Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Just denna bild är en repris. Kvarnen fanns med i inlägget från när vi cyklade 88 minuter i Fårösund.
Men Stucke kvarn är värd ett eget inlägg i kategorin Kvarnar.
1868 byggdes kvarnen som är en Holländare – med en vridbar topphätta som ställs i riktning mot vinden. Jag tror det var 2014 som den blev ett byggnadsminne. Kravet är därmed att den inte får förfalla eller vanvårdas. Hela kvarnmaskineriet med hjul, axlar, kvarnstenar och mjölkista finns kvar.
Om du googlar kommer du fram till en artikel från 2014, där det står att Stucke kvarn är till salu. Vad har hänt sedan dess? Hur många pratkvarnar har ventilerat så vinden tilltagit i Fårösund? 🙂
Det står att det är tillåtet att bygga en ny bostadsbyggnad intill kvarnen, enligt fastighetsmäklaren. Det nämns förslagen att starta bageri och café på tomten. Med tanke på alla som väntar på att få komma ombord på Fåröbåten i juli vore det mer läge att gå runt i kön och sälja dryck och tillbehör. Många tankar fladdrar förbi. Men mitt förnuft berättar att jag ska parkera ”pennan” och istället ta en förmiddagsfika i vårt inomhuskök.
Lillrone övre vattenkvarn är en av sju bevarade vattenkvarnar på Gotland. En gång i tiden fanns det ungefär 200 vattenkvarnar på öjn.
Kvarnen uppfördes i sekelskiftet 1600 – 1700 av ägaren till Lillarone, Martin Burmeister. Martin var son till Hans som uppförde välkända Burmeisterska huset i Visby. Det huset ska vi snart visa upp på bloggen.
Alltså. Här blev det tvärstopp för oss. Den smala spången tilltalade ingen av oss. En lapp berättade följande text: Tycker du att det är otäckt att gå över dammarmen så kan du gå över bron längre fram!
Lätt val. Vi fortsatte framåt på natur- och kulturstigen längs Strömmaån. En sträcka på ungefär 3 km. En gång i tiden låg 4 sågar, 12 kvarnar, fyra valkor, ett färgeri och ett garveri längs denna sträcka, Ofattbart att det fanns 22 verk. Tänk vad det lät på vårarna. Eftersom det var mörkt på himlen och det kommit regnstänk under bilfärden tänkte vi till en extra gång. Därför vände vi snabbt helt om. När vi var nästan framme vid ”Den lilla blå” såg vi möjligheten som vi missat tidigare. Jag tror inte vi är ensamma om den ”fadäsen”.
Det fanns nämligen en rak snabb väg fram till kvarnen strax intill de nyfikna, fina hästarna.
Nu var vi snabbt och lustigt på andra sidan och hade möjlighet att kliva in i kvarnen. Den chansen tog vi såklart gärna. Duon som alltid har rent mjöl i påsarna.
Kvarnen var i bruk till 1936. De två kommande åren användes den bara sporadiskt. Men under andra världskriget brukades den till sin fulla kapacitet. Efter freden stod den och förfall. Var det fel ord eller böjning? Sedan beslöt sig Gotlands hembygdsförbund och Lye hembygdsförening för att gemensamt restaurera kvarnen. Det blev bland annat nya vattenhjul och hjulaxlar. Låt oss nu titta in i kvarnen när möjligheten finns.
Snyggt och fräscht. Det var när jag försjunkit in i en historisk text och började drömma mig några hundra år tillbaka i tiden som jag stelnade till. Vilka timmerstockar! Personen måste sova rejält djupt.Ska jag gå in och göra reklam för Nasonex eller Livicort?Kanske både dumt och farligt att väcka den björn… mjölnare som sover efter flera timmars hårt arbete.
Ett trevligt och intressant stopp på Östra Gotland. Rekommenderas.
