Fyren i Ljugarn


1992 byggdes fyren i Ljugarn på östra Gotland om till detta mer moderna utseende.

Fyren står på taket till en cirka 12 meter cistern som tillhör regionens reningsverk.

1886 anlades fyrplatsen. Då var det Veklampa som gällde.

Först 1934 fick fyren AGA-ljus med lins av 6:e ordningen.

Fjorton år senare gick utvecklingen vidare. Då till elektriskt ljus med AGA-ljus som reserv.

1894 tillhörde lotsplatsen Gotlands lotsfördelning. Här jobbade då Lars Niklas Gahnström, född 1842, som lotsförman. Under sig hade han den nitton år yngre lotsen Jakob Oskar Anton Ronander.

Till saken kan nämnas att Ljugarn redan på 1740-talet var en etablerad lotsplats.

Undra om det är en ättling till någon av lotsmännen som sitter där på filten? Eller så är det bara en vanlig dagdrömmare. 😉

När fyr


Vägen ut till fyren är läcker att uppleva på plats. Men nu var det själva fyren jag tänkte visa upp.

1872 anlades fyrplatsen. Fyren som är ritad av G E Höjer och A T Gellerstedt är i järnplåt. Den är sexton och en halv meter hög och som du ser är den målad röd med tre vita bälten. 1874 inhägnades tomten med en stenmur.

Nu har vi öppnat grinden och stigit in på tomten.

Jag läste att samma natt som fyren tändes för första gången gick en skuta på grund. Skutan var på väg mellan Riga och Rotterdam. Skepparen som trodde det var Hoburgs fyr ändrade därför kursen.

60 trappsteg leder upp till fyrlinsen som har en lysvidd på 16,5 nautiska mil. Genom åren har linsapparaten bytts ut några gånger. Ex 1936 utbyttes fotogenlampa med veke mot Dalén-ljus. 1961 elektrifierades och automatiserades fyren. Linsen byttes då mot dioptrisk trumlins och den sista fyrvaktaren hade gjort sitt sista nattpass.

Blir du också intresserad av att ta de sextio trappstegen upp?

1950 renoverades köket i tjänstebostaden. Enligt mina anteckningar ska det se likadant ut nu, sjuttio år senare.

På södra udden av Närsholmen står den där vackert, visar inom varje minut 6 blänkar vardera på 3,5 sekund längd, men framför allt både lotsar och räddar liv. 🙂 För till saken hör är att Gotlands ostkust ofta har luriga strömsättningar.

Vi öppnade grinden och stängde den ordentligt utifrån så inga nyfikna kalvar skulle få någon mindre lyckad idé. Våra svarta cyklar väntade på att få rulla vidare på äventyr.

Var vi än cyklade på halvön såg vi nästan alltid den rödvita höga polkagrisen. Den fyller därmed sin uppgift även för trampande landkrabbor. Med eller utan blinkande. 😉

Behaglig start för de höjdrädda


På norra kajhörn i Visby finns denna lilla variant.

Sverige var 2002 initiativtagare till internationella Fyrdagen, tredje helgen i augusti. Ett tjugotal länder har hängt på den trevliga trenden. Danmark, USA, Australien och Mexiko är fyra av dem.

En del av fyrarna är då öppna för allmänheten. För den höjdrädda borde denna vara en suverän ”jungfruresa”. 😉 I tidigare inlägg i denna kategori kan du se att en vacker fyr på södra Gotland är öppen betydligt fler dagar än firarhelgen.

Svenska Fyrsällskapet driver på för att bevara Sveriges fyrar. Detta uppskattar bloggaren, som har en hemlig gammal dröm om att någon gång få bo i en fyr några dygn. 😀
Jag sitter och filosoferar över varför fyrar förekommer så ofta i litteratur, filmer, dikter och låttexter. Vissa saker är givna. Dramatiken, ledstjärnor i farligt vatten, den viktiga lotsen för alla på ”sjön”. Vad har du för åsikter & personliga tankar/minnen om ämnet fyrar?

Skansudde fyr

Det var länge sedan jag svingade golfklubbor. Visby golfklubbs banor ligger vackert vid Västergarn och jag inser att anläggningen måste vara vida populär. Nu var det inte det som drog mig dit…

… eller en provtur med det tuffa gröna fordonet…

… istället var det vetskapen om att det skulle finnas en fyr på området.
Jag har det på bild i den utmärkta boken Gotland – Bilder från luften. Nu ville jag se det i verkligheten.

Skansudde fyr ligger vid första tee, bredvid Fyrhuset som går att hyra. Perfekt för golflirare som bara behöver öppna dörren och ställa in svingen.

Mellan 1890 och 1938 var ledfyren bemannad. Undra hur många fyrvaktare som hann jobba här? Gick det speciella yrket i arv mellan far och son? Hur många kvinnliga fyrvaktare har det funnits tro. Det sista blev jag extra nyfiken på. Min bloggvän Lollo borde veta svaret eller ha möjlighet att titta i ”hemliga register”. 😉

Vad hände just detta år?

En större fyr finns på Västergarns utholme, strax utanför. (Du ser den vita fyren en bit till höger) Med sitt rika häckande fågelliv är det förbjudet att stiga i land på utholmen eller landa med luftfarkost mellan 15 mars och 30 juni.

