Slite lotsplats

Troligen fanns det en lotsplats före 1700-talet i Slite. Mästerlotsen Rundberg lär ha tjänstgjort vid århundradets slut.

I betydande skala skedde utskeppning av kalk och trävaror från Slite, under 1800-talets senare hälft. I början av samma århundrade utskeppades ryska trupper under amiral Bodizo. Med följde lotsen Hejdenberg och en kollega. De försvann och på hemlighetsfullt sätt och lämnade inga spår efter sig.

Under Karl X Gustafs tid anlades på holmen Enholmen ett befästningsverk med namnet Karlssvärd. Fortfarande finns det tydliga rester på holmen du ser på fotot. I mitten av 1800-talet anlades där två batterier med vardera tolv kanoner. De är numera nedlagda.

Bunge Prästgårdsruin

Under 1300-talet byggdes en ståtlig byggnad i flera våningar med utsmyckade portaler och fönsteröppningar.

Ruinen efter den medeltida prästgården ligger strax norr om Bunge kyrka på norra Gotland. Prästgården kallades ”Munkhuset”.

Ännu under början av 1800-talet fanns murarna och portarna kvar, men 1807 revs resterna för att återanvändas till en gård i Fårösund. Nu återstår 16 x 8 meter av ruinen.

Om du tar en runda hit kan du studera ett romanskt fönster med uthuggen infattning, en ingång, ett rundbågigt fönster och mindre öppningar. Du kan avläsa de två rummen och öppningen mellan rummen.

Arkeologer undersökte husets dagligstuga på 1940-talet och kunde konstatera att Bungeprästerna hade det ganska gott ställt. Fynd som hittades var bronsgrytor, knivar med benskaft, radbandspärlor i ebenholts, en snidad schackpjäs i ben och silvermynt.

Till prästgården hörde också den brunn som du ser på understa bilden.

Fotnot:
20 dagar kvar till det ”smäller” på bloggen. Om du är smart trycker du redan nu på följ så du inte missar Kryssa på Gotland. Korsordsmästerskapen är alltid mellan 19:00 och 21:00. Båda tävlingarna/lekarna slutar samma kvällsminut och är ”enkla” att deltaga i. 🙂 11 stycken Skrap-Kryss totalt bjuder jag på.

Vattentornet på Lotsbacken i Slite

Vi har skrivit om Lotsbacken och exempelvis den gamla kvarnen längst upp tidigare. I backen, nästan uppe på toppen, står det läckra ”polkagrisfärgade” vattentornet, mitt bland villorna. 30 meter över marken.
Perfekt riktmärke för dem som styr in mot Slites skyddande hamn. På tal om något annat. Jag hade inte aning om att badstranden nedanför tornet 1925 kom att bli den första platsen på Gotland som fick reguljär flygförbindelse. Det rörde sig om italienskbyggda och italienskregistrerade tyska flygbåtar som mellanlandade här på linjen mellan Danzig och Helsingfors. Vad spännande det lät.

Vattentornet uppfördes 1955. Det var den unga arkitekten Ulla Hansen Campbell som svarade för den yttre gestaltningen. Behövdes verkligen för att lätta upp en ort som låg inbäddad i ett tjockt lager grått cementdamm.
För dig som gillar att pyssla kommer här ett förslag. Gå in på bildrum.se. Där kan du ladda ner ett klipparket till en modell av vattentornet genom att dubbelklicka på bilden till höger och ”spara som”.
OBS! Du får bara ladda ner för privat bruk. Lycka till med byggandet. 🙂

Det gick inte speciellt bra

1856 byggdes en dubbel kalkugn, som skulle eldas med stenkol och torv. Två senare sökte redaktören för Gotlands tidning, Wilhelm Byström, patent. Ugnen uppfördes i ett enda exemplar.

Delägaren är ett känt namn som säkert många känner till. Mannen som som gett namn åt Berwaldhallen, Sveriges Radios symfoniorkesters konserthall i Stockholm. Jag syftar såklart på disponenten, kompositören och violinisten Franz A Berwald.

Platsen i naturreservatet Galgberget döptes till Wisbybergs kalkbruk. Bloggrubriken är avslöjande. För konstruktionen var inte lyckosam. Redan 1861 var företaget ute till försäljning.

Det står på I-tavlan att informationen om både företaget och platsen är sparsam. Det som är sant är att marken 1885 köptes in av Visby lasarett. På bilder från 1890-talet går att se att kalkugnen låg i ruin. Troligtvis var det likadant redan när marken bytte ägare.

Efter att Solveig tagit sig in i ett djupt snår och försvunnit ett bra tag, var jag rädd för att jag blivit ”kalkling”. Hon hade tydligen hittat en möjlighet att ta sig in från baksidan.

