Kulturlandskap från järnåldern

Vi var kvar i Buttle socken och hade precis besökt de två mäktiga bildstenarna i ”Änge i Buttle”. Nu klev vi över stättan för att få en inblick i det välbevarade kulturlandskapet från järnåldern. Detta område är mycket rikt på fornlämningar.

Både under början av 1900-talet och 2000-talet har det gjorts åtskilliga undersökningar. När det gäller det sistnämnda är det Uppsalas Universitet Campus Gotlands som stått för ”grävandet” och undersökandet av husgrunderna. Givetvis i samråd med experter.

Vi vände vid det liggandet trädet och hoppade balansakten över vattnet. Aprilsnöandet och den kyliga vinden lockade inte längre. Däremot hägrade något varmt som fanns i en termos hos ”den lilla blå”.
Undra om han är solo eller har en date? 😉

En tänd ficklampa i mörkret

Intill gården ”Änge i Buttle” såg vi snabbt de två mäktiga och omtalade bildstenarna.

Där vi stod och zoomade in fanns på 700-talet en väg och knutpunkt, som band ihop de tre socknarna Buttle, Lojsta och Etelhem. Fortfarande finns mängder av bevis från den tiden kvar. Men det tar vi i ett annat blogginlägg. Istället tar vi oss ända fram.

Det finns två saker som är speciella med just dessa stenar.
För det första är den ena den största bevarade bildstenen på Gotland med sina 3,70 m. Kan du gissa vilken? 😉
För det andra är det mycket ovanligt att ”stenduon” står kvar på sin ursprungsplats. Endast några få procent av de kända bildstenarna gör det.

Hoppas du inte har några problem med synen, ser som en pigg hök alla fina motiv på den höga stenen. 🙂
Ser du något speciellt på den lilla stenen tror jag inte dig. För den stenen är ”blind”. Det betyder att den aldrig haft någon inhuggen relief. Möjligtvis har den haft en målad bildframställning.

Nu skojar jag inte längre. Givetvis har väder, vind och alla hundratals år gjort att det är hopplöst att urskilja något. Därför ska jag berätta vad som finns inhuggit på den högsta bildstenen:
I fyra fält har det inristats gående män. Längre ner finns en ryttare och ett skepp på stormigt hav. Runt hela stenen finns en kantbård.

Nu kommer äntligen en återkoppling till bloggrubriken.
I två böcker har jag läst om svårigheten att tyda och se detaljerna i dagsljus. Därför föreslås det att åka hit när det är mörkt. Ta med sig en ficklampa och fungerande batterier, rikta den tända ficklampan snett mot den stora stenens yta. Visst låter det som ett spännande äventyr? Bäst tror jag det är att ta med sig en kompis, varm dryck och något gott att äta. Efteråt kommer ni att sova ”stenhårt” och ha ”bilddrömmar”. I många år har ni en sann skröna att berätta och förhoppningsvis bildbevis att visa upp; för släkt, vänner, barnbarn, grannar, arbetskompisar m.m. Tänk bara på att inte vara för högljudda. Marken är privat. Det finns ett hus bredvid.

En välbevarad stenlabyrint

I Sverige finns ungefär trehundra kända labyrinter. Cirka fyrtio av dem finns på Gotland.

Trojaborg, som ligger nedanför naturreservatet Galgberget i norra Visby, är en mycket välbevarad stenlabyrint.

Den grekiska mytologin har givit namn åt otaliga labyrinter. Ofta kallas de i Europa för Trojaborgar och byggdes på 1800-talet. Men Visbys Trojaborg tror man byggdes på järnåldern.

Jag är förtjust i den berättade sägnen om hur just denna labyrint kom till. Sätt dig lugnt tillbaka och sug in orden:
En ung flicka, en kungadotter, hölls fången i ”Rövarhålan”, en liten grotta i Galgberget strax ovanför denna plats. Flickan byggde labyrinten genom att lägga en sten om dagen. När den äntligen var klar blev hennes fångvaktare så imponerade att de släppte henne fri.

Den största och innersta stenen. Jag orkade inte räkna antalet stenar/dagar. Men jag förstår i efterhand att varje sten var värd sin dag.

