Stora Hästnäs


Vi lämnade Gotlands sist bebodda fattigtorp och åkte en liten bit bort för att beskåda ett annat byggnadsminne.

Innanför ringmuren i Visby står fina gamla stenhus. En liten bit utanför staden finns ett av de bäst bevarade stenhusen, av de ca 175 stenhus, som finns kvar från medeltiden.

Stora Hästnäs är byggt på 1300-talet och är numera privatägt. Själva mittpartiet är bevarat i full höjd. Men på gavlarna är två lägre byggnader rivna.

De två nedre våningarna har varit bostad. Innanför de tre vackra ”fönstren” fanns troligen ett rum som användes som en fin sal.

En motvikt till Sandkull-Annas fattigstuga som vi precis besökt och som hade dröjt sig kvar i mina tankar.
Jag har läst på om de rika gotländska bönderna som deltog i den internationella handeln när Gotland hade sin långa glansperiod. Då kunde de rika bönderna förse sig med stenhus av rang och glänsa.

Högre upp förvarades dyra varor. Precis som i packhusen innanför muren. En hissport såg till att varor kom upp och ner på framsidan. Praktiskt att ha uppsikt från bostaden i samma hus. Nu tar vi trappan upp och kliver in.

I bottenvåningen finns en öppen spis i kryssvalvet. Det ser mysigt ut i all sin karghet.

Huset har även en källare som du kan se på de första bilderna. Inomhus var det smidigast att ta trappan.
Vi höll oss kvar en stund runt de utbrunna stearinljusen…

… innan vi traskade vidare mot ”Den lilla blå” som antagligen kände sig ensam. 😉
Varje stopp som vi gjort under detta första hela Gotlandsår föder så många historiska tankar, som gör det svårare och svårare att begränsa till enbart bloggen.

Sandkull-Annas stuga


En liten bit från flygplatsen i Visby finns platsen som vi skulle besöka. Kan så här från parkeringen med det fina staketet upplevas som en idyll vid första ögonkastet. Där finns exempelvis en mysig berså.

I slutet av 1800-talet uppfördes bostadshuset av återanvänt bulhusvirke. På de 11,5 kvadratmeterna samsades sex personer. Mindre än 2 kvadratmeter per person. Utan vatten och el. Ta in denna sifferfakta och begrunda en stund. Tid för eftertanke.

Nu är det sista bebodda fattigtorpet på Gotland kulturminnesmärkt och förvaltas av Väskinde hembygdsförening.

Under dessa enkla förhållanden bodde Anna Johansson (1888-1980). Hon försörjde sig genom att sälja kryddor som odlades i täppan bakom huset.

Blixten slog ner vid ett tillfälle. Därför är skorstenen sned.

Anna bodde här på heltid fram till 1975. På somrarna bodde hon i stugan ytterligare tre somrar. Undra om hon längtade hem starkt till sommaren när hon satt på äldreboendet Tingsbrogården? Vad tänkte hon i april 1976? Behövde Anna övertalas att stanna kvar på äldreboendet under sommaren? Eller var hon så dålig då att en sommarflytt inte ens var tänkbar. Något svar på frågorna lär jag aldrig få. Men jag blir berörd av hennes jordeliv. ❤

Ofta var det så att äldre syskon ärvde föräldragården. De jordlösa och fattiga nybyggarna fick kämpa på med svåra förhållanden. Kanske försörja sig på dagsverken hos bönderna.
Jag är tacksam för att fattigtorpet är i trygga händer och bevaras till eftervärlden. Någon gång varje år ordnas inomhusvisning av torpet. Jag skäms när jag tänker på att jag gnäller över dåligt väder utomhus. Allt var definitivt inte bättre förr. Men vissa saker var det, anser bloggägaren. 😉

Solbergaklostret, Mons Solis


Gotlands enda nunnekloster Mons Solis, Cistercienserklostret Solberga låg bredvid massgraven jag nämnde i förra inlägget. Klostret grundades 1246. Det var ett rikt kloster med stora egendomar både i och utanför Visby. Det lär också ha varit många nunnor här under första glanstiden.