Vi var kvar i Gotlands hittills enda kulturreservat, Norrbys i Väte. Det var fortfarande ”fri tid” innan vi bokat in oss för en visning i Boningshuset. Eftersom lammen låg precis innanför grinden valde vi att ta en omväg runt tunet.
Kvarnen är en av få bevarade vattenkvarnar på Gotland. Ända fram till 1980-talet maldes det för husbehov i kvarnen och än i dag används den ibland för att mala mjöl. Detta innebär att det är en av få kvarnar i Norden som aldrig varit ur drift. Imponerande.
Mellan 1915-16 utdikades Roma stormyr, vilket påverkade vattenflödet som flöt förbi Norrbys så mycket att kvarnen tvingades flyttas en bit. Dammen du ser på bilden är inte anlagd, utan naturlig. Under vårarna när vattnet står högt öppnas dammluckan och vattnet släpps ut i kanalen. När jag jämför med mina egna utsläppta fantasitankar blir det som en slags våt variant av kosläpp. Antagligen med färre publik.
Nu har vi kommit runt till andra sidan. Läste att maskineriet i Norrbys kvarn är från 1700-talet, medan mjölsikten är från början av 1900-talet. Sikten gav vitt mjöl till bakning medan restprodukten, kli, gavs till de tacksamma hönsen. Låt oss gå in en liten stund.
På kvarnens övervåning finns de två malstenarna. Den ena är en konststen som användes för att mala foder till de hungriga djuren. Den andra är av granit och där mals fortfarande mjöl till bakning.
En snabb titt på mobilklockan upplyste oss om att det började bli dags för samling utanför trappan till Boningshuset där syskonen Edvin, Martha och Erik Johansson levde sina dagar.
Det tog inte lång tid för oss att hitta tio kvarnar på Storsudret till kategorin ”De tio utvalda”. De stod ensamma, tillsammans med en kompis och till och med i en trio. Färgen skiftade. Vissa var sammanbyggda med hus. Andra var vinglösa. Väderkvarnar har alltid varit mest förekommande på södra Gotland. På femtiotalet började de första att byggas om till sommarstugor. Vilket rabalder det blev i vissa kretsar.
Du får ha en trevlig junitorsdag. Imorgon är det exakt sex månader kvar till Julafton. 😉 Vi tänkte börja tidigt på Midsommarafton med att ta ut ”Den lilla blå” och våra cyklar på nya äventyr. Det ska visst bli tropisk värme i de trakterna.
En blåsig och regnig höstkväll såg jag på en internetsida ett foto på några personer, som satt och fikade vid denna kvarn och samtidigt njöt av skärgården utanför Slite. Mitt planeringsblock fick genast några ”höstpennstreck”.
Lotsbacken kallas i vissa folkmunnar även för Slite backe. Ända sedan 1500-talet har den använts som lotsutsikt.
Fönsterbågarna har ersatt träluckor och släpper numera in ljus i kvarnen.
Kvarnen är bygd i fyra plan. Kvarnverket ska till merparten vara original från 1800-talets andra hälft. Kvarnen har annars anor från 1658.
Alla dessa seriösa val. Skulle jag sitta och ”fiknjuta” av Enholmen eller Cementas byggnader? Den här gången lottade jag inte. 🙂
Jag läste i en rapport att Lotsbackens kvarn är den som är i bäst tidsenligt skick, av alla undersökta kvarnar på Gotland. Undra om det finns en motsvarande statistik för pratkvarnar? 🙂
I bakgrunden syns Boge kyrka som har siffra 37 i kategorin Medeltida kyrkor. Den gången för två år sedan var vi på väg hem från Slite och gjorde en kort avstickare till kyrkan. Nu tänkte vi premiäråka den mindre vägen mellan väg 147 och 148. Hela fyra stopp ämnade vi stanna till vid, på den under en mil ”långa sträckan”. Det var som att komma in i en ny värld när vi rattade ner mot parkeringen. Under de cirka tvåhundrafemtio meterna mot målet gick vi ner i varv och tog in behagliga intryck.
