Jag såg mycket rött


Vi nådde Ljugarn som ligger på östra Gotland. Som vanligt när jag ser ett fiskeläge dras jag som sågspån mot…

Tyvärr var det inte öppet. Huvudsäsongen i Gotlands första och fortfarande populära badort var över.

De röda bodarna bredde ut sig överallt. Jag såg inte en människa… jo på taket stod någon.

Oj vad han tar i. Undra vem som vinner?

Jag följde det röda spåret och var nyfiken på vad som väntade runt hörnet.

Ännu ett fiskeläge. Yngre eller äldre?

Nu drabbades jag av en flashback från Visbymötet i helgen. Bäst att byta blickspår och skärpa mig. Sluta vara så nyfiken.

Undra vad båten heter?

Kunde inte låta bli. Docka, man? Det var sista gången jag knäppte… Jag måste bli bättre på att acceptera att vissa gåtor inte går att lösa.

Jag har en stark känsla av att de flesta båtar har flicknamn. Är det flesta ägarna fortfarande män? Ja svarar jag på sista egna frågan. Det är mycket lättare med namngåtor än…

Nej Bosse! Nu skärper du dig och tänker vuxet. Hur många år fyller du idag? Om han inte rör på sig, så är svaret du tänker på som i lördags och söndags och..

… och de kommer inte svara på en enda fråga.

Bäst att vila både fötter, ben och hjärna en stund.

Ingen högsäsong i hamnen heller och vädret var opålitligt som allt annat.

Solveig väntar säkert på mig. Undra hur länge jag varit borta? Det röda bodspåret gör det lätt att hitta… vänta lite.

Måste tänka efter från tårna. Kom vi med båt, cykel, bil? Jag ser ingen blå bil på parkeringen. 😉

Fotnot: Ni som följt min andra blogg genom flera år vet att jag har en kategori som heter ”Lite Galet”. Här på gotlanduppochner tänkte jag skippa en sådan och bara vara så där seriös som en man i sina bästa år borde vara. Varje dag. Förlåt. ibland måste det vara okej med ett undantag. Jag minns en gång när jag lekte ”docka” och lurade… 😉

 

Kalkugnskajen


Efter en god lunch vid hamnen i Klintehamn ämnade vi besöka ett fiskeläge, som ligger söder om hamnen i Klinte.
Så här nära kom vi aldrig. Jag hade zoomat och insåg att systemkameran inte var lämpad för en simtur – inte jag heller. 😉

Men jag såg också genom linsen en grusväg som vi tydligen hade missat.

Som jag skrivet x antal gånger är jag svag för de gamla fiskelägena på Gotland. De sätter alltid igång mina tankar.

Alla fiskelägen har naturligtvis sin brokiga historia. Hade jag fått önska fritt skulle jag velat sitta på en ”ljugarbänk” vid varje fiskeläge och prata med någon gammal väderbiten man, som berättade anekdoter.

Två detaljbilder.

Innan vi tog våra steg tillbaka till ”den lilla blå”…

… gick vi ut på bryggan och njöt av havsluften, havet, fåglar, den fria utsikten och livet i största allmänhet. Det är sådant här som jag lever för. När jag slipper tänka på mörka moln och tillkortakommanden. Bara vara i stunden och i sällskap med den människa som betyder allra mest för mig.

Hoppas fiskebodarna runt Gotland får finnas kvar länge till.

Eftertext:
Jag letade på nätet efter fakta och hittade detta fina blogginlägg,  http://stenstugu.com/wp/kalkugnskajen/ som gör att min längtan till april förstärkts. Du måste gå in på det och njuta av en otroligt vacker vårblomma i min favoritfärg, andra fina foton och en personlig text som tilltalar mig mycket och som dessutom går direktvägen in i mitt hjärta. För Ingrid som bloggägaren heter har fångat det där som jag nämnt några gånger på mina två bloggar och i mina tre böcker. Kan du komma på vad jag syftar på?

Tack Ingrid för att jag fick dela ditt blogginlägg. 😊

Klintevikens bodförening


Klockan på mobilen visade att det var nästan en timme kvar tills de började servera lunch vid hamnen i Klintehamn.

