Stucks stadar

Det femtioförsta fiskeläget nådde vi smidigt, via att cykla några minuters nedförsbacke från vår hyrda stuga.

Platsen är Fårösund på norra Gotland.

Det ser avslappande ut att sitta där och njuta och vänta på att solbrännan ska landa galant på junikropparna. Är de på hemester som vi? Eller är Fårösund deras boplats sedan barndomstiden? Så lite vi vet om våra medmänniskor. Ibland kan jag inte låta bli att krydda med egenodlade kryddor. Antagligen föddes jag med en överdos av fantasi, som jag genom åren haft svårt för att göra mig av med helt. Dock är jag oftast en mästare på att behålla det mesta inom mig. Så kan det ibland uppstå ett läckage. Tror jag struntar i att söka för det. 😉

Vi tog oss ut en bit för att få ett annat perspektiv. En tanke var att få till en vacker spegelbild. Krusningarna omöjliggjorde möjligheten.

Kustvakter behövs i alla tider. Jag kan skilja ut att det inte rör sig om en fredsduva.

Några detaljbilder fick följa med dagens blogginlägg, som avslutas med den berömda senapsfärgade färjan till Fårö.

För många år sedan kallades den lilla ön norr om Gotland för Faroy, den fjärran ön.

Som vi njöt – del 2

Lite osäkerhet kände jag allt när vi åkte iväg fredagen den 10 september. Minnet från förra besöket skavde, när jag då och då tittade upp mot himlen, när vi färdades från kust till kust.

Den här gången bestod schemat inte av en vandring på leden till nästa fiskeläge. Istället njöt vi för fullt av septemberdagen som bjöds från himlen vid fiskeläget Sjaustru. Ett sådant ögonblick som kallas för ”femte årstiden” på öjn. Som alltid önskade jag att det gick att sakta ner på tiden. Aldrig blir lilla människan helt nöjd.

1960 byggdes vågbrytaren. Småbåtsbryggan längs vågbrytaren byggdes 2001 och rampen året efter. Numera är det fritidsbåtar som tagit över.

Vad är det för fågel? Ser direkt att det varken rör sig om en dvärgpingvin eller en strandskata. 😉

Dee varma vindarna längs våra bara armar var underbara. Det stämmer verkligen att Sjaustru fiskeläge ligger på en fantastiskt vacker kuststräcka. Sandstranden på båda sidorna är populära och långgrunda.

De flesta bodarna har faltak, spårade brädor av kärnvirke.

Lite historik. Efter laga skifte 1924 tillkom Sjaustru fiskeläge. Det ersatte ett grundare läge med länningar inne i sandbukten. Tio år senare fanns det här fyra yrkesfiskare. Nu handlar det säkert bara om någon enstaka husbehovsfiskare.

Vi tog ut fikakorgen från bilbagaget och promenade upp till bordet på höjden. Ibland är livet så vackert och enkelt att leva. Skulle vi ta det för givet om det ständigt var så? Skulle vi rent av tröttna? Just där på bänken levde jag bara i nuet. Trivdes av sällskapet och utsikten. ❤
Jag och Solveig är bra på att bryta upp när livet är som bäst. Det skulle också bli spännande att jämföra Sjaustru med nästa fiskeläge. Endast en härlig slingrande bilresa bort.

Som vi frös – del 1

Vi hade belönats med en försmak av den nalkande våren på Gotland redan under några dagar i slutet av februari. Då hade vi njutit av utflykter längs vår västra kust.

Därför spände vi utflyktspilbågen lite mer. När vi lämnade ett soligt Visby bestod våra planer av att köra över till andra sidan öjn. Parkera vid fiskeläget Sjaustru med sidonamnen Sjauster och Sjaustre. Fota lite vid det berömda fiskeläget. Sedan gå uppför kullen och…

…traska den populära leden längs sand- och klippstrand. Göra avstickaren till en historisk plats. Fika med utsikt över havet. Jämföra två fiskelägen.
Något gick snett. Redan när vi passerat Roma försvann solen bakom en grå massa. När vi gick ur bilen välkomnade en tuff kylig vind oss, på parkeringen vid Sjaustru.

