Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Solveig hade tur när hon fick med framvingens ögonfläck. Sandgräsfjärilen brukar nämligen så fort den satt sig tillrätta dölja fläcken.
Sandgräsfjärilen är en mycket säregen fjäril när den dyker upp. Den snabba knyckiga flykten går tätt över marken och avslutas abrupt när den plötsligt sätter sig för att nästan spårlöst försvinna mot underlaget.
Arten är utbredd på hela Gotland inklusive Karlsöarna. Den är även en av få dagfjärilar som är bofast på Gotska Sandön. Sandgräsfjärilen förekommer på öppna solvarma marker med sparsam växtlighet. Den är markbunden och är förtjust i att vila på varma vegetationsfria ytor. Hanarna patrullerar sina revir med en defensiv attityd.
Den är medelstor med sina 36-45 mm och kan ses från slutet av juni till mitten av september.
Den allra minsta av gräsfjärilarna är kamgräsfjärilen. I vila visas aldrig ovansidan. Men den ska vara enfärgat ljust gulbrun. Könen är lika men honan är något större med ljusare kanter ovan.
Arten trivs extra mycket i ängen och på alvarmarker. Här på Gotland trivs den på hela ön, även på Stora och Lilla Karlsö. Den uppträder i två generationer. Första är mest tallrik och flyger här från mitten av maj och fram till midsommar. Nästa generation dyker upp i juli-augusti. Jag minns inte var Solveig tog bilderna.
När vi gick på fjärilspromenaden i norra Visby fick vi syn på en pärlemorfjäril som satt länge kvar på samma plats.
Hade den varit hjälpsam kunde den slagit ihop vingarna, så hade vi haft mer att gå på. Vi chansar på att det antingen är en skogspärlemorfjäril eller en ängspärlemorfjäril.
Båda arterna är vanliga på Gotland och finns att beskåda från midsommar och fram till mitten av augusti.
Det här är inte samma fjäril, men tillhör absolut samma släkt. Jag har lärt mig att syskonarterna skogs-ängs och silverstreckad pärlemorfjäril ofta flyger tillsammans över Gotlands nejder.
Arten finns i nästan hela Sverige och är vanlig på Gotland. Den förekommer i många olika miljöer, men rör sig gärna i kalkrika miljöer.
Vingspannet ligger mellan 26-31 mm. Könen är lika, men hanens framvingar är spetsigare. Diskfläcken på framvingen är tydlig och svart. Någon gång är den vitkantad och i Danmark ibland helt vit.
I mitten av juni brukar den dyka upp. Därav Midsommarstarten i sitt artnamn. Kulmen nås under juli månad. Äggen läggs utspridda ett och ett på undersidan av blomknoppar och kläcks efter en vecka. Vi hoppas någon gång få se och ta kort på äggen och framför allt larverna.
Vi är tämligen säkra på att detta är en kålfjäril. Men det är inte helt lätt att skilja den från sin mindre släkting rovfjärilen. Den mörka framvingespetsen hos kålfjärilen löper betydligt längre ner längs vingens ytterkant.
Hur skiljer man på könen? För det första. Undersidan är lika hos könen. Men de två svarta fläckarna på framvingens ovansida saknas hos hanen. Honan är dessutom en av våra större dagfjärilar.
Arten är vanlig på hela Gotland. Undantaget skulle vara tät skog. Vanliga platser är trädgårdar, öppna landskap, vägkanter och lusernfält. Flygtiden är uppdelad i två, ibland tre generationer. Ofta går den att se från maj till september. Jag ser den ofta när jag är ute och cyklar.
Larven kan tyvärr orsaka stor ekonomisk skada i viktiga odlingar.
Ps. Imorgon klockan 9:00 får jag inte glömma bort att trycka iväg ett inlägg med fyra foton från Almedalen. Din uppgift är att koppla ihop dem med återstående fyra månader. Välkommen då. Nu ska jag återgå till att fixa med kvalet till korsordsmästerskapen. Ska bli spännande att den 30:e november få reda på vem som är Mästarnas Mästare. 🙂
Det var på Stora Karlsö som damtrion i familjen stötte på denna dagfjäril med det vackra latinska namnet Vanessa atalanta. Amiral är lätt att känna igen och borde inte förväxlas med andra arter.
Arten är en migrant och tillhör egentligen en sydligare fauna nedanför alperna. Flyger arten inte söderut innan den första frostnatten kommer till Sverige dukar fjärilarna oftast direkt under.
Honorna lägger ägg på värdväxten brännässla i juli.
