Höst på mitten av ön

Vi slog våra kloka huvud ihop och kom gemensamt fram till att hösten på Gotland hittas inte bland gulröda tallar och granar. 😉 Solveig kom fram till att änget utanför Roma hade ”rätt träd”.

Skylten utanför Roma dyker upp snabbt och givetvis hade jag en bil i kofferten när jag blinkade vänster.

Helt ensamma gick vi omkring och njöt i Klosteränge naturreservat. Mindes platsen där Solveig i våras var först med att hitta årets första orkidé, S:t Pers Nycklar. Vi både kände igen saker och upptäckte förändringar mot när vi var här i våras.

Vi hade noterat att det såg fint ut vid Roma kyrka. Därför åkte vi tillbaks en bit på väg 143 och parkerade bilen utanför kyrkan.

Några gjorde fint vid gravarna inför Alla Helgons helgen.

Nu passade det bra att vi åkte vidare på den mindre trafikerade vägen, där vi kunde glida omkring i lägre hastighet. Jag gillar konceptet med att göra en runda istället för att åka samma väg fram och tillbaka. Perfekt när det inte finns någon tid att passa.

Sista längre stoppet gjorde vi vid Bara ödekyrka. Även här finns det ett fåtal gravar. Vid en av dem gjorde en kvinna extra helgfint.

Vacker kyrkklocka och en utsikt där vi lätt dröjde oss kvar. Men längtan efter kaffe och fika drog oss mot det lediga bordet. Inte dumt att kunna sitta ute och njuta i slutet av oktober.

Detaljbilder togs en hel del såklart. På tal om viktiga detaljer. Imorgon är det november och två tävlingar kommer att få ta stor plats på bloggen. Först kommer inlägget med 1,X,2 fråga om en Gotlandsbild. Inläggningstid är hemlig, men tävlingen avslutas varje kväll klockan 19:59. Sista timmen måste du scrolla ner till frågan för då ligger Korsordsuppgiften överst med sin fasta tid 18:59-20:59.
Jag önskar dig besökare idag, en fin Alla helgons dag. Vår dag kommer som vanligt inte att gå i busets tecken. Istället ska vi åka till en annan ödekyrka, där vi också tror det är höstvackert. Nu ska fikakorgen packas och jag ska ta fram ett par CD-skivor som får följa med på utflykten. Var rädd om dig. ❤

Det fina i det fula


Vi hade lämnat ett blåsigt fiskeläge och sökte oss in på en, för oss, ny bilväg. Jag uppskattar att glida längs med slingrande småvägar. Njuta av dikesrensfärgerna. Upptäcka nya saker. Plötsligt stod det Övide änge 700 meter på en skylt. Det namnet hade vi aldrig hört talas om.

Vi hade tur åt båda hållen och mötte inget fordon. En enkel skylt vid en liten parkering. Jag som frusit vid havet tyckte det var skönt med sol och ingen märkbar vind. Jackan åkte av i bara farten. Dessutom var det behagligt att få sitta vid ett bord och dricka varmt kaffe och äta något gott. Samtidigt höll jag med Solveig när jag tittade mig omkring.

I jämförelse med många ängen som vi hyllat i denna blogg höll detta inte riktigt samma höga klass. Hade vi besökt Övide för en månad sedan hade det säkert varit vackrare. En idé formades med blixtens hastighet på mitt hjärnkontor.
”Ge mig tio minuter och jag ska ge dig tio fotobevis på färgklickar även här.”

Fardhem Prästänge


Skälen till att vi besöker gotländska änge är flera. I det här fallet handlade det om närheten till vårt ”medeltida kyrkbesök”.

Jag hade läst att Fardhem prästänge är litet och örtrikt.

En lätt pensionerad slåttermaskin.

Hästräfsa kände Solveig igen från tiden när hon räfsade bakom traktorn på familjens gård.

Nu var det inte precis Sankt Pers nycklar vi var ute efter att stöta på denna morgon. Usch! Jag borde skämmas för min kräsenhet och istället minnas glädjen när Solveig ropade att hon hittat årets första orkidé.
Igår var det som klassikern om ketchupflaskan, när vi hittade fem olika orkidéarter inom en trekvart. Den som väntar på något vackert, väntar aldrig för länge.

