Lotsbackens kvarn i Slite

En blåsig och regnig höstkväll såg jag på en internetsida ett foto på några personer, som satt och fikade vid denna kvarn och samtidigt njöt av skärgården utanför Slite. Mitt planeringsblock fick genast några ”höstpennstreck”.

Lotsbacken kallas i vissa folkmunnar även för Slite backe. Ända sedan 1500-talet har den använts som lotsutsikt.

Fönsterbågarna har ersatt träluckor och släpper numera in ljus i kvarnen.

Kvarnen är bygd i fyra plan. Kvarnverket ska till merparten vara original från 1800-talets andra hälft. Kvarnen har annars anor från 1658.

Alla dessa seriösa val. Skulle jag sitta och ”fiknjuta” av Enholmen eller Cementas byggnader? Den här gången lottade jag inte. 🙂

Jag läste i en rapport att Lotsbackens kvarn är den som är i bäst tidsenligt skick, av alla undersökta kvarnar på Gotland. Undra om det finns en motsvarande statistik för pratkvarnar? 🙂

Aner vattenkvarn i Boge

I bakgrunden syns Boge kyrka som har siffra 37 i kategorin Medeltida kyrkor. Den gången för två år sedan var vi på väg hem från Slite och gjorde en kort avstickare till kyrkan. Nu tänkte vi premiäråka den mindre vägen mellan väg 147 och 148. Hela fyra stopp ämnade vi stanna till vid, på den under en mil ”långa sträckan”.
Det var som att komma in i en ny värld när vi rattade ner mot parkeringen. Under de cirka tvåhundrafemtio meterna mot målet gick vi ner i varv och tog in behagliga intryck.

På medeltiden var det gott om olika slags kvarnar på Gotland. Vid mitten av 1600-talet fanns det 134 förtecknade kvarnar på ön, hundratalet var vattenkvarnar. Av väderkvarnarna fanns de flesta på Sudret. (längst ner på ön) Men i samband med myrdikningarna under 1800-talet försvann den viktiga ingrediensen, som stavas V-A-T-T-E-N.

Nu finns det endast två vattenkvarnar kvar på Gotland som är brukbara. Aner vattenkvarn vid Boge, som byggdes i slutet av 1800-talet, är en av dem. Kvarnen byggdes i resvirke och bulteknik. Den har faltak och är två våningar hög.
En guldstjärna till hembygdsföreningen ❤ vars insatser räddade kvar kvarnen, dammarna och vallarna vid Aner. Om vattentillgången är tillräcklig i dammen brukas kvarnen vid två tillfällen om året.

Hjulet som driver kvarnen är ungefär 6 meter i diameter. En tjusig koppling, av en slump, till hästkrafter. 😉

Vad trevligt att dörren var öppen till detta museum. Välkommen in kära bloggbesökare.

I kvarnhuset finns dubbla kvarnstenspar.

Jag stod en stund och försökte tänka mig in hur det skulle varit att besöka kvarnen under dess ”glansdagar”. Insåg att ljudet säkert hördes långt innan kvarnen syntes. Jag hade därefter antagligen noterat bruset av strömmen. När jag öppnat dörren borde bullret varit rent öronbedövande. Gick det att föra en dialog? Såg man något genom den vita dimman? Hur var det att ta sig uppför trappan? Här någonstans började jag tänka på en scen från svartvita Kullamannen och steg för steg började ett bokmanus ta form i min halländska hjärna. Eller snarare en scen till ett manus, som ligger och vilar i en malpåse. Fortsättningen till Mina fotsteg i ditt hjärta. För jag hade flera hemliga skäl till att jag ville bo på Gotland. 😉
(Inga fler kommentarer om ämnet)

Numera är platsen privat. Vilken ynnest det är att vi 2021 har möjlighet att få ta del av historien. Få en inblick i vardagen förr. Då de flesta gårdarna var självhushåll och det ofta fanns en kvarn på tomten, där det maldes under vår och höst. Om vattenflödet samarbetade med människorna.

De här två söta hästarna var säkert mer nyfikna på vårt fika än oss. Jag ger högsta poäng till fikaplatsen, när det gäller väder, vyer, godsaker och sällskap. Just nu hade jag inte velat sitta där. För det regnar i Visby idag.

