Bringes i Norrlanda



Solveig såg en skylt om en sevärdhet. Därför vek vi av från den större vägen och nådde ganska snabbt fram till stenhuset från 1200-talet.

Bringes uppfördes som en magasinsbyggnad till gården bredvid.

Precis som med Lauks i Lokume och Vatlings i Fole, som finns med i denna kategori på bloggen, fanns det två våningar och vind i byggnaden.

Binges hade dessutom en inbyggd korridor i två våningar, längs ena långsidan. Två rum fanns det på varje våning och taken hade kryssvalv. Vinden hade tunnvälvt tak och bestod av ett enda rum. En inbyggd trappa i muren förband våningarna med varandra.

Bottenvåningen och vinden användes som magasin. På andra våningen kan det ha varit en bostad eller högstuga (festsal).

Givetvis både spännande och intressant att utforska. Relativt lätt att ta sig fram i ”huset” som tillhör Gotlands Fornvänner.

Gotland är bra på att informera på a-tavlor. Det ger mer ”kött på benen”. Brukar du läsa först? Efteråt? Inte alls?

Här har du länkarna till Vatlings i Fole och Lauks i Lokume. Det är intressant att jämföra de tre ställena. 😀
https://gotlanduppochner.com/2020/07/18/bast-bevarade-medeltidshuset-pa-landsbygden/

https://gotlanduppochner.com/2020/06/11/lauks-i-lokrume/

Den blomstertid nu kommer…


Vi tyckte det var dags att vädra fikakorgen och kom att tänka på ett ställe som vi hade besökt under en semester på Gotland. Utanför denna röda byggnad parkerades bilen och…

… vi gick in genom denna grind på andra sidan vägen. Om somrarna brukade biskopen Israel Kolmodin (1643-1709) ofta vandra genom de vackra markerna ned till Hångers källa.

Förutom superintendent, d.v.s. biskop var han även kyrkoherde i Lärbro pastorat. Vi kunde läsa på en informationstavla att han deltog i förarbetena till 1695 års psalmbok och själv författade eller översatte till svenska ett flertal psalmer.

Det sägs att Israel Kolmodin under en promenad hit diktade sin mest kända psalm. ”Den blomstertid nu kommer.”  Den vackra psalmen är som skön nostalgi för mig. Påminner om efterlängtade skolavslutningar och ett låååångt orört sommarlov framför mig. Fullt av möjligheter.Juni, juli, augusti” som Per Gessle diktade så medryckande. Tänk att psalmen blivit förbjuden inför många skolavslutningar och inte får sjungas. Om det tycker jag inte. 😉 

Länsstyrelsen i Gotlands län förvaltar källan i samarbete med markägarna. Platsen blev ett naturminne den 31 december 1968.

”Vi lever i syrenernas tid…” sjöng Gessle på en tidig soloskiva.
Jag tog en titt i min femårsdagbok för att se om det var på nationaldagen som vi besökte Hångers källa. Det var det inte. Däremot minns jag att vi hade en lugn, fin, solig fikastund med underhållning; bestående av fågelsång. ”Man hörer fåglar sjunga med mångahanda ljud…”

Fotnot:
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol och fortsätter ägna mig åt  trist teknikstrul på datorn. Teknikstrul borde förbjudas. 😦  Nästa inlägg kommer också att handla om något på H och var dessutom ett kärt återbesök för mig.

Breakfast in Barläst


Från sent 1600-tal fram till 1907 skeppades det ut kalk till tyska städer vid Östersjön. Från början hörde Barläst till Pavalds gård i Lärbro. Sedan kom den driftige och legendariska strandriddaren Johan Ahlbom på Kyllaj (som jag skrivit om tidigare) och ”tog över” ägandet.

Kalkstenen bröts vid Hide kalkbrott och fraktades hit på vagnar med hjälp av oxar och hästar.
Vid hamnen finns tre kalkugnar från olika tidsepokrar.

Den runda ugnen är äldst. Troligen från början av 1700-talet. Den fyrkantiga är numera en ruin. Intressantast är den sexkantiga som byggdes 1882.

Vilket slit. Skulle du vilja göra en tidsresa och testa att jobba här ett provår? Läs det här först. 😉 Kalkstenen staplades i ugnen med plats för elden underst. När ugnen var fylld murades den igen och veden tändes via öppningen nertill. Då låg stenen som ett valv över den brinnande veden. Det tog tre till fyra dygn innan allt var färdigbränt. Under dessa timmar matades elden med ny ved flera gånger i timmen. Tecknet på att processen var klar gick att utläsa när röken svartnade och övergick till ett gult sken över ugnskransen.

