Mosebod och Herrbodi

Svårt att förstå att Stora Karlsö en gång i tiden var Gotlands största fiskeläge. Under 1830-talet fanns på Stora Karlsö ett 80-tal fiskebodar och bodde ungefär 300 personer på den lilla ön. De allra flesta av dem var män. Numera finns det bara kvar två bodar. Här ser du stenboden Mosebod som ligger i hamnområdets östra del.

Stora Karlsö ägdes av gotländska bönder och marken var uppdelad i beteslotter. För varje beteslott kunde bonden ha ett visst antal får på bete. Endast de som hade beteslotter hade tillåtelse att jaga på den lilla ön. Men fisket var fritt så många kustbor sökte sig hit. Inte konstigt alls eftersom ”alla” kände till att Karlsöarna alltid varit fiskrika. Det fiskades strömming och flundra med nät och pilkades torsk. Det gynnsamma läget och för att vinna timmars slit med att ro gjorde att alla de här små övernattningsbodarna kom till. Då var de ju nästan på plats för sina arbetsuppgifter.

Här ser du andra resterande fiskeboden, som bär namnet Herrbodi, och ligger väster om restaurangen. Undra om de snabbt bytte skylten till Dambodi när de hade fint besök?

Under lördagskvällar och söndagar var fiskarna lediga. De kunde de ägna sig åt varpakastning och andra sociala aktiviteter. En del rykten talar annars om sjöslag när spriten flödade som värst. Anekdoter har spridits med vinden.

Men till rättvisan hör saken att fiskeläget hade egna ordningsregler och en egen hamnrätt och domare- hamnfogden. Den som bröt mot hamnrätten riskerade att bli satt på ”staini”. Vad som syftades på var ute på Aurbacken, en klippa utanför Norderhamn. Med tanke på att få kunde simma och det var ungefär 500 meter till säker mark kanske de både hann ångra sig, nyktra till, bli en aning rädda m.m. Till slut blev de hämtade.

Så här såg det ut en gång i tiden. I slutet av 1800-talet minskade fisket och bodarna plockades ner eller stod kvar och förföll. Det finns två stora orsaker till förändringen. Jordbruket på Gotland utvecklades. Det fanns på hemmaplan sysslor året runt. Dessutom blev det vanligare med motorer på fiskebåtarna. Plötsligt tog det inte så lång tid att ta sig till Stora Karlsö. De kunde åka hem igen innan det blev mörkt.

Jauvika

På Fårö känner många till det berömda fiskeläget Helgumannen. Färre känner till att det största fiskeläget på ön är genuina Jauvika i Lautervikens sydvästra hörn.

Enligt uppgifter från Region Gotland handlar det om 33 bodar. Precis som vid Helgumannen förekommer det inget permanent sommarboende. Till vackra Jauvika söker sig gärna Fåröbor året om. Det hade jag också gjort om jag bott på Fårö. För direkt blev platsen en favoritplats för mig. En oas för själen.

Under andra världskriget, när Sverige drabbades av matbrist, hade Jauvika sin storhetstid. Strömmingsfisket kom igång på riktigt och exporterades ut i landet till kurrande magar. Senare blev också laxen en mer uppskattad matfisk.
En annan verksamhet som förr varit lönsam i Jauvika är säljakt.

På 40-talet hade fiskeläget ett eget salteri. Min ”ovilda” chansning är att det rör sig om detta huset. Numera är lokalen en samlings- och festsal.

Det här ska vara en vindskyddad vik i Östersjön med sex bryggor. Jag räknade inte dem. Istället njöt jag av läget, atmosfären och det sköna sommarvädret. Nu när jag hittar hit kommer det förhoppningsvis att bli återbesök.

Det fick bli ett snabbt farväl. När jag tittade på mobilklockan insåg jag att möjligheten fanns att hinna med nästa färja. Vilken tur det är kraftig nerförsbacke på slutet… 😉

Charmigt fiskeläge på udden Saxriv

Vårt slutmål med cyklingen längs Stenkusten var att nå fram till udden Saxriv och beskåda det charmiga fiskeläget Graustäde, som på ”myndighetsspråk” heter Grostäde.

