Färgsprakande Vårvibbar

Det är dags att ta er med på en runda i den fantastiska Botaniska trädgården. Det är en plats som jag aldrig tröttnar på.

Sommarsnöklocka är en gammal bekantskap som varit med förut.

Det är kungsängsliljan också. Visst är den underbar med sin rutiga färg?

Tidig fylld tulpan och Triumftulpan – två skönheter, var och en på sitt vis.

Vårlilja och Fingertandrot.

Balkansippor kan ha flera olika färger. De här båda fick min uppmärksamhet.

Ginko, det kinesiska tempelträdet är stort. Här finns små ”träd” i trädet.

Porslinstulpan. Man förstår varifrån den fått sitt namn.

Får avsluta med en, för mig, okänd lilja. Jag spanade efter den lilla gröna skylten men hittade den inte. Kanske någon av er som hängt med på turen vet vad den heter?
När jag kom så här långt på rundan insåg jag att det var dags att gå tillbaka och hämta upp Bosse som valt att sitta kvar på biblioteket och planera nya utflykter…

Namnskylt i betong

Uppe på kyrkberget ligger detta pampiga hus som är Östersjöns Författar- och Översättarcentrum.

Centret invigdes 1993 och består egentligen av tre stycken centrumbildningar på Gotland, som ska främja konstnärliga utbyten och produktionsmöjligheter för författare, konstnärer och tonsättare. Främst handlar det om personer inom de Baltiska länderna. Nere på Hamnplan finns Visby Internationella Tonsättarcentrum. Baltic Art Centre, som är inriktad på bildkonst, finns i ett hus bara en stenkast ifrån detta.

Namnskylten på väggen är modellerad i betong och bestående av grå cement och strandsand från Holmhällar. Den är konstnärligt gestaltad av skulptören och artisten Svante Gärdek, som bor i Burgsvik på södra Gotland.

Du som är novis kan se bokstäver och bilder i reliefen. Du som har extra kunskaper i bagaget kan studera baltiska tecken, både historiska och nutida.

En lycklig legend

Intrycken är många när jag vandrar mellan de gamla smala gränderna i Visby. När jag är ensam sveper de ofta iväg till förr. Både när Visby blomstrade som mest och när de lyckliga åren var förbi, under tuffa oår av olika omständigheter.

Det är omöjligt att veta exakt när en legend föds. På dess slingriga resa kan den målas om och utvecklas åt olika håll – från mun till mun.
Någon gång under 1472 hände en hemsk olycka i ett hus, i en gränd i Visby. En flicka hade öppnat ett fönster på översta våningen och sträckt sig ut för långt. Kanske såg hon något intressant därute. En söt svart katt? Med ett dödsskrik föll flickan rakt ner på kullerstenarna.
Just då befann sig fogden på Visborgs slott i gränden. Mannen rusade fram till flickstackaren. Han lyfte upp henne och bar den livlösa lilla tösen upp till modern. Efter tre timmars fruktlösa upplivningsförsök insåg hon att hennes dotter var död.

Strax därefter kom en skrivare till gränden och gick med tunga steg upp till det sorgfyllda rummet. Fler människor hade hunnit ansluta. Skrivaren uppmanade alla i rummet att anropa den saliga Katarina. Undra hur lång tid de bad? Säkert bad de både tillsammans och var och en för sig.
Du som är uppmärksam har säkert redan kopplat ihop bloggrubriken med ljuset i tunneln. För det himmelska hände. Flickan slog upp ögonen och fick livet tillbaka. Sedan vet jag inte hur lång tid som förlöpte. Däremot kan jag läsa att hon tillsammans med sin mor åkte på en tacksägelsevallfärd till Vadstena, att händelsen också nertecknades i Katarinas mirakelsamling. ❤

Ingen flugviktare precis

När Visbysonen Ture Johansson (1912-1998) avslutat sina studier på konstakademin i Stockholm stannade han kvar i huvudstaden. Ture bosatte sig på Fjällgatan, som traditionellt kallas för söders litterära och konstnärliga oas.
Tures kanske mest kända skulpturporträtt är ”Mäster Palm” på norra Bantorget. Han har även porträtterat statsministern Per Albin Hansson och flera andra politiker.

