Två kilo tung silverskatt

En bit söder ner från Visby når man Vibble. Här finns en park med en historia som går ända tillbaka till bronsåldern, då det bodde människor här.

Vibble gårds ägare på 1730-talet hette Lundmark. Vid juletid kastade han ut ben efter julslakten. Gårdens hund skulle sköta sin syssla, gräva ner benen. Istället grävde hunden upp två kilo silverskatt. Skatten skickades till antikvitetsarkivet i Stockholm. Det kom fram att det funnits en silversmed på Vibble gård omkring 1050. De behöll det mesta i Storstaden och skickade tillbaka resten till Lundmark. Gårdsägaren smidde tre stora silverbägare och gav dem inskriptionen: På Gotlands kämpagrunder mitt ämne låg i jord. Nu prunkar jag på bord. Sök den mig fann därunder.
Om man vände på bägaren såg man en hund ingraverad. Trist nog vet man inte var de tre silverbägarna tog vägen. Sista spårningen slutade i Eksta 1818.

Huvudbyggnaden på Vibble gård totalförstördes i en våldsam brand 1942. Men Stensalen, till höger finns kvar. Det är Kapellet. Gissa vad som finns kvar under det?

Gamla fängelsehålor är det spännande svaret.

Flera av gatorna i Vibble bär namn efter personer som bott på Vibble gård. Carl von Linné övernattade här under sin omtalade Gotlandsresa 1741. Ett långt tag var ägarna militärer. Överste von Vegesack har jag hört talas om i något sammanhang.

Sten Sture den yngre ska ha anlagt parken. I modern tid har Vibble gård en brokig historia med höjder och dalar. Tanken var god på sextiotalet med att skapa ett centrum för konstverk av gotländska konsthantverkare. När det blomstrade fanns det två keramiker, en silversmed, en träslöjdare och en textilkonstnär. Samtidigt var det en utmärkt plats för bygdens folk. Tyvärr avtog glöden. Hantverkarna hoppade av. Numera är det Västerhejde församling som har hand om gården, med olika varierande aktiviteter, som detta speciella år fått stå tillbaka för något som drabbat nästan hela världen. 😦

Till slut blev det av

Har du också åkt förbi samma plats många gånger och tänkt att du skulle stanna? Innan vi flyttade till Gotland och var här på semester, var ”stenen med kanonerna” ett kvitto på att vi närmade oss Visby söder ifrån. Rondellen låg en liten bort och det gällde att hålla reda på var vi skulle köra ur den, för att hamna rätt i livet. 🙂
.

Stenen av kalksten är döpt till Oscarstenen och är en minnessten från en sommardag i juni, på artonhundratalet.

Den 14 juni 1854 överlämnade kung Oscar 1 tre fanor till förbandet på Visborgslätt, i Wisby.

Exakt hundra år senare, 14 juni 1954, överlämnade chefen för armén på konungens befallning en ny fana. Dessutom firades det med en ny relief på Oscarsstenens baksida.

Kung Gustaf VI:s namnteckning från 28 maj 1961.

Tack vare bloggen gotlanduppochner blev det av att vi körde av kustvägen och in på en mindre väg. Vi hade ett ett bra lärorikt skäl att göra ett stopp. Dessutom upptäckte vi en genväg hem, som vi därefter kört fler gånger.

Fotnot:
Stenen är ca 5,4 meter hög och 1,8 meter bred vid basen.

Troll-Oxen busade med mig

Vi var på väg mot Bara ödekyrka, när vi stannade till vid kanten av ett litet berg. Nyfikenheten tog oss ur bilen och fram till informationsskylten. Vi läste att berget hette Baraberget och var en fornborg, begravningsplats och före kristen tid ett känt offerställe på Gotland.

Offerkällan låg nedanför berget, men togs bort i samband med en vägomledning på 1950-talet. I källan offrades ull och pengar för djurs och människors hälsa.
På Baraberget växte en helig ”esk” (ask) som enligt legenden var grön året runt. Ändå tills en man försökte flytta trädet. Då dog det tvärt.

När det begav sig för länge sedan trodde människorna att det bodde troll på berget. Troll-Oxen var en elaking som ställde till med mycket förtret. Åtminstone fick han skulden för olika saker. Drömläge för oärliga och elaka människor utan svans.

