Nyhamn


Det finns en handfull fiskelägen som vi besökt flera gånger. Detta är ett av dem. Därför är bilderna från olika tillfällen. Skälet till att det inte kommit in tidigare på bloggen är att vi ville vänta in säsongens blåeld.

Till Nyhamn åker man kustvägen 149:an, norr upp från Visby. Efter 15 km svänger föraren vänster in på en sluttande grusväg som leder rakt ner mot havet och fiskeläget.

Här bedrivs enbart fritidsfiske. Undra om duon fiskat eller bara varit ute på en skön morgontur i det spegelblanka havet?

Gistgarden där man hängde upp näten för att plocka ur fisken (avbaining), reda ut och torka näten. Säkert snackades det en del ”rövarhistorier” om mängd och storlek.

I den tjärade lilla träboden finns ett litet museum med sängplats, öppen spis och gamla fiskeredskap. Undra om det är corona-anpassat därinne? 😉

Bakom bodarna blottade båtar bland Blåhavet.
(Bosse Busar)


Endast två av bodarna är äldre än 1930-talet. Men det finns skrivna bevis på att det fiskades från denna trakt på 1600-talet.


Vi satt på bryggan och drack kaffe en kylig sensommardag. Då kom en äldre man ut på bryggan och tog sig vidare ut i vattnet, bland de rätt höga vågorna. En riktig viking, tyckte en av bryggkrabborna. Sista fotot är taget från bryggan.

Botvaldevik


Fiskelägena på Östra kusten ”duggar” ganska tätt.

Bodarna var färdigbyggda 1952 och hamnen är den enda fiskehamnen som är i funktion. Både för kommersiellt fiske och fritidsfiske.

Det måste vara känsligt för båtar som har fobi för vatten och lätt blir sjösjuka. 😉

Blogginläggets detaljbild.

På 1800-talet var Botvaldevik utlastningsplats för ex. kalk och trävaror. Det hade varit intressant att få se en filmsnutt från den livliga tidsepoken.

Det var soligt och vi hade en fin utsikt mot ön Sildungen. Men det var också en bitande kylig vind som inte passade ihop med en tunn vårjacka. På Gotland är det ofta inte långt till en helt annan väderlek, där en annan klädeskod gäller. Är bilen med på utflykten är det lätt att gardera sig. Sedan behövs det inte överdrivas. Därför får skidorna och skridskorna vackert stanna hemma – på sommaren. 😉

Ihrevikens fiskeläge


Ihreviken, som ligger drygt tre mil norr om Visby, har en populär badstrand.

Det finns en liten strand, ett par fiskebodar och ett brant stup som lockar på andra sidan viken. När blåelden blommar som bäst tänkte vi någon gång åka dit. Undra hur många foton som jag sett på Sigsarve genom åren?

Nu vänder vi istället blickarna till det som finns bakom fotografens rygg.
Ihrevikens fiskeläge ligger vackert inbäddat vid foten av den branta Kasa klint.

Rostigt och snett. Allt lika charmigt.

Bäst att respektera stoppet…

… och vända på skorna.

En vända in på baksidan är tillåtet. Vi träffade inte på en enda människa under promenaden.

Jag uppskattade att det satt en söt guide och visade vägen med näbben. 😉 Här hade vi klarat det på egen hand. Men tidigt i morse var vi och traskade riktigt långt in ett naturreservat. Inte heller där träffade vi på någon människa eller bil på den smala guppiga och steniga vägsträckan.
Vi var välutrustade med karta och vägledande text. Ändå lyckades vi inte hitta målet. Det ”gula havet”. Men som Robban brukade sjunga. ”Målet är ingenting – vägen är allt”.

Kyllaj fiskeläge och hamn – nu och då


Lugnet nere i Kyllaj hamn gick nästan att ta på. Vattnet låg spegelblankt denna tidiga majmorgon. Annat var det när kalkbränningen kom igång vid 1650 och pågick till 1910-talet. Då skeppades kalk på skutorna till olika hamnar längs Östersjön. Vilken aktivitet det måste varit i trakten och på havet.

Kyllaj utvecklades på många plan. Ett helt samhälle med patron- och arbetarbostäder, affärer och annat byggdes upp runt hamnen. Själva kalken bröts vid kalkbrott i trakten. Därefter forslades den med häst och vagn ner till kalkugnarna för att brännas. Rena rama hästjobbet. För både två och fyrfotade.