Först till kvarn

I mitten står det som finns kvar av en av Visbys kända gamla kvarnar. På Gotland har det funnits kvarnar i många hundra år. Den första som nämndes var år 1499.
När Bingers kvarn uppfördes på artonhundratalet var den en modernitet. Den var större än de tidigare kvarnarna på ön, hade ett tvärställt vindhjul för automatisk inställning av vindriktning. Det måste ha varit lyxigt att den hade reglerbara träribbor som kunde reglera vindfånget, med den stora fördelen att de slapp stanna kvarnen.

Vi har här på bloggen tidigare skrivit om kvarnen Högan, som byggdes om till ett diskotek, som lucianatten 1976 brann ner helt. Även Bingers kvarn var på 1900-talet ett diskotek.

Bingers kvarn var länge en av Visbys kända silhuetter. Den var Gotlands största och bäst bevarade kvarnbyggnad ända in på 1980-talet. Sista åren var den enbart förråd och magasin.

Första gången som Bingers kvarn brann ner till grunden var 1896. Inget gick då att göra för att förhindra det. Brandkåren kunde bara bevaka grannhusen. Men det gick att utläsa i den mikrofilmade tidningen att de hann sätta de små i säkerhet och fick ut en del husgeråd och möbler.
En kall januarisöndag 1983 blev det en sorglig repris i den uppbyggda kvarnen, när det uppstod en explosionsartad brand. Brandkåren var på plats, bara ett par minuter senare. Brandmännen försökte rädda tornet. Men när rökgaser som var instängda i tornet blandades med syre uppstod rökgasexplosioner. På ett par timmar rasade allt och dagen efter branden återstod endast murar och skorstensstockar. Hoppas alla tvåfotade har rent mjöl i fickorna. 😉
Under de närmaste åren fanns bara en ruin kvar. Det fanns flera höga och låga planer. Allt från att riva ruinen till att göra hotell av huset. Det sistnämnda fick strykas på grund av buller från flygplatsen.
Som du förstått byggdes huset upp igen. Dock lite mer vingklippt. Men fortfarande går det att göra klipp. Jag har köpt fina gympaskor, jacka och annat på Intersport till bra priser. Därför bloggrubriken med dubbelsyftning. Hängde du läsare med? Eller tycker du jag maler för mycket? 😉

S:t Olofsholm


Här hade vi precis parkerat på udden S:t Olofsholm på nordöstra Gotland i Hellvi socken. För länge sedan hette udden Akergarn. Sedan kom den norske kungen Olav Haraldsson på besök 1029. Enligt en sägen kristnade han gotlänningarna.

Nu gick vi uppför backen. Men när Carl var här 1741 red han på en häst.

Väderkvarnen är från 1600-talet och användes i perioder av traktens bönder. Under början av 1900-talet bodde arbetare från kalkstensbrottet i kvarnen. Femtio år senare var det ett helt annat läge i vårt land. Under andra världskriget fick kvarnen funktionen som en utkik efter tyska flygplan. Då fäste militären ett spaningstorn utanpå kvarnen. Ungefär som en balkonglåda.

Slitaget slog till och länge stod väderkvarnen vinglös. Ett efter ett hade vingarna förfallit och trillat av. Men under hösten 2011 blev den med vingar igen. 🙂

Gotlands första kyrka, ett kapell av trä lät Olav Haraldsson bygga på denna högt placerade plats. Kyrkan fick namnet S:t Olafs kyrka. På 1200-talet ersattes den av en stenkyrka.

I denna magasinbyggnad finns rester av kyrkan inbyggda.

Du kan också se att det i marken framför magasinet finns synliga spår av den gamla kyrkan.

Vilken vy det är häruppe. Till höger syns Slite med sina lite mindre snygga byggnader. Men den bilden behöver du inte se här. 😊 Istället valde vi som avslutningsbild ön Ytterholmen. På den ön sägs tobisgrisslor häcka. Nästa gång vi utforskar S:t Olofsholm kommer vi att vandra ner mot havet och hälsa på raukarna i vattnet. Vid klart väder ska det vara möjligt att se undervattensraukar. Det låter stenkul. 😉

 

Lummelunda


Det var soligt söder ut från Visby – men ”den lilla blå” rattade jag istället mot norr, där himlen var mörk. Snart kom de första snöflingorna. Precis som jag dystert förutspått.
”Det ser ut som om det snabbt drar vidare”, sa Solveig uppmuntrande.