Jag har för mig att jag lämnade över kameran till Solveig redan efter ett par inledande foton. Vantarna hjälpte till för de stelfrusna fingrarna, men kylan gick annars rakt igenom våra alltför tunna kläder. Vi skulle haft betydlig fler lager inunder. Inte ens det hade gjort oss sugna på att gå längs leden. Vi var inte där för att få diplom i en överlevnadstävling.

Bakom de cirka tio bodarna i en gles rad, hittade vi heller inget skydd. Mina romantiska tankar om fiskelägen på Gotland blåste ut över havet. Allvaret tog över. Anlände troligen från grannön Öland. 😉 Det varma kaffet intog vi i bilen vid ett änge några mil hemåt. Vi bestämde oss för att ge Sjaustru en ärlig andra chans – längre fram i tiden.

Under andra världskriget kom det många flyktingar till öjn. Detta ska vara en av roddbåtarna från den ”onda tiden”. Jag uppskattar att de finns kvar som minnesmärke.

Tack för besöket. Välkommen tillbaka till en revansch som heter duga. ❤

Slite industrihamn

Region Gotland äger femton hamnar. Sex av dem är utarrenderade. Givetvis är Visby hamn den mest viktiga och bärande. Men även Klintehamn och Slite är strategiska och superviktiga för öns välfärd och utveckling.

Så sent som 2016 var det ett viktigt möte mellan Margit Wallström och gotländska politiker angående det ryska gasbolaget Gazprom, som ville hyra hamnen. Gotlanduppochner är en opolitisk blogg och har inga som helst åsikter om ämnet. 😉

Sjöfartsmuseet kanske vi besöker någon gång när det är öppet.

Antagligen är det en väldigt blyg fyr som inte ens vågar blinka ut mot havet. 😉

Här fiskade vi inte efter ätbart. Provianten fanns redan i cykelkorgarna. Helt benfri. 😉
Det som jag tycker är intressant, historiskt sett, är att vikingarna sökte sig till Slite hamn. Det stora skälet ska ha varit skärgården utanför, som var ett skydd mot omvärlden. Slite är enda platsen på Gotland med flera större öar utanför. Enholmen är den största. Där låg senare en av de två medeltida försvarsanläggningarna. Under 1600- och 1700-talet fanns stora planer på att göra Slite till en stad. Planerna stannade dock kvar på papperet.

I den fina fotoboken ”Gotländska fiskelägen och strandbodar” finns dessa bodar med. Därmed är de kvalificerade för kategorin FISKELÄGEN i vår lilla blogg. 🙂
Om du har vägarna förbi med din båt kan jag nämna att det finns 47 st permanenta fritidsbåtplatser. Några är lediga.

Givetvis blev det ett extra stopp

Efter vårt tidiga morgonbesök vid Bläse kalkbruksmuseum (du ser de två konformade skorstenarna i bakgrunden) och den misslyckade hoppiga krypkörningen mot mytiska fiskeläget Graustäde, när ”Den lilla blå” signalerade ljudligt: ”En meter till och jag drar min sista motorsuck”, lyckades jag vända det tjuriga fordonet och istället stanna till vid Bläse fiskeläge, som vi noterat på ditvägen.

Rent geografiskt befinner vi oss långt upp i norr, vid kanten av Kapellshamnsviken, som enligt ”nätinformation” ska vara Gotlands bäst skyddade vik.

Är det någon bloggbesökare som undrar varför kuststräckan mellan Bläse och Ahr kallas för Stenkusten? 😉

De som seglar in till hamnen i Bläse behöver bara ta sikte på de gamla kalkugnarnas skorstenar. Annars lär det vara svårt att missa det höga vita kalkstensberget. Djupet ner till botten ska vara minst fem meter. Den nya hamnen byggdes 1916.

När vi stod ute på piren ett par timmar tidigare zoomade vi in Bläse fiskeläge och bestämde oss för att gå ner dit på ”hemvägen”. Innan vi körde vidare mot Blå Lagunen och andra spännande stopp.