Fanns det tid över för att njuta av blommor? Förekom det några lekar? Hur umgicks familjerna? Fanns det privatliv? Levde någon dagdrömmare ”mitt i soten och valkarna”?

Arbetarna fiskade till husbehov. Jag tror de drygade ut hushållskassan genom att sälja fångst vid sidan om.

Den sexkantiga ugnen byggdes i början av 1800-talet. I ugnen eldades det med ved.
i den nyare tegelugnen med hög skorsten, från sekelskiftet 1900-talet, var det istället kol som gällde.

Här ser du ruinerna där den brända kalken förvarades. ”Byggnaderna” kallades kalklador. En del av kalken läskades med vatten och packades på tunnor som sedan gick iväg med skutorna. Annan kalk packades osläckt i tunnor. Ibland gick det av den orsaken illa och resulterade i förlisningar ute till sjöss. Det gällde med andra ord att jobba på rätt skuta. Rena rama lotteriet. På tal om…

…I lördags hade jag fyra rätt på Lotto. Endast tre rätt till och vi hade haft över fyra miljoner skäl, att leta sommarställe i Kyllaj. 😉 Först ska jag bara lära mig uttala namnet korrekt. Det är inte lätt att lära gamla envisa åsnor prata ö-språket. Jag har läst för många Knutasböcker och i huvudet heter orten…

Lergrav fiskeläge


Vi står kvar bland raukarna och blickar ut över fiskeläget och den spegelblanka Lergravsviken. På avstånd skymtas Skenholmen i diset. För oss ser det ut som en vacker ”morgontavla”.

Precis som förra gången, för fyra år sedan, är vi ensamma här…

… därför är inte butiken öppen. Kanske är den inte det förrän till sommaren. Förutom glass och fika går det att köpa färsk eller rökt fisk. Borden placeras ibland på bryggan.

En tur med båten ser lockande ut. På den här nordöstra sidan ligger Gotlands enda skärgård.

Om det blåser från väster borde fiskläget ligga rejält skyddat.

Förutom tre äldre träbodar är de flesta byggda kring förra sekelskiftet och fram till mitten av 1900-talet.

Båt i vila.
Kaninerna lekte med fotografen innan duon bestämde sig för att ta tio sekunders stilla lördagssittande. Vilken tur vi inte körde på någon av deras hundratals kusiner som kutade över de gropiga grusvägarna som vi körde på. En av släktingarna vände antagligen på en gulröd skylt så vi körde fel. Det retar mig i efterhand att vi missade… ”det går fler bilar”. (Gotländskt Bosse-ordspråk)  🙂

Jag såg mycket rött


Vi nådde Ljugarn som ligger på östra Gotland. Som vanligt när jag ser ett fiskeläge dras jag som sågspån mot…

Tyvärr var det inte öppet. Huvudsäsongen i Gotlands första och fortfarande populära badort var över.

De röda bodarna bredde ut sig överallt. Jag såg inte en människa… jo på taket stod någon.

Oj vad han tar i. Undra vem som vinner?

Jag följde det röda spåret och var nyfiken på vad som väntade runt hörnet.

Ännu ett fiskeläge. Yngre eller äldre?

Nu drabbades jag av en flashback från Visbymötet i helgen. Bäst att byta blickspår och skärpa mig. Sluta vara så nyfiken.

Undra vad båten heter?

Kunde inte låta bli. Docka, man? Det var sista gången jag knäppte… Jag måste bli bättre på att acceptera att vissa gåtor inte går att lösa.

Jag har en stark känsla av att de flesta båtar har flicknamn. Är det flesta ägarna fortfarande män? Ja svarar jag på sista egna frågan. Det är mycket lättare med namngåtor än…

Nej Bosse! Nu skärper du dig och tänker vuxet. Hur många år fyller du idag? Om han inte rör på sig, så är svaret du tänker på som i lördags och söndags och..

… och de kommer inte svara på en enda fråga.

Bäst att vila både fötter, ben och hjärna en stund.

Ingen högsäsong i hamnen heller och vädret var opålitligt som allt annat.

Solveig väntar säkert på mig. Undra hur länge jag varit borta? Det röda bodspåret gör det lätt att hitta… vänta lite.

