Juni, juli, augusti

I söndags morse var det dags att fylla på tanken i ”Den lilla blå”. För vi vågar inte köra iväg långt bort på okänd mark när mätaren visar endast två ”sockerbitar” kvar. Efter tankningen fortsatte vi ner ett steg till. Vilken ovanlig syn. Blir lika förvånad varje säsong, vid den här tidpunkten på året.
Vi kunde plötsligt välja vilken parkeringsplats som helst utanför ringmuren. I vanliga fall cyklar vi ner till ”centrum” om vi inte ska hämta/köpa något stort. För på sommaren är inget som vanligt i Visby. Då kan det till och med vara svårt att hitta en plats för bilen bland alla hundratals p-platser utanför köpcentret. Samtidigt som det gäller att ha full koll på allt rörligt & rörigt mellan bilarna.

Det kändes nästan för ödsligt när vi närmade oss Österport. Skulle jag fått bestämma skulle det vara ”lagom” varje dag. Men nu var vi såklart extra tidiga.

”Jag sitter här en stund och blundar men jag ser ändå.”

”Jag räknar varje sjunde våg och…”

”Svävar i en guldträdgård.”

”Jag har suttit här ett tag. Sommarnatt blev sommardag.”
”För hela året har jag väntat på Juni, juli, augusti. För vindarna är varma då.”

”Gud var god när du blev till.”

Vi tog en sista titt mot domkyrkans torn innan vi tog oss an Smittens backe åt ”fel håll”. Men med en sommar med Sofia och härliga turer på öjn har mina ben blivit starka.

Fotnot:
Tack Per Gessle och Gyllene Tider för alla klassiker och minnen genom åren. ❤ Men mitt första minne i baksätet på en Opel Manta var inte av det ljusa slaget. Kassetten som Per skickat till HP spolades hela tiden tillbaka.
”Kom igen nu för sjutton Kove. Vi har bokat tennistid klockan två i Aletältet.”
”Det är lugnt. Bara lyssna en gång till.”
Snart kunde jag varje rad i ”Billy”, ”När alla vännerna gått hem” och de andra 2-3 låtarna. Bredvid föraren satt min lugne kompis och klasskamrat Staffan, som sedan bodde i kollektivet på Magnus Stenbocks väg. Alla dessa minnen…

Allt har sin tid

Stockros – Alcea rosea – Hollyhock. Vi minns dem från våra år i Ystad där de blommade lika vackert som de gör här i Visby. Då hade vi även våra egna vid husväggen. Nu nöjer vi oss med att beundra de som växer lite här och där längs väggar och plank.

Bosse och jag tog cyklarna ner till muren en solig eftermiddag. Eftersom vi var mitt i juli var vi inte ensamma om idén att ströva omkring i staden. Det gällde att vara snabb med kameran för att hinna knäppa kort utan alltför många personer. Fast när någon kommer springande runt knuten så lyckas de förstås att komma med på bild.

Stockrosor vill stå i full sol, i väldränerad jord och gärna vindskyddade (jag har förstås googlat). Längs med gatorna i Visby lär det väl bara vara det första kriteriet som slår in. Igår blåste det rejält här i Visby. men förhoppningsvis var det lugnare innanför muren och skyddat av väggar och plank. Det där med väldränerad jord får väl Visbys stockrosor klara sig utan. Man kan inte få allt här i livet. De växer ju i en av världens vackraste städer!
På wexthuset.com läser jag att tricket är att stockrosor är tvååriga. Det första året etablerar de sig med en livskraftig pålrot. Året därpå blommar de.

Alla pollinerare har fullt upp, för blommorna är många. Stockrosor älskas av pollinerare!

Det är svårt att hitta en enda favorit. Det är inte bara själva grundfärgen man får titta på utan också hur blomman ser ut in mot mitten.

Vi vandrar vidare… Den här gatan hade inte turisterna upptäckt just när vi var där.

Det här var en speciell variant som stack ut från de andra. Jag har inte lyckats hitta dess namn trots många sökningar.

Ibland behövs det inga ord. Därför avslutar jag mitt inlägg med några andra färgvarianter. Allting har sin tid! Just nu är det stockrosornas och turisternas tid i Visby. Till hösten infinner sig lugnet igen. Det är det som är fördelen med att bo på Gotland året runt.

Inte bara rosor…

Det är inte bara rosor som blommar innanför muren. Vid vår senaste morgonpromenad hade jag med mig mitt macro för att titta lite närmare på en och annan blomma. Cikorian blev ett självklart val. Den sticker upp lite här och var på Gotland, i vägkanter såväl som i kullerstenskanter.

Jag har en speciell känsla för cikoria, alltsedan vi hade vårt kaffekoppsmuseum, på Bjärehalvön. Eftersom cikorians rötter rostades och användes för att tillverka kaffesurrogat under andra världskriget kändes det som att cikoria hörde ihop med ett kaffekoppsmuseum. Därför sådde jag frön på framsidan av huset. De flesta fröna grodde och sedan trivdes cikorian nästan lite för bra när de bredde ut sig i rabatten…

Cikorian kallas även vägvårda eftersom den ofta växer vid vägkanter. Här på Gotland stämmer det kan jag intyga. Tilläggas kan att vägkanter på Gotland speglar årstiderna och att de oftast är mycket vackra, oavsett vilket tid på året som man är ute och åker.