På strandvallen på Västervikens västra strand står träfiskebodarna strategiskt placerade.

Bodarna är byggda i stolpverksteknik under olika tidsepoker på 1900-talet.

Båtarna är också byggda i trä, varav en var en gotländsk tvåmänning.

En svanfamilj bröt mot ensligheten på den karga, steniga och vackra udden. På tal om fåglar. Egentligen är det fågelvägen väldigt nära till populära Blå lagunen. Vilken kontrast det är en dag i mitten av juli, i en jämförelse mellan de två platserna. En novemberdag jämnas det naturligtvis ut. Då sitter givetvis de flesta hemma och kurar och väntar spänt på nästa korsordsgåta och bildfråga i de två tävlingarna på gotlanduppochner. 😉

Den andra bilden är en favoritbild för oss. Det ser nästan ut som det är ett hus som är utbyggt åt olika håll.

I 1982:års kulturminnesprogram står det att Grostäde är en utpekad kulturhistoriskt särskilt värdefull fiskelägesmiljö. Jag kan skriva under på det. Vi fick gratis en inblick i fiskarnas hårda arbetsvillkor, samtidigt som vi kunde njuta av den estetiska upplevelsen i en mycket vacker och ovanlig trakt på öjn. Nöjda intog vi sadelläge och trampade tillbaka samma väg som vi kom ifrån.

Pusslet på plats

Det här motivet fick jag på ett pussel för två år sedan. Jag gillar Helgumannens fiskeläge på Fårö, Sveriges åttonde största ö.

Det är trevligt när saker blir av. Igår läste jag, av en slump, det första inlägget i kategorin FAVORITER I REPRIS. Där tog jag upp platser som jag ville besöka eller återkomma till. Vid läsningen insåg jag att vi redan hunnit med de flesta. En av mina önskningar var att ta med cyklarna till Fårö och göra ett ”rauksafari på två hjul” upp till det berömda fiskeläget. Kan det rent av röra sig om världens mest fotograferade fiskeläge? Säkert bland tio-i-topp.

Gistgarden fanns inte på plats när vi besökte Fårö i maj 2019. På en skylt bredvid går det att läsa följande: År 2020 återuppsattes gistgarden med medel skänkta till minne av Sverker Hagberg.
* En gistgard är ställningar där strömmingsgarnen hängdes på tork.

Det var betydligt blåare himmel vid detta andra besök. Vill du jämföra bilderna och läsa mer text om Helgumannens fiskeläge trycker du på den blå länken. https://gotlanduppochner.com/2019/06/12/helgumannen/

Sädesärlan väntar nog på att vi ska försvinna så att den kan mata sina ungar… .

Med både tacksamhet och en dos av vemod var det dags att trampa iväg igen…

Klasen

Klasen eller Klasens bodar, som det kallades förr, finns beläget på Kettelvikens norra strand, strax under den mäktiga åsen Husrygg.

Det blir inte skärpa till hundra procent, men möjligheten att zooma är ändå en lyx när tillfället ges. Vi gjorde några stopp på ”Vackra vägen” och njöt av utsikten åt olika väderstreck.

Det lilla fiskeläget etablerades sent, någon gång på 1940-talet när det började fiskas sik och annan fjällfisk.

Vid en inventering 1973 fanns här två stenbodar med flistak och två träbodar med faltak, samt en redskapsbod och ett torrdass. Tror en modernare uppföljning skulle komma fram till ett liknande resultat.

Ps. Morgondagens inlägg ska handla om en jätte. Sedan tycker jag det är dags för ett rauksafari på två hjul. Välkomna åter. 🙂

Grumpe fiskeläge

Vilken kontrast mot trafiken, på södra väg 142 och vackra kustvägen, en liten bit bort. Det fanns ingen skylt vid vägen när vi vek av mot havet. En nästan helt rak väg låg framför oss. Inte ett möte med någon trafikant. Sedan var vi nere vid ett av Gotlands fiskelägen. Det 58:e i vår blogg. 😉

I det vackra Grumpe finns några små ålderdomliga bodar med flistak. Långt tillbaka i tiden lydde fiskeläget under strandriddaren i Burgsvik. De som använde bodarna fick betala avgift till honom.