Ett sommarparadis av rang

Det finns fiskelägen som jag medvetet valt att avvakta med. Ibland för att jag inte vill bli besviken. Här handlade framför allt om att komma dit när det varit stabilt och varmt väder under en längre tid. Huvudskälet var egentligen inte fiskeläget. Det fick vi på köpet.

Hörte är ett stort fiskeläge med anor från 1700-talet. Platsen är sydöstra Gotland. En kustremsa där sevärda fiskelägen ligger relativt tätt.

Jag läste strofen ”Lika livfullt som det är på sommaren, lika stilla är det på vintern.”

Här möts verkligen dåtid med nutid.

Efter vi letat upp bilen flyttade vi den cirka tvåhundra meter. Sedan traskade vi ner en bit till stranden, som jag länge sett fram emot att besöka. En långgrund ”sandvariant” med varmt skönt vatten. En i taget njöt vi av utsikten både utåt och inåt mot piren, hamnen och samlingen av fiskebodar. En ljuvlig morgon som jag ”levde på” flera dagar efteråt. ”Imorgon bitti vill jag till Hörte strand”, sa jag ett bra tag. Fullt medveten om att det är x antal mil och det fanns åtskilliga alternativ, på väldigt nära avstånd. Ärligt talat tror jag charmen i mycket ligger i att längta och exempelvis få det man vill en gång om sommaren, ger mer än att ha möjligheten varje dag. Det är så lätt att bli hemmablind och ta saker som självklara. En annan sida av mig. En girigare variant, tycker tvärtom. Tänk att äga en fiskestuga i Hörte. 😉

Charm på olika sätt

Ni som följt bloggen vet att jag älskar att besöka fiskelägen på Gotland. Ofta gör jag det av olika anledningar. Det finns också en spänning i att försöka hitta dem längs kusterna, där de ligger som historiska guldkorn eller pärlor.

Hangrebod fiskeläge ligger cirka fem kilometer från vackra Gothem kyrka. Du följer skylten efter kyrkan. Den asfalterade vägen tar dig till en fyrvägskorsning som är döpt till Centralen. Fortsätt rakt fram på grusvägen och några minter senare är du framme.
Den ideella föreningen Hangreby Hamnförening, med 55-60 medlemmar förvaltar, underhåller och vårdar fiskeläget. Flera av dem är ättlingar eller släkt med fiskarna från förr.

1939 byggdes den här stora arbetsboden. Härinne fanns det vatten och avlopp och möjligheter för att filéa exempelvis torsk. Under andra världskriget ska det ha varit extra god fångst i havet. Det förekom både kust- och havsfiske.

Visst ser det sommaren 2021 idylliskt ut, från min fikastund längst ut på bryggan. ❤
Men mina historiska tankar tar ibland över. Ett problem med hamninloppet var att det var på tok för grunt. Därför fick fångsten hämtas in med mindre båtar.

1950 gjordes ett försök med att fördjupa hamninloppet. Tyvärr lyckades det inte. I takt med allt större båtar ute på sjön gick det inte längre att gå in till Hangrebod. En epok var slut.

För vid slutet av 1950-talet var yrkesfiskeperioden över. Nu är det båtar för husbehovsfiske och fritid som gäller.

Tack till föreningen som gör ett mycket bra jobb. Jag läste att Hangrebod är klassat av Länsstyrelsen, som särskilt värdefull i Kulturmiljöprogrammet.