Baraberget är ungefär 40 m högt. Det är inte mycket av den drygt 100 m långa vallen, som omgärdar borgen, som syns 2020. Däremot går det att betrakta ett litet bronsåldersröse och kanske träffa på en…

… arbetande insekt som aldrig hört talas om semester och sommarlov.

Utsikten mot vidderna var sevärd. Jag läste att det åktes pulka här när det var tillräckligt med snö.

Ett tag funderade jag var bilen befann sig. Var helt säker på den följt med hit. Så dök taket upp och mina tankar gick kvickt till kvicksand. Sa inget till Solveig. Varken om det eller lappen som jag diskret tog bort bakom vindrutetorkaren. ”Jag gillar inte blå plåtleksaker/ Hälsningar Troll-Oxen. 😉

Gothem kastal

Den pampiga stora kyrkan Gothem visade vi upp för ett tag sedan. Den här gången blir det ett kort inlägg om kastalen framför den. Den lilla borgen är skamfilad av ålder från detta håll. Det lär tvistas om exakt byggdatum. Sant är att försvarstornet är minst från 1100-talet.

Följ med genom stigluckan så ska du få se sidan som är i bättre skick. Är du extra lång kan du ducka en bit. 😉

Hoppsan. Där gick både du och jag en bit för långt. Men den andra stigluckan var också sevärd. Vi gör ett nytt gemensamt försök.

Klart mer välbehållen och sevärd från detta hållet. En gång i tiden ska kastalen ha varit 9×9 meter och omkring 13 meter hög. Eftersom det är en öppen plats borde sikten varit god när det gällde att skåda fienden tidigt.

Det finns ”rätt många” kastaler vid kyrkorna på Gotland. Några har vi visat i samband med kyrkblogginlägg. Andra kommer att få egna inlägg.

Den som ligger vackrast beläget har vi fortfarande inte besökt. Sedan ska inte glömmas bort att det finns en kastal i medeltidsmuren i Visby. Där tänkte jag skicka upp Solveig en solig dag.

Endre avrättningsplats

Varje gång vi kört den slingrande mindre vägen mot Endre, har jag noterat den historiska platsen på höger sida. Den här gången hade vi inga bilar bakom oss. Därför sänkte jag farten och höll utkik efter en avtagsväg norrut. En grusväg och en skylt gav vägledning. Vi parkerade bilen, gick in i skogen och nådde efter en kvart platsen.

Enligt information på tavlan var Endrebacke en avrättningsplats mellan 1699-1863 och 14 avrättningar är dokumenterade, men troligtvis var antalet fler.

Det finns ett protokoll från 7 juli 1699, då två personer avrättades samma dag; massmördaren Bengt från Roma och tjuven Botell Olsson från Gothem.

Även nästa gång 1717 rörde det sig om en dubbelavrättning. Namnet på de halshuggna var bonden Thomas Christenson och båtmansänkan Christina Jacobsdotter. Brottet var dubbelt hor.

Avrättningen av rånmördaren Johan Petter Hammarström 1858 finns i detalj beskriven. Även hur åskådare föll ner från träden när de bevittnade scenen. Skarprättaren sa till om att ta av halsduken som Hammarström hade runt halsen. Då visade det sig att han lyckats få på sig sju halsdukar.

Det fanns mycket att fundera omkring och försöka smälta. Jag tänkte på två kvinnor och den sista som avrättades här 1863, rånmördaren Johannes Mathias Lindgren från Boge.
Kvinnorna hade begått barnamord. Anna Lisken Larsdotter var endast 22 år. Maria Magdalena Alexandersdotter Baltzarsson hade skurit halsen av en tioårig gosse i Kaungs änge.
Var kommer all ondska ifrån? Jag har svårt att tro att vi föds med den och uppskattar inte dåtidens gratisföreställningar för allmänheten. Kunde skarprättaren sova efteråt? Låg han och räknade bilor istället för gotländska lamm? Vad skrev han i sitt CV? Jag är supersnabb på att skilja på huvud och kropp? 😦
Länk till liknande plats på Gotland.
https://gotlanduppochner.com/2019/02/05/do-pa-olika-satt/

Bringes i Norrlanda



Solveig såg en skylt om en sevärdhet. Därför vek vi av från den större vägen och nådde ganska snabbt fram till stenhuset från 1200-talet.

Bringes uppfördes som en magasinsbyggnad till gården bredvid.

Precis som med Lauks i Lokume och Vatlings i Fole, som finns med i denna kategori på bloggen, fanns det två våningar och vind i byggnaden.

