Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
1856 byggdes en dubbel kalkugn, som skulle eldas med stenkol och torv. Två senare sökte redaktören för Gotlands tidning, Wilhelm Byström, patent. Ugnen uppfördes i ett enda exemplar.
Delägaren är ett känt namn som säkert många känner till. Mannen som som gett namn åt Berwaldhallen, Sveriges Radios symfoniorkesters konserthall i Stockholm. Jag syftar såklart på disponenten, kompositören och violinisten Franz A Berwald.
Platsen i naturreservatet Galgberget döptes till Wisbybergs kalkbruk. Bloggrubriken är avslöjande. För konstruktionen var inte lyckosam. Redan 1861 var företaget ute till försäljning.
Det står på I-tavlan att informationen om både företaget och platsen är sparsam. Det som är sant är att marken 1885 köptes in av Visby lasarett. På bilder från 1890-talet går att se att kalkugnen låg i ruin. Troligtvis var det likadant redan när marken bytte ägare.
Efter att Solveig tagit sig in i ett djupt snår och försvunnit ett bra tag, var jag rädd för att jag blivit ”kalkling”. Hon hade tydligen hittat en möjlighet att ta sig in från baksidan.
Jag var tacksam för att hon dök upp innan det började skymma och att kamerautrustningen var intakt. 😉
Vi insåg att framför oss låg en tuff uppgift. På två hjul och låg växel ämnade vi ta oss uppför ”berget”. Det gick betydligt lättare än Lotsbacken i Slite.
Jag vet inte exakt hur många hus som finns i Bungenäs, men 25-30 familjer lär bo här på sommaren. Husstilen är mycket speciell och byggnationerna sker i i ett behagligt tempo. Fem hus är gjorda i befintliga bunkrar och två hus i gamla militärbaracker. En glasdörr leder exempelvis in i underjorden. Jag tittade just nu på bilder på nätet. Ser häftigt ut. Allt passar otroligt bra in i sammanhanget och platsens historia & natur.
Ett morgondis låg över ön Bungeör med sin fyr.
Det var behagligt varmt för en stunds fika med vacker vy.
Nu var vi inte längre ensamma. Jag vågade inte fråga om det fanns plats längst fram. 😉
Från början försökte jag komma ihåg hur vi cyklat. Så vi skulle hitta tillbaks. Behövdes inte, insåg jag när vi nådde denna trevägsskylt. De rostiga gamla härliga skyltarna fyllde sin funktion på flera sätt.
Det tredje inlägget ska visa upp det som en gång i tiden var Gotlands största kalkbrott. Undra vad som hände med de upp till 200 anställda, när brytningen lades ner 1963? Resten av bilderna kommer i ett svep. Ibland kan du skymta byggnader från de två tidigare inläggen om Bungenäs.
Underbart att cykla omkring mitt i Gotlands historia. Nu återstod det att ta sig upp med cyklarna. Vårt mål var att hitta något mysigt ställe att fika på. Helst med utsikt över havet.
Ända sedan medeltiden har det brutits och bränts kalk på Gotland. Från början bröt varje gård kalk efter behov. Under 1600-talet förvandlade rika köpmän och borgare kalkbränningen på ön till en mycket stor lönsam industri.
De mäktiga kalkpatronerna håvade in otroligt med pengar på sina ugnar. Men tänk dig in hur en arbetsvecka för de som gjorde grovjobbet var på den tuffa tiden. Vilken medelålder hade stackarna? Carl von Linné skrev efter sitt besök vid ett kalkbrott 1741 följande: …luften i huset är fullare med kringflygande kalkpartiklarän någon kvarn av mjöldoft. Dessa kalkpartiklar lägger sig på arbetsfolkets läppar så att de därav är fulla av utslag och hudlösa.
Kalkhanteringen i Bläse startade i slutet av 1800-talet. Produktionen pågick fram till 1945. Under andra världskriget var kolbristen stor. Som mest jobbade här 140 man. Ett helt samhälle växte fram kring bruket bestående av arbetsbostäder, disponentvilla, affär och café. Glansperioden för kalkbruket i Bläse var på 1920- och 1930-talet.
Sedan 2015 finns vid strandkanten konstverket PORT MOT HAVET av Gösta Wallmark. Detta har vi sett flera gånger på instagram och på foton i böcker & broschyrer. Stenkul att äntligen få se det på riktigt.
Här ser du den stora ”pulkabacken” av mordmassor och halvbränd kalksten.