Du som har tillgång till fruktträdgård har säkert lagt märke till amiraler som formligen älskar skadad fallfrukt. Läste att de uppskattar även buddleja (syrenbuske), rudbeckior, blommande lusernfält och kärleksört.
Är det inte i överkant att som fjärilskådare åka iväg till ett änge eller ett naturreservat där det finns rikligt med växter & blommor och sedan sitta där blickstilla i flera timmar och vänta och vänta… 😉
Själv satt jag bekvämt i soffan och hörde genom den halvöppna balkongdörren hur Solveig donade därute. Då som en skänk från ovan kom den inflygande. Fjärilen som uppskattade konst. Jag bad den snällt att förflytta sig till en mer symmetrisk komposition och ropade därefter på Solveig.
Om jag ska vara helt sanningsenlig var fjärilen inte helt samarbetsvillig med Solveigs makro. Eller så var det så att den gick från konst till leken gömme. Till slut hittade vi inte den, trodde att den flög ut i friheten igen. Eller så hade den gömt sig på ett ställe som kunde bli sista boplatsen i livet.
Nästa dag satt jag framför datorn och skrev på ett mer seriöst blogginlägg. Då från ”ingenstans” kom fjärilen fram. En snabb, lite oskarp bild togs innan jag öppnade fönstret. Vilken fart ”det levande konstverket” fick mot lönnens högsta punkt.
Om vi var helt säkra på arten hade texten möjligtvis varit mer seriös. 😉 Nu är vi inte det – säkra. Men efter en gemensam granskning av boken ”Gotlands Dagfjärilar” av Ola Malm har vi fått ner det till två möjligheter. Antingen är det en vanlig Nässelfjäril eller så är det inte det. Själv håller jag på migranten Videfuks. En mix av de två arterna skulle också kunna vara rätt tolkning. Vad tror du?
Så många perfekta fjärilsbilder jag sett på Instagram och Facebook den här sommaren. Måste erkänna att jag blir smått avundsjuk när jag ser hur fotograferna inte bara fått fjärilarna att sitta där med sina vackra vingar helt utbredda utan också fått till en perfekt skärpa på hela fjärilsbilden. Själv har jag försökt att tänja på mitt tålamod till max när jag försökt vänta ut en fladdrande fjäril. Nog har de landat ibland, men så snart jag försökt att komma inom fotograferingsavstånd har de lika retfullt lyft igen och fladdrat vidare…
På väg mot Gotlands högsta bronsåldersröse, Uggarde rojr, pekade Bosse på något, vid sidan om den smala stigen, som snabbt fick mig att glömma alla stenar i världen. Där satt det inte bara en, utan flera, sexfläckiga bastardsvärmare. Att det var så de hette visste jag förstås inte då. Bara att de såg både färggranna och spännande ut. Fram med kameran…
Jag förväntade mig att de skulle lyfta i samma stund som jag böjde mig ner men…
…de satt lugnt kvar mitt i ”maten”. Ingen av dem verkade bry sig ett dugg om att jag satt där, trots att jag kröp runt och böjde mig allt närmare.
Sexfläckig bastardsvärmare har sex röda fläckar på sina framvingar. De är enbart aktiva i solsken, läser jag i boken om Gotlands dagfjärilar (av Ola Malm). Där kan jag också läsa att Bastardsvärmare är en säregen grupp fjärilar med grälla signalfärger. Varför då? Jo, de signalerar att de är giftiga eftersom de innehåller vätecyanid! Med detta skydd behöver de inte vara så skygga. Fåglarna vet att de gör klokast i att inte äta dem.
Bakvingarna är röda och har en smal ytterkant som är blåsvart. Den svarta färgen på framvingarna är metalliskt blåsvart. Något som gör att de blir som reflexer i solljuset.
Är de verkligen dagfjärilar? Nej, inte ”äkta” lär jag mig från jordbruksverkets sida. Men, de flyger på dagen och har klubbformiga avslutningar på sina antenner och därför brukar de ändå ibland räknas till dagfjärilar.
Blev förstås lite fundersam över att fläckarna har olika nyanser av rött. Det har jag inte riktigt lyckats bena ut. Kanske beror det på åldern? Läste någonstans att de nykläckta har intensivt röda fläckar. I så fall är de här båda ett par lite äldre exemplar.
