Kategoriarkiv: Historiska platser

Vike minnesgård

Publicerad den av
6

På östra Gotland, längs med väg 146, finns en slingrande avtagsväg till Vike minnesgård. Här har du på sommaren möjlighet att få uppleva en genuin gotländsk strandgård med anor från medeltiden.

Det stod att det var okej att gå in på gården och titta. Vi swishade en slant till stiftelsen och öppnade grinden.
Ända in på femtiotalet brukades gården av tre syskon som hette Ole, Agnes och Emma Wedin. Deras släkt hade ägt gården åtminstone sedan mitten av 1700-talet. Enligt ryktet hade Ole på femtio år inte varit längre bort än till Visby. Under slutet av femtiotalet blev gården ett byggnadsminne.
Boningshuset av kalksten är från 1833. Smedjan som ansågs brandfarlig byggdes på behörigt avstånd.

Det handlade såklart om självhushållning. Fiske var minst lika viktigt som jordbruket. Endast ett par hundra meter är det till havet från gården. Vid stranden finns kvar någon fiskebod. Från stranden tog de släke (tång) för att gödsla åkrarna med.

Till gården hörde också en drygt trehundra år gammal humlegård, i vilken en örtagård anlagts. Där finns också många fruktträd.

Taken är täckta med ag som har en lång tradition på Gotland. Länsstyrelsen lämnar årligen bidrag till taktäckning och omryftning för att bibehålla traditionen och kunskapen om ag.
Runt gården finns strandtunar som skyddade mot vind. De tycker jag är vackra att beskåda.

Jag läste någonstans att de på sommaren haft olika tillställningar genom åren. Spelmansträffar och folkdansuppvisningar nämndes.

Ta sig tid

Publicerad den av
13

Minns våra semestrar på Gotland. Då var jag naiv och trodde att det gick att se havet bara genom att åka längs de stora kustvägarna. Egentligen ser man inte havet speciellt ofta under de milen. Åkte vi från Visby mot exempelvis Hoburgsgubben var det ett skönt stopp att stanna till här vid Gannarve skeppsättning. Jag tror många andra gör något liknande för att njuta och sträcka på benen. Den här gången gick Solveig en bit ner för att fota det glittrande havet och utsikten mot Karlsöarna. Själv hade jag fullt upp med att få på mig alla vinterkläder, som jag inte vill ha på mig som chaufför.

Den rekonstruerade 29 meter långa skeppssättningen kan du läsa om här. Minns att det då fanns blommande blåeld.
https://gotlanduppochner.com/?s=Gannarve+skeppss%C3%A4ttning&submit=S%C3%B6k

Ekstakusten är så vacker.
Som vanligt blinkade vi höger och körde ner mot fiskeläget Djupvik. Precis i slutet av backen fick jag en impulsidé. Alla andra gånger har vi parkerat vid fiskeläget och sedan fortsatt den underbara sträckan söder ut längs havet. Vi har även cyklat sträckan ända bort till fårens betesmarker. Nu blev jag istället nyfiken på vad som fanns till höger. Fanns det skyltar om privat område? Nej. Däremot förbjudet att parkera och stockar lite överallt. Rejält stora stugor på höger sida. En yta som var för allmänheten blev stoppet. Därmed kunde vi gå en sväng.

Intressant att se Djupvik fiskeläge och Lilla och Stora Karlsöarna från en annan position. Nästa avstickare från väg 140 var också spännande. Då var vi på jakt efter ett annat och för oss nytt fiskeläge. Gotland är bra på att leverera.

Torsburgen

Publicerad den av
10

Några kilometer söder om Kräklingbo kyrka stöter du på skyltar till Torsburgen, en av Gotlands största inlandsklintar. Kalkstensklinten är runt 70 meter hög och platån är över en kvadratkilometer stor. Vi körde försiktigt uppför den smågropiga grusvägen och slapp möten.

Om vi blickar tillbaka i tiden vilar det på platsen, enligt Gutasagan, en sorglig historia. I mitten av 1300-talet var Gotland så överbefolkat att var tredje person måste utvandra. De stackars människorna ska enligt sagan förskansat sig på Torsburgen, innan de tvingades lämna ön.