Sommarfibbla och något blått som du besökare kan berätta för oss vad det är för något.
Här i Visby regnar det stillsamt utanför mitt fönster. Gotland behöver alltid regn. Men jag och Solveig behöver inget regn när vi sticker iväg på Hemester om några dagar. 😉 Helst inte när vi ska se/fota en soluppgång. Ha en bra kram till dig som kommit hit ner i texten. 

 

Elinghem kyrkänge


Vi kom från ett blåsigt änge där vi tog en snabbfika. Därefter körde vi på en smal slingrande väg några kilometer. När vi klev ur bilen vid Elinghem kyrkänge var det vindstilla, soligt och behagligt i luften. Jackorna fick stanna kvar i bilen.
Den låga cirkelformade muren kan vara rester av en fornborg från äldre järnålder. (0—550 e. Kr.)

Det här lilla vackra änget har mysiga gläntor här och där bland de grova askar- och ekarna. Elinghem sockenförening ansvarar för ängshävden.

Så många Sankt Pers nycklar vi sett de senaste veckorna.

Vi njöt en sista stund av ögonblicket innan vi…

… för detta änge var bara en bonus. Vårt mål var det som står på andra sidan den låga muren. Imorgon kommer nästa blogginlägg om ödekyrkan.

Fotnot:

Du som väntar på månadens bildtävling får vänta ett tag till. Jag har fullt upp med att ”framkalla” hundratals bilder (över tusen). Några av dem kan jag behöva till tävlingen. Andra kan hamna i mappen ”Novembertävlingen”. 😉

Kräklingbo prästänge


Du som tillhör sällskapet som deltagit i månadsbildstävlingen i maj, känner igen översta bilden. De tio svaren är på plats i inlägget liksom aktuell tabell.

I Kräklingbo änge ligger den gamla eken nere. Annat var det på färgfotot i min bok från 2006. Då står den präktiga, imponerande fridlysta eken rakt upp. Fortfarande är den klassad som ett fridlyst naturminne. Man tror att den passerat 800 år. Det var i februari 2008 som en storm blev för tuff för eken. (Där har du några av facitsvaren) 😉

Detta var inget planerat besök. Vi råkade köra fel i jakten på ett speciellt naturreservat. Har du hört frasen ”köra fel” nyss? 😉 Vi fick istället se ”ett vitt hav” och gullvivor. Om vi kommer tillbaka om några veckor finns möjligheten att se mandelblom, solvända och svartkämpar. Styr vi då fötterna mot de skuggiga delarna av änget kan vi njuta av liljekonvalj. Två olika orkidéarter växer i änget under en period. Orkidéer älskar vi och har inomhus året om sedan flera år tillbaka.

För och nackdelar

Denna kategori handlar om sådant som jag uppskattar och som tillför vardagen något extra. Att stanna upp och glädja sig åt småsaker tror jag betyder mycket för det inre och därmed för hälsan och välbefinnandet.
Vad är vardagslyx för dig? Skriv gärna en kommentar och dela med dig av dina tankar.

Aldrig har naturen känts så viktigt som denna vår. Vår enda fasta punkt var att få uppleva bokskogens skira grönska på Klinteberget och få sitta en stund på en bänk med fikakorgens möjligheter. På hemvägen valde att skippa vägarbetena på kustvägen. Därför råkade jag ratta fel på något ställe och vi hamnade på en för oss ny väg.

När ett änge dök upp på vänster sida tog vi chansen. Fonnsänge var namnet på platsen i Väte socken. ”Det vita havet” syntes lite överallt.

Det gjorde även den leksna ekorren som inte hade några planer på att posera ”stilla” för fotografen. Istället lekte den ”katt och råtta” med mig.

Här kommer förklaringen till bloggrubriken. Jag är en kombination av improvisation och planeringsgubbe. Därmed var jag inte alls påläst och hade aldrig hört talas om detta änge. Vad är detta minne av?

Solveig har en ganska samarbetsvänlig app som berättar om namn på växter/blommor. Nu var det inte så svårt. Vi ville bara ha namnet bekräftat. Men det dröjde ett tag. Appen hade antagligen fikapaus. 😉

Men här använde jag systemkameran. Vet faktiskt inte vad blomman heter. Vet du? 
Humleblomster.
(Tack Anki Arvidson)

Hemma igen googlade jag och insåg att vi missat fornlämningar som exempelvis järnåldershusgrunder. Något skulle finnas nära parkeringen.

