisk.

Så här tror de det såg ut när det ”blomstrade” som mest.
Vi tar oss tillbaks rejält i tiden. Cistercienserna spred sig på 1100-talet. De första anläggningarna i Sverige var Alvastra och Nydala, som tillkom 1143. Makten på Gotland fanns i Roma där Alltinget träffades. Männen med makt beslutade om att det skulle grundas ett dotterkloster till Nydala i Roma.
Följ med in. Du behöver inte ta av dig skorna. 😉

Endast delar av klosterkyrkan återstår tyvärr idag.
Den uppfördes helt i romansk stil och är därmed ett av de bästa exempel i Sverige på enhetlig romansk kyrkoarkitektur.
Kyrkan har ett treskeppigt långhus med ett tvärskepp och kor. Tidigare fanns det två kapell.
Långhuset är långt och var i dåtid avdelat med ett träskrank. Den östra delen var avsedd för munkarna medan den västra tillhörde lekbröderna. De sistnämnda hade ett eget altare.

Av kyrkans ursprungliga fem ingångar finns endast tre bevarade.

Efter den stora reformationen i början av 1500-talet övergavs klostret av munkarna och anläggningen började förfalla.

Kronan tog hand om egendomarna. Några byggnader byggdes om till stall och fähus.

Den verkliga vandaliseringen är knuten till landshövdingen Johan Didrik Grönhagen. På 1730-talet lät han riva stora delar av anläggningen för att använda stenen till sitt nya residens.

När Gotland hade finbesök av Carl von Linné besökte han Roma 1741. Så här skrev han:
Man såg ett härligt kloster av marmor uppbyggt, upphuggit och slipat, vara förvänt uti ett fähus, som alltså är det präktigaste fähus man ser i Sverige.”

Förr ledde alla vägar till Roma

Redan på vikingatiden var Roma en viktig mötesplats på Gotland. Då samlades representanter från hela Gotland i Alltinget, som var gutarnas högst styrande församling. Det var också här som Alltinget bestämde att cistercienserklostret i Nydala, som tillkom 1143, skulle få grunda ett dotterkloster 1164 i just Roma. Här fanns också en stor trädgård med odlingar. Under tre inlägg får du en liten vink om hur det kunde vara då. Välkommen.

Brygghuset du ser fick sitt nuvarande utseende på 1800-talet. När Roma var ett kloster stod här istället ett mindre hus av fint huggna stenar. Fortfarande används huset på bilden som ett brygghus. Dessutom som svinhus, mjölkkök och mjölkkällare. Mjölkkök var en ny term för mig.

Sakta men säkert håller de på att återskapa klosterträdgårdarna runt ruinen. De har även planer på att plantera fruktträd och återskapa hur det såg ut här på 1950-talet.

Det fanns en örtagård där munkarna arbetade varje dag. Alltid med ansiktet och blicken sänkt mot marken, som en vördnad mot Gud. Munkarna odlade krydd- och medicinalväxter. De hade också en sjukstuga i närområdet där de torkade växterna och framställde medicinerna. Saften från vallmo kunde lindra värk i sår. Johannesört och rosor ansågs ha en lugnande verkan. Fingerborgsblomman användes mot hjärtsjukdomar, precis som den gör än i dag.

På klostrets tid fanns också en Mariaträdgård. Växterna symboliserade Maria och viktigast var madonnaliljan.
På skylten vid nyponen läste jag Polkagrisros. Vi kände båda en ljusning i lördags när vi var där. Ett hopp om en nalkande vår tändes.

Gropen med vass var förr en av sex vattenfyllda dammar som grävdes på klostrets tid. Dammarna användes för fiskodling av framför allt karp. Fisk var en viktig del av kosten. Men allra helst skulle cistercienserna vara vegetarianer.

När vi såg speglingen av lammet gällde det att snabbt få till en bild. Några sekunder senare var tillfället borta.

Fotnot:
Imorgon ska vi i del tre visa Roma kloster. Det var så häftigt att komma hit och kunna se ”allt”. Vid tidigare besök har det varit läktare, igenbommat och scen som förstört det historiska.