Jag var tacksam för att hon dök upp innan det började skymma och att kamerautrustningen var intakt. 😉

Sneglade mot Norge

Under sextiotalet gjorde Norge betydande fynd av olja i Nordsjön. Detta förde med sig att den svenska regeringen beslutade sig för att undersöka de svenska mineraltillgångarna. Hoppet var att finna rejält med ”svart guld”. Sex platser valdes ut där provborrningarna gjordes. Dessa var i Kattegatt, i Östersjön, runt Siljan, på Öland, i Skåne och på Gotland. Bäst resultat uppnåddes på sistnämnda plats.

Berggrunden på Gotland består till stora delar av korallrev med mellanliggande lager av kalk- och märgelsten. Reven har bildats av organismer. Under tidens gång har organismerna ombildats till kalksten, olja och gas. Oljan återfinns i berggrund som är mer än 400 miljoner år gammal.

På norra Gotland kan det finnas ett par miljoner fat olja enligt oljebolaget Tethys Oil.

Efter SGU, Sveriges Geologiska Undersökning gjort sin kartläggning på sextiotalet startade OPAB, Oljeprospektering AB sin verksamhet på Gotland, den 19 augusti 1969.
Storhetstiden för oljan på Gotland var under sjuttiotalet. Orsaken var den tidens höga oljepris. OPAB genomförde 241 borrningar över 18 områden på hela Gotland och utvann närmare en halv miljon fat olja.
Även internationellt visades stort intresse för olja på Gotland. Ett exempel var Sagacity Holding från Nya Zeeland som ansökte om tillstånd att få leta olja i Gothem.

I maj 1987 tog Gotlandsolja AB över ”stafettpinnen” från OPAB. Bolaget höll sedan på till 1993.

De du tittar på i detta blogginlägg är borrutrustningen vid Risungs, i närheten av Rute socken på norra Gotland. Detta är den enda helt bevarade oljeutvinningsanläggningen i hela Sverige. Platsen har blivit förklarad som byggnadsminnesmärke.

Oljan här vid Risungs hade bra kvalitet. Men utvinningen blev dock för liten. Efter 14 år avvecklades därför verksamheten.
Totalt utvanns 100 000 kubikmeter på hela Gotland. Över 30 000 av dem utvanns på denna plats.

Bungenäs uppför; 4-4

Vi insåg att framför oss låg en tuff uppgift. På två hjul och låg växel ämnade vi ta oss uppför ”berget”. Det gick betydligt lättare än Lotsbacken i Slite.

Jag vet inte exakt hur många hus som finns i Bungenäs, men 25-30 familjer lär bo här på sommaren. Husstilen är mycket speciell och byggnationerna sker i i ett behagligt tempo. Fem hus är gjorda i befintliga bunkrar och två hus i gamla militärbaracker. En glasdörr leder exempelvis in i underjorden. Jag tittade just nu på bilder på nätet. Ser häftigt ut. Allt passar otroligt bra in i sammanhanget och platsens historia & natur.

Ett morgondis låg över ön Bungeör med sin fyr.

Det var behagligt varmt för en stunds fika med vacker vy.

Nu var vi inte längre ensamma. Jag vågade inte fråga om det fanns plats längst fram. 😉

Från början försökte jag komma ihåg hur vi cyklat. Så vi skulle hitta tillbaks. Behövdes inte, insåg jag när vi nådde denna trevägsskylt. De rostiga gamla härliga skyltarna fyllde sin funktion på flera sätt.

Mer än nöjd med Bungenäs. ❤



Bungenäs kalkbrott; 3-4

Det tredje inlägget ska visa upp det som en gång i tiden var Gotlands största kalkbrott. Undra vad som hände med de upp till 200 anställda, när brytningen lades ner 1963?
Resten av bilderna kommer i ett svep. Ibland kan du skymta byggnader från de två tidigare inläggen om Bungenäs.

Underbart att cykla omkring mitt i Gotlands historia. Nu återstod det att ta sig upp med cyklarna. Vårt mål var att hitta något mysigt ställe att fika på. Helst med utsikt över havet.

Bungenäs retro; del 2-4

Jag hade gärna sett svartvita foton från den här byggnadens storhetstid. Då var det en konsumbutik. Vad hade de för varor till försäljning? Numera är det ett mysigt fik med en nostalgisk inredning. Vår plan var att göra ett blogginlägg om bara kaféet Nyströms. När jag letade aktuella öppettider några dagar innan vår tripp, insåg jag tyvärr att Bungenäs inte någonstans skulle ha öppnat säsongen 2021.

Vi parkerade cyklarna och gick en sväng längs halvöns kustremsa.

De höga ugnarna finns kvar. Allt på Bungenäs verkar göras varsamt och med en fingertoppskänsla av rang. Joachim Kuylenstierna håller i ”rodret”. Målet enligt honom är att det ska vara bilfritt och byggstopp på sommaren.