Därför beslutade vi oss för att dela på oss. Halva jag gick till… nej det var fel. Hela jag gick ur bilen för att njuta av ett nytt fiskeläge. Solveig brinner inte riktigt för fiskeläge som jag gör. Hon stannade hellre kvar för att läsa i en spännande bok.

Här verkade det vara mest svarta bodar, följt av röda och någon brun. Undra vad det hade blivit för straff om någon en sommarnatt målat sin orange?

Det är inget större utrymme mellan bodar i samma rad. Därför gäller det att utnyttja alla möjligheter. Många hänger prylar på väggarna.

Samma tanke kommer ofta upp när jag besöker ett nytt fiskeläge. Tänk om jag fick komma in i en bod och…

1914. Över hundra år. Startåret för första världskriget.
Jag fotade många detaljer. För att inte trötta ut dig besökare ska jag nöja mig med två denna gång i inlägget. När jag gick runt hörnet på sista boden mot vattnet …

… stod han där. En trevlig man som presenterade sig med sitt smeknamn ”Sasse” och hette i helhet K G Olsson. Snart var vi igång och pratade om allt möjligt. Bland annat visade det sig av en slump att han kände en av mina bloggvänner. Världen är ofta mindre än man tror.

Boddörren stod vidöppen. Jag frågade om jag fick plåta den fina målningen på dörrinsidan.

Kort därefter bjöd han in mig och jag fick äntligen en gammal dröm uppfylld. Storyn om när gammelgäddan med den höga vikten fångades fick jag höra och mycket annat spännande. Tack Sasse för samtalsstunden och titten i stugan. Sorry! Jag vågade inte lägga in den småfräcka häftiga humortavlan. 😉

Jag tog en sista titt ut mot lugnet vid viken, innan jag kom på att magen kurrade och …
… ”Vem är du? ”
”Jag kallas för Bosse ibland och är hungrig.”

Fotnot:
Solveig är van vid att jag ibland kan försvinna iväg bara hon vänder ryggen till. Helst på affärsstråk. Nu var säkert handlingen i boken viktigare än jag och fortfarande hade inte restaurangen öppnat. I alla fall inte stängt. 😉

Kungligt besök i Vitvär


Vi slog flera ”höstflugor” i samma smäll när vi rullade väg 143 från Visby mot östra kusten. Smällde var ett bra ord. På himlen såg det ut som om det närmade sig ett riktigt oväder från havet, trots den sköna senhösttemperaturen. Solveig stannade kvar i bilen, medan jag gick in bland de tjugotal gamla bodarna från 1700-talet till 1900-talet.
Jag noterade sällskapet längre fram som satt och fikade. Men dem hade jag snart glömt bort.

Jag blev förtjust direkt i fiskeläget Vitvär och hade inte tid för detaljen att leta efter kung Carl XVI Gustafs namnteckning på en bjälke. Jag hade läst att han blev bjuden på lunch i Vitvär 1998 och var i området med anledning av alfågeldöden.

De äldsta bodarna är av sten och har flistak. Mina tankar gick till dåtidens bönder som använde fiskeläget. Det var någonstans här som jag hörde smällar från väster. Hade det varit på fastlandet hade jag gissat på älgskytte.

Fyra sovplatser fanns det i bodarna och varje båtlag hade sin egen bod.

Pang pang! Kan det röra sig om smådjursjakt? Såg jag inte skymten av någon/några människor längre bort?

Mitt favoritfoto trots en del oskarpt i vänsterdelen.

Var det lätt att googla fiskeläge och bilder? Antagligen. Nästa november blir det annat åka av. 😉 Fyra frågor är redan klara.

Just vid detta fiskeläge fördelade sig fiskeåret på följande sätt:
Strömming fiskades på vår och höst. Flundra från midsommar till september. Torsk på hösten.

Bäst att dra sig mot bilen och lämna bodarna som i dag är fritidshus.

