Kålfjäril – Pieris brassicae

Vardagligt kallas de ofta ”vita fjärilar”.

Vi är tämligen säkra på att detta är en kålfjäril. Men det är inte helt lätt att skilja den från sin mindre släkting rovfjärilen. Den mörka framvingespetsen hos kålfjärilen löper betydligt längre ner längs vingens ytterkant.

Hur skiljer man på könen? För det första. Undersidan är lika hos könen. Men de två svarta fläckarna på framvingens ovansida saknas hos hanen. Honan är dessutom en av våra större dagfjärilar.

Arten är vanlig på hela Gotland. Undantaget skulle vara tät skog. Vanliga platser är trädgårdar, öppna landskap, vägkanter och lusernfält. Flygtiden är uppdelad i två, ibland tre generationer. Ofta går den att se från maj till september. Jag ser den ofta när jag är ute och cyklar.

Larven kan tyvärr orsaka stor ekonomisk skada i viktiga odlingar.

Ps. Imorgon klockan 9:00 får jag inte glömma bort att trycka iväg ett inlägg med fyra foton från Almedalen. Din uppgift är att koppla ihop dem med återstående fyra månader. Välkommen då. Nu ska jag återgå till att fixa med kvalet till korsordsmästerskapen. Ska bli spännande att den 30:e november få reda på vem som är Mästarnas Mästare. 🙂

Amiral – Vanessa atalanta

Det var på Stora Karlsö som damtrion i familjen stötte på denna dagfjäril med det vackra latinska namnet Vanessa atalanta. Amiral är lätt att känna igen och borde inte förväxlas med andra arter.

Arten är en migrant och tillhör egentligen en sydligare fauna nedanför alperna. Flyger arten inte söderut innan den första frostnatten kommer till Sverige dukar fjärilarna oftast direkt under.

Honorna lägger ägg på värdväxten brännässla i juli.

Du som har tillgång till fruktträdgård har säkert lagt märke till amiraler som formligen älskar skadad fallfrukt. Läste att de uppskattar även buddleja (syrenbuske), rudbeckior, blommande lusernfält och kärleksört.

En riktig tavelkännare

Är det inte i överkant att som fjärilskådare åka iväg till ett änge eller ett naturreservat där det finns rikligt med växter & blommor och sedan sitta där blickstilla i flera timmar och vänta och vänta… 😉

Själv satt jag bekvämt i soffan och hörde genom den halvöppna balkongdörren hur Solveig donade därute. Då som en skänk från ovan kom den inflygande. Fjärilen som uppskattade konst. Jag bad den snällt att förflytta sig till en mer symmetrisk komposition och ropade därefter på Solveig.

Om jag ska vara helt sanningsenlig var fjärilen inte helt samarbetsvillig med Solveigs makro. Eller så var det så att den gick från konst till leken gömme.
Till slut hittade vi inte den, trodde att den flög ut i friheten igen. Eller så hade den gömt sig på ett ställe som kunde bli sista boplatsen i livet.

Nästa dag satt jag framför datorn och skrev på ett mer seriöst blogginlägg. Då från ”ingenstans” kom fjärilen fram. En snabb, lite oskarp bild togs innan jag öppnade fönstret. Vilken fart ”det levande konstverket” fick mot lönnens högsta punkt.

Om vi var helt säkra på arten hade texten möjligtvis varit mer seriös. 😉 Nu är vi inte det – säkra. Men efter en gemensam granskning av boken ”Gotlands Dagfjärilar” av Ola Malm har vi fått ner det till två möjligheter. Antingen är det en vanlig Nässelfjäril eller så är det inte det. Själv håller jag på migranten Videfuks. En mix av de två arterna skulle också kunna vara rätt tolkning. Vad tror du?

