Att komma riktigt nära

Det finns många gemensamma nämnare mellan det som sker i mötet mellan kameran och naturen och det som sker i det sociala samspelet mellan oss människor.

För att få till en bra bild krävs det att jag tar mig tid att komma nära det som ska fotograferas. Det går inte att ha bråttom… Jag får oftast vända och vrida på kameran får att få till rätt vinkel. Jag behöver alltid göra mer än ett försök innan jag blir nöjd. Arbetet är inte ens klart när bilden finns på plats i kameran. Efterarbete återstår i bildredigerings-programmet. När bilderna väl har kommit dit gör jag ständigt nya upptäckter över hur bilden verkligen blev.

Tänk om vi kunde ha ett liknande sätt i vårt samhälle då det gäller våra möten med nya människor. I mötet människor emellan krävs också tid att lära känna varandra, möjlighet att närma sig varandra på olika sätt, nya chanser etc.

Alltför ofta får någon ingen chans att visa vem han eller hon är innan de snabbt döms ut.
Jag upphör aldrig att förvånas över vad som skrivs på nätet. Varför kan vi inte, en gång för alla, bestämma att det aldrig är okej att ge sig på en annan människa och vara elak?

Den här lilla skönheten hittade jag i gräsmattan på vår gård en av våra somrar här på Gotland. Den är inte stor och har ingen uppseendeväckande färg, så de flesta har förmodligen aldrig ens märkt att de trampat på den.

Svalörten däremot är det svårt att gå förbi. Den lyser upp hela gräsmattan med sin intensivt gula färg. Men vem kan avgöra vilken av dem som är vackrast? Är den finare bara för att den verkligen syns?

Jag längtar efter att få ge mig ut och hitta nya bilder. Våren har alltid varit och kommer alltid att förbli min favoritårstid.

Nu vet vi vart vi ska åka för att få träffa på bergskrabban. Dessa små rufsiga ”troll” som lyser upp marken i en förunderligt vacker blå nyans.

Om du tittar riktigt noga på bilden så hittar du ett hjärta. Det passar bra att avsluta med.
Vecka 7 är Vänliga veckan. Årets tema är ”Var vänlig mot någon som inte förväntar sig det”.

Låt oss ta den uppmaningen på allvar. Kanske kan vi göra vår värld lite mindre kall och dyster bara genom att göra en annan människa glad.

Inte bara rosor…

Det är inte bara rosor som blommar innanför muren. Vid vår senaste morgonpromenad hade jag med mig mitt macro för att titta lite närmare på en och annan blomma. Cikorian blev ett självklart val. Den sticker upp lite här och var på Gotland, i vägkanter såväl som i kullerstenskanter.

Jag har en speciell känsla för cikoria, alltsedan vi hade vårt kaffekoppsmuseum, på Bjärehalvön. Eftersom cikorians rötter rostades och användes för att tillverka kaffesurrogat under andra världskriget kändes det som att cikoria hörde ihop med ett kaffekoppsmuseum. Därför sådde jag frön på framsidan av huset. De flesta fröna grodde och sedan trivdes cikorian nästan lite för bra när de bredde ut sig i rabatten…

Cikorian kallas även vägvårda eftersom den ofta växer vid vägkanter. Här på Gotland stämmer det kan jag intyga. Tilläggas kan att vägkanter på Gotland speglar årstiderna och att de oftast är mycket vackra, oavsett vilket tid på året som man är ute och åker.

Den här skönheten hittade jag på Kyrkberget. Fick ta min app till hjälp – Malva sylvestris – Rödmalva – tycks det vara.

Och det här då? Ja, appen gjorde en del försök att lura mig först, men till sist fick jag fram att det är en Väddklint. Tycker att namnet ”Morgonrufs” skulle kunna vara ett alternativt namn. Gillar verkligen dess mönster.

Tanken är att vi ska återvända till innerstaden inom de närmsta dagarna och fotografera fler stockrosor, men kunde inte låta bli att ta med ett par bilder redan idag. Igår regnade det så nu hoppas jag att allt som blommar fått lite ny energi.