I Mästarnas Mästare (tror jag det var) fanns en gren där de skulle gå runt i en labyrint och gå ut från den efter en viss förutbestämd tid. En knepig uppgift. Räkna eller nynna på en refräng?
Själv är jag mer förtjust i höga, täta ”busk-labyrinter”. Det finns ex. en på en ö i Danmark. I ett avsnitt i Mordkommissionen hade två galna ungdomar gömt sitt stöldgods i labyrinten, efter att först ha dräpt en småbarnspappa. Bortsett från det hemska var det just så jag ville ha en gren i Superstars, som jag brukade regissera i mina bostadsorter. Då tänkte jag lotsa in tio deltagare till mitten av miljön. Sedan skulle den som kom ut först inkasserat ”ten points”. Åtta poäng till tvåan… Tänk om någon blivit kvar efter det danska mörkret hade lagt sig? Det lilla problemet hade jag löst med att lägga den grenen sist. 😉 Det stora och långa problemet ”Långe-Lasse” hade fått låna knäskydd för att inte förstöra knäna helt när han kröp… annars hade han sett över topparna. Regelfusk och doping var aldrig tillåtet. Jag läste i dagens tidning att Arne Ljungqvist fyller 90 år den 23 april. Arne är still going strong. Hans insatser mot doping är värd att lyfta på hatten för. 😀

Döden kom med vingslag

Vi gick iväg in i naturreservatet Ölbäck med lite dystra tankar om vad som väntade oss längre fram, i det grå söndagslandskapet. Jag fotade runt av gammal vana. Solveig behöll sin ”macrokamera” i väskan under hela turen.

Plötsligt åkte våra mungipor upp en bit. En utomhustoalett som heter duga. 🙂

Av bara farten såg jag mina första bruna blåsippor i hela mitt liv. Fantasiliv ska tilläggas. 😉

Mina tankar pendlade mellan vad jag läst för någon dag sedan och det som min mamma med svårighet berättade för mig en gång för länge sedan.
En solskenshistoria och en sorgens sannberättelse höll min hjärna sysselsatt.

Vi tog oss över stättan utan den minsta skråma. Några lamm såg vi inte till under färden.

Med tungan rätt i munnen följde vi kraftledningen. Förr eller senare skulle vi nå ett minneskors i form av ett så kallat konsekrationskors. Det gällde att hålla utkik till höger.

Nu började målet anas. Ser du det?

Enligt berättelserna ska prästen ”Herr Jurgen” 1336 varit på väg ridande på en häst hem till Endre, då han blev dödad av en örn.

På vardera sida av stenen är en nattvardskalk inhuggen och ovanför en korsmärkt oblat; hostia.

Jag lämnade över kameran till Solveig och påbörjade ”hemresan” rakt fram. Men mina tankar gled iväg åt olika håll. Vilken tur i oturen dvärgpinschern Sally hade när hon överlevde attacken, i Vall förra veckan, från en kungsörn. På något vis krånglade hon sig ur klorna. Hon var blodig och givetvis chockad, men ska enligt sin matte har återhämtat sig helt. Härligt att läsa. ❤ Tyvärr gick det inte lika bra för den lilla flickan i min mammas barndomsby. Flickans storasyster hade just då ansvaret för sin lillasyster. Inte kunde någon ana att en havsörn skulle… Undra hur familjen klarade sig med sin sorg? Hur bearbetade storasystern händelsen? Då fanns det säkert inte samma skyddsnät på sjukhuset som nu.

”Den lilla blå” hade fått sällskap i sin ensamhet.

Påskromans längs Dalhemsån

För att slippa kånka på vårt fika tog vi kaffe med dopp, vid bordet intill parkeringen. Solen var framme, men vinden var kylig. Utsikten är Siltegårds vattenkvarn som byggdes under 1920-talet. Kvarnen ska ha ett välbevarat maskineri, men är inte i bruk. Jag läste att Dalhem socken har dominerats av vattenkvarnar sedan 1600-talet.

Vårt mål var att vandra den vackra leden längs Dalhemsån. Frågan var vilken av de två parallella promenadvänliga stigarna som vi skulle starta från? Vi bestämde oss för att gå över bron och ha störst chans att möta solen med ansiktet först.