Båtar i vila.  ❤

Det var inte min fantasi som spelade mig ett spratt. Tre dagar senare stod följande rubrik i vår tidning:
SKÖT POTATISAR I LJUGARN – KAN VARA VAPENBROTT
Texten i korthet:
Vid 14-tiden på söndagseftermiddagen kom larm från en orolig person som hört skott. Polisen såg två män i 18-årsåldern med ett hemtillverkat föremål. Nu har en förundersökning om vapenbrott inletts. Potatiskanoner betraktas som skjutvapen.
Ps. Det var inte jag som ringde.
😉 Min fantasi vill jag inte koppla in polisen i. Den umgås jag mest med själv. 😉

Koviks fiskeläge


Om du av någon anledning befinner dig mellan Västergarn och Klintehamn tycker jag definitivt du ska svänga av mot havet och Kovik. En favoritplats som jag fick 2012. Då hade jag läst om Mari Jungstedts 3 favoritplatser på Gotland (Det var kapellet i närheten hon syftade på). Eftersom vi den sommaren hyrde en stuga i Tofta var det en kort färd dit. Bara några kast med fiskespöt. 😉

Dessa fantastiska eldsjälar som brinner för att rädda föremål och ge kommande människor en chans att få se vad som fanns förr. I det här fallet byggdes det upp ett fiskeläge och ett litet museum. Jag gissar att det tog sin tid.

Solveig i rollen som fönstertittare. 😉

En stilig fiskare som inte gjorde mig svartsjuk.

De tre eldsjälarna till projektet, som samlade ihop ett 20-tal fiskebodar, båtar, bryggor och andra mindre föremål från hela Gotland, var konstnären Erik Olsson i Sanda, lantbrukaren Edvin Olsson, Norrgårda och fiskaren Helmer Larsson. Vilken insats trion gjorde.

Förr var det ofta bönder som kompletterade jordbruket med fiske.

Den här platsen kallas för ”Korrumpu” i folkmun. Orsaken är att den natursköna grus och sandbanken ser ut som bakre delen på en ko. En ko-rumpa på halländska. 😉

Lysstången/fiskefyren var guld värd när fiskarna skulle ta sig hem lyckligt i mörkret.

Tänk om bodarna kunde berätta sanna storys. Då hade de gärna fått låna mina öron.

Rönnbär får avsluta blogginlägget. I verkligheten styrde jag mina fötter mot kapellet, som jag är svag för. Kommer i nästa ”vanliga blogginlägg”.

 

Västergarn fiskeläge


Ibland förekommer det ett mål. Andra gånger svänger jag bara av från den ”stora vägen” och följer en mindre slingrande grusväg ner mot havet. Nu hade jag siktet inställt mot fiskeläget Västergarn.
Ett par hade precis startat upp med en utomhusfrukost.

Vi fortsatte den tidiga morgonpromenaden ner mot hamnen.

En viktig detalj.

Den nuvarande hamnen invigdes 1935. Innan dess la båtarna till direkt på stranden. Det är den ideella kulturföreningen Träibatn (träbåtar) som har sina båtar här.

Glansperioden var 1940-talet. Då fanns här till och med ett salteri. Nu finns här inga yrkesfiskare längre. Däremot fritidsfiskare.

Det är bara småbåtar som kan lägga till i hamnen som blivit alltmer grundare genom åren. Nu ligger djupet på 0,5 till 1,5 meter.

Dags att vända på både skor och fötter.

Gistgarden upplevs öde. Jag saknar upphängda nät med massor av fisk som skulle plockas ur. Nät som skulle redas ut och torka i vinden. Gubbar med hängselbyxor och väderbitna ansikten. Strofer från rövarhistorier med ett salt stänk av sanning. 😉

En sista blick innan vi åkte iväg till en ljuvlig plats där vi la ut filten och njöt av både fika och varandra en lång stund. ❤

Tog tillvara på möjligheten


Givetvis passade vi på när Tofta skjutfält öppnades upp för allmänheten under några veckor under sommaren. Vem vet hur det blir i framtiden när det nya regementet byggs upp på skjutfältet. Jag läste att det under förra militära perioden hölls stängt i 40 år innan det en period mot slutet hölls öppet under helgen.

En miss blev det på vägen ner på grusvägarna. Hade jag haft kameran beredd skulle jag fotat en stor rovfågel på en stubbe. Den missen var glömd när vi klev ur bilen. För vårt mål med denna tripp var att besöka Gotlands västligaste fiskläge – Blåhäll. (De hade inget e på den tiden som du kan se på förra fotot)

Kronan äger Blåhälls fiskläge sedan 1943 och bodarna har använts som fritidsstugor av deras personal. Tidigare var militären delägare och fiskeläget låg på samfälld mark. Men många fiskare började söka sig söder ut mot Gnisvärds fiskeläge under 40-talet.