Binges hade dessutom en inbyggd korridor i två våningar, längs ena långsidan. Två rum fanns det på varje våning och taken hade kryssvalv. Vinden hade tunnvälvt tak och bestod av ett enda rum. En inbyggd trappa i muren förband våningarna med varandra.

Bottenvåningen och vinden användes som magasin. På andra våningen kan det ha varit en bostad eller högstuga (festsal).

Givetvis både spännande och intressant att utforska. Relativt lätt att ta sig fram i ”huset” som tillhör Gotlands Fornvänner.

Gotland är bra på att informera på a-tavlor. Det ger mer ”kött på benen”. Brukar du läsa först? Efteråt? Inte alls?

Här har du länkarna till Vatlings i Fole och Lauks i Lokume. Det är intressant att jämföra de tre ställena. 😀
https://gotlanduppochner.com/2020/07/18/bast-bevarade-medeltidshuset-pa-landsbygden/

https://gotlanduppochner.com/2020/06/11/lauks-i-lokrume/

Den blomstertid nu kommer…


Vi tyckte det var dags att vädra fikakorgen och kom att tänka på ett ställe som vi hade besökt under en semester på Gotland. Utanför denna röda byggnad parkerades bilen och…

… vi gick in genom denna grind på andra sidan vägen. Om somrarna brukade biskopen Israel Kolmodin (1643-1709) ofta vandra genom de vackra markerna ned till Hångers källa.

Förutom superintendent, d.v.s. biskop var han även kyrkoherde i Lärbro pastorat. Vi kunde läsa på en informationstavla att han deltog i förarbetena till 1695 års psalmbok och själv författade eller översatte till svenska ett flertal psalmer.

Det sägs att Israel Kolmodin under en promenad hit diktade sin mest kända psalm. ”Den blomstertid nu kommer.”  Den vackra psalmen är som skön nostalgi för mig. Påminner om efterlängtade skolavslutningar och ett låååångt orört sommarlov framför mig. Fullt av möjligheter.Juni, juli, augusti” som Per Gessle diktade så medryckande. Tänk att psalmen blivit förbjuden inför många skolavslutningar och inte får sjungas. Om det tycker jag inte. 😉 

Länsstyrelsen i Gotlands län förvaltar källan i samarbete med markägarna. Platsen blev ett naturminne den 31 december 1968.

”Vi lever i syrenernas tid…” sjöng Gessle på en tidig soloskiva.
Jag tog en titt i min femårsdagbok för att se om det var på nationaldagen som vi besökte Hångers källa. Det var det inte. Däremot minns jag att vi hade en lugn, fin, solig fikastund med underhållning; bestående av fågelsång. ”Man hörer fåglar sjunga med mångahanda ljud…”

Fotnot:
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol och fortsätter ägna mig åt  trist teknikstrul på datorn. Teknikstrul borde förbjudas. 😦  Nästa inlägg kommer också att handla om något på H och var dessutom ett kärt återbesök för mig.

Breakfast in Barläst


Från sent 1600-tal fram till 1907 skeppades det ut kalk till tyska städer vid Östersjön. Från början hörde Barläst till Pavalds gård i Lärbro. Sedan kom den driftige och legendariska strandriddaren Johan Ahlbom på Kyllaj (som jag skrivit om tidigare) och ”tog över” ägandet.

Kalkstenen bröts vid Hide kalkbrott och fraktades hit på vagnar med hjälp av oxar och hästar.
Vid hamnen finns tre kalkugnar från olika tidsepokrar.

Den runda ugnen är äldst. Troligen från början av 1700-talet. Den fyrkantiga är numera en ruin. Intressantast är den sexkantiga som byggdes 1882.

Vilket slit. Skulle du vilja göra en tidsresa och testa att jobba här ett provår? Läs det här först. 😉 Kalkstenen staplades i ugnen med plats för elden underst. När ugnen var fylld murades den igen och veden tändes via öppningen nertill. Då låg stenen som ett valv över den brinnande veden. Det tog tre till fyra dygn innan allt var färdigbränt. Under dessa timmar matades elden med ny ved flera gånger i timmen. Tecknet på att processen var klar gick att utläsa när röken svartnade och övergick till ett gult sken över ugnskransen.

Blåsor och frätsår var vanliga hos arbetarna som höll på med den lätta och farliga kalkstenen.

