En välbevarad stenlabyrint

Publicerad den av

I Sverige finns ungefär trehundra kända labyrinter. Cirka fyrtio av dem finns på Gotland.

Trojaborg, som ligger nedanför naturreservatet Galgberget i norra Visby, är en mycket välbevarad stenlabyrint.

Den grekiska mytologin har givit namn åt otaliga labyrinter. Ofta kallas de i Europa för Trojaborgar och byggdes på 1800-talet. Men Visbys Trojaborg tror man byggdes på järnåldern.

Jag är förtjust i den berättade sägnen om hur just denna labyrint kom till. Sätt dig lugnt tillbaka och sug in orden:
En ung flicka, en kungadotter, hölls fången i ”Rövarhålan”, en liten grotta i Galgberget strax ovanför denna plats. Flickan byggde labyrinten genom att lägga en sten om dagen. När den äntligen var klar blev hennes fångvaktare så imponerade att de släppte henne fri.

Den största och innersta stenen. Jag orkade inte räkna antalet stenar/dagar. Men jag förstår i efterhand att varje sten var värd sin dag.

I Mästarnas Mästare (tror jag det var) fanns en gren där de skulle gå runt i en labyrint och gå ut från den efter en viss förutbestämd tid. En knepig uppgift. Räkna eller nynna på en refräng?
Själv är jag mer förtjust i höga, täta ”busk-labyrinter”. Det finns ex. en på en ö i Danmark. I ett avsnitt i Mordkommissionen hade två galna ungdomar gömt sitt stöldgods i labyrinten, efter att först ha dräpt en småbarnspappa. Bortsett från det hemska var det just så jag ville ha en gren i Superstars, som jag brukade regissera i mina bostadsorter. Då tänkte jag lotsa in tio deltagare till mitten av miljön. Sedan skulle den som kom ut först inkasserat ”ten points”. Åtta poäng till tvåan… Tänk om någon blivit kvar efter det danska mörkret hade lagt sig? Det lilla problemet hade jag löst med att lägga den grenen sist. 😉 Det stora och långa problemet ”Långe-Lasse” hade fått låna knäskydd för att inte förstöra knäna helt när han kröp… annars hade han sett över topparna. Regelfusk och doping var aldrig tillåtet. Jag läste i dagens tidning att Arne Ljungqvist fyller 90 år den 23 april. Arne är still going strong. Hans insatser mot doping är värd att lyfta på hatten för. 😀

17 tankar på “En välbevarad stenlabyrint”

  1. Jag har faktiskt vaggat runt i den labyrinten när jag var på Gotland – 02. Jag var ganska rejält gravid och gick upp enormt mycket samt att filtret i vår vattenpump hade gett upp så mitt ljusa hår skimrade i grönt. Haha vilken syn, folk trodde nog det var mor i rövarhålan som lufsade runt! Håller med att det är en fin sägen.

    Jag tycker att höga busklabyrinter är lite obehagliga, tänker att det kan komma utfarande nån ur buskarna, gärna med en lång otäck kniv i näven, som i en skräckfilm. Naturligtvis nåt otäckt som kommer farandes, aldrig en liten gullig kattunge eller en tant med nybakade bullar. Kommer det en tant så har hon arsenik i bullarna!

    Gilla

    Svara ↓

    • Aha! Det förklarar groparna runt stenarna och alla myter jag hört om den ”vaggande grönhåriga kvinnan”. 😉

      Jag lovar att se upp för tanter med nybakade bullar. Hoppas några av mina antika sprintkvaliteter finns kvar djupt in i bensystemet. 🙂 Men nästa gång jag sätter tänderna i en bulle drabbas jag kanske av akut ”käkförlamning”. 🙂

      Gilla

      Svara ↓

      • Jäpp, det var jag! 👍

        Såg Anitas kommentar om The Shining och det är nog från den filmen jag fått obehagskänslan. Precis som jag har svårt för parkeringshus efter att min tonårskärlek, Andy Garcia, blev mördad i en film i ett sådant.

        Gilla

  3. Gillar sägnen om kungadottern. Labyrinter är spännande. Minns en som fanns i en trädgård i England. Där fanns också ett utsiktstorn där det gick att titta på dom som gick vilse i labyrinten, bland annat då jag som är totalt i avsaknad av lokalsinne. Men nu sitter jag här så jag hittade ut ur den så småningom.
    En annan obehagligare labyrint jag tänker på är den i filmen ”The Shining” med Jack Nicholson. Och även i årets upplaga av mästarnas mästare finns ett labyrintinslag, i ett majsfält. Men jag minns också stenlabyrinten där dom skulle gå ut ur den efter en viss tid och hade olika knep för att hålla ”rätt takt” kopplat till tid i labyrinten.
    Och på tal om att hålla takten med hjälp av en sång eller låt. Jag minns att jag och en kompis hade en sak för oss. Vi sjöng högt och tillsammans på Hollies ”Carrie Ann” medan vi gick i takt till sången. Så kom ett litet parti där det var bara instrumentalt och det tänkte vi inom oss, i tystnad och sedan gällde det att vi återigen började sjunga exakt samtidigt. Och vi lyckades alltid. Men vi var enormt samspelta i allt vi gjorde. Och varför skrev jag nu om det här … inte en aning. Kanske borde jag ta bort det igen, men asch, det får vara kvar 🙂

    Molnen är på väg att täcka solen. Lugnet före stormen som ska dra in imorgon.
    Hoppas du får en fin dag på ön!