Den här skönheten hittade jag på Kyrkberget. Fick ta min app till hjälp – Malva sylvestris – Rödmalva – tycks det vara.

Och det här då? Ja, appen gjorde en del försök att lura mig först, men till sist fick jag fram att det är en Väddklint. Tycker att namnet ”Morgonrufs” skulle kunna vara ett alternativt namn. Gillar verkligen dess mönster.

Tanken är att vi ska återvända till innerstaden inom de närmsta dagarna och fotografera fler stockrosor, men kunde inte låta bli att ta med ett par bilder redan idag. Igår regnade det så nu hoppas jag att allt som blommar fått lite ny energi.

Text och foto: Solveig Lidén

Morning has broken

Morning has broken like the first morning.
Vi parkerade cyklarna på Kyrkberget tidigt på måndagsmorgonen. Redan nu kom det personer från olika håll som var på väg mot Almedalen. Flera hade någon dryck i handen eftersom det var en varm morgon. De tog Kyrktrappan ner. Säkert förväntansfulla på programmet som väntade och som tur var helt oväntade om det sorgliga som skulle hända tre dagar senare… ❤

Blackbird has spoken like the first bird. Praise for the singing. Praise for the morning.

Själva tog vi Övre Finngränd ner. Jag gillar det här huset.

Efter att ha fortsatt Nedre Finngränd ner strosade vi omkring i sommarmiljön en stund innan vi tog Kyrktrappan tillbaka.

Like the first dew fall on the first grass. Praise for the sweetness of the wet garden.

Det är en skön känsla att röra sig uppe vid Norderklint. En skön mix av det ögat vet att det ska få se och ändå en stor dos av något nytt på fronten. Havet har olika temperament och ”gäster”. Vad upplever de först när de börjar nalkas öjn? Kan de smälta alla vackra intryck? Eller drar de lott om vem som ska köra iland bilen med husvagnen på släp? 😉

Mine is the sunlight. Mine is the morning. Born of the one light Eden saw play. Praise with elation, praise every morning. God´s recreation of the first morning.

Vi insåg att vi måste återkomma hit för att beskåda och ta kort på de ståtliga stockrosorna som ännu var i knopp.

Morning has broken like the first morning.

Fotnot:
Tusen tack till Eleanor Farjeon, som skrev texten, och till Cat Stevens som spelade in en version, en klassiker som aldrig blev en dagslända. ❤

Rosornas ö; del 4

Gotland har många smeknamn. Ett av dem är ”Rosornas ö”. Visby är verkligen rosornas stad så här års och det är njutbart att få cykla omkring i staden en tidig morgon.

Rosor är inte bara vackra att se på. Att få stoppa ner näsan i en ros och dra in ett djupt andetag överträffar, skulle jag vilja påstå, alla tillverkade parfymer.

Eftersom vi hade var sin kamera den här morgonen blev det bilder både på långt håll och nära. Bosse tog den här bilden som blev min favoritbild.

Visst är det fantastiskt att rosenbuskarna kan växa mitt bland kullerstenarna. Här är det inte tal om någon speciell rosjord. De måste verkligen ha sina rötter på djupet.

Den här färgen gillar jag. Glömde att ta reda på hur den doftade…

Visby är en fantastisk stad, året om. Just nu är den vackrare än någonsin med alla sina rosor.

Den Kubiska Stenen

Solveig hade sett en fin bild på gul Magnolia på Instagram. Hon visade fotot för mig och vi båda kom fram till att det borde vara ruinen S:t Nicolai i bakgrunden.
Vilken tur vi har som bor i en mycket sevärd medeltidsstad, där det inte gör så mycket om det vi letar efter istället byts ut mot något annat intressant. Därför hamnar dagens blogginlägg i kategorien KONST. Kategorin INNANFÖR RINGMUREN I VISBY stämde dock fortfarande.

Blocket med vikten 2,7 ton har genom en specialkonstruktion placerats på sin spets. Häftigt. Jag skulle inte vilja ha den på några oskyldiga tår. 😉

Från den här fina bakgården har frimurarna egen nyckel/ingång till S:t Nicolaus ruin. Därinne finns det en frimurarloge. Vid varje sammankomst inom det gotländska frimurarsamhället genomförs det någon insamling, som skall tillfalla behövande. Här på Gotland sker det uteslutande till gotländska organisationer som utför behjärtansvärt arbete. Hatten av för det.

Det kom in från havet

Helgen som var gick i regnets tecken. Vatten behövs ständigt på Gotland. Synd det inte går att ställa in så allt regn faller mellan 00:00-05:00. 🙂
Enligt min app skulle det bli sol vid tretiden på söndagen. När jag ställde mig på balkongen noterade jag att det var helt blått på himlen över havet. En stor kontrast till det mörka som fanns åt alla andra håll. Inte läge att ta en biltur in mot öns centrum.

