En tänd ficklampa i mörkret

Intill gården ”Änge i Buttle” såg vi snabbt de två mäktiga och omtalade bildstenarna.

Där vi stod och zoomade in fanns på 700-talet en väg och knutpunkt, som band ihop de tre socknarna Buttle, Lojsta och Etelhem. Fortfarande finns mängder av bevis från den tiden kvar. Men det tar vi i ett annat blogginlägg. Istället tar vi oss ända fram.

Det finns två saker som är speciella med just dessa stenar.
För det första är den ena den största bevarade bildstenen på Gotland med sina 3,70 m. Kan du gissa vilken? 😉
För det andra är det mycket ovanligt att ”stenduon” står kvar på sin ursprungsplats. Endast några få procent av de kända bildstenarna gör det.

Hoppas du inte har några problem med synen, ser som en pigg hök alla fina motiv på den höga stenen. 🙂
Ser du något speciellt på den lilla stenen tror jag inte dig. För den stenen är ”blind”. Det betyder att den aldrig haft någon inhuggen relief. Möjligtvis har den haft en målad bildframställning.

Nu skojar jag inte längre. Givetvis har väder, vind och alla hundratals år gjort att det är hopplöst att urskilja något. Därför ska jag berätta vad som finns inhuggit på den högsta bildstenen:
I fyra fält har det inristats gående män. Längre ner finns en ryttare och ett skepp på stormigt hav. Runt hela stenen finns en kantbård.

Nu kommer äntligen en återkoppling till bloggrubriken.
I två böcker har jag läst om svårigheten att tyda och se detaljerna i dagsljus. Därför föreslås det att åka hit när det är mörkt. Ta med sig en ficklampa och fungerande batterier, rikta den tända ficklampan snett mot den stora stenens yta. Visst låter det som ett spännande äventyr? Bäst tror jag det är att ta med sig en kompis, varm dryck och något gott att äta. Efteråt kommer ni att sova ”stenhårt” och ha ”bilddrömmar”. I många år har ni en sann skröna att berätta och förhoppningsvis bildbevis att visa upp; för släkt, vänner, barnbarn, grannar, arbetskompisar m.m. Tänk bara på att inte vara för högljudda. Marken är privat. Det finns ett hus bredvid.

Påskromans längs Dalhemsån

För att slippa kånka på vårt fika tog vi kaffe med dopp, vid bordet intill parkeringen. Solen var framme, men vinden var kylig. Utsikten är Siltegårds vattenkvarn som byggdes under 1920-talet. Kvarnen ska ha ett välbevarat maskineri, men är inte i bruk. Jag läste att Dalhem socken har dominerats av vattenkvarnar sedan 1600-talet.

Vårt mål var att vandra den vackra leden längs Dalhemsån. Frågan var vilken av de två parallella promenadvänliga stigarna som vi skulle starta från? Vi bestämde oss för att gå över bron och ha störst chans att möta solen med ansiktet först.

Här var det inte tal om grenar i en ojämn markyta. Våra fötter tog tacksamt emot underlaget. Den kyliga vinden kom inte åt våra vinterfrusna kroppar. Väldigt snabbt kom vi in i en skön harmoni. Mysigt att följa ån. Ibland såg vi en längre sträcka framför oss. Men oftast skymde spännande krön sikten. Vi njöt återigen av blåsippor. Solveig gick och släpade på sin stativväska och gjorde sina avstickare. Det gjorde jag också med andra kameran. Helst när vi mötte medmänniskor i större grupper. 😉

Snöklockorna slapp närkontakt med macro.

På några ställen blev speglingarna i vattnet extra vackra.

Här anade vi extra sol och en öppning till höger.

Ett av många vårtecken, när man ser en bonde som sprider ut konstgödsel. Påskmolnen hade vi givetvis beställt innan. 😉

Längs med stigen finns det sittplatser att vila på, för dem som vill ha en paus av något slag. För de som vill grilla eller umgås i större sällskap finns det fler möjligheter vid vändpunkten.
Vi däremot gick över spången och påbörjade återfärden på andra sidan Dalhemsån. Härligt att höra porlandet. Se en fjäril. Studera myrorna i ”solstackarna” som inte hade påsklov. I de som låg i skugga syntes ingen verksamhet.
Dags att visa upp tre smakprov från Solveigs macroinsats.

Den första var en ovanlig nyans. I mitten en vitsippa. Nederst den vackraste bilden av de tagna på blåsipporna.