Måste tänka efter från tårna. Kom vi med båt, cykel, bil? Jag ser ingen blå bil på parkeringen. 😉

Fotnot: Ni som följt min andra blogg genom flera år vet att jag har en kategori som heter ”Lite Galet”. Här på gotlanduppochner tänkte jag skippa en sådan och bara vara så där seriös som en man i sina bästa år borde vara. Varje dag. Förlåt. ibland måste det vara okej med ett undantag. Jag minns en gång när jag lekte ”docka” och lurade… 😉

 

Kalkugnskajen


Efter en god lunch vid hamnen i Klintehamn ämnade vi besöka ett fiskeläge, som ligger söder om hamnen i Klinte.
Så här nära kom vi aldrig. Jag hade zoomat och insåg att systemkameran inte var lämpad för en simtur – inte jag heller. 😉

Men jag såg också genom linsen en grusväg som vi tydligen hade missat.

Som jag skrivet x antal gånger är jag svag för de gamla fiskelägena på Gotland. De sätter alltid igång mina tankar.

Alla fiskelägen har naturligtvis sin brokiga historia. Hade jag fått önska fritt skulle jag velat sitta på en ”ljugarbänk” vid varje fiskeläge och prata med någon gammal väderbiten man, som berättade anekdoter.

Två detaljbilder.

Innan vi tog våra steg tillbaka till ”den lilla blå”…

… gick vi ut på bryggan och njöt av havsluften, havet, fåglar, den fria utsikten och livet i största allmänhet. Det är sådant här som jag lever för. När jag slipper tänka på mörka moln och tillkortakommanden. Bara vara i stunden och i sällskap med den människa som betyder allra mest för mig.

Hoppas fiskebodarna runt Gotland får finnas kvar länge till.

Eftertext:
Jag letade på nätet efter fakta och hittade detta fina blogginlägg,  http://stenstugu.com/wp/kalkugnskajen/ som gör att min längtan till april förstärkts. Du måste gå in på det och njuta av en otroligt vacker vårblomma i min favoritfärg, andra fina foton och en personlig text som tilltalar mig mycket och som dessutom går direktvägen in i mitt hjärta. För Ingrid som bloggägaren heter har fångat det där som jag nämnt några gånger på mina två bloggar och i mina tre böcker. Kan du komma på vad jag syftar på?

Tack Ingrid för att jag fick dela ditt blogginlägg. 😊

Klintevikens bodförening


Klockan på mobilen visade att det var nästan en timme kvar tills de började servera lunch vid hamnen i Klintehamn.

Därför beslutade vi oss för att dela på oss. Halva jag gick till… nej det var fel. Hela jag gick ur bilen för att njuta av ett nytt fiskeläge. Solveig brinner inte riktigt för fiskeläge som jag gör. Hon stannade hellre kvar för att läsa i en spännande bok.

Här verkade det vara mest svarta bodar, följt av röda och någon brun. Undra vad det hade blivit för straff om någon en sommarnatt målat sin orange?

Det är inget större utrymme mellan bodar i samma rad. Därför gäller det att utnyttja alla möjligheter. Många hänger prylar på väggarna.

Samma tanke kommer ofta upp när jag besöker ett nytt fiskeläge. Tänk om jag fick komma in i en bod och…

1914. Över hundra år. Startåret för första världskriget.
Jag fotade många detaljer. För att inte trötta ut dig besökare ska jag nöja mig med två denna gång i inlägget. När jag gick runt hörnet på sista boden mot vattnet …

… stod han där. En trevlig man som presenterade sig med sitt smeknamn ”Sasse” och hette i helhet K G Olsson. Snart var vi igång och pratade om allt möjligt. Bland annat visade det sig av en slump att han kände en av mina bloggvänner. Världen är ofta mindre än man tror.

Boddörren stod vidöppen. Jag frågade om jag fick plåta den fina målningen på dörrinsidan.

Kort därefter bjöd han in mig och jag fick äntligen en gammal dröm uppfylld. Storyn om när gammelgäddan med den höga vikten fångades fick jag höra och mycket annat spännande. Tack Sasse för samtalsstunden och titten i stugan. Sorry! Jag vågade inte lägga in den småfräcka häftiga humortavlan. 😉

Jag tog en sista titt ut mot lugnet vid viken, innan jag kom på att magen kurrade och …
… ”Vem är du? ”
”Jag kallas för Bosse ibland och är hungrig.”