Bläse kalkmuseum är öppet på sommaren. Här kan du få följa kalkens väg från sten till kalk och få veta hur arbetarna levde. De belyser även kvinnoperspektivet i Gotlands kalkindustrihistoria. Georg Moberg var en av arbetarna. På sin ringa fritid snidade han träfigurer som finns utställda på museet. Under sina sista levnadsår blev han erkänd som konstnär. Sådan fakta gör mig varm i ❤
Järnvägssträckan till brottet är återställd och det har gått ett Stentåg tur och retur för turister fram till 2019. Förra året var turerna inställda. Jag vet inte hur det varit i år. Vi såg inget tåg under vårt tidiga morgonbesök i trakten.
Kalken användes inte bara på Gotland. Mycket av kalken exporterades till platser runt hela Östersjön. Därför var det givetvis viktigt att kalkbrotten låg nära en bra hamn.
Äntligen guppade ”Den lilla blå” iväg till det mytomtalade turkosfärgade vattnet i det vattenfyllda kalkbrottet Blå lagunen. ”Det var på tiden”, nämnde någon av de fyra ungdomarna som besökte oss förra veckan. För två av dem är det en badfavorit. För det andra paret var det premiär.
Under vårt timslånga besök tyckte vi färgen var mest blå, med inslag av grönt. Duon som satt på andra sidan njöt av den uppåtgående solen och säkert av sällskapet. För de satt kvar när vi återkom.
Jag lovar. Fotografen har inte så lång näsa. Men det blev ett coolt foto.
Själv njöt jag från ”torrt avstånd” av den tidiga promenaden. Parkeringen sväljer ungefär 200 bilar. Men nu stod där husbilar. En del personer började sätta ut frukostbord på första parkett. Andra satt på stolar och betraktade omgivningen. Om ett par timmar skulle scenen varit annorlunda. Under högsäsong tar en idrottsförening betalt för att parkera. Oftast får de stänga grinden vid stora vägen när det inte finns några fler platser kvar. Längs ”stora vägen” finns det numera förbudsskyltar mot att parkera. Kaos är ett svenskt ord på fyra bokstäver. Eller är det svenskt? 😉
Sådant kaos behövde vi inte tänka på igår. För jag hade ”nollat” avståndsmätaren exakt klockan 05:26. Innan vi nådde Blå lagunen hade vi redan besökt tre platser och njutit av en medhavd frukost vid Stenkusten. Sämre vy gick att ha. Vi tänkte inte ens på att ta upp kameran och föreviga ögonblicket. Fast det var första gången som vi befann oss på Stenkusten. Nästa gång ska cyklarna med bakom bilen. De behövs sista milen. Jag överdriver inte. Jag är säker på att den milen går minst dubbelt så fort på två hjul. Då går det att lätt rulla mellan groparna. Igår var dessutom flera av de stora groparna vattenfyllda. Det måste ha regnat rejält under natten.
Det finns en liten strandremsa som jag gissar att de mitt på dagen får ”slåss” om. Vi kände på det klara vattnet som kändes behagligt. Det här är ingen badplats för barn som inte är simkunniga eller för vuxna som vill ha kontakt med havsbotten. Undra hur många meter ner det är på det djupaste stället? Om det råder algblomning eller blåser kallt måste detta vara en idealisk plats för bad.
Vi befann oss samtidigt i ett av Gotlands många fina naturreservat. Vår tanke från början var att gå runt den turkost glittrande ”pölen”. Men den starka uppåtgående solen fick oss att inse att det inte hade blivit några godkända bilder därifrån. När vi vände hade vi längre väg tillbaka. Då var det perfekt för att stanna till och ta några detaljbilder från kalkklipporna. Här är en kvartett av dem. Den nedersta gav oss en tidig glimt av hösten. Vilken tur att vi på Gotland har ”Den femte årstiden” att först se fram emot. Egentligen upplever jag och Solveig det underbara lugnet nästan vid varje tillfälle, som vi åker iväg extra tidigt på dygnet. Dofterna, djuren, ljuset när dagen gryr. Vi kör lite långsammare. Stressnivån i trafiken sover fortfarande ruset av sig. Till och med tankarna upplevs klarare på sitt sätt. Allt känns möjligt. Vi är djupt tacksamma för det gedigna smörgåsbord som öjn Gotland levererar – året om. Jag hade hoppats att 100 % av våra ”ögäster” respekterade ”naturreglerna”, som gör det möjligt för kommande generationer att få uppleva allt vackert. Vissa ”sår” tar otroligt många år för att ”läka”. Det gör mig lite dyster till mods.
Gotlanduppochner önskar dig bloggbesökare en fin fortsättning på augusti. ❤ Själv svarar jag med en kommentar på eventuella kommentarer. Tiden räcker inte riktigt till längre.
Ända sedan medeltiden har det brutits kalk på Gotland. I takt med att stordriften tog över lades flera mindre ner under 1950- och 1960-talet. Smart nog fylldes kalkbrotten med vatten och det blev till små minisjöar med turkost vatten och både alg- och manettfritt.
