Tjelvars grav


Enligt Gutasagan var Tjelvar den första människan på Gotland. Han kom hit med eld och räddade ön som tidigare sjönk på dagarna. Tjelvar ska vara begravd i skeppssättningen.

Skeppssättningen är från yngre bronsåldern, ca 1100-500 f.Kr. Tjelvars grav är 18 meter lång och 5 meter bred. Skeppet är byggt av tätt satta stenar som avtar i höjd mot mitten. Innanför relingen finns en upphöjd fyllning av gråsten som ett påbyggt båtdäck.

1938 gick arkeologer igenom och restaurerade graven. Då upptäcktes en plundrad hällkista med brända ben och några krukskärvor.

På samma grusväg stannade vi till en stund vid de två fornborgarna från äldre bronsåldern, ca 0-550 e.Kr.

På Gotland finns ca 100 fornborgar, som inte kommer att få en egen kategori på bloggen. 😉 Däremot har det startats upp en ny kategori i efterhand, som jag tror ingen har noterat. Kan du se vilken jag syftar på? Ledtråd: Det är inte medeltida kyrkor. Men det bränns. 🙂

För att skapa en balans till dåtidens historia njöt vi av det som blommade på platserna vi besökte. En mix av historia kontra sommarväxtlighet.

Lauks i Lokrume


Domarsläkten Lauk hade här en stor gård på 1300- och 1400-talet. Gervid Lauk var landsdomare på gutnaltinget – Gotlands högsta domare.

Det som finns bevarat från den tiden är detta packhus (förrådshus) i två våningar och en vind.

Varje våning hade två rum med egen ingång utifrån – utan inre förbindelser. Till andra våningen kom man via stege och svalgång av trä.

Bottenvåningens rum hade kryssvalv, andra våningen bjälklag och vinden tunnvalv. Bottenvåningen och vinden användes som magasin.

Andra våningen kan ha varit bostad. Där finns spår av det. Dock ingen eldstad. Däremot fanns en privet på baksidan – ett utanpå hängande torrdass.

Gårdskorset har fundamentet i behåll. Själva korset är utbytt. Det berättas att det kristna gårdsfolket samlades vid korset till andaktsstund, morgon och kväll.

Vilken pampig allé de nuvarande gårdsägarna kan njuta av. När vi besöker Lokrume kyrka ska vi hålla utkik efter Gervid Lauks gravhäll. Den kanske är större än kyrkan. 😉

Hjulkorsgraven i Stenkyrka


En fin byggnad med förgätmigej och gullviva utanför knuten. Strax intill parkerade vi bilen och förflyttade oss i våra tankar, många år tillbaka i tiden.

Det är Stenkyrka hembygdsförening som vårdar hjulkorsgraven som är från 300-400 efter Kristus.

Egentligen låg graven under landsvägen. När det skulle bli en ny vägsträckning beslutades det, att det skulle göras en arkeologisk utgrävning och att graven skulle restaureras på denna plats.
Vid mätningen kom de fram till att graven var 17 meter i diameter. I gravens mittröse hittades två kalkstenskistor som var plundrade.

Endast lite brända ben och bronsfragment fanns kvar i kistorna.

Jag tror du förstår var termen hjulkorsgrav kommer ifrån. Mellan mittröset och gravkanten ligger runda stenar formade som ekrar i ett hjul.

Allting är relativt. För mindre än en timme senare studerade vi en ”modern” ödekyrka från 1200-talet och just nu lyser solen som den gjort i exakt … 😉

S:t Olofsholm


Här hade vi precis parkerat på udden S:t Olofsholm på nordöstra Gotland i Hellvi socken. För länge sedan hette udden Akergarn. Sedan kom den norske kungen Olav Haraldsson på besök 1029. Enligt en sägen kristnade han gotlänningarna.

Nu gick vi uppför backen. Men när Carl var här 1741 red han på en häst.

Väderkvarnen är från 1600-talet och användes i perioder av traktens bönder. Under början av 1900-talet bodde arbetare från kalkstensbrottet i kvarnen. Femtio år senare var det ett helt annat läge i vårt land. Under andra världskriget fick kvarnen funktionen som en utkik efter tyska flygplan. Då fäste militären ett spaningstorn utanpå kvarnen. Ungefär som en balkonglåda.

Slitaget slog till och länge stod väderkvarnen vinglös. Ett efter ett hade vingarna förfallit och trillat av. Men under hösten 2011 blev den med vingar igen. 🙂

Gotlands första kyrka, ett kapell av trä lät Olav Haraldsson bygga på denna högt placerade plats. Kyrkan fick namnet S:t Olafs kyrka. På 1200-talet ersattes den av en stenkyrka.

I denna magasinbyggnad finns rester av kyrkan inbyggda.

Du kan också se att det i marken framför magasinet finns synliga spår av den gamla kyrkan.