Orsaken var antagligen att jag fick bråttom när jag såg … bakom vitsipporna. Jag trodde inte det fanns sådana farliga urtidsdjur på Gotland. 😉

Tur bilen stod kvar och inte rullat från oss. 😉

Fotnot:
Jag börjar bli trött och därmed extra tramsig. I morse gick vi upp halv fem och åkte en halvtimme senare iväg åt nordöst. Med oss hade vi frukost och fika.
Vilken lyckad tripp det blev med väder och annat, trots att vi inte hittade till ett planerat stopp. Ett ställe var en trakt som vi längtat efter att återse från semestern 2016. Dit åkte till först. Det festliga var att vi besökte två nya platser som vi båda blev förälskade i. Hoppas vi hade sju rätt på lotto ikväll så vi kan köpa en liten stuga i… 😉

Klosteränge


Alltid spännande att ”lämna en värld och kliva in i en annan”. 3 km från Roma ligger detta änge i ett stort lövskogsområde som blev naturreservat 1985.

Roma kloster ägde marken på medeltiden. Från elvahundratalet och fram till början av femtonhundratalet var det Cistercienser-orden som nyttjade Klosteränget som gav foder till deras djur.

Ett av Gotlands större bestånd av grov ek finns i naturreservatet. Känner du till att ekarna förr kallades för kronekar? Orsaken var att staten förbjöd fällning av ekar. Virket skulle kunna användas till militära fartyg. Först på 1820-talet upphörde förbudet. Enligt källor ska de gotländska bönderna mer än gärna fällt sina gamla grova ekar som en demonstration mot makten från Storstaden Stockholm (när de fick tillåtelse). Här i Klosteränget lät de dock flera gamla ekar vara kvar. Smart tycker jag som förstått att eklöven bryts ner långsammare än löv från andra träd som ask och hassel. Men gamla ekar kan stupa av starkare skäl uppifrån. Undra hur många hundra år denna ek stod upp?

Eftersom det var kyligt denna aprilsöndag smakade det extra gott med kaffe innan vi koncentrerade oss på blommorna.

Smörblomma, gullviva och vitsippa.

Gulsippor fanns det gott om i änget. Ser du stenen längst ner till vänster? Jag såg stora stenar som låg och ”skräpade” lite överallt. När Solveig sa något om årets första… passade jag på att förena dagens motion med lite lätt ängsstädning. 😉 Vilken tur hon inte såg resultatet. Jag är rädd för att min fru skulle ha åsikter om höjden eller något annat mindre stenkul. 😉

Istället kunde Solveig glädja sig åt att det var hon som såg årets första orkidé. 1-0 till henne.

S:t Pers nycklar. Mer om det i en kommande kategori.

En sista titt på svalörten. Innan vi flyttade hit hade vi aldrig besökt ett gotländskt änge. Nu gör vi det mer än gärna. Ett mycket rogivande stopp. Ofta hörs fågelsång. Fjärilar hälsar på. Det är så skönt att bara vara.

Allkvie änge


Det är skönt med en bensträckare i ett gotländskt änge.

Vi har inte speciellt långt till Allkvie änge som ligger i Endre socken.

Rostig rekvisita från förr. Eller inte?

Jag är barnsligt förtjust i en grind till något spännande.

Naturstigen är 1.5 km lång. Allkvie änge består av tre delar. Själva änget och två stycken beteshagar.

En blivande ståtlig ek. Alla har vi varit små från början.

Länsstyrelsen har en text som lyder så här. ”Allkvie änge avnjuts bäst under senvåren och försommaren, då kan man vandra runt i änget och avnjuta blomprakten och fågelsången.”
Denna sensommarlördag kunde vi därför inte höra någon näktergal eller halsbandsflugsnappare (21 bokstäver) som jag fick göra i ett 16 sekunders långt inlägg på länsstyrelsens sida. Därmed lockar det att återkomma hit en annan gång. När svalörten, blåsipporna och vitsipporna visar upp sig.

Kvarglömt ”kaparverktyg”?

Drar det ihop sig till en kylig vinter tro. En riktig vargavinter.

Alvena lindaräng


Alvena lindaräng är ett av de största ängena på Gotland.