Denna gamla kalkbyggnad går det att simma in i. Platsen heter Smöjen och ligger söder om vår favoritplats Kyllaj.
För att nå målet kan det vara smart att ta sikte på de resliga vindkraftverken. Du kan inte räkna med att ha täckning på mobilen och du kommer inte att hinna räkna alla gropar under bilen. 😉 Däremot verkar det som det inte talas med stora BOKSTÄVER om kalkbrottsplatserna. Få är av förståeliga skäl icke intresserade av ett lämmeltåg med bilar i den ömtåliga terrängen. Jag upplevde en mix av två Robban Broberglåtar. Först på ditvägen tänkte jag på Huppegupptäcksfärd. Någon timme senare, när vi av en slump hamnade fel på en rak och jämn grusväg, gled mina tankar över till en ”motsatslåt” till Robbans fina klassiker Målet är ingenting – vägen är allt. För vi ansåg att målet var allt.
Vi uppskattade synen av de vackra speglingarna i vattnet. Jag kan förstå att många älskar att simma här. Min medkänsla för alla män som slet här förr, satt med vördnad på min vänstra axel. Det de nyfikna badarna bör tänka på är att Smöjen är ett före detta militärt skjutfält. Jag läste att en dykare skrev att han hittat granater på botten av det stora brottet. ”De jag sett har varit detonerade, men man ska vara försiktig i alla fall.” Lika farliga är inte de snokar som lär finnas här. Men jag hade inte velat ha dem till ”simkompisar”. För jag föredrar mycket hellre en leksugen delfin. 🙂
Personer med husbil missar sällan godbitarna för en hellyckad logi med havsutsikt. ”Den lilla blå” blev extra glad över att det fanns en till ”vanlig” bil på området, som lyckats ”hoppa” hit. Vilken tur vi hade som slapp fordonsmöte på ditvägen från Kyllaj. Däremot var jag inte lika glad över att vi missade ett planerat stopp. På tillbakavägen tänkte jag mig våga på att testa en slags lutande väg. Då råkade vi, som jag skrev om ovan, istället hamna på en bättre väg.
Denna tidiga morgon vandrade vi med kurrande magar tillbaks till bilen. Efter att ha hämtat ut sittunderlag och frukost, gick vi ner till havet och fick uppleva en mysstund. Sämre går det definitivt att ha. ❤
Den här gången handlar det om ett före detta aktivt kalkbrott. Om du tycker det är alldeles för trångt på badplatserna i Visby skulle du kunna prova ett bad i Follingbo kalkbrott. Ta i så fall väg 143 mot Roma. Sväng vänster mot Svaidestugan. Kör in på tredje grusvägen till höger. När vi var där var bommen öppen.
Det går att hoppa ner i vattnet från kalkbrottets kanter, men det är även möjligt att vada i.
Maxdjupet ligger på 10 meter. Vilket är djupt för kalkbrott. Jag läste på en sajt av vattentemperaturen 19 grader, i mitten av augusti. 20 grader brukar vara min smärtgräns. 😉
Det bör tilläggas att det är en plats som går utmärkt att bada i. Däremot bör man vara en person med ”rätt” utrustning och stor erfarenhet för att dyka ner mot botten. Sikten ska vara rejält usel nära väggar eller botten. Orsaken är att där finns ett tjockt lager av sörja överallt och framför allt en massa skrot.
En halvö som gjord för att cykla ut till och njuta en stund.
Det finns en hel de kräftor i vattnet. Några har sett fiskar. En person berättar om en snok. Själva tyckte vi att det räckte så bra med att promenera och snoka försiktigt runt kalkbrottet. Spännande att tänka på historiens vingslag. Tänk vad arbetarna slet här.
Vi stannade till vid parkeringen och rastplatsen, med utsikt ner till Cementas kalkbrott i Slite. Här står några föremål utställda så vi får en första inblick i t.ex. den imponerade storleken på däcken som rullar omkring i kalkbrottet. Vi kände oss rätt små framför dem.
Kalkstenen bryts genom sprängning. Det är kanske bäst att inte hälla upp det heta kaffet ända upp till kanten på koppen. 😉
Det finns ett par större ”hål” i stängslet, medvetet för fotograferingsmöjligheter.
Undra hur många hus på fastlandet och på öjn som är byggda av cement från Slite kalkbrott? Cementet används även till exempelvis brobyggen.
Slitefabriken ligger strax intill havet. Gotlanduppochner kommer att visa upp den vid ett senare tillfälle.
Det här var starten för kategori nummer 52. En hel kortlek har vi fått ihop sedan starten 1 januari 2019. Nästa inlägg kommer att stanna kvar i den nya kategorin. Till dess kan du som är ny besökare se efter om någon av de andra kategorierna kan intressera dig. 🙂