Långt in på 1900-talet fiskades det strömming på denna plats. Hamnen i Grumpe fraktade också ut slipsten en tid.

Jag njöt på många sätt. Samtidigt svävade mina tankar ibland iväg till en skribent på Gotlands Tidningar. På måndagarna är jag alltid nyfiken på vad Bison har skrivit om i sin kåserispalt. Jag är förtjust i hans sätt att berätta om olika saker från svart till vitt. Ofta går hans humor åt mitt håll och han berör mig. Får mig att skratta vid frukostbordet. Får mig att tänka till och känna medkänsla och sympati. Han och hans Eva brukade åka till det här gamla fiskeläget i Vamlingbo. Det var en av deras gemensamma platser. Nu får han tyvärr åka hit ensam. Men, jag tror, att hon finns kvar här i alla deras gemensamma minnen.
Ps. Tusen tack till Bison för alla hans kåserier som jag tror tusentals läsare älskar att läsa. ❤

Holms fiskeläge

Holms ligger idylliskt på Storsudret. Vi cyklade förbi där under olika tidpunkter på dygnet. Varje tillfälle hade sin egen charm och ett behagligt lugn. Det hade varit intressant att få jämföra med ett höststormsbesök eller hela fiskeläget inbäddat i snö en solig vinterdag.

De fem bodarna är från 1800-talet. Då ägdes de av bönder som ville öka på kassan under lågsäsong. Framförallt var det strömming som fiskades.

Under femtiotalet var bodarna rejält nedgångna. Därefter har de restaurerats.

Fyra av bodarna är dubbelbodar, som står tätt intill varandra på rad med långsidan mot havet.

I dubbelbodarna har endast ena halvan eldstad. Den andra halvan gav plats för redskap.

Förr i tiden ska en bod fungerat som eldbod. När det började bli mörkt tändes en brasa i boden, som därmed blev en skyddande livlina åt de sent fiskande bönderna ute på havet.

Bodarna är byggda av sten och har tak av stora sandstensflis, som gör att de står emot det mesta. Med andra ord, inget slit-och-släng-byggande precis. Konstruktionen bör hålla i flera hundra år.

Inget långt ”stenkast” bort ligger raukfältet Holmhällar.

Svårt att slita sig från platsen. Vackert åt alla väderstreck. En speciell stillhet infann sig i skymningen.
När jag gick där bland bodarna gick givetvis mina tankar till det jag skrev om 2019. I vilken av bodarna huserade pistolskjutande kaptenen, som inte uppskattade att Pensionat Holmhällars gäster gick ner till stranden och badade? Han tog deras kläder när de befann sig i vattnet och…
https://gotlanduppochner.com/2019/08/08/pensionat-holmhallar-panget/

Läs framför allt den härliga kommentaren som jag fick från en bloggbesökare som hade betydligt mer att berätta om skrönan.

Ps Tack Lars. Tyvärr såg jag ingen flagga… 😉

Norbod fiskeläge

Visst ser det inbjudande ut?

Som vi njöt av stunden på denna plats på jorden. Vädret var perfekt. Ingen bil hade ”Den lilla blå” mött på den smala och välskötta grusvägen ner. Vi var mätta och belåtna efter en suverän lunch hos Calle på Panget. Visst är det vackert med stenvast?

Vi blickade ut mot Heligholmen och gick ut på bryggan och kände på vattnet. Det här kommer att bli en bra dag på Storsudret. Nu en vecka senare minns jag med välbehag första bilstoppet och längtar dit igen.

Kärt barn har många namn. Vi har valt att skriva Norbod som rubrik. Ett välbevarat fiskeläge med elva bodar, främst i sten, från 1700- och 1800-talet.