Vilken vy det är häruppe. Till höger syns Slite med sina lite mindre snygga byggnader. Men den bilden behöver du inte se här. 😊 Istället valde vi som avslutningsbild ön Ytterholmen. På den ön sägs tobisgrisslor häcka. Nästa gång vi utforskar S:t Olofsholm kommer vi att vandra ner mot havet och hälsa på raukarna i vattnet. Vid klart väder ska det vara möjligt att se undervattensraukar. Det låter stenkul. 😉

 

Kyllaj fiskeläge och hamn – nu och då


Lugnet nere i Kyllaj hamn gick nästan att ta på. Vattnet låg spegelblankt denna tidiga majmorgon. Annat var det när kalkbränningen kom igång vid 1650 och pågick till 1910-talet. Då skeppades kalk på skutorna till olika hamnar längs Östersjön. Vilken aktivitet det måste varit i trakten och på havet.

Kyllaj utvecklades på många plan. Ett helt samhälle med patron- och arbetarbostäder, affärer och annat byggdes upp runt hamnen. Själva kalken bröts vid kalkbrott i trakten. Därefter forslades den med häst och vagn ner till kalkugnarna för att brännas. Rena rama hästjobbet. För både två och fyrfotade.

Fanns det tid över för att njuta av blommor? Förekom det några lekar? Hur umgicks familjerna? Fanns det privatliv? Levde någon dagdrömmare ”mitt i soten och valkarna”?

Arbetarna fiskade till husbehov. Jag tror de drygade ut hushållskassan genom att sälja fångst vid sidan om.

Den sexkantiga ugnen byggdes i början av 1800-talet. I ugnen eldades det med ved.
i den nyare tegelugnen med hög skorsten, från sekelskiftet 1900-talet, var det istället kol som gällde.

Här ser du ruinerna där den brända kalken förvarades. ”Byggnaderna” kallades kalklador. En del av kalken läskades med vatten och packades på tunnor som sedan gick iväg med skutorna. Annan kalk packades osläckt i tunnor. Ibland gick det av den orsaken illa och resulterade i förlisningar ute till sjöss. Det gällde med andra ord att jobba på rätt skuta. Rena rama lotteriet. På tal om…

…I lördags hade jag fyra rätt på Lotto. Endast tre rätt till och vi hade haft över fyra miljoner skäl, att leta sommarställe i Kyllaj. 😉 Först ska jag bara lära mig uttala namnet korrekt. Det är inte lätt att lära gamla envisa åsnor prata ö-språket. Jag har läst för många Knutasböcker och i huvudet heter orten…

Rackabackens ökända yrken


I modern tid anses det fint att ha en bostad på Klinten. Så har det inte alltid varit. En bra bit in på 1900-talet härjade lössen i de trångbodda bostäderna. Att bli kallad ”Klintunge” gav inga pluspoäng. Ju närmare Norderport desto sämre rykte. Rackarbacken som backen heter var ett omtalat slumområde.

Närmast Norderport bodde bödeln i början av 1800-talet. Men det är inte han som gett namnet ”Nattmannens tomt” i modern tid, utan hans granne och medhjälpare, en bit upp i backen.

Jacob Tingstedt var grannen född till, men kallades för ”Rackaren” eller ”Nattmannen”. Jacob var underhuggare till bödeln. Han skötte efterarbetet på Galgberget, som att ta ner liken. En annan fysisk uppgift var att piska dömda brottslingar blodiga. Jacob tycks ha varit allround när det gällde blod och dödande. Han var häst och hundslaktare på dagarna. På nätterna skötte han sysslor som inte skulle synas när det var ljust. Då gick han runt och tömde latrintunnor bland de fina husen i Visby.

Till Jacob flyttade en kvinna med namnet Kajsa Maja. Tillsammans fick paret barn. Kajsa Maja hade varit en skönhet som ung. Bland hennes personlighetsdrag kan nämnas; lättsinnig, lat, självdestruktiv och framför allt livsglad. För utomstående måste det varit märkligt att få höra Kajsa Maja sjunga under ljusa sommarnätter från det fallfärdiga huset. Den märkliga kvinnan tycktes behålla sin personlighet genom åren.

Nu måste jag avsluta med att berätta om Jacobs fortsatta liv. Trots allt hemskt han hade sysslat med under många år lyckades han vända på skutan. För något som inte ska tas från honom var hans stora mod. När det blåste svår sjögång kunde han ta på sig uppgiften att simma ut till fartyg på redden, som inte kunde ta sig till hamnen. Gissa var han hade posten? Antingen i munnen eller i hatten.  😊
Med tiden blev Jacob Tingstedt faktiskt polis. Jag vet inte hur många år han hann jobba inom gebitet. Däremot vet jag att han gav simlektioner och det var under en lektion sommaren 1850 som han fick ett slaganfall och dog.
Om du någon gång kommer genom Norderport så ta några klunkar välbehövlig alkoholfri dricka och tänk dig tillbaka i tiden några minuter när du beskådar ””Nattmannens tomt”, innan du bestiger Rackarbacken. Väl där uppe är mödan väl värt besväret när du viker höger mot Kyrkbergets berömda vy – mot allt sevärt därunder och havet framför dig. Då inser du varför ön Gotland är så sevärd att besöka och att Wisby var en av Europas mäktigaste städer en gång i tiden. 

Allt hade tydligen ett pris och allt var definitivt inte bättre förr. 😦

Vilken version vill du tro på?