Här var det inte tal om grenar i en ojämn markyta. Våra fötter tog tacksamt emot underlaget. Den kyliga vinden kom inte åt våra vinterfrusna kroppar. Väldigt snabbt kom vi in i en skön harmoni. Mysigt att följa ån. Ibland såg vi en längre sträcka framför oss. Men oftast skymde spännande krön sikten. Vi njöt återigen av blåsippor. Solveig gick och släpade på sin stativväska och gjorde sina avstickare. Det gjorde jag också med andra kameran. Helst när vi mötte medmänniskor i större grupper. 😉

Snöklockorna slapp närkontakt med macro.

På några ställen blev speglingarna i vattnet extra vackra.

Här anade vi extra sol och en öppning till höger.

Ett av många vårtecken, när man ser en bonde som sprider ut konstgödsel. Påskmolnen hade vi givetvis beställt innan. 😉

Längs med stigen finns det sittplatser att vila på, för dem som vill ha en paus av något slag. För de som vill grilla eller umgås i större sällskap finns det fler möjligheter vid vändpunkten.
Vi däremot gick över spången och påbörjade återfärden på andra sidan Dalhemsån. Härligt att höra porlandet. Se en fjäril. Studera myrorna i ”solstackarna” som inte hade påsklov. I de som låg i skugga syntes ingen verksamhet.
Dags att visa upp tre smakprov från Solveigs macroinsats.

Den första var en ovanlig nyans. I mitten en vitsippa. Nederst den vackraste bilden av de tagna på blåsipporna.

Vi uppskattade att det då och då dök upp skyltar med namn. Just denna ville jag gärna ha reda på. För att vara helt säker frågade jag en trevlig kvinna som berättade hur det låg till. Min förmodan var att det skulle dyka upp en liten sjö vid ”vändplatsen”. Istället visade det sig att jag stod framför den historiska platsen med namnet Häststund. Mitt i blåsipphavet.

Långt tillbaka i tiden gick bönderna i Dalhem, efter de långa sommararbetsdagarna, ner till Hästsund och badade (sundade) med sina hästar. Där har du förklaringen till namnet.
Långt tillbaka läste du kanske bloggrubriken. För i så fall kanske du undrar lite om valet av rubrik. Här kommer det lyckliga slutet.
Vi hade lämnat ”Den lilla blå” en dryg timme tidigare. Under tiden hade han mött ”Den lilla gröna” och en påskromans hade uppstått, som det bara kan göra mellan två små söta bilar. ❤
Det sved till i mitt hjärta när jag la in backen och…

Bändeläins Täppu

När vi var på Gotland på semester hade vi säkert inte stannat till här. Då var vi fokuserade på speciella välkända mål och deletapper. Nu har vi oftast med oss en skön blandning av planerat och möjligheter som dyker upp utanför bilfönstren, eller när vi cyklar någonstans.

Som den här gången när vi rullade runt i Lau socken och på avstånd såg några av de ca 350 stenskepp eller skeppssättningar, som finns runt om på Gotland.

Ungefär 1,5 km norr om vackra Lau kyrka ligger Bändeläins Täppa, som består av två skeppssättningar och en rund stensättning (även den en grav).
Tidpunkten när det begav sig var yngre bronsåldern. (Ung. 1500-500 f Kr) Den döde brändes på bål. Benen krossades, tvättades och lades sedan ner i särskilda lerkärl. Urnan placerades i en kista av flata stenar i eller invid skeppssättningen. Materialet var gråstensblock eller kalkstenar.

1928 undersöktes arkeologiskt den nordligaste skeppssättningen. Då hittades en liten femsidig stenkista med både lock och golv innehållande en lerkruka med brända ben efter en människa. Övrigt som hittades var en pilspets, en pincett och en rakkniv av brons.

Som en avslutning på en kurs i arkeologi grävdes 1990 den södra skeppssättningen ut. Här fann man liknande fynd och även en mindre kniv av brons. Föremålen daterades till 900 f Kr. Gravgåvorna talar om att det rör sig om mansgravar.

Tyvärr var den runda graven plundrad. Det som lämnats kvar var bara lite spridda brända ben.

Bautastenen som stod ca 100 meter innanför ett stängsel zoomade vi in. Det finns inga uppgifter om när eller varför den står där. Min fantasi går till ett slags djur som nyfiket studerade de två konstiga figurerna i hagen. Visst se du två ögon, nos och mun?

Fotnot:
Vi måste ge en stor eloge till Lau Hembygdsförening, som underhåller området som tidigare var helt igenväxt. Den föreningen tycks ha många järn i elden.