Klinten är också Nordens största fornborg med tre sidor stup och en mur som är staplad av kalksten och som på vissa ställen är 7 meter hög. Muren är 2 km lång och har flera öppningar. (Vi befann oss vid en av dem). I orostider var under järnåldern och vikingartiden muren ett suveränt skydd för gutarna, som med hjälp av spejare och vårdkasar höll stenkoll på allt. i brandjärnet högst upp tände man en eld för att varsko om annalkande fiender.

När Carl von Linné besökte platsen på sin resa till Gotland 1741 såg han hela 30 kyrktorn från klinten. Han upptäckte då även många intressanta växter. En av dem var gulkronillen som var okänd på fastlandet. En annan var den underbara gotlandssippan. Den sistnämnda var orsaken till att vi senare lämnade klinten. För ingen av oss var exempelvis sugna på att klättra upp i det cirka femton höga utsiktstornet och räkna om Linné hade rätt om kyrktornsantalet.

Vi delade på oss och valde var sin led. Jag stötte endast på blommande blåsippor.

Det har brunnit flera gånger på Torsburgen. Senast 1992 härjade här en stor skogsbrand som förändrade naturen. Det var i samband med det som området blev ett naturreservat för att ge livsrum åt djur, växter och svampar som är beroende av bränd mark och ved.

Solveig gick åt sitt håll. Hon konstaterade snabbt att det var tungt att bära macroutrustning och det enda som blommade var något hon redan tagit rätt många bilder på. Gissa vad?

Du som kontinuerligt följer gotlanduppochner tyckte såklart det var en ”Kalle Anka fråga”.

Vi gick ut genom öppningen. Tittade efter så vi inte glömt något vid fikabordet och körde varsamt nerför branten. Undra hur Linné hade beskrivit ”Den lilla blå?” Säkert med minst trettio vackra detaljerade ord.

Väster om Liffride gård

Publicerad den av
7

Vi var kvar längs vägen mellan Lärbro och Hellvi och hade promenerat till västra sidan av gårdsanläggningen.

Den västra gravfältsdelen av Domarlunden domineras av ett drygt tre meter högt bronsåldersröse. Det hårda materialet består av kalk- och gråsten. Diametern är
ca 30 m.

Vid sidan om ”storhögen” finns det resta stenar samt stensättningar och mindre rösen. 1877 gjordes en undersökning där fynd påträffades från romersk järnålder.

Domarlunden & Skeppssättningar

Publicerad den av
10

Det finns ett område mellan Hellvi och Lärbro som är av historiskt intresse.

Området med gravfält kallas för Domarlunden och har använts i ungefär 1500 år.

Vid vägen ligger Liffride gård. I samband med ett laga skifte i slutet av 1800-talet och dragningen av en ny landsväg blev gravfältet tyvärr splittrat. Det du ser på bilden är gravområdet öster om gården. De flesta av gravarna är brandgravar. Brända ben och föremål visar att varje grav användes för begravning av endast en människa.

Skeppssättningarna är byggda av högkantade gråstenar samt skepp bestående av i marken nedsänkta glest ställda kalkstenshällar.

1917 och under 60- och 70-talen genomfördes en totalundersökning av gravfältet. Här på östra sidan kom man fram till att gravfältet använts under yngre bronsåldern och början av järnåldern.

Du kan bakom tallarna skymta landsvägen, där vi ställt ”Den lilla blå” en bra bit bort.
Tyvärr fanns där staket och djur innanför. Därför kunde vi inte ta oss in på Lajkarhajd. Enligt sägnen stod det år 1030 en strid på heden mellan gutar och den landsflyktige norske kungen Olaf den helige. Hans avsikt var att tvinga gutarna till att bli kristna. Det gick inte så bra. Han blev rädd och knäföll på en sten. Än idag syns groparna efter hans armbågar och knän på det som numera kallas Sangelstenen. Om man knackar på stenen ska det höras en dov klang.
Jag gjorde ett försök att se stenen genom att köra in på en grusväg, men vände när jag kom till en gård.
I ett senare inlägg ska vi visa en annan del av gravfältet. Men innan dess kommer fem inlägg med annat ögongodis.

Visne ängar

Publicerad den av
12

När vi ända befann oss i just När socken passade vi på att åka vidare till Vissne ängar i Alskog socken. Denna avskilda plats är en slags kombination av historia och botanik.

