Själsö – en plats vi gärna återvänder till

Eftersom vädret inbjöd till utflykt, i söndags, satte vi oss i bilen och for till Själsö. En plats vi besökt många gånger, men som vi aldrig tröttnar på.
När vi klev ur bilen kunde vi snabbt konstatera att det blåste friskt. Men vad gjorde väl det. Vi var ju ordentligt påklädda och det var ju trots allt sol.

Det var fler än vi som passade på att njuta av den vackra januarisöndagen.

Vinterbad tycks vara trendigt numera, men det har aldrig lockat mig. Fast om man är en gräsand så är det kanske helt okej att bada mitt i vintern. Vad vet jag?

På långt håll såg den ut som ett ihopkrupet får. Men det visade sig vara en alldeles vanlig sten.

Den här gången hade vi ingen fikakorg med oss. Bosse fick sätta sig en kort stund så att jag kunde ta ett kort.

Finns det skugga så betyder det att det också finns sol. Härligt!

Fåglarna verkade också njuta av solen. Några satt lugnt kvar medan andra tyckte att vi kom lite för nära.

Ibland är det kul att leka lite med kameran…
Vi åkte hem igen. Glada och nöjda med årets första utflykt utanför Visby. Den första, men absolut inte den sista…

Sista helgen i oktober

Vi försöker att ta vara på de där vackra höstdagarna, som glimrar till bland ”ruskiga regniga på tvären dagar”. Söndagen den 30 oktober var en sådan högtidsdag.
Det var en stortävling i Tofta som lockade stor publik. Därför valde vi inte kustvägen. Istället lyckades vi hitta en tredje och kortare väg till lugnet och naturen vid Västerhejde kyrka.

Det var ett tag sedan vi hade med oss två kameror. Medan Solveig då och då stannade till och tog macrobilder fortsatte jag stigen fram. Med jämna mellanrum åkte mina extrakläder av. När den gula lampan däruppe försvann bakom ett moln blev jag påmind om det som snart väntar runt hörnet.

Ibland lyckas jag få till en skaplig närbild även med mitt objektiv.

Det är en rofylld plats som vi besökt vid de olika årstiderna. Vi ville gärna att ett inlägg skulle hamna i kategorin FYRA ÅRSTIDER. På köpet kom en bild med i någon av våra gotländska almanackor.

Jag hann med några spännande egna små, klättrande utflykter innan jag kom på att jag inte hade åkt hit ensam. Därför vände jag på stegriktningen och höll utsikt mot marknivån. Med tanke på exempelvis kåseriet EN FRU FÖR MYCKET I vår gemensamma kåseribok ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” har jag blivit bättre på att inte vara så impulsiv, så ofta längre. 😉 För det där borde vara den äkta Solveig. Eller var jag ute och cyklade?

Min äkta fru hade fått syn på två trollsländor som tagit paus i flygandet och ägnade sig åt privat lek. Du ser att det är två stycken?

Det är häftigt med mixen av höstfärger och blommor som vägrar acceptera att deras tid är över. Mina tankar gick till gårdagens promenad bland gränderna i Visby. Då var vi kamerafria, men ögonen njöt till fullo av rosor i olika färger och mina två bruna gillade att se en blommande blåeld.

Vad minns jag om fakta om kyrkan? Mest att trappgavlarna är väldigt ovanliga på öjn när det gäller medeltidskyrkor. Kommer också ihåg att Västerhejde kyrka är en av de sjutton bevarade absidkyrkorna.
Solveig noterade lappen om att kyrkan var öppen. Självklart tog vi chansen.

Vi sa båda två att vi minns väldigt lite från kyrkans interiör. Vilken tur att vi har gotlanduppochner i framtiden när vi vill minnas tillbaka till olika platser. Vi kan i alla fall önska att WordPress kan stå emot all ondska.