Personliga tankar:
Denna måndag var Solveigs sista sommarlovsdag 2019. Vi passade på att njuta extra av bilturen längs med västra Gotland. Startade utflykten innan klockan åtta. Samtidigt var ett stänk av vemod nerpackat. Något mycket uppskattat var på väg att rinna iväg mellan fingrarna. Då gäller det att hålla i tiden. En omöjlig uppgift. Bäst är att glida med mjukt och njuta av nutiden. Sedan i efterhand minnas de ljusa stunderna med hjälp av foton och tankeminnen. Vårt andra år på Gotland ligger framför oss – fullt av möjligheter. Får vi bara ha hälsan är det mesta möjligt.

 

Hoburgs fyr


Det hade varit många klagomål från svenska och norska handelsmän som hade haft åsikter om vikten av att ha en fyr på Gotland. Så redan 1741 föreslog Carl von Linné att en fyr skulle resas på södra Gotland.

1845 lämnade Storbritanniens minister i Stockholm en framställan till Kungliga Majestätet om behovet av en fyr på Gotlands södra udde.

Förslaget godkändes och medel beviljades för byggandet. Fyren är byggd i kalksten och hela fyrplatsen kostade 44 620 kronor. 1 oktober 1846 tändes den för första gången.

Jag tog ett sista foto ut mot bukten Rivet innan jag lämnade över kameran till ”någon” som saknade höjdrädsla och inte hade ont i en fot.

Detta är den trevliga fyrguiden Margareta som gärna berättade fakta om fyren för Solveig. Hoburgs fyr var Gotlands andra bemannade fyr (Östergarnsholm var den första redan 1806). Tornets höjd över marken är 21,7 meter.

Först installerades rovoljelampor. De byttes senare ut mot fotogenlampor för att därefter ersättas, 1915, av luxljus. 1951 blev fyrbelysningen elektrisk. 1978 blev den automatiserad och därmed avbemannad. Det är Sjöfartsverket som äger och driver fyrtornet.

Solveig erkände att det var lite läbbigt med ”klättringen” längst upp. Vet inte om det berodde på spiraltrappan eller fyrtroll. 😉

Den observante kan se både mig och ”den lilla blå”.

Fin utsikt över vidderna.

Sundre Kyrka hade vi precis besökt tidigare.

När det var dimma och det inte gick att uppfatta fyrljuset varnades skepp om närheten till land genom knallskott. I mitten av femtiotalet slutade skjutandet och ersattes av en mistlur.

Fyrbetjäningens bostadshus.

Här njöt vi extra av blåelden innan vi hoppade in i ”vår lilla blå” och fortsatte vår resa… ❤

 

Fårö fyr


Hemma har jag en underbar flygfotobok som jag ofta bläddrar i. Boken är fylld av superläckra foton från luften över Gotland och öarna omkring.
Innan vi åkte iväg spetsade jag in mig på bilderna över Fårös fyr. Jag drömde mig in hur vi gick in på det stora området. Fikade som de gjorde på ett foto. Betraktade fyren från alla vinklar. Tog närbilder och … inte det. Fritt från luften. Privatägt från marken.

Denna blinkande 24 meter höga fyr med en ljushöjd på 30 meter över vattenytan, byggdes 1846-47 och invigdes det sistnämnda årtalet. Ett år efter Hoburg fyr på södra Gotland. Från början använde man rovoljelampor. Senare byttes ljuskällan ut mot starkare fotogenlampor. Var 20:e sekund visades en fyra sekunder långblänk. Tornets största uppgift var säkert att varna för Salvorevs förrädiska sandbankar i norr.

Några årtal: 1953 elektrificerades fyren. 1977 avbemannades den. Men Fårö fyr är fortfarande i bruk och sköts av Sjöfartsverket. Den siste fyrmästaren var Joe Nordberg. (1920-2009)
Kuriosa. Det finns en gammal ”skrönbön” som löd så här på Fårö:
”Gud välsigna våra åkrar och ängar.
Våra pigor och drängar.
Giv fisk i garn och kut i strand.
Gud, låt ett stort skepp stranda på skär i natt.”

Det blåste kallt. Jag hade användning av både mössa och vantar när jag nådde havet.

Stränderna är vackra men inte speciellt barnvänliga. Men det finns betydligt finare sandstränder åt båda hållen. Nästan världsklass på dem.

Norsta Auren mot norr nämns i många sammanhang som ett lugnare ställe än Sudersand och kanske är det den lilla öns bästa sandstrand. Bred strand och stora sanddyner. Där används varken mössa, vantar eller ibland ens andra kläder. (Känt naturistställe).
Nu ökade regnmängden uppifrån. En sista bild innan kameraväskan öppnades för en vilopaus för kameran.

Min busiga pojkhjärnsida skulle vilja klättra över och smyga iväg bara en liten bit och ta några bilder på fyren från den finaste sidan. Istället blev det hem till värmen i stugan och dansande på TV.  Fyra skulle bli tre. Själv håller jag på Kristin – ända in i kaklet. Ikväll är det dags igen.