Vi uppskattade att det då och då dök upp skyltar med namn. Just denna ville jag gärna ha reda på. För att vara helt säker frågade jag en trevlig kvinna som berättade hur det låg till. Min förmodan var att det skulle dyka upp en liten sjö vid ”vändplatsen”. Istället visade det sig att jag stod framför den historiska platsen med namnet Häststund. Mitt i blåsipphavet.

Långt tillbaka i tiden gick bönderna i Dalhem, efter de långa sommararbetsdagarna, ner till Hästsund och badade (sundade) med sina hästar. Där har du förklaringen till namnet.
Långt tillbaka läste du kanske bloggrubriken. För i så fall kanske du undrar lite om valet av rubrik. Här kommer det lyckliga slutet.
Vi hade lämnat ”Den lilla blå” en dryg timme tidigare. Under tiden hade han mött ”Den lilla gröna” och en påskromans hade uppstått, som det bara kan göra mellan två små söta bilar. ❤
Det sved till i mitt hjärta när jag la in backen och…

Förr ledde alla vägar till Roma

Redan på vikingatiden var Roma en viktig mötesplats på Gotland. Då samlades representanter från hela Gotland i Alltinget, som var gutarnas högst styrande församling. Det var också här som Alltinget bestämde att cistercienserklostret i Nydala, som tillkom 1143, skulle få grunda ett dotterkloster 1164 i just Roma. Här fanns också en stor trädgård med odlingar. Under tre inlägg får du en liten vink om hur det kunde vara då. Välkommen.

Vi befinner oss mitt ute på Romaslätten. Ett perfekt läge för ”De vita munkarna”. Reglerna var att de skulle vara självförsörjande genom att arbeta med jordbruk och boskapsskötsel. Slätten här uppfyllde mer än väl de kraven. Sedan hade de sin örtträdgård och dammar med fisk.

Så här tror de det såg ut när det ”blomstrade” som mest.
Vi tar oss tillbaks rejält i tiden. Cistercienserna spred sig på 1100-talet. De första anläggningarna i Sverige var Alvastra och Nydala, som tillkom 1143. Makten på Gotland fanns i Roma där Alltinget träffades. Männen med makt beslutade om att det skulle grundas ett dotterkloster till Nydala i Roma.
Följ med in. Du behöver inte ta av dig skorna. 😉

Endast delar av klosterkyrkan återstår tyvärr idag.
Den uppfördes helt i romansk stil och är därmed ett av de bästa exempel i Sverige på enhetlig romansk kyrkoarkitektur.
Kyrkan har ett treskeppigt långhus med ett tvärskepp och kor. Tidigare fanns det två kapell.
Långhuset är långt och var i dåtid avdelat med ett träskrank. Den östra delen var avsedd för munkarna medan den västra tillhörde lekbröderna. De sistnämnda hade ett eget altare.

Av kyrkans ursprungliga fem ingångar finns endast tre bevarade.

Efter den stora reformationen i början av 1500-talet övergavs klostret av munkarna och anläggningen började förfalla.

Kronan tog hand om egendomarna. Några byggnader byggdes om till stall och fähus.

Den verkliga vandaliseringen är knuten till landshövdingen Johan Didrik Grönhagen. På 1730-talet lät han riva stora delar av anläggningen för att använda stenen till sitt nya residens.

När Gotland hade finbesök av Carl von Linné besökte han Roma 1741. Så här skrev han:
Man såg ett härligt kloster av marmor uppbyggt, upphuggit och slipat, vara förvänt uti ett fähus, som alltså är det präktigaste fähus man ser i Sverige.”

Förr ledde alla vägar till Roma

Redan på vikingatiden var Roma en viktig mötesplats på Gotland. Då samlades representanter från hela Gotland i Alltinget, som var gutarnas högst styrande församling. Det var också här som Alltinget bestämde att cistercienserklostret i Nydala, som tillkom 1143, skulle få grunda ett dotterkloster 1164 i just Roma. Här fanns också en stor trädgård med odlingar. Under tre inlägg får du en liten vink om hur det kunde vara då. Välkommen.

Brygghuset du ser fick sitt nuvarande utseende på 1800-talet. När Roma var ett kloster stod här istället ett mindre hus av fint huggna stenar. Fortfarande används huset på bilden som ett brygghus. Dessutom som svinhus, mjölkkök och mjölkkällare. Mjölkkök var en ny term för mig.

