Tog tillvara på möjligheten


Givetvis passade vi på när Tofta skjutfält öppnades upp för allmänheten under några veckor under sommaren. Vem vet hur det blir i framtiden när det nya regementet byggs upp på skjutfältet. Jag läste att det under förra militära perioden hölls stängt i 40 år innan det en period mot slutet hölls öppet under helgen.

En miss blev det på vägen ner på grusvägarna. Hade jag haft kameran beredd skulle jag fotat en stor rovfågel på en stubbe. Den missen var glömd när vi klev ur bilen. För vårt mål med denna tripp var att besöka Gotlands västligaste fiskläge – Blåhäll. (De hade inget e på den tiden som du kan se på förra fotot)

Kronan äger Blåhälls fiskläge sedan 1943 och bodarna har använts som fritidsstugor av deras personal. Tidigare var militären delägare och fiskeläget låg på samfälld mark. Men många fiskare började söka sig söder ut mot Gnisvärds fiskeläge under 40-talet.

Den längst ner mot Östersjön kallas för Strandstugan. Jag kan förstå namnvalet.

Jag sitter här och tänker tillbaka på vårt kaffekoppsmuseum där vi såg till att det växte upp rejält med cikoria framför det stora huset. Förstår du kopplingen mellan cikoria och kaffekoppsmuseum? Ledtråd är ransoneringstider och krig. 😉

På tal om krig. Visst ser det lugnt och vackert ut över havet och stranden. På östra sidan av Gotland besköts det tyska minfartyget Albatross 1915 av ryssarna. 200 tyskar fraktades över ön hit till A7:s barackläger. De hölls under uppsikt av en gotländsk vaktstyrka på ca 100 män. Undra hur dygnen förflöt och hur länge de hölls kvar där?

Här finns ingen ”båt i vila” att fotografera.

En bit bort skymtar du en bunker.

Nu var det uppförsbacke som gällde. Här var vi nästan uppe igen.

Fortfarande var det bara den livs levande rovfågeln som vi stött på. Inga människor. Min fantasi hade dock kvar ett bleknande lite dystert minne av Albatross besättning och minor. Kanske slarvar jag med språket när jag någon gång säger att jag gick på en riktig mina idag. En riktig struntsak i en jämförelse med…

Nu tänkte jag inte på krig och elände. Vilken ljuvlig promenad det blev bland olika sorters ”vilda dikesblommor”. Så många vackra pusselbitar som bildade ett motiv som måste vara skapat av världens bästa konstnär. Dessutom såg vi fram emot att en stund senare åka till flygplatsen och hämta en dotter och hennes pojkvän.

Jag lyckades senare när vi kom tillbaks till bilen ”spika” grusvägarna tillbaka till stora vägen. Tvekade bara två sekunder på ett ställe. Skyller på rovfågeln som inte satt kvar. 😉

Buske fiskeläge – allt har sin tid

Vi befann oss en halv mil utanför Visby och hade precis njutit av god fika med havsutsikt. Nu var det dags att försöka hitta Buske fiskeläge och platsen för det berömda ljudet ”Vågskvalpet”.

Det är inte helt lätt att ta sig ner till Fridhemsvikens strand på den kuperade stigen.
Trots att platsen är rejält stenig är den visst populär under sommartid.

Vad bra det är att kunna använda kameran som kikare (zooma in). Om den där stora färjan kom för nära hit skulle det bli extremt högt vågskvalp.

Där är Buske fiskeläge såklart. Frågan är hur man ska ta sig dit. Det lockade inte att gå på stenarna med en bruten mellantå och konsten att kunna flyga med kroppen ligger inte för den lilla människan. Någonstans måste det finnas en smal väg och en brant trappa. Logiska tankar från en man i sina bästa ”tankeår”. 😉

Fördelen med en smidig liten bil märks i sådana här situationer. Jag tryckte in ”den lilla blå” vid sidan om en större firmabil på ungefär samma plätt. 😉 Trappan blev snart synlig vid ett buskage.