Men det finns också två verk i hans barndomsstad Visby. Bronsreliefen ”Skiltvakt” är ett av dem. Ordet skiltvakt är det gamla ordet för sköldvakt, en vaktpost vars uppgift var att beskydda staden från fiender, rån och bränder. Hände det något stort skulle han påkalla polisen, brandkåren eller militären. Annars fixade han säkert småbråk själv.

Strax innanför Österport stod jag igår och plåtade konstverket och starten på Hästgatan. En perfekt plats för ”väggvakten”. Här har han koll på innerstan och Österport. Skiltvakten inger respekt med sin utstrålning av kraft. Vill du ha hans längd och vikt? Okej. Han är inte så lång. Endast 167 cm. Men han är 135 cm bred och håll i dig. Vikten landar på hela 400 kg!

Ovanför huvudentrén till Norrbackaskolan i Visby finns det andra verket av Ture Johansson. Här rör det sig om en smidesrelief som föreställer lekande barn. Om de leker eller pallar äpplen är inte helt givet. Det är upp till betraktarens egna tankar. Kanske är det säsongsrelaterat. På vintern pallar de givetvis vinteräpplen… 😉

Byggdes samman med muren

Precis i början på Rackarbacken ligger detta gula hus. Bakom huset finns något mycket intressant i ringmuren.

Självklart var vi nyfikna på att ta trappan upp och in, men det var en tidig söndagsmorgon. Nu vet vi att den lockande stentrappan finns där.

Det är den höga byggnaden i tre våningar bakom huset som är i vårt fokus. Enligt dendrokronologiska dateringar uppfördes byggnaden omkring 1255. Visst är det häftigt att den är äldre än ringmuren. Äldre byggnader som låg i den utstakade sträckningen byggdes samman med muren. Troligtvis skedde det, i detta fall, på 1280-talet.

Byggnaden kallas för Mynthuset. Men ingen vet säkert att det präglades mynt i huset. En del vill att det istället ska benämnas Tullhuset. Orsaken är att det ännu längre tillbaka i tiden fanns tullar på just denna plats.

Här stod vi på Östergravar förra vintern. Mynthuset till vänster och Nordertorn längre ner i backen.

Jag ger dig min morgon

Äntligen var det dags för årets första morgonpromenad i Visby.

Det är ett helt annat ljus vid den här tidpunkten på morgonen. Blir därför mycket skuggor på bilderna. Men det kan också vara stämningsfullt.

Strax innan vi gick in genom S:t Göransporten hörde jag någon som sjöng en morgonsång. Först gick tankarna till något yngre barn som skojade till det. Så var det inte. Långt upp i ruinen satt en duva och sjöng med sin vackraste stämma.

Scillan syns lite överallt. Trivs den kan det bli vackra stora blå vårmattor under några veckor.

Från naturens konstverk till människans konstverk. Kanske kommer jag att ta hjälp av google för att läsa mer om galleriet.

Under den här tidiga morgonpromenaden låg istället tonvikten på att njuta av trakten innanför medeltidsmuren. Därför la vi ingen energi på att vika vänster och ta reda på mer om det stora gamla huset. Tids nog…

Samma sak här. Visst undrade jag under några sekunder om det var Anders eller Laila Bagge? 😉

Det är roligt att studera skuggorna. Eftersom vi lagt in en bild som heter ”Bilen i väggen” borde den ovan heta ”Trädet i huset”.

Här finns det fåglar som både är levande och mindre levande. Den på taket är säkert uppstoppad. 😉

Vem vet? Kanske har Fred Åkerström (1937-1985) vid något tillfälle vaknat upp någonstans här i Visby? Den underbara ”Jag ger dig min morgon”, som vi lånat som bloggrubrik, finns på albumet ”Två tungor” och släpptes 1972. I år är det alltså hela femtio år sedan. Vart tar tiden vägen?