Sexfläckig bastardsvärmare – Zygaena filipendulae

Så många perfekta fjärilsbilder jag sett på Instagram och Facebook den här sommaren. Måste erkänna att jag blir smått avundsjuk när jag ser hur fotograferna inte bara fått fjärilarna att sitta där med sina vackra vingar helt utbredda utan också fått till en perfekt skärpa på hela fjärilsbilden. Själv har jag försökt att tänja på mitt tålamod till max när jag försökt vänta ut en fladdrande fjäril. Nog har de landat ibland, men så snart jag försökt att komma inom fotograferingsavstånd har de lika retfullt lyft igen och fladdrat vidare…

På väg mot Gotlands högsta bronsåldersröse, Uggarde rojr, pekade Bosse på något, vid sidan om den smala stigen, som snabbt fick mig att glömma alla stenar i världen. Där satt det inte bara en, utan flera, sexfläckiga bastardsvärmare. Att det var så de hette visste jag förstås inte då. Bara att de såg både färggranna och spännande ut. Fram med kameran…

Jag förväntade mig att de skulle lyfta i samma stund som jag böjde mig ner men…

…de satt lugnt kvar mitt i ”maten”. Ingen av dem verkade bry sig ett dugg om att jag satt där, trots att jag kröp runt och böjde mig allt närmare.

Sexfläckig bastardsvärmare har sex röda fläckar på sina framvingar. De är enbart aktiva i solsken, läser jag i boken om Gotlands dagfjärilar (av Ola Malm). Där kan jag också läsa att Bastardsvärmare är en säregen grupp fjärilar med grälla signalfärger. Varför då? Jo, de signalerar att de är giftiga eftersom de innehåller vätecyanid! Med detta skydd behöver de inte vara så skygga. Fåglarna vet att de gör klokast i att inte äta dem.

Bakvingarna är röda och har en smal ytterkant som är blåsvart. Den svarta färgen på framvingarna är metalliskt blåsvart. Något som gör att de blir som reflexer i solljuset.

Är de verkligen dagfjärilar? Nej, inte ”äkta” lär jag mig från jordbruksverkets sida. Men, de flyger på dagen och har klubbformiga avslutningar på sina antenner och därför brukar de ändå ibland räknas till dagfjärilar.

Blev förstås lite fundersam över att fläckarna har olika nyanser av rött. Det har jag inte riktigt lyckats bena ut. Kanske beror det på åldern? Läste någonstans att de nykläckta har intensivt röda fläckar. I så fall är de här båda ett par lite äldre exemplar.

Hur som helst, visserligen missade jag att gå runt bronsåldersröset, men i gengäld blev varken jag eller bastardsvärmarna speciellt stressade i solen. De satt lugnt kvar och åt medan jag knäppte och knäppte tills Bosse tröttnade på att fotografera stenar och moln.
Och så vandrade vi vidare mot nya äventyr…

Text och bild: Solveig Lidén

Melitaea athalia – Skogsnätfjäril

Det finns tre stycken dagfjärilar på Gotland som tillhör nätfjärilarna. De övriga två är väddnätfjäril och ängsnätfjäril. Skogsnätfjärilen är den vanligaste i trion.

Till skillnad från sina två ”kusiner” har skogsnätfjärilen inga svarta punkter längs den yttre delen av bakvingen.

Arten älskar att befinna sig i miljöer med extra god tillgång på nektarrika blommor. Du kan stöta på den på alvarmarker, i ängen, beteshagar, skogsvägskanter och hyggen m.m.

Dess flygstil är typisk för nätfjärilar, målmedveten och ryckig med snabba glidpauser.

Flygtiden är lång. Den sträcker sig från någon vecka in i juni och fram till början av augusti, ibland även ännu längre.

Likheter och olikheter

Den här suveräna och vackra fjärilsboken fick jag i julklapp 2021. ❤
Nu ser jag med spänning fram emot fjärilarnas intåg. Inser att det kommer att dröja några månader. Jag har läst noga och ibland använt en gul överstrykningspenna. Gjort en tjusig tabell. Njutit av fina foton, lärorik text och intressanta tips när det gäller många områden. Var? När? Hur? Tack Ola för denna ”bokens pärla”. Minns extra mycket hans mening: ”Vem kan väl tänka sig en sommar utan fjärilar?”

