Olof Palmes minnesplats


Olof Palme tillbringade 30 stycken somrar på Fårö, de flesta i närheten av Sudersand. Jag tror han älskade att få komma hit för att koppla av och få träffa sina partikamrater. Palme höll under dessa år flera tal i Sudersand.
Gutarna är omtalade för att låta kändisar få röra sig fritt på ön och att inte bjuda på skvaller eller information om var de bor. Ingmar Bergman är ett annat bra exempel på det.

Väldigt nära vår hyrda pepparkaksstuga i Sudersand, ligger i en vacker glänta bland björkarna denna speciella minnesplats.
Det är Fårö socialdemokratiska förening som hedrat Olof Palme med att uppföra en skulpturgrupp.

Arkitekten och skulptören heter Jan Sundström. Symboliken med pallarna är att de ska stå för Palmes internationella arbete, världsdelarna och världshaven. Den höga är ett landmärke.

Egentligen heter det inte pallar utan hallar i kalksten. Hallar är ovala stenar med hål som fiskare använde som sänken i fiskegarn.

Jag slog mig ner en stund på en pall och tankarna gick till texten ”Inte vilken februarikväll som helst” i kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”:
Ibland stannar tiden. Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung. Det finns sekvenser i livet som vi aldrig glömmer…

Skandinaviens enda stående medeltida galge


Flera gånger har vi varit och promenerat på området med en fantastisk utsikt över havet. Naturreservatet har flera stigar, branter, en grotta med mera att utforska. Men i detta allvarliga inlägg känns det inte ”klädsamt” att visa upp en blå härlig himmel. Därför väljer jag foton från ett ”gråare” besök.

Galgberget heter avrättningsplatsen. Galgen var smeknamnet. Här ser du tre stenpelare som en gång i tiden bar tre träbjälkar där de dödsdömda hängdes upp i rep och krokar. Hoppas det inte var oskyldiga som fick en snara runt halsen och sedan knuffades från en stege eller vagn? Svårt att rätta till sådana mänskliga misstag.

Platsen var ingen slump. Den var väldigt, väldigt noga vald. För då fanns det ingen hög växtlighet som skymde sikten. Både från havet och på land syntes galgen på långt håll. Jag håller med om att det var en avskräckande effekt och en symbol för lag och rättvisa. Kanske fick ungdomar som levde på gränsen ordning på sitt liv innan det var försent. Svårare har jag att förstå att detta lockade en storpublik där galgen var scenen. Dåtidens teater och film. Dokumentärfilm låter bättre att skriva. Var människorna tvingade att gå dit? Både kvinnor och barn? Var det bara blinda som slapp? Hur många skäl skulle jag kommit på om att jag var upptagen med annat? Hade min galghumor gått hem i stugorna hos de hårdhudade männen? Tror tyvärr inte det. Tur jag inte levde då.

Efterspelet var också en lång historia. Efter döden fick de dömda hänga kvar och dingla i vinden. De skulle synas tills de ruttnade bort eller blev uppätna av fåglar. Kyrkliga begravningar var inte aktuella.

Nu sätter jag på ”blåfärgen” igen. Lämnar det otäcka, vandrar vidare och tänker mer ljusa tankar. Den här gotlanduppochnerbloggen kommer alltid att förflytta sig mellan olika socknar, naturtyper, kategorier, stämningar med mera. Gotland har en otrolig intressant historia, en vacker natur, en ljuvlig kust och väldigt många positiva saker att uppleva på plats eller föra vidare till bloggbesökare. Jag har förmånen just nu att kombinera de sistnämnda, se och visa upp. Nästa inlägg kommer att handla om… 😉

 

Gotlands största skeppssättning


Tidigare har jag lagt in ett inlägg om det fina fiskeläget i Gnisvärd. Om man tar av den norra infartsvägen, från väg 140 mot Gnisvärd, når man efter ca 1 km Gotlands största skeppssättning.

Skeppssättningen syns från vägen. Den ligger i en uthuggning i skogen. Det går att parkera på höger sida. Skeppet är 47 meter långt och 7 meter brett och tillhör ett av öns bäst bevarade. Sammanlagt är det omkring 100 resta stenar i skeppet. Stävstenarna är ca 1.3 meter höga. (Detta foto är taget från andra hållet.)

50 meter längre in i skogen finns ytterligare ett skepp. Det är byggt med fritt lagda stenar med något större block som markerar stävarna.


Det finns två mindre runda stenringar. Undra vad de betyder?

Det har även byggts för hand i skogen av lekfulla människor.

Himlens krafter har lämnat spår.

Alla myror drar sitt strå till stacken. Det spelar ingen roll att det är en helgdag.

Den som skapade träden har också lekfull fantasi.
Det var så lugnt, fridfullt och soligt under vårt besök. Vi stannade till i en större glänta och insåg att här har kanske en gång legat en bostad. Vilka levde där? Var de lyckliga? Hur var deras vardag? Träden runt omkring viskade tyvärr inga berättelser. Min ”nyfikenhetsådra” fick inga svar.

