Lojsta slott

Lojsta slott är ett naturskönt och historiskt område med anor från medeltiden. Platsen är ägs och förvaltas av Lojsta Slotts Hembygdsförening. Föreningen bildades 1921 för att vårda området.

På 1930-talet gjordes en rekonstruerad järnåldershall som i dagens datum heter Lojstahallen. Nu nästan hundra år senare tror man att de 2000 år gamla järnåldershusen inte hade så branta och höga tak.
Tänk att både ”stora” djur och människor bodde under samma tak.

Det är ett populärt område med många årliga aktiviteter. Under sommaren är cafét öppet.

För den som vill kombinera naturupplevelserna med fysisk aktivitet går det att hyra en gammal hederlig kanadensare. Eller så går det utmärkt att pröva fiskelyckan. Fiskekort köps i kaféet. Sedan är det bara att flyta fram i de tre Lojstasjöarna, Rammträsk, Lillträsk och Broträsk, som är sammankopplade genom kanaler. Under järnåldern var de tre sjöarna/träsken en enda stor insjö. Vattennivån ska ha varit cirka 2,5 meter högre än idag.

Det finns en cirka 800 meter lång kulturstig. Givetvis ska man visa respekt och ta hänsyn till de betande lammen i området.

Fotnot:
På en holme intill Lojstahallen byggdes i slutet av 1300-talet försvarsanläggningen Lojsta slott. På Gotland kallas forntida befästningar ofta slott. Innan vi flyttade till Gotland, läste jag ibland vid ledig tid i Ystad om Sveriges största ö. Då såg jag fram emot att besöka slottet i Lojsta. Kanske undrade jag över varför kungafamiljen alltid besökte Öland på sommaren. Kunde de inte besöka ett stort präktigt slott på Gotland vartannat år? 😉 Vi små människor lär oss hela tiden längs livets slingrande stigar.

Kauparveröset

När vi var på väg till Fårö såg jag skylten med namnet som jag kände igen från mina timmar med research. På hemvägen, på rätt sida väg 148, körde vi in på grusvägen och passerade ett par bostäder innan vi några hundra meter längre in på skogsvägen kunde parkera ”Den lilla blå”.

Vi ögnade igenom texten på informationstavlan som berättade att vi befann oss vid Kauparve i Lärbro socken. Vi var där för att beskåda den utgrävda bronsåldersgraven Kauparveröset.

På hela Gotland finns det över 1 300 bronsåldersrösen och ca 400 är riktiga storrösen. På norra Gotland, som vi befann oss på, är de ofta gjorda av kalksten. Kauparve tillhör den gruppen. En gång i tiden var röset ungefär 3 meter högt och 18 meter i diameter.

Det gjordes här arkeologiska undersökningar 1941 och 1948 samt 1967 då röset totalundersöktes och murarna frilades. De konstaterade att det har byggts i olika omgångar. Längst in fanns en tornliknande konstruktion av staplad kalksten. I mitten hittades två stenkistor med skelett efter tre personer och några gravgåvor i brons. De stötte sedan även på fler gravar från järnåldern.

Söder om röset finns en kista av resta kalkstenshällar. Kanske var det platsen där de offrade till de döda inne i röset?

En intressant tidsresa i en intensiv julivärme, där vi inne i skogen upplevde det som om luften stod helt stilla. Tyvärr gjorde WordPress det också för en stund sedan. Trots att jag sedan mitten av oktober vidtagit privata åtgärder.

Fjärilar i Fjäle

Vi har besökt fjärilsparker inomhus på Jersey och på Bornholm. Häftiga upplevelser som nästan var för mycket av det goda, när de vackra fjärilarna satt överallt på oss.
Vägsträckan från när vi lämnade väg 143 för att ratta in på en rak grusväg på Gotland platsar också i fjärilsminnesbanken. Efter ungefär en km dök de upp. I luften. På marken. Framför bilen. Inte så jag behövde sätta på vindrutetorkarna. Men det rörde sig om många hundratals fjärilar.

Luften stod nästan stilla när vi klev ur bilen. En enda liten vattenflaska hade vi med oss. För egentligen var vi på väg mot Adrebo för att att fika. Undra hur många stättor som vi klivit över under våra femtio månader på Gotland?

Vi vandrade på kulturstigen genom orörda och fornminnesrika marker med målet att nå Fjäle i Ala som är en av Sveriges bäst bevarade ödegårdar från järnålder och medeltid.

Det är givetvis många hundra år sedan någon bodde på gården i Fjäle. Experterna tror att gården ödelades i slutet av 1300-talet. Efter arkeologiska utgrävningar har en rekonstruktion av en medeltida gård byggts upp, med boningshus och fähus.