Text och foto: Solveig Lidén

Den mest exklusiva av alla liljor

Egentligen var vi ute på promenad för att hitta fjärilar. Gärna sådana som sitter ner med sina vingar snyggt utfällda och inte har bråttom att flyga iväg. Tyvärr tycks dessa fjärilar vara mycket sällsynta. De fjärilar jag träffar på envisas med att sitta med vingarna hopfällda eller lyfter retfullt så snart jag närmar mig med kameran…
Så mycket enklare det är att fotografera växter! Det är bara vinden som ställer till det ibland.

Vi hade parkerat den lilla blå utanför Bingers kvarn (Intersport) och gått en bit av fjärilsstigen. Jag hade bestämt mig för att jag var mer envis än en fjäril och bevakade noga var den slog sig ned. Fjärilen, å sin sida, hade lika visst bestämt sig för att den inte skulle landa mer än ett par sekunder på varje plats. Då ropade Bosse att jag skulle komma.

Han pekade på en hög vit blomma och jag kände genast igen den från mormors trädgård. Mormor kallade den krollilja och när jag googlade så visade det sig att den faktiskt hette så.

Det är lätt att förstå hur den fått sitt namn när man ser hur kronbladen krullar sig uppåt. Givetvis har den ett fint latinskt namn också: Lilium Martagon Alba heter den vita.

Själv minns jag att mormor inte ville sätta in några krolliljor i vas eftersom frömjölet kunde ge ordentliga fläckar på duken. Att det skulle vara duk på bordet var en självklarhet hos mormor och inget som kunde kompromissas bort p.g.a. en vas med krolliljor. Däremot fick de gärna följa med i buketten som skulle stå vid morfars gravsten. Det var noga med att han skulle få ”ta del av” trädgårdens alla, vackra blommor.

När vi tittade oss lite mer noggrant omkring upptäckte vi att det fanns många krolliljor lite längre in bland buskar och träd. Allt från knoppar till rejält utslagna blommor, på väg att bli överblommade. Det var bara att välja vilka som skulle få vara med på bild.

Det är klostra.se som utnämnt krolliljan till den mest exklusiva av alla liljor. Där läser jag också att den funnits i herrgårdsträdgårdar såväl som i torpträdgårdar. Numera räknas den som en kulturväxt.

För den som vill odla egna krolliljor finns lökar att köpa och för den med mer tålamod även fröer. Tydligen passar den till förvildning. Den som känner till Visby bättre än jag skulle säkert kunna berätta om det ursprungligen funnits en trädgård i närheten av alla dessa krolliljor.

En exklusiv skönhet, oavsett om man tittar nära eller på långt håll. Den kan bli upp till 1,5 meter hög och finns i två färger.
Efter en stund lyckades jag slita mig från krolliljorna och vi traskade vidare på fjärilsstigen.

Text och foto: Solveig Lidén

Kan det vara en Gotlandshumla, eller?

Det blommade i blått, en mix av oxtunga och blåeld, strax utanför ”vår” stuga på Holmhällar. Det surrade och kvittrade runtom oss när vi slog oss ner utanför dörren till stugan..
När jag tittade lite närmare in i det blå såg jag en humla som jag inte fotograferat förut. Googlade (förstås) och fick upp bilder på bl.a. gotlandshumla.

Nu när jag läser på lite mer och jämför bilder från olika sidor så blir jag ungefär lika förvirrad som när Bosse och jag försöker reda ut vilken slags orkidé det är som vi hittat. Även vissa sippor har gett oss huvudbry tidigare i våra inlägg… Att jag dessutom fotograferade vid två olika tillfällen innebär att det kanske inte ens är samma art på bilderna..
Hm! Hur som helst, om det är en Gotlandshumla jag fångat på bild så har den ett fint latinskt namn: Bombus pascuorum gotlandicus!