På medeltiden var det gott om olika slags kvarnar på Gotland. Vid mitten av 1600-talet fanns det 134 förtecknade kvarnar på ön, hundratalet var vattenkvarnar. Av väderkvarnarna fanns de flesta på Sudret. (längst ner på ön) Men i samband med myrdikningarna under 1800-talet försvann den viktiga ingrediensen, som stavas V-A-T-T-E-N.
Nu finns det endast två vattenkvarnar kvar på Gotland som är brukbara. Aner vattenkvarn vid Boge, som byggdes i slutet av 1800-talet, är en av dem. Kvarnen byggdes i resvirke och bulteknik. Den har faltak och är två våningar hög. En guldstjärna till hembygdsföreningen ❤ vars insatser räddade kvar kvarnen, dammarna och vallarna vid Aner. Om vattentillgången är tillräcklig i dammen brukas kvarnen vid två tillfällen om året.
Hjulet som driver kvarnen är ungefär 6 meter i diameter. En tjusig koppling, av en slump, till hästkrafter. 😉
Vad trevligt att dörren var öppen till detta museum. Välkommen in kära bloggbesökare.
I kvarnhuset finns dubbla kvarnstenspar.
Jag stod en stund och försökte tänka mig in hur det skulle varit att besöka kvarnen under dess ”glansdagar”. Insåg att ljudet säkert hördes långt innan kvarnen syntes. Jag hade därefter antagligen noterat bruset av strömmen. När jag öppnat dörren borde bullret varit rent öronbedövande. Gick det att föra en dialog? Såg man något genom den vita dimman? Hur var det att ta sig uppför trappan? Här någonstans började jag tänka på en scen från svartvita Kullamannen och steg för steg började ett bokmanus ta form i min halländska hjärna. Eller snarare en scen till ett manus, som ligger och vilar i en malpåse. Fortsättningen till Mina fotsteg i ditt hjärta. För jag hade flera hemliga skäl till att jag ville bo på Gotland. 😉 (Inga fler kommentarer om ämnet)
Numera är platsen privat. Vilken ynnest det är att vi 2021 har möjlighet att få ta del av historien. Få en inblick i vardagen förr. Då de flesta gårdarna var självhushåll och det ofta fanns en kvarn på tomten, där det maldes under vår och höst. Om vattenflödet samarbetade med människorna.
De här två söta hästarna var säkert mer nyfikna på vårt fika än oss. Jag ger högsta poäng till fikaplatsen, när det gäller väder, vyer, godsaker och sällskap. Just nu hade jag inte velat sitta där. För det regnar i Visby idag.
I mitten står det som finns kvar av en av Visbys kända gamla kvarnar. På Gotland har det funnits kvarnar i många hundra år. Den första som nämndes var år 1499. När Bingers kvarn uppfördes på artonhundratalet var den en modernitet. Den var större än de tidigare kvarnarna på ön, hade ett tvärställt vindhjul för automatisk inställning av vindriktning. Det måste ha varit lyxigt att den hade reglerbara träribbor som kunde reglera vindfånget, med den stora fördelen att de slapp stanna kvarnen.
Vi har här på bloggen tidigare skrivit om kvarnen Högan, som byggdes om till ett diskotek, som lucianatten 1976 brann ner helt. Även Bingers kvarn var på 1900-talet ett diskotek.
Bingers kvarn var länge en av Visbys kända silhuetter. Den var Gotlands största och bäst bevarade kvarnbyggnad ända in på 1980-talet. Sista åren var den enbart förråd och magasin.