I de lugna omgivningarna ska det finnas fina strövområden. Precis på andra sidan tunet såg vi mängder av fjärilar. Men vi orkade inte traska upp till bilbagaget och hämta macro-utrustningen. Solveig trodde heller inte på min idé om att be några hjälpsamma lamm att ställa upp med hämtningen. 😉

Då var det dags att köra tillbaka till asfalten. Nu sitter jag här torr och behöver inte ge mig ut i ösregnet. Hög tid att börja välja foton och uppgifter inför intensiva november. Hoppas det finns både gotlänningar och annat ”folk” som vill hänga på redan den 1 november. Skulle vara kul att få se några nya namn. I den ena tävlingen/leken räcker det att skriva 1, X eller 2. I den andra vill jag att svaret ska vara ett visst antal bokstäver. Lätt som en plätt att deltaga. Chans att vinna en Skrap-Kryss. 🙂

Sigsarve strand

Jag hade länge längtat efter att få komma till Sigsarve fiskeläge, när det antingen var full blom på blåeld eller en magisk solnedgång var på gång. Nu stod vi där istället och såg ner mot den kultförklarade platsen, som låg inbäddad under en himmel som skvallrade om ett annalkande ösregn.

Från höjden zoomade vi in och funderade på hur hal stigen ner var efter allt regn på natten.

Vi halkade till några gånger men färden ner gick bra.

Havet har nött bort den yttersta delen av klinten så det bildats en bred klapperstrand nedanför de branta klipporna. Det här måste vara en av Sveriges mest orörda stränder. Så långt ifrån Tofta strand det går att komma en sommarhet gotlandseftermiddag i juli. Året då Gotland slagit nytt besöksrekord. Förra veckan var här 76 300 besökare.

Det är lätt att tro att det är en lugn och skyddad plats. Men stranden ligger helt öppen för västliga och nordvästliga vindar. Därför byggdes fiskebodarna för att Sigsarvebönderna som lagt ut nät skulle kunna stanna kvar och bevaka läget. Om vädret skiftade karaktär skulle de snabbt kunna ta upp näten.

När jag stod där vid strandkanten försökte jag tänka mig in i hur det var förr. Plötsligt tyckte jag det rådande vädret som vi hade, passade utmärkt in tillsammans med mina historiska tankegångar. Där fanns inte plats för blåeld och solnedgång. Istället var det fisk på bordet som gällde.

Hall-Hangvar naturreservat har så många godbitar. Nu hade vi tagit oss upp för branten och befann oss strax intill där vi slutade, när vi vandrat från Svarthäll. Nu skulle ”Den lilla blå” få bekänna färg igen. För den smala gropiga grusvägen ner & upp till kustvägen 149:an hade åtskilliga dramatiska inslag och var inte gjord för fordonmöten. Ösregnet kom som tur var någon timme senare.

Längst ut på Östergarnlandet…

… ligger Sysne fiskeläge med en välbyggd hamn från mitten av 1950-talet.

Ett tjugotal bodar, som är uppförda mellan 1930 och 1960-talen, ligger tjusigt på rad med kortsidorna mot vattnet.

Det är kul att ibland leka med var fokus på objektivet ska läggas.

Svårt att låta bli att ta med en speciell detalj som sticker ut.

6 st yrkesfiskare och ett tiotal husbehovsfiskare var verksamma här i början av 1970-talet.

I en av bodarna finns ett litet museum med fiskredskap.

Nu var det dags för oss att cykla ut på Sysneudd och njuta av det glittrande havet.

Ahr

Vi hade gott om tid kvar tills vi skulle checka in till vår hyrda stuga. När vi i solskenet körde ner till Fiskeläget Ahr och parkerade, blev det som balsam för själen att stiga ur bilen. Vilken idyll. ❤

Genom öppningen såg vi den låga Falholmen, strax utanför den väl skyddade fiskehamnen.

Den gula fetknoppen blev som en extra sol på marken.

I slutet av 1600-talet var Ahr ett av Gotlands största fiskeläge. Nu är de moderna bodarna privatägda och hamnen förvaltas av Ahrs fiskeriförening.

Båt i vatten & Båt i vila på land.

Det fanns en möjlighet att köra lite till höger om fiskeläget och nå ner till en vidunderlig utsikt ut mot Östersjön. Där stod X antal husbilar parkerade. Sämre ställen finns att sova på.

Jag avslutar med att berätta att det i Ahr finns en forskningsstation som tillhör Högskolan på Gotland. Här följer man fiskbeståndens situation i Östersjön. Vi körde förbi den när vi rullade vidare mot Fårösund.