Det rör sig om ett tiotal bodar som är uppbyggda mot den branta klippan Högklint. I januari 2015, när Gudrun härjade, drog de höga vågorna med sig en del av bodarna. Så nära strandkanten måste bodarna ständigt vara utsatta för havets temperament.

Det rör sig om ett trångt fiskeläge och troligtvis har det aldrig historiskt sett varit någon större fiskehamn.

En detaljbild måste få vara med även i detta blogginlägg.

Liksom vid Ygne fiskeläge, som jag har haft med tidigare, avsatte Prinsessan Eugénie en fond till Buske fiskeläges yrkesfiskare för ex. förlorade redskap.

Jag stannade upp en stund vid trappan för att lyssna och ta in denna berömda plats en sista gång. Här kommer en förkortad fakta:
Från början hade P1 en fruktansvärd störande kalibreringston på nätterna. Det var då ljudteknikern Björn Carlsson berättade om sin idé om en ”ljudmatta”, det kluckande ljud som han spelat in vid Buske Fiskeläges klapperstenstrand. Kanalchefen nappade säkert tacksamt på betet.
Många människor som genom åren lyssnat på kanalen på nätterna har säkert somnat in till vågorna som stillsamt rullar ut och in. Ut och in. Ut och in. Björn har förklarat att det finns en variation av små runda stenar på platsen som skapar det fina ljudet. Ljudet från stenarna följer sedan med tillbaka. ❤

Tyvärr är ”Vågskvalpet” sedan 2015 ersatt av repriser på nätterna. Undra om förbrukningen av sömnpiller ökat på dessa fyra år? Eller är det lika lätt att somna till repriser. Samma ordström som maler på. Natt efter natt. Är det bara tillräckligt sövande röster. 😉 Nja. Jag föredrar mycket hellre Björn Carlssons version. Helt biverkningsfritt. Sedan går det att variera med Uno Svenningssons ”Vågorna”. 😊

Dags att ge sig iväg mot nya mål. Vilken härlig ö vi har äran att bo på. ❤

Fiskeläget vid Vändburgs hamn


Denna underbara försommardag när så mycket stämde föddes många blogginlägg – detta är ett av dem.

En av mina bloggvänner lade för något år sedan in ett inlägg om sin favoritplats på Södra Gotland. Det såg så mysigt ut att jag genast antecknade namnet på platsen.

De närmaste båtarna har inget med lägets historia att göra. Nu är det fritidsfiske som gäller och bodarna har blivit sommarstugor.

På fotot syns att två världar har krockat. Egentligen skulle jag helst velat visa dig bara det genuina. Men det gick inte.

Vilket stort strutsägg? 😉

Jag fick hoppa över att föreviga några tuffa bodar eftersom det låg fullt med stora och små plastleksaker utslängda framför dem…

Min första tanke gick till ”Sällskapsresan 2”. Förstår du vad jag menar?

Gamla dörrar och portar gillar jag. Vilka personligheter har passerat genom dem genom åren?

De äldre bodarna var i första hand redskapsskjul, bestående av ett enda rum med glugg eller litet fönster.

En sista titt på det fina fiskeläget innan jag letade upp en gammal klasskamrat vid vattnet och ”den lilla blå” som uppfört sig väl i sin ensamhet.
Det var nu som jag rattade upp på något som jag inte var helt säker på var en väg. Tur att bilen höll! Jag kommer med glädje att minnas de kommande timmarna. En dag då livet kändes så enkelt. När allt var möjligt. Ett underbart minne att ta fram när regnet piskar mot rutorna i november och mörkret har makten.

https://gotlanduppochner.com/2019/07/15/lyfta-fram-en-doldis/

Kronvalls fiskeläge


Läget är perfekt – Ekstakusten! Detta vackra kustavsnitt.

Jag smälter för det här speciella, karga naturreservatet. ❤

Vi hade bara åkt 4 km från Djupvik fiskeläge när vi nådde Kronvalls fiskeläge, (Kronvalds).

Innan Djupvik bildades i slutet av 1800-talet var detta fiskeläge det stora läget.

Jag förstår de två första orden – men vad står det på slutet? EHE?

Enligt sägnen var det här som den ”trevlige” mannen Waldemar Atterdag steg iland 1361 med målet att inta Visby och Gotland.