Sten – och korsvirkeshuset i Kyllaj byggdes år 1730, under ortens stora kalkindustriepok.

Till orten hade en av Karl XII:s armékrigare Johan Ahlbom flyttat. Här sadlade han om och fick tjänsten som strandridare. Yrket innebar att han blev en tulluppsyningsman. Inte nog med det. Han blev även kalkpatron efter ”rätt giftemål”. 😉

Med andra ord skulle Ahlbom skydda trakten från smuggling och olagliga aktiviteter.

Några detaljbilder från gårdsplanen och en av de kvarvarande ekonomibyggnaderna.

1741 övernattade självaste Carl von Linné här när han var på sin Gotlandsresa. Det finns många legender om människorna och livet omkring i bygden.

Version 1:
Johan Ahlblom gifte sig med dottern på den största kalkpatrongården Malms. Därmed blev han delägare i flera av de välmående kalkugnarna i trakten. När han dog 1788 ägde han fyra stora gårdar och sex kalkugnar.
Version 2:
Johan Ahlbom friade till den femtonåriga bonddottern Elisabeth från Malms gård. Ett stort och ståtligt bröllop avslutades i moll när bruden rymde på natten genom sovrumsfönstret.

Kanske är det så enkelt att de två versionerna hör ihop. Vad tror du?
I nästa inlägg ska du få följa med upp bland stenjättarna, som Linné kallade raukarna i Kyllaj.

 

Minner om en produktiv tid


Gotländsk kalksten har använts som byggnadsmaterial sedan urminnes tider. Fram till mitten av sextonhundratalet ägdes kalkbrotten av enskilda bönder.

I östra delen av Lergrav naturreservat står denna gamla kalkugn.
I bakgrunden kan du se den smala överfarten till världsomtalade Furillen. Just i den stund jag tog fotot hade jag aldrig rullat över till Håkan Nessers hemtrakter. Då visste jag inte att vi skulle köra fel och att internet funkar dåligt runt Lergravsviken.

Undra vilka kända byggnader i Visby och på Gotland som ”grundades” just här?

Kortet togs via bilfönstret, nere från vägen. Tankarna gick till att kalkindustrins arbetare bedrev husbehovsfiske i Lergrav fiskeläge, som visades i förra blogginlägget.
Nu började det kurra i våra magar. Dags för frukost utan fisk. 😉 Godsakerna dukades fram på en filt i Furillens naturreservat. Varför smakar det mesta – bäst utomhus? Tänk att det kan bli minst lika bra när bilen kör vilse. 😉 Husken finns kvar till nästa besök i de otroligt vackra trakterna. 

Båtflyktingarna från Baltikum


Vi befinner oss vid hamnområdet i Slite och jag tänker tillbaka till andra världskriget när ryssarna ryckte fram i Baltikum.

Det var hit som många i befolkningen flydde. Ofta rörde det sig om båtar i dåligt skick. Undra hur många som aldrig nådde fram?

När flyktingströmmen var som störst 1944 kunde det komma femton båtar om dygnet. Över 11 000 baltflyktingar anlände till Gotland mellan 1943 och 1946.

Efter en tid på förläggningar sändes de vidare till läger på fastlandet.

Det ska tilläggas att det även kom hit avhoppade tyska soldater i slutet av kriget. Ett interneringsläger i Havdhem (Lagerlingen) hade plats för 600 tyska krigsfångar. Avhopparna fick bara stanna några få månader. Sedan skickades männen vidare mot en oviss framtid. En solskenshistoria är att flera av dem blev vänner med Havdemsborna och höll kontakt livet ut.

Ps. Under många år träffade jag vid vissa tillfällen en man som hade kommit ENSAM med en båt. Jag var ung och han var fåordig. Men oj vad impad jag var av den mannen i smyg. Både för vad han gjorde då och i det sammanhang som jag träffade honom inom. Det stod flera gånger om honom i tidningen. Men bäst var alla anekdoter som jag fick från andra håll. 😉

 

Storgravfältet vid Annelund


Precis intill Visby flygplats ligger ett av Gotlands största gravfält. Under tjugo år fram till 1987 totalundersöktes alla gravar.

Här finns omkring 420 gravar och ca 450 människor är begravda på området. En del är alltså sekundärbegravda. Experterna kom fram till att gravfältet har använts omkring 2000 år – från sen stenålder till tidig järnålder.
Storleken på gravarna varierar mellan 1,5 meter upp till 16 meter. Det vanligaste var att den döde brändes före gravläggningen. Det kallas för brandgravskick. Men på gravfältets yngre del finns även skelettbegravningar.

Vilken nytta man har av betande djur som håller marken öppen och fri från under-vegetation.

Det som slår mig på bilden är kontrasten mellan två olika tider på samma jordklotsplats. Ny teknik samsas med storgravfält. Mindre än 100 meter, men också över 3000 år skiljer dem åt. Fascinerande. Hur hade de reagerat om de fått se plåtfåglar i luften som höll vingarna stelt stilla? Hur hade du och jag reagerat om vi plötsligt möttes av…

… det kan du spinna vidare på själv i en kommentar. 🙂