Sakta men säkert håller de på att återskapa klosterträdgårdarna runt ruinen. De har även planer på att plantera fruktträd och återskapa hur det såg ut här på 1950-talet.

Det fanns en örtagård där munkarna arbetade varje dag. Alltid med ansiktet och blicken sänkt mot marken, som en vördnad mot Gud. Munkarna odlade krydd- och medicinalväxter. De hade också en sjukstuga i närområdet där de torkade växterna och framställde medicinerna. Saften från vallmo kunde lindra värk i sår. Johannesört och rosor ansågs ha en lugnande verkan. Fingerborgsblomman användes mot hjärtsjukdomar, precis som den gör än i dag.

På klostrets tid fanns också en Mariaträdgård. Växterna symboliserade Maria och viktigast var madonnaliljan.
På skylten vid nyponen läste jag Polkagrisros. Vi kände båda en ljusning i lördags när vi var där. Ett hopp om en nalkande vår tändes.

Gropen med vass var förr en av sex vattenfyllda dammar som grävdes på klostrets tid. Dammarna användes för fiskodling av framför allt karp. Fisk var en viktig del av kosten. Men allra helst skulle cistercienserna vara vegetarianer.

När vi såg speglingen av lammet gällde det att snabbt få till en bild. Några sekunder senare var tillfället borta.

Fotnot:
Imorgon ska vi i del tre visa Roma kloster. Det var så häftigt att komma hit och kunna se ”allt”. Vid tidigare besök har det varit läktare, igenbommat och scen som förstört det historiska.

Förr ledde alla vägar till Roma

Redan på vikingatiden var Roma en viktig mötesplats på Gotland. Då samlades representanter från hela Gotland i Alltinget, som var gutarnas högst styrande församling. Det var också här som Alltinget bestämde att cistercienserklostret i Nydala, som tillkom 1143, skulle få grunda ett dotterkloster 1164 i just Roma. Här fanns också en stor trädgård med odlingar. Under tre inlägg får du en liten vink om hur det kunde vara då. Välkommen.

Den stora kungsgården har vi visat tidigare på bloggen. Här bodde Gotlands landshövdingar fram till 1822 (Inte tillsammans). 😉 Därefter är det Strandgatan i Visby som är deras bostad och representationslokaler. Nu är kungsgården en kulturmötesplats med hantverk, utställningar, kafé m.m. På sommaren har vi varit här flera gånger förr, när vi var turister.

Nu gick vi istället iväg till baksidan.

Så här såg Abbotens hus ut (Föreståndaren för munkklostret). Den allra första abboten på Roma Kloster hette Petrus och kom från Clairvaux. Han var en i munkgruppen som startade Nydala kloster.

Du ser tydligt spår av den nedre dörren på mittenbilden.

Längre fram, när allén är grön, kommer vi att vandra iväg längs leden. Om vi traskar iväg 700 meter kommer vi till en tågstation. Därifrån rullar, på sommaren och vid jultid, gamla ångtåg sträckan mellan Roma och Dalhem. Du som tar dig med bil hit möts också av en annan ståtlig allé, när du viker av från ”stora vägen”.

Nu är det sista veckan för fototävlingen, där du ska gissa färg på dörren. Sju färger finns att välja på. 29 personer har än så länge chansat. Nästa månad handlar det om två dörrar.
https://gotlanduppochner.com/2021/01/07/dorrens-farg-akt-1-9/

Här är det också sista sju dagarna att delta i månadens tävling. Men här är det enklare. Endast tre alternativ att välja på. https://bosseliden.wordpress.com/2021/01/22/kurt-wallander-masterskapen-1-9/ Välkomna att chansa.

Höst på mitten av ön

Vi slog våra kloka huvud ihop och kom gemensamt fram till att hösten på Gotland hittas inte bland gulröda tallar och granar. 😉 Solveig kom fram till att änget utanför Roma hade ”rätt träd”.

Skylten utanför Roma dyker upp snabbt och givetvis hade jag en bil i kofferten när jag blinkade vänster.

Helt ensamma gick vi omkring och njöt i Klosteränge naturreservat. Mindes platsen där Solveig i våras var först med att hitta årets första orkidé, S:t Pers Nycklar. Vi både kände igen saker och upptäckte förändringar mot när vi var här i våras.

