Gotlands högsta rauk

Publicerad den av


En varm dag i slutet av augusti tog vi väg 149 upp längs stenkusten. Målet var att återse en av våra gamla favoritplatser, Lickershamn. (Foton därifrån kommer i ett annat blogginlägg)
Vi parkerade bilen vid hamnen och gick in i ”skogen”. Det var en bra promenadväg uppför Jungfruklinten. Vadmusklerna fick direkt bekänna färg.

Vilken torka det var på många ställen i Sverige förra sommaren. På Gotland var det extra tufft. Vi uppmanades på hemmaplan, att vara försiktiga med användandet av vatten. De luttrade gotlänningarna var säkert vana sedan förr.

Det är härligt att få anstränga sig fysiskt för att nå ett mål. Samtidigt var vi rädda för att det skulle bli ett åskväder. Som du ser på fotot såg det riktigt mörkt ut på himlen en bit bort.

Vårt mål var att komma nära Gotlands högsta rauk, Jungfrun. Dess topp når 12 meter över den platå den står på och 26 meter över havet. Imponerande.

Det ser ut som ”stendjursvakten” har somnat och drömmer sött. Vilket djur tycker du det liknar?

När min fantasi ändå håller på – kan jag inte låta bli att skriva att det ser ut som en bror till Hoburgsgubben håller utsikt däruppe. Okej! Det kan också vara en kusin. 😉

När vi återvänder hit nästa gång hoppas vi se blåsippor.

När vi var i Lickershamn en gång när barnen var yngre valde vi att gå ”havsvägen” mot Jungfrun. Barnen och deras pappa gillade att balansera och till slut hoppa mellan stenarna. Till slut fick vi ändå ge upp och jag fick ta fotot en liten bit ifrån.
Avslutningsvis kan du få läsa sägnen som ligger bakom namnet Jungfrun. Ta fram en näsduk eller en bit hushållspapper. Livet och kärleken kan vara mycket. ❤

”Någon gång på1000-talet bodde en rik och mäktig man som hette Likajr i Lickershamn. Denne man hade en dotter som hette Öllegard.
En gång när Likajr kom hem från ett härnadståg söder om Östersjön hade han med sig en ung pojke som fånge. Pojken, som hette Helge, var son till en besegrad hövding. Helge fick växa upp bland Likajrs trälar. Helge och Öllegard blev med tiden förälskade i varandra. Hennes far såg givetvis inte detta med blida ögon och bestämde sig för att sätta stopp för romansen.
En höstdag lät Likajr ställa till med en stor fest nere vid hamnen. Före festen hade han låtit sina män med hjälp av långa stegar lyfta upp Öllegard till toppen av den höga rauken ute vid vikens mynning.
Kan du läsare gissa varför?
När alla var samlade till festen förkunnade Likajr, att Helge skulle få gifta sig med Öllegard om han kunde hämta ner henne från raukens topp.
Helge tvekade inte en sekund. Han antog utmaningen och började klättra uppför den branta klippan. Eftersom han var både vig och orädd lyckades han ta sig ända upp till sin älskade.
Men – det värsta återstod. Att ta sig ner igen, och nu var han inte ensam. Han höll sin älskade Öllegard i ett fast grepp och försiktigt började han ta sig nedför den brant som vette mot havet. Om han råkade slinta eller tappa greppet fanns åtminstone en viss chans att de skulle hamna i vattnet och inte på de vassa strandklipporna.
Klättringen tog säkert sin tid, men gick bra i inledningen. De spända åskådarna började snart tro att han skulle klara det, och att Likajr skulle bli tvungen att uppfylla sitt löfte.
Då kom plötsligt en pil vinande genom luften och träffade Helge i huvudet. Skyttens namn var ”den dåliga förloraren” Likajr.
Helge och Öllegard störtade handlöst ner i havet, där de försvann i vågorna.
Några av åskådarna begav sig omedelbart ut för att försöka rädda Öllegard, men förgäves. Både hon och Helge hade slukats av det djupa havet.”

33 tankar på “Gotlands högsta rauk”

  1. Jag tycker det ser ut som ensköldpadda. Öllegard, hette inte Tommy o Annikas mamma Öllegård (eller var det Öllegard) Wellton eller nåt sånt? Fast hon var inte från 1000-talet 😉
    Vilken rejäl promenad ni fick och fina bilder!

