Dåtid, nutid, framtid

Gotlands största sammanhängande gravfält, Lilla Bjärs, ligger sydost om Stenkyrka medeltidskyrka. Den största anläggningen, ”Äuglehaug”, är detta röse med 17 meter i diameter.

Jag upplever det som om vi byter ”värld” när vi kliver över stättor. Den grå vardagen lämnar plats för något nytt; vackert, sevärt, lärorikt, Tänkvärt, motion m.m.

Det finns på området över 1 000 synliga gravar från brons- och järnåldern.

De vanligaste gravformerna är nämnda rösen och låga stensatta gravar. De flesta rösen är över sex meter i diameter.

Tyvärr har flera av dem blivit plundrade.

Vi kunde också njuta av nutidens färgskala i naturen och…

…och få en glimt av nästa säsongs blåbär. Men nu gällde det mest att sätta sig i säkerhet, innan det blev ösregn. Himlen var mörkblå och det var lugnet före nästa skur, som vi väntade ut i bilen, innan vi rullade vidare.

Mer än rädd

Det sägs att vi små människor kan bli så rädda att våra kroppar fryser fast i en försvarsposition. Detta kan vara avgörande om vi möter vilda farliga djur i djungeln, om vi låtsas vara en död figur på marken. Själv tror jag inte djuren går på det. De är betydligt smartare än så.

Här rör det sig om två kvinnor som en söndag var på väg mot kyrkan. Av någon anledning började de storgräla och därför straffades kvinnorna med att förvandlas till sten.

Bildstenarna står kvar på en åker ett par kilometer från Bro kyrka. (Du kan se dem på höger sida om du kommer från kyrkan/Visbyhållet. Strax intill finns en idrottsplats). Stenarna har stått kvar sedan söndagen på 700-talet. Tyvärr har väder och vind gjort att bilderna är försvunna. Vad tror du samtalsämnet rörde sig om? Kärlek, pengar, barn, män, mark…?



Polhemsgården

I Tingstäde finns ”Den svenska mekanikens faders” barndomshem kvar.

Jag syftar såklart på Christopher Polhem. Den stora uppfinnaren, adelsmannen m.m. som levde mellan 18/12-1661 till 30/8-1751 och blev nästan 90 år gammal.

På 1650-talet råkade hans far, som bodde i en fristad i Pommern, i sjönöd och drev iland på Gotland. På den vackra ön blev han kvar och kanske var det på ön som han träffade svenskan Christina Eriksdotter (född i Vadstena och död i Visby.) Wulf Christoffer Polhammar som pappan hette dog redan 1669.

När jag utläser födelsedagsdatum och dödsdatum inser jag att det blev ingen lång barndom på Gotland för Christopher. Mamman gifte om sig och Christopher hamnade hos en farbror i Stockholm. Men när Christopher var tolv år dog hans farbror och Christopher fick därefter fixa pengar till mat genom att vara gårdsskrivare på olika gods.

”En båt i vila” med en bra bit till havet.

Tingstäde Hembygdsförening tar hand om Polhemsgården. Genom dem går det bra att boka visningar.

Jag filosoferade om hur grabben Christopher hade här som en liten sork. Fiskade han i dammen? Byggde han kojor i träden i skogen? Var han vid havet någon solig sommardag? Hade han kompisar? Eller var han ett geni redan som barn, som klurade på olika lösningar?

Mittemellan…

… fågelskyddsområden befann vi oss en lugn majkväll.

Klase fiskeläge är namnet. Ett fiskeläge som är ”relativt nytt”. Troligen från 1930-talet.

En båt i vila och en som är redo för nya äventyr.

Här var ett sådant tillfälle då jag önskade att vi var experter på fågelläten och fågelarter.

Det hände något mycket speciellt här 18 augusti 1943.
RAF-piloten Richard Todd-White hade i uppdrag att bomba en forskningsanläggning vid Peenemünde, där man tog fram V1 och V2-raketer. Tyvärr blev hans plan nedskjutet av tyskarna. Planet ”landade” vid Klase fiskeläge.

På minnesmärket i Sproge kyrka går att läsa följande:
In memory of
Squadron leader R.N. Todd-White, R.A.F.
Who died in action 18th augusti 1943
and was recovered from sea and
originally buried in the churchyard here
by the good people of Sproge.

Beloved husband of ”Pixie” and father of Wendy.

Jag är en gäst och en främling.”

Grävmaskinisten stötte på patrull

Söder om Snoderån (förr Stenbro å) skulle en grävmaskinist 1998 gräva ner en elkabel.

Under torven låg något hårt och väldigt tungt. 3,5 ton vägde bildstenen som tros vara från 700-1000-talet.

Redan 1885 hittades i resterna av en gammal bro på platsen, en bildsten från vikingatiden. Denna första sten står idag norr om ån.