Vi hade noterat att det såg fint ut vid Roma kyrka. Därför åkte vi tillbaks en bit på väg 143 och parkerade bilen utanför kyrkan.

Några gjorde fint vid gravarna inför Alla Helgons helgen.

Nu passade det bra att vi åkte vidare på den mindre trafikerade vägen, där vi kunde glida omkring i lägre hastighet. Jag gillar konceptet med att göra en runda istället för att åka samma väg fram och tillbaka. Perfekt när det inte finns någon tid att passa.

Sista längre stoppet gjorde vi vid Bara ödekyrka. Även här finns det ett fåtal gravar. Vid en av dem gjorde en kvinna extra helgfint.

Vacker kyrkklocka och en utsikt där vi lätt dröjde oss kvar. Men längtan efter kaffe och fika drog oss mot det lediga bordet. Inte dumt att kunna sitta ute och njuta i slutet av oktober.

Detaljbilder togs en hel del såklart. På tal om viktiga detaljer. Imorgon är det november och två tävlingar kommer att få ta stor plats på bloggen. Först kommer inlägget med 1,X,2 fråga om en Gotlandsbild. Inläggningstid är hemlig, men tävlingen avslutas varje kväll klockan 19:59. Sista timmen måste du scrolla ner till frågan för då ligger Korsordsuppgiften överst med sin fasta tid 18:59-20:59.
Jag önskar dig besökare idag, en fin Alla helgons dag. Vår dag kommer som vanligt inte att gå i busets tecken. Istället ska vi åka till en annan ödekyrka, där vi också tror det är höstvackert. Nu ska fikakorgen packas och jag ska ta fram ett par CD-skivor som får följa med på utflykten. Var rädd om dig. ❤

Speglingar i Tjaukleån

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp.
Pärlorna är värda mer än ett inlägg. ❤

Är det en elefant?

En gran som speglar sig i Tjaukleån. Den var även med i inlägget från en lördag i april 2020. https://gotlanduppochner.com/2020/04/19/det-vackra-samsas-med-det-enkla/

Den gången fick vi sista lediga p-platsen. Nu var vi helt ensamma. Skälet denna gång var att vi ville hitta hösttecken. Där gick vi bet.

Istället verkade det grönare än grönt. Rikligt med regn, värme och skydd senaste tiden spelade kanske in bland orsakerna. Eller så kom vi ett par veckor för tidigt.
Som vi njöt av att höra suset från vindarna, bland trädkronorna, som inte nådde ner till oss. Solen däremot trängde ibland igenom. ❤

I en annan tid hade jag inte tvekat att testa ”bron” över ån.

Vid detta andra besök följde vi ån längre bort och längre in i skogen. På de öppna ytorna fanns spår av boskapen som hållit till här. Eftersom vi inte såg några kalvar kunde vi sätta oss på en bänk och plocka fram kaffetermosen och vårt ätbara. Solen värmde våra kinder och livet var så lätt. ❤

DET BÄSTA
”Det bästa som vi äga,
det kan man inte giva,
det kan man inte säga
och inte heller skriva.

Det bästa i ditt sinne
kan intet förorena.
Det lyser djupt där inne
för dig och Gud allena.

Det är vår rikedoms råga
att ingen ann kan nå det.
Det är vårt armods plåga
att ingen ann kan få det.”
Karin Boye (Diktsamlingen MOLN)



När kortet togs hade ”De två skuggorna” varit gifta i 29 år och 364 dagar. ❤

Detta var det nionde inlägget i kategorin FAVORITER I REPRIS

Nästa blogginlägg kommer att vara en INBJUDAN. Hjärtligt välkomna! 😀

Troll-Oxen busade med mig

Vi var på väg mot Bara ödekyrka, när vi stannade till vid kanten av ett litet berg. Nyfikenheten tog oss ur bilen och fram till informationsskylten. Vi läste att berget hette Baraberget och var en fornborg, begravningsplats och före kristen tid ett känt offerställe på Gotland.

Offerkällan låg nedanför berget, men togs bort i samband med en vägomledning på 1950-talet. I källan offrades ull och pengar för djurs och människors hälsa.
På Baraberget växte en helig ”esk” (ask) som enligt legenden var grön året runt. Ändå tills en man försökte flytta trädet. Då dog det tvärt.

När det begav sig för länge sedan trodde människorna att det bodde troll på berget. Troll-Oxen var en elaking som ställde till med mycket förtret. Åtminstone fick han skulden för olika saker. Drömläge för oärliga och elaka människor utan svans.