    Gilla

    Svara ↓

  2. En härlig promenad med härliga bilder! första tanken är sköldpadda … ser precis ut som Gunnar (sonens största sköldpadda) efter ett skrovmål med maskrosblad.
    Sägnen har jag läst förut hos en annan bloggvän som varit där, men den är lika gripande och sorglig varje gång.
    Kram

    Gilla

    Svara ↓

    • Välkommen till denna nya blogg också. 🙂 Då har du något häftigt att se fram emot.
      Bra flyger hit varje dag från ”Sturup”. Tar mindre än en timme. Jättesmidigt. Det känns som att befinna sig utomlands på flera platser på Gotland och Fårö. För att inte tala om Gotlänska Sandön. Dit skulle jag gärna vilja åka – om jag vågar ta sjövägen.
      Kram Bosse

      Gillad av 1 person

      Svara ↓

  8. Vilket sorgligt slut på historien 😦 Jag tycker att det ser ut som en sköldpadda 🙂 Jag skulle verkligen uppskatta att få åka på utflykt med dig och din fru. Jag tror att jag skulle få den bästa guiden 🙂
    Kram Katarina 🙂

    Gilla

    Svara ↓

    • Hoppas sanningen var vackrare. Jag vill gärna tro och hoppas det.
      Det tycker jag med.
      Den bästa guiden hade du inte fått. Möjligtvis om ”fem” år. 😉 Jag är en lycklig novis på Gotland som ämnar försöka lära mig mer och förhoppningsvis hitta flera guldkorn på den härliga ön. Längtar efter våren och spännande roadtrips. Under tiden läser jag på och utforskar hemorten Visby i små bitar i taget.
      Kram Bosse

      Gilla

      Svara ↓

  9. Åh, så fint med ett smakprov gotländsk natur! De vackra bilderna behövde jag som mest idag! (Rejält ryggont i en vecka nu!) Jo, men visst är det en sköldpadda som ligger där och vilar sig. 🙂 Lite sorglig saga (sägen) om de unga tu. Lite som Romeo och Julia. Låt oss tro att de unga tu lever vidare i Nangijala. ❤
    Kram Nilla

    Gilla

    Svara ↓

  10. Så fint ni har det! Härligt att ni verkar trivas ,-)
    Jättefina bilder, ska skriva in din nya adress så jag lätt hittar, har varit dålig på att hälsa på o blogga själv.
    En sköldpadda tycker jag den ser ut som, jättesöt, har inte läst vad de andra tycker än då kan man bli påverkad ska kika på det nu.
    Ha det fint Kram från mig Primrose ,-)

    Gilla

    Svara ↓

  12. Vid Jungfrun var maken och jag 2015, men inte i somras när vi var på Gotland.
    Själv har jag varit där en gång tidigare. 1978 avslutade vi 9:an med en skolresa till Gotland. Vi cyklade runt och sov i stugbyar 3 nätter. Vi sov den sista natten Lickershamns stugby, och jag gick med några kompisar upp till Jungfrun på kvällen.

    Det är så roligt att se bilder på platser man känner igen. Det väcker så många minnen …
    Mina turer till Gotland är lätt räknade, men jag har varit där fler gånger än de som aldrig varit där … 😉 … för det finns ju faktiskt en del stackars människor som inte kommit dit.

    Tänk att du nu bor på den härliga ön. Lite avundsjuk är jag allt 😉

    Kramis

    Gilla

    Svara ↓

    • Jag hade gärna åkt på klassresa till Gotland. Vilket mysigt minne att ha gått dit upp på kvällen. Jag tror överlag att landskapet på ön skulle passa dig perfekt att bo på. Gott om vandringsmöjligheter. Vackra vyer som du skulle kunna fota och måla av. Du gillar att vara ute på ”sjön” med båt. Här är det vatten på väldigt många ställen. 😉 Du tycks uppskatta historia. Hela ön är en hel historia. 😉

      Det skulle vara roligt om jag fick några bloggbesökare att åka hit för första gången. Precis som jag lyckades med när det gällde Ystad och Österlen. Tyvärr styr jag inte över vädret. Gotland ligger annars oftast i toppen när det gäller soltimmar på sommaren. Egentligen styr jag inget alls över andras liv och intresse. Det enda jag kan göra är att visa upp saker/vyer som tilltalar mig.

      På hemmaplan tänker jag inte så mycket på att vi bor på en ö. Men bara genom att ta cykel eller bil några minuter förflyttas perspektivet. Då får jag nästan nypa mig i armen. Bor vi här? Eller är vi på en härlig semesterresa? 🙂 Fick jag önska en sak bakåt blir det .. tänk om vi flyttat hit för många år sedan. Helst under mitt friska liv. Då hade allt varit möjligt. 🙂 Vi har trots allt bott på väldigt fina platser gemensamt. Alltid nära vatten. Annars trivs jag inte.
      Kramis

      Gilla

      Svara ↓

  13. Ser ut att vara en vacker natur på Gotland, liknande den på Öland kanske. Jag har varit på Öland men inte på Gotland. Sagan var ju hur sorgligt som helst…. kunde du inte skrivit om slutet så att den slutade lyckligt istället 😉

    Ha det gott!
    Christina Karlsson

    Gilla

    Svara ↓

  14. Pingback: Den tyngsta frukosten | gotlanduppochner

Lämna en kommentar