En sida av mig njuter av utsikten och det är lätt att tänka på detta som glamour. Samtidigt som en annan sida av mig tänker på stormar, mörker, vinter och en rädsla hos kvinnorna som i stugan vankade fram och tillbaka och kanske bad till högre makter om att det skulle gå bra även denna gång. Men vår historia skvallrar om att många kvinnor blev ”fiskareänkor”.

Hur lång tid skulle det ta för mig att med hjälp av en av båtarna nå Lilla Karlsö? Skulle jag få leka Ingemar Stenmark på sjön mellan de stora stenarna? Tror jag avstår. Dessutom vill jag vistas i en större båt. Undra hur många gånger som jag redan spejat ner på de två öarna från ett flygplansfönster? Förra söndagen såg jag ingen av dem på grund av den dåliga sikten.

”Båt i vila” med blåeld.

Nu måste jag vakna till liv så jag inte går in i fel bil. Visst är vår bil blå? 😉

Djauvik – kärt återseende


Djupvik fiskeläge var det andra fiskeläget som jag besökte under våra semestrar på Gotland. Det första var Gnisvärd som därmed också fick äran att vara först i bloggkategorin Fiskelägen.

Den där svängen efter branta backen gillar jag. Först hade jag vandrat nerför en bit och hänfördes av den vackra utsikten och glömde nästan bort att ta kort. Det var så mycket att ta in. Blåeld, fiskebodar, havet och de två välkända öarna.

Vid första världskriget var det gott om strömming här och fångsterna blev stora. Överlag har här mest fiskats just strömming och torsk.


Blåeld! Den var ännu finare för någon vecka sedan. Det såg jag på min bloggvän Ingrids blogg.

Totalt finns det ett trettiotal bodar. De äldsta är uppförda i slutet av 1800-talet och hade två relativt rymliga rum i varje, ett för övernattning och ett för redskapens förvaring. Till fiskeläget hörde också ett stall för böndernas hästar. De flesta bodarna är dock uppförda mellan 1920 och 1960. Från början gav fisket bönderna välkomna sidoinkomster. Nu är fiskeläget ett fritidsområde.

Utsikten mot de båda Karlsöarna går inte av för hackor. Stora ligger längst bort från kusten. Jag gillar att från ett flygplansfönster titta ner på öarna.

En av båtarna i hamnen.
Efter att ha googlat är jag fortfarande inte helt säker på om det går att åka båt, på sommaren, från Djupvik fiskehamn ut till Lilla Karlsö… Däremot vet jag att det går båtar till både Lilla och Stora, från Klintehamn.

Närmast stranden ligger båthusen.
Vi hade vaknat på hemmaplan i Visby av att himlen hade öppnat sig. Det ösregnade. Men när vi packade bilen någon timme senare höll det upp. Sedan blev det bara bättre och bättre ju längre vi rullade mot söder. Precis som vi önskat.

Vi fortsatte resan längs med ett av Gotlands vackraste kustavsnitt – Ekstakusten. Många tycker även att kustremsan bjuder på öns bästa solnedgångar. ❤

Helgumannen


Detta berömda fiskeläge hade jag längtat extra efter att få se i verkligheten. Att det var vindstilla, skönt i luften och folktomt var pricken över i:et. Mina sinnen fick sväva fritt under promenaden mot de femtontalet gamla bodarna. ❤

Det finns en bilväg direkt till fiskeläget, men jag ville gärna ta in helheten med stranden och det stora havet och himlen som fond.

Detta är Fårös bäst bevarade fiskeläge som under 1700-talet också var Fårös mest betydande.

Vet du vad uttrycket ”toskabatarna” betyder? Har du en aning om vad det innebär att fiska strömming på vrak? Fundera på det innan du läser texten under nästa foto.

A) Fiskarna pilkade torsk från båtarna.
B) Det innebar att man fiskade med garn som sattes direkt från båtarna utan att fastgöras vid någon bottenförankring.
Det lär finnas många legender om personer som fiskade här. Jag är mest nyfiken på dem om kvinnan Båta-Bol som på mitten av 1800-talet fiskade här och seglade ända ner till Visby för att sälja fisk.