Under järnåldern fanns det fyra gårdar i Visne. Vid en stor utgrävning på 1930-talet hittades tio husgrunder. Varje gård hade sitt eget gravfält, som låg på lite avstånd från husen. Under femhundratalet övergavs gårdarna. Detsamma hände på många andra håll på Gotland under samma tidsperiod.

Vi förstod att detta också var en vacker och avkopplande plats. Under försommaren täcks marken av otaliga blommor. Om man följer vita markeringar går det att ta sig runt en två kilometer lång kulturstig. Under denna påskaftonspromenad var det svårt att ta sig fram utan att bli blöt. Vi gjorde några ”våghalsiga” hopp här och där.

Denna gång får Solveig visa upp gult och blått. Snart kommer det finnas massor av vitsippor, i Visne ängar, som i sin tur får ge plats åt gullvivor, tusenstjärnor och fina orkidéer. Det är en vacker tid som väntar oss i naturen. Ett himmelrike på jorden!

Det kändes nästan högtidligt bara att köra den gamla raka skogsvägen tillbaka. En gång i tiden stod det två bildstenar längs vägen.

På promenad i Linnés fotspår; Del 2

Publicerad den av
15

Jag hade svårt att slita mig från blåsipporna… Bara en till… (Av erfarenhet vet jag att även om jag knäpper många bilder, så hamnar en hel del av dem i papperskorgen när jag kommit hem.)

Den här skilde sig från mängden. Både i fråga om färg och form. Fram med kameran igen.

Vi passerade ännu en bro och insåg att vi började bli fikasugna. Dags att plocka fram det medtagna fikat. I en liten solig glänta smakade det bra med kaffe, te och gott tilltugg.
”Det här är livskvalité!” sa Bosse. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Den här gången valde vi att gå över bron och sedan vända tillbaka på andra sidan. Det kändes som en lagom lång promenad denna soliga påskafton. För den som vill gå betydligt längre är det bara att fortsätta rakt fram.

Jag vet att vi alla är olika, att vi inte tänker och tycker likadant och att ingen ska bestämma över vad någon annan ska tycka. Men, ibland undrar jag om inte alla människor skulle må bra av att tillbringa mer tid i naturen. Om det inte är läkande för oss människor att sitta i en solig glänta och njuta, med alla sinnen, för en stund. Tänk att det dessutom är alldeles gratis! (I dessa tider när vi så ofta pratar om hur dyrt allt blivit.)

Ibland skapar naturen sina egna broar. Förhoppningsvis är det ingen som försöker sig på att ta den här vägen.

Här och var längs stigen finns intressanta skyltar för den som vill veta mer om hur det varit förr kring Närsån. Det finns också skyltar med information om ett femtiotal växter som man kan upptäcka här.

Ingen risk att gå vilse. Kyrktornet ledde oss tillbaka igen.

Vilken fin påskaftonspromenad! Tusen tack till Närs hembygdsförening för att ni iordningställt denna fina natur- och kulturstig i Linnés fotspår.

På promenad i Linnés fotspår; Del 1

Publicerad den av
12

Efter en alltigenom grå långfredag såg vi fram emot påskaftonen. Med hjälp av Bosses väder-app hade vi sett att det fanns chanser till sol då även på Gotlands östra sida. Våra planer var att åka till När, parkera vid sockenmagasinet och vandra längs med Närsån.

Den första bron vi skulle gå över heter Prästbron. Vi läste på en skylt att den fått sitt namn eftersom den går över marker som tillhört Prästgården och som än idag tillhör Svenska Kyrkan.

Bosse hade som vanligt läst på innan vi gav oss iväg och därför visste vi att det är Närs Hembygdsförening som ställt iordning denna fina natur- och kulturstig längs Närsån.

Vattnet porlade fram i ån. Fåglarna höll vårkonsert och solen värmde skönt.

Söndagen den 5 juli 1741 hade När fint besök av självaste Carl von Linné. Nu fick vi möjlighet att gå i hans fotspår. Tänk att det gått nästan 300 år sedan dess. Vår fantasi vaknade genast till liv. Hur såg det ut här när Carl von Linné besökte platsen?