Den längst ner mot Östersjön kallas för Strandstugan. Jag kan förstå namnvalet.

Jag sitter här och tänker tillbaka på vårt kaffekoppsmuseum där vi såg till att det växte upp rejält med cikoria framför det stora huset. Förstår du kopplingen mellan cikoria och kaffekoppsmuseum? Ledtråd är ransoneringstider och krig. 😉

På tal om krig. Visst ser det lugnt och vackert ut över havet och stranden. På östra sidan av Gotland besköts det tyska minfartyget Albatross 1915 av ryssarna. 200 tyskar fraktades över ön hit till A7:s barackläger. De hölls under uppsikt av en gotländsk vaktstyrka på ca 100 män. Undra hur dygnen förflöt och hur länge de hölls kvar där?

Här finns ingen ”båt i vila” att fotografera.

En bit bort skymtar du en bunker.

Nu var det uppförsbacke som gällde. Här var vi nästan uppe igen.

Fortfarande var det bara den livs levande rovfågeln som vi stött på. Inga människor. Min fantasi hade dock kvar ett bleknande lite dystert minne av Albatross besättning och minor. Kanske slarvar jag med språket när jag någon gång säger att jag gick på en riktig mina idag. En riktig struntsak i en jämförelse med…

Nu tänkte jag inte på krig och elände. Vilken ljuvlig promenad det blev bland olika sorters ”vilda dikesblommor”. Så många vackra pusselbitar som bildade ett motiv som måste vara skapat av världens bästa konstnär. Dessutom såg vi fram emot att en stund senare åka till flygplatsen och hämta en dotter och hennes pojkvän.

Jag lyckades senare när vi kom tillbaks till bilen ”spika” grusvägarna tillbaka till stora vägen. Tvekade bara två sekunder på ett ställe. Skyller på rovfågeln som inte satt kvar. 😉

Buske fiskeläge – allt har sin tid

Vi befann oss en halv mil utanför Visby och hade precis njutit av god fika med havsutsikt. Nu var det dags att försöka hitta Buske fiskeläge och platsen för det berömda ljudet ”Vågskvalpet”.

Det är inte helt lätt att ta sig ner till Fridhemsvikens strand på den kuperade stigen.
Trots att platsen är rejält stenig är den visst populär under sommartid.

Vad bra det är att kunna använda kameran som kikare (zooma in). Om den där stora färjan kom för nära hit skulle det bli extremt högt vågskvalp.

Där är Buske fiskeläge såklart. Frågan är hur man ska ta sig dit. Det lockade inte att gå på stenarna med en bruten mellantå och konsten att kunna flyga med kroppen ligger inte för den lilla människan. Någonstans måste det finnas en smal väg och en brant trappa. Logiska tankar från en man i sina bästa ”tankeår”. 😉

Fördelen med en smidig liten bil märks i sådana här situationer. Jag tryckte in ”den lilla blå” vid sidan om en större firmabil på ungefär samma plätt. 😉 Trappan blev snart synlig vid ett buskage.

Det rör sig om ett tiotal bodar som är uppbyggda mot den branta klippan Högklint. I januari 2015, när Gudrun härjade, drog de höga vågorna med sig en del av bodarna. Så nära strandkanten måste bodarna ständigt vara utsatta för havets temperament.

Det rör sig om ett trångt fiskeläge och troligtvis har det aldrig historiskt sett varit någon större fiskehamn.

En detaljbild måste få vara med även i detta blogginlägg.

Liksom vid Ygne fiskeläge, som jag har haft med tidigare, avsatte Prinsessan Eugénie en fond till Buske fiskeläges yrkesfiskare för ex. förlorade redskap.