Rester av tre byggnader finns ovan mark.
a) Kök med matsal (refektorium)
b) Grundmurarna till klosterkyrkan hittades vid utgrävningar på 1900-talet. Grunden har formen av ett grekiskt kors.
c) Byggnad som troligen var abbedissans eller priorinnans hus.
Det finns fortfarande flera platser som inte är arkeologiskt undersökta. Tyvärr finns det såklart många privata hus som sätter käppar i hjulen. Passar bättre med käppar i spadarna. 😉

Dagarna var uppdelade efter ett strikt schema. Givetvis var bön, gudstjänst och bibliska studier fasta aktiviteter. Men det förekom mycket kroppsliga arbeten på ägorna. Oftast jobbade de då under tystnad. På kvällarna tog de hand om de äldre och sjuka nunnorna.

Den ruskiga striden den där hemska julidagen satte sina spår även materiellt. Därför sökte abbedissan hjälp av högmästaren i Preussen. Det slutade med att nunnorna fick flytta till S:t Jacobs kapell innanför ringmuren.

Jag avslutar med en annan sorts dramatik som lär ha hänt 1478. En riktig skandal där inget går att finna om hur det hela slutade.
En tysk köpman vid namn Henrik Harlekow från Lübeck rövade bort en nunna och kränkte hennes klosterlöfte. Det var så bråttom att hans ägodelar inte fick följa med på flykten. Ägodelarna krävde klostret i skadestånd. Om jag hade tid skulle jag kunna tänka mig att ha det som en prolog i ett manus. Hur tror du det slutade? Just nu undrar jag mest hur mina tre novembertävlingar ska sluta? Tack vare ösregn och kraftig blåst finns det inget som stör eller lockar ut mig.

Alla dessa grymheter


Korset vid Solberga. Korset är rest till minne av de tusentals gotländska bondesoldater som ligger begravda i en massgrav.

1300-talet var ett dystert århundrande för Gotland. Först hade Handelsförbundet Hansan skapat motsättningar mellan bönderna på ön och borgarna i staden Visby. Sedan slog digerdöden hårt mot ön. Uppskattningsvis strök en tredjedel av befolkningen med i farsoten. Som en sur efterrätt kom danske kungen Valdemar Atterdag med sina vältränade och välutrustade soldater dit sommaren 1361. De objudna ”gästerna” värmde först upp mot dåligt utrustade och stridsovana gotländska bönder på västkusten. En av drabbningarna skedde i Mästerby.

Den avgörande och ojämna striden mellan bondesoldaterna och de krigsvana danskarna utspelade sig medan borgarna stod på ringmuren och såg på när mellan 1800-2000 män slaktades. Den riktiga sanningen om varför stadens borgare sänkte ner fällgallren och låste stadens murar in till Visby när bönderna närmare sig är mångbottnad.

Många har säkert trott att dödssiffran varit överdriven och ökat för varje år genom muntlig tradition. Tyvärr visade sig sanningen överensstämma med legenderna när massgraven på Korsbetningen öppnades 1928. Det var ingen vacker syn som mötte ”grävarna”. Några av dem har skrivit om den sorg de upplevde vid upptäckten av de nedkastade kropparna med sina avslöjande ställningar. Jag vill inte scanna de svartvita fotona som jag sett i böcker. Vilken grymhet. Jag som helst vill tro på en rättvisa efter vårt jordeliv undrar såklart…

”I Herrans år 1361 på tredje dagen efter Jacobi föll gutarna framför Visbys portar i danskarnas händer. Här är de begravda. Bed för dem”.

Eftertext:
De döda soldaterna begravdes i stora massgravar på Solberga klosters område, en liten bit från Söderport.

 

 

 

 

Gålrum gravfält i Alskog socken


En av många fördelar med ön Gotland är att exploateringstrycket långt ifrån är lika högt som på fastlandet. Därför kan ex. den gotländska kulturhistorien skyddas bättre.

Gålrum gravfält innehåller mycket intressant. Det är nästan svindlande när jag läser att det under ett och ett halvt årtusende har begravts döda här.

Det finns 8 skeppssättningar.

Detta är ett av fem rösen.

Den gutniska bildstenen från 700-talet är flyttad hit från Tomtängskvior 1925. Svagt ska det synas spår av ett skepp med rutat segel.

111 st runda stensättningar ska det finnas. Även på andra sidan vägen enligt informationen.

