Trettio dagar i november

Vi tog kustvägen 149 från Visby och åkte norrut. Till slut nådde vi Kappelshamnsviken med hamnen Kappelshamn.

Kappelshamns Fiskehamns förening står som värd för fiskeläget med ett tiotal gästplatser.

Namnet på ägaren eller platsen? För vi befann oss i Väst med ä.

Vi hade en tid att passa en bit därifrån. Därför tog jag en snabb fototur medan Solveig väntade i bilen. Annars hade jag kanske klivit in genom den öppna dörren.

Men vi kom inte med båt…

… och hade inga planer på att stå och sova. Istället ämnade vi ta in i en betydligt större stuga några kilometer bort.

”Fisk i luften”.

Om du ägde en båt? Vad hade du döpt den till?

Kan det vara någon som har en rejäl fantasi när det gäller att berätta om storleken på fiskfångsten? Någon gav honom en STOR tandborste som matchade många vita lögner.

Trettio fiskelägen har presenterats på gotlanduppochner. Exakt lika många som antalet dagar i november. Som alltid har jag ett foto överst i Korsordsmästerskapen, för trevlighetens skull. Det här året blir det fiskelägen och därmed en extratävling, för den som är intresserad. Ni slipper med andra ord att gissa årtal när 30 foton är tagna på mig. 😉

Jag önskar dig besökare en trevlig oktoberhelg. Läser du detta i november kan det bero på att du gillar att tävla. I så fall lycka till med att nå 30 poäng först och därmed en Skrap-Kryss. 😀

Domstolshandling från 1653


Vi besökte ett riktigt gammalt fiskeläge i Närs socken. Men egentligen var det fiskare från grannsocknen Lau som ägde bodarna och fiskade här. Orsaken var att Lausviken var för grund och sandig för att båtarna skulle kunna ta sig in och ut.

Tack vare en domstolshandling vet man att fiskeläget fanns här 1653. Då tvistade bland annat markägaren och prästen Jöns Nilsson i Garda om en tun (gärdesgård).

Fiskeläget heter Nabben. Men på Laumål heter det Nabbu.

Det är en ideell förening som har ansvaret. Det finns även några nyare röda bodar i trä.

Min favoritbod blev den på sista bilden.

Det är fritidsfiske som gäller i nutid.
Jag fick stundtals en känsla av att jag var iakttagen. Antagligen var det bara något som jag inbillade mig… men ibland önskar jag att jag hade ögon i nacken. 😉

 

Hammars fiskeläge


Det är svårt att inte gå ner i varv när man parkerar vid Hammars fiskeläge i Norrlanda socken.

Vi tror det är denna bod som ägs av Stiftelsen Norrlanda Fornstuga.

För inte allt för länge sedan var fiske vid ett fiskeläge en ren överlevnadsfråga. Denna sommar skiljer sig då och nu mindre än annars. För rekreation börjar bli allt viktigare för oss små människor. Inte sant?

Ett par båtar och en inbjudande brygga. En stund senare kom det en man gående från någonstans och gled ner i vattnet från bryggan.

Det är inte långt mellan olika slags smultronställen på östra kusten. Juveler som vi betar av ett efter ett.

Så kan det gå ibland…


Egentligen var planen två fiskelägen med helt andra namn. Dem hittade vi inte trots goda försök. Istället besökte vi två andra, äldre grannfiskelägen. Det här är det ena, som vi inte såg något namn på.

På nästa udde zoomade jag in ett annat större fiskeläge.

Men helt ute och reste var vi inte. Vi visste naturligtvis att vi var i härliga När socken och…

… studerade detaljer från förr och njöt av färgklickar på marken och…

… Solveig fick till en och annan kameravinkel som dög på blogg.

Idag på hemmaplan med hjälp av ett nät utan fisk, kom vi fram till att detta är Hammarsnäs fiskeläge vid Gardbostrand. Hur klarade sig fiskarna förr utan möjligheten att googla väder? Jag tror att de mest erfarna hade en inbyggd vetskap och sällan blev totalt överraskade. Några gotländska fiskare har blivit legender av den orsaken.
Vi som huserar en femtedel inpå tvåtusentalet hoppade in i bilen för att åka och checka in i en modern stuga, utan fiskdoft. 😉

 

Nostalgibesök som väckte minnen till liv


Vi körde ner från Grogarnsberget och nådde havet och hamnen. Vi parkerade bilen framför den välkända Hamnkrogen.

Vårt mål handlade inte om måltider utan om ett efterlängtat återbesök.

Herrvik fiskeläge kommer alltid att ha en speciell plats i mitt Gotlandshjärta.

Strandbodarna är resta mellan 1700 och 2000.

Herrvik hamn är en levande hamn med yrkesfiskare. Även om de inte är många till antalet. Hamnen har moderniserats flera gånger. Vågbrytare uppfördes i slutet av 20-talet. På åttiotalet försågs hamnen med djuphamn och en fritidsbåtshamn. Under samma årtionde var hamnen Gotlands största med sina omkring 30 verksamma fiskare.