Vi satte upp tavlor under förmiddagen. Efter lunch roadtrip med fikakorg. Två kyrkor. Västerhejde och Tofta där det skulle vara bröllop. ”Kuriosabutik” och strandbesök i Gnisvärd fiskeläge. Mysigt ställe som vi besökte under semestern 2012, när vi bodde i Tofta. Ingen av oss hade lust att bryta upp från filten på stranden och åka hem till vår bostad. Men när vi kom hem konstaterade vi att hemkänslan hade börjat växa fram. Det var tufft att ha en hel vägg med tavlor med motiv från våra gemensamma sju bostäder.”
Utdrag från min femårsdagbok som snart är färdigskriven. (En ny är beställd.)
Den dagen hade vi bott här i femton dagar.

Bara en tredje gång

Det blev så att vi i somras hamnade här en tredje gång. Precis som för två år sedan befann vi oss i närheten. Den här gången hade vi besökt lanthandeln med tusentals saker att beskåda. Nu ville ville vi och den medhavda kaffekorgen umgås utomhus.

Efter vi druckit kaffe och ätit något gott vandrade vi in i det som finns kvar av kyrkan som byggdes på 1200-talet. På de här två åren hade det hänt en del nytt. De hade restaurerat och förstärkt vissa saker och även bättrat på informationen.

Solveig passade även denna gång på att ta den branta ojämna trappan upp till utsikten medan jag ”höll ställningen” nedanför.

Här har du informationen från vårt första besök.
https://gotlanduppochner.com/2019/07/07/14-bara-odekyrka/

Länge sedan sist

En skön söndag trillade ner istället för regn på tvären. Vi hade bestämt möte med en klockare längre fram på eftermiddagen. Till dess hade vi bestämt oss för spontanbesök och stopp längs septembervägarna. Vi hade gärna samlat på oss fina höstbilder inför almanackan 2023. Första stopp blev Roma Kungsgård. Där köpte vi fina hemligheter och lakrits i choklad från Konfektyrfabriken i Hälsingborg (Gammalstavning) till en diabetiker med god smak.

Vackert och trivsamt, men vi insåg snabbt att vi får vänta några veckor innan vi hittar lämpliga höstmotiv för nästa almanacka.

Om den gamla boken kunnat tala tydlig gutniska kunde den berättat för oss sitt exakta födelseår. Jag vet bara att trädet planterades någon gång på 1800-talet.

Det var 2020 som vi var här sist och spatserade i de historiska trädgårdarna som Statens fastighetsverk fortsatt att varsamt restaurera. Vi diskuterade vad som gjorts sedan sist. En sak var jag helt säker på. Just den här solrosen sken inte för oss vid förra besöket. Men vi kom fram till att en hel del var nytt och trivsamt att beskåda. Jag uppskattar och trivs i sådana här oaser. Livet känns så enkelt och rofyllt. Samtidigt gled tankarna ibland iväg till när munkarna gick här och jobbade med blicken sänkt mot marken, av vördnad mot Gud.

Äppelodling. Jag såg ingen etikett fastsatt med ”superklister”, så jag vet inte vad sorten heter. Men frukten såg både aptitlig och giftfri ut. En härlig hälsosam kombination.

En aster som lyste vackert under septembersöndagen.

Våra steg styrde mot Örtagården. Jag frågade aldrig Solveig var hon trodde att Dumle befann sig. Vissa frågor lämnar jag ibland kvar i skafferiet. 😉

En sista titt på ruinen av klosterkyrkan innan vi fortsatte vår trivsamma biltur till nästa stopp. Tänk att vi där satt och fikade och samtidigt skådade mot ett slott.

Pusslet på plats

Det här motivet fick jag på ett pussel för två år sedan. Jag gillar Helgumannens fiskeläge på Fårö, Sveriges åttonde största ö.

Det är trevligt när saker blir av. Igår läste jag, av en slump, det första inlägget i kategorin FAVORITER I REPRIS. Där tog jag upp platser som jag ville besöka eller återkomma till. Vid läsningen insåg jag att vi redan hunnit med de flesta. En av mina önskningar var att ta med cyklarna till Fårö och göra ett ”rauksafari på två hjul” upp till det berömda fiskeläget. Kan det rent av röra sig om världens mest fotograferade fiskeläge? Säkert bland tio-i-topp.