Vilken skön start på en solig vårsöndag. Vi hoppas du bloggbesökare får en fin dag. ❤

Kreativa kollegors konst

Det händer inte ofta att jag går på två utställningar samma dag. Frågan är om det ens hänt någon gång tidigare i mitt liv. Jag tror inte det… Men, någon gång ska vara den första.
När jag parkerat bilen utanför muren tog jag kameran i handen och gick in genom Österport. På Hästgatan 19 i Visby ligger Jessens Saluhall & Bar som var målet för mitt första stopp.

Där träffade jag min kollega Mathilda Persson som gillar att sy korsstygn. Förrförra sommaren blev hennes jobb som guide inställt p.g.a. pandemin och eftersom hon inte hade ”något att göra” på sommarlovet började hon brodera. Ett broderi blev två och tre… och så bara fortsatte det. Idag uppskattar hon att hon sytt ungefär 150 olika texter på bonader och dukar. Tänk som det kan bli! ”Billies broderi” är hennes pseudonym, döpt efter hennes katt Billie. Idag invigdes hennes utställning i saluhallen. Den pågår fram till den 8/5-22

Det här är verkligen miljövänlig konst eftersom hon köper in det mesta av materialet på loppisar. Färdigbroderade dukar, gärna med mycket färg. kompletteras med en sydd text i matchande färgnyanser. Det händer förstås att hon skapar helt och hållet själv och utgår från en tom väv också. Och möjlighet att köpa en bonad eller beställa en personlig tavla finns för den som är intresserad.

Det måste till mycket tålamod för den som ska brodera så många små korsstygn. Lägg sedan till att det kräver både precision och matematiskt tänkande för att räkna ut var första stygnet ska sys så att alla bokstäver får plats på raden…

Jag googlar förstås runt litegrann när jag kommer hem för att lära mig mer om det här med korsstygnsbroderi. Nu vet jag att man syr korsstygn över hela världen. Jag vet också att det var vanligt att brodera korsstygn redan på medeltiden. Alltså passar det verkligen bra att ha en korsstygnsutställning i Visby.

För drygt 100 år sedan blev det här med broderi ett folknöje. Då började man också brodera bonader med korta texter i kombination med mönster runtom som en ram. Mathildas konst har alltså hundraåriga anor…
Alla texter är kanske inte i min smak men den här texten gillar jag! Vore bra om den tillämpades lite mer i vårt samhälle…

Det blev en ”promenad genom stan”. Jag fortsatte ner mot havet och kom till slut till Almedalsbiblioteket. (Tycker mycket om deras fönstergavel som skapar så vackra speglingar från Almedalsparken.)

En våning upp i biblioteket träffade jag en annan av mina kollegor, Annika Olsson. Hon är en av medlemmarna i Grafikgruppen Visby, en kollektiv verkstad. Just nu finns en utställning av hennes grafiska konst, ”himlen har alla färger”, fint arrangerad i bibliotekets glasmontrar. Utställningen kommer att finnas kvar under hela april.

Den här blev min favorit. Det är något med färgtonerna, mönstret och djupet som tilltalar mig.

Jag är inte så bra på att fotografera genom glas. Så det här trycket kommer inte till sin rätt. Försök att tänka bort speglingarna och njut av de milda färgerna.

Lika, men ändå olika. Precis som vi människor! (Titta riktigt noga så ser du att jag lyckats få med en spegling av Annika.)
Imorgon, klockan 12, är det vernissage i huset som du ser på bilden härunder. Adressen är Ryska gränd 18.

Avslutar med Annikas dikt. Så fin!

Nu har du också varit på två utställningar på samma dag! Tack för att du följde med.
/Solveig

Sankt Per och Sankt Hans

Nedanför klintkanten låg för väldigt länge sedan Visbys äldsta träkyrka. Det var också en hednisk offerplats. Vid arkeologiska utgrävningar har en gravsten med inskriptioner från 1070 påträffats.