Samma sak har jag gjort när det gäller de två böckerna som vi har om Gotländska orkidéer. Här har jag även en fylld pärm och bra länkar på nätet så jag kan se skönheterna i färg. När det gäller orkidéer har vi kommit lite längre. Nio inlägg 2020 och sex 2021. Med andra ord har vi fotograferat 15 arter som finns på öjn. Ungefär nästan hälften. Ska bli mycket spännande att se hur jämförelsen mellan fjärilar och orkidéer är när bloggen sammanfattas året 2022. Ännu mer intressant efter 2023.
På tal om bloggrubriken. Går den att utvecklas en aning? Givetvis. Kanske kan du läsare hjälpa till. Jag tänkte mest spontant skriva ner det jag just nu kommer på:
Båda är naturens skönheter. En del är extra exotiska. De finns bara till beskådande en viss tidsperiod på året. När det gäller fjärilar skulle jag i vissa fall kunna räkna det i sekunder, om du förstår vad jag menar. För oss amatörer är de flygande insekterna svåra att stämma möte med. Det krävs både kunskap, tålamod och kontakter. Tur är heller inte att förakta. Den gången när vi var i ett änge och det från ingenstans dök upp en kvinna som visade sig både vara duktig på orkidéer och snabbt kunde visa oss fem sorter i samma änge var guld värt. Synd det inte kunde vara så alltid. Eller ligger det i charmen? Att vi ska njuta extra mycket de få gånger vi lyckas hitta rätt? Ändå måste jag erkänna att jag gärna stött på Ola Malm på ex. Södra Hällarna och vi gett honom ett visitkort om vår blogg och han en stund varit som en ”jultomte på sommaren”. Visat oss fem arter och lärt oss olika knep. 😉
Väder är också en likhet. De flesta dagfjärilar gillar varma soliga dagar. Blommor visar också ofta sina bästa sidor i bra väder.
Vind. På Gotland är det sällan helt vindstilla. Solveig som tar alla macrobilder nämner det ofta.
Svårigheten. Eftersom vi har så många kategorier på bloggen har vi nästan alltid flera planer när vi åker ut på längre turer. Därför behöver vi inte bli besvikna. Ofta upptäcker vi oväntade saker. Det sker mysiga möten. Vi njuter av det vackra som naturen ger oss. Gotland är en pärla.
Olikheter. För att inte skriva en roman i ett blogginlägg nämner jag enbart den största.
X antal hybrider ställer verkligen till det vid artbestämning av orkidéer. Till och med experterna vacklar. Då är det betydligt fiffigare när det gäller dagfjärilarna. Bakkroppen innehåller könsdelarna som alltid har ett artspecifikt utseende. Därför har två olika arter det väldigt knepigt att få till det. För honan och hanen måste haka i varandra. Precis som två pusselbitar. Sedan hänger de ihop under parningen. Ibland flyger den större honan iväg, helst om de blivit störda, med hanen passivt hängande under sig. Nu flög jag själv iväg med min fantasi och såg människor i luften och det blev barnförbjudet på bloggen.

Ett fly av något slag

Den här fjärilen träffade vi på när vi var och cyklade i Gothemshammar i somras.

Numera vet jag att det finns en huvudregel. Alla dagfjärilar har klubblika antenner. Nattfjärilar har trådlika eller kamformade utan förtjockade ändar. Därmed var det inte så svårt att se att detta är en nattfjäril, som kanske har skrämts upp av någon anledning. För det är så att många nattfjärilar, till skillnad från dagfjärilar, har ett hörselorgan. Det sitter på mellankroppen och består av ett membran. En perfekt livförsäkring för att uppfatta fladdermössens ekolod.

Fjärilar är en mycket stor insektsgrupp med sina 150 000 beskrivna arter i hela världen. I Sverige är 2 700 arter påträffade. 122 av dem är dagfjärilar. Här på Gotland är 70 dagfjärilsarter noterade. En lite mer hanterbar siffra för oss, som tänkte ”satsa” på det sistnämnda. Eftersom de första dagfjärilarna kommer först en varm dag i slutet av mars fick denna nattfjäril, som vi plåtade på östra ön, vara med på gotlanduppochner.