Gistgarden fanns inte på plats när vi besökte Fårö i maj 2019. På en skylt bredvid går det att läsa följande: År 2020 återuppsattes gistgarden med medel skänkta till minne av Sverker Hagberg.
* En gistgard är ställningar där strömmingsgarnen hängdes på tork.

Det var betydligt blåare himmel vid detta andra besök. Vill du jämföra bilderna och läsa mer text om Helgumannens fiskeläge trycker du på den blå länken. https://gotlanduppochner.com/2019/06/12/helgumannen/

Sädesärlan väntar nog på att vi ska försvinna så att den kan mata sina ungar… .

Med både tacksamhet och en dos av vemod var det dags att trampa iväg igen…

Den vackra vägen

Vi kunde inte låta bli att ta med ”den vackra vägen” på Storsudret en gång till på gotlanduppochner. Missa inte att blinka höger när du ser skylten: VACKER VÄG MOT HOBURGEN, om du kommer norrifrån.

Det är vackert åt alla håll och en klar fördel att inte vara chaufför under turistsäsongen.

Våra cyklar var kvar utanför den hyrda stugan. En liten stund ångrade jag det.

Men vi hade så många andra trevliga stopp på denna efterlunchtur.

Vilket härligt böljande landskap. Många anser att detta är Gotlands vackraste vägsträcka. Nu var vi fikasugna… Dags att åka vidare mot nästa stopp.

Närsholmen – en plats att återvända till

Minst en gång om året måste vi återkomma till platsen med många positiva smeknamn. ”Enbusk-savann” är ett av dem. Solveig stannade bilen och jag vevade ner rutan. Klick!

Pulsen gick ner. Harmonin spreds i kroppen. En solig sommarmorgon när livet känns så lätt.
Vi tog ner cyklarna från bilen och frukosten placerades i korgarna. Sedan var det bara att i sakta mak rulla vidare på två hjul.

Förra året stod Adam & Eva i fokus för vårt besök på den nära två kvadratkilometer stora halvön. Nu hade orkidén blommat över. Men blåelden levererade. Givetvis extra mycket för mig som älskar blå färg.
Polkagrisfyren tändes första gången i december 1872. Tänk vad många liv den har räddat.

Förra året var den soldränkta bänken upptagen när vi kom fram dit. (Du kan se den längst ut till vänster på muren). Denna gång hade jag ungefär fem-sju sekunders marginal. När jag såg den blå bilen genade jag snabbt upp mot bänken. Paret, i den blå bilen, tog över bänken när vi var klara med frukosten och cyklade vidare ner för backen.

En mysig midsommaraftonsmorgon, som vi kan tänka tillbaka på när höststormarna slår till.

Kärt återbesök

Vilken kylig stark vind det var igår. Solveig fick hålla i bildörren när jag lastade bilen. Efter vi tagit vägen mot Fårö och svängt av för att leta efter nipsippor i File haidar, valde vi som vanligt att inte köra tillbaka samma stora väg igen. Istället åkte vi vidare på vägen mellan Othem och Boge.
Solveig ville gärna besöka Laxare änge igen och själv var jag sugen på att efteråt fika på ett favoritställe i närheten.

Vitsippa, blåsippa, gullviva och svalört blommade i det välskötta våränget.

Kul att Solveig fick med en söndagjobbande myra på bild.

Den här platsen är jag förtjust i. Förra året fikade vi här 21 maj. Då var det skönare väder och vi hade hästarna betydligt närmare oss. https://gotlanduppochner.com/2021/05/26/aner-vattenkvarn-i-boge/ När vi valde ut 12 st foton till 2022 års almanacka kom en bild från denna plats med, som går att se i vårt kök i denna fjärde månad. Tänk att det på söndag är dags att vända blad igen.

En liten kort stund under fikandet mojnade vinden och solens varma strålar fick spela huvudrollen. Först då njöt vi fullt ut. Kaffet värmde extra mycket denna gång.

Aner kvarn i Boge är en av endast två vattenkvarnar som finns kvar på Gotland och är brukbara.