De flesta av bodarna har spåntak, hyvlade stickspån av gran, furu eller asp som spikas fast omlott, men det finns också bodar med faltak och flistak.

Lite brygghistoria med ett stänk av statistik.
Först fanns det under en lång epok stenlagda länningar. Sedan byggdes det 1932 en liten brygga och länningarna övergavs. 1997 tillkom cementbryggan. Inte lika vackert för ögat. Men betydligt mer praktiskt och säkert.

Det här gedigna fiskeläge med sin omgivning håller hög klass. Jag avslutar under sista bilden med tankar om livet i ett fiskeläge. Orden kommer från Roland Olsson om Norbod i Vamlingbo, Spördagar nr 2, 2017. En fin text som berör mig på djupet. ❤

”Fisket här har i det närmaste upphört. Båtarna ligger oftast med magen i vädret. Men bodarna finns kvar och har inte sålts och blivit turistboende. Nya generationer har tagit över och följer de oskrivna lagarna, som säger att bara kloka och små förändringar är tillåtna. Och alla har samma tolkning av vad som är klokt.
Här kan jag, särskilt vid midsommar, ingå i ett stort socialt sammanhang av många goda vänner, både unga och gamla. Här kan jag vid andra tidpunkter njuta av enslighet och lugn, känna havsvind och dito doft.”
Roland Olsson

Kvar i vårlugnet i Katthammarsvik

Vi upptäckte att det runt ett hörn vid hamnen i Katthammarsvik låg ett gemytligt fiskeläge. Det var inget som jag tidigare noterat i mina ”fiskelägeböcker”.

Givetvis räknas detta in bland de 150-200 fiskelägen som ska finnas på Gotland och Fårö.

Detta hus låg ca femtio meter från bodarna. V i passerade stenhuset och klättrade upp på kullen bakom.

Rörde sig tydligen om en gammal ugn för kalkbränning. Det närmaste kalkbrottet från förr fanns på Östergarnsberget.

Vi tog oss ner för kullen och gick in mellan bodarna och avslutade med att njuta en stund till av vårljuset, havet och stillheten. Fikakorgen tog vi ut först vid ett änge som var fullt av blåsippor. Kräklingbo är betydligt vackrare än det låter. Sedan finns det säkert personer som lätt blir åksjuka. Men det är ett helt annat spår, som jag inte ska ”fiska” mer om här.

Grynge fiskeläge

Vid Gammelgarns kustremsa ligger det gamla fiskeläget Grynge, som lär ha funnits på danska sjökort redan på 1300-talet.

I en bok läste jag att det fanns bodar från 1600-talet. Men på de flesta andra ställen nämns ”bara” anor från 1700-talet som äldst. Eftersom tillgången på sten var väldigt god förr, är de flesta bodar på östra och södra Gotland gjorda av just sten.

Under hela 1800-talet användes stenfyrar för att lotsa hem fiskarna i mörkret. Tjärvedsbrasor tändes i toppen. Kvar i nutid är två stenfyrar som varit i bruk. Vid sekelskiftet ersattes de av lysarstänger (till vänster på ”översta” bilden) som man hissade upp fotogenlyktor i. Numera är det en telefonstolpe till fiskelägets telefon.

Trots att det var september var det varmt i vattnet, som det ofta är på Gotland under hösten.

Nu hade vi gått runt de ca 20 bodarna som alla är olika i storlek och form. Numera är det sommarstugor och hobbyfiske som gäller. Därför valde vi en solig septemberdag för vårt besök för att få uppleva historiens vingslag och kunna fotografera mer fritt. Om vi ville förstärka den känslan borde vi åkt hit när Malik var på finbesök. Antagligen ville vi inte störa för mycket. 😉

En liten bit ifrån där vi parkerat ”Den lilla blå” finns en långsträckt och badvänlig sandstrand med namnet Gryngsvik. Den tänker vi eventuellt testa efter vi gått vandringsleden mellan Sjaustre och Grynge fiskeläge. Eller så rullar vi vidare till Sandviken som också är populärt.