Ljudet av vatten som porlar fram är vilsamt på något sätt. Eftersom gräset fortfarande inte återhämtat sig efter vintern och börjat växa var det lätt att ta sig fram.

Den som är extra uppmärksam ser att vi inte kommit så långt på vår promenad. Det här är ännu en bild på Prästbron.

Vi var ganska tungt lastade med kameror, stativ och fikakorg (som istället för fikakorg blev en fikaryggsäck den här gången).

Och så dök de äntligen upp. De små blommande skönheterna som helt klart är mina absoluta favoriter.

Vita, blå, rosa eller lila spelar ingen roll. Blåsippor heter de och de är och förblir små underverk där de lyser upp den för övrigt ganska brunmurriga marken.

Den här skalbaggen råkade gå förbi och den hade inte lika bråttom som sina två kompisar. Därför fick den också komma med på bild.

Eftersom vi hade två kameror med oss blev det fler bilder än vanligt… Fortsättning följer…

Intill Tofta slott

Publicerad den av
8

Det finns som jag ser det tre vägar till och från Gnisvärd. Nästan alltid väljer vi att inte ta samma väg tillbaka till kustvägen 140. Det var då som Solveig uppmärksammade en sevärdhet som vi inte sett förut. ”Stanna till här en stund.”

På Gotland finns det cirka 350 skeppssättningar. Det är inte så konstigt om inte alla nämns i litteraturen och på nätet. Redan under första bloggåret hade vi ett inlägg om Gotlands största skeppssättning, som finns i just Gnisvärd. En plats som vi nådde ungefär en kilometer upp från denna plats.

Ofta är skeppssättningar till skillnad från rösen en gravplats åt en enda person.

Den döde brändes på bål. De krossade benen tvättades först och lades sedan i lerkärl.

Här kan du se/läsa och förstå varför jag skrev blogginläggsrubriken Nära Tofta slott. Nyfiken som jag kan vara tog jag en ensamtur in för att se hur där såg ut. Undrade såklart om det var ett skämt som var baserat på någon historisk plats. Strax bakom fanns XX antal ”stugor”. På sommaren finns det säkert lockande affischer på den bruna anslagstavlan. Nu fick jag hålla till godo med att läsa en smula hackigt vad det stod på runstenen. 😉

Noaks ark

Publicerad den av
8

Otaliga gånger har vi parkerat bilen vid denna parkeringsplats. Ännu fler gånger har vi promenerat längs Strandpromenaden. Inte visste vi att det fanns konst på ett konstigt ställe i närheten. Antagligen är skälet att blicken oftast är fäst mot havet.

Risken var stor att Gotland skulle invaderas och nyttjas för militära operationer när andra världskriget bröt ut i september 1939. 30 november samma år gick sovjetiska trupper, utan krigsförklaring, in i Finland. Nu kröp allt ont närmare. Arbetet med att bygga värn påskyndades rejält på ön. 1940 anföll tyskarna Danmark och Norge. I slutet av samma år hade Gotland ungefär 1000 färdigbyggda värn vid strategiska platser.

Målaren och skulptören Evert Lindfors växte upp i en stor syskonskara i Visby. Här har han inspirerats av ungdomsminnen från när han i gryningen delade ut tidningar i Visby och tyckte sig se djur här och var i den gamla staden. Den bibliska berättelsen om Noaks ark handlar om människornas andra chans att bygga en hållbar civilisation. Placeringen av skulpturgruppen i terracotta i det gamla värnet relaterar konst med biblisk och existentiell betydelse till militär historia.

Solveig fick äran att krypa ner på knä i leran och försöka ta foton genom det smutsiga fönstret. I maj-september ska det vara öppet här vissa timmar under alla veckans dagar.

Fotnot:
Evert Lindfors föddes i Visby 1927 och dog 2016 i franska Lacoste. Som nittonåring flyttade han till Stockholm. Året efter reste han tillsammans med konstnären Harry Moberg till Frankrike. I Paris utbildade han sig på École des Beaux-Arts. På Wikipedia står det att han arbetade som målare i Lacoste i Provence från mitten av 1950-talet. Sedan gick han över till skulptur i terracotta i slutet av nästa decennium. Evert gifte sig med målaren Barbro Blomqvist-Lindfors )1930-2017). Paret bodde i Lacoste och på Djurö utanför Stockholm.