Intressant att resa tillbaka i tiden. Men nu var det dags att samla flocken och resa till nutiden. I bilen fanns chokladpraliner som inte fick smälta bort. De var tillverkade 2019 år efter Kristi födelse. Jag hade ingen fundering på att gräva ner en pralin för framtidens generationer. Stavas det egoist eller chokladmonster? 😉

På marken såg vi färgklickar lite överallt. Fler färgklickar blir det när jag snart redovisar månadens besök på Botan. Men jag har sedan en tid tillbaka fullt upp med att snickra ihop tre novembertävlingar. Hoppas de ska tilltala en eventuell publik. Information växer fram på en offentlig sida under min header.

 

Klinttorget

Alla städer har sina torg. En del mer än ett. Jag ska i tre inlägg berätta om tre olika torg i Visby innerstad. Först ut var Stora Torget 25 april. Nu är det Klinttorgets tur.

Långt tillbaka var detta torg, som ligger på Visbys högsta platå Klinten, en marknadsplats för ved, halm och hö. Visst ser det ganska trivsamt ut? Möjligtvis lite öde. Annat var det förr.

På sjuttonhundratalet flyttades stadens grymma tortyr från Stora Torget till denna plats. På onsdagarna var det inte marknadsstånden som var i fokus. För mitt i veckan verkställdes straffen vid schavott och skampåle vid denna offentliga plats som kallades för Spötorget. Hur många åskådare befann sig på första parkett? Vad hade publiken för tankar och känslor? Vad har en bödel för känsloregister? Kanske inställt på OFF.

Här ser du en kopia av spöpålen (innanför betongfåret). Bestraffningen utfördes av bödeln eller hans medhjälpare rackaren. Duon bodde inte långt ifrån torget.
Vid mitten av 1800-talet flyttades dessa offentliga ”nöjen” utanför muren till en plats som benämns Halsjärnet. Då blev Spötorget ändrat till Klinttorget.

Nu visar jag något trevligare.

En bra bit in på 1900-talet var det en livlig affärsverksamhet på torget. Hantverkare, karamellkokerskor och glansstrykerskor lockade liksom speceriaffärer. Numera är torget kanske mest känt för möjlighet att parkera bilen någonstans innanför muren.

Vad gillar du det rosa husets…

… häftiga fönsterdekorer?

Runt år 1900 byggdes brandstationen. Jag vet inte hur länge den var i bruk. Det måste varit bökigt att ta sig ut och in genom de trånga gränderna och mur-portarna.

 

Hundlausar – det stämde inte alls


Alla som sett programmet ”Så mycket bättre” har sett dessa tre väderkvarnar i vinjetten. De har också förekommit i tv-serien ”Skuggornas hus”.

Jag var inte helt ensam. Tvåbenta tog kort på fyrbenta och jag höll mig en bit bakom. Ville inte bli ö-känd som en pratkvarn.  😉

Som alltid vill jag komma in. Se hur det ser ut. Stilla min medfödda nyfikenhet.

Här är en till som är ”nyfiken runt hörnet”.

Dessa berömda kvarnar var i bruk fram till 1950-talet. Nu förvaltas de av Gotlands hembygdsförbund som också restaurerat dem.
Just namnet Hundlausar är ett riktigt gammalt namn. Det hör antagligen ihop med att det nästan alltid blåser så mycket att det inte ens går att släppa en hund lös. (lausar=lös) Men när jag gick där blåste det nästan inget alls. Så jag kunde släppa både hundar och hästar fria. 😉

Då återstår det bara för mig att hoppa upp och rida iväg in i solnedgången:
”I´m a poor lonesome cowboy and a long way from home.”

Ps.
Minns du den ständiga slutrutan i Lucky Lukes äventyrsserieböcker? Jag älskade mannen som sköt snabbare än sin egen skugga. En serie som håller även för vuxna läsare. Tror jag ska läsa om dem till hösten.

Gannarve skeppssättning


Svårt att hitta en vackrare plats för en skeppssättning från yngre bronsåldern (1100-500 f.Kr.). Man tror att formen av skepp hade att göra med en önskan om att den döde skulle få en så bra färd som möjligt till livet bortom detta. Min fråga är om du tror att det bara var personer med hög samhällsställning som begravdes på detta sätt?