Solveig letade länge på nätet. Hon kom fram till att det borde vara en av dessa ”flyfjärilar”; Gammafly, Silverlinjerat metallfly och Brungrått metallfly. Själv gissar jag, med lite tvekan, på mittenalternativet. Vad tror du?

Luktgräsfjäril

Ett möte mellan en luktgräsfjäril och en åkervädd.

Från slutet av juni till mitten av augusti är det inte så svårt att stöta på luktgräsfjärilar. De är en av våra vanligaste fjärilar på sommaren.

Förutom på Gotland är den vanlig i södra och mellersta Sverige. Liksom nästan hela Östersjökusten.
Honan lägger äggen utspridda på gräsblad och strån.

Pärlemorfjärilar

Vi skulle göra en lite kortare utflykt häromdagen. ”Kan vi inte åka till den där parkeringsplatsen som vi kört förbi några gånger när vi kört norrut?” frågade jag Bosse.
Han var med på noterna direkt och vi drog iväg. Det var lite längre än vi mindes, men till sist kom vi rätt.
En liten stig rakt in i skogen såg spännande ut. Fast ibland tror man fel. Visst var det skuggigt och skönt i skogen, men det var också allt. Och varje gång jag stannade med mitt macro så blev jag attackerad av mindre vänliga myror. Bosse undkom eftersom han inte stod stilla.
Vi vände efter en stund och när vi kom tillbaka till parkeringen upptäckte vi ett flertal fladdrande fjärilar. De tycktes vara extra förtjusta i tistlarna.

De flesta fjärilar jag träffat på sätter sig med hopslagna vingar och är inte alls lika tillmötesgående som de fjärilar, med helt utslagna vingar, som jag kan beundra exempelvis på Instagram.

För att fotografera fjärilar krävs tålamod och tid!

Det kan ju hända att fjärilen bestämmer sig för att slå ut sina vackra vingar.

Som du kan se i rubriken så har vi lyckats komma fram till att detta är en slags pärlemorfjäril. Nästa fråga är förstås vilken? Och, hur många olika arter finns det egentligen?
Min småkrypsbok säger 18, på nätet varierar uppgifterna (17-20).
På Jordbruksverkets sida läser jag att pärlemorfjärilarna fått sitt namn på grund av pärlemorskimrande, vita fläckar som de flesta har på undersidan av bakvingarna.
Kanske är det dessa fläckar som fjärilarna egentligen ville visat upp för mig? Tyvärr var jag dum nog att inte fotografera några hopslagna vingar från sidan.
Jordbruksverket informerar även om att artbestämning av pärlemorfjärilar är en utmaning för nybörjaren eftersom utseendet skiljer sig ganska lite mellan de 17 arterna. Efter att ha jämfört med bilder på olika sidor kom jag fram till att de har alldeles rätt. Skogspärlemorfjäril? Ängspärlemorfjäril?

Längs stigen hade jag tagit bild på en pärlemorfjäril som, vid närmare granskning av bilderna, visade sig ha ett annat mönster längs kanterna av vingarna. Påminner om bilder av silverstreckad pärlemorfjäril. Men det får vara osagt om det verkligen är en sådan.
Vad har jag lärt mig? Jo, nästa gång ska jag börja med att fotografera de hopslagna vingarna.

Blåvingar

Det finns tjugoen olika arter av blåvingar. Vanligast är att hanarnas vingar är blå och honornas bruna. Men det finns alltid undantag. Ibland är båda könen bruna.
Detta är en Puktörneblåvinge. Dess vingspann är mellan 23-35 mm. Flygtiden är från mitten av juni till mitten av augusti. Arten finns i hela Norden. Den är en av få dagfjärilsarter som är bofasta på Gotska Sandön.

Egentligen höll Solveig på att leta efter orkidén flugblomster i ett kärr i ett änge. Jag befann mig intill på en kletig grusväg med min kamera. Det var då hon utbrast. ”Ge mig din kamera snabbt.” Hon hade inte tid att ställa upp något stativ m.m.

Vad förvånade vi blev båda två. Många gånger när vi försökt ta kort på fjärilar brukar de lyfta, innan vi ens riktat kameralinsen mot dem. Nu kunde Solveig både ta kort och förflytta sig närmare och närmare.