Humlan hade bråttom… Inte undra på det. På en sida från Världsnaturfonden, WWF, läser jag att en enda humla kan besöka 2000 blommor på en timme! ”Min” humla jobbade stenhårt på att förbättra den statistiken. Inte brydde den sig om att jag satt där med kameran och försökte få till en skaplig skärpa.

Vilken fantastisk tur att humlan, dess släktingar och alla andra pollinatörer jobbar så hårt. Hur skulle det annars gå med alla växter som behöver pollineras. Tänk alla frukter och bär som är beroende av en pollinatör. Utan pollinatörer skulle en tredjedel av varorna i mataffären inte finnas på plats. Jag läser vidare på WWF´s sida att det finns forskare som räknat ut att det skulle kosta 2000 miljarder kronor om vi skulle pollinera alla grödor med tama bin eller för hand. En återkommande kostnad som ”naturen” bjuder oss på, alldeles gratis.

Vingarna är som små konstverk och humlans päls ser alldeles mjuk ut. Men, jag vågade inte känna efter om den verkligen var det…

Numera finns det förstås en hel del att läsa även om det här med gamla beräkningar om humlans flygförmåga – förhållandet mellan vingarnas och kroppens storlek.
Enligt WWF (igen) så kan humlor flyga alldeles utmärkt. De klarar stark vind och kan komma upp i 54 km/h.

Måste bara få avsluta med Lennart Hellsings underbara dikt:

HUMLAN
Humlan kan inte flyga
för vingarna är för små.
Den struntar i allt vad man säger
och flyger ändå.

Säg mig du lilla humla
hur går den där flykten till?
Men humlan den brumlar och mumlar:
Man kan allt man vill.
(Lennart Hellsing)

Bilder och text, förutom dikten, Solveig Lidén

Från stress till ro

Det är något visst med min kamera med macroobjektivet. När jag tar fram den och ger mig ut, på jakt efter något att fånga i bild, är det som att det automatiskt infinner sig ett lugn i hela kroppen. Så blev det även den här gången i Holmhällar.

De sista veckorna av terminen har jag haft mycket att göra. Jag har känt av stressen men kört på ändå. Så närmade det sig den nionde juni och jag ångrade mig så att jag tagit ledigt. Helt plötsligt blev det en dag mindre att jobba, samtidigt som arbetsuppgifterna på min lista vägrade att ta slut.

Väl på plats i Holmhällar insåg vi snabbt att vi hamnat på ett ställe där lugnet infann sig lika fort som vi packat upp våra saker. Fredagsmorgonen var lite disig så vi bestämde oss för att äta lunch innan vi skulle ge oss ut på nya äventyr. Jag lämnade Bosse med ett korsord och traskade iväg ner mot havet.

Längs min väg blev det många stopp. Blåeld – denna färgstarka och vackra blomma – är väl värd att syna på lite närmare håll. I ett fält med många ser man bara att det blir blått, men med macro syns detaljerna och färgerna bättre.

Det här är en Common Bugloss – Oxtunga – tror jag… Åtminstone är det namnet som min app, PlantSnap, plockar fram. Är tydligen en läkeart.

Riddarskinnbagge eller Riddarbagge, även kallad Körkmack här på Gotland. Gotlands landskapsinsekt. Vi har mött den i solskenet på många av de kyrkdörrar vi passerat genom. Den har gäckat mig när jag försökt fånga den på bild eftersom den ständigt kryper runt… Men nu så… Eftersom jag störde ”mitt i maten” så satt den här baggen lugnt kvar medan jag prövade olika vinklar. Appen ”säger” att det är en tulkört som baggen sitter på. På agrion.se läser jag att tulkörten är giftig men tydligen inte för riddarskinnbaggar. Tulk är förresten ett gotländskt namn på fågeln rödbena.

Utan att kontrollera så tror jag att den översta blomman är ett exemplar av reseda och att ”tvillingarna” är smörblommor.

Snart utblommad fältsippa och helt utblommad fältsippa.

Det finns tydligen 120 arter i familjen vallmoväxter (enligt Wikipedia). Jag är extra förtjust i den här lite mindre, enkla varianten.