Inget dåligt rast-stopp om man kommer från Klintehamnshållet. Ligger precis intill väg 140 på höger sida. Lätt att stanna till vid – och sedan njuta av historia, natur, havet och en ö utanför en större ö. ❤

Från början låg här två skeppssättningar. Den ena blev helt ”bortodlad” för länge sedan. Den andra höll på att gå samma öde till mötes. Vid en arkeologisk undersökning 1959 fanns enbart stävstenarna kvar på ursprunglig plats. Som tur var fanns det en bit ner under jorden mörkfärgade rännor och gropar som angav var de borttagna stenarna stått.

Därför var det möjligt att återställa. De nysatta stenarna har markerats på insidan för att kunna skiljas från de stenar som står i sitt ursprungliga läge. 25 meter lång och 5 meter bred är måtten. Jag hade inte med måttband för att kolla om det stämde. Är man på minisemester så är man. 😉

 

Olof Palmes minnesplats


Olof Palme tillbringade 30 stycken somrar på Fårö, de flesta i närheten av Sudersand. Jag tror han älskade att få komma hit för att koppla av och få träffa sina partikamrater. Palme höll under dessa år flera tal i Sudersand.
Gutarna är omtalade för att låta kändisar få röra sig fritt på ön och att inte bjuda på skvaller eller information om var de bor. Ingmar Bergman är ett annat bra exempel på det.

Väldigt nära vår hyrda pepparkaksstuga i Sudersand, ligger i en vacker glänta bland björkarna denna speciella minnesplats.
Det är Fårö socialdemokratiska förening som hedrat Olof Palme med att uppföra en skulpturgrupp.

Arkitekten och skulptören heter Jan Sundström. Symboliken med pallarna är att de ska stå för Palmes internationella arbete, världsdelarna och världshaven. Den höga är ett landmärke.

Egentligen heter det inte pallar utan hallar i kalksten. Hallar är ovala stenar med hål som fiskare använde som sänken i fiskegarn.

Jag slog mig ner en stund på en pall och tankarna gick till texten ”Inte vilken februarikväll som helst” i kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”:
Ibland stannar tiden. Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung. Det finns sekvenser i livet som vi aldrig glömmer…

Skandinaviens enda stående medeltida galge


Flera gånger har vi varit och promenerat på området med en fantastisk utsikt över havet. Naturreservatet har flera stigar, branter, en grotta med mera att utforska. Men i detta allvarliga inlägg känns det inte ”klädsamt” att visa upp en blå härlig himmel. Därför väljer jag foton från ett ”gråare” besök.

Galgberget heter avrättningsplatsen. Galgen var smeknamnet. Här ser du tre stenpelare som en gång i tiden bar tre träbjälkar där de dödsdömda hängdes upp i rep och krokar. Hoppas det inte var oskyldiga som fick en snara runt halsen och sedan knuffades från en stege eller vagn? Svårt att rätta till sådana mänskliga misstag.

Platsen var ingen slump. Den var väldigt, väldigt noga vald. För då fanns det ingen hög växtlighet som skymde sikten. Både från havet och på land syntes galgen på långt håll. Jag håller med om att det var en avskräckande effekt och en symbol för lag och rättvisa. Kanske fick ungdomar som levde på gränsen ordning på sitt liv innan det var försent. Svårare har jag att förstå att detta lockade en storpublik där galgen var scenen. Dåtidens teater och film. Dokumentärfilm låter bättre att skriva. Var människorna tvingade att gå dit? Både kvinnor och barn? Var det bara blinda som slapp? Hur många skäl skulle jag kommit på om att jag var upptagen med annat? Hade min galghumor gått hem i stugorna hos de hårdhudade männen? Tror tyvärr inte det. Tur jag inte levde då.

Efterspelet var också en lång historia. Efter döden fick de dömda hänga kvar och dingla i vinden. De skulle synas tills de ruttnade bort eller blev uppätna av fåglar. Kyrkliga begravningar var inte aktuella.

Nu sätter jag på ”blåfärgen” igen. Lämnar det otäcka, vandrar vidare och tänker mer ljusa tankar. Den här gotlanduppochnerbloggen kommer alltid att förflytta sig mellan olika socknar, naturtyper, kategorier, stämningar med mera. Gotland har en otrolig intressant historia, en vacker natur, en ljuvlig kust och väldigt många positiva saker att uppleva på plats eller föra vidare till bloggbesökare. Jag har förmånen just nu att kombinera de sistnämnda, se och visa upp. Nästa inlägg kommer att handla om… 😉