Bostadshusen under medeltid var som regel indelade i en förstuga och innanför denna ett bostadsrum med eldstad och bakugn. Husen byggdes i skiftesverk, som på öjn kallas för bulhus. Det innebär horisontellt liggande väggplankor i stolpar nedsatta i marken.

De döda begravdes inom gårdens marker. När kristendomen kom under 1100-talet blev det istället begravningar på Ala kyrkogård.

Så här tror de att det såg ut en gång i tiden. Det allra sist byggda huset kallas på gamla lantmäterikartor för ”Fiähle Büsses huus”, Fjälebysens hus. Nu ska jag berätta något otäckt. Håll för ögonen om du är känslig av dig. I detta hus bodde en ilsken storbonde, som hade ett avtal med prästen om att han minsann inte fick börja predika innan han kommit dit. En söndag var storbonden rejält försenad. Därför började prästen sin predikan. När Fjälebysen kom dit slog han ihjäl prästen. Församlingsborna kontrade med att slå ihjäl Fjälebysen. Enligt sägnen ska han vara begravd vid Ala kyrka. Undra om det var han som låste in kvinnan i kyrkan, som jag skrev om i inlägget om den kyrkan? Bäst att sluta med att berätta om otäckheter. De vi har i nutid räcker gott och väl.

Här är andra huset. Kul att det är möjligt att titta in.

Efter en portion av historia, fjärilar och hetta vandrade vi tillbaka kulturstigen till ”Den lilla blå”.

Tjärfabriken på Furillen

På 1900-talet anlades flera tjärbrännerier på Gotland. Den här ligger på halvön Furillen.

Trätjära används som impregneringsmedel för att skydda trä, rep m.m. Tjära användes också inom medicinen, i tvålar och i salvor för behandling av eksem.

Tjära fås ur gamla stubbar som är rika på kåda. Omkring 1900 fanns det väldigt gott om stubbar på Furillen efter sågindustrin vid den tidpunkten. Denna tjärindustri startades 1921 av lantbrukaren Konrad Bergbohm och Svante Lilja som var förvaltare på Furillens stenindustri.

Under krigsåren rådde brist på mycket. Då användes terpentin från tjäran som bränsle. Ända fram till 1980-talet har denna tjärfabrik använts. Ugnarna är försedda med eldstad och skorsten i tegel.

Upp till 300 grader gick det att få upp på ugnarna. Tre produkter tillverkades. A. Terpentin, B. Trätjära, C. Träkol. En ugns bränning kunde ge 200-250 kg tjära. Tjäran lagrades i stora trätunnor medan terpentinet tappades på flaskor i väntan på försäljning.

Efter ett dygns eldande fick ugnarna svalna, så man kunde ta tillvara på kolet som bildats. Kanske hann då arbetarna ta sig ett dopp i havet och umgås med fruar och barn.

Kolerakyrkogårdar

På vår cykeltur i Fårösund stannade vi till ett tag vid Franska kyrkogården. Under Krimkriget fanns på området en engelsk-fransk flottenhet.

Den ruggiga sjukdomen med kraftiga diarréer sprids via förorenat dricksvatten. Vattenstandarden är otillräcklig i de länder som kolera uppträder. Ibland kan det ske efter naturkatastrofer som jordbävningar.

Bakterien som är boven heter Vibrio cholerare och trivs vid låga salthalter i sötvatten. Enligt Folkhälsomyndigheten finns inte kolera i vårt avlånga land.

Patron Grubb som lät bygga ett kolerasjukhus här på platsen hade ingen större användning av det. För förloppet gick fort och oddsen för att överleva låg otäckt nära 0 %.
De avlidna begravdes av prosten Lyth. Offren för kolera lades i kalk. Deras fartyg sänktes till botten i havet.

Vid samma tid, 1854, begravdes ett tjugotal engelska örlogsmän på udden Ryssnäs på Fårö. Bilden är från ett inlägg 2019.

Sten på sten

Från cykling till vandring. Vid denna etapp på två ben följde vi en fägata omgärdad med stenmurar och häckar. Efter ca 300 meter vek vi av åt höger på en stig som ledde rakt ut på ett öppet och flackt område.

Jag höll två tummar för att nötkreaturen inte skulle komma på idén att ta samma väg som vi.

Sammanlagt finns det åtta stenrösen från bronsåldern på denna plats. Här ser du två av dem. Men huvudattraktionen för mig var att komma till ”the big one”. Här någonstans pekade jag på något som såg ut som en fjäril. Solveig böjde sig ner och tog bort linsskyddet på macro objektivet.
”Jag går vidare mot…”

Vad spännande. Uggarde rojr är Gotlands högsta bronsåldersröse och även ett av Sveriges största.

Mäktigt. 7 meter högt och 50 meter i diameter. Undra hur många stenar som röset består av?