Men en nyponros är inte så dum den heller…

Vad har vi här då? Hade ingen nytta alls av appen.
Såg bara två kvinnor under hela min runda. Gick och strosade i långsam takt och kände hur stressen rann av mig och ersattes med lugn. Naturen är fantastisk och läkande!

Text och bild: Solveig Lidén

Färgsprakande Vårvibbar

Det är dags att ta er med på en runda i den fantastiska Botaniska trädgården. Det är en plats som jag aldrig tröttnar på.

Sommarsnöklocka är en gammal bekantskap som varit med förut.

Det är kungsängsliljan också. Visst är den underbar med sin rutiga färg?

Tidig fylld tulpan och Triumftulpan – två skönheter, var och en på sitt vis.

Vårlilja och Fingertandrot.

Balkansippor kan ha flera olika färger. De här båda fick min uppmärksamhet.

Ginko, det kinesiska tempelträdet är stort. Här finns små ”träd” i trädet.

Porslinstulpan. Man förstår varifrån den fått sitt namn.

Får avsluta med en, för mig, okänd lilja. Jag spanade efter den lilla gröna skylten men hittade den inte. Kanske någon av er som hängt med på turen vet vad den heter?
När jag kom så här långt på rundan insåg jag att det var dags att gå tillbaka och hämta upp Bosse som valt att sitta kvar på biblioteket och planera nya utflykter…

Jakten på den fridlysta och rödlistade nipsippan. Del 2

Det finns bara en sak att göra när något blir fel: ”Gör om, gör rätt!”
Förra söndagen kröp jag omkring i naturreservatet Filehajdar med mitt macro och fotade ”sippor”. Det fanns gott om blåsippor (dem har jag bra koll på), vitsippor (dem har jag också full koll på) och så lyckades jag till min stora glädje hitta en annan sorts sippor; ludna, blålila och ca en dm höga. (Förra inlägget från Filehajdar är numera redigerat.)
https://gotlanduppochner.com/2022/04/24/jakten-pa-den-fridlysta-och-rodlistade-nipsippan/

Bosse skrev om nipsippor eftersom vi trodde att det var dem vi hittat. Inte så konstigt kanske, med tanke på att vi åkt till rätt plats på Gotland. Allt vi läst på om Filehajdar handlade om nipsippor. Inte någonstans hade vi läst att det fanns gott om fältsippor på samma plats… Men när jag la in en av mina bilder i en grupp på FB fick jag genast en kommentar: Är detta verkligen en nipsippa?

Vad gör man då? Jo, man åker tillbaka till samma ställe en vecka senare och letar vidare.

Först konstaterade jag att det inte fanns en enda nipsippa där vi varit förra veckan. Alltså följde jag stängslet där Cementa, med jämna mellanrum, upplyste mig om att obehöriga ej ägde tillträde. Jag var nästan på väg att ge upp när jag plötsligt fick syn på några stycken – på fel sida om stängslet.

De finaste stod förstås så långt ifrån stängslet att bilden inte blev bättre än så här med ett macro.

Men, som tur var, fanns det några som stod lite närmare. Gå över vågade jag förstås inte… men lägga sig på mage på marken och fotografera under stängslet fungerade!

Trots ivrigt spanande, på båda sidor om stängslet, så hittade jag inga fler. Men, nu kan
jag i alla fall med gott samvete säga att bilderna ovan föreställer nipsippor. De trivs på solbelysta, torra miljöer på grus eller kalkhällar. För den som inte gått omkring i Filehajdar kan jag berätta att det är en ganska karg natur. Nipsipporna är som små starka färgklickar där de står.
Men jag måste förstås avsluta med en annan bild. Kan det vara en fältsippa som tappat färgen? Vi kommer inte att åka dit nästa söndag igen för att ta reda på det 🙂