Här skymtas Vallstena kyrka som vi besökte någon timma senare.

Underbara vallmo. Vilket vackert vallmofält vi såg på Sudret förra veckan. ❤
Men det såg farligt ut när ”amatörfotograferna” stannade sina fordon hur som helst. (Vi körde förbi platsen 3 gånger under vår tripp.) Sedan kan det väl inte vara tillåtet att kliva rakt ut i fältet för att få närbilder eller tuffa porträttkombinationer…

Den här bilden är jag extra förtjust i. Smaken är såklart olika. Tur det.

I änget finns Gotlands största bestånd av lind. Det finns också husgrunder från järnåldern. Dem missade vi.

Stor blåklocka.

Sommarfibbla.

Fridfull svensk sommar när den är som bäst. Fågelkvitter – som dessvärre inte går att förmedla med en bild. Jag läste att det finns ett rikt fågelliv i änget. Detta är en perfekt plats för den som vill ha lugn och ro.

Queen of the Meadow – Ängens drottning. Vackert namn. ❤  På svenska går den under namnet älggräs som för mig inte låter lika romantiskt.

Medan Solveig fortsatte jakten på orkidéer blev jag frestad att flytta mig från träbänken till … då dök en man upp från en glänta och satte sig på sin egen stol. Vi hejade kort på varandra innan vi ”manligt” satt och njöt för oss själva med ansiktet vänt mot solen. Kanske tio till tolv meter ifrån varandra. Efter en stund dök våra respektive damsällskap upp från ingenstans och kvartetten började samtala. Jag uppskattar små pratstunder med trevliga medmänniskor. Paret som bodde i närheten gav oss också tips på allt möjligt inför framtiden. Årets orkidésäsong var redan över, precis som vi misstänkte. Vi får åka tillbaka hit lite tidigare på säsongen nästa år.

Mästerby änge


Vi lät fikakorgen vara kvar i bilen. Den kunde vi hämta sedan.
Mästerby änge är ett av Gotlands största ängen. Det var otroligt rofyllt att vandra där. Lyssna på fågelkvitter. Inte lyssna på störande fordonstrafik. Stanna till vid några intressanta blommor. Bara vara. ❤

För skötseln av änget ansvarar Mästerby hembygdsförening.

Du som vet mer än jag… Visst är det S:t Pers nycklar?

Klart vi tog stigen in i skogen. Fågelsången var vacker. Vädret perfekt och mitt sällskap kunde inte varit bättre.
Det bästa är att alla är välkomna hit. En enkel sund förnuftsregel gäller: Bär dig åt som folk.

Om någon vill se hur Gotland såg ut på järnåldern sägs det att Mästerby änge ska vara att rekommendera.

”Den ljuvliga blå ängen”.

Glöm mig inte. ”Förgätmigej” är en av mina många favoritblommor.

En tuff Volvomodell som ofta sågs på vägarna i min barndom.

Nåväl! En blå Hyundai är inte fy skam. För i den hägrade en termos med kaffe och gott fika. Efter den rofyllda stunden åkte vi vidare till socknens medeltida kyrka. När vi ändå var i krokarna blev det två till i närheten.
Vad jag älskar sådana här platser som Mästerby änge. Har det att göra med ålder och att jag sprang in i en vägg en gång? Nja. Förr älskade jag visserligen energisysselsättningar, spännande äventyr, att resa kors och tvärs, fullt ös med mera. Få eller ingen alls visste om att jag redan som ung uppskattade mina ensamma stunder där jag var ett med naturen. Där jag landade mellan varven. Både vandrande, klättrande, cyklande när ”alla andra” fortfarande sov. Ibland tvärtom, liggande på en filt med blicken på molnen som gled förbi. Ibland stannade jag till i en rörelse för att njuta av ett skyggt djur i en dunge. Sådana stunder var guld värda för mig. Något jag kunde leva på när en föreläsare entonigt kunde få en timme att kännas som minst ett sekel. 😉 Tror att jag blev en bättre medmänniska på kuppen.

Alla behöver vi bli bättre på att ta hand om oss själva. Ung som gammal. Frisk som sjuk. Vissa saker behöver inte ens kosta pengar. Allemansrätten i Sverige är unik. Den ska vi hjälpas åt att vårda med ömhet till kommande generationer.  ❤