Blåsor och frätsår var vanliga hos arbetarna som höll på med den lätta och farliga kalkstenen.

Det gick en 30 meter lång träbrygga med banor för stenvagnar upp till krönet på ugnen. Äldre kalkarbetare, två och två i bredd trampade upp sex meter till krönet. Vagnarna rullade på två parallella banor. När den ena vagnen lastad med ved och sten drogs upp, gled den tomma vagnen ner.

Kalkladorna användes som förvaring av kalken. Härinne läskades kalken genom att man hällde vatten på den för att få den att bli ett pulver. Därefter packades ”varan” i tunnor i väntan på export.

Baskista heter detta långa smala utrymme där det reparerades och byggdes mindre fartyg. Med hjälp av ånga blev träet mjukt och kunde böjas till lämplig form.

Två olika årsmodeller.

Från vår tidiga frukostplats kunde jag zooma in den moderna kalkindustrin, på den andra sidan viken – Cementa i Slite. Efter frukosten promenerade vi tillbaka till bilen och åkte till ett riktigt, riktigt fint smultronställe.  Eller vad säger bloggvännen Lollo?

Fotnot:
A; Namnet Barlast (med a) var den extra vikt i olastade fartyg med syftet att skutan skulle ha lika högt över vattenytan som när den senare var lastad. Fiffigt. 🙂
B; Lärbo Hembygdsförening fick 2002 detta kulturområde i gåva från Euerolime AB. En fin geist. Viktig för eftervärlden. Mycket intressant att visa upp. Speglar mycket av Gotlands historia.

Bäst bevarade medeltidshuset på landsbygden


Vi har förstått att den bevarade medeltida bebyggelsen på Gotland är unik för Sverige. En orsak var tillgången på sten som gav fantastiska möjligheter att bygga robusta byggnader i olika sammanhang. Allt från kastaler, bostadshus, lador m.m. Med hjälp av den lättbrutna kalk- och sandstenen skapades byggnader som stått sig väl genom alla år.

På mitten av 1200-talet byggdes stenhuset. Den främre delen som var en låg och liten vardagsstuga raserades tyvärr på 1800-talet och är ombyggd till smedja. I stugan åt, sov och arbetade familjen.

Packhuset är uppförd i tre våningar. En förstuga och kammare finns i bottenvåningen. Taket i det förstnämnda har kryssvalv medan kammaren har tunnvalv.

En smal stentrappa går upp till en andra våningens enda rum, högstugan, med bjälklag i taket. Förr fanns det i rummet målade glasfönster och här hölls fester.

Alla fototekniker måste tas till. 😊 För det är ett begränsat utomhusutrymme för oss intresserade och utanför är det privatägt.
En annan trappa leder inomhus upp till vinden som har tunnvälvt tak och hissport på gaveln. Förr fanns även en loftgång och trappa till övervåningen.

Här fick vi fotografera från vägen för att få med sista långsidan.

Fotnot:
Till Vatlings i Fole hittar du lätt. Om du åker väg 147 från Visby mot Slite finns en avtagsväg till vänster, en liten bit från Hejdeby kyrka. Om du vill se ett till historiskt stenhus, är det bara en mil till Lauks i Lokrume, som vi redan skrivit om i bloggen.

Tjelvars grav


Enligt Gutasagan var Tjelvar den första människan på Gotland. Han kom hit med eld och räddade ön som tidigare sjönk på dagarna. Tjelvar ska vara begravd i skeppssättningen.

Skeppssättningen är från yngre bronsåldern, ca 1100-500 f.Kr. Tjelvars grav är 18 meter lång och 5 meter bred. Skeppet är byggt av tätt satta stenar som avtar i höjd mot mitten. Innanför relingen finns en upphöjd fyllning av gråsten som ett påbyggt båtdäck.

1938 gick arkeologer igenom och restaurerade graven. Då upptäcktes en plundrad hällkista med brända ben och några krukskärvor.

På samma grusväg stannade vi till en stund vid de två fornborgarna från äldre bronsåldern, ca 0-550 e.Kr.

På Gotland finns ca 100 fornborgar, som inte kommer att få en egen kategori på bloggen. 😉 Däremot har det startats upp en ny kategori i efterhand, som jag tror ingen har noterat. Kan du se vilken jag syftar på? Ledtråd: Det är inte medeltida kyrkor. Men det bränns. 🙂

För att skapa en balans till dåtidens historia njöt vi av det som blommade på platserna vi besökte. En mix av historia kontra sommarväxtlighet.