Fröjel kastal

Strax norr om Fröjel kyrka finns en grusväg ner till Fröjel kastal.

Du ser kyrkan på bilden. Båda byggnaderna är troligen från 1100-talets mitt.

Ett perfekt ställe att sitta på och njuta av solnedgång och medhavd fika. ❤

Det kan inte ha varit lika trevligt för dem som stod här en tidig julimorgon 1361 och beskådade hur Valdemar Atterdags danska flotta närmade sig stranden. Varken han eller hans krigiska män var inbjudna till Gotland. De kom objudna och tog över ön som blev dansk i nästan trehundra år.

Allt som allt finns det nio kastaler kvar på Gotland. Tidigare fanns det betydligt fler.

Kastaler var både en skyddsplats och en förvaringsplats för olika varor. Kastalernas grundform var antingen kvadratisk eller cirkelformad. Det fanns bara en ingång och den satt alltid flera meter över markytan. Orsaken var att försvåra för angripare.
När det gäller Fröjel kastal vet ingen hur hög den var en gång i tiden. Men det finns tydliga spår av flera våningar.
Vill du kombinera historia med vacker havsutsikt mot Karlsöarna har du kommit rätt. Glöm inte kyrkan och en labyrint precis öster om kyrkan. En sista fakta. Innan Visby hamn tog över nästan all skeppshandel fanns på vikingatiden den största hamnen i Fröjel.

Vallhagar

Vi åkte väg 140 söderut från Visby och strax innan Fröjel kyrka körde vi in till vänster på en grusväg. Efter 4 km var vi framme vid Gotlands största bosättning från äldre järnålder. En lärka välkomnade oss med sitt drillande.

Vallhagar består av 24 husgrunder till mellan 6-8 gårdar. Under minst 500 år bodde det människor här. Några av husen har eldhärjats och en människa har brunnit inne i ett hus.

Människorna levde av jordbruk och boskapsskötsel. Ängarna gav foder åt djuren. Det var vid den här tiden som de numera populära gotländska ängarna uppstod.

Just i detta hus bodde människorna i norra änden och djuren i den södra.
Det finns en upptrampad stig att följa som leder till fem stationer med informationstavlor.

Vete, korn och råg odlades på åkrarna. För att öka på hushållet ägnade de sig åt jakt och fiske. Säl, gäss och rapphöns infångades. Det fanns också en sjö där byborna fiskade.

Jag ler lite snett när jag läser att människorna ända in på 1800-talet trodde att Sverige förr var befolkat av jättar. Orsaken var naturligtvis de jättestora gravarna och de stora stenarna ovanför. I folkmun hette det ”Kämpgravar”. Inte konstigt att fornbyn i Vallhagar i många århundraden bar på många olösta gåtor. Under åren 1946-50 fick en hel del gåtor sina svar.

Under ledning av Mårten Stenberger undersöktes de 24 husgrunderna, under de fem åren. De deltagande arkeologerna kom från alla de nordiska länderna. Fynden av keramik, redskap och personliga tillhörigheter gav en inblick i livet i byn. Det fastslogs vid analyser av djurben och växtrester att det viktigaste djuret var får, men det fanns även kor, hästar och höns. När det gäller det sistnämnda var hönsbenen bland de äldsta spåren i Sverige. Det kan tilläggas att människorna i Vallhagar även höll sig med katt.
Mannen på bild är inte Mårten. Inte ens hans kusin. 😉 Vad skönt det var med solens strålar, under vinterns sista dag.

Sammanfattning: Fornbyn byggdes på 100-talet e.Kr och övergavs på 500-talet e.Kr. Orsaken var katastrof eller härjningar.

Årets andra ”bilfika” intogs vid en annan historisk plats, som gotlanduppochner har berättat om tidigare. Gannarve skeppssättningar finns givetvis med i kategorin HISTORISKA PLATSER. Då blommade blåelden. Fördelen med foton jämfört med verkligheten är att blåelden inte vissnar och blir ful.

Sämre utsikt går att ha. Vi läste nyss i tidningen att även årets båttrafik med turister till Karlsöarna är inställd. Öarna ligger förhoppningsvis kvar 2022. Jag gillar att längta efter vissa saker. När det handlar om liv och död är tålamodet kortare.