Det gick en 30 meter lång träbrygga med banor för stenvagnar upp till krönet på ugnen. Äldre kalkarbetare, två och två i bredd trampade upp sex meter till krönet. Vagnarna rullade på två parallella banor. När den ena vagnen lastad med ved och sten drogs upp, gled den tomma vagnen ner.

Kalkladorna användes som förvaring av kalken. Härinne läskades kalken genom att man hällde vatten på den för att få den att bli ett pulver. Därefter packades ”varan” i tunnor i väntan på export.

Baskista heter detta långa smala utrymme där det reparerades och byggdes mindre fartyg. Med hjälp av ånga blev träet mjukt och kunde böjas till lämplig form.

Två olika årsmodeller.

Från vår tidiga frukostplats kunde jag zooma in den moderna kalkindustrin, på den andra sidan viken – Cementa i Slite. Efter frukosten promenerade vi tillbaka till bilen och åkte till ett riktigt, riktigt fint smultronställe.  Eller vad säger bloggvännen Lollo?

Fotnot:
A; Namnet Barlast (med a) var den extra vikt i olastade fartyg med syftet att skutan skulle ha lika högt över vattenytan som när den senare var lastad. Fiffigt. 🙂
B; Lärbo Hembygdsförening fick 2002 detta kulturområde i gåva från Euerolime AB. En fin geist. Viktig för eftervärlden. Mycket intressant att visa upp. Speglar mycket av Gotlands historia.

Bäst bevarade medeltidshuset på landsbygden


Vi har förstått att den bevarade medeltida bebyggelsen på Gotland är unik för Sverige. En orsak var tillgången på sten som gav fantastiska möjligheter att bygga robusta byggnader i olika sammanhang. Allt från kastaler, bostadshus, lador m.m. Med hjälp av den lättbrutna kalk- och sandstenen skapades byggnader som stått sig väl genom alla år.

På mitten av 1200-talet byggdes stenhuset. Den främre delen som var en låg och liten vardagsstuga raserades tyvärr på 1800-talet och är ombyggd till smedja. I stugan åt, sov och arbetade familjen.

Packhuset är uppförd i tre våningar. En förstuga och kammare finns i bottenvåningen. Taket i det förstnämnda har kryssvalv medan kammaren har tunnvalv.

En smal stentrappa går upp till en andra våningens enda rum, högstugan, med bjälklag i taket. Förr fanns det i rummet målade glasfönster och här hölls fester.

Alla fototekniker måste tas till. 😊 För det är ett begränsat utomhusutrymme för oss intresserade och utanför är det privatägt.
En annan trappa leder inomhus upp till vinden som har tunnvälvt tak och hissport på gaveln. Förr fanns även en loftgång och trappa till övervåningen.

Här fick vi fotografera från vägen för att få med sista långsidan.

Fotnot:
Till Vatlings i Fole hittar du lätt. Om du åker väg 147 från Visby mot Slite finns en avtagsväg till vänster, en liten bit från Hejdeby kyrka. Om du vill se ett till historiskt stenhus, är det bara en mil till Lauks i Lokrume, som vi redan skrivit om i bloggen.

Tjelvars grav


Enligt Gutasagan var Tjelvar den första människan på Gotland. Han kom hit med eld och räddade ön som tidigare sjönk på dagarna. Tjelvar ska vara begravd i skeppssättningen.

Skeppssättningen är från yngre bronsåldern, ca 1100-500 f.Kr. Tjelvars grav är 18 meter lång och 5 meter bred. Skeppet är byggt av tätt satta stenar som avtar i höjd mot mitten. Innanför relingen finns en upphöjd fyllning av gråsten som ett påbyggt båtdäck.

1938 gick arkeologer igenom och restaurerade graven. Då upptäcktes en plundrad hällkista med brända ben och några krukskärvor.

På samma grusväg stannade vi till en stund vid de två fornborgarna från äldre bronsåldern, ca 0-550 e.Kr.

På Gotland finns ca 100 fornborgar, som inte kommer att få en egen kategori på bloggen. 😉 Däremot har det startats upp en ny kategori i efterhand, som jag tror ingen har noterat. Kan du se vilken jag syftar på? Ledtråd: Det är inte medeltida kyrkor. Men det bränns. 🙂

För att skapa en balans till dåtidens historia njöt vi av det som blommade på platserna vi besökte. En mix av historia kontra sommarväxtlighet.