    Kram från fastlandet

    Gilla

    Svara ↓

    • Jag hade gärna stått i utkikstornet och spanat ner på de förvirrade ”myrorna” på två ben. 🙂
      Jag tycker att det var bra att du lyckades ta dig ur den.
      Minns alltför väl när jag såg den filmen. Den blev alltför äcklig till slut. Min biogodispåse smakade säkert inte gott. Jag gillar mer psykisk skrämsel. När vi får se hans papper i skrivmaskinen där det står samma text samma text samma text och jag inser att nu har han blivit galen på heltid och…
      Majsfältet. Vi funderar på om det var backen upp från vårt stora hus. Trafiken var på sommaren tät och farlig. Därför var jag tacksam för att kunna åka en liten omväg en utsatt bit. Men en gång låg det en orm på den smala vägen som kommit ut från majsfältet. Därefter skippade jag den genvägen tills majsfältet var ”lågt” igen. Antagligen var det en snok.
      Vad häftigt. Genast tänkte jag. Hoppas ni fortfarande är tajta och kan ha kul med alla minnen från förr. Hollies var ett av banden som fanns på mitt pojkrum.
      Vad bra att du inte raderade raderna. Jag uppskattar alltid att läsa sådant. Ofta stannar jag till och funderar runt ämnet.
      Jag är tacksam för den fina soliga tisdagen som vi fick tack vare att Solveig tog ledigt en dag. Nu är det fram med varma kläder igen.
      Kram från ön strax utanför

      Gilla

      Svara ↓

  4. Jag gillar också sägnen om hur labyrinten kom till och att det faktiskt blev ett lyckligt slut. Labyrinter är spännande och jag gillar verkligen scenen i ”The Shining” där kvinnan blir jagad av sin make. Förra sommaren traskade jag runt i labyrinten på Sofiero och det var inte det enklaste kan jag säga!

    Kram och god onsdag!

    Gilla

    Svara ↓

    • Ibland måste vi få lyckliga slut och inte bara sorgliga.
      Jack har varit med i många stora roller. En fantastisk karaktärskådis. En av mina ganska många favoriter genom åren.
      Konstigt att jag inte provat den labyrinten. Om du hade med en fyrfotad hade det kallats fusk. För hade de inte fixat det lätt?
      Plötsligt slog vädret om och fler kläder åkte på igen. Jag som tyckte det var så mysigt i tisdags när Solveig var ledig och vi åkte iväg.
      Torsdagskram

      Gilla

      Svara ↓

  5. Man kan nästan tro att sägnen ligger till grund för senare labyrinter – att finna vägen ut; bli fri!
    I vart fall är det där en labyrint som passar mig. Jag kan få en liten klaustrofobisk känsla av att varken se eller hitta vägen.
    Härligt nu, med små aprilutflykter.
    Kram från Mia!

    Gilla

    Svara ↓

    • Smart tänkt av dig. 🙂
      Förr hade jag älskat utmaningen. Sedan jag blev diabetiker har jag ett annat tänk vid en sådan situation.
      När april visar sin ”finaste” sida älskar jag tiden. Men samtidigt blir det ett stort bakåtsteg som jag inte uppskattar.
      Kram tillbaka

      Gilla

      Svara ↓

  6. Du har hunnit med en flera inlägg sedan sist som jag kikade in. Jag har läst i kapp. Många trevliga och intressanta bilder och texter.
    Tänker på hur olika våra bloggar är. Det är det som är charmen. Jag gillar olika. Man lär sig av varandra. Det är så mycket som jag inte visste innan. Tack så mycket!
    Kram Katarina.

    Gilla

    Svara ↓

  7. Labyrinter är spännande och intressanta men dom där labyrinterna med hög växtlighet känns oerhört skrämmande och klaustrofobiskt. Kanske har man tittat på TV för mycket 😉
    Den där sägnen om hur labyrinten kom till låter intressant och hoppas att den är sann 🙂 . Kan ändå inte låta bli att fundera hur många dagar hon satt inne… Och om hon inte var en kungadotter… Hade labyrinten ens existerat eller hade den varit gigantiskt stor??
    Önskar dig en fortsatt trevlig vecka! Kram

    Gilla

    Svara ↓

    • Jag tillhör också gruppen som sett lite för mycket spännande sedan jag var alltför ung. Då ”lurade” jag pappa för att få sitta i hans knä när han slukade någon deckare. Mamma gick aldrig på det. 😉 Jag kan nästan höra hennes raka och sanna replik. ”Han har inte det minsta ont någonstans.”
      Jag kan heller inte låta bli att tänka vidare. Då lägger jag nästan alltid den ”sanna världen” åt sidan. 🙂
      Vi fick vår tisdag då Solveig var ledig och vi åkte iväg söder ut. Den får jag leva på resten av veckan. För nu är det fram med vinterkläder igen om jag ens ska gå ut en sväng.
      Tack ska du.
      Kram

      Gillad av 1 person

      Svara ↓

Lämna en kommentar