När detta byggdes för hand låg det färdigbyggda tätt intill strandkanten. Från högsta punkten hade de ”stenkoll” ut mot havets aktiviteter. I nutid ligger röset ungefär en kilometer från havet. Orsaken är givetvis landhöjningen. Från historiska tankar gled mer moderna tankar in i min hjärna medan jag förflyttade mig runt det imponerande röset. Eftersom jag var ensam kunde jag prata högt med mig själv.
”Var är min fru? Min enda fru?

Nästan alltid brukar fjärilar flyga iväg innan Solveig fått ordning på kamera och inställningar. Det här måste varit något riktigt speciellt. I morgondagens blogginlägg ska hon visa och berätta.

Kettelviken

Längs den vindlande, vackra kustvägen till Hoburgen ligger små stenbrott på rad.

Under en väldigt lång tid bröts det sandsten här. De små brotten var ett komplement till jordbruket och fisket för bönderna i socknarna. Ett otal många slipstenar tillverkades.
Tillverkningen kulminerade i slutet av 1800-talet och i början av nästa sekel.

En väderkvarnsdriven pump av kolvtyp användes för att få undan vatten ur stenbrotten.

Sandstenen lämpade sig också väl för att skulptera i. På medeltiden, när Gotland oftast var danskt, bröts mängder av sandsten till de stora slotts- och palatsbyggena i Danmark.

Det första som jag kom att tänka på, med tanke på vårt mål att besöka alla Gotlands kyrkor, är dopfuntar. Jag läser att det stämmer utmärkt. Det förekom också en stor export till hela Östersjöområdet när det gällde dopfuntar, spiselkransar och gravstenar m.m.

I Burgsvik samlades flera kända stenhuggarsläkter. Dessa foton är från den legendariske huggaren Johan Larssons stenbrott. Ett stenbrott som var i bruk i femtio år. Numera är detta Kettelviks Stenmuseum. Museet drivs i privat regi och inträdet är gratis.

Är det min fantasi som leker med mig? För det ser ut som en pub och en grå man som står för serveringen. Jag blev torr i halsen av den bistra sanningen. Tur jag hade en Loka i bilen.

Som du ser går det utmärkt att hugga sitt eget konstverk. Eftersom det var en bit till akuten hoppade jag den aktiviteten. 😉 Skämt å sido var det inte öppet just denna dag. Annars måste det vara kul och intressant för alla generationer att prova på att forma stenen med klubba och mejsel. Säkert ingen lätt uppgift.

En mycket vacker plats. När verksamheten var som störst, vid sekelskiftet 1900, bildades Gotlands slipstensbolag i Burgsvik med 150 anställda.

Fabriken Furillen

Tidigt på morgonen körde vi sakta förbi en av våra favoritplatser på norra Gotland, Lergravsporten. Strax nådde vi den smala vägremsan som går ut till ön Furillen.
Förr kallades den fyra kvadratkilometer stora ön för Furilden. Namnet lär den ha fått efter en otäck brand som härjade här för över femhundra år sedan.

Det känns som att ha blivit förflyttad till en annan värld eller tidsperiod. Fascinerande! Mäktigt! Ödsligt! Tankeväckande! ibland flyger tankarna mellan vackert och fult. De landar alltid lugnt på det förstnämnda. Jag gillar stunden skarpt. När alla mina sinnen får kopplas på.
Fabriken Furillen är namnet på just denna historiska del av ön. Den välkända entreprenören Johan Hellström driver Farbriken Furillen. Ni är säkert många som sett platsen skymta förbi i en film, i ett tidningsreportage eller i ett modemagasin. Kanske har ni tagit för givet att exempelvis musikvideon är inspelad på en exotisk plats långt bort i världen.

Blåeld som ”gifter sig” med hederlig gammal rost.

Hotellet med sina 18 rum, ”gömda” eremitkojor och de 40 platserna till middagen på restaurangen lockar till sig människor från långt bort i världen. Personerna älskar såklart konceptet med ödslighet, integritet och historiens vingslag, kanske svårt att hitta någon annanstans. Det går att boka bord utan att vara inkvarterad på hotellet.

Medan du njuter av det vackra blåa som förgyllde vår stund här ska jag backa bandet. För det jag förknippar Furillen med, längre tillbaka, är tre stora saker.
För det första – från början av 1900-talet och sjuttio år framåt bröts det kalksten här som sedan skeppades vidare. Du kan se spåren överallt.
För det andra – militären tog över och stängde för allmänheten. Detta pågick en bra bit in på 90-talet.
För det tredje – en av mina svenska absoluta favoritförfattare, Håkan Nesser, blev förälskad i Furillen och bor här sedan flera år tillbaka. Men det här inlägget handlar inte om honom.