Baraberget är ungefär 40 m högt. Det är inte mycket av den drygt 100 m långa vallen, som omgärdar borgen, som syns 2020. Däremot går det att betrakta ett litet bronsåldersröse och kanske träffa på en…

… arbetande insekt som aldrig hört talas om semester och sommarlov.

Utsikten mot vidderna var sevärd. Jag läste att det åktes pulka här när det var tillräckligt med snö.

Ett tag funderade jag var bilen befann sig. Var helt säker på den följt med hit. Så dök taket upp och mina tankar gick kvickt till kvicksand. Sa inget till Solveig. Varken om det eller lappen som jag diskret tog bort bakom vindrutetorkaren. ”Jag gillar inte blå plåtleksaker/ Hälsningar Troll-Oxen. 😉

Bringes i Norrlanda



Solveig såg en skylt om en sevärdhet. Därför vek vi av från den större vägen och nådde ganska snabbt fram till stenhuset från 1200-talet.

Bringes uppfördes som en magasinsbyggnad till gården bredvid.

Precis som med Lauks i Lokume och Vatlings i Fole, som finns med i denna kategori på bloggen, fanns det två våningar och vind i byggnaden.

Binges hade dessutom en inbyggd korridor i två våningar, längs ena långsidan. Två rum fanns det på varje våning och taken hade kryssvalv. Vinden hade tunnvälvt tak och bestod av ett enda rum. En inbyggd trappa i muren förband våningarna med varandra.

Bottenvåningen och vinden användes som magasin. På andra våningen kan det ha varit en bostad eller högstuga (festsal).

Givetvis både spännande och intressant att utforska. Relativt lätt att ta sig fram i ”huset” som tillhör Gotlands Fornvänner.

Gotland är bra på att informera på a-tavlor. Det ger mer ”kött på benen”. Brukar du läsa först? Efteråt? Inte alls?

Här har du länkarna till Vatlings i Fole och Lauks i Lokume. Det är intressant att jämföra de tre ställena. 😀
https://gotlanduppochner.com/2020/07/18/bast-bevarade-medeltidshuset-pa-landsbygden/

https://gotlanduppochner.com/2020/06/11/lauks-i-lokrume/

Klosteränge


Alltid spännande att ”lämna en värld och kliva in i en annan”. 3 km från Roma ligger detta änge i ett stort lövskogsområde som blev naturreservat 1985.

Roma kloster ägde marken på medeltiden. Från elvahundratalet och fram till början av femtonhundratalet var det Cistercienser-orden som nyttjade Klosteränget som gav foder till deras djur.

Ett av Gotlands större bestånd av grov ek finns i naturreservatet. Känner du till att ekarna förr kallades för kronekar? Orsaken var att staten förbjöd fällning av ekar. Virket skulle kunna användas till militära fartyg. Först på 1820-talet upphörde förbudet. Enligt källor ska de gotländska bönderna mer än gärna fällt sina gamla grova ekar som en demonstration mot makten från Storstaden Stockholm (när de fick tillåtelse). Här i Klosteränget lät de dock flera gamla ekar vara kvar. Smart tycker jag som förstått att eklöven bryts ner långsammare än löv från andra träd som ask och hassel. Men gamla ekar kan stupa av starkare skäl uppifrån. Undra hur många hundra år denna ek stod upp?

Eftersom det var kyligt denna aprilsöndag smakade det extra gott med kaffe innan vi koncentrerade oss på blommorna.

Smörblomma, gullviva och vitsippa.

Gulsippor fanns det gott om i änget. Ser du stenen längst ner till vänster? Jag såg stora stenar som låg och ”skräpade” lite överallt. När Solveig sa något om årets första… passade jag på att förena dagens motion med lite lätt ängsstädning. 😉 Vilken tur hon inte såg resultatet. Jag är rädd för att min fru skulle ha åsikter om höjden eller något annat mindre stenkul. 😉

Istället kunde Solveig glädja sig åt att det var hon som såg årets första orkidé. 1-0 till henne.

S:t Pers nycklar. Mer om det i en kommande kategori.

En sista titt på svalörten. Innan vi flyttade hit hade vi aldrig besökt ett gotländskt änge. Nu gör vi det mer än gärna. Ett mycket rogivande stopp. Ofta hörs fågelsång. Fjärilar hälsar på. Det är så skönt att bara vara.