Det finns två bilder på bildstenen som upptäcktes 1998. På övre bilden finns en fyrfota häst med en ryttare som bär en nerfälld lans. De möter två kvinnor som bär på ett dryckeshorn.

På den nedersta, som jag upplever som tydligare, finns ett skepp med rutat segel, hugget i låg relief. Det går också att se en mast och skrov.


Några år på nacken

Vi var på väg ner mot ett fiskeläge, när vi på den smala grusvägen såg ett fornminne av god höjd. Möjligtvis fanns det en liten plats för det moderna fordonet på fyra hjul. Därför bestämde vi oss för att stanna till där på tillbakavägen.

Den enda platsen var ledig.

Snoder stenröse är ett bronsåldersröse som mäter 3 meter på höjden och är 26 meter i diameter och närmar sig 4000 år. Finns det stentårta tro. 😉

Den döper jag till ”Lutande stenen i Snoder”.

Ensam är stark. Grönt i grått. Vilken bildtext är bäst av de två alternativen?

Det behövdes inte vara Einstein för att inse att den smala grusvägen som vi åkte på gick igenom ett rikt och stort gravfält. Det fanns exempelvis plundrade gravar en bit in på det öppna ”fältet”.
Vi lämnade Bronsåldern bakom oss och svängde höger ner mot havet och stuga nummer 1. Själv undrade jag om det skulle bli en vacker solnedgång om ett par timmar. Vad synd att vi inte har tillgång till den stugan året runt. Då kunde vi hyrt ut ”Lillstugan” till fågelskådare och sportfiskare. Skönt att det än så länge är gratis att dagdrömma och fantisera. Annars skulle jag haft miljontals skulder genom åren. Det hade inte varit så stenkul. 😉

Kulturlandskap från järnåldern

Vi var kvar i Buttle socken och hade precis besökt de två mäktiga bildstenarna i ”Änge i Buttle”. Nu klev vi över stättan för att få en inblick i det välbevarade kulturlandskapet från järnåldern. Detta område är mycket rikt på fornlämningar.

Både under början av 1900-talet och 2000-talet har det gjorts åtskilliga undersökningar. När det gäller det sistnämnda är det Uppsalas Universitet Campus Gotlands som stått för ”grävandet” och undersökandet av husgrunderna. Givetvis i samråd med experter.

Vi vände vid det liggandet trädet och hoppade balansakten över vattnet. Aprilsnöandet och den kyliga vinden lockade inte längre. Däremot hägrade något varmt som fanns i en termos hos ”den lilla blå”.
Undra om han är solo eller har en date? 😉

En tänd ficklampa i mörkret

Intill gården ”Änge i Buttle” såg vi snabbt de två mäktiga och omtalade bildstenarna.

Där vi stod och zoomade in fanns på 700-talet en väg och knutpunkt, som band ihop de tre socknarna Buttle, Lojsta och Etelhem. Fortfarande finns mängder av bevis från den tiden kvar. Men det tar vi i ett annat blogginlägg. Istället tar vi oss ända fram.

Det finns två saker som är speciella med just dessa stenar.
För det första är den ena den största bevarade bildstenen på Gotland med sina 3,70 m. Kan du gissa vilken? 😉
För det andra är det mycket ovanligt att ”stenduon” står kvar på sin ursprungsplats. Endast några få procent av de kända bildstenarna gör det.

Hoppas du inte har några problem med synen, ser som en pigg hök alla fina motiv på den höga stenen. 🙂
Ser du något speciellt på den lilla stenen tror jag inte dig. För den stenen är ”blind”. Det betyder att den aldrig haft någon inhuggen relief. Möjligtvis har den haft en målad bildframställning.

Nu skojar jag inte längre. Givetvis har väder, vind och alla hundratals år gjort att det är hopplöst att urskilja något. Därför ska jag berätta vad som finns inhuggit på den högsta bildstenen:
I fyra fält har det inristats gående män. Längre ner finns en ryttare och ett skepp på stormigt hav. Runt hela stenen finns en kantbård.

Nu kommer äntligen en återkoppling till bloggrubriken.
I två böcker har jag läst om svårigheten att tyda och se detaljerna i dagsljus. Därför föreslås det att åka hit när det är mörkt. Ta med sig en ficklampa och fungerande batterier, rikta den tända ficklampan snett mot den stora stenens yta. Visst låter det som ett spännande äventyr? Bäst tror jag det är att ta med sig en kompis, varm dryck och något gott att äta. Efteråt kommer ni att sova ”stenhårt” och ha ”bilddrömmar”. I många år har ni en sann skröna att berätta och förhoppningsvis bildbevis att visa upp; för släkt, vänner, barnbarn, grannar, arbetskompisar m.m. Tänk bara på att inte vara för högljudda. Marken är privat. Det finns ett hus bredvid.