Det började märkas att det laddades för vad som snart väntade. Vi såg att en bakdörr på Nyströms var öppen och här var det också aktiviteter på G.
Kalkladan har blivit konsertlokal och bar. På samma plats ligger Bungenäs matsal. Det finns också ett galleri/konsthall. Under juli månad är Bungenäs ett av Gotlands hetaste besöksmål.

Här vid den gamla stenpiren fraktades kalken ut i världen. Då fanns det säkert ingen hängmatta att gunga i. Fanns det tid för barnen att leka? Om pulsen är hög här snart var våran just då låg och jämn. Vyn mot havet var behaglig och stillsam.
Välkommen till nästa del som handlar om kalkbrottet.

Bungenäs stillhet; del 1-4

Innan vi flyttade till Gotland läste jag på rejält om ön. Att få komma till Bungenäs var ett av de första stora önskemålen. Jag såg fram emot kombinationen av stillhet, natur, kultur och vatten.
Vi bodde i Fårösund och våra egna cyklar var med på hemestern.

Nog har jag läst om möjligheten att låna en militärcykel. Uppgifterna har tydligen samlat lite för mycket tidsdamm. Sorgligt att ärligheten läggs åt sidan för personer utan rent samvete. 😦

Vilken tur vi hade. Annars hade vi inte haft tid att njuta. Trots at vi hade hjälmar på huvudet. 😉
Egentligen är det så att halvön Bungenäs var stängt för allmänheten under nästan hela nittonhundratalet. Under storhetstiden fanns här Gotlands största kalkbrott med upp emot 200 anställda. 1963 lades kalkbrytningen ner. Då tog militären området i besittning som ett övningsområde för KA 3, Gotlands kustartilleriregemente. KA 3 fanns mellan 1937-2000.
Men sedan 2005 råder lugnet i detta bilfria område.

Spindelnätet matchar de rostiga skyltarna, som fått vara kvar över ett annat slags nät, vägnätet.

Solveig fick ta täten när vi valde skylten som du inte kan läsa. Kalkbrottsvägen tror jag den heter.

Kombinationen av att min cykel rullar snabbare och suget som jag alltid har efter havet, gjorde att jag sögs som en magnet neråt. Jag hade inget annat val än att sitta stadigt på sadeln i nerförsbacken. 😉

Under tiden vek Solveig, som tagit över kameran, in till vänster på Förvaltarvägen.

Sockerbolaget övertog kalkbrottet 1921. Fem år senare stod disponentvillan färdig. Undra hur många rum det finns i den pampiga villan? Bjöd de dit alla arbetarna på ”kalkstek” en sommarkväll om året? Inte ens min vilda fantasi tror svaret är på två bokstäver.

På ett ställe såg jag utmärkt villan från min plats därnere. Men mest njöt jag av utsikten över Bungeviken.

När Solveig kom ner fortsatte vi den spännande cykelfärden. Jag älskar sådana här krökar, där jag inte vet vad som väntar runt hörnet. Inte en sekund tänkte jag på att vi någon gång måste göra en rejält uppförsbacke för att nå ”Den lilla blå”, som troget väntade utanför ett taggtrådsstaket.
Välkommen till tre delar till. 😀


Järnåldersbyn Stavgard

I socknen Burs har det byggts upp en unik järnåldersby, efter en spännande händelse som hände i trakten, våren 1975.

En grupp högstadieelever från Högbyskolan i Hemse var tillsammans med lärarna Harriet Löwenhielm och Pär-Gunnar Werkelin på lägerskola i Burs. Nära Stavars hus fann de en silverskatt från 900-talet. Det mesta bestod av arabiska mynt. Vikingahövdingen ”Staver den store” skall enligt sägnen ha varit ägare till skatten.

Staten löste in Stavarskatten och betalade en generös hittelön till eleverna. För pengarna åkte de på en studieresa till det historisk-arkeologiska försökscentret i Lejre utanför Roskilde. Antagligen var det då drömmen om att bygga en järnåldersby på Gotland föddes.

Med lärarna Harriet och Pär-Gunnar i spetsen började en grupp entusiaster bygga en fast lägerskola, inte långt ifrån platsen där de hittat skatten.

Under vår och höst åker skolklasser hit. Under sommaren är lägerskolan öppen för besökare. Undra om det kommit grupper och klasser från ställen långt bort på fastlandet? Andra länder? Hoppas det. För det är säkert spännande och lärorikt att pröva på olika hantverk och vardagssysslor från järnåldern. Sedan sover de säkert gott i vikingahuset. En del drömmer antagligen om vikingar. De djärvaste tar kanske en hederlig gammal ficklampa med sig ut i mörkret och letar efter glimrande saker. Mobilljuset tror jag inte bringar någon tur.