Slagghögarna finns kvar sedan kalkbrytningens dagar.

Jag noterade att fåglar, av olika arter, uppskattade en sittstund på den gamla kranen.

”Den lilla blå” hade förflyttats inom området och stod nu parkerad nära vattnet. Vi hade turats om att fotografera. Men nu var vi sugna på frukost och att därefter få plocka av våra cyklar och rulla vidare på två hjul i naturreservatet. Det här besöket kommer jag aldrig att glömma…

Ps. Kommentarer om sådant som inte hör till inlägget kommer inte att besvaras. ❤

En lycklig legend

Intrycken är många när jag vandrar mellan de gamla smala gränderna i Visby. När jag är ensam sveper de ofta iväg till förr. Både när Visby blomstrade som mest och när de lyckliga åren var förbi, under tuffa oår av olika omständigheter.

Det är omöjligt att veta exakt när en legend föds. På dess slingriga resa kan den målas om och utvecklas åt olika håll – från mun till mun.
Någon gång under 1472 hände en hemsk olycka i ett hus, i en gränd i Visby. En flicka hade öppnat ett fönster på översta våningen och sträckt sig ut för långt. Kanske såg hon något intressant därute. En söt svart katt? Med ett dödsskrik föll flickan rakt ner på kullerstenarna.
Just då befann sig fogden på Visborgs slott i gränden. Mannen rusade fram till flickstackaren. Han lyfte upp henne och bar den livlösa lilla tösen upp till modern. Efter tre timmars fruktlösa upplivningsförsök insåg hon att hennes dotter var död.

Strax därefter kom en skrivare till gränden och gick med tunga steg upp till det sorgfyllda rummet. Fler människor hade hunnit ansluta. Skrivaren uppmanade alla i rummet att anropa den saliga Katarina. Undra hur lång tid de bad? Säkert bad de både tillsammans och var och en för sig.
Du som är uppmärksam har säkert redan kopplat ihop bloggrubriken med ljuset i tunneln. För det himmelska hände. Flickan slog upp ögonen och fick livet tillbaka. Sedan vet jag inte hur lång tid som förlöpte. Däremot kan jag läsa att hon tillsammans med sin mor åkte på en tacksägelsevallfärd till Vadstena, att händelsen också nertecknades i Katarinas mirakelsamling. ❤

Kvällen den andra juli begravdes 26 tyska sjömän på Östergarns kyrkogård

Första världskriget var inne på sitt andra år. Tidigt på morgonen den andra juli 1915 försökte människorna på östra Gotland ändå att göra sina vanliga sysslor. Då hördes från havet ett dovt buller som lät som kanoner. Gutarna fantiserade inte. En ojämn sjöstrid utspelade sig, mellan tsarryska flottan som lekte katt och råtta med motståndaren minkryssaren SMS Albatross med sin besättning på omkring 230 man.
Minkryssaren som varit i åländska skärgården och kastat i ca 240 miner i vattnet var nu på hemväg. Det tyska fartyget var mycket svagt bepansrat. Klockan 06.15 inleddes sjöstriden som redan två timmar senare var över. Albatross var satt på grund söder om Kuppen på Östergarnslandets kust och var nästan redan ett vrak. Därför var det ett under att fartyget fortfarande flöt.

27 tyskar hade dödats och ett tjugotal var svårt skadade. Redan på kvällen begravdes 26 st i en grav på Östergarns kyrkogård. I ett tillfälligt sjukhus i Roma utfördes avancerad krigskirurgi. Några andra svårt skadade fick vård i Stockholm. Till slut stannade dödsantalet totalt på 29 döda. Otroligt att övriga överlevde trots avsaknad av nutidens läkemedel och behandlingar.

Först inkvarterades tyskarna i sockerbrukets bostäder i Roma. Där hade de en viss frihet. Men inför höstens betkampanj behövde givetvis bruket sina bostäder. Därför flyttades sjömännen till Blåhäll på Tofta skjutfält.

Permissionsmöjligheterna ökade för tyskarna. Många höll på med jordbruksarbete och fick djupa relationer med både sina arbetsgivare och arbetskompisar. Tyskarna fick betalt. Unga män träffade unga kvinnor. Det resulterade i barn. De högre officerarna började umgås med ledande familjer i Visby över finare middagar m.m.
De svenska myndigheterna började ta åt sig öronen av allt de hörde. Därför flyttades de internerade hösten 1917 till ett militärläger i småländska Skillingaryd. Det måste varit tufft med alla avsked på Gotland. Mest synd tycker jag i efterhand om de ”nya barnen”.

Några slutord om SMS Albatross. Vid krigsslutet senhösten 1918 kunde fartyget för egen maskin segla hem till Tyskland. Kort därefter skrotades omtalade Albatross.