Första gången som Bingers kvarn brann ner till grunden var 1896. Inget gick då att göra för att förhindra det. Brandkåren kunde bara bevaka grannhusen. Men det gick att utläsa i den mikrofilmade tidningen att de hann sätta de små i säkerhet och fick ut en del husgeråd och möbler. En kall januarisöndag 1983 blev det en sorglig repris i den uppbyggda kvarnen, när det uppstod en explosionsartad brand. Brandkåren var på plats, bara ett par minuter senare. Brandmännen försökte rädda tornet. Men när rökgaser som var instängda i tornet blandades med syre uppstod rökgasexplosioner. På ett par timmar rasade allt och dagen efter branden återstod endast murar och skorstensstockar. Hoppas alla tvåfotade har rent mjöl i fickorna. 😉 Under de närmaste åren fanns bara en ruin kvar. Det fanns flera höga och låga planer. Allt från att riva ruinen till att göra hotell av huset. Det sistnämnda fick strykas på grund av buller från flygplatsen. Som du förstått byggdes huset upp igen. Dock lite mer vingklippt. Men fortfarande går det att göra klipp. Jag har köpt fina gympaskor, jacka och annat på Intersport till bra priser. Därför bloggrubriken med dubbelsyftning. Hängde du läsare med? Eller tycker du jag maler för mycket? 😉
Här hade vi precis parkerat på udden S:t Olofsholm på nordöstra Gotland i Hellvi socken. För länge sedan hette udden Akergarn. Sedan kom den norske kungen Olav Haraldsson på besök 1029. Enligt en sägen kristnade han gotlänningarna.
Nu gick vi uppför backen. Men när Carl var här 1741 red han på en häst.
Väderkvarnen är från 1600-talet och användes i perioder av traktens bönder. Under början av 1900-talet bodde arbetare från kalkstensbrottet i kvarnen. Femtio år senare var det ett helt annat läge i vårt land. Under andra världskriget fick kvarnen funktionen som en utkik efter tyska flygplan. Då fäste militären ett spaningstorn utanpå kvarnen. Ungefär som en balkonglåda.
Slitaget slog till och länge stod väderkvarnen vinglös. Ett efter ett hade vingarna förfallit och trillat av. Men under hösten 2011 blev den med vingar igen. 🙂
Gotlands första kyrka, ett kapell av trä lät Olav Haraldsson bygga på denna högt placerade plats. Kyrkan fick namnet S:t Olafs kyrka. På 1200-talet ersattes den av en stenkyrka.
I denna magasinbyggnad finns rester av kyrkan inbyggda.
Du kan också se att det i marken framför magasinet finns synliga spår av den gamla kyrkan.
Vilken vy det är häruppe. Till höger syns Slite med sina lite mindre snygga byggnader. Men den bilden behöver du inte se här. 😊 Istället valde vi som avslutningsbild ön Ytterholmen. På den ön sägs tobisgrisslor häcka. Nästa gång vi utforskar S:t Olofsholm kommer vi att vandra ner mot havet och hälsa på raukarna i vattnet. Vid klart väder ska det vara möjligt att se undervattensraukar. Det låter stenkul. 😉
Det var soligt söder ut från Visby – men ”den lilla blå” rattade jag istället mot norr, där himlen var mörk. Snart kom de första snöflingorna. Precis som jag dystert förutspått.
”Det ser ut som om det snabbt drar vidare”, sa Solveig uppmuntrande.
Vi väntade in ögonblicket och styrkte oss med hett termoskaffe och gott fikabröd från Konditori Norrgatt.
”Min skatt” ❤ fick såklart rätt. Men det var kyligt när vi kom ut från bilen på den öde parkeringen nedanför Lummelunds Bruk. Vårt mål var att gå naturstigen och hitta naturgodis på marken. (Se skylten)
Däruppe såg vi Kvarnhjulet som inte öppnat för säsongen.
Vid lilla vattenfallet i Lummelundaån var det bara att ge upp. Det var nästan ett under att vi inte ramlade i leran. Ingen säker mark fanns att gå på i skogen. Systemkameran levde farligt. Naturstigen får vi återvända till senare under året. Vi har ett stort skäl att göra det. Skälet är den sällsynta orkidén Stor Skogslilja.