Häftig avslutning. Först nådde vi havet och körde söder ut en bit. Vad snopen jag blev när det visade sig att jag skulle ratta mellan fiskebodarna. Plötsligt var vi tillbaka på platsen som vi gick på i augusti. Då när vi tagit en paus i allt uppackande på hemmaplan och njöt på stranden.

Extrainfo till de som vill veta lite mer:
Det var under den yngre bronsåldern som det började byggas gravar i form av stora skepp. Den döde brändes på bål, benen krossades, tvättades och placerades i ett lerkärl. I skeppen lades ofta gravgåvor av brons.
På Gotland finns ca 350 skeppssättningar som är synliga och bevarade. Från början fanns det många fler.

 

 

 

 

 

 

Dö på olika sätt

Mitt mellan två medeltida kyrkor dök oväntat ett nytt ställe upp, längs med den smala vägen genom skogen. Från att njutit av höstblommor längs med dikeskanten förflyttades jag tillbaka till en grym tid på ön.
Min nyfikenhet styrde mina fötter mot denna speciella glänta. Med hjälp av informationstavlan och inläsning när jag kom hem, snickrade jag ihop denna dystra sammanfattning av en del av Sveriges kriminalhistoria:

Konrad Pettersson Lundqvist Tector må ha haft många efternamn och skulle kunnat ha flera titlar på sitt visitkort; mördare, mordbrännare, förfalskare, rånare m.m. men jag skulle inte bli det minsta imponerad av någon av dem.

Dödsstraffet avskaffades 1921 i Sverige. Den sista avrättningen var i giljotin på Långholmen i Stockholm 1910 (Johan Ander). Men denna på Stenkumla avrättningsplats, 18 maj 1876, var Sveriges sista OFFENTLIGA avrättning. För Kung Oscar II avslog nådeansökan från Tector och hans kumpan Hjert.

De båda kumpanerna hade gjort ett stort misstag när de skulle råna en postdiligens. De dödade kusken och sköt en man på vagnen som senare dog. Sedan visade det sig att det var fel vagn och de tvingades fly. De bestämde sig för att ta ångbåten från Kalmar till Visby. På Gotland startade duon en stöldturné. Måste varit stressigt att hinna med 18 inbrott på bondgårdar och i kyrkor på tretton dagar. De kan inte ha hunnit njuta av raukar och Medeltidsmuren. För deras plan var att få ihop pengar för att kunna emigrera till Amerika. Polisen var dem dock i hälarna och grep dem samma dag, på två olika järnvägsstationer. Tector på Södertälje station.

Hundratals bönder hade kommenderats för att bilda spetsgård vid avrättningsplatsen på Södra häradets avrättningsplats vid Stenkumla backe.

Hjert fördes till avrättning på fastlandet på samma tid, 07.00.
Tector begärde ögonbindel av fängelseprästen och var märkbart tagen till skillnad från Hjert. Tector hade blivit omvänd och djupt religiös under fängelsetiden och därmed blev han begravd inne på kyrkogården. Det finns en sten kvar med hans efternamn, ett kors och dödsåret, på norra sidan av Stenkumla kyrkogård.
Orsaken till att Tector är den sista avrättade var att skarprättaren Steineck behövde tre försök för att sära på huvud och kropp. Första hugget var snett, andra saknade kraft. Dessutom saknades det urfasning för hals och händer som var brukligt annars på stupstocken.
Steineck var också känd för att vara glad i starka drycker. Möjligen hade han startat före sin arbetsdag. Min personliga tanke går till att det borde vara svårt att sova på nätterna som skarprättare. Min sjuka humor vandrar vidare till att han knappast låg där och vred sig i skrynkliga svettiga lakan och räknade gotländska får. Däremot förstår jag att många i publiken svimmade denna majmorgon i dåtidens Netflix. Själv hade jag tackat nej till inbjudan till spetsgården. Hade säkert kommit på ett skäl. Inte VAB såklart.

Allt var inte bättre förr. Min hjärna förstår inte skillnaden mellan skarprättare Steineck från Vadstena och Tector när det gäller ondska. Okej! Jag är inte helt dum. Den ena får betalt inför stor publik och behöver tre försök och den andra tappar huvudet i tre hackiga faser.
En försvarsadvokat i slips, vit skjorta och tjusig figursydd kavaj kan gå på linjen frigivning och rejäl skadeståndsersättning. Åklagaren i samma fall kan gå på livstid och utanför mitt fönster snöar det lätt från en grå himmel. I min ”barnatrohjärna” tror jag på rättvisa – för var och ens själ – när den sista dagen/stunden kommer. Fel har jag ofta. Hoppas dock detta är ett undantag. Svaret får gärna dröja några år.

Ps. 1
Janne ”Loffe” Carlsson berättade i programmet ”Stjärnorna på Slottet” om filmen ”Drömmen om Amerika” som handlar om Hjert och Tector. Loffe fick speciella känslor vid filminspelningen. 

Ps. 2
Nästa inlägg måste handla om något mer trevligt. Vacker solnedgång, fikatime, butiksbesök, kåseri, fiskeläge, raukområde. Jag har inte bestämt mig ännu. Önskar dig läsare en trevlig februaritisdag. Var rädd om dig. ❤