Lauks i Lokrume


Domarsläkten Lauk hade här en stor gård på 1300- och 1400-talet. Gervid Lauk var landsdomare på gutnaltinget – Gotlands högsta domare.

Det som finns bevarat från den tiden är detta packhus (förrådshus) i två våningar och en vind.

Varje våning hade två rum med egen ingång utifrån – utan inre förbindelser. Till andra våningen kom man via stege och svalgång av trä.

Bottenvåningens rum hade kryssvalv, andra våningen bjälklag och vinden tunnvalv. Bottenvåningen och vinden användes som magasin.

Andra våningen kan ha varit bostad. Där finns spår av det. Dock ingen eldstad. Däremot fanns en privet på baksidan – ett utanpå hängande torrdass.

Gårdskorset har fundamentet i behåll. Själva korset är utbytt. Det berättas att det kristna gårdsfolket samlades vid korset till andaktsstund, morgon och kväll.

Vilken pampig allé de nuvarande gårdsägarna kan njuta av. När vi besöker Lokrume kyrka ska vi hålla utkik efter Gervid Lauks gravhäll. Den kanske är större än kyrkan. 😉

Hjulkorsgraven i Stenkyrka


En fin byggnad med förgätmigej och gullviva utanför knuten. Strax intill parkerade vi bilen och förflyttade oss i våra tankar, många år tillbaka i tiden.

Det är Stenkyrka hembygdsförening som vårdar hjulkorsgraven som är från 300-400 efter Kristus.

Egentligen låg graven under landsvägen. När det skulle bli en ny vägsträckning beslutades det, att det skulle göras en arkeologisk utgrävning och att graven skulle restaureras på denna plats.
Vid mätningen kom de fram till att graven var 17 meter i diameter. I gravens mittröse hittades två kalkstenskistor som var plundrade.

Endast lite brända ben och bronsfragment fanns kvar i kistorna.

Jag tror du förstår var termen hjulkorsgrav kommer ifrån. Mellan mittröset och gravkanten ligger runda stenar formade som ekrar i ett hjul.

Allting är relativt. För mindre än en timme senare studerade vi en ”modern” ödekyrka från 1200-talet och just nu lyser solen som den gjort i exakt … 😉

S:t Olofsholm


Här hade vi precis parkerat på udden S:t Olofsholm på nordöstra Gotland i Hellvi socken. För länge sedan hette udden Akergarn. Sedan kom den norske kungen Olav Haraldsson på besök 1029. Enligt en sägen kristnade han gotlänningarna.

Nu gick vi uppför backen. Men när Carl var här 1741 red han på en häst.

Väderkvarnen är från 1600-talet och användes i perioder av traktens bönder. Under början av 1900-talet bodde arbetare från kalkstensbrottet i kvarnen. Femtio år senare var det ett helt annat läge i vårt land. Under andra världskriget fick kvarnen funktionen som en utkik efter tyska flygplan. Då fäste militären ett spaningstorn utanpå kvarnen. Ungefär som en balkonglåda.

Slitaget slog till och länge stod väderkvarnen vinglös. Ett efter ett hade vingarna förfallit och trillat av. Men under hösten 2011 blev den med vingar igen. 🙂

Gotlands första kyrka, ett kapell av trä lät Olav Haraldsson bygga på denna högt placerade plats. Kyrkan fick namnet S:t Olafs kyrka. På 1200-talet ersattes den av en stenkyrka.

I denna magasinbyggnad finns rester av kyrkan inbyggda.

Du kan också se att det i marken framför magasinet finns synliga spår av den gamla kyrkan.

Vilken vy det är häruppe. Till höger syns Slite med sina lite mindre snygga byggnader. Men den bilden behöver du inte se här. 😊 Istället valde vi som avslutningsbild ön Ytterholmen. På den ön sägs tobisgrisslor häcka. Nästa gång vi utforskar S:t Olofsholm kommer vi att vandra ner mot havet och hälsa på raukarna i vattnet. Vid klart väder ska det vara möjligt att se undervattensraukar. Det låter stenkul. 😉

 

Kyllaj fiskeläge och hamn – nu och då


Lugnet nere i Kyllaj hamn gick nästan att ta på. Vattnet låg spegelblankt denna tidiga majmorgon. Annat var det när kalkbränningen kom igång vid 1650 och pågick till 1910-talet. Då skeppades kalk på skutorna till olika hamnar längs Östersjön. Vilken aktivitet det måste varit i trakten och på havet.