Text och foto: Solveig Lidén

Jakten på den fridlysta och rödlistade nipsippan. Del 1

Soligt, men riktigt kyligt i den starka vinden, konstaterade vi snabbt. Vi hade satt bilen längst in i naturreservatet Filehajdar. Ett stängsel skyltat med att ”Obehöriga äga ej tillträde” trasslade till det. För innanför stängslet såg jag, det jag trodde var, en yngre släkting till de 111 125 nipsipporna som inventerades här 2004. Vi hade läst på om Filehajdar och trodde att det skulle var lätt att hitta nipsippor här…
Under vistelsen delade vi på oss och stundtals såg vi inte till varandra. Jag tog en bild utanför staketet med min kamera. Till slut stötte jag på min fru igen. Solveig gick och pratade för sig själv. Nåja… sanningen var att en av våra döttrar ringt upp henne.

Fältsippa
…och en fältsippa till.

Solveig hade på egen hand hittat ”sippor” lite överallt. Vi hade lärt oss att nipsippan är en luden ört, inte så hög, bara ungefär en dm och att den har stora, blålila blomkalkar som slår ut i slutet av april. Platsen var rätt. Ludna var de små sipporna minsann. Färgen stämde också.

En knopp som växte precis på fel sida om staketet. Tur att det gick att fotografera den över staketet.

Filehajdar är känt för att ha Nordens största population av den fridlysta och rödlistade nipsippan. I Sverige finns den bara på Gotland och i ett mindre område som heter Ramsele socken i Ångermanland. Men den förekommer också i sydöstra Finland och Estland. Dessvärre hittade vi inte en enda nipsippa, visade det sig efteråt när vi forskade vidare. Det vi trodde var nipsippor visade sig istället vara fältsippor. Fina de också, men det var ju inte dem vi letade efter.

När vi la in detta inlägg från början trodde vi fortfarande att det var nipsippor vi hittat. Nu vet vi bättre. Alla bilder i inlägget föreställer istället fältsippor. Men fortsättning följer…
https://gotlanduppochner.com/2022/05/01/jakten-pa-den-fridlysta-och-rodlistade-nipsippan-del-2/

Överkurs:
Den ”vanliga” backsippan finns inte på Gotland. Däremot räknas gotlandssippan, som vi fotade förra året i Russvätar, som en underart till backsippan.

På nära håll

Vi väntar på att återigen få ge oss ut och leta ”fotoobjekt” runtom på Gotland. Kanske kan detta året bjuda på nya bekantskaper. Högst upp på listan står ett flugblomster.

Gotlandssippa

Vi hoppas på att fjärilarna är mer samarbetsvilliga i år. Att de kan tänka sig att sitta kvar en stund så att det går att få till en bra bild med macroobjektivet.

Givetvis kommer vi att återvända till Botan, lite då och då. Med några års erfarenhet i bagaget vet vi att det går att hitta blommor där, nästan året runt.

Bara vi tog oss tid och tittade efter – så fanns de där

Redan förra helgen gav vi oss ut med våra kameror, till Brucebo, för att leta upp årets första blåsippor. Det gick sådär… eller om sanningen ska fram… det gick inte alls. Två små frusna blommor var det enda vi hittade och de vägrade att fastna på bild trots alla mina försök att ”gräva fram” dem så att de skulle synas lite bättre.

Gårdagens utflykt till Högklint och dagens utflykt till Lummelunda gav ett bättre resultat.

Fast jag måste erkänna att vi höll på att missa att de fanns där igår. Det var tack vare mitt förslag att vi skulle lämna den utstakade leden, och ge oss ut i det okända, som vi upptäckte att det faktiskt fanns många blommor bara vi tog oss tid och tittade efter bland alla bruna löv och torrt gräs.

Det är minst sagt rogivande att titta in i blåsippornas små ”ansikten”. För en kort stund glömmer vi all vår oro för det som händer i världen och fyller på med lite hopp.

bild

Var och en är unik, på sitt sätt, precis som det är med oss människor.

Vi vet så lite vad som ligger framför. Allt vi kan göra är att göra det bästa av den stund som vi har just nu.

Kram från Solveig