När vi återvänder ska vi även gå in här och titta på det största kvarnhjulet av trä i norra Europa och allt annat fint och intressant, som jag såg under fönster shoppandet.
Rosenbusken har kommit långt.
Det mäktiga ljudet hördes på långt håll.
Jag stod där vid räcket och tog in historien. Vilken resurs och kraftkälla som har utnyttjats sedan minst medeltiden. På järnbrukstiden under 1600-talets senare hälft fanns det hela fem vattenhjul på den lilla sträckan mellan Lummelundagrottans mynning och havet. Malmen till järnbruks-hanteringen togs från Utö i Stockholms skärgård och fraktades med segelfartyg.
Vi vände och gick på asfalten mot genomfartsleden och när vi kom runt hörnet kändes det som den annalkande våren 2020 välkomnade oss. Den gula lampan värmde och ingen kylig vind kom åt. Livet var så enkelt och härligt. Långt från de dystra rapporter som vi matats med under veckan. Vi behövde ta paus från allt negativt. Jag tror vi alla behöver göra det ibland. Ta förnuftspauser. Komma ut i friska luften och naturen och tacka livet på det personliga sätt som vi trivs bäst med. Där vi äger våra egna tankar. Långt från allt brus. Eller väldigt nära hälsosamt brus. Mitt älskade hav.
När vi närmade oss havet hade vädret på nytt ändrat temperament. Jag överlät gärna kameran till Solveig och behöll mina vantar på…
Dessutom hade jag en vuxen aktivitet att … 😉
Hepatica nobilis heter blåsippa på fint språk. Inte visste jag att det är myror som sköter spridningen. Jodå. Sipporna använder de flitiga sexfotade insekterna för att sprida sig, med hjälp av att locka myrorna med oljerika frön.
Häftigt med vita blåsippor. I kylan var de tyvärr inte utslagna. Tidigare trodde man att PH-värdet i marken avgjorde nyansen/färgen. Så är det inte. Men det stora flertalet är blå som sitt fina tilltalsnamn. Jag älskar blåsippor. Är inte så bortskämd med dem. Därför är de fortfarande exotiska till skillnad från vitsippan som var vanlig i Halland där jag växte upp.
Ibland är det svårt att bestämma sig. Ska jag följa med bilen eller ta strandvägen tillbaka till Visby?
”Du får välja helt själv”, sa någon med bilnycklarna i handen.
Om det dröjer ett tag med nästa inlägg vet du läsare vad jag valde, helt själv. 😉
Alla som sett programmet ”Så mycket bättre” har sett dessa tre väderkvarnar i vinjetten. De har också förekommit i tv-serien ”Skuggornas hus”.
Jag var inte helt ensam. Tvåbenta tog kort på fyrbenta och jag höll mig en bit bakom. Ville inte bli ö-känd som en pratkvarn. 😉
Som alltid vill jag komma in. Se hur det ser ut. Stilla min medfödda nyfikenhet.
Här är en till som är ”nyfiken runt hörnet”.
Dessa berömda kvarnar var i bruk fram till 1950-talet. Nu förvaltas de av Gotlands hembygdsförbund som också restaurerat dem.
Just namnet Hundlausar är ett riktigt gammalt namn. Det hör antagligen ihop med att det nästan alltid blåser så mycket att det inte ens går att släppa en hund lös. (lausar=lös) Men när jag gick där blåste det nästan inget alls. Så jag kunde släppa både hundar och hästar fria. 😉
Då återstår det bara för mig att hoppa upp och rida iväg in i solnedgången: ”I´m a poor lonesome cowboy and a long way from home.”
Ps.
Minns du den ständiga slutrutan i Lucky Lukes äventyrsserieböcker? Jag älskade mannen som sköt snabbare än sin egen skugga. En serie som håller även för vuxna läsare. Tror jag ska läsa om dem till hösten.
gotlanduppochner 