En välbevarad stenlabyrint

I Sverige finns ungefär trehundra kända labyrinter. Cirka fyrtio av dem finns på Gotland.

Trojaborg, som ligger nedanför naturreservatet Galgberget i norra Visby, är en mycket välbevarad stenlabyrint.

Den grekiska mytologin har givit namn åt otaliga labyrinter. Ofta kallas de i Europa för Trojaborgar och byggdes på 1800-talet. Men Visbys Trojaborg tror man byggdes på järnåldern.

Jag är förtjust i den berättade sägnen om hur just denna labyrint kom till. Sätt dig lugnt tillbaka och sug in orden:
En ung flicka, en kungadotter, hölls fången i ”Rövarhålan”, en liten grotta i Galgberget strax ovanför denna plats. Flickan byggde labyrinten genom att lägga en sten om dagen. När den äntligen var klar blev hennes fångvaktare så imponerade att de släppte henne fri.

Den största och innersta stenen. Jag orkade inte räkna antalet stenar/dagar. Men jag förstår i efterhand att varje sten var värd sin dag.

I Mästarnas Mästare (tror jag det var) fanns en gren där de skulle gå runt i en labyrint och gå ut från den efter en viss förutbestämd tid. En knepig uppgift. Räkna eller nynna på en refräng?
Själv är jag mer förtjust i höga, täta ”busk-labyrinter”. Det finns ex. en på en ö i Danmark. I ett avsnitt i Mordkommissionen hade två galna ungdomar gömt sitt stöldgods i labyrinten, efter att först ha dräpt en småbarnspappa. Bortsett från det hemska var det just så jag ville ha en gren i Superstars, som jag brukade regissera i mina bostadsorter. Då tänkte jag lotsa in tio deltagare till mitten av miljön. Sedan skulle den som kom ut först inkasserat ”ten points”. Åtta poäng till tvåan… Tänk om någon blivit kvar efter det danska mörkret hade lagt sig? Det lilla problemet hade jag löst med att lägga den grenen sist. 😉 Det stora och långa problemet ”Långe-Lasse” hade fått låna knäskydd för att inte förstöra knäna helt när han kröp… annars hade han sett över topparna. Regelfusk och doping var aldrig tillåtet. Jag läste i dagens tidning att Arne Ljungqvist fyller 90 år den 23 april. Arne är still going strong. Hans insatser mot doping är värd att lyfta på hatten för. 😀

Döden kom med vingslag

Vi gick iväg in i naturreservatet Ölbäck med lite dystra tankar om vad som väntade oss längre fram, i det grå söndagslandskapet. Jag fotade runt av gammal vana. Solveig behöll sin ”macrokamera” i väskan under hela turen.

Plötsligt åkte våra mungipor upp en bit. En utomhustoalett som heter duga. 🙂

Av bara farten såg jag mina första bruna blåsippor i hela mitt liv. Fantasiliv ska tilläggas. 😉

Mina tankar pendlade mellan vad jag läst för någon dag sedan och det som min mamma med svårighet berättade för mig en gång för länge sedan.
En solskenshistoria och en sorgens sannberättelse höll min hjärna sysselsatt.

Vi tog oss över stättan utan den minsta skråma. Några lamm såg vi inte till under färden.

Med tungan rätt i munnen följde vi kraftledningen. Förr eller senare skulle vi nå ett minneskors i form av ett så kallat konsekrationskors. Det gällde att hålla utkik till höger.

Nu började målet anas. Ser du det?

Enligt berättelserna ska prästen ”Herr Jurgen” 1336 varit på väg ridande på en häst hem till Endre, då han blev dödad av en örn.

På vardera sida av stenen är en nattvardskalk inhuggen och ovanför en korsmärkt oblat; hostia.

Jag lämnade över kameran till Solveig och påbörjade ”hemresan” rakt fram. Men mina tankar gled iväg åt olika håll. Vilken tur i oturen dvärgpinschern Sally hade när hon överlevde attacken, i Vall förra veckan, från en kungsörn. På något vis krånglade hon sig ur klorna. Hon var blodig och givetvis chockad, men ska enligt sin matte har återhämtat sig helt. Härligt att läsa. ❤ Tyvärr gick det inte lika bra för den lilla flickan i min mammas barndomsby. Flickans storasyster hade just då ansvaret för sin lillasyster. Inte kunde någon ana att en havsörn skulle… Undra hur familjen klarade sig med sin sorg? Hur bearbetade storasystern händelsen? Då fanns det säkert inte samma skyddsnät på sjukhuset som nu.

”Den lilla blå” hade fått sällskap i sin ensamhet.