Förr bodde många tyskar i Visby. För medlemmarna i den tyska församlingen byggdes därför Sankt Per i mitten av 1100-talet. Kyrkan beskyddades av aposteln Petrus, en av Jesu lärjungar.

Köpmännen ökade rejält till antalet när handeln i Visby blommade som mest. I början av 1200-talet byggdes kyrkan om. Ändå räckte inte kapaciteten till. Nästa steg blev att bygga Sankt Hans kyrka strax norr om Sankt Per. De två kyrkorna hade en gemensam vägg och var delvis hopbyggda. Denna teknik var en ovanlig lösning. Både då och nu.

Ursprungligen var den nya kyrkan en församlingskyrka för gotlänningarna. Sankt Hans kyrka beskyddades av skyddshelgonet Johannes Döparen.

Undra när porten murades igen?

Runt år 1300 utvidgades de två kyrkorna ännu mer och blev till slut sammanbyggda och därmed Visbys största kyrka.

Efter reformationen på 1520-talet hölls här den första lutherska gudstjänsten. Under 1530-talet revs kyrkorna. Orsaken skulle vara att de var ett hot mot Visborgs slott. Kanske skulle en fiende placera kanoner i tornet och beskjuta slottet. Under 1700-talet utnyttjades ruinerna som stenbrott.

Om du blir fikasugen och befinner dig i närheten föreslår vi en fika på Sankt Hans café. Är det skönt utomhusväder ska du naturligtvis slå dig ner vid ett av utomhusborden. Njut av dryck och ätbart och låt dig en stund förflyttas flera århundraden tillbaka i tiden.
Varför heter det inte Sankt Pers café? Lottade ägarna med två vikta lappar? Fuskade någon? Jag tror inte det. Platsen på andra sidan ”bilden” heter Sankt Hansplan. Där ligger också den större gatan S:t Hansgatan. Men det finns även en S:t Pers gränd bakom ruinerna. Där fick du gratis påtår. 😉

En solig och kylig marsmåndag

Efter att ha traskat upp och ner för de mysiga gränderna runt Hästgatan lockade en eftermiddagsfika.

Den här gången gled vi in på S:t Hans Café på S:t Hans plan. Många hemmagjorda frestelser att välja mellan. Vet att de oftast använder sig av råvaror från Gotländska producenter.

Val av sittplats är enkelt en varmare dag längre fram på året. På semestrar har vi suttit här utomhus och njutit av anorna från 1200-talet. Mäktigt att sitta omringad av S:t Hans gamla kyrkoruin.

Den här gången var det första gången som vi valde ett bord inomhus. Solveig saknar ögon i nacken, men jag såg utmärkt ut från mitt håll. Gott kaffe. Tilltugget delade vi naturligtvis på. Mums!

Jag uppskattar fik som har öppet året runt. Här på S:t Hans serverar de faktiskt både frukost, fika och lunchmeny. Nu var vi tankade för fler ljuvliga gränder. ❤

Nivå eller Vinkelhake?

I förra inlägget i kategorin KONST visade jag upp ett av de tre konstverk från den omtalade utställningen Baltic Sculpture på Gotland sommaren 1993, som fortfarande finns kvar. Vid St Maria domkyrka har du det andra.

Gediminas Urbonas (1966-) från Vilnius, Litauren, döpte skulpturen till ”Nivå”. Men i folkmun kallas den för ”Vinkelhake”, som jag också tycker håller högre nivå. 😉

Platsen vid kyrkan är väl vald. Vinkelhaken var ett viktigt redskap i byggandet av alla kyrkor på Gotland. Både formen och funktionen har hängt med genom x antal år.

Ser du vad jag ser innanför den svarta ringen? Jag ser en blond kvinna med målade svarta ögon. Det blåser rejält i hennes hår.
Tidens tand verkar ha skavt bort de religiösa symbolerna, en duva och en fisk. Fisken är en symbol för Kristus och duvan den helige Ande.

De som inte uppskattar verket kan kanske ställa sig i denna synvinkeln. 😉