Fotnot:
Solveig är van vid att jag ibland kan försvinna iväg bara hon vänder ryggen till. Helst på affärsstråk. Nu var säkert handlingen i boken viktigare än jag och fortfarande hade inte restaurangen öppnat. I alla fall inte stängt. 😉

Kungligt besök i Vitvär


Vi slog flera ”höstflugor” i samma smäll när vi rullade väg 143 från Visby mot östra kusten. Smällde var ett bra ord. På himlen såg det ut som om det närmade sig ett riktigt oväder från havet, trots den sköna senhösttemperaturen. Solveig stannade kvar i bilen, medan jag gick in bland de tjugotal gamla bodarna från 1700-talet till 1900-talet.
Jag noterade sällskapet längre fram som satt och fikade. Men dem hade jag snart glömt bort.

Jag blev förtjust direkt i fiskeläget Vitvär och hade inte tid för detaljen att leta efter kung Carl XVI Gustafs namnteckning på en bjälke. Jag hade läst att han blev bjuden på lunch i Vitvär 1998 och var i området med anledning av alfågeldöden.

De äldsta bodarna är av sten och har flistak. Mina tankar gick till dåtidens bönder som använde fiskeläget. Det var någonstans här som jag hörde smällar från väster. Hade det varit på fastlandet hade jag gissat på älgskytte.

Fyra sovplatser fanns det i bodarna och varje båtlag hade sin egen bod.

Pang pang! Kan det röra sig om smådjursjakt? Såg jag inte skymten av någon/några människor längre bort?

Mitt favoritfoto trots en del oskarpt i vänsterdelen.

Var det lätt att googla fiskeläge och bilder? Antagligen. Nästa november blir det annat åka av. 😉 Fyra frågor är redan klara.

Just vid detta fiskeläge fördelade sig fiskeåret på följande sätt:
Strömming fiskades på vår och höst. Flundra från midsommar till september. Torsk på hösten.

Bäst att dra sig mot bilen och lämna bodarna som i dag är fritidshus.

Båtar i vila.  ❤

Det var inte min fantasi som spelade mig ett spratt. Tre dagar senare stod följande rubrik i vår tidning:
SKÖT POTATISAR I LJUGARN – KAN VARA VAPENBROTT
Texten i korthet:
Vid 14-tiden på söndagseftermiddagen kom larm från en orolig person som hört skott. Polisen såg två män i 18-årsåldern med ett hemtillverkat föremål. Nu har en förundersökning om vapenbrott inletts. Potatiskanoner betraktas som skjutvapen.
Ps. Det var inte jag som ringde.
😉 Min fantasi vill jag inte koppla in polisen i. Den umgås jag mest med själv. 😉

Koviks fiskeläge


Om du av någon anledning befinner dig mellan Västergarn och Klintehamn tycker jag definitivt du ska svänga av mot havet och Kovik. En favoritplats som jag fick 2012. Då hade jag läst om Mari Jungstedts 3 favoritplatser på Gotland (Det var kapellet i närheten hon syftade på). Eftersom vi den sommaren hyrde en stuga i Tofta var det en kort färd dit. Bara några kast med fiskespöt. 😉

Dessa fantastiska eldsjälar som brinner för att rädda föremål och ge kommande människor en chans att få se vad som fanns förr. I det här fallet byggdes det upp ett fiskeläge och ett litet museum. Jag gissar att det tog sin tid.

Solveig i rollen som fönstertittare. 😉

En stilig fiskare som inte gjorde mig svartsjuk.

De tre eldsjälarna till projektet, som samlade ihop ett 20-tal fiskebodar, båtar, bryggor och andra mindre föremål från hela Gotland, var konstnären Erik Olsson i Sanda, lantbrukaren Edvin Olsson, Norrgårda och fiskaren Helmer Larsson. Vilken insats trion gjorde.

Förr var det ofta bönder som kompletterade jordbruket med fiske.

Den här platsen kallas för ”Korrumpu” i folkmun. Orsaken är att den natursköna grus och sandbanken ser ut som bakre delen på en ko. En ko-rumpa på halländska. 😉

Lysstången/fiskefyren var guld värd när fiskarna skulle ta sig hem lyckligt i mörkret.

Tänk om bodarna kunde berätta sanna storys. Då hade de gärna fått låna mina öron.

Rönnbär får avsluta blogginlägget. I verkligheten styrde jag mina fötter mot kapellet, som jag är svag för. Kommer i nästa ”vanliga blogginlägg”.