Hur som helst, visserligen missade jag att gå runt bronsåldersröset, men i gengäld blev varken jag eller bastardsvärmarna speciellt stressade i solen. De satt lugnt kvar och åt medan jag knäppte och knäppte tills Bosse tröttnade på att fotografera stenar och moln. Och så vandrade vi vidare mot nya äventyr…
Det finns tre stycken dagfjärilar på Gotland som tillhör nätfjärilarna. De övriga två är väddnätfjäril och ängsnätfjäril. Skogsnätfjärilen är den vanligaste i trion.
Till skillnad från sina två ”kusiner” har skogsnätfjärilen inga svarta punkter längs den yttre delen av bakvingen.
Arten älskar att befinna sig i miljöer med extra god tillgång på nektarrika blommor. Du kan stöta på den på alvarmarker, i ängen, beteshagar, skogsvägskanter och hyggen m.m.
Dess flygstil är typisk för nätfjärilar, målmedveten och ryckig med snabba glidpauser.
Flygtiden är lång. Den sträcker sig från någon vecka in i juni och fram till början av augusti, ibland även ännu längre.
Den här suveräna och vackra fjärilsboken fick jag i julklapp 2021. ❤ Nu ser jag med spänning fram emot fjärilarnas intåg. Inser att det kommer att dröja några månader. Jag har läst noga och ibland använt en gul överstrykningspenna. Gjort en tjusig tabell. Njutit av fina foton, lärorik text och intressanta tips när det gäller många områden. Var? När? Hur? Tack Ola för denna ”bokens pärla”. Minns extra mycket hans mening: ”Vem kan väl tänka sig en sommar utan fjärilar?”
Samma sak har jag gjort när det gäller de två böckerna som vi har om Gotländska orkidéer. Här har jag även en fylld pärm och bra länkar på nätet så jag kan se skönheterna i färg. När det gäller orkidéer har vi kommit lite längre. Nio inlägg 2020 och sex 2021. Med andra ord har vi fotograferat 15 arter som finns på öjn. Ungefär nästan hälften. Ska bli mycket spännande att se hur jämförelsen mellan fjärilar och orkidéer är när bloggen sammanfattas året 2022. Ännu mer intressant efter 2023. På tal om bloggrubriken. Går den att utvecklas en aning? Givetvis. Kanske kan du läsare hjälpa till. Jag tänkte mest spontant skriva ner det jag just nu kommer på: Båda är naturens skönheter. En del är extra exotiska. De finns bara till beskådande en viss tidsperiod på året. När det gäller fjärilar skulle jag i vissa fall kunna räkna det i sekunder, om du förstår vad jag menar. För oss amatörer är de flygande insekterna svåra att stämma möte med. Det krävs både kunskap, tålamod och kontakter. Tur är heller inte att förakta. Den gången när vi var i ett änge och det från ingenstans dök upp en kvinna som visade sig både vara duktig på orkidéer och snabbt kunde visa oss fem sorter i samma änge var guld värt. Synd det inte kunde vara så alltid. Eller ligger det i charmen? Att vi ska njuta extra mycket de få gånger vi lyckas hitta rätt? Ändå måste jag erkänna att jag gärna stött på Ola Malm på ex. Södra Hällarna och vi gett honom ett visitkort om vår blogg och han en stund varit som en ”jultomte på sommaren”. Visat oss fem arter och lärt oss olika knep. 😉 Väder är också en likhet. De flesta dagfjärilar gillar varma soliga dagar. Blommor visar också ofta sina bästa sidor i bra väder. Vind. På Gotland är det sällan helt vindstilla. Solveig som tar alla macrobilder nämner det ofta. Svårigheten. Eftersom vi har så många kategorier på bloggen har vi nästan alltid flera planer när vi åker ut på längre turer. Därför behöver vi inte bli besvikna. Ofta upptäcker vi oväntade saker. Det sker mysiga möten. Vi njuter av det vackra som naturen ger oss. Gotland är en pärla. Olikheter. För att inte skriva en roman i ett blogginlägg nämner jag enbart den största. X antal hybrider ställer verkligen till det vid artbestämning av orkidéer. Till och med experterna vacklar. Då är det betydligt fiffigare när det gäller dagfjärilarna. Bakkroppen innehåller könsdelarna som alltid har ett artspecifikt utseende. Därför har två olika arter det väldigt knepigt att få till det. För honan och hanen måste haka i varandra. Precis som två pusselbitar. Sedan hänger de ihop under parningen. Ibland flyger den större honan iväg, helst om de blivit störda, med hanen passivt hängande under sig. Nu flög jag själv iväg med min fantasi och såg människor i luften och det blev barnförbjudet på bloggen.
gotlanduppochner 