Vi väntade in ögonblicket och styrkte oss med hett termoskaffe och gott fikabröd från Konditori Norrgatt.
”Min skatt” fick såklart rätt. Men det var kyligt när vi kom ut från bilen på den öde parkeringen nedanför Lummelunds Bruk. Vårt mål var att gå naturstigen och hitta naturgodis på marken. (Se skylten)

Däruppe såg vi Kvarnhjulet som inte öppnat för säsongen.

Vid lilla vattenfallet i Lummelundaån var det bara att ge upp. Det var nästan ett under att vi inte ramlade i leran. Ingen säker mark fanns att gå på i skogen. Systemkameran levde farligt. Naturstigen får vi återvända till senare under året. Vi har ett stort skäl att göra det. Skälet är den sällsynta orkidén Stor Skogslilja.

När vi återvänder ska vi även gå in här och titta på det största kvarnhjulet av trä i norra Europa och allt annat fint och intressant, som jag såg under fönster shoppandet.

Rosenbusken har kommit långt.

Det mäktiga ljudet hördes på långt håll.
Jag stod där vid räcket och tog in historien. Vilken resurs och kraftkälla som har utnyttjats sedan minst medeltiden. På järnbrukstiden under 1600-talets senare hälft fanns det hela fem vattenhjul på den lilla sträckan mellan Lummelundagrottans mynning och havet. Malmen till järnbruks-hanteringen togs från Utö i Stockholms skärgård och fraktades med segelfartyg.

Vi vände och gick på asfalten mot genomfartsleden och när vi kom runt hörnet kändes det som den annalkande våren 2020 välkomnade oss. Den gula lampan värmde och ingen kylig vind kom åt. Livet var så enkelt och härligt. Långt från de dystra rapporter som vi matats med under veckan. Vi behövde ta paus från allt negativt. Jag tror vi alla behöver göra det ibland. Ta förnuftspauser. Komma ut i friska luften och naturen och tacka livet på det personliga sätt som vi trivs bäst med. Där vi äger våra egna tankar. Långt från allt brus. Eller väldigt nära hälsosamt brus. Mitt älskade hav.
När vi närmade oss havet hade vädret på nytt ändrat temperament. Jag överlät gärna kameran till Solveig och behöll mina vantar på…

Dessutom hade jag en vuxen aktivitet att … 😉

Hepatica nobilis heter blåsippa på fint språk. Inte visste jag att det är myror som sköter spridningen. Jodå. Sipporna använder de flitiga sexfotade insekterna för att sprida sig, med hjälp av att locka myrorna med oljerika frön.
Häftigt med vita blåsippor. I kylan var de tyvärr inte utslagna. Tidigare trodde man att PH-värdet i marken avgjorde nyansen/färgen. Så är det inte. Men det stora flertalet är blå som sitt fina tilltalsnamn. Jag älskar blåsippor. Är inte så bortskämd med dem. Därför är de fortfarande exotiska till skillnad från vitsippan som var vanlig i Halland där jag växte upp.

Ibland är det svårt att bestämma sig. Ska jag följa med bilen eller ta strandvägen tillbaka till Visby?
”Du får välja helt själv”, sa någon med bilnycklarna i handen.
Om det dröjer ett tag med nästa inlägg vet du läsare vad jag valde, helt själv. 😉

Hundlausar – det stämde inte alls


Alla som sett programmet ”Så mycket bättre” har sett dessa tre väderkvarnar i vinjetten. De har också förekommit i tv-serien ”Skuggornas hus”.

Jag var inte helt ensam. Tvåbenta tog kort på fyrbenta och jag höll mig en bit bakom. Ville inte bli ö-känd som en pratkvarn.  😉

Som alltid vill jag komma in. Se hur det ser ut. Stilla min medfödda nyfikenhet.

Här är en till som är ”nyfiken runt hörnet”.

Dessa berömda kvarnar var i bruk fram till 1950-talet. Nu förvaltas de av Gotlands hembygdsförbund som också restaurerat dem.
Just namnet Hundlausar är ett riktigt gammalt namn. Det hör antagligen ihop med att det nästan alltid blåser så mycket att det inte ens går att släppa en hund lös. (lausar=lös) Men när jag gick där blåste det nästan inget alls. Så jag kunde släppa både hundar och hästar fria. 😉

Då återstår det bara för mig att hoppa upp och rida iväg in i solnedgången:
”I´m a poor lonesome cowboy and a long way from home.”