Bro stainkalm & Bro ojkar

En liten bit, innan Bro kyrka, på vägen mot Fårö har vi varje gång noterat en rejäl ”stenhög” på hällmarken. Vid ett tillfälle i höstas passade det att ta oss en titt på det mäktiga bronsåldersröset Bro stainkalm, som är 4 meter högt och 38 meter i diametern. Förr var den betydligt högre. Tiden innan stenarna började användas till annat i trakten. Stengärden är ett exempel.

Kan det bero på att de moderna människorna inte tror på troll? De är inte rädda för att röra omkring i stenhögen, minska mängden, höjden och störa friden.

Enligt sägnen var trollen mycket rika och ägde en eftertraktad stor dryckesskål av guld. (Guldkalk) Prästen i Bro ville ha guldklimpen till kyrkan. Med kombinationen list och uthållighet lyckades han till slut lura till sig kalken.

På andra sidan vägen finns ett område med många fornlämningar. Här finns bland annat två skeppssättningar och rester från en kalkugn från 1800-talet. Mycket är dock numera igenväxt.

Mer nyfikna var vi på att hitta Bro ojkar. Ojkar betyder oxar.

Efter lite letande fann vi de två resta stenarna som enligt folktron varit två oxar. Så här var det. En rik bonde hade ett blint barn och hade berättat för prästen att han skulle ge kyrkan två oxar om barnet fick synen tillbaka. Redan under vägen till kyrkan hände miraklet. Barnet kunde plötsligt se. Genast vände bonden på ”stegkursen” och tog hem det seendet barnet och de två gåvorna. Du kan säkert ”stensäkert” räkna ut vad som hände. På en nanosekund förvandlades oxarna till två stenar utan svans. Det är viktigt att hålla vad man lovar. Både då och nu.

Förr ledde alla vägar till Roma

Redan på vikingatiden var Roma en viktig mötesplats på Gotland. Då samlades representanter från hela Gotland i Alltinget, som var gutarnas högst styrande församling. Det var också här som Alltinget bestämde att cistercienserklostret i Nydala, som tillkom 1143, skulle få grunda ett dotterkloster 1164 i just Roma. Här fanns också en stor trädgård med odlingar. Under tre inlägg får du en liten vink om hur det kunde vara då. Välkommen.

Vi befinner oss mitt ute på Romaslätten. Ett perfekt läge för ”De vita munkarna”. Reglerna var att de skulle vara självförsörjande genom att arbeta med jordbruk och boskapsskötsel. Slätten här uppfyllde mer än väl de kraven. Sedan hade de sin örtträdgård och dammar med fisk.

Så här tror de det såg ut när det ”blomstrade” som mest.
Vi tar oss tillbaks rejält i tiden. Cistercienserna spred sig på 1100-talet. De första anläggningarna i Sverige var Alvastra och Nydala, som tillkom 1143. Makten på Gotland fanns i Roma där Alltinget träffades. Männen med makt beslutade om att det skulle grundas ett dotterkloster till Nydala i Roma.
Följ med in. Du behöver inte ta av dig skorna. 😉

Endast delar av klosterkyrkan återstår tyvärr idag.
Den uppfördes helt i romansk stil och är därmed ett av de bästa exempel i Sverige på enhetlig romansk kyrkoarkitektur.
Kyrkan har ett treskeppigt långhus med ett tvärskepp och kor. Tidigare fanns det två kapell.
Långhuset är långt och var i dåtid avdelat med ett träskrank. Den östra delen var avsedd för munkarna medan den västra tillhörde lekbröderna. De sistnämnda hade ett eget altare.

Av kyrkans ursprungliga fem ingångar finns endast tre bevarade.

Efter den stora reformationen i början av 1500-talet övergavs klostret av munkarna och anläggningen började förfalla.

Kronan tog hand om egendomarna. Några byggnader byggdes om till stall och fähus.

Den verkliga vandaliseringen är knuten till landshövdingen Johan Didrik Grönhagen. På 1730-talet lät han riva stora delar av anläggningen för att använda stenen till sitt nya residens.

När Gotland hade finbesök av Carl von Linné besökte han Roma 1741. Så här skrev han:
Man såg ett härligt kloster av marmor uppbyggt, upphuggit och slipat, vara förvänt uti ett fähus, som alltså är det präktigaste fähus man ser i Sverige.”