De tätt liggande bodarna är byggda i trä med bräd-eller spåntak eller staplad sten.
Fiskeläget har egen brunn med källvatten från berget. Den finns tydligen ännu kvar och lär rymma gott om vatten.


Givetvis är det bra med rejäla lås trots att…

… det finns en synlig vaktman på plats med god utsikt genom fönstret. På sena kvällar och nätter tar han sina pass utanför. Aldrig på exakt samma tid. Men en sak är säker. Då har han aldrig händerna i byxfickorna. 😉

Det behövs göras något åt sprickan i väggen. Eller är den redan hundra år.

Här är bilvägen till detta fantastiska fiskeläge. Vid nästa resa till Fårö ska jag komplettera med en handfull andra fiskelägen av intresse.
Nu återstår det bara ett till ”bloggstopp” av denna kavalkad av inlägg från Sveriges åttonde största ö. Sedan blir det Gotland för hela slanten på denna blogg. Vi har sedan återkomsten från Fårö hunnit med några fina trevliga utflykter och en längre tripp till Uppsala, som kanske dyker upp på min andra blogg.

 

 

 

 

 

Lauters hamn (Lauters)

Lauters fiskeläge var ett av Fårös mest betydande fiskelägen fram till 1950-talet.

Några av bodarna har många år på nacken. Det finns ”gamlingar” som är byggda i staplad sten med gavelingång och saknar fönsteröppningar.

Här i den lilla hamnen har det blivit populärt att ha sin bas med sin husbil bakom dessa gamla fiskebodar. Jag kan verkligen förstå det. Tänk att sticka iväg en liten sväng och se solnedgången. Kanske plocka ner cyklarna och ta en sväng längs med den klassiska slingrande ”raukvägen”.  Göra en avstickare till någon strand eller annan sevärdhet.

En av mina drömmar finns kvar. Att våga ta mig med båt till Gotska sandön. Vissa drömmar ska inte slå in. Är detta en av dem? Eller vågar jag göra utmaningen? Tror jag får ta det i etapper. Nästa år får det bli… 😉

Den gula båten sticker ut bland sina ”kompisar”.

Torskens framtid är inte ljus. Det är skrämmande om jag tänker djupt/vidare på ämnet.

Om du skaffade en båt. Vilket namn hade du döpt den till?

Ygne fiskeläge


Det enda jag kände till innan vi parkerade bilen på parkeringen var att vid Ygne fiskeläge finns en kabel från fastlandet som ger oss öbor el. Sådant tänkte jag inte på när vi traskade iväg och tittade mot segelbåten på havet.

2 km från Högklint finns denna pärla till fiskeläge.

Båtarna ligger förhoppningsvis tillräckligt långt från det ”slukande” havet.

Fiskeläget är privatägt och bodarna är utarrenderade. Men det är helt okej för oss ”vanliga” att parkera bilen snyggt och titta oss omkring om vi inte stör på ett ”dumt sätt”.

Lite för mycket skuggor när jag skulle fota detaljer. Prissessan Eugenie som blev förtjust i Västerhejde socken gjorde fler fina insatser, än de två andra som jag berättat om i tidigare inlägg. På 1870-talet avsatte hon en fond till hjälp för yrkesfiskare i Ygne och Buske fiskeläge som förlorade redskap vid dåligt sjöväder.

En lockande fiskebod.

Fyra på rad – spelas det kanske inne i någon av dessa bodar.

Trots att det är stenstrand åt båda hållen är denna i söder …

.. och denna i norr mer och mer populära som badplatser. Men det lär vara oberäkneliga strömmar i dessa krokar.
Det var lite kul att jag läste att ”något fiske äger inte längre rum från platsen”…

.. så nu ser du bara i syne. 😉

En sista glimt mellan grenarna…

… innan vi tog trappan upp. En kort stund tänkte jag på klassikern ”De trettionio stegen.” Minns du den brittiska thrillern från 1935? Den tyckte jag var jättespännande när jag såg den som grabb.