Kuriosa:
Detta var årets första inlägg i kategorin Favoriter i repris.

Härliga oaser på öjn

Denna kategori handlar om sådant som vi uppskattar och som tillför vardagen något extra. Att stanna upp och glädja sig åt småsaker tror vi betyder mycket för det inre och därmed för hälsan och välbefinnandet.

Vi har haft stor glädje av gotländska änge under våra drygt tre år som vi bott fast på öjn. Ibland har vi åkt till änge som ett huvudmål på en utflykt. Andra gånger har det blivit av en slump. Denna gång handlade det om att det blåste kyligt från havet. I Ekeby änge har vi besökt tidigare. Perfekt plats att fika vid.

Alltid spännande att kliva upp och ner för stättor och inte veta helt vad som väntar på platsen.

Nu så här en kort bit från mörkaste november kan jag sakna mycket i naturen. Då är det intressant och mysigt att läsa på om ex. änge. Hävden av änget var uppdelat av tre faser med otroligt intensivt arbete. Först handlade det om fagning när vitsippan blommade. Då räfsades gamla kvistar och löv ihop och brändes. I juli skulle höet skördas genom slåtter. Massor av folk behövdes för sysslorna. På kvällarna väntade fest och lekar. Säkert en del kärlek. Höet lades ut på marken och fick torka en vecka i solen. Sista fasen va klappningen. Vilket innebar att de samlade in löv för torkning, beskar träd hårt några meter över marken.

Lite siffergympa får avsluta inlägget. Passar bra att jag får mjuka upp inför de sextio olika tabellerna som jag ska redovisa för er i november. 😉
Som mest fanns det 30 000 hektar slåtterängar på Gotland.
I slutet av 1800-talet växten många änge igen. Orsaken var att vallodlingen tog fart.
Nu finns det bara 1 enda % kvar, ca 300 hektar. Ändå motsvarar det hela 15 % av Sveriges totala areal av ängsmark. Hatten av för allt ideellt arbete som görs på Gotland för att alla andra ska ha möjlighet att njuta av den magiska blomsterprakten. Helt gratis.

En halvö av världsklass

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades 1 januari 2019. Pärlorna är värda mer än ett inlägg. ❤

Det blev kärlek vid första ögonkastet NÄR jag en augustidag 2016 kom hit för första gången. Närsholmen är verkligen savannliknande. Men huvudskälet vid detta besök var en annan sorts kärlek, försöka hitta Adam & Eva.

Först gjorde vi ett gemensamt försök med den angenäma uppgiften att lokalisera orkidén. Sedan kom vi på att vi skulle byta till en mer tidvinnande taktik. Solveig letade efter Adam och jag spetsade in mig på Eva. Skojar såklart. Medan Solveig gick in tallskogen mot södra delen tog jag mer än gärna partiet nära vattnet. Undra hur många bilder jag brände av mot den polkagrisrandiga fyren? Jag lyckades också hitta en orkidé som vi inte bloggat om ännu.

Fint ögongodis, men hallå Solveig? Var det inte Adam och Eva vi skulle hitta? 🙂

Det här var första gången som vi skumpade runt fyren med bilen. Förra sommaren var cyklarna med. Vid tidigare besök har vi parkerat ”mellan de nyfikna kalvarna” eller parkeringen framför grinden.

Jag tog mitt förmiddagsfika på en bänk vid muren. Njöt av naturen, det glittrande havet, olika sorters fåglar och zoomade in ett spännande fiskeläge. Undra vilket det var? De ligger rätt tätt på östra sidan, vid vissa kustremsor. Tyvärr skyltas det heller inte i överflöd.

Ni som följer bloggen kontinuerligt vet såklart att Solveig hittade Adam och Eva. När vi fortsatte halvön runt med bilen fick jag också se dem på nära håll, riktigt många och vackra.
I år är tävlingen inte längre rättvis. För medan Solveig sitter på huk och tar massor macro-bilder står liksom inte jag i givakt och tittar på. 😉

Seriös sammanfattning:
Vilken fantastiskt fin ö vi har äran att bo på. ❤