Vi väntade en halvtimme innan vi rullade iväg. Inte hela tiden. Det blev tvärstopp i trafiken, mitt i backen ner mot färjelägret. Konstigt nog fick vi en p-plats vid bibblan. Underbart med den gula lampan, men jackorna behövdes mot den kyliga vinden. I lä njöt vi extra mycket under vår promenad, runt bland gränderna och in och ut genom de medeltida portarna.

Bäst att passa på att beskåda tulpanerna i olika färger. Den sista versen och refrängen närmar sig. Undra vad som finns att se om några veckor? Ska bli spännande att då få svaret på min egen ställda fråga.

Vackert med alla dessa färgnyanser. ❤

Det syns inte så mycket på våra bilder, men det var mycket folk i rörelse. De badade. Satt på bänkarna. Lyssnade på guider. Cyklade med skolklassen på skolresan. Spelade spel på gräsytorna vid Almedalen. Matade fåglarna i dammen. Solade sina ansikten. Pratade olika språk. Delade med sig av sina känslor. En sak som jag uppskattade starkt. Det var att se hur de olika generationerna umgicks. Ibland efter de resurser som fanns kvar till buds. Sådant gör mig varm om hjärtat. ❤

Färgsprakande Vårvibbar

Det är dags att ta er med på en runda i den fantastiska Botaniska trädgården. Det är en plats som jag aldrig tröttnar på.

Sommarsnöklocka är en gammal bekantskap som varit med förut.

Det är kungsängsliljan också. Visst är den underbar med sin rutiga färg?

Tidig fylld tulpan och Triumftulpan – två skönheter, var och en på sitt vis.

Vårlilja och Fingertandrot.

Balkansippor kan ha flera olika färger. De här båda fick min uppmärksamhet.

Ginko, det kinesiska tempelträdet är stort. Här finns små ”träd” i trädet.

Porslinstulpan. Man förstår varifrån den fått sitt namn.

Får avsluta med en, för mig, okänd lilja. Jag spanade efter den lilla gröna skylten men hittade den inte. Kanske någon av er som hängt med på turen vet vad den heter?
När jag kom så här långt på rundan insåg jag att det var dags att gå tillbaka och hämta upp Bosse som valt att sitta kvar på biblioteket och planera nya utflykter…

Namnskylt i betong

Uppe på kyrkberget ligger detta pampiga hus som är Östersjöns Författar- och Översättarcentrum.

Centret invigdes 1993 och består egentligen av tre stycken centrumbildningar på Gotland, som ska främja konstnärliga utbyten och produktionsmöjligheter för författare, konstnärer och tonsättare. Främst handlar det om personer inom de Baltiska länderna. Nere på Hamnplan finns Visby Internationella Tonsättarcentrum. Baltic Art Centre, som är inriktad på bildkonst, finns i ett hus bara en stenkast ifrån detta.

Namnskylten på väggen är modellerad i betong och bestående av grå cement och strandsand från Holmhällar. Den är konstnärligt gestaltad av skulptören och artisten Svante Gärdek, som bor i Burgsvik på södra Gotland.

Du som är novis kan se bokstäver och bilder i reliefen. Du som har extra kunskaper i bagaget kan studera baltiska tecken, både historiska och nutida.

En lycklig legend

Intrycken är många när jag vandrar mellan de gamla smala gränderna i Visby. När jag är ensam sveper de ofta iväg till förr. Både när Visby blomstrade som mest och när de lyckliga åren var förbi, under tuffa oår av olika omständigheter.

Det är omöjligt att veta exakt när en legend föds. På dess slingriga resa kan den målas om och utvecklas åt olika håll – från mun till mun.
Någon gång under 1472 hände en hemsk olycka i ett hus, i en gränd i Visby. En flicka hade öppnat ett fönster på översta våningen och sträckt sig ut för långt. Kanske såg hon något intressant därute. En söt svart katt? Med ett dödsskrik föll flickan rakt ner på kullerstenarna.
Just då befann sig fogden på Visborgs slott i gränden. Mannen rusade fram till flickstackaren. Han lyfte upp henne och bar den livlösa lilla tösen upp till modern. Efter tre timmars fruktlösa upplivningsförsök insåg hon att hennes dotter var död.

Strax därefter kom en skrivare till gränden och gick med tunga steg upp till det sorgfyllda rummet. Fler människor hade hunnit ansluta. Skrivaren uppmanade alla i rummet att anropa den saliga Katarina. Undra hur lång tid de bad? Säkert bad de både tillsammans och var och en för sig.
Du som är uppmärksam har säkert redan kopplat ihop bloggrubriken med ljuset i tunneln. För det himmelska hände. Flickan slog upp ögonen och fick livet tillbaka. Sedan vet jag inte hur lång tid som förlöpte. Däremot kan jag läsa att hon tillsammans med sin mor åkte på en tacksägelsevallfärd till Vadstena, att händelsen också nertecknades i Katarinas mirakelsamling. ❤