Båt i vila. ❤

Perfekt läge – Brissund fiskeläge


ibland går det inte på första försöket. Vad gör det. Istället fick vi komma till en ny trevlig plats där vi tog den första promenaden. Dessutom gick det utmärkt att zooma.
Tack vare nattkylan är blåsipporna ännu lika fina. Men den här gången är de inte ”huvudpersonerna” på bloggen. Utan det är Brissund fiskeläge, som ligger en bit norr om Visby. En bit högre upp än Själsö fiskeläge som jag visat tidigare.

Efter lite snirklande och ”uppochnerförsbackkörande” nådde vi den officiella p-platsen. Inser att det är perfekt att komma hit 16:e april, om det är fiskeläget som lockar mest. För detta är badplatsens parkering. Fler och fler har tydligen hittat hit på sommaren för att svalka sig i det långgrunda havet.

Vad märkligt! Det är min fru Solveig som går där hand i hand med … och själv trycker jag med ett svartsjukt pekfinger snabbt ner kameraknappen. 😉

Direkt märks det, att det INTE är historiskt bevarande som gäller i detta fiskeläge. Fritidshusen har tagit över makten. På gott och ont. Vad tycker du som läsare? Charmen och det historiska har definitivt fått ”stryk”. Det ska bli otroligt intressant att sammanfatta denna favoritkategori i framtiden. Jag hoppas med hela mitt hjärta att det fortfarande väger över åt ”mitt håll”. ❤  Så långt ifrån ”plånboken” som möjligt. Samtidigt behövs det eldsjälar och byalag som ser till att lägena inte står helt och förfaller.

Läget går inte att klaga på. Denna stund blåste det knappt. Därför njöt vi till fullo.

Min klassiska favoritbild i detta” fiskelägestema” – som jag inte kan låta bli att plåta. Eller vad tycker min bloggvän Eva-Lotta? Hade den platsat på Österlen? 🙂

Rofyllt. Vyn är mot Visby. Utsikten mot andra håller var inte så dum heller. Mina tre favoritkvinnor finns numera med på familjefoton till den privata ”samlingen”. Härligt att ha flocken samlad igen. ❤

Glad Påsk till dig läsare.

Själsö fiskeläge

I lördags var det soligt och därför blev det en tur till en vacker plats som vi aldrig besökt tidigare. En knapp mil norr om vår bostad ligger Själsö hamn med ett charmigt litet fiskeläge från 1700-talet.

Kommer skepparen från Danmark eller staden vid Vätterns strand, som alla tandläkare älskar? 😉 Båten passar bra ihop med min Header. Antagligen från samma målarburk. 😉

Jag tror båten saknar sin gamla ägare. Undra vilka strapatser båten varit med om. Båten bakom var i ännu sämre skick.

Perfekt torkväder i den kraftiga blåsten.

Denna norra kuststräcka kallas för Stenkusten.
Vilken kall vind. Vantarna fick vara på under fotograferandet.

Vad intressant det hade varit att få veta mer om de människor som levt här genom åren. Helst berättelser om de första ägarna. Var det flest bönder som ägde dem? Troligen. Det var ju ofta så då.

Här var enda platsen med lä denna blåsiga och kalla lördag. Därför stod jag kvar en extra stund och som så ofta gick min fantasi igång. 😀
På gaveln fanns en ”mätare”. Först tänkte jag på rökning av fisk, varför inte ål. Sedan berättade min fantasi om sju kortväxta sagofiskare som värmde upp sig efter ett hårt dagsarbete på havet. När jag började fundera på sju lämpliga namn, som inte var stulna från Snövit, ropade Solveig på mig.

Ett rejält ankare som måste hört ihop med en stor skuta.
Jag gissar på att det är mer trafik här om några veckor. Vi såg ett sällskap som grillade i lä vid en dunge. Det såg inbjudande ut. Annars var det inte många människor som vi mötte under denna halvtimme. I nästa månad öppnar ett ställe i närheten som vi garanterat ska besöka. Därifrån kan vi se ner hit.

Visst är det häftigt när det speglar sig i glaset. Havet hamnar inomhus. När jag kom till nästa bod blev jag så rädd att jag kutade iväg mot bilen. 😉