Ps.
Minns du den ständiga slutrutan i Lucky Lukes äventyrsserieböcker? Jag älskade mannen som sköt snabbare än sin egen skugga. En serie som håller även för vuxna läsare. Tror jag ska läsa om dem till hösten.

Fyra blev tre

Nästan varje gång som jag åkt den branta Gutevägen förbi Hällarna i södra Visby har jag varit sugen på att gå en promenad där ovanför klinten. Men den stora parkeringen har varit avstängd av någon anledning.

Nu var ”betongklumparna” borta och vi parkerade som enda bil. När vi kom tillbaka såg vi att det kostade pengar, men vi såg ingen parkeringsautomat.
Någonstans har jag läst om detta gamla hus. Minns inte var. Skulle varit intressant att veta dess historia.

Tur att ingen färja lagt till nyss. Då kan det nämligen vara en bilkaravan som genar och som ska in till Visby.
Jag gillar kvarnar, men tänker med medkänsla tillbaka på det tunga och slitsamma jobb som mjölnarna hade.
Detta är Kärringen. Den, liksom de andra två kvarnarna under vår promenad på området, är från 1800-talet.

Självklart blir jag sugen på att se vad som finns bakom dörren. Samtidigt inte. Efter att ha läst ett reportage om en ”inventerare” som var inne i en av de tre kvarnarna för några år sedan har mitt intresse milt sagt avtagit markant.

Intressant att jämföra olika typer av vingar.

Inte långt ifrån Kärringen står Lågan.

Ser du att Lågans vingar inte ser likadana ut?

Jag kan inte tyda årtalet. Kan du? Solveig antydde att jag inte på några villkor fick klättra upp och kolla. Jag blev inte klok på om hon var rädd om mig eller kvarnen. 😉

En lockande stig mot utsikten från klinten. Otroligt mysigt med vårframstegen i växtligheten. ❤

Det var soligt, men kyligt denna dag. En mindre blåsig dag skulle det vara trevligt att sitta och spana en stund över havet. Kanske finns det då en stor färja i blickfånget. Till vänster ser man till Högklint, till höger finns hamnbassängen. Om du har knivskarp syn kan du ana fastlandet. Om du inte ser Västervik behöver du inte boka synundersökning.  😉

Till slut vände vi. Om du tittar noga ser du tre kvarnar på fotot (en utan vingar). Från havet måste det vara tilltalande att se trion som vackra riktmärken mot södra Visby. ”Nu är vi hemma”, säger kanske öborna som besökt fastlandet.

På andra sidan Gutevägen gick vi vidare till Plågan. Vingarna är nermonterade av skälet rasrisk. Trist med människor som inte fick tillräckligt med kritor och block när de var små. Detta klottrande fick mig att avstå från att fotografera intressanta detaljer. Sorgligt också att läsa om att kvarnarna förfaller sedan länge. Takpapp och brädor lossnar. Byggnaderna är gröna av mossa. Pengar, pengar, pengar… Ibland önskar jag att de använts på ett annat sätt än vad som ibland görs.

Extra ord för den historiskt intresserade:
På tal om min månadstävling. Svaret var kvarnen Högan som låg en bit från Lågan på Hällarna.
Högans sista mjölnare var A J Petterson som köpte kvarnen 1931 och gav upp verksamheten strax efter andra världskrigets utbrott. Därefter stod kvarnen tom ett tag innan den blev ett kafé i slutet av femtiotalet. 1966 blev Högan en mycket populär ”Diskokvarn”. Åtskilliga svenska trubadurer har uppträtt på bottenvåningens livescen. En trappa upp låg discot. På nästa våning fanns en pub och allra högst upp ett Hångelrum. Vilken våning hade du helst besökt? Börjat nerifrån och fortsatt upp? Sedan avslutat med att ta en vinge ner? 😉
Grannarna till Diskokvarnen var inte lika förtjusta. Vilket är förståeligt. Byggnaden låg nära ett villakvarter.
Lucianatten 1976 märkte någon att det brann i en markis. De 25 brandmännen insåg snabbt att kvarnen inte gick att rädda. Den fick brinna ner till grunden. De fick istället se till att elden inte spred sig. Sju år senare brann det i en annan Visbykvarn.
Personligen undrar jag om det fortfarande, 43 år senare, finns någon i livet som inte har rent mjöl i påsen.