Kyllaj utvecklades på många plan. Ett helt samhälle med patron- och arbetarbostäder, affärer och annat byggdes upp runt hamnen. Själva kalken bröts vid kalkbrott i trakten. Därefter forslades den med häst och vagn ner till kalkugnarna för att brännas. Rena rama hästjobbet. För både två och fyrfotade.

Fanns det tid över för att njuta av blommor? Förekom det några lekar? Hur umgicks familjerna? Fanns det privatliv? Levde någon dagdrömmare ”mitt i soten och valkarna”?

Arbetarna fiskade till husbehov. Jag tror de drygade ut hushållskassan genom att sälja fångst vid sidan om.

Den sexkantiga ugnen byggdes i början av 1800-talet. I ugnen eldades det med ved.
i den nyare tegelugnen med hög skorsten, från sekelskiftet 1900-talet, var det istället kol som gällde.

Här ser du ruinerna där den brända kalken förvarades. ”Byggnaderna” kallades kalklador. En del av kalken läskades med vatten och packades på tunnor som sedan gick iväg med skutorna. Annan kalk packades osläckt i tunnor. Ibland gick det av den orsaken illa och resulterade i förlisningar ute till sjöss. Det gällde med andra ord att jobba på rätt skuta. Rena rama lotteriet. På tal om…

…I lördags hade jag fyra rätt på Lotto. Endast tre rätt till och vi hade haft över fyra miljoner skäl, att leta sommarställe i Kyllaj. 😉 Först ska jag bara lära mig uttala namnet korrekt. Det är inte lätt att lära gamla envisa åsnor prata ö-språket. Jag har läst för många Knutasböcker och i huvudet heter orten…

Rackabackens ökända yrken


I modern tid anses det fint att ha en bostad på Klinten. Så har det inte alltid varit. En bra bit in på 1900-talet härjade lössen i de trångbodda bostäderna. Att bli kallad ”Klintunge” gav inga pluspoäng. Ju närmare Norderport desto sämre rykte. Rackarbacken som backen heter var ett omtalat slumområde.

Närmast Norderport bodde bödeln i början av 1800-talet. Men det är inte han som gett namnet ”Nattmannens tomt” i modern tid, utan hans granne och medhjälpare, en bit upp i backen.

Jacob Tingstedt var grannen född till, men kallades för ”Rackaren” eller ”Nattmannen”. Jacob var underhuggare till bödeln. Han skötte efterarbetet på Galgberget, som att ta ner liken. En annan fysisk uppgift var att piska dömda brottslingar blodiga. Jacob tycks ha varit allround när det gällde blod och dödande. Han var häst och hundslaktare på dagarna. På nätterna skötte han sysslor som inte skulle synas när det var ljust. Då gick han runt och tömde latrintunnor bland de fina husen i Visby.

Till Jacob flyttade en kvinna med namnet Kajsa Maja. Tillsammans fick paret barn. Kajsa Maja hade varit en skönhet som ung. Bland hennes personlighetsdrag kan nämnas; lättsinnig, lat, självdestruktiv och framför allt livsglad. För utomstående måste det varit märkligt att få höra Kajsa Maja sjunga under ljusa sommarnätter från det fallfärdiga huset. Den märkliga kvinnan tycktes behålla sin personlighet genom åren.

Nu måste jag avsluta med att berätta om Jacobs fortsatta liv. Trots allt hemskt han hade sysslat med under många år lyckades han vända på skutan. För något som inte ska tas från honom var hans stora mod. När det blåste svår sjögång kunde han ta på sig uppgiften att simma ut till fartyg på redden, som inte kunde ta sig till hamnen. Gissa var han hade posten? Antingen i munnen eller i hatten.  😊
Med tiden blev Jacob Tingstedt faktiskt polis. Jag vet inte hur många år han hann jobba inom gebitet. Däremot vet jag att han gav simlektioner och det var under en lektion sommaren 1850 som han fick ett slaganfall och dog.
Om du någon gång kommer genom Norderport så ta några klunkar välbehövlig alkoholfri dricka och tänk dig tillbaka i tiden några minuter när du beskådar ””Nattmannens tomt”, innan du bestiger Rackarbacken. Väl där uppe är mödan väl värt besväret när du viker höger mot Kyrkbergets berömda vy – mot allt sevärt därunder och havet framför dig. Då inser du varför ön Gotland är så sevärd att besöka och att Wisby var en av Europas mäktigaste städer en gång i tiden. 

Allt hade tydligen ett pris och allt var definitivt inte bättre förr. 😦