Jag stannade upp en stund vid trappan för att lyssna och ta in denna berömda plats en sista gång. Här kommer en förkortad fakta:
Från början hade P1 en fruktansvärd störande kalibreringston på nätterna. Det var då ljudteknikern Björn Carlsson berättade om sin idé om en ”ljudmatta”, det kluckande ljud som han spelat in vid Buske Fiskeläges klapperstenstrand. Kanalchefen nappade säkert tacksamt på betet.
Många människor som genom åren lyssnat på kanalen på nätterna har säkert somnat in till vågorna som stillsamt rullar ut och in. Ut och in. Ut och in. Björn har förklarat att det finns en variation av små runda stenar på platsen som skapar det fina ljudet. Ljudet från stenarna följer sedan med tillbaka. ❤

Tyvärr är ”Vågskvalpet” sedan 2015 ersatt av repriser på nätterna. Undra om förbrukningen av sömnpiller ökat på dessa fyra år? Eller är det lika lätt att somna till repriser. Samma ordström som maler på. Natt efter natt. Är det bara tillräckligt sövande röster. 😉 Nja. Jag föredrar mycket hellre Björn Carlssons version. Helt biverkningsfritt. Sedan går det att variera med Uno Svenningssons ”Vågorna”. 😊

Dags att ge sig iväg mot nya mål. Vilken härlig ö vi har äran att bo på. ❤

Fiskeläget vid Vändburgs hamn


Denna underbara försommardag när så mycket stämde föddes många blogginlägg – detta är ett av dem.

En av mina bloggvänner lade för något år sedan in ett inlägg om sin favoritplats på Södra Gotland. Det såg så mysigt ut att jag genast antecknade namnet på platsen.

De närmaste båtarna har inget med lägets historia att göra. Nu är det fritidsfiske som gäller och bodarna har blivit sommarstugor.

På fotot syns att två världar har krockat. Egentligen skulle jag helst velat visa dig bara det genuina. Men det gick inte.

Vilket stort strutsägg? 😉

Jag fick hoppa över att föreviga några tuffa bodar eftersom det låg fullt med stora och små plastleksaker utslängda framför dem…

Min första tanke gick till ”Sällskapsresan 2”. Förstår du vad jag menar?

Gamla dörrar och portar gillar jag. Vilka personligheter har passerat genom dem genom åren?

De äldre bodarna var i första hand redskapsskjul, bestående av ett enda rum med glugg eller litet fönster.

En sista titt på det fina fiskeläget innan jag letade upp en gammal klasskamrat vid vattnet och ”den lilla blå” som uppfört sig väl i sin ensamhet.
Det var nu som jag rattade upp på något som jag inte var helt säker på var en väg. Tur att bilen höll! Jag kommer med glädje att minnas de kommande timmarna. En dag då livet kändes så enkelt. När allt var möjligt. Ett underbart minne att ta fram när regnet piskar mot rutorna i november och mörkret har makten.

https://gotlanduppochner.com/2019/07/15/lyfta-fram-en-doldis/

Kronvalls fiskeläge


Läget är perfekt – Ekstakusten! Detta vackra kustavsnitt.

Jag smälter för det här speciella, karga naturreservatet. ❤

Vi hade bara åkt 4 km från Djupvik fiskeläge när vi nådde Kronvalls fiskeläge, (Kronvalds).

Innan Djupvik bildades i slutet av 1800-talet var detta fiskeläge det stora läget.

Jag förstår de två första orden – men vad står det på slutet? EHE?

Enligt sägnen var det här som den ”trevlige” mannen Waldemar Atterdag steg iland 1361 med målet att inta Visby och Gotland.

En sida av mig njuter av utsikten och det är lätt att tänka på detta som glamour. Samtidigt som en annan sida av mig tänker på stormar, mörker, vinter och en rädsla hos kvinnorna som i stugan vankade fram och tillbaka och kanske bad till högre makter om att det skulle gå bra även denna gång. Men vår historia skvallrar om att många kvinnor blev ”fiskareänkor”.

Hur lång tid skulle det ta för mig att med hjälp av en av båtarna nå Lilla Karlsö? Skulle jag få leka Ingemar Stenmark på sjön mellan de stora stenarna? Tror jag avstår. Dessutom vill jag vistas i en större båt. Undra hur många gånger som jag redan spejat ner på de två öarna från ett flygplansfönster? Förra söndagen såg jag ingen av dem på grund av den dåliga sikten.

”Båt i vila” med blåeld.

Nu måste jag vakna till liv så jag inte går in i fel bil. Visst är vår bil blå? 😉