Inläggets detaljfoton är denna gång få till antalet. 😉

De röda bodarna ner mot hamnen lär vara de modernaste. Men våra favoriter ligger på ”högre plan”.

Måste nämna att under 1890-talet var Herrvik fiskeläge en glansperiod för laxfiske. Det har också funnits en lotsplats här under åren 1885-1928. Kärt barn har många namn. Tidigare hette fiskeläget Herrevik och Junkershamn efter det fiske som bedrevs av herremän från trakten.

Bildkvalitén höll inte högsta klass på det omslag som jag ville ha på min tredje bok. Därför blev det inte ”scillahav”, vanligt blått hav, gammal grind och annat smått och gott från Gislövshammar på Österlen. Nu tre år senare är jag glad för det. Detta omslag stämmer mycket mer överens med innehållet i boken. https://gotlanduppochner.com/kop-bok-bocker/

Vägen var väl ingenting – målet var allt!


Egentligen var vi på väg mot ett annat fiskeläge. Då kom jag på vad en Instagramvän beskrivit för mig. Därför visste jag hur man spikade Agbod fiskeläge från en speciell plats. Lockelsen tog överhand när jag nådde Naturreservatet Storsund. Varför inte passa på? När vi ändå hade vägarna förbi…

Vägen var i början relativt skaplig. Sedan vet jag inte om den kunde kallas för väg. 😉 Möten med större fordon hade varit otänkbara. Vända var omöjligt. Jag försökte köra slalom mellan de allra djupaste hålorna. Det kändes som jag rattade en radiobil på Liseberg med målet att inte krocka.
Detta läste jag nyss på en känd gotlandsite: ”Fiskeläget är vackert, orört, men är du rädd om bilen skall du inte åka dit.”

Allt gick bra – dit. Hemvägen la jag in i ett ”glömmabortfack” i minnet. Men jag såg på Solveig att hon redan tänkte på återresan och inte kunde njuta som jag gjorde, som den struts jag ibland är. Allt har sina för- och nackdelar. Tillsammans är vi ett väl ihopsvetsat team.

När vi klev ur bilen var det som att komma in i en magisk bubbla. Läckra moln. Vindstilla. Behagligt varmt. Intressant miljö bakom fiskeläget. Orkidéer lite överallt. Men det är en annan bloggkategori. 😉

En fin träbrygga säger jag aldrig nej till. Kanske ingen idealisk badplats. Jag läste att det är dyig botten.

Det finns ett tiotal bodar i trä i Agbod fiskeläge. De flesta är från sekelskiftet 1900. Förr var det bönderna i Kyrkbinge och Gairvide som fiskade här. De kunde fiska säl, id, abborre, sik och ål. Säl var för mig en överraskning. Det har jag aldrig haft på kroken. 😉 Men jag kan svaret på en korsordsuppgift: VILAR PÅ KOBBE, tre bokstäver.

En stund på ljugarbänken eller takklättring? 😉

Åldern tycks äntligen ha hunnit ikapp mig. (Solveig håller nog inte med). För jag valde istället att hitta detaljfoton.

Jag tror inte Solveig har lust att åka tillbaka till Agbod fiskeläge ens av anledningen att jag glömt kvar kameran eller mobilen.

En sista titt innan…

… den fina grinden öppnades och det gällde att hålla tummarna för att vi slapp breda skogsfordon och möten över huvud taget.

Ps. Det gick bra även denna gång. ”Den lilla blå” hade rejäl träningsvärk. I efterhand är det ett häftigt minne, till, att snacka om i framtiden. Nästa blogginlägg kommer att handla om statistik, med tanke på ett jubileum som inträffar då.

Tomtbod – Stillheten och havet


Det är många som hävdar att Tomtbod är Gotlands vackraste fiskeläge. Det är i alla fall ett av de bäst bevarade på ön och blev byggnadsminne 1988. Tomtbod ligger i Burs socken på sydöstra sidan och har anor från 1600- och 1700-talet.

Den långa höga ”stolpen” har en järnkorg högst upp. I korgen tändes eldar när mörkret kom så att ”båtarna” skulle hitta hem igen. Det var en tid långt före fyrarnas blinkande. Mannen som skötte den viktiga sysslan kallades ”lysaren”. Oftast var det en äldre fiskare.

Gotlands bönder ägde ofta en bod i ett fiskeläge där de kunde dryga ut kassan för att överleva. För den magra jorden gav inte tillräcklig skörd. Framför allt var det strömming som fångades och saltades i tunnor för att sedan kunna ätas, året om.

”Båt i vila”.

Snacka om ”handarbete”. Hur många timmar tog det att bygga muren? Hur svårt var det att lära sig sysslan? Jag hade gärna provat en ”vädervänlig” dag i min ungdom.

Fortfarande bedrivs det fiske. Flundror, torsk och sik hamnar förhoppningsvis i näten.

Redan på 1600-talet berättades det om detta fiskeläge, som då hette Tompta Strandbod.

”Den gamle och båtarna”. Jag gick och filosoferade, som jag ofta gör på sådana här platser. Tänk om jag fått en pratstund med yrkesfiskaren Vanges Lasse, som ska ha satt sin prägel på hela Tomtbod under förra seklet. Mannen ska ha varit en berättare av rang och bodde nästan hela året runt i sin strandbod. Han visste allt om både fiske och väder. På en gammal lättviktare med en låda bak körde han omkring och sålde sin fångst. Hör du ljudet av hans tvåhjulade fordon?

Tänk om båtarna kunde tala. Skulle de berätta om faror, väntan och oro ombord? Eller var det mer tystnad än ord? Bara regelbundna årtag.

Länningarna finns kvar som minne av var båtarna drogs upp ur vattnet.

Bodarna är privatägda och det är inte tillåtet att hyra ut dem. Vad tacksam jag är för att inte personer med alltför många idéer fått härja fritt på Gotland. Avsaknaden av en tilltalande badstrand kan vara ett bra skydd inför framtiden vid denna juvel. 2013 utarbetade Region Gotland en fiskelägespolicy med en lagstiftning om de gotländska fiskelägena.

Härifrån hade vi inte långt till nästa smultronställe.

Nyhamn


Det finns en handfull fiskelägen som vi besökt flera gånger. Detta är ett av dem. Därför är bilderna från olika tillfällen. Skälet till att det inte kommit in tidigare på bloggen är att vi ville vänta in säsongens blåeld.

Till Nyhamn åker man kustvägen 149:an, norr upp från Visby. Efter 15 km svänger föraren vänster in på en sluttande grusväg som leder rakt ner mot havet och fiskeläget.

Här bedrivs enbart fritidsfiske. Undra om duon fiskat eller bara varit ute på en skön morgontur i det spegelblanka havet?

Gistgarden där man hängde upp näten för att plocka ur fisken (avbaining), reda ut och torka näten. Säkert snackades det en del ”rövarhistorier” om mängd och storlek.

I den tjärade lilla träboden finns ett litet museum med sängplats, öppen spis och gamla fiskeredskap. Undra om det är corona-anpassat därinne? 😉

Bakom bodarna blottade båtar bland Blåhavet.
(Bosse Busar)


Endast två av bodarna är äldre än 1930-talet. Men det finns skrivna bevis på att det fiskades från denna trakt på 1600-talet.


Vi satt på bryggan och drack kaffe en kylig sensommardag. Då kom en äldre man ut på bryggan och tog sig vidare ut i vattnet, bland de rätt höga vågorna. En riktig viking, tyckte en av bryggkrabborna. Sista fotot är taget från bryggan.

Botvaldevik


Fiskelägena på Östra kusten ”duggar” ganska tätt.

Bodarna var färdigbyggda 1952 och hamnen är den enda fiskehamnen som är i funktion. Både för kommersiellt fiske och fritidsfiske.

Det måste vara känsligt för båtar som har fobi för vatten och lätt blir sjösjuka. 😉

Blogginläggets detaljbild.

På 1800-talet var Botvaldevik utlastningsplats för ex. kalk och trävaror. Det hade varit intressant att få se en filmsnutt från den livliga tidsepoken.

Det var soligt och vi hade en fin utsikt mot ön Sildungen. Men det var också en bitande kylig vind som inte passade ihop med en tunn vårjacka. På Gotland är det ofta inte långt till en helt annan väderlek, där en annan klädeskod gäller. Är bilen med på utflykten är det lätt att gardera sig. Sedan behövs det inte överdrivas. Därför får skidorna och skridskorna vackert stanna hemma – på sommaren. 😉

Ihrevikens fiskeläge


Ihreviken, som ligger drygt tre mil norr om Visby, har en populär badstrand.

Det finns en liten strand, ett par fiskebodar och ett brant stup som lockar på andra sidan viken. När blåelden blommar som bäst tänkte vi någon gång åka dit. Undra hur många foton som jag sett på Sigsarve genom åren?

Nu vänder vi istället blickarna till det som finns bakom fotografens rygg.
Ihrevikens fiskeläge ligger vackert inbäddat vid foten av den branta Kasa klint.

Rostigt och snett. Allt lika charmigt.

Bäst att respektera stoppet…

… och vända på skorna.

En vända in på baksidan är tillåtet. Vi träffade inte på en enda människa under promenaden.

Jag uppskattade att det satt en söt guide och visade vägen med näbben. 😉 Här hade vi klarat det på egen hand. Men tidigt i morse var vi och traskade riktigt långt in ett naturreservat. Inte heller där träffade vi på någon människa eller bil på den smala guppiga och steniga vägsträckan.
Vi var välutrustade med karta och vägledande text. Ändå lyckades vi inte hitta målet. Det ”gula havet”. Men som